Language of document : ECLI:EU:C:2013:578

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 19 september 2013(1)

Förenade målen C-231/11 P, C-232/11 P och C-233/11 P

Europeiska kommissionen

mot

Siemens Österreich m.fl. (C-231/11 P)

Siemens Transmission & Distribution Ltd (C-232/11 P)

Siemens Transmission & Distribution SA och

Nuova Magrini Galileo SpA (C-233/11 P)

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrens – Karteller – Marknad för projekt avseende gasisolerade ställverk – Solidariskt ansvar för betalning av böter – Kommissionens och de nationella domstolarnas behörighetsområden – Begreppet företag – Tribunalens obegränsade behörighet – Regeln om att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) – Den kontradiktoriska principen – Principen om att straff och påföljder ska vara individuella – Likabehandlingsprincipen”





1.        I samtliga tre överklaganden i de förevarande förenade målen yrkas att tribunalens dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen Siemens AG Österreich m.fl. mot kommissionen(2) (nedan kallad den överklagade domen) delvis ska upphävas. Genom domen ogiltigförklarade tribunalen delvis och ändrade kommissionens beslut K(2006) 6762 slutligt(3) (nedan kallat det angripna beslutet) där kommissionen hade fastställt att det förekom en kartell i sektorn för gasisolerade ställverk (”gas insulated switch gear”) (nedan kallade GIS)(4) och ålagt de företag som hade deltagit i kartellen en rad böter.

2.        Det första överklagandet, som har ingetts av kommissionen i mål C‑231/11 P, aktualiserar en viktig rättsfråga vars svar dels kan påverka den institutionella jämvikten mellan unionens och medlemsstaternas organ i och med att den gäller kommissionens och de nationella domstolarnas behörighetsområden, dels kan ha en stor inverkan på kommissionens praktiska tillämpning av unionens konkurrensregler. Kommissionen har genom sitt överklagande i synnerhet bestritt tribunalens dom i den mån tribunalen, när den har ålagt flera personer solidariskt ansvar för överträdelse av konkurrensreglerna, har slagit fast att kommissionen har behörighet och ska fastställa dels de inbördes förhållandena mellan medgäldenärerna för de böter som kommissionen ålägger (det vill säga de inbördes solidaritetsförhållandena(5)), dels de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära(6).

3.        I det andra (mål C-232/11 P) respektive det tredje (mål C-233/11 P) överklagandet – vilka har ingetts av tre bolag som ingår i ett av de företag som har ålagts påföljder för sitt deltagande i GIS-kartellen – har klagandebolagen bestritt de bötesbelopp som tribunalen inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet har ålagt dem.

I –    Faktiska omständigheter

A –    Klagandena

4.        Klagandena i det andra respektive tredje överklagandet utgörs av tre bolag, vilkas deltagande i kartellen inte har bestritts och som under den period när kartellen existerade, det vill säga mellan åren 1988 och 2004, var föremål för diverse komplexa bolagsarrangemang som kräver en kort beskrivning.

5.        Klaganden i mål C-232/11 P – Siemens Transmission & Distribution Ltd (tidigare Reyrolle Ltd och därefter VA Tech Reyrolle Ltd, nedan kallat Reyrolle) – var mellan åren 1988 och 1998 ett dotterbolag i Rolls-Royce-koncernen. Den 20 september 1998 förvärvades Reyrolle av VA Technologie AG (nedan kallat VA Technologie), som i sin tur den 13 mars 2001 via ett av sina helägda dotterbolag – VA Tech Transmission & Distribution GmbH & Co. KEG (nedan kallat KEG) – förde med sig Reyrolle i syfte att bilda det nya bolaget VA Tech Schneider High Voltage GmbH (nedan kallat VAS). VAS kontrollerades inledningsvis till 60 procent av VA Technologie AG och till 40 procent av Schneider Electric SA (nedan kallat Schneider).(7)

6.        De två klagandena i mål C-233/11 P – Siemens Transmission & Distribution SA (nedan kallat SEHV) och Nuova Magrini Galileo SpA (nedan kallat Magrini) – var helägda dotterbolag till Schneider fram till mars 2001, då Schneider förde med sig dessa båda bolag för att bilda VAS.(8)

7.        I oktober 2004 förvärvade VA Technologie, genom KEG, samtliga andelar av kapitalet i VAS från Schneider.(9) Slutligen förvärvade Siemens AG år 2005, genom sitt dotterbolag Siemens AG Österreich (nedan kallat Siemens Österreich), ensam kontrollen över den koncern i vilken VA Technologie var moderbolag (vilken omfattade VAS, Reyrolle, SEHV, Magrini och KEG, nedan kallad VA Tech-koncernen). Efter detta förvärv slogs först VA Technologie och därefter VAS samman med Siemens Österreich.(10)

B –    Det administrativa förfarandet och det angripna beslutet

8.        Det framgår av punkterna 4–11 i den överklagade domen att kommissionen till följd av en ansökan om immunitet mot böter inlämnad i mars 2004,(11) i vilken det anmäldes att det förekom konkurrensbegränsande förfaranden inom GIS‑sektorn, inledde en utredning där kommissionen genomförde inspektioner särskilt i lokalerna hos bolagen i VA Tech-koncernen, bland vilka klagandena ingick, och därefter utfärdade ett meddelande om invändningar som delgavs tjugo bolag, däribland klagandena.

9.        Den 24 januari 2007 antog kommissionen det angripna beslutet. I detta beslut slog kommissionen fast att de i GIS-kartellen deltagande företagen hade kommit överens om att dela upp världsmarknaden geografiskt mellan sig,(12) fastställa priser och utbyta känslig information. Kommissionen slog även fast att kartellen hade existerat mellan den 15 april 1988 och den 11 maj 2004, men att bolagen i VA Tech-koncernen inte hade deltagit i kartellen mellan december 2000 och april 2002.(13) Till följd av dessa konstateranden ålade kommissionen de företag som hade deltagit i kartellen en rad böter.

10.      Kommissionen slog i artikel 1 m, q och r i det angripna beslutet i synnerhet fast att Reyrolle, SEHV och Magrini hade deltagit i överträdelsen mellan den 15 april 1988 och den 13 december 2000 samt mellan den 1 april 2002 och den 11 maj 2004. Kommissionen slog i artikel 1 p och t i det angripna beslutet fast att Siemens Österreich och KEG hade deltagit i överträdelsen mellan den 20 september 1998 och den 13 december 2000 samt mellan den 1 april 2002 och den 11 maj 2004. Kommissionen slog i artikel 1 n i det angripna beslutet fast att Schneider hade deltagit i överträdelsen mellan den 15 april 1988 och den 13 december 2000.

11.      Enligt artikel 2 i det angripna beslutet ålade kommissionen för de ovannämnda överträdelserna följande böter:

”…

(j)      [Schneider]: 3 600 000 euro;

(k)      [Schneider]: solidariskt med [SEHV] och [Magrini]: 4 500 000 euro;

(l)      [Reyrolle]: 22 050 000 euro, varav

(i)      solidariskt med [SEHV] och [Magrini]: 17 500 000 euro, och

(ii)      solidariskt med [Siemens Österreich] och [KEG]: 12 600 000 euro.”

C –    Domstolsförfarandet i första instans

12.      Tribunalen prövade den talan mot det angripna beslutet som ingetts av bolag som hade ingått i VA Tech-koncernen och ogiltigförklarade, vilket beskrivs mer ingående längre ned, beslutet framför allt i de delar som avsåg de böter som klagandena hade blivit ålagda.(14) Tribunalen ändrade därefter beslutet med stöd av sin obegränsade behörighet och fastställde även de respektive andelar av de olika bötesbeloppen som varje bolag skulle bära i förhållande till sina solidariskt förpliktade medgäldenärer.(15)

13.      Punkterna 2 och 3 i domslutet i den överklagade domen har därför följande lydelse:

”2)      Artikel 2 j–l i det [angripna] beslutet ogiltigförklaras.

3)      För de överträdelser som har konstaterats i artikel 1 m, p, q, r och t i det [angripna] beslutet ska böter åläggas enligt följande:

–        [SEHV] och [Magrini], solidariskt med [Schneider]: 8 100 000 euro,

–        [Reyrolle], solidariskt med [Siemens Österreich], [KEG], [SEHV] och [Magrini]: 10 350 000 euro,

–        [Reyrolle], solidariskt med [Siemens Österreich] och [KEG]: 2 250 000 euro,

–        [Reyrolle]: 9 450 000 euro.”

II – Förfarandet vid domstolen

14.      Kommissionen överklagade domen i mål C-231/11 P den 13 maj 2011 och yrkade att denna delvis skulle upphävas. Reyrolle samt SEHV och Magrini överklagade domen i mål C-232/11 P respektive C-233/11 P och yrkade att den överklagade domen delvis skulle upphävas.

15.      Genom beslut av den 1 juli 2011 förenade domstolens ordförande de tre målen vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

16.      Den muntliga förhandlingen ägde rum den 2 maj 2013.

III – Kommissionens överklagande i mål C-231/11 P

17.      Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat sju överklagandegrunder, som samtliga syftar till att bestrida, om än ur olika synvinklar, den överklagade domen i den mån tribunalen har slagit fast att det uteslutande ankommer på kommissionen att fastställa de inbördes förhållandena mellan de medgäldenärer som hålls solidariskt betalningsansvariga för de böter som vissa rättssubjekt åläggs på grund av överträdelse av konkurrensreglerna och i den mån tribunalen, genom att dra konkreta slutsatser av denna principförklaring, har fastställt de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av de solidariskt förpliktade bolagen ska betala.

18.      Innan det görs en mer ingående prövning av de överklagandegrunder som kommissionen har åberopat vill jag kortfattat erinra om de viktigaste punkterna i tribunalens resonemang i de delar i domen som är föremål för överklagandet och därefter lyfta vissa frågor av förberedande karaktär som avser överklagandets föremål och räckvidd. Svaret på dessa frågor kan nämligen komma att inverka på överklagandets upptagande till sakprövning och verkan.

A –    Den överklagade domen

19.      I punkterna 137−167 i den överklagade domen redogör tribunalen först för skälen till att det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del som rör de böter som klagandena har ålagts. Efter det att tribunalen har granskat och godkänt den prövning som kommissionen har gjort för att fastställa vilka bolag som ska hållas ansvariga för att ha deltagit i kartellen,(16) behandlar tribunalen frågan om hur de bötesbelopp som ovannämnda bolag ska åläggas ska beräknas.(17) I punkterna 150–151 i den överklagade domen utgår tribunalen från en rad principer som följer av rättspraxis. I punkterna 153−159 anför tribunalen en rad överväganden om medgäldenärernas inbördes solidaritetsförhållanden. Det är mot dessa överväganden som kommissionens överklagande uttryckligen riktar sig.

20.      Tribunalen påpekar särskilt att det följer av principen om att straff och påföljder ska vara individuella att varje bolag måste kunna utläsa ur det beslut varigenom det åläggs böter för vilka det föreligger solidariskt betalningsansvar med ett eller flera andra bolag den andel av böterna som ska bäras av bolaget i förhållande till dess solidariskt förpliktade medgäldenärer när kommissionen väl har fått betalt. Kommissionen ska precisera för vilka perioder de berörda bolagen tillskrivs (med)ansvar för de överträdelser som begåtts av de företag som deltagit i kartellen och, i förekommande fall, vilken grad av ansvar för överträdelserna som tillskrivs nämnda bolag. Tribunalen anser vidare att begreppet ”solidariskt ansvar för betalning av böter” utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas mot bakgrund av konkurrensrättens ändamål.(18)

21.      I detta sammanhang anser tribunalen att det beslut genom vilket kommissionen ålägger flera bolag att solidariskt betala böter nödvändigtvis har alla de rättsverkningar som anknyter till det rättsliga systemet för betalning av böter som följer av konkurrensreglerna, och detta såväl i (de externa) förhållandena mellan borgenären och de solidariskt förpliktade medgäldenärerna som i (de inbördes) förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna. Det ankommer således uteslutande på kommissionen att, inom ramen för utövandet av dess behörighet att ålägga böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003,(19) fastställa de olika bolagens respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt, i den mån de ingår i samma företag. Denna uppgift kan inte överföras på de nationella domstolarna.(20)

22.      Eftersom det inte anges i kommissionens beslut att vissa bolag bär ett större ansvar än andra för att det bolag som de ingår eller ingick i deltog i överträdelsen under en given period, ska bolagen enligt tribunalen lastas i lika mån för överträdelsen och därmed för lika stor andel av bötesbeloppen som de ålagts solidariskt.(21)

23.      Efter det att tribunalen har redogjort för det rättsliga systemet för solidariskt ansvar i fråga om böter för överträdelse av unionens konkurrensregler, slår tribunalen med hänsyn till förevarande fall i punkterna 161–165 i den överklagade domen fast att kommissionens fastställande av bötesbeloppen är rättsstridigt i tre avseenden.(22) Med beaktande av att kommissionen därmed har åsidosatt principen om att straff och påföljder ska vara individuella, ogiltigförklarar tribunalen delvis artikel 2 i det angripna beslutet, vilket framgår av punkt 2 i domslutet i domen (som återges ovan i punkt 13).

24.      Som ett andra steg ändrar tribunalen i punkterna 236–264 i den överklagade domen, inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet, det angripna beslutet. I detta hänseende räcker det i detta sammanhang att påpeka att tribunalen – utöver att fastställa i första instans de bötesbelopp som klagandena ska betala solidariskt till kommissionen – i punkterna 245, 247, 261 och 263 i praktiken fastställer de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av bolagen ska bära i förhållande till sina solidariskt förpliktade medgäldenärer. Tribunalen grundar uttryckligen sitt fastställande på sina överväganden i punkterna 158 och 159 i den överklagade domen (sammanfattade ovan i punkt 22) samt slår fast att bötesbeloppet ska bäras till lika stora delar av de bolag som har ålagts att solidariskt betala böterna i och med att det inte finns några uppgifter i det angripna beslutet om vilken grad av ansvar som ska tillskrivas respektive bolag.

B –    Föremålet för överklagandet

25.      I sin talan har kommissionen uttryckligen anfört att dess överklagande uteslutande gäller punkterna 153–159 i den överklagade domen (sammanfattade ovan i punkterna 20–22) samt tribunalens fastställande på grundval av övervägandena i punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen av de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av bolagen ska bära i förhållande till sina solidariskt förpliktade medgäldenärer. Att kommissionen har begränsat föremålet för sitt överklagande till dessa två skäl i den överklagade domen bekräftas för övrigt av ordalydelsen i dess yrkande.(23)

26.      Det måste emellertid konstateras, vilket för övrigt kommissionen också har medgett, att varken de överväganden i punkterna 153–159 i den överklagade domen som rör regelverket för inbördes solidariskt ansvar eller de slutsatser som tribunalen i punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen har dragit av dessa överväganden för att inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet omräkna bötesbeloppen återspeglas formellt i domslutet i domen. Såsom framgår ovan i punkt 13 innehåller domslutet i den överklagade domen inte någon uttrycklig hänvisning till fastställandet av de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av de bolag som har ålagts solidariskt ansvar för betalning av böterna ska bära.

27.      Tribunalens överväganden i punkterna 153–159 i den överklagade domen ger enligt min uppfattning inte heller något direkt stöd för att det angripna beslutet såsom meddelas i punkt 2 i domslutet delvis ska ogiltigförklaras. De tre skälen till att beslutet är rättsstridigt – vilka tribunalen har identifierat i punkterna 161–165 i den överklagade domen(24) och vilka kommissionen inte har bestritt vid domstolen – rör åsidosättandet av principen om att straff ska vara individuella när det gäller frågor som rör det externa solidariska ansvaret mellan de dömda bolagen, det vill säga deras ansvar för att betala böterna till kommissionen, snarare än frågor som rör de inbördes förhållandena mellan dessa bolag i egenskap av solidariskt förpliktade medgäldenärer för böterna.(25) Trots att dessa förhållanden, vilket kommer att framgå tydligare i det följande, onekligen utgör grunden för tribunalens konkreta fastställande av andelarna av bötesbeloppen i punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen, förefaller de i dessa punkter anförda övervägandena utgöra ett slags obiter dictum i tribunalens prövning som resulterar i att det angripna beslutet delvis har ogiltigförklarats i punkt 2 i domslutet i den överklagade domen. Jag delar därför inte kommissionens uppfattning att dessa överväganden utgör de huvudsakliga skälen till att beslutet delvis har ogiltigförklarats och detta oberoende av att tribunalen i punkt 160 i den överklagade domen har kritiserat kommissionen för att den inte har tagit hänsyn till de ”ovan angivna principerna”.

28.      Mot bakgrund av dessa överväganden drar jag slutsatsen att, även om domstolen bifaller kommissionens överklagande i sin helhet, och därmed upphäver de punkter i domen som överklagandet riktar sig mot, ändras domslutet under alla omständigheter inte formellt sett. En situation av detta slag aktualiserar en rad frågor som kräver en mer ingående prövning.

1.      Kravet på att kommissionen ska ha ett intresse av att få saken prövad med avseende på överklagandet

29.      För det första om en klagande genom sitt överklagande inte kan utverka att domslutet i den överklagade domen upphävs uppkommer frågan om vederbörandes intresse av att få saken prövad med avseende på överklagandet. Jag kan i detta hänseende emellertid inte låta bli att påpeka att rättspraxis är allt annat än entydig vad gäller frågan om huruvida en institution, eller mer generellt, en privilegierad sökande som kommissionen, behöver visa att det föreligger ett intresse av att få saken prövad inom ramen för ett överklagande till domstolen av en dom av tribunalen.

30.      I själva verket framgår det tydligt av en första inriktning i rättspraxis – som ursprungligen kan härledas till domen i målet Anic Partecipazioni(26) – att ”[g]emenskapsinstitutionerna [således inte behöver], vare sig de är eller inte är parter i tvisten i första instans, visa att de har något intresse av att överklaga en dom som förstainstansrätten har meddelat”.(27) Denna principförklaring, som grundar sig på artikel 56 tredje stycket i domstolens stadga,(28) har sedan uttryckligen återkommit i domstolens senare domar,(29) varav en som stora avdelningen har avkunnat.(30)

31.      Likväl har domstolen, när den skulle pröva överklagandet mot en dom av tribunalen, i flera andra domar prövat huruvida det föreligger ett intresse för privilegierade sökande, närmare bestämt kommissionen, att få saken prövad och till och med slagit fast att vissa delar av enstaka överklaganden inte kunde tas upp till sakprövning eftersom det inte förelåg något intresse för denna institution att få saken prövad.(31)

32.      Av de två ovanstående inriktningarna i rättspraxis är det den första som enligt min uppfattning bör tillämpas. Å ena sidan förefaller i själva verket de domar som kan hänföras till denna inriktning i motsats till de domar som kan hänföras till den andra inriktningen vara ett medvetet val av domstolen, som sedan har fastställts i en dom meddelad av den stora avdelningen. Å andra sidan anser jag i likhet med vad som stadgas i fråga om talan om ogiltigförklaring, vilken enligt fast rättspraxis kan väckas av privilegierade sökande utan att dessa behöver visa att de har ett intresse av att få saken prövad,(32) att gynnsam behandling av dessa sökande när det är fråga om överklagandet av en dom av tribunalen kan vara berättigad med hänsyn till den speciella ställning som dessa intar på unionsrättslig nivå, vilket kan motivera att de tillerkänns rätten att överklaga även om de inte kan visa att de har ett intresse av att få saken prövad.(33)

33.      Detta syfte återspeglas för övrigt i bestämmelserna i artikel 56 andra och tredje styckena i domstolens stadga, vari det föreskrivs ett undantag från villkoren för att överklaga för institutioner och medlemsstaterna, så att dessa sökande lättare ska kunna väcka talan. Detta innebär dock inte, vilket för övrigt även framgår i nästa punkt, att de har obegränsad frihet att överklaga tribunalens domar vid domstolen.(34)

2.      Verkan på domslutet i den överklagade domen av att överklagandet bifalls

34.      För det andra, och oberoende av frågan huruvida det föreligger ett intresse av att få saken prövad, är det i en situation som den som anges ovan i punkt 28 nödvändigt att ställa frågan i vilken utsträckning det är möjligt att inge ett överklagande, även i egenskap av privilegierad sökande, som syftar till att delar av domskälen i domen ska upphävas utan att upphävandet har en formell inverkan på domslutet i domen. Först och främst ska enligt rättspraxis ett överklagande av domskäl som inte har någon inverkan på domslutet i den överklagade domen ogillas på grund av att det är verkningslöst.(35) Det är för övrigt just i syfte att förhindra överklaganden som endast avser domskälen i tribunalens dom som artikel 169 i domstolens nya rättegångsregler har kommit till.(36) Dessutom är möjligheten att yrka att domstolen ska ändra domskälen mycket begränsad enligt rättspraxis.(37)

35.      Jag anser emellertid inte att det i förevarande fall kan anses att överklagandet är riktat mot domskäl som inte inverkar på domslutet i den överklagade domen. Även om, vilket påpekats ovan i punkt 25, kommissionens överklagande uteslutande är riktat mot rättsliga överväganden i domskälen och mot de slutsatser som tribunalen har dragit av dessa i det konkreta fallet – överväganden och slutsatser som inte uttryckligen återspeglas i domslutet, vilket innebär att bifall till överklagandet inte nödvändigtvis medför en formell ändring av domslutet i den överklagade domen – anser jag emellertid att nämnda överväganden och slutsatserna av dessa, även om de inte uttryckligen anges i domslutet, utgör en väsentlig del av den rättsliga lösning som fastställts i den överklagade domen(38) och därmed en faktor som är nödvändig för att läsa och tolka denna dom och i synnerhet domslutet i denna.

36.      När det i punkt 3 i domslutet anges att de olika bolagen åläggs att ”solidariskt” betala böterna – vilka omräknats av tribunalen – ska detta inte läsas fristående från vad som fastställts i punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen, där tribunalen har fastställt de respektive andelar av bötesbeloppet som varje bolag ska bära i förhållande till sina solidariskt förpliktade medgäldenärer. I förevarande fall – även om domslutet inte innehåller några uttryckliga hänvisningar till hur bötesbeloppet ska fördelas mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna – kan bolagens solidariska ansvar, som tribunalen har fastställt, bara förstås mot bakgrund av vad som fastslagits i de ovannämnda punkterna i den överklagade domen, vilka dessutom uttryckligen och med nödvändighet grundar sig på tribunalens rättsliga överväganden i punkterna 153–159 i den överklagade domen, och därför inte kan åtskiljas från dessa.

37.      I detta hänseende ska det även erinras om att det framgår av rättspraxis att domslutet i en dom måste läsas i ljuset av de skäl som lett fram till och som utgör ett nödvändigt stöd för detta, eftersom de är oumbärliga för att avgöra den exakta innebörden av det som avgjorts i domslutet.(39)

38.      Enligt rättspraxis utgör domskälen till den överklagade domen dessutom stöd för domslutet. Domskälen och domslutet kan således inte åtskiljas och domskälen förvärvar rättskraft.(40) Kommissionen ska respektera dem, eftersom de är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet.(41) De delar i den överklagade domen som är föremål för kommissionens överklagande och som rör kommissionens behörighet att fastställa de inbördes förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna kan följaktligen, vilket kommissionen har gjort gällande, vinna laga kraft och styra kommissionen i dess framtida praktiska tillämpning av det konkurrensrättsliga påföljdssystemet.

39.      Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrund av ovanstående överväganden att kommissionens överklagande kan tas upp till sakprövning men att det är verkningslöst(42) i den del det syftar till att punkt 2 i domslutet ska upphävas. Övervägandena i punkterna 153–159 i den överklagade domen, vilket framgår ovan i punkt 27, mot vilka överklagandet uttryckligen riktar sig, ger inte grund för att artikel 2 i det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Detta innebär att även om domstolen bifaller kommissionens överklagande och upphäver de nämnda punkterna i domen har detta ingen inverkan på punkt 2 i domslutet i domen.

40.      Jag är i stället av den uppfattningen att kommissionens överklagande kan tas upp till sakprövning och har verkan i den del det syftar till att punkt 3 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas. Om domstolen bifaller överklagandet och därigenom upphäver tribunalens fastställande av andelarna av bötesbeloppet inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet inverkar detta på, vilket framgår av övervägandena ovan i punkterna 35–38, tolkningen av den exakta betydelsen av tribunalens bestämmelser i punkt 3 i domslutet i den överklagade domen. I detta sammanhang ska det även beslutas att kommissionens andrahandsyrkande, som syftar till upphävande av den överklagade domen i den mån det i punkterna 153–159 i domen har slagits fast att det ankommer på denna institution att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära, eftersom detta konstaterande utgör den nödvändiga och fasta grunden för fastställandet av beloppen i punkt 3 i domslutet i den dom som yrkandet om upphävande avser, kan tas upp till sakprövning och har verkan.

41.      Därav följer att prövningen av kommissionens överklagande fortsättningsvis kommer att begränsa sig till dessa två aspekter, det vill säga dels tribunalens fastställande av andelarna av bötesbeloppet inom ramen för utövandet av dess obegränsade behörighet, dels de rättsliga övervägandena i punkterna 153‑159 i den överklagade domen, i den mån dessa utgör en nödvändig och fast grund för detta fastställande.

C –    Prövning av överklagandet i sak

1.      Den första överklagandegrunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 23 i förordning nr 1/2003 beträffande kommissionens och de nationella domstolarnas behörighetsområden

42.      Kommissionen har gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 23 i förordning nr 1/2003 eftersom tribunalen, när den i den överklagade domen har slagit fast att kommissionen ska fastställa de respektive andelar av ett bötesbelopp som påförs på grund av överträdelse av unionens konkurrensregler som var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära, har gett kommissionen en behörighet och ålagt kommissionen skyldigheter som går utanför vad som är nödvändigt för att beivra överträdelser av dessa regler och därigenom påverkar medlemsstaternas rättsordningar. Fastställandet av de inbördes förhållandena mellan medgäldenärerna, inklusive eventuell regressrätt dem emellan, omfattas av tillämpningsområdet för medlemsstaternas nationella rätt. De nationella domstolarna är därmed behöriga att lösa motsvarande tvister.

43.      Den första grunden för förevarande överklagande väcker frågor som rör dels behörighetsfördelningen mellan unionens och medlemsstaternas organ, närmare bestämt mellan kommissionen och de nationella domstolarna, dels tillämpningsområdet för unionsrätten respektive medlemsstaternas nationella rätt.

44.      I detta hänseende kan det vara lämpligt att erinra, vilket redan har understrukits ovan i punkterna 21 och 22, att tribunalen på grundval av övervägandena i punkterna 153–156 i den överklagade domen har slagit fast i punkt 157 i nämnda dom att det ankommer således uteslutande på kommissionen att, inom ramen för utövandet av dess behörighet att ålägga böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, fastställa de olika bolagens respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt, i den mån de ingår i samma företag. Tribunalen har också slagit fast att denna uppgift inte kan överföras på de nationella domstolarna. Det framgår dock av punkterna 158 och 159 i den överklagade domen att om det inte anges i kommissionens beslut att vissa bolag bär ett större ansvar än andra, ska bolagen lastas i lika mån för överträdelsen och därmed för lika stor andel av bötesbeloppen som de ålagts solidariskt.

45.      Mot denna bakgrund vill jag inledningsvis påpeka att även om kommissionen upprepade gånger i sitt överklagande har hävdat att tribunalen har ålagt den en ”skyldighet” att fastställa de inbördes förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna(43) framgår det inte helt klart av ordalydelsen i tribunalens dom huruvida kommissionen faktiskt är ålagd nämnda skyldighet. Även om ordalydelsen i punkt 153(44) förefaller förutsätta att en sådan skyldighet föreligger, ger användningen av ordalydelsen ”ankommer … på kommissionen”(45) i punkt 157 upphov till tvivel om huruvida tribunalen verkligen har haft för avsikt att ålägga en sådan skyldighet för denna institution, särskilt därför att, om denna behörighet inte utövas i det system som tribunalen har tänkt sig, förefaller det under alla omständigheter inte medföra att beslutet ogiltigförklaras utan snarare att regeln om att ansvaret (och därmed andelarna av bötesbeloppet) ska fördelas i lika stora delar mellan medgäldenärerna tillämpas automatiskt.

46.      Mot denna bakgrund råder det inga tvivel om att kommissionen i det av tribunalen utformade systemet tillerkänns en behörighet att göra detta fastställande, vilket fråntar de nationella domstolarna denna behörighet. Vidare kan denna behörighet i nämnda system i princip utövas i alla de fall där kommissionen ålägger flera rättssubjekt att solidariskt betala böter på grund av överträdelse av konkurrensreglerna. Om denna behörighet inte utövas tillämpas annars regeln om fördelning av ansvaret och bötesbeloppet i lika delar.

47.      Det är mot bakgrund av dessa antaganden som den första överklagandegrunden ska prövas.

a)      Kommissionens behörighet

48.      Det ska framför allt erinras om att enligt principen om tilldelade befogenheter ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där (artikel 5.2 första meningen FEU). Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna (artikel 4.1 och artikel 5.2 andra meningen FEU). Unionen ska i synnerhet enligt artikel 3.1 b FEUF ha exklusiv befogenhet att fastställa konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion.

49.      Utövandet av unionsbefogenheterna grundar sig på proportionalitetsprincipen, enligt vilken unionens åtgärder till innehåll och form inte ska gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Unionens institutioner ska tillämpa denna princip (artikel 5.4 FEU). Dessutom ska varje institution handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen (artikel 13.2 första meningen FEU).

50.      Den rättsliga grunden för kommissionens behörighet att besluta om påföljder vid överträdelser av unionens konkurrensregler återfinns i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, som antogs på grundval av artikel 103 FEUF (tidigare artikel 83 EG). Det framgår av artikel 103.2 a FEUF att den behörighet som unionen har att införa böter och viten syftar till att säkerställa iakttagandet av de förbud som anges i konkurrensreglerna i FEUF. Domstolen har dessutom klargjort att syftet med nämnda bestämmelse framför allt är att säkerställa effektiva kontroller av konkurrensbegränsande samverkan och av missbruk av dominerande ställning.(46)

51.      Kommissionens exklusiva befogenhet att ålägga böter för företag som, avsiktligt eller genom vårdslöshet, bryter mot bestämmelserna i artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF följer av bestämmelserna i fördraget.(47) Den utgör ett av de medel som står till kommissionens förfogande för att den ska kunna fullgöra sin kontrolluppgift enligt unionsrätten(48) och sin roll som ansvarig för genomförandet och inriktningen av unionens konkurrenspolitik.(49)

52.      Framför allt är kommissionens möjlighet att ålägga rättssubjekt som, inom ramen för den ekonomiska enhet som företaget utgör, direkt eller indirekt har deltagit i överträdelsen att solidariskt betala böter inte uttryckligen föreskriven i någon av unionens konkurrensregler. Denna möjlighet har kommissionen emellertid tillerkänts av rättspraxis, eftersom det solidariska ansvaret utgör ett kompletterande rättsligt instrument som ställts till kommissionens förfogande i syfte att effektivisera dess åtgärder på området för tillämpningen av unionens konkurrensregler och bekämpa att de överträds.(50) Det solidariska ansvaret, som utökar antalet personer från vilka kommissionen kan kräva hela bötesbeloppet, gynnar i själva verket det effektiva verkställandet av påföljden och minskar riskerna för insolvens och bedrägliga transaktioner för att slippa betala böterna. Det bidrar därmed, vilket för övrigt framgår av punkt 151 i den överklagade domen, till den avskräckande verkan, som syftar till att säkerställa företagens efterlevnad av unionens konkurrensregler.(51)

53.      Behörigheten att besluta om påföljder mot flera rättssubjekt inom samma företag för överträdelse av unionens konkurrensregler och ålägga dem ett (externt) solidaritetsband omfattas enligt min uppfattning utan tvekan av kommissionens behörighet att besluta om påföljder, som stadgas i artikel 103.2 a FEUF och konkretiseras av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Detta har för övrigt inte bestritts i förevarande mål.

54.      Vad beträffar fastställandet av så kallade inbördes solidaritetsförhållanden vill jag påpeka att det varken av ordalydelsen eller syftet med artikel 103.2 a FEUF eller artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 framgår några faktorer som hindrar kommissionen att, inom ramen för utövandet av sin behörighet ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensregler, fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära, i den mån den anser det vara nödvändigt i ett specifikt fall för att säkerställa att syftet med utövandet av behörigheten att besluta om påföljder uppnås, närmare bestämt att säkerställa att de förbud som anges i unionens konkurrensregler iakttas. I den mån detta är nödvändigt för att uppnå detta syfte går det därför enligt min uppfattning inte att abstrakt bestrida kommissionens behörighet att, inom området för sin behörighet att besluta om påföljder, fastställa hur bötesbeloppet ska fördelas mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna.(52)

55.      I vissa fall förefaller fastställandet av de respektive andelar av bötesbeloppet som varje solidariskt förpliktad medgäldenär ska bära rent av vara nödvändigt med hänsyn till kraven på att respektera principer som rättssäkerhetsprincipen eller principen om att straff ska vara individuella. Så kan till exempel vara fallet – vilket analyseras mer ingående inom ramen för den tredje överklagandegrunden(53) – när den ekonomiska enhet som har begått överträdelsen inte längre existerar vid antagandet av beslutet och kommissionen har för avsikt att inom ramen för sin skönsmässiga befogenhet ålägga juridiska personer, mellan vilka det inte längre finns några ekonomiska, organisatoriska eller juridiska band som motiverar att de tillhör samma företag enligt konkurrensreglerna, solidariskt ansvar för denna överträdelse.

56.      Mot denna bakgrund kan det enligt min uppfattning inte anses ankomma på kommissionen att systematiskt fastställa de inbördes förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna och än mindre att den ska göra detta. Ett sådant fastställande har i allmänhet inte, utom i specifika fall, det syfte som nämns ovan i punkt 52 vilket motiverar åläggandet av externa solidaritetsband. När bötesbeloppet väl har betalats av någon av de solidariskt förpliktade personer som företaget utgörs av och den konkreta indrivningen av den påföljd som stadgas för överträdelse av unionens konkurrensregler därmed har säkerställts har syftena att garantera effektiviteten av tillämpningen av dessa regler och att avskräcka från framtida överträdelser, vilka hänger samman med kommissionens behörighet att besluta om påföljder, normalt uppnåtts. Detta gör att fastställandet av de inbördes solidaritetsförhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna allmänt sett inte verkar vara nödvändigt för att uppnå dessa syften.

57.      I detta hänseende ska det även erinras, vilket ständigt har understrukits i rättspraxis, att unionens konkurrensrätt avser verksamheten i företag,(54) till vilka unionens konkurrensregler riktar sig. Dessa bestämmelser reglerar i princip därför inte förhållandena mellan de enheter som utgör företaget.

58.      Det ska dessutom ur en praktisk synvinkel påpekas att åläggandet av en allmän skyldighet för kommissionen att i varje enskilt fall fastställa graden av ansvar för de juridiska personer som ingår i den ekonomiska enhet som har begått överträdelsen och vilka har ålagts solidariskt ansvar för de aktuella böterna riskerar att avsevärt tynga kommissionens undersökningar och skada den ändamålsenliga verkan med tillämpningen av unionens konkurrensregler(55) vilket, som påpekats ovan i punkt 52, just är syftet med det solidariska ansvaret som rättsligt instrument.

59.      Sammanfattningsvis går det således enligt min uppfattning inte att abstrakt bestrida att kommissionen vid utövandet av sin behörighet att besluta om påföljder kan fastställa hur bötesbeloppet ska fördelas mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna (det vill säga de så kallade inbördes solidaritetsförhållandena). I den mån kommissionens agerande vid utövandet av den behörighet som kommissionen har tillerkänts i fördragen inte ska, enligt den ovannämnda proportionalitetsprincipen, gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med denna behörighet, får kommissionen emellertid fastställa de inbördes solidaritetsförhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna endast i den mån detta är nödvändigt för att uppnå detta syfte, det vill säga att säkerställa att de förbud som anges i unionens konkurrensregler iakttas. Det ankommer på kommissionen att från fall till fall bedöma om det finns behov att fastställa detta, utom i de fall som nämnts ovan i punkt 55 och som diskuteras mera ingående i punkt 83 och följande punkter, där detta utövande är nödvändigt.

60.      Mot bakgrund av ovanstående går det å ena sidan enligt min uppfattning inte att dela kommissionens uppfattning att den inte alls har någon behörighet av detta slag. Å andra sidan kan det inte heller anses, vilket framgår av ordalydelsen i punkterna 153–159 i den överklagade domen, att det ankommer på kommissionen generellt att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de för detta solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära.

b)      De nationella domstolarnas behörighet

61.      När det gäller de nationella domstolarnas behörighetsområde ska det noteras att dessa kan fylla olika funktioner vid tillämpningen av unionens konkurrensregler(56) beroende på vilka uppgifter domstolarna har enligt nationella rättsregler. De kan tillämpa dessa regler i mål mellan enskilda, utses till att verka som myndigheter som har till uppgift att tillämpa dessa regler i allmänhetens intresse eller fungera som överprövningsinstans när det gäller förvaltningsbeslut.

62.      De nationella domstolarna fyller en mycket särskild funktion vid tillämpningen av unionens konkurrensregler, nämligen att tillvarata medborgarnas rättigheter enligt unionsrätten genom att avgöra tvister mellan enskilda.(57) De nationella domstolarna har i detta hänseende en kompletterande och annan roll i förhållande till uppgiften att tillämpa de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna i förvaltningsrättsliga förfaranden för att tillvarata allmänintresset.(58)

63.      Jag vill inledningsvis påpeka att såväl tribunalens förhållningssätt i den överklagade domen(59) som kommissionens i dess överklagande utgår från tanken att det föreligger en exklusiv behörighet att fastställa den respektive andel som var och en av de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära. Tribunalen anser att detta fastställande ankommer på kommissionen medan kommissionens uppfattning är att detta ankommer på de nationella domstolarna. Jag ser emellertid ingen anledning till varför det skulle vara absolut nödvändigt att fastställa en exklusiv behörighet för ett organ som utesluter behörigheten för ett annat organ. I detta hänseende vill jag i stället påpeka att systemet för tillämpning av konkurrensreglerna grundar sig på – i allt högre grad till följd av att dessa regler har moderniserats genom förordning nr 1/2003 – ett system med konkurrerande och parallella behörigheter för kommissionen och medlemsstaternas nationella myndigheter (däribland de nationella domstolarna).(60)

64.      Mot denna bakgrund anser jag därför att i den mån det i ett mål vid en nationell domstol väcks frågor som rör de inbördes solidaritetsförhållandena för betalning av böter för överträdelse av unionens konkurrensregler och medför att det finns ett behov för att skydda en medgäldenärs personliga rättigheter, kan den nationella domstolen anses vara behörig att meddela beslut i dessa frågor förutsatt att dessa inte redan har behandlats av kommissionen inom ramen för dess behörighet.

65.      Det måste nu således klargöras huruvida − och på vilken grund − den solidariskt förpliktade medgäldenär som har betalat hela bötesbeloppet till kommissionen har en subjektiv regressrätt mot de övriga medgäldenärerna avseende deras andelar av bötesbeloppet samt huruvida, i det fall kommissionen inte har tagit ställning till frågan om inbördes solidariskt ansvar, nämnda rätt kan göras gällande vid en nationell domstol.

66.      I detta hänseende vill jag först av allt påpeka att jag håller med tribunalen när den i punkt 155 i den överklagade domen har slagit fast att ”begreppet ’solidariskt ansvar för betalning av böter’ … är ett självständigt begrepp [i unionsrätten] som ska tolkas med hänsyn till syftena och systemet för de konkurrensregler som det ingår i”. Det framgår för övrigt tydligt av mina överväganden ovan i punkterna 52–59 att begreppet solidariskt ansvar ska tolkas mot bakgrund av dessa syften och inom ramen för detta system.(61)

67.      Oberoende av detta ska det dock noteras att kommissionens beslut enligt vilket flera rättssubjekt åläggs solidariskt ansvar för betalning av ett bötesbelopp utan tvivel får rättsverkningar som kan skapa skuld- och fordringsförhållanden mellan dessa rättssubjekt. Kommissionens beslut medför en gemensam och solidarisk skyldighet för samtliga rättssubjekt som är ålagda att betala böterna. Om ett av dessa rättssubjekt betalar hela det bötesbelopp som det har ålagts gemensamt med andra rättssubjekt och befriar dessa från deras skuld gentemot kommissionen uppstår det en regressrätt för den medgäldenär som har betalat. Uppkomsten av denna rätt förefaller vara den logiska följden av att endast en av de för en skuld gemensamt och solidariskt förpliktade medgäldenärerna, som har ålagts böter för en och samma överträdelse av unionens lagstiftning (närmare bestämt unionens konkurrenslagstiftning), har betalat.

68.      Denna regressrätt utgör emellertid enligt min uppfattning ingen rätt som enskilda tillerkänns genom unionsrätten och som domstolarna enligt EU‑domstolens praxis därför ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd av.(62) Det finns enligt min uppfattning ingen grund för att påstå att unionens konkurrensregler direkt ger den solidariskt förpliktade medgäldenär som har betalat hela bötesbeloppet rätt till kompensation för de andra medgäldenärernas andelar av bötesbeloppet. Det förefaller snarare handla om en vanlig fordringsrätt som har sitt ursprung i utövandet av en skyldighet – vilken däremot har sitt ursprung i en unionsrättsakt – som åligger flera rättssubjekt gemensamt. Förekomsten och utövandet av denna fordringsrätt regleras därför enligt min uppfattning inte av unionsrätten utan är en fråga för nationell rätt.

69.      Det ankommer således på den nationella domstolen att i en talan avseende regress enligt gällande nationella rättsregler dels fastställa villkoren för att en solidariskt förpliktad medgäldenär som har betalat hela bötesbeloppet i förekommande fall ska ha regressrätt, dels tillämpa motsvarande regler, såväl materiella som processuella, som krävs för utövandet av denna rätt. Om det krävs kan den nationella domstolen vid utövandet av denna behörighet utan tvekan använda sig av de medel för samarbete med kommissionen som den har enligt förordning nr 1/2003.

70.      Den nationella domstolen får uppenbarligen fastställa medgäldenärens regressrätt och således fastställa de inbördes förhållandena mellan de för bötesbeloppet solidariskt förpliktade medgäldenärerna endast i den mån kommissionen inte redan har fastställt detta vid utövandet av sin behörighet enligt det kriterium som anges ovan i punkt 59. I detta sistnämnda fall är den nationella domstolens roll begränsad till att besluta om verkställighet.

c)      Slutsats om den första överklagandegrunden

71.      Sammanfattningsvis vad avser förevarande mål framgår det enligt min uppfattning av ovanstående att tribunalen – i den mån den har slagit fast i punkt 157 i den överklagade domen att det uteslutande ankommer på kommissionen att, inom ramen för utövandet av dess behörighet att ålägga böter, fastställa de olika bolagens respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt, och att denna uppgift inte kan överföras på de nationella domstolarna – har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning. De konkreta följderna av detta fel kommer att behandlas längre fram i punkt 124 och följande punkter.

2.      Den tredje och den sjunde överklagandegrunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av principen om att straff och påföljder ska vara individuella respektive principen om företagens ansvar för överträdelse av unionens konkurrensregler och därtill knuten påverkan av kommissionens behörighet att fastställa vilka rättssubjekt som ska hållas ansvariga för överträdelsen

72.      När frågorna avseende behörigheten har klargjorts – vilka logiskt sett måste behandlas före de andra frågorna – anser jag det vara lämpligt att pröva den av kommissionen anförda tredje överklagandegrunden gemensamt med den sjunde grunden som verkar hänga samman med den tredje grunden. Dessa överklagandegrunder väcker några grundläggande principfrågor som enligt min mening behöver prövas innan de övriga grunderna kan tas upp till behandling.

73.      Genom sin tredje överklagandegrund har kommissionen gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den har slagit fast att det följer av principen om att straff och påföljder ska vara individuella att varje mottagare av ett beslut som ålägger vederbörande solidariskt ansvar för betalning av böter för överträdelse av konkurrensreglerna måste kunna utläsa ur detta beslut den andel av böterna som ska bäras av vederbörande i förhållande till dess solidariskt förpliktade medgäldenärer när kommissionen väl har fått betalt. Den uppgift att fastställa varje bolags personliga ansvar som kommissionen har ålagts av tribunalen och som ligger till grund för fastställandet av de respektive andelarna av bötesbeloppet för var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna är enligt kommissionen oförenlig med begreppet företag till vilket de förbud som anges i artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF riktar sig och som är ansvarigt för överträdelserna av de i dessa artiklar föreskrivna förbuden. Genom sin sjunde överklagandegrund har kommissionen gjort gällande att den skyldighet som den har ålagts av tribunalen dessutom otillbörligen påverkar kommissionens behörighet att fastställa vilka rättssubjekt inom företaget som ska åläggas ansvar för överträdelsen.

74.      Det ska framför allt erinras om att principen om att straff och påföljder ska vara individuella, på vilken, som nämnts ovan i punkt 20, tribunalen i punkt 153 i den överklagade domen har grundat skyldigheten för kommissionen att fastställa de olika bolagens respektive andelar av det bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt, följer av principen om personligt ansvar och är tillsammans med denna princip en grundläggande säkerhet inom straffrätten som utgör gränser för utövandet av de offentliga myndigheternas befogenheter att utdöma straff (jus puniendi).(63) Dessa principer är inom ramen för konkurrensrätten även tillämpliga på juridiska personer(64) på grund av den ”straffrättsliknande” karaktären hos de påföljder som kommissionen kan besluta om för att beivra konkurrensbegränsande beteenden.(65)

75.      I synnerhet kan, enligt principen om personligt ansvar som i sin tur följer av principen om skuld,(66) ingen hållas ansvarig för annat än sina egna handlingar.(67) En person kan nämligen enligt principen om att straff och påföljder ska vara individuella endast åläggas påföljder på grund av omständigheter som kan hänföras till vederbörande personligen.(68) Enligt denna princip kan därför endast gärningsmannen lastas för ett straffvärt handlande(69) och därmed kan inte någon annan person än den skyldiga avtjäna ett straff.(70)

76.      Vidare, som jag redan har påpekat ovan i punkt 57, avser unionens konkurrensrätt verksamheten i företag. Inom konkurrensrätten omfattar begreppet företag enligt fast rättspraxis varje enhet som utövar ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga ställning och dess finansieringssätt.(71) I detta hänseende har domstolen även preciserat att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet med beaktande av avsikten med avtalet i fråga, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer.(72)

77.      Enligt fast rättspraxis ska en sådan enhet, då den har överträtt konkurrensreglerna, enligt principen om personligt ansvar ansvara för överträdelsen.(73) Av detta följer att principen om personligt ansvar framför allt ska tillämpas på företaget (i och med att unionens konkurrensregler riktar sig till det) som, om det uppsåtligen eller av oaktsamhet begår en överträdelse, i egenskap av en enda ekonomisk enhet, men inte nödvändigtvis en juridisk person, personligen ska ansvara för denna överträdelse.(74)

78.      Om det företag som har överträtt konkurrensreglerna utgörs av flera juridiska personer uppstår frågan om vilket eller vilka rättssubjekt som konkret ska ansvara för överträdelsen i fråga och åläggas böter. Medan unionens konkurrensregler riktar sig till företag och är direkt tillämpliga på dessa oberoende av deras organisation och rättsliga form, följer det av behovet av en effektiv tillämpning av dessa regler att kommissionens beslut avseende sanktionsåtgärder i praktiken endast kan vara riktade till personer, mot vilka det är möjligt att vidta verkställande åtgärder för att erhålla betalning av böterna.(75)

79.      Just denna motstridighet mellan begreppet företag som ekonomisk enhet till vilket konkurrensreglerna riktar sig, å ena sidan, och de enskilda juridiska personer som hålls konkret ansvariga för överträdelsen, å andra sidan, skapar en viss osäkerhet när det gäller det konkreta tillämpningsområdet för ovannämnda principer, vilka trots domstolens ovan i punkt 77 nämnda rättspraxis ofta inte tillämpas på företaget som sådant utan i stället på de enskilda juridiska personer som utgör det.(76)

80.      I detta hänseende anser jag emellertid – för det fall ett företag består av flera juridiska personer – att både de rättssubjekt som har deltagit i kartellen och den person som innehar ledarskapet i koncernen samt utövar ett avgörande inflytande på dessa rättssubjekt ska betraktas som gemensamt rättssubjekt i ett enda företag, i den mening som avses i konkurrensrätten, och är ansvariga för detta.(77) Om kommissionen konstaterar att företaget uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt unionens konkurrensregler, kan den följaktligen fastställa ett personligt och solidariskt ansvar för samliga rättssubjekt som utgör den ekonomiska enheten(78) och som genom ett gemensamt agerande, direkt eller indirekt,(79) har deltagit i överträdelsen.

81.      Det är just mot bakgrund av detta som domstolen har ansett att det är förenligt med principen om personligt ansvar samt även målet att effektivt genomföra konkurrensreglerna att de juridiska personer som har deltagit i överträdelsen åläggs solidariskt ansvar tillsammans med den person som har utövat ett avgörande inflytande på dessa, just därför att dessa personer tillhör samma ekonomiska enhet och därför utgör ett enda företag enligt ovan i punkt 76 nämnda rättspraxis.(80) Med anledning av att de alla ingår i företaget och för att säkerställa ett effektivt verkställande av påföljden har domstolen dessutom slagit fast att kommissionen har möjlighet att besluta om påföljder för antingen endast dotterbolaget, som deltagit i överträdelsen, eller för endast moderbolaget, som kontrollerat dotterbolaget under den period då det deltog i överträdelsen(81), eller för båda solidariskt.(82)

82.      Det framgår av ovanstående överväganden och syftet med det solidariska ansvaret, som anges ovan i punkt 52, att den behörighet som kommissionen enligt rättspraxis har att ålägga flera personer att solidariskt betala böter för en överträdelse av unionens konkurrensregler följer av begreppet företag och endast är motiverad i den mån de aktuella rättssubjekten tillhör – eller har tillhört – den enda ekonomiska enhet som hålls ansvarig för denna överträdelse. Med andra ord får kommissionen ålägga solidariskt ansvar för betalning av böter för överträdelse av unionens konkurrensregler under förutsättning att alla de solidariskt förpliktade rättssubjekten ingår – eller har ingått – i samma ekonomiska enhet som har gjort sig skyldig till denna överträdelse och därmed hålls personligen ansvarig.(83) Dessa rättssubjekt utgör ett och samma företag enligt konkurrensrätten och kan därför hållas personligen och i förekommande fall solidariskt ansvariga för företagets agerande.(84)

83.      Hur förhåller det sig om en (eller flera) juridiska personer som har deltagit i överträdelsen av konkurrensreglerna i egenskap av medlem av en ekonomisk enhet emellertid upphör att ingå i denna enhet till exempel – som i förevarande fall gäller för SEHV och Magrini – till följd av en överlåtelse som har skett under den period som kartellen pågick, så att den vid tidpunkten för kommissionens beslut inte längre tillhör den ekonomiska enhet som har begått överträdelsen? Kan kommissionen då fortfarande hålla denna juridiska person solidariskt ansvarig för nämnda överträdelse tillsammans med de rättssubjekt som i likhet med vederbörande ingick i den ekonomiska enheten?

84.      I ett fall som detta anser jag först och främst i enlighet med vad som fastslagits ovan i punkt 80 att de juridiska personer som utgjorde den ekonomiska enheten är fortsatt personligt och solidariskt ansvariga för de handlingar som denna ekonomiska enhet begick och i vilken de ingick under hela den period som den existerade.(85) Eftersom det dessutom är den ekonomiska enhetens beteende på marknaden som motiverar att var och en av de juridiska personer som tillhör eller har tillhört denna enhet när beteendet ägde rum åläggs solidariskt ansvar för hela det rättsstridiga handlandet, förblir dessa externt ansvariga gentemot kommissionen för hela den överträdelse som företaget har gjort sig skyldigt till och följaktligen för bötesbeloppet i sin helhet.(86)

85.      Om den ekonomiska enheten vid tidpunkten för kommissionens beslut inte längre existerar i samma form som vid tidpunkten för överträdelsen kräver principen om att straff ska vara individuella enligt min uppfattning, för det fall solidarisk betalningsskyldighet för böterna ådöms, ett säkert fastställande av påföljden för de rättssubjekt som inte längre utgör en ekonomisk enhet. Även om detta rättssubjekt förblir externt ansvarigt gentemot kommissionen för betalning av hela bötesbeloppet för den överträdelse som företaget har gjort sig skyldig till, måste det – som det vid tidpunkten för beslutet inte längre tillhör ifrågavarande ekonomiska enhet – kunna utläsa den andel av bötesbeloppet som det ska bära i förhållande till sina solidariskt förpliktade medgäldenärer till vilka det inte längre har något ekonomiskt, organisatoriskt eller juridiskt band som är tillräckligt för att motivera att det tillsammans med dessa ingår i en ekonomisk enhet.(87)

86.      Av ovanstående följer att kommissionen om den, inom ramen för sin skönsmässiga befogenhet att besluta mot vilket bland de ansvariga rättssubjekten inom företaget som det ska vidtas påföljder för beteenden som företaget är ansvarigt för, har för avsikt att fastställa ett solidariskt ansvar mellan rättssubjekt som utgjorde en ekonomisk enhet vid tidpunkten för överträdelsen men som vid tidpunkten för beslutet inte längre tillhör denna ekonomiska enhet kan kommissionen inte undandra sig skyldigheten att fastställa den andel av bötesbeloppet som det rättssubjekt som inte längre har de band som motiverar att det ingår i den ekonomiska enheten ska stå för i förhållande till de andra medgäldenärerna. I detta hänseende ska det understrykas att åläggandet av solidariskt ansvar för dessa rättssubjekt är en befogenhet som kommissionen har inom ramen för sin skönsmässiga bedömning.(88)

87.      Mot denna bakgrund anser jag att om kommissionen väljer att följa denna linje kommer det att vara nödvändigt att göra en prövning i varje enskilt fall i syfte att fastställa graden av ansvar som ska tillskrivas detta rättssubjekt inom ramen för företagets samlade agerande. I detta hänseende har kommissionen nämnt en rad omständigheter som – även om de inte har godtagits i rättspraxis för prövning i syfte att fastställa huruvida ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande på sitt dotterbolag – dock kan tas i beaktande vid fastställande av ansvarsfördelningen mellan moderbolag och dotterbolag. Kommissionen har specifikt nämnt den omständigheten att moderbolaget inte har deltagit direkt i överträdelsen, att det inte har några intressen i den sektor som berörs av kartellen, att det inte har haft någon kännedom om överträdelsen eller att dotterbolagen, trots uppmaningarna om att ta avstånd från beteendet, ändå har deltagit i detta.(89) Jag anser vidare i analogi med vad som gäller för fastställande av böterna att kommissionen ska tillerkännas ett visst bedömningsutrymme utifrån omständigheterna i varje enskilt ärende för att göra en bedömning av faktorernas relevans och betydelse. De kan enligt min mening inte bli föremål för en uttömmande och bindande förteckning.

88.      Behovet av en prövning i varje enskilt fall, vilket följer direkt av tillämpningen av principerna om personligt ansvar och att straff ska vara individuella, verkar utesluta möjligheten att tillämpa en regel som den som tribunalen har fastställt i punkterna 158 och 159 i den överklagade domen, enligt vilken, i det fall det saknas uppgifter om enskilda juridiska personers grad av ansvar för företagets deltagande i agerandet, dessa ska hållas ansvariga i lika hög grad. Denna regel, som tribunalen verkar ha lånat från det rättsliga system för civilrättsligt solidariskt ansvar som stadgas i rättsordningen i vissa medlemsstater,(90) är enligt min uppfattning först och främst inte förenlig med de ovannämnda principerna om personligt ansvar och att straff ska vara individuella,(91) eftersom den utgår från ett slags antagande om att de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska lastas i lika mån för att ha deltagit i ett av företagets beteende vilket inte nödvändigtvis är detsamma för samtliga rättssubjekt. Regeln saknar dessutom en adekvat rättslig grund och vilar inte ens på någon principiell grund. För att en sådan regel ska kunna motiveras räcker det enligt min uppfattning inte att generellt hänvisa till det rättsliga systemet för civilrättsliga skyldigheter, om det inte finns några andra förklaringar till varför de principer som följer av detta rättsliga system är tillämpliga på konkurrensområdet, eftersom betalningsskyldigheten för de bolag som kommissionen har ålagt böter för vars betalning de ska svara solidariskt på grund av en överträdelse av konkurrensrätten skiljer sig från medgäldenärernas privaträttsliga skyldighet.

89.      I detta hänseende måste jag även tillstå att jag har vissa svårigheter att se att den hänvisning som görs i punkt 158 i den överklagade domen till punkterna 100 och 101 i domen i målet Aristrain mot kommissionen äger någon relevans.(92) I denna dom har domstolen inte på något sätt godtagit den princip som tribunalen hade slagit fast i den ovannämnda punkten utan kritiserat tribunalen för att den inte hade kritiserat kommissionen för den bristande motiveringen av dess beslut i den mån kommissionen hade ålagt ett bolag ansvar för ett annat härmed sammanhängande bolags beteende utan att det hade bevisats att dessa ingick i samma ekonomiska enhet.(93) I det fallet rörde det sig således inte heller om att ådöma flera personer solidariskt ansvar.

90.      Kraven på visshet vid fastställande av påföljd – till exempel kraven som nämns i punkt 85 – förefaller vara mycket mer begränsade i det fall de solidariskt ansvariga rättssubjekten vid tidpunkten för kommissionens beslut fortfarande tillhör samma ekonomiska enhet, det vill säga samma företag, som har begått överträdelsen. Även om det inte helt går att utesluta att det mellan rättssubjekt som ingår i en och samma ekonomiska enhet och vilka har ålagts solidariskt ansvar kan uppstå tvister när det gäller de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av dessa ska bära är dessa frågor generellt sett en koncernintern angelägenhet. Så länge den ekonomiska enheten inte upplöses är det först och främst företaget som sådant som är personligen ansvarigt för överträdelsen och kommissionens befogenhet att ålägga solidariskt ansvar för betalning av motsvarande böter är inte föremål för samma krav på rättssäkerhet vid fastställandet av påföljden såsom är fallet vid upplösande av den ekonomiska enheten. Det har dessutom påpekats ovan i punkterna 57 och 76 att unionens konkurrensbestämmelser principiellt sett inte reglerar förhållandena mellan de enheter som företaget utgörs av.

91.      Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden anser jag att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen när tribunalen har slagit fast att det följer av principen om att straff och påföljder ska vara individuella att varje mottagare av ett beslut alltid måste kunna utläsa ur det beslut varigenom det åläggs böter för vilka det föreligger solidariskt betalningsansvar den andel av böterna som ska bäras av vederbörande i förhållande till dess solidariskt förpliktade medgäldenärer när kommissionen väl har fått betalt och sedan konkret fastställt, på grundval av detta övervägande samt regeln om fördelningen i lika stora delar, varje enskilt bolags respektive andel av bötesbeloppet.(94) Det framgår emellertid även av ovanstående överväganden att det vid åläggande av solidariskt ansvar för rättssubjekt som vid tidpunkten för beslutet inte längre tillhör den ekonomiska enhet som har begått överträdelsen är nödvändigt att fastställa deras respektive andelar av bötesbeloppet. De konkreta följderna av denna felaktiga rättstillämpning diskuteras senare i punkt 125 och följande punkter.

3.      Den andra överklagandegrunden: Tribunalen har överskridit de befogenheter som den har inom ramen för sin obegränsade behörighet

92.      Kommissionen har gjort gällande att tribunalen – när den har tolkat artikel 23 i förordning nr 1/2003 så att denna även omfattar en befogenhet eller rent av en skyldighet att behandla frågor som rör de inbördes förhållandena mellan de för böter solidariskt förpliktade medgäldenärerna och på grundval av detta konkret har fastställt andelarna av beloppet för de olika klagandebolagen – har överskridit de befogenheter som den har inom ramen för sin obegränsade behörighet. Genom denna grund har kommissionen huvudsakligen bestritt att fastställandet av de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära i förhållande till de andra medgäldenärerna omfattas av den obegränsade behörighet som unionsdomstolarna har enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003.

93.      I detta hänseende ska det först och främst erinras om att enligt nu fast rättspraxis har tribunalen nämligen, utöver en kontroll av påföljdens laglighet, vilken enbart gör det möjligt att ogilla talan om ogiltigförklaring eller att ogiltigförklara den omtvistade rättsakten, befogenhet att ändra den sistnämnda, det vill säga ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning, även om rättsakten inte ogiltigförklaras, med beaktande av samtliga faktiska omständigheter för att upphäva, sätta ned eller höja det bötesbelopp som påförts.(95) Den obegränsade behörigheten kan betraktas som ytterligare en säkerhet till förmån för företagen för en maximal kontroll av en obunden och opartisk domstol av det bötesbelopp som de åläggs.(96)

94.      Det framgår följaktligen av rättspraxis att tribunalen, när den utövar sin obegränsade behörighet, har en fullständig behörighet som ska omfatta samtliga aspekter som rör fastställandet av bötesbeloppet. Jag är emellertid av den uppfattningen att i den mån tribunalen vid utövandet av denna behörighet är behörig att ”ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning”,(97) kan detta uteslutande ske inom gränserna för de befogenheter som tribunalen har tilldelats genom fördragen. När tribunalen ändrar en påföljd, får denna institution med andra ord inte utöva befogenheter som inkräktar på kommissionens.

95.      Jag har inom ramen för prövningen av den första överklagandegrunden(98) understrukit att kommissionen har behörighet att fastställa den inbördes fördelningen av bötesbeloppet mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna endast i den mån detta är nödvändigt för att säkerställa att de förbud som anges i unionens konkurrensregler iakttas och att kommissionen, i vissa specifika fall, som i det fall den har för avsikt att ålägga solidariskt ansvar för de bolag som ingick i en och samma ekonomiska enhet vid tidpunkten för överträdelsen men som inte längre tillhör den när beslutet antas, ska göra detta fastställande. Det är följaktligen endast inom dessa gränser som tribunalen enligt min uppfattning får utöva sin obegränsade behörighet att fastställa de inbördes förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna.

96.      I förevarande fall är det i praktiken enligt min uppfattning nödvändigt att skilja på de bolag som ursprungligen ingick i Schneider-koncernen och som därefter, under år 2001, köptes upp av VA Tech-koncernen (det vill säga SEHV och Magrini), såvitt avser perioden innan de blev uppköpta, å ena sidan, och de andra bolagen i VA Tech-koncernen, å andra sidan.(99)

97.      Vid tidpunkten för det angripna beslutet tillhörde bolagen SEHV och Magrini inte längre det företag som kontrollerades av Schneider mot vilket kommissionen ville vidta påföljder på grund av den överträdelse som hade begåtts mellan april 1988 och december 2000. Det framgår av de överväganden som gjorts inom ramen för prövningen av den första och den tredje överklagandegrunden att kommissionen under dessa omständigheter, om den hade för avsikt att ålägga solidariskt ansvar för dessa bolag tillsammans med det tidigare moderbolaget (det vill säga Schneider), skulle specificera de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av dessa bolag skulle bära i de inbördes förhållandena med de solidariskt förpliktade medgäldenärer som inte längre ingår i samma företag.

98.      När tribunalen har ändrat bötesbeloppen inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet, har den ålagt Schneider, SEHV och Magrini solidariskt ansvar för betalning av böter till ett sammanlagt belopp av 8,1 miljoner euro och fastställt de respektive andelar av detta bötesbelopp som de olika bolagen ska bära i förhållande till varandra. Eftersom kommissionen – mot bakgrund av vad som påpekats i den föregående punkten – i ett fall som detta ska fastställa dessa andelar kan det enligt min uppfattning inte anses att tribunalen genom att fastställa de inbördes förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna har överskridit sin obegränsade behörighet.(100) I enlighet med det som jag har understrukit ovan i punkterna 87 och 88 anser jag dock att tribunalen genom att tillämpa den regel om att bötesbeloppet ska fördelas i lika stora andelar som tribunalen själv hade slagit fast i punkterna 158 och 159 i den överklagade domen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid fastställandet av dessa andelar.

99.      Vad däremot beträffar bolagen i VA Tech-koncernen finns det inget skäl som gör att det går att sluta sig till att fastställandet av dessa bolags respektive andel av bötesbeloppet hängde samman med behovet av att säkerställa att de förbud som anges i unionens konkurrensregler iakttas. Tribunalen har för övrigt inte lämnat några uppgifter avseende detta. Under dessa omständigheter anser jag därför att tribunalen har överskridit gränserna för sin obegränsade behörighet genom att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av dessa bolag ska bära i förhållande till varandra.

100. Avslutningsvis ska en ytterligare fråga behandlas som gäller tribunalens utövande av sin obegränsade behörighet i förevarande fall. Kommissionen har påpekat att, även om tribunalen har ändrat bötesbeloppen, har den i slutändan lämnat det sammanlagda bötesbelopp som ålagts de två företagen (det företag som utgjordes av bolagen i VA Tech-koncernen(101) och det företag som utgjordes av Schneider, SEHV och Magrini innan dessa överläts(102)) oförändrat. Tribunalen har följaktligen i huvudsak endast gjort en annan ”inbördes fördelning” av bötesbeloppet mellan de solidariskt ansvariga bolagen.(103) Under dessa förhållanden uppstår frågan huruvida detta omfattas av den behörighet som unionsdomstolen är tilldelad enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003, enligt vilken unionsdomstolen får ”upphäva, sänka eller höja” det påförda bötesbeloppet.

101. Jag anser att denna fråga ska besvaras jakande. Tribunalen får nämligen med stöd av sin obegränsade behörighet ”ändra” det bötesbelopp som påförts.(104) Även om det är sant att böter för överträdelse av konkurrensreglerna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 påförs företag eftersom det är dessa som konkurrensreglerna riktar sig till, är det likväl sant att, vilket jag har påpekat ovan i punkt 78, om företaget utgörs av flera juridiska personer är det dessa som påförs påföljden. Vid ogiltigförklaring av böter till följd av att det har konstaterats att kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning har tribunalen enligt min uppfattning behörighet, vilken är obegränsad och rör alla aspekter av fastställandet av påföljden, att omräkna bötesbeloppen på så sätt att beloppet för de juridiska personer som i praktiken är skyldiga att betala det ändras, medan det totala bötesbelopp som kommissionen har fastställt för företaget förblir oförändrat.

102. Dessutom måste det vad beträffar specifikt förevarande fall konstateras att tribunalen har höjt bötesbeloppet för de två bolag som inte längre tillhör det företag som begick överträdelsen. Tribunalen har i själva verket genom att hålla SEHV och Magrini solidariskt ansvariga gentemot kommissionen för betalning av ett belopp av 8,1 miljoner euro, i stället för 4,5 miljoner euro, höjt det bötesbelopp som dessa bolag är skyldiga att betala.

103. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag även att den andra grunden ska godtas i den mån tribunalen dels har överskridit sin obegränsade behörighet vad beträffar bolagen i VA Tech-koncernen, dels har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid utövandet av denna behörighet avseende Schneider, SEHV och Magrini innan de överläts år 2001. De konkreta följderna av att denna grund godtas diskuteras senare i punkt 125 och följande punkter.

4.      Den fjärde överklagandegrunden: Åsidosättande av principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita)

104. Genom sin fjärde överklagandegrund har kommissionen gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen har åsidosatt principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita). Tribunalen har på eget initiativ och utan att klagandena har yrkat om det dels konstaterat i punkt 157 i den överklagade domen att det ankommer på kommissionen att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära, dels inom ramen för utövandet av dess obegränsade behörighet konkret fastställt klagandenas respektive andelar i punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen.

105. I detta hänseende är det ostridigt att eftersom den unionsdomstol som ska döma i en talan om ogiltigförklaring inte kan döma utöver vad som har yrkats (ultra petita), kan ogiltigförklaringen inte vara mera omfattande än vad som har yrkats av sökanden.(105)

106. Prövningen av överklagandet är dock, vilket påpekats ovan i punkt 41, begränsad till tribunalens fastställande av andelarna av bötesbeloppet inom ramen för utövandet av dess obegränsade behörighet och de rättsliga överväganden som det redogörs för i punkterna 153–159 i den överklagade domen, i den mån de utgör en nödvändig och oskiljaktig grund för detta fastställande.

107. Min uppfattning, som jag nyligen redan har haft möjlighet att hävda, är att regeln om att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita), vilken begränsar domstolarnas behörighet till frågor som parterna har förelagt dem att avgöra, spelar en mycket begränsad roll när det gäller unionsdomstolarnas utövande av deras obegränsade behörighet enligt artikel 261 FEUF.(106) När parterna väl har yrkat att det görs en ny beräkning av bötesbeloppet ska tribunalen anse sig vara behörig att inom ramen för sina befogenheter göra en fullständig prövning ”i sak” av bötesbeloppet. Nämnda prövning går utanför de inneboende begränsningarna för prövning av lagenligheten(107).

108. Oberoende av det faktum att fastställande av vars och ens andel av bötesbeloppet, enligt min åsikt, kan anses ingå i en begäran om nedsättning av detsamma bör det under alla omständigheter observeras att vid tribunalen har samtliga klagande bestritt det bötesbelopp de påförts och yrkat att det ska nedsättas. Skälet härtill var att kommissionen påfört ett solidariskt betalningsansvar härför. Detta medför på ett mer eller mindre uttryckligt sätt(108) att frågan uppstår om de interna förhållandena mellan de berörda personerna.

109. Av detta följer enligt min åsikt att principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita) inte kunde hindra tribunalen från att i förevarande fall göra ett rättsligt övervägande såsom det i punkt 157 i den överklagade domen och dra slutsatserna därav inför omräkningen av bötesbeloppet inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet. Detta ändrar inte det faktum att jag anser att detta övervägande och nämnda fastställande är behäftade med rättsliga fel och att tribunalen delvis har överskridit gränserna för sin obegränsade behörighet.(109)

110. Med stöd av ovanstående anser jag att den fjärde överklagandegrunden inte kan godtas.

5.      Den femte överklagandegrunden: Åsidosättande av den kontradiktoriska principen

111. Tribunalen har enligt kommissionen åsidosatt den kontradiktoriska principen genom att den inte har gett kommissionen någon möjlighet att yttra sig om tribunalens tolkning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 enligt vilken kommissionen ska fastställa de inbördes förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna. Tribunalen har på detta sätt ålagt kommissionen helt nya skyldigheter utan att denna har haft möjlighet att ta ställning i frågan i tillräckligt hög grad.

112. Det ska först och främst erinras om att den kontradiktoriska principen – som utgör en del av rätten till försvar som unionsdomstolen ska se till att iaktta – som huvudregel innebär att parterna i ett förfarande har rätt att få ta del av bevisning och yttranden som inkommit till domstolen och att yttra sig däröver.(110) För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna nämligen kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera de såväl faktiska som rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång.(111) Därutöver innebär principen att parterna, som huvudregel, har rätt att ta del av de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver.(112)

113. Den kontradiktoriska principen ska respekteras även när tribunalen utövar sin obegränsade behörighet.(113)

114. Alla parter, oavsett juridisk ställning, ska kunna dra nytta av den kontradiktoriska principen vid ett mål som prövas vid unionsdomstolen. Unionens institutioner kan följaktligen också åberopa den kontradiktoriska principen när de är parter i ett sådant mål.(114)

115. I förevarande fall framgår det av punkt 30 i den överklagade domen att SEHV och Magrini vid förhandlingen vid tribunalen lämnade in en kopia av Tribunal de Commerce de Grenobles dom i det mål i vilket Schneider hade väckt talan mot dem för att erhålla kompensation för den del av böterna som Schneider hade betalat, för vilka dessa bolag var solidariskt ansvariga.(115) Till följd av inlämnandet av denna dom beviljade tribunalen kommissionen – på kommissionens begäran – att inkomma med yttrande i frågan. I detta yttrande, som ingavs den 26 mars 2010, redogjorde kommissionen för skälen till att den ansåg att denna dom inte var relevant för avgörandet av den tvist som klagandena hade anhängiggjort vid tribunalen. Kommissionen gjorde även en rad allmänna överväganden avseende det solidariska ansvaret, vilka inkluderade några överväganden rörande fastställandet av de inbördes förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna. Kommissionen påstod i synnerhet särskilt redan i detta sammanhang att den saknade behörighet att fastställa de inbördes förhållandena mellan medgäldenärer och gjorde vissa överväganden angående de nationella domstolarnas behörighet. Inom ramen för den första delen av den sjätte överklagandegrunden har kommissionen gjort gällande att den i sitt yttrande hade anfört en hel rad med argument mot att kommissionen skulle fastställa de rättsliga förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna.

116. Under dessa omständigheter måste det konstateras att kommissionen har haft möjlighet att yttra sig i frågorna rörande fastställandet av de inbördes solidaritetsförhållandena mellan medgäldenärerna för böterna.(116) Det stämmer att tribunalen inte uttryckