TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)
den 17 februari 2011 (*)
”TV-sändningar – Artikel 3a i direktiv 89/552/EEG – Åtgärder som vidtagits av Konungariket Belgien avseende evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället – Fotbolls-VM – Beslut i vilket åtgärderna förklaras vara förenliga med gemenskapsrätten – Motivering – Artiklarna 43 EG och 49 EG – Äganderätt”
I mål T‑385/07,
Fédération internationale de football association (FIFA), med säte i Zürich (Schweiz), inledningsvis företrädd av R. Denton, E. Batchelor och F. Young, solicitors, och A. Barav, avocat, därefter av Batchelor och Barav samt D. Reymond, avocat, och F. Carlin, barrister,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av E. Montaguti och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud, biträdda av J. Flynn, QC, och L. Maya, barrister,
svarande,
med stöd av
Konungariket Belgien, företrätt av L. Van den Broeck och C. Pochet, båda i egenskap av ombud, biträdda av J. Stuyck, A. Berenboom och A. Joachimowicz, avocats,
av
Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av M. Lumma och J. Möller, båda i egenskap av ombud,
och av
Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av S. Behzadi-Spencer, E. Jenkinson och L. Seeboruth, båda i egenskap av ombud, inledningsvis biträdda av T. de la Mare, därefter av B. Kennelly, barristers,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2007/479/EG av den 25 juni 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Belgien i enlighet med artikel 3a.1 i rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 180, s. 24),
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av N.J. Forwood (referent), ordförande, samt domarna L. Truchot och J. Schwarcz,
justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 februari 2010,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
1 Artikel 43 EG har följande lydelse:
”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Detta förbud skall även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag.
Etableringsfriheten skall innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket [EG], på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitlet om kapital.”
2 Artikel 49 första stycket EG har följande lydelse:
”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.”
3 Artikel 3a i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), vilken har tillagts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av [direktiv 89/552] (EGT L 202, s. 60), har följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat får vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten för att säkerställa att programföretag inom dess jurisdiktion inte, med utnyttjande av exklusiva rättigheter, sänder evenemang som av den medlemsstaten anses vara av särskild vikt för samhället på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den medlemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana evenemang genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri TV. I sådana fall skall den berörda medlemsstaten upprätta en förteckning över de evenemang, nationella eller icke-nationella, som den anser vara av särskild vikt för samhället. Detta skall göras på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid. Den berörda medlemsstaten skall härvid också bestämma om dessa evenemang skall vara tillgängliga helt eller delvis via direktsändning eller, när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning.
2. Medlemsstaterna skall omedelbart till kommissionen anmäla alla åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas enligt punkt 1. Inom en period på tre månader efter anmälan skall kommissionen verifiera att sådana åtgärder är förenliga med gemenskapsrätten och meddela dem till de andra medlemsstaterna. Den skall inhämta yttrande från den kommitté som inrättas i enlighet med artikel 23a. Den skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skyndsamt offentliggöra de åtgärder som har vidtagits samt minst en gång om året den konsoliderade förteckningen över de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna.
3. Medlemsstaterna skall − med lämpliga medel och inom ramen för sin lagstiftning − säkerställa att programföretag inom deras jurisdiktion inte utövar de exklusiva rättigheter som förvärvats av dessa programföretag efter den dag då detta direktiv offentliggörs på sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i en annan medlemsstat utestängs från möjligheten att följa evenemang på det sätt som den andra medlemsstaten bestämt i enlighet med föregående punkter helt eller delvis via direktsändning eller när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning i fri TV så som den andra medlemsstaten har bestämt i enlighet med punkt 1.”
4 Skälen 18−22 i direktiv 97/36 har följande lydelse:
”18. Det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, t.ex. de olympiska spelen och världs- och europamästerskapen i fotboll. För detta ändamål behåller medlemsstaterna rätten att vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten och som syftar till att reglera hur programföretag inom deras jurisdiktion utövar sina exklusiva rättigheter att sända sådana evenemang.
19. Det är nödvändigt att arrangemang skapas inom en gemenskapsram för att undvika att det uppstår osäkerhet på det rättsliga området och marknadsstörningar och för att samordna fri rörlighet för televisionstjänster med behovet att förhindra eventuellt kringgående av sådana nationella åtgärder som syftar till att skydda ett legitimt allmänt intresse.
20. Det är särskilt lämpligt att i detta direktiv fastställa bestämmelser om utövande av sådana exklusiva rättigheter som programföretagen kan ha förvärvat att sända evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället i en annan medlemsstat än den som har jurisdiktion över programföretagen. …
21. Evenemang av särskild vikt för samhället bör i detta direktiv uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.
22. I detta direktiv avses med ’fri TV’ sändning på en kanal, antingen allmän eller kommersiell, av program som är tillgängliga för allmänheten utan extra betalning utöver de finansieringskällor för sändningar som förekommer allmänt i varje medlemsstat (såsom licensavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett kabelnät).”
Bakgrund till tvisten och det angripna beslutet
5 Sökanden, Fédération internationale de football association (FIFA), är en sammanslutning av 208 nationella fotbollsförbund och utgör fotbollens världsorganisation. Dess syften är bland annat att främja fotbollen rent allmänt och att anordna internationella mästerskap. Dess främsta inkomstskälla består av ersättningar för rätten att göra TV‑sändningar från slutspelet i världsmästerskapet i fotboll (nedan kallat fotbolls-VM), som FIFA anordnar.
6 I Belgien är de flamländska och franska gemenskaperna behöriga att vidta åtgärder, i den mening som avses i artikel 3a i direktiv 89/552. Varje gemenskaps myndigheter har vidtagit separata åtgärder, vilka de federala belgiska myndigheterna därefter har meddelat Europeiska gemenskapernas kommission.
7 I artikel 76.1 i dekreten rörande radio- och TV-sändningar, vilka samordnades den 25 januari 1995 och antogs av det flamländska rådet (Moniteur belge av den 30 maj 1995, s. 15092), anges att ”[d]en flamländska regeringen fattar beslut om en förteckning över sådana evenemang som anses vara av särskild vikt och som därför inte får omfattas av exklusiva sändningsrättigheter som leder till att en stor del av allmänheten i den flamländska gemenskapen inte kan följa evenemangen i fråga i en gratiskanal, i direktsändning eller i tidsförskjuten sändning”.
8 Den flamländska regeringen angav i beslut av den 28 maj 2004 (Moniteur belge av den 19 augusti 2004, s. 62207) vilka evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället, däribland fotbolls-VM. För att ett evenemang ska kunna upptas på förteckningen över evenemang av särskild vikt måste det enligt samma beslut uppfylla åtminstone två av följande kriterier:
– ha ett stort aktualitetsvärde och röna stort intresse bland allmänheten,
– ingå i en viktig internationell tävling eller vara en tävling där landslaget, ett belgiskt klubblag eller en eller flera belgiska idrottare deltar,
– ingå i en viktig idrottsgren och vara av stort kulturellt värde för den flamländska gemenskapen, eller
– traditionellt sändas i en gratiskanal och ha höga tittarsiffror i sin kategori.
9 Enligt artikel 1 i beslutet av den 28 maj 2004 ska vissa evenemang som anges i förteckningen, däribland fotbolls-VM, direktsändas i sin helhet. Enligt artikel 2 i samma beslut får exklusiva sändningsrättigheter i fråga om de evenemang som är upptagna i förteckningen inte utnyttjas på ett sätt som hindrar en stor del av befolkningen från att följa evenemangen i en gratiskanal. Enligt andra stycket i samma bestämmelse anses en stor del av befolkningen i den flamländska gemenskapen kunna följa ett evenemang av särskild vikt för samhället i en gratiskanal, om evenemanget sänds i en nederländskspråkig kanal som kan ses av minst 90 procent av befolkningen utan någon annan betalning än ett normalt abonnemang.
10 Enligt artikel 3 i beslutet av den 28 maj 2004 får TV-företag som inte uppfyller kraven i artikel 2 i samma beslut och som förvärvar exklusiva återutsändningsrättigheter för den nederländskspråkiga regionen eller för den tvåspråkiga regionen Bryssel (”Bruxelles-Capitale”) i fråga om evenemang som är upptagna i förteckningen inte utnyttja dessa rättigheter, såvida de inte via ingångna avtal garanterar att en stor del av befolkningen inte kommer att utestängas från att följa evenemangen i en gratiskanal. Programföretagen i fråga får härvid till rimliga marknadspriser sälja underlicenser till andra programföretag som uppfyller dessa villkor. Om inget programföretag som uppfyller villkoren i fråga accepterar en sådan underlicens, får dock det programföretag som har förvärvat exklusiva rättigheter utnyttja desamma.
11 Enligt artikel 4.1 i dekret av den 27 februari 2003 (Moniteur belge av den 17 april 2003, s. 19637), vilket har antagits av den franskspråkiga gemenskapens parlament, kan den franskspråkiga gemenskapens regering, efter att ha inhämtat ett yttrande från radio- och TV-nämnden, fastställa en förteckning över evenemang som den anser vara av särskild vikt för allmänheten i denna gemenskap. Dessa evenemang får inte omfattas av sådana exklusiva rättigheter för ett programföretag eller för RTBF som leder till att en stor del av den franskspråkiga allmänheten inte kan följa evenemangen via sändningar i en gratiskanal.
12 För att ett evenemang ska kunna upptas i förteckningen över evenemang av särskild vikt måste det enligt artikel 4.2 i dekretet av den 27 februari 2003 uppfylla åtminstone två av följande kriterier:
– röna särskilt intresse bland allmänheten i den franskspråkiga gemenskapen generellt och inte bara hos dem som i vanliga fall brukar följa evenemang av den här typen,
– bland allmänheten i den franskspråkiga gemenskapen anses ha en erkänd kulturell betydelse och ingå i dess kulturella identitet,
– inbegripa en framstående belgare eller det belgiska landslaget i samband med en tävling eller ett evenemang av internationell vikt, eller
– traditionellt sändas i en franskspråkig gratiskanal och ha en bred publik.
13 Enligt artikel 4.3 i samma dekret ska en TV-sändning anses vara gratis om språket är franska och om den når 90 procent av de hushåll i den franskspråkiga regionen och i den tvåspråkiga regionen Bryssel som har en TV-apparat. Förutom de tekniska kostnaderna får det inte förekomma några andra avgifter än ett eventuellt abonnemang på ett basutbud via kabel-TV.
14 Enligt artikel 2 i beslutet av den 8 juni 2004 (Moniteur belge av den 6 september 2004, s. 65247), vilket har antagits av den franskspråkiga gemenskapens regering, ska ”[e]tt programföretag i den franskspråkiga gemenskapen som har för avsikt att utnyttja en egen exklusiv sändningsrättighet i fråga om ett evenemang av särskild vikt [ha] en skyldighet att sända evenemanget gratis för allmänheten och i enlighet med bilagan till detta beslut”.
15 Enligt bilagan till beslutet av den 8 juni 2004 och den konsoliderade förteckningen över evenemang av särskild vikt för Konungariket Belgien inkluderas i dessa evenemang fotbolls-VM i direktsändning och i dess helhet.
16 FIFA yttrade sig, i skrivelser av den 15 januari 2001 och av den 16 maj 2002, till den flamländska gemenskapens ministerium, med avseende på dess eventuella beslut att uppta fotbolls-VM i en förteckning över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, och förklarade att den motsätter sig att samtliga matcher i detta mästerskap tas upp i en sådan förteckning.
17 Konungariket Belgien underrättade genom skrivelse av den 10 december 2003 kommissionen om de åtgärder som hade vidtagits med stöd av artikel 3a i direktiv 89/552.
18 Åtgärderna i fråga omfattas av kommissionens beslut 2007/479/EG av den 25 juni 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av [Konungariket] Belgien i enlighet med artikel 3a.1 i rådets direktiv 89/552 (EUT L 180, s. 24, nedan kallat det angripna beslutet).
19 Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:
”Artikel 1
De åtgärder i enlighet med artikel 3a.1 i [direktiv 89/552] som [Konungariket] Belgien anmälde till kommissionen den 10 december 2003 och som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning C 158 av den 29 juni 2005 är förenliga med gemenskapsrätten.
Artikel 2
Åtgärderna, såsom de slutligen vidtagits av [Konungariket] Belgien och anges i bilagan till det här beslutet, skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i [direktiv 89/552].”
20 Det angripna beslutet innehåller bland annat följande skäl:
”(4) Förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i anmälan av de belgiska åtgärderna hade upprättats på ett klart och öppet sätt, och ett omfattande samråd hade genomförts i [Konungariket] Belgien.
(5) Kommissionen anser att de evenemang som förtecknas i anmälan av de belgiska åtgärderna uppfyller åtminstone två av följande kriterier, vilka anses vara tillförlitliga indikatorer på evenemangs vikt för samhället: i) De är av särskilt allmänt intresse inom medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten eller aktiviteten. ii) De har en allmänt erkänd specifik kulturell betydelse för befolkningen i medlemsstaten, framför allt som katalysator för den kulturella identiteten. iii) Landslaget deltar i det aktuella evenemanget i samband med en tävling eller turnering av internationell vikt. iv) Evenemanget har av tradition sänts i fri TV och haft stor TV‑publik.
(6) Ett antal evenemang som förtecknas i anmälan av de belgiska åtgärderna, bland annat de olympiska sommar- och vinterspelen liksom slutspelet i fotbolls-VM och fotbolls-EM (herrar), ingår i den kategori av evenemang som av tradition ansetts vara av särskild vikt för samhället och som uttryckligen nämns i skäl 18 i [direktiv 97/36]. Dessa evenemang är av särskilt allmänt intresse i Belgien, eftersom de är särskilt populära hos allmänheten och inte bara hos dem som i normala fall följer sportevenemang.
…
(8) De fotbollsevenemang i förteckningen i vilka belgiska lag deltar är av särskilt allmänt intresse i Belgien, eftersom belgiska lag ges tillfälle att göra reklam för belgisk fotboll på internationell nivå.
…
(16) Evenemangen i förteckningen, även de som måste ses som en helhet och inte som en serie av enskilda evenemang, har av tradition sänts i fri TV och har haft stor TV-publik. ...
(17) De belgiska åtgärderna framstår som tillräckligt proportionella för att kunna motivera ett undantag från den i EG‑fördraget grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, på grundval av dominerande orsaker i allmänhetens intresse att säkerställa tillgång för så många som möjligt till sändningar av evenemang av särskild vikt för samhället.
(18) De belgiska åtgärderna är förenliga med [fördragets] konkurrensregler eftersom definitionen av kvalificerade programföretag för sändning av de förtecknade evenemangen bygger på objektiva kriterier som lämnar utrymme för faktisk och möjlig konkurrens i samband med förvärvandet av sändningsrättigheterna för dessa evenemang. Dessutom är antalet evenemang i förteckningen inte så stort att konkurrensen snedvrids i senare led på marknaderna för fri TV och betal-TV.
...
(22) Det följer av förstainstansrättens dom [av den 15 december 2005] i mål T‑33/01, Infront WM AG mot Europeiska kommissionen [REG 2005, s. II‑5897], att förklaringen att de åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 3a.1 i [direktiv 89/552] är förenliga med gemenskapsrätten utgör ett beslut i den mening som avses i artikel 249 [EG] och som därför måste antas av kommissionen. Det måste därför genom det här beslutet fastställas att de åtgärder som [Konungariket] Belgien anmält är förenliga med gemenskapsrätten. Åtgärderna, såsom de slutligen vidtagits av [Konungariket] Belgien och anges i bilagan till det här beslutet, bör offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i [direktiv 89/552].”
Förfarandet och parternas yrkanden
21 FIFA har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 oktober 2007.
22 FIFA yrkade i separat handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 oktober 2007, att förstainstansrätten som en åtgärd för processledning ska anmoda kommissionen att inge ett antal handlingar som enligt FIFA är av yttersta vikt för att organisationen ska kunna utöva sina rättigheter och för förstainstansrättens prövning.
23 Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland ansökte, genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 respektive den 29 januari 2008, om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Genom beslut av den 31 mars 2008 av ordföranden på förstainstansrättens sjunde avdelning bifölls dessa ansökningar. Intervenienterna inkom med sina inlagor och FIFA med sina yttranden beträffande dessa inlagor inom den föreskrivna fristen.
24 FIFA yrkade i skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 26 februari 2008 att tribunalen, som en åtgärd för processledning, ska anmoda kommissionen att inge ett antal handlingar som nämns i kommissionens svaromål.
25 Förstainstansrättens sjunde avdelning beslutade den 26 maj 2008 att för tillfället inte bifalla FIFA:s yrkanden om åtgärder för processledning.
26 Genom beslut av den 15 december 2009, förenades förevarande mål med mål T‑68/08, FIFA mot kommissionen, vad gäller det muntliga förfarandet.
27 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och ställde som en åtgärd för processledning ett antal frågor till FIFA och till kommissionen. Tribunalens frågor besvarades inom den föreskrivna tidsfristen.
28 FIFA har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet delvis eller i sin helhet i den del som det rör fotbolls-VM, och
– förplikta kommissionen, Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade kungariket att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Kommissionen yrkar att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta FIFA att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade kungariket har yrkat att tribunalen ska ogilla talan. Konungariket Belgien och Förbundsrepubliken Tyskland yrkar även att FIFA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandet.
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
31 Vad avser frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning har kommissionen vid förhandlingen, med hänvisning till domstolens dom av den 13 mars 2008 i mål C‑125/06 P, kommissionen mot Infront WM (REG 2008, s. I‑1451), från sitt svaromål dragit tillbaka sina argument om att talan inte kan upptas till sakprövning.
32 Konungariket Belgien har hävdat att talan inte kan upptas till sakprövning, med motiveringen att FIFA inte direkt eller personligen berörs av det angripna beslutet. Dessutom har FIFA inte väckt talan mot de nationella åtgärderna vid belgisk domstol, samtidigt som talan vid tribunalen har väckts för sent, vilket innebär att en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan påverka den nationella lagstiftningens giltighet. Av det ovan anförda följer att FIFA saknar berättigat intresse av att få saken prövad vad avser det angripna beslutet.
33 Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande att FIFA saknar berättigat intresse av att få saken prövad vad avser det angripna beslutet, eftersom FIFA, när beslutet antogs, redan hade överlåtit sändningsrättigheterna för matcherna i fotbolls-VM år 2006, år 2010 och år 2014. FIFA:s möjlighet att överlåta sändningsrättigheter vad avser matcherna i dessa mästerskap till olika programföretag alltefter eget val har således inte påverkats av det angripna beslutet. FIFA saknar dessutom berättigat intresse av att få saken prövad vad avser det angripna beslutet i den del som det rör mästerskap som anordnas efter år 2014, för det första eftersom organisationen ännu inte har utnyttjat sändningsrättigheterna vad avser matcherna i desamma och för det andra eftersom kommissionen har prövat huruvida de belgiska åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten vad avser enskilda evenemang och inte vad avser samtliga slutspel i fotbolls-VM som kommer att äga rum i framtiden. En ogiltigförklaring av det angripna beslutet gynnar således endast programföretag utanför Belgien som i detta land önskar sända matcher i fotbolls-VM. FIFA berörs dessutom inte direkt av det angripna beslutet.
34 FIFA anser att det angripna beslutet medför rättsverkningar och att det dessutom berör FIFA direkt och personligen.
Tribunalens bedömning
35 Konungariket Belgiens och Förbundsrepubliken Tysklands grunder för att talan inte kan upptas till sakprövning rör tvingande rätt, eftersom det påstås att FIFA saknar berättigat intresse av att få saken prövad samt partsbehörighet och att FIFA inte har respekterat tidsfristen för att väcka talan. Tribunalen kommer därför ex officio att pröva dessa invändningar om att talan inte kan upptas till sakprövning, trots att intervenienterna i fråga saknar behörighet att göra sådana invändningar enligt artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga och artikel 116.3 i tribunalens rättegångsregler, eftersom kommissionen inte längre gör gällande att talan inte kan upptas till sakprövning (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1125, punkterna 21−23, svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑83).
36 Vad avser frågan huruvida FIFA är direkt berörd ska det anmärkas att det framgår av fast rättspraxis att villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG, att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av ett beslut, endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas (se domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
37 Det framgår i detta sammanhang av artiklarna 1 och 3.1 i beslutet av den 28 maj 2004 (se punkterna 9 och 10 ovan) att inget TV-företag som inte uppfyller kraven i artikel 2 andra stycket i samma beslut får utnyttja sina exklusiva återutsändningsrättigheter vad avser fotbolls-VM för den nederländskspråkiga regionen och för den tvåspråkiga regionen Bryssel annat än om det via ingångna avtal garanterar att ifrågavarande villkor kommer att uppfyllas. På samma sätt framgår det av artikel 2 och bilagan till beslutet av den 8 juni 2004 (se punkt 14 ovan) att programföretag i den franskspråkiga gemenskapen som har för avsikt att utnyttja en egen exklusiv sändningsrättighet för matcherna i fotbolls‑VM är skyldiga att sända matcherna med hjälp av ett programföretag som uppfyller de villkor som anges i punkt 13 ovan.
38 Det framgår av denna lagstiftning att åtgärden att överlåta exklusiva sändningsrättigheter till de fotbolls-VM som FIFA organiserar, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, till programföretag som omfattas av Konungariket Belgiens jurisdiktion och som inte uppfyller de villkor som anges i punkterna 9 och 13 ovan inte medför sådana rättsverkningar som normalt förknippas med en sådan exklusiv sändningsrätt. Enligt de regler som antagits av de flamländska och franskspråkiga gemenskaperna i denna medlemsstat, inom ramen för deras behörighet, ska sådana programföretag, vad avser sändning av matcher i fotbolls-VM, använda sig av ett annat programföretags tjänster, om detta uppfyller nämnda villkor, trots att detta innebär att denna exklusivitetsbestämmelse därmed blir verkningslös.
39 Även om dessa rättsverkningar bara framgår av den belgiska lagstiftningen men däremot inte av det angripna beslutet, kvarstår ändå faktum att den princip om ömsesidigt erkännande som följer av detta beslut, i enlighet med artikel 3a.3 i direktiv 89/552, medför en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att dessa rättsverkningar upprätthålls. Medlemsstaterna ska särskilt säkerställa att programföretag inom medlemsstaternas jurisdiktion följer villkoren för att i Belgien sända de evenemang som finns upptagna i den konsoliderade förteckning som ingår som bilaga till det angripna beslutet, såsom Konungariket Belgien har definierat dem i sina åtgärder som har godkänts och offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Kravet på att uppnå detta resultat påverkar emellertid direkt den rättsliga ställningen för de programföretag som omfattas av jurisdiktionen för någon annan medlemsstat än Konungariket Belgien och som önskar förvärva sådana sändningsrättigheter för Belgien som ursprungligen har innehafts av FIFA (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkterna 62 och 63).
40 Den princip om ömsesidigt erkännande som följer av det angripna beslutet medför således en skyldighet för medlemsstaterna att inte låta sändningsrättigheter vad avser matcherna i fotbolls-VM nyttjas exklusivt av programföretag som omfattas av deras behörighet vilka inte uppfyller de villkor som anges i punkterna 9 och 13 ovan, vilket skulle innebära att FIFA:s ursprungliga rättigheter påverkas när sändningsrättigheterna utbjuds till programföretag som inte omfattas av Konungariket Belgiens behörighet utan av en annan medlemsstats behörighet.
41 Detta innebär att det angripna beslutet har direkt inverkan på FIFA:s rättsliga ställning, vad avser dess ursprungliga rättigheter, och att beslutet inte lämnar medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning vad avser det eftersträvade målet, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen, oberoende av innehållet i de särskilda mekanismer som de nationella myndigheterna inför för att uppnå detta resultat (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkterna 60 och 61).
42 FIFA berörs således direkt av det angripna beslutet.
43 Vad avser frågan huruvida FIFA personligen berörs av det angripna beslutet ska det erinras om att andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till kan endast göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra personer, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
44 I förevarande fall är det ostridigt att sändningsrättigheterna för fotbolls‑VM, oavsett juridisk art och ursprung, avser ett evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, i det avseendet att detta evenemang planeras i förväg av en organisation som har rätt att sälja dessa rättigheter, i förevarande fall FIFA. Denna situation kvarstod oförändrad när det angripna beslutet antogs, eftersom FIFA kunde identifieras även då.
45 FIFA berörs således personligen av det angripna beslutet.
46 Vad avser Konungariket Belgiens argument att FIFA inte har invänt mot de belgiska åtgärderna vid nationell domstol, är det tillräckligt att anmärka att FIFA i sin talan bland annat gör gällande att artikel 1 i det angripna beslutet, enligt vilken åtgärderna i fråga är förenliga med gemenskapsrätten, är rättsstridig.
47 Av det ovanstående följer att den prövning som tribunalen ombeds att göra i förevarande fall avser huruvida detta konstaterande är lagenligt, varvid den omständigheten att de belgiska åtgärderna inte har ifrågasatts vid nationell domstol på intet sätt påverkar frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning, särskilt som denna har väckts inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 230 EG (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 15 december 2005 i mål T‑33/01, Infront WM mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5897, punkt 109).
48 Vad avser Förbundsrepubliken Tysklands argument att FIFA, när det angripna beslutet antogs, redan hade överlåtit sändningsrättigheterna för fotbolls-VM år 2006, år 2010 och år 2014, är det tillräckligt att anmärka att kommissionen har förklarat att de av Konungariket Belgien vidtagna åtgärderna, såsom dessa framgår av bilagan till det angripna beslutet, är förenliga med gemenskapsrätten. Nämnda åtgärder rör emellertid fotbolls-VM i allmänhet, utan att några tidsbegränsningar anges, och de gäller så länge som det angripna beslutet är i kraft. FIFA:s berättigade intresse av att få saken prövad försvagas således inte av de skäl som har anförts av Förbundsrepubliken Tyskland.
49 Konungariket Belgiens och Förbundsrepubliken Tysklands argument för att talan inte kan upptas till sakprövning ska således avfärdas.
Prövning i sak
50 FIFA har anfört sex grunder till stöd för sin talan: 1) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 49 EG, 2) åsidosättande av artikel 49 EG, 3) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 43 EG, 4) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med FIFA:s äganderätt, 5) åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att det förfarande som ledde fram till att de belgiska åtgärderna vidtogs kännetecknas av klarhet och öppenhet och 6) bristande motivering.
51 Innan tribunalen påbörjar sin undersökning av FIFA:s grunder finner den lämpligt att anföra vissa allmänna överväganden som bör beaktas vid bedömningen av huruvida talan kan bifallas med stöd av FIFA:s grunder.
52 För det första innebär artikel 3a.1 i direktiv 89/552 en konkretisering av medlemsstaternas möjlighet att, vad avser radio och TV, på grund av tvingande skäl av allmänintresse inskränka de grundläggande friheter som har införts genom gemenskapsrättens primärrätt.
53 Även om de åtgärder som en medlemsstat vidtar med stöd av artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är tillämpliga utan diskriminering mellan företag med hemvist i den medlemsstaten och företag med hemvist i andra medlemsstater, är det nämligen tillräckligt att dessa åtgärder gynnar vissa företag med hemvist i den förstnämnda medlemsstaten för att dessa åtgärder ska anses innebära en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster, i den mening som avses i artikel 49 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 juni 1997 i mål C‑398/95, SETTG, REG 1997, s. I‑3091, punkt 16, och av den 13 december 2007 i mål C‑250/06, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., REG 2007, s. I‑11135, punkterna 37 och 38). Dessa åtgärder kan på samma sätt innebära en inskränkning i etableringsfriheten genom att bolag med säte i andra medlemsstater försätts i en faktisk eller juridisk situation som är sämre än den som gäller för bolag med säte i den medlemsstat som har vidtagit åtgärderna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 11 maj 1999 i mål C‑255/97, Pfeiffer, REG 1999, s. I‑2835, punkt 19).
54 Sådana begränsningar av de grundläggande friheter som garanteras i fördraget kan dock vara berättigade om de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, förutsatt att de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovan i punkt 53 nämnda målen Pfeiffer, punkt 19, och United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 39 och där angiven rättspraxis).
55 Det ska härvid erinras om att den yttrandefrihet som garanteras genom artikel 10 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), ingår bland de grundläggande rättigheter som garanteras inom gemenskapens rättsordning och att den ingår bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan utgöra grund för sådana inskränkningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 53 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 41 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 10.1 i Europakonventionen omfattar yttrandefriheten även friheten att ta emot information.
56 Såsom framgår av skäl 17 i det angripna beslutet innebär Konungariket Belgiens åtgärder i förevarande fall att friheten att tillhandahålla tjänster inskränks. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 97/36 är syftet med de åtgärder som anges i artikel 3a i direktiv 89/552 att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället. Enligt skäl 21 i direktiv 97/36 måste evenemang av särskild vikt för samhället uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.
57 Av detta följer att de åtgärder som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är berättigade för att de motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset när det rör sig om evenemang av särskild vikt för samhället, vilket FIFA inte heller har ifrågasatt.
58 Vidare måste, såsom förklaras i punkt 54 ovan, åtgärderna i fråga vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
59 Vad slutligen angår räckvidden av skäl 18 i direktiv 97/36 ska det för det första anmärkas att artikel 3a i direktiv 89/552, som detta skäl avser, inte innebär en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som medlemsstaterna kan anse vara av särskild vikt för samhället. I motsats till vad som var fallet med den version av denna artikel som framgår av Europaparlamentets beslut rörande den gemensamma ståndpunkt som antagits av rådet inför antagandet av direktiv 97/36 (EGT C 362, 1996, s. 56), och i vilken sommar-OS, vinter-OS, fotbolls-VM och fotbolls‑EM uttryckligen omnämns, innehåller ovannämnda bestämmelse ingen hänvisning till särskilt angivna evenemang som kan upptas i nationella förteckningar.
60 Av detta följer att skäl 18 i direktiv 97/36, såsom kommissionen har anmärkt, inte kan anses innebära att åtgärden att uppta fotbolls-VM i en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället automatiskt är förenlig med gemenskapsrätten. Detta skäl ska än mindre förstås så, att hela fotbolls-VM i samtliga fall med rätta kan upptas i en sådan förteckning, oberoende av hur stort intresse matcherna i detta mästerskap röner i den berörda medlemsstaten.
61 Med beaktande av de överväganden som framgår av punkterna 52−57 ovan innebär detta skäl däremot att när en medlemsstat upptar matcherna i fotbolls-VM i den förteckning som medlemsstaten har valt att upprätta, så behöver den i sitt meddelande till kommissionen inte särskilt motivera varför den anser att fotbolls-VM är ett evenemang av särskild vikt för samhället.
62 FIFA:s grunder ska bedömas med ovan angivna överväganden i åtanke.
63 Slutligen, och i den mån FIFA i sin sjätte grund, som har framförts i dess replik, gör gällande att kommissionen inte har motiverat varför den anser att samtliga matcher i fotbolls-VM är av vikt för det belgiska samhället, kommer tribunalen att behandla denna grund innan den tar ställning till den första grunden om att denna bedömning saknar stöd.
Sjätte grunden: Bristande motivering
– Parternas argument
64 FIFA har hävdat att ingenting i skäl 18 i direktiv 97/36 ger grund för att tolka hänvisningen till fotbolls-VM så, att den automatiskt avser samtliga 64 matcher i detta mästerskap i egenskap av evenemang av särskild vikt för samhället. Tvärtom är det helt rimligt att dela upp matcherna i detta mästerskap i avgörande matcher (”prime-matcher”), bestående av semifinalerna, finalen och det egna landslagets, i förevarande fall Belgiens, samtliga matcher och att anse att övriga matcher är mindre viktiga (”non-prime”-matcher), vilket också många andra medlemsstater har gjort, såsom framgår av deras meddelanden om åtgärder enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552. Kommissionen har själv tagit upp en sådan uppdelning av matcherna i sitt arbetsdokument CC TVSF(97) angående tillämpningen av artikel 3a i direktiv 89/552. Skäl 18 i direktiv 97/36 befriar således inte kommissionen från dess skyldighet att ange varför den godkänner att samtliga matcher i fotbolls-VM tas upp i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i denna medlemsstat.
65 Kommissionens bedömningar i skälen 6 och 16 i det angripna beslutet understöds emellertid inte av någon bevisning, och de kan inte heller anses utgöra en adekvat motivering med hänsyn till hur ett evenemang av särskild vikt för samhället definieras i skäl 21 i direktiv 97/36. Det angripna beslutet innehåller nämligen inga uppgifter som visar att samtliga matcher i fotbolls-VM uppfyller de kriterier som kommissionen har uppställt.
66 Dessutom innehåller det angripna beslutet inga uppgifter om vilka omständigheter, vad rör situationen på radio- och TV-området i Belgien, som kommissionen har beaktat enligt skäl 3 i detsamma eller andra upplysningar som denna institution hävdar att den har haft tillgång till, såsom tittarsiffror. Det är således omöjligt för FIFA att ta reda på vilka omständigheter som har lett till kommissionens bedömning att samtliga matcher i fotbolls-VM är av avgörande vikt för det belgiska samhället, och huruvida dessa omständigheter är relevanta, och för tribunalen att göra sin prövning, varför det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.
67 Kommissionen, som stöds av intervenienterna, hävdar att denna grund saknar stöd.
– Tribunalens bedömning
68 Det ska inledningsvis erinras om att avsaknad av eller otillräcklig motivering enligt fast rättspraxis innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, i den mening som avses i artikel 230 EG, och utgör en grund avseende tvingande rätt som gemenskapsdomstolarna kan och till och med måste pröva ex officio (se domstolens dom av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl., REU 2009, s. I‑0000, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att denna grund först har anförts i repliken utgör således inte ett hinder för att tribunalen ska kunna pröva huruvida den har stöd.
69 Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vidare enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som adressaterna, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av rättsakten, kan ha av att få förklaringar. Det fordras inte att motiveringen av en rättsakt anger samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte enbart ska bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla bestämmelser som reglerar det aktuella området (domstolens dom av den 30 mars 2000 i mål C‑265/97 P, VBA mot Florimex m.fl., REG 2000, s. I‑2061, punkt 93).
70 FIFA hävdar att kommissionen inte har motiverat sin slutsats att samtliga matcher i fotbolls-VM ska anses vara av särskild vikt för det belgiska samhället. Det ska vidare understrykas att FIFA, i sitt skriftliga svar på en fråga som tribunalen har ställt som en åtgärd för processledning (se punkt 27 ovan), uttryckligen har bekräftat det som indirekt framgår på flera ställen i dess skrivelser, nämligen att FIFA anser att det vore förenligt med gemenskapsrätten att uppta ”prime”-matcherna i fotbolls-VM, det vill säga finalen, semifinalerna och det belgiska landslagets samtliga matcher i den belgiska förteckningen, dock under förutsättning att förfarandet som har lett fram till detta beslut har genomförts på ett klart och öppet sätt.
71 Visserligen innehåller skäl 18 i direktiv 97/36 inget ställningstagande vad avser den helt avgörande frågan huruvida samtliga eller endast en del av matcherna i fotbolls-VM får tas upp i en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, men det går inte att utläsa något giltigt stöd för en princip som går ut på att endast ”prime”-matcherna omfattas och att således endast dessa får tas upp i en sådan förteckning.
72 Det är nämligen helt rimligt att se fotbolls-VM som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang där det föreligger en klar skillnad mellan ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher. Det är exempelvis välkänt att, i fotbolls-VM, resultatet i ”non prime”-matcher kan vara avgörande för hur det går för olika lag, vilket påverkar lagens chanser att delta i ”prime”-matcher, exempelvis matcher som spelas av det berörda landslaget. ”Non prime”-matcherna är exempelvis avgörande för vilken motståndare landslaget kan komma att möta i senare led i mästerskapet. Utgången i ”non prime”-matcher kan till och med vara avgörande för om respektive landslag går vidare till nästa led i mästerskapet.
73 Med hänsyn till dessa särskilda omständigheter som gör att fotbolls-VM kan anses som ett enda evenemang, såsom framgår av skäl 16 i det angripna beslutet, var kommissionen inte skyldig att mer i detalj motivera sin bedömning vad avser ”non prime”-matcher, särskilt som relevant statistik inte visar att dessa systematiskt ses av ett ringa antal TV-tittare (se punkterna 101−109 nedan). Dessa omständigheter gjorde att kommissionen även kunde motivera sitt beslut med hänvisning till att fotbolls-VM är av särskilt allmänt intresse i Belgien, i den meningen att detta mästerskap är särskilt populärt hos allmänheten och inte bara hos fotbollssupportrar, såsom framgår av skäl 6 i det angripna beslutet.
74 Av detta följer att motiveringen i skälen 6 och 16 i det angripna beslutet (se punkt 20 ovan) gör det möjligt för FIFA att ta reda på varför kommissionen har ansett att det kunde finnas skäl för att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, och för tribunalen att avgöra om denna bedömning är välgrundad, varför det angripna beslutet uppfyller kraven i artikel 253 EG i detta avseende.
75 Talan kan således inte bifallas med stöd av den sjätte grunden.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 49 EG
– Parternas argument
76 FIFA har anfört att den belgiska förteckningen medför en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster genom att den begränsar antalet programföretag som kan tänkas intressera sig för att förvärva sändningsrättigheter för olika matcher i fotbolls-VM vad avser Belgien, såsom även framgår av skäl 17 i det angripna beslutet. Eftersom rätten till exklusivitet är av sådan betydelse vid förvärv av sådana rättigheter, har inget programföretag med hemvist i en annan medlemsstat än Belgien och som inte uppfyller de villkor som anges i punkterna 9 och 13 ovan intresse av att förvärva icke-exklusiva sändningsrättigheter, även om de teoretiskt har möjlighet att erbjuda sina tjänster till de berörda gemenskaperna i denna medlemsstat.
77 FIFA har anfört att man accepterar den begränsade möjligheten att dra nytta av en grundläggande frihet som följer av fördraget, på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom allmänhetens tillgång till evenemang av särskild vikt för samhället, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36. FIFA menar dock att kommissionen bör göra en fullständig prövning av huruvida åtgärder som redan har vidtagits eller planeras att vidtas med stöd av artikel 3a i direktiv 89/552 är förenliga med gemenskapsrätten, eftersom dessa åtgärder utgör undantag som måste tolkas restriktivt. Den berörda medlemsstaten är, enligt FIFA, skyldig att bevisa att restriktionerna i fråga är berättigade, nödvändiga och proportionerliga, och kommissionen måste i förevarande förfarande visa att den har haft tillgång till nödvändiga upplysningar i denna fråga.
78 FIFA har härvid understrukit att det är helt rimligt att anse att ”prime”-matcherna är av avgörande vikt för samhället, i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket för övrigt ligger i linje med FIFA:s egen policy på området. Enligt FIFA:s policy bör semifinalerna, finalen, respektive landslags matcher och den första matchen i fotbolls-VM direktsändas i en gratiskanal.
79 Såsom framgår på flera ställen i kommissionens skrivelser har denna inte gjort en korrekt prövning av huruvida den belgiska förteckningen är förenlig med gemenskapsrätten, i den del som denna omfattar samtliga matcher i fotbolls-VM, utifrån utgångspunkten att skäl 18 i direktiv 97/36 innebär att en sådan prövning inte behöver göras. Enligt FIFA gör detta att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.
80 FIFA har dessutom hävdat att de omtvistade åtgärderna inte ligger i linje med det angivna syftet, nämligen att säkerställa att allmänheten får tillgång till evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, eftersom dessa åtgärder på längre sikt ”försvagar” ställningen för de sportevenemang som finns upptagna i förteckningen, genom att intäkterna från dem evenemang minskar, och därigenom gör det svårare att ”bevara” dem som evenemang av särskild vikt för samhället.
81 Vad avser frågan huruvida ”non prime”-matcherna är av betydelse för det belgiska samhället, har FIFA för det första gjort gällande att dessa matcher inte röner något större intresse annat än bland fotbollsälskare och för det andra att dessa traditionellt sett varken har sänts i fri TV eller haft stor TV-publik. ”Non prime”-matcherna uppfyller således inte de två kriterier som kommissionen har uppställt i skälen 6 och 16 i det angripna beslutet, varför kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig bedömning på denna punkt.
82 Vad avser frågan vilket intresse fotbolls-VM röner i det belgiska samhället har FIFA gjort gällande att åtgärden att uppta samtliga matcher i detta mästerskap i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället är oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet. ”Non prime”-matcherna i fotbolls-VM drar nämligen till sig en betydligt mindre del av TV-publiken än ”prime”-matcherna. Samma förhållande gäller vid en jämförelse med ett antal andra program i belgisk TV, trots att dessa måste anses ha begränsad popularitet. Att åtgärden är oproportionerlig framgår dessutom av det faktum att programföretagen själva inte sänder samtliga dessa matcher i direktsändning.
83 Dessa slutsatser ligger i linje med kommissionens förvaltningspraxis och domstolens rättspraxis, och stöds av den omständigheten att ”non prime”-matcherna har tämligen låga tittarsiffror. I Vallonien har exempelvis vissa sådana matcher haft tittarsiffror på mellan 27 000 och 33 000.
84 Det ska enligt FIFA särskilt anmärkas att det framgår av uppgifter i databasen hos ett belgiskt företag som ägnar sig åt tittarundersökningar att tittare som inte definierar sig som fotbollsälskare men som ändå har sett minst 30 minuter i följd på ”non prime”-matcherna i fotbolls-VM, i genomsnitt, för samtliga dessa matcher under åren 1998, 2002 och 2006, endast har uppgått till 2,5, 0,8 respektive 2,5 procent av den totala TV-publiken i den flamländska gemenskapen och 1,4, 1,2 och 1,4 procent av den totala TV-publiken i den franskspråkiga gemenskapen. Som en jämförelse kan berättas att 17,6, 9,5 och 10 procent av fotbollsälskarna har sett minst 30 minuter i följd av samtliga ”prime”-matcher i fotbolls-VM år 1998, 2002 respektive 2006 i den flamländska gemenskapen, medan motsvarande siffror är 10,9, 9,0 och 12,5 procent i den franskspråkiga gemenskapen.
85 Eftersom ingen sådan bevisning omnämns i det angripna beslutet vad avser det särskilda intresse som matcherna i fotbolls-VM röner hos allmänheten i Belgien, särskilt vad avser mindre ”prime”-matcher i detta mästerskap, har kommissionen gjort en felaktig bedömning genom att anse att samtliga matcher i detta mästerskap är av särskild vikt för det belgiska samhället.
86 I synnerhet går det inte att hävda att ”non prime”-matcherna är av särskild vikt för det belgiska samhället när den belgiska lagstiftningen inte innehåller något krav att programföretag måste sända dessa matcher, medan sådana skyldigheter föreskrivs för andra evenemang.
87 Vad avser kriteriet rörande det belgiska landslagets deltagande, vilket återfinns i skäl 8 i det angripna beslutet, har FIFA gjort gällande att detta kriterium per definition inte är uppfyllt vad avser ”non prime”-matcherna.
88 Vad avser kriteriet som går ut på att fotbolls-VM traditionellt sett sänds i gratiskanaler och kan ses av ett stort antal TV-tittare, anser FIFA inledningsvis att det är ett olämpligt kriterium, eftersom ett stort antal program, som filmer och komediserier, uppfyller detta kriterium utan att för den skull finnas med i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället. FIFA understryker att den omständigheten att detta kriterium uppfylls endast utgör ett tecken på att evenemanget är viktigt och att det således finns anledning att överväga att ta upp det i förteckningen. Eftersom det i skäl 16 i det angripna beslutet inte ges uttryck för vad som skulle kunna tala för en motsatt ståndpunkt, kan kommissionen inte dra slutsatsen att detta kriterium är uppfyllt och att det utgör en proportionerlig åtgärd att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället.
89 FIFA har upprepat att ”non prime”-matcherna i fotbolls-VM ofta väcker så obetydligt intresse att de inte alltid direktsänds i fri TV och att de, när så sker, inte lockar många TV-tittare. Vad avser fotbolls-VM åren 1998, 2002 och 2006, har sammanlagt 24 matcher inte direktsänts i den ena eller i båda de belgiska gemenskaper som har vidtagit de omtvistade åtgärderna, medan 8 av dessa matcher har sänts i efterhand i Vallonien och lockat ett mycket litet antal TV-tittare. FIFA har dessutom understrukit att den omständigheten att två matcher spelas samtidigt inte utgör ett skäl för att endast sända en av dem, eftersom dessa kan sändas i olika TV-kanaler, och det är möjligt att ordna underlicenser för detta särfall.
90 ”Non prime”-matcherna i fotbolls-VM år 2006 lockade i genomsnitt endast 326 000 respektive 279 000 TV-tittare i Flandern och Vallonien, medan ”prime”-matcherna i samma mästerskap hade 722 000 respektive 583 000 TV-tittare, och liknande observationer har gjorts vad avser fotbolls-VM åren 1998 och 2002. Kommissionen har således även gjort fel när den påstod att samtliga matcher i fotbolls-VM alltid har lockat många TV-tittare i Belgien och den har således bortsett från de krav som anges i artikel 3a i direktiv 89/552.
91 FIFA understryker dessutom att det skulle ha varit möjligt att se till att allmänheten hade fått tillgång till matcherna i fotbolls-VM genom mindre ingripande åtgärder, såsom överlåtelse av rättigheter till betal-TV-kanaler, som trots allt når 90 procent av den belgiska befolkningen, att programföretag som uppfyller de villkor som anges i punkterna 9 och 13 ovan sänder sammandrag eller sänder matcherna i efterhand, eller till och med att matcherna direktsänds eller eftersänds i radio. De programföretag som uppfyller dessa villkor skulle på detta sätt bibehålla sin exklusiva rätt vad gäller att direktsända ”prime”-matcher. Eftersom kommissionen inte har tagit upp dessa möjligheter, kan det inte med rimlighet göras gällande att åtgärden att ta upp samtliga matcher i fotbolls-VM i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället utgör en nödvändig och proportionerlig åtgärd med hänsyn till åtgärdens syfte.
92 FIFA har även gjort gällande att om tribunalen inte skulle övertygas av dess argument utan i stället anse att artikel 3a.1 i direktivet ska förstås så, att fotbolls-VM i dess helhet ska anses vara ett evenemang av särskild vikt för samhället med hänvisning till vad som anges i skäl 18 i direktiv 97/36, så har FIFA implicit i ansökan och i vart fall i repliken gjort en invändning mot denna bestämmelse enligt artikel 241 EG. FIFA åberopar som stöd för denna invändning samtliga argument som organisationen menar att den har anfört för ståndpunkten att det saknas skäl att anse att fotbolls-VM i dess helhet utgör ett enda evenemang av särskild vikt för samhället.
93 Kommissionen, som härvid stöds av intervenienterna, menar att denna grund saknar stöd.
– Tribunalens bedömning
94 Det ska inledningsvis anmärkas att eftersom det i artikel 3a i direktiv 89/552 föreskrivs att medlemsstaterna har rätt att bestämma vilka evenemang som är av särskild vikt för respektive samhälle, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, förfogar medlemsstaterna över ett betydande utrymme för eget skön i detta avseende.
95 För det andra innebär omnämnandet av fotbolls-VM i skäl 18 i direktiv 97/36, trots att artikel 3a i direktiv 89/552 inte medför en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som en medlemsstat kan anse vara av särskild vikt för samhället (se punkterna 59 och 60 ovan), att kommissionen inte kan anse att åtgärden att ta upp matcherna i detta mästerskap i en förteckning över evenemang strider mot gemenskapsrätten, med motiveringen att den berörda medlemsstaten inte har meddelat kommissionen exakt vilka skäl som gör att den menar att matcherna ska betraktas som evenemang av särskild vikt för samhället (se punkt 61 ovan). Kommissionens eventuella slutsats att åtgärden att uppta fotbolls-VM som helhet i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället i en medlemsstat är förenlig med gemenskapsrätten, eftersom detta mästerskap är av sådant slag att det med rätta kan anses som ett unikt evenemang, kan emellertid ifrågasättas på grundval av särskilda omständigheter som visar att ”non prime”-matcherna inte är av så stor vikt för samhället i denna medlemsstat.
96 Såsom framgår av punkterna 59 och 60 ovan ger nämligen varken skäl 18 i direktiv 97/36 eller artikel 3a i direktiv 89/552 någon ledning vad avser frågan huruvida fotbolls-VM som helhet kan upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, utan hänsyn till hur stort intresse matcherna röner i den berörda medlemsstaten, särskilt vad avser ”non prime”-matcherna.
97 Det finns således ingen anledning att diskutera lagligheten av direktiv 97/36 vad avser frågan huruvida det är tillåtet att beteckna fotbolls-VM i dess helhet som ett evenemang av särskild vikt för samhället, i stället för att endast göra det vad avser ”prime”-matcherna i detta mästerskap (se punkt 92 ovan), eftersom denna fråga inte tas upp i skäl 18 i detta direktiv. Det saknas således anledning att uttala sig i frågan huruvida FIFA i detta sammanhang med rätta kunde framställa en invändning med stöd av artikel 241 EG i sin replik eller huruvida en sådan invändning implicit kan anses ha framställts redan i ansökan.
98 Fotbolls-VM kan för det tredje, såsom har förklarats i punkterna 71 och 72 ovan, med rätta anses som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang som kan uppdelas i ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher, varför de belgiska myndigheternas sätt att hantera frågan ligger inom deras utrymme för eget skön.
99 ”Non prime”-matcherna kan vidare även vara av intresse av den enkla anledningen att de ingår i detta mästerskap, på samma sätt som fallet är för andra sporter som normalt är av begränsat intresse men för vilka intresset ökar när de ingår i OS.
100 Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att inte ifrågasätta ståndpunkten att det, vid bedömningen av vilken vikt fotbolls-VM har för det belgiska samhället, saknas anledning att göra åtskillnad mellan ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher, varvid man i stället har sett detta mästerskap som en helhet och inte som en serie av enskilda evenemang (skälen 6 och 16 i det angripna beslutet, se punkt 20 ovan).
101 FIFA:s argument i denna fråga inom ramen för förevarande grund påverkar inte bedömningarna i skälen 6 och 16 i det angripna beslutet.
102 Den omständigheten att mycket få tittare som inte definierar sig som fotbollsälskare har sett minst 30 minuter i följd vid sändningar av ”non prime”-matcher i fotbolls-VM åren 1998, 2002 och 2006 (se punkt 84 ovan) ger ingen klar ledning, eftersom inte samtliga ”non prime”-matcher måste anses vara av särskild vikt för det belgiska samhället för att fotbolls-VM som helhet med rätta ska kunna upptas i den belgiska förteckningen över sådana evenemang. Tvärtom räcker det att den omständighet som beskrivs i punkt 72 ovan berör vissa ”non prime”-matcher och att det, när förteckningen upprättas eller sändningsrättigheterna förvärvas, inte går att avgöra hur många matcher det rör sig om och mellan vilka lag dessa matcher kommer att spelas, för att det ska föreligga grund för att inte göra åtskillnad mellan ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher vad avser dessa matchers vikt för samhället. Av detta följer att det kriterium som har använts vid de tittarundersökningar som det hänvisas till har varit överdrivet restriktivt och således illa lämpat, både vad avser fotbolls-VM:s struktur och de kännetecken detta mästerskap måste ha för att i sin helhet kunna anses som ett evenemang av särskild vikt för samhället.
103 Detta konstaterande vederlägger även FIFA:s argument att vissa ”non prime”-matcher i fotbolls-VM åren 1998, 2002 och 2006 inte har direktsänts eller inte sänts över huvud taget, detta särskilt som dessa matcher, med endast två undantag, har spelats samtidigt med andra ”non prime”-matcher, och att dessa matcher, trots detta, enligt ett FIFA‑dokument med rubriken ”Tittarsiffror i Belgien för fotbolls-VM åren 1998−2006”, haft mellan 125 000 och 697 000 TV-tittare i Flandern, och mellan 152 000 och 381 000 TV-tittare i Vallonien. Den omständigheten att ett begränsat antal ”non prime”-matcher inte har sänts över huvud taget eller endast i efterhand utgör således inte grund för att anse att dessa matcher, trots matchernas särdrag (se punkterna 72 och 99 ovan), inte tillsammans är av särskild vikt för det belgiska samhället, exempelvis när dessa lösningar har valts av objektiva skäl, såsom att två matcher spelas samtidigt. Det ska härvid tilläggas att enligt samma dokument är det endast i Flandern som matcher som har spelats samtidigt som andra matcher i fotbolls-VM inte har sänts över huvud taget. Dessutom, och tvärtemot vad FIFA har hävdat, hänvisas i skäl 16 i det angripna beslutet (se punkt 20 ovan) inte till matcher som alltid har direktsänts, utan som alltid har sänts i gratiskanaler, vilket är det fjärde kriterium som anges i skäl 5 i samma beslut. Vad avser argumentet att begreppet ”non prime”-matcher per definition inte omfattar det belgiska landslaget räcker det att anmärka att fotbolls-VM, såsom redan har anförts, med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället och att kommissionen endast har förklarat att det första och det fjärde kriteriet i skäl 5 i det angripna beslutet är uppfyllda, utan att särskilt uttala sig om det tredje kriteriet.
104 Argumenten rörande tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher i fotbolls‑VM åren 1998, 2002 och 2006 (se punkt 90 ovan) är inte heller övertygande.
105 Det ska härvid anmärkas att tvärtemot vad FIFA har påstått visar inte tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher jämförda med tittarsiffrorna för ”prime”-matcher att de förstnämnda inte har lockat ett stort antal TV‑tittare. Enligt det ovannämnda dokumentet ”Tittarsiffror i Belgien för fotbolls-VM åren 1998−2006”, har nämligen ”non prime”-matcherna i genomsnitt lockat 32 procent av de TV-tittare som har tittat på ”prime”-matcherna i fotbolls-VM år 1998, medan motsvarande procentsats är 31 respektive 46 procent för fotbolls-VM åren 2002 och 2006. Dessa siffror är förvisso lägre än vad som är fallet för ”prime”‑matcher, men det finns inget krav att dessa matcher måste locka lika många TV-tittare som ”prime”-matcherna för att de ska kunna upptas i den nationella förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället. I förevarande fall kan dessa siffror inte anses som ett riktmärke för hur många TV-tittare i Belgien som normalt skulle ha tittat på motsvarande matcher som inte spelas inom ramen för ett stort internationellt fotbollsmästerskap mellan landslag och där, dessutom, inte det belgiska landslaget deltar.
106 Det ska vidare anmärkas att enligt det ovannämnda dokumentet ”Tittarsiffror i Belgien för fotbolls-VM åren 1998−2006” har 12 ”non prime”-matcher i fotbolls-VM år 1998 lockat mellan 1 000 000 och 1 345 000 TV-tittare, medan 8 lockat mellan 799 000 och 976 000 TV‑tittare. Vad avser fotbolls-VM år 2002 framgår det av samma dokument att 15 ”non prime”-matcher har lockat mellan 624 000 och 915 000 TV-tittare och att 7 sådana matcher har lockat mellan 511 000 och 589 000 TV-tittare. Vad avser fotbolls-VM år 2006 anges i dokumentet i fråga att 10 ”non prime”-matcher har lockat mellan 808 000 och 1 185 000 TV-tittare och att 14 matcher har lockat mellan 649 000 och 768 000 TV-tittare.
107 Enligt dokumentet ”Tittarsiffror i Belgien för fotbolls-VM åren 1998−2006” har ”prime”-matcherna i medlemsstaten som helhet i genomsnitt lockat 2 172 000, 1 418 000 respektive 1 305 000 TV-tittare vad avser mästerskapen åren 1998, 2002 och 2006. En jämförelse mellan dessa genomsnittssiffror och de tittarsiffror som omnämns i punkt 106 ovan visar att ”non prime”-matcherna lockar en stor publik i Belgien, vilket inte kan ha någon annan förklaring än att de ingår i spelprogrammet under fotbolls-VM. Tittarsiffrorna stöder således bedömningarna i punkterna 71, 72 och 99 ovan och den ståndpunkt som framgår av skäl 16 i det angripna beslutet, nämligen att matcherna i fotbolls-VM, inklusive ”non prime”-matcherna, traditionellt har lockat ett stort antal TV-tittare.
108 Denna analys vederläggs inte av de påstått särskilt låga tittarsiffror som FIFA menar att vissa ”non prime”-matcher har haft (se punkt 83 ovan). Det ska härvid anmärkas att beträffande de tre matcher som FIFA åsyftar, startade två av dem 8:30 och den tredje 13:30 belgisk tid – och de spelades samtidigt med tre andra ”non prime”-matcher – och lockade trots detta 221 000, 290 000 och 163 000 TV-tittare i Vallonien. Att tidsförskjutningen, och därmed tidpunkten då matcherna i fråga spelades, är orsaken till detta fenomen under mästerskapet år 2002 framgår när man ser till de betydligt högre tittarsiffror som gäller för ”non prime”-matcher som inte har sänts för tidigt på morgonen eller under arbetstid, såsom de matcher som det hänvisas till i punkt 106 ovan. I ett pressmeddelande som har bifogats dupliken har FIFA själv tagit upp tidsförskjutningens betydelse, vilken är avgörande för när en match sänds i respektive land, och denna omständighet har medgetts vara en faktor som har påverkat tittarsiffrornas storlek i Asien och Europa under fotbolls-VM år 2002 och år 2006.
109 Tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher vederlägger således inte bedömningen i punkt 100 ovan utan bekräftar den.
110 Slutsatsen i punkt 107 ovan strider inte mot vad som sägs i skäl 40 i kommissionens beslut 2000/400/EG av den 10 maj 2000 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (Ärende IV/32.150 − Eurovision, EGT L 151, s. 18), som FIFA har hänvisat till (se punkt 83 ovan). Enligt detta skäl tenderar internationella evenemang att locka en större publik i ett visst land än nationella evenemang, förutsatt att det nationella laget eller en nationell mästare deltar, medan internationella evenemang där inte något nationellt lag eller någon nationell mästare deltar ofta väcker svagt intresse. Det belgiska landslaget har emellertid ofta kvalificerat sig till fotbolls-VM. Dessutom är det oftast så att det är först efter det att förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället har upprättats, och dessutom först efter det att sändningsrättigheterna för det aktuella året redan har förvärvats, som det framgår att detta landslag inte kommer att delta.
111 Vad avser argumentet att det inte föreligger någon skyldighet att sända ”non prime”-matcher (se punkt 86 ovan) räcker det att anmärka att valet att inte ålägga ett programföretag att sända ett evenemang inte på något sätt utgör ett bevis för att detta evenemang inte är av särskild vikt för samhället, i den mening som avses i artikel 3a i direktiv 89/552, och detta inte ens när den nationella lagstiftaren oftast föreskriver en sådan skyldighet. Denna artikel bygger nämligen på en strävan att, inom proportionalitetsprincipens ramar, undvika att exklusiva sändningsrättigheter leder till att allmänheten i en medlemsstat berövas möjligheten att följa vissa evenemang i fri TV. Dess syfte är således inte att indirekt tvinga de stater som önskar upprätta ett sådant skydd att sända dessa evenemang i fri TV. Om medlemsstaterna skulle vara skyldiga att ålägga ett programföretag inom fri TV att sända ett evenemang för att det med rätta ska kunna upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, får bestämmelsen i fråga verkningar som ligger utanför syftet med artikel 3a i direktiv 89/552.
112 Eftersom FIFA:s argument – att kommissionen, genom att bekräfta de belgiska myndigheternas bedömning att fotbolls-VM i dess helhet är ett evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, har gjort en felaktig bedömning – ska avfärdas, ska argumentet att kommissionen inte har gjort en korrekt bedömning av ”non prime”-matchernas vikt för det belgiska samhället också avfärdas (se punkt 79 ovan).
113 Vad avser argumentet att andra sändningar uppfyller det fjärde kriteriet i skäl 5 i det angripna beslutet (se punkt 88 ovan) ska det inledningsvis anmärkas att de program som FIFA åsyftar inte utgör evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36.
114 Det ska vidare anmärkas att artikel 3a.1 i direktiv 89/552 varken medför en skyldighet för medlemsstaterna att upprätta en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället eller, för det fall de väljer att upprätta en sådan förteckning, inte uppta ett evenemang för att det är tillåtet att göra det. Förutom det faktum att det i denna bestämmelse endast föreskrivs att varje medlemsstat ”kan” vidta åtgärder som leder till att de däri angivna syftena uppnås, innebär denna bestämmelse nämligen en konkretisering av vilka möjligheter medlemsstaterna har att avvika från vissa regler i fördraget, såsom reglerna om fri rörlighet för tjänster. Vad avser åtgärden att välja ut vissa konkreta evenemang av särskild vikt för samhället, i den mening som avses i direktiv 97/36, kan medlemsstaterna inte direkt eller indirekt tvingas att uppta andra evenemang än dem de har valt ut i sina förteckningar över berörda evenemang och därmed avvika från fördragets regler i större utsträckning än de själva önskar. Det ska härvid tilläggas att kommissionens prövning inom ramen för artikel 3a.2 i direktiv 89/552, vad avser det som kännetecknar de evenemang som upptas som evenemang av särskild vikt för samhället, ska ske utifrån vad som kännetecknar evenemanget i fråga och inte utifrån vad som kännetecknar andra evenemang som inte har upptagits i förteckningen.
115 Detta innebär att om ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en medlemsstat, gör kommissionen ingen felaktig rättslig bedömning genom att, inom ramen för sin prövning enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552, inte motsätta sig att ett evenemang upptas i den förteckning som har upprättats av medlemsstaten i fråga på den grunden att andra evenemang, som eventuellt är av ännu större vikt för detta samhälle, inte finns med i förteckningen.
116 Även om man skulle finna att det förekommer andra evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, som är av ännu större vikt för det belgiska samhället än fotbolls-VM, men som inte finns med i den förteckning som upprättats av de belgiska myndigheterna, så har kommissionen inte åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att godta att detta mästerskap har upptagits i den omtvistade förteckningen.
117 Vad avser argumenten att det inte utgör en proportionerlig åtgärd att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i den belgiska förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, ska det anmärkas att dessa argument, som återges i punkt 82 ovan, bygger på en sammanblandning av det första villkoret att evenemanget måste vara av särskild vikt för samhället, varvid detta utgör det tvingande hänsyn till allmänintresset som gör det möjligt att inskränka en grundläggande rättighet som garanteras i fördraget (se punkterna 52−57 ovan), och villkoret att inskränkningen i fråga måste vara proportionerlig, vilket är det andra villkor som den nationella lagstiftning som inskränker en sådan frihet måste uppfylla för att vara förenlig med gemenskapsrätten (se punkt 58 ovan). Det räcker härvid att erinra om att fotbolls-VM, såsom framgår av den analys som tribunalen har gjort inom ramen för denna grund, med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället och att tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher inte vederlägger utom tvärtom bekräftar den bedömning som framgår av skälen 6 och 16 i det angripna beslutet. Tribunalen konstaterar således att invändningen att matcherna i fråga inte är av särskild vikt för samhället, varför de belgiska åtgärderna är oproportionerliga, i vilket fall som helst grundas på en felaktig premiss. Denna invändning vederlägger således inte kommissionens slutsats att det var korrekt och proportionerligt att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, eftersom detta mästerskap ska ses som en enhet.
118 Vad avser argumenten om åsidosättande av proportionalitetsprincipen, vilka har beskrivits i punkt 91 ovan, räcker det att anmärka att de möjligheter som FIFA har föreslagit inte är förenliga med definitionen av fri TV i skäl 22 i direktiv 97/36, vilket är en definition som FIFA i sin replik uttryckligen har förklarat att den godtar. Av detta följer att kommissionen inte var skyldig att undersöka dessa möjligheter innan den kom fram till sin slutsats att det var en proportionerlig åtgärd att uppta fotbolls-VM i dess helhet i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället.
119 Kommissionen har således inte åsidosatt artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att anse att åtgärden att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhälle är förenlig med gemenskapsrätten, varför talan inte kan bifallas med stöd av den första grunden.
Den andra och den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 49 EG och åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 49 EG respektive artikel 43 EG
– Parternas argument
120 FIFA har i sin ansökan gjort gällande att de argument som har anförts till stöd för den första grunden även visar att kommissionen, genom att anse att det var förenligt med gemenskapsrätten att uppta fotbolls-VM:s samtliga matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället, har åsidosatt artikel 49 EG.
121 FIFA har i sin replik tillagt att den belgiska lagstiftningen, trots att den är tillämplig utan åtskillnad på både inhemska och utländska programföretag, gör det omöjligt att sälja exklusiva sändningsrättigheter för någon match i fotbolls-VM till programföretag som inte uppfyller de villkor som anges i punkterna 9 och 13 ovan, och att programföretag med hemvist i andra medlemsstater, enligt den mekanism för ömsesidigt erkännande som framgår av det angripna beslutet, inte exklusivt kan sända någon match i fotbolls-VM i Belgien, eftersom de inte uppfyller nämnda villkor. Även om den flamländska gemenskapens lagstiftning ger utrymmer för programföretagen i fråga att exklusivt sända matcher i fotbolls-VM, för det fall att inget programföretag som uppfyller de i punkt 9 ovan angivna villkoren förklarar sig villigt att förvärva underlicenser från dem, rör det sig om en rent teoretisk möjlighet. Den omständigheten att det är helt omöjligt att exklusivt förvärva denna typ av sändningsrättigheter i Belgien gör att programföretag med hemvist i andra medlemsstater helt saknar intresse att förvärva dem och förhindrar dem således att sända någon match i fotbolls-VM i sistnämnda stat.
122 Åtgärdens verkan att friheten att tillhandahålla tjänster begränsas för programföretag med hemvist i andra medlemsstater än Belgien hade kunnat mildras, så att den blir mer proportionerlig, genom att man i förteckningen över evenemang av särskild vikt endast upptar matcher i fotbolls-VM som verkligen är av sådan vikt för det belgiska samhället, det vill säga ”prime”-matcherna, vari FIFA alltid har inkluderat premiärmatchen och inledningsceremonin. De belgiska åtgärderna, såsom de har godkänts av kommissionen i det angripna beslutet, medför oberättigade och oproportionerliga begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster som inte är förenliga med de eftersträvade målen.
123 FIFA har inom ramen för sin grund om åsidosättande av etableringsfriheten i sin replik anfört att åtgärden att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället hindrar programföretag som önskar etablera sig i Belgien och i detta syfte erbjuda betal-tv-tjänster från att förvärva exklusiva sändningsrättigheter för matcher i fotbolls-VM i detta land. Åtgärden att förvärva icke-exklusiva sändningsrättigheter ger inte ett litet programföretag möjlighet att få de intäkter, abonnenter och prestige som är nödvändigt för att etablera sig i Belgien, varför kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig bedömning genom att anse att åtgärden att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället inte strider mot artikel 43 EG.
124 Kommissionen, som stöds av intervenienterna, menar att dessa grunder saknar stöd.
– Tribunalens bedömning
125 Det är ostridigt att, såsom framgår av skäl 17 i det angripna beslutet, mekanismen för ömsesidigt erkännande i det angripna beslutet enligt artikel 3a i direktiv 89/552 leder till att friheten att tillhandahålla tjänster inom den gemensamma marknaden, vilken har stadfästs i artikel 49 EG, inskränks.
126 Såsom FIFA har anfört kan de belgiska åtgärderna dessutom leda till att programföretag med hemvist i andra medlemsstater försätts i en faktisk eller juridisk situation som är sämre än den som gäller för programföretag med hemvist i Belgien. Trots att den lagstiftning som beskrivs i punkterna 7−15 ovan utan åtskillnad är tillämplig på både inhemska och utländska programföretag, är det mindre troligt, att inte något programföretag som uppfyller kriterierna i punkterna 9 och 13 ovan, och som därmed troligen har sitt hemvist i Belgien, är intresserat av att sända fotbolls‑VM och på detta sätt ge ett programföretag som önskar etablera sig i Belgien möjlighet att sända detta evenemang med exklusiva rättigheter, än omvänt. Denna möjlighet existerar dessutom, enligt den belgiska lagstiftningen, endast för den flamländska gemenskapen (se punkt 10 ovan). Av detta följer att de belgiska åtgärderna inskränker etableringsfriheten, vilken har stadfästs i artikel 43 EG.
127 Dessa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster och i etableringsfriheten kan emellertid vara berättigade om de syftar till att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, under de ytterligare förutsättningarna att de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se punkterna 52−58 ovan).
128 Det ska i detta sammanhang anmärkas att FIFA hävdar att det angripna beslutet är rättsstridigt med hänsyn till fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten, i den mån som kommissionen har godkänt att ”non prime”-matcher har upptagits i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället. Enligt FIFA uppfyller dessa matcher inte detta villkor, varför inskränkningen av friheten att tillhandahålla tjänster och av etableringsfriheten är oproportionerlig.
129 De skäl som har anförts till stöd för grunden om åsidosättande av artikel 49 EG bygger emellertid, i likhet med de argument som har undersökts i punkt 117 ovan, på samma sammanblandning av det första villkoret att evenemanget måste vara av särskild vikt för samhället, varvid detta utgör det tvingande hänsyn till allmänintresset som gör det möjligt att inskränka en grundläggande rättighet som garanteras i fördraget (se punkterna 52−57 ovan), och villkoret att inskränkningen i fråga måste vara proportionerlig, vilket är det andra villkor som den nationella lagstiftning som inskränker en sådan frihet måste uppfylla för att vara förenlig med gemenskapsrätten (se punkt 58 ovan). Det räcker härvid att erinra om att fotbolls-VM, såsom framgår av den analys som tribunalen har gjort inom ramen för denna grund, med rätta kan anses som ett unikt evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället och att tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher inte vederlägger utom tvärtom bekräftar den bedömning som framgår av skälen 6 och 16 i det angripna beslutet. Tribunalen konstaterar således att invändningen att den omtvistade förteckningen, för att kunna anses som proportionerlig, borde ha begränsats till att omfatta ”prime”-matcherna, eftersom de sistnämnda matcherna är de enda som är av särskild vikt för det belgiska samhället, i vilket fall som helst grundas på en felaktig premiss. Denna invändning vederlägger således inte kommissionens slutsats att det var proportionerligt att uppta samtliga matcher i fotbolls‑VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället.
130 Vad avser frågan om etableringsfriheten medför de överväganden som förekommer i punkterna 127 och 129 ovan att FIFA:s argument i denna fråga även de saknar stöd.
131 Talan kan således inte bifallas med stöd av den andra och den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med FIFA:s äganderätt
– Parternas argument
132 FIFA anser att förbudet mot att överlåta exklusiva sändningsrättigheter till någon match i fotbolls-VM till programföretag som inte uppfyller de villkor som har beskrivits i punkterna 9 och 13 ovan i sak tillintetgör FIFA:s äganderätt eller åtminstone inskränker den på ett oproportionerligt och oberättigat sätt. Möjligheten att överlåta sådana rättigheter inom ramen för ett upphandlingsförfarande, i vilket flera aktörer kan delta, är en avgörande del av deras värde, och bidrar till den största delen av FIFA:s intäkter. Kommissionen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underlåta att konstatera detta åsidosättande av äganderätten, vilken skyddas av artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen och av gemenskapsrätten.
133 Den möjlighet som den flamländska lagstiftningen bjuder programföretag som inte uppfyller dessa villkor att sända matcher i fotbolls-VM är dessutom helt teoretisk (se punkt 121 ovan), medan denna möjlighet över huvud taget inte erbjuds i Vallonien.
134 Syftet att bereda allmänheten tillgång till evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället hade emellertid kunnat uppnås genom att i förteckningen över evenemang av särskild vikt endast uppta matcher i fotbolls-VM som verkligen är av sådan vikt för detta samhälle, det vill säga ”prime”-matcherna.
135 Kommissionen, som stöds av intervenienterna, menar att denna grund saknar stöd.
– Tribunalens bedömning
136 Tribunalen erinrar om att, vilket för övrigt är ostridigt mellan parterna, FIFA organiserar fotbolls-VM, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, varför varje person som önskar dra nytta av TV‑sändningsrättigheter för detta evenemang måste förvärva dem från FIFA eller en person som har förvärvat dem från FIFA.
137 I den mån som värdet på dessa rättigheter kan påverkas av de rättsverkningar som följer av det angripna beslutet (se punkterna 37−41 ovan), påverkas således också FIFA:s äganderätt.
138 Det framgår dessutom av rättspraxis att när en medlemsstat åberopar bestämmelser som artiklarna 46 EG och 55 EG för att berättiga en lagstiftning som kan hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, måste ett sådant berättigande, som föreskrivs i gemenskapsrätten, även tolkas i ljuset av de allmänna rättsprinciperna och särskilt de grundläggande rättigheterna. Den ifrågavarande nationella lagstiftningen kan därför endast omfattas av de undantag som föreskrivs i ovannämnda bestämmelser om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som gemenskapsdomstolen ska säkerställa iakttagandet av (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 juni 1991 i mål C‑260/89, ERT, REG 1991, s. I‑2925, punkt 43, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑209). På samma sätt kan det inte godtas att en nationell åtgärd som inte är förenlig med grundläggande rättigheter, såsom äganderätten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 juli 2003 i de förenade målen C‑20/00 och C‑64/00, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, REG 2003, s. I‑7411, punkt 67), anses ingå bland de erkända undantagen på den grunden att den motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, såsom TV-publikens tillgång till evenemang av särskild vikt för samhället.
139 Principen om skydd för äganderätten som en grundläggande rättighet i gemenskapsrätten ska emellertid inte ses som oinskränkt, utan den ska beaktas i förhållande till vilken funktion den fyller i samhället. Det är följaktligen möjligt att inskränka utövandet av äganderätten, under förutsättning att dessa inskränkningar verkligen tillgodoser ett syfte av allmänintresse och att de, i förhållande till det eftersträvade syftet, inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i den på detta sätt garanterade rättigheten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 maj 2005 i mål C‑347/03, Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia och ERSA, REG 2005, s. I‑3785, punkt 119, och av den 12 juli 2005 i de förenade målen C‑154/04 och C‑155/04, Alliance for Natural Health m.fl., REG 2005, s. I‑6451, punkt 126).
140 Det ska härvid, av de skäl som anges i punkterna 98−119 ovan och tvärtemot vad FIFA har hävdat, anmärkas att fotbolls-VM med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället och att tittarsiffrorna avseende ”non prime”-matcher bekräftar snarare än vederlägger bedömningen i skälen 6 och 16 i det angripna beslutet. I detta sammanhang ska det, i enlighet med vad som har fastställts i punkt 117 ovan, anmärkas att den omständigheten att fotbolls-VM är ett evenemang som utgör en enhet medför att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att anse att det utgjorde en proportionerlig åtgärd att uppta samtliga matcher i den belgiska förteckningen.
141 Tribunalen konstaterar således inledningsvis att invändningen, att åtgärden att uppta ”non prime”-matcherna i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället utgör ett överdrivet ingrepp som är oförenligt med FIFA:s äganderätt, eftersom dessa matcher inte utgör sådana evenemang, bygger på en felaktig premiss.
142 Tribunalen anser dessutom att även om lagstiftningen i fråga kan påverka det pris som FIFA kommer att erhålla för att bevilja sändningsrättigheter för fotbolls-VM i Belgien, så omintetgör den inte dessa rättigheters kommersiella värde, eftersom lagstiftningen, för det första, inte tvingar FIFA att överlåta dem på vilka villkor som helst, och, för det andra, rättigheternas värde skyddas mot samordnade eller bedrägliga åtgärder, både av gemenskapsrättens och den nationella lagstiftningens konkurrensregler. Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att förklara att de belgiska åtgärderna är proportionerliga.
143 Talan kan således inte bifallas med stöd av den fjärde grunden.
Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att det förfarande som ledde fram till att de belgiska åtgärderna vidtogs kännetecknas av klarhet och öppenhet
– Parternas argument
144 FIFA har anfört att de belgiska myndigheterna har agerat godtyckligt och inte lämnat förklaringar avseende förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället. Det flamländska mediarådet har enligt FIFA invänt mot att förteckningen i fråga har upprättats på ett godtyckligt sätt men även mot att den är så lång och att det inte ges några förklaringar om hur evenemangen har valts ut.
145 Slutligen har de flamländska myndigheterna som utgångspunkt för sina val av vilka evenemang som ska upptas i förteckningen använt sig av kriterier som avviker från dem som omnämns i skäl 5 i det angripna beslutet.
146 Kriteriet att evenemanget måste ha ett stort aktualitetsvärde och röna stort intresse bland allmänheten (se punkt 8 första strecksatsen ovan) avviker nämligen för det första betydligt från det första kriterium som anges i skäl 5 i det angripna beslutet (se punkt 20 ovan), eftersom det inte medför ett krav att det ska undersökas huruvida evenemanget är av särskilt allmänt intresse och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten eller aktiviteten, varvid det i stället räcker att det har ett aktualitetsvärde och röner intresse bland allmänheten.
147 För det andra avviker kriteriet att evenemanget måste ingå i en viktig internationell tävling eller vara en tävling där landslaget, ett belgiskt klubblag eller en eller flera belgiska idrottare deltar betydligt från det tredje kriteriet i skäl 5 i det angripna beslutet, eftersom det sistnämnda kriteriet innebär ett krav på att det belgiska landslaget eller en belgisk idrottare deltar och att detta sker inom ramen för en internationell tävling eller turnering.
148 FIFA har slutligen gjort gällande att de belgiska myndigheterna inte har givit någon som helst förklaring till varför samtliga matcher i fotbolls-VM har upptagits i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, varför kommissionen inte med rätta kunde komma till slutsatsen att nämnda förteckning har upprättats på ett sätt som kännetecknas av klarhet och öppenhet, såsom krävs i artikel 3a.1 i direktiv 89/552.
149 Kommissionen, som stöds av intervenienterna, har hävdat att denna grund saknar stöd.
– Tribunalens bedömning
150 Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 inte specifikt anges hur det ska gå till när en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället upprättas. Denna bestämmelse ger medlemsstaterna ett utrymme för eget skön vad avser hur dessa organiserar ifrågavarande förfaranden vad rör olika led, huruvida de berörda eventuellt ska ges tillfälle att yttra sig och hur administrativa befogenheter ska fördelas, samtidigt som det preciseras att dessa förfaranden i deras helhet måste kännetecknas av klarhet och öppenhet.
151 Inskränkningar i de grundläggande friheter som garanteras av fördraget, vilka görs genom nationella åtgärder som är berättigade för att de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, måste nämligen vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se punkt 54 ovan).
152 Det är i syfte att säkerställa proportionaliteten och förhindra oberättigad diskriminering som medlemsstaternas förfaranden vad gäller förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället måste vara klara och öppna, i den meningen att de måste grundas på objektiva kriterier som i förväg är kända för de berörda personerna, så att medlemsstaterna inte agerar godtyckligt när de använder sig av sitt utrymme för eget skön vad avser sina beslut att ta upp vissa evenemang i sina förteckningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 53 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 46). Även om ett evenemang enligt artikel 3a i direktiv 89/552 endast får upptas i förteckningen om det är av särskild vikt för samhället, krävs det nämligen att det dessförinnan upprättas specifika kriterier för hur det ska avgöras huruvida ett evenemang är av sådan vikt, vilket utgör ett grundläggande krav för att de nationella besluten, inom ramen för de nationella myndigheternas utrymme för eget skön på detta område, ska kunna antas på ett klart och öppet sätt (se punkt 94 ovan).
153 I detta sammanhang ska det anmärkas att när kommissionen anser att det nationella förfarandet för att upprätta en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället i en medlemsstat uppfyller kraven på klarhet och öppenhet, bland annat med hänsyn till hur vissa urvalskriterier som anges i dess beslut tillämpas, måste dessa kriterier i sak överensstämma med de kriterier som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen.
154 I förevarande fall konstaterar tribunalen att det första kriterium som föreskrivs i beslutet av den 28 maj 2004 inte i sak avviker från det första kriterium som anges i skäl 5 i det angripna beslutet. Tvärtemot vad FIFA har hävdat, är ”kravet stort intresse bland allmänheten” per definition nämligen inte uppfyllt, när sportevenemanget i fråga endast röner intresse hos dem som normalt följer sporten i fråga.
155 Vad avser det tredje kriterium som anges i skäl 5 i det angripna beslutet räcker det att konstatera att kommissionen inte har ansett att detta kriterium är uppfyllt vad avser fotbolls-VM. Det framgår härvid av skälen 6 och 16 i det angripna beslutet att kommissionen, vad avser fotbolls-VM, har ansett att det första och det fjärde kriteriet i skäl 5 i det angripna beslutet var uppfyllda. I skäl 8 i det angripna beslutet, i vilket det tredje kriterium som anges i skäl 5 i detsamma har tillämpats, hänvisas däremot inte till fotbolls-VM, utan det som avses är andra internationella mästerskap mellan fotbollsklubbar, såsom Champions League och UEFA-cupen, varvid matcher som belgiska klubbar spelar i dessa turneringar även omfattas av den omtvistade förteckningen.
156 Vad avser det flamländska mediarådets anmärkning ska det anmärkas att denna inte innehåller någon uppgift som stöder nämnda råds påstående att förfarandet för att upprätta den flamländska gemenskapens förteckning var godtyckligt och denna invändning gjordes dessutom år 1999, det vill säga flera år innan den omtvistade lagstiftningen och den omtvistade förteckningen antogs. Vad avser påståendet att förteckningen i fråga är för lång, finns det inget i detta uttalande som påverkar frågan huruvida det nationella förfarandet var klart eller öppet.
157 Vad avser påståendet att de belgiska myndigheterna inte har anfört någon motivering till varför samtliga matcher i fotbolls-VM upptogs i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, ska det, för det första, anmärkas att det är ett välkänt faktum vilken roll ”non prime”-matcherna, såsom dessa beskrivs i punkt 72 ovan, spelar, och att detta utan tvivel är känt av FIFA, som organiserar mästerskapet i fråga. För det andra har FIFA ingen invändning mot slutsatsen att ”prime”-matcherna uppfyller kraven för att anses vara av särskild vikt för det belgiska samhället. Det är således i detta sammanhang uppenbart att när de belgiska myndigheterna valde att även uppta ”non prime”-matcherna i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, så gjorde de det på grund av att dessa matcher även de uppfyller samma krav som ”prime”-matcherna i samma mästerskap. Tribunalen konstaterar mot denna bakgrund att FIFA hade möjlighet att förstå varför de belgiska myndigheterna upptog fotbolls-VM i dess helhet i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället och att invända mot detta val vid nationell domstol med stöd av omständigheter som, enligt FIFA, visar att bedömningen av ”non prime”-matchernas vikt för det belgiska samhället var felaktig, såsom FIFA har gjort i förevarande talan.
158 Den femte grunden ska således avfärdas.
FIFA:s begäran att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning
159 Tribunalens bedömning vad avser FIFA:s grunder innebär att det inte är nödvändigt att vidta de åtgärder för processledning som FIFA har begärt (se punkterna 22 och 24 ovan).
160 Det ska härvid anmärkas att enligt FIFA syftar dess begäran till att göra det möjligt för FIFA och tribunalen att avgöra, för det första, huruvida kommissionen förfogade över tillräckligt med upplysningar för att kunna avgöra huruvida den belgiska förteckningen var förenlig med gemenskapsrätten och, för det andra, huruvida förteckningen i fråga har upprättats på ett klart och öppet sätt. FIFA har särskilt gjort gällande att det är absolut nödvändigt att få del av samtliga observationer som gjorts av kommissionen och de belgiska myndigheterna under utvärderingen av de nationella åtgärderna i fråga för att det ska kunna avgöras huruvida dessa myndigheter helt och fullt har följt kommissionens instruktioner och huruvida tittarsiffror för olika sporter har beaktats på ett sammanhängande sätt, eftersom endast vissa matcher i andra mästerskap har upptagits i den omtvistade förteckningen.
161 Det ska, såsom redan framgår av prövningen av FIFA:s grunder, anmärkas att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att förklara att åtgärden att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för det belgiska samhället var förenlig med gemenskapsrätten, och detta på grund av de upplysningar den hade tillgång till, såsom de belgiska myndigheternas underrättelse av den 10 december 2003, vilken omnämns i skäl 1 i det angripna beslutet och ingår som bilaga till svaromålet. Underrättelsen gjorde det möjligt för kommissionen att dra slutsatsen att det förfarande som införts i Belgien var klart och öppet, och argumenten mot denna bedömning i den femte grunden har avfärdats.
162 Dessutom ska frågan huruvida ett kommissionsbeslut angående åtgärder som har vidtagits med stöd av artikel 3a i direktiv 89/552 är förenligt med gemenskapsrätten bedömas med utgångspunkt från den version av beslutet som innebar att åtgärderna slutligen godkändes. Eventuella tidigare versioner eller observationer från kommissionen eller de nationella myndigheterna under utvärderingen av dessa åtgärder är av sådan art att de saknar relevans i detta sammanhang.
163 Vad avser argumentet om en eventuell åtskillnad i behandling mellan olika mästerskap, som innebär att vissa i sin helhet har upptagits i den omtvistade förteckningen medan andra endast upptagits vad avser vissa matcher, räcker det att anmärka att inget hindrar FIFA från att åberopa denna omständighet, som för övrigt framgår av själva förteckningen, som grund för att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, även om FIFA inte känner till de tittarsiffror som kommissionen har underrättats om, vad avser mästerskapen i fråga.
164 Mot denna bakgrund ska begäran om åtgärder för processledning avslås, i likhet med talan som ska ogillas.
Rättegångskostnader
165 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att FIFA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom FIFA har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
166 Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade kungariket ska bära sina egna rättegångskostnader i enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Fédération internationale de football association (FIFA) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
3) Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 februari 2011.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Tillämpliga bestämmelser
Bakgrund till tvisten och det angripna beslutet
Förfarandet och parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
Tribunalens bedömning
Prövning i sak
Sjätte grunden: Bristande motivering
– Parternas argument
– Tribunalens bedömning
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 49 EG
– Parternas argument
– Tribunalens bedömning
Den andra och den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 49 EG och åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med artikel 49 EG respektive artikel 43 EG
– Parternas argument
– Tribunalens bedömning
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att de belgiska åtgärderna är förenliga med FIFA:s äganderätt
– Parternas argument
– Tribunalens bedömning
Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 genom att kommissionen felaktigt har förklarat att det förfarande som ledde fram till att de belgiska åtgärderna vidtogs kännetecknas av klarhet och öppenhet
– Parternas argument
– Tribunalens bedömning
FIFA:s begäran att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning
Rättegångskostnader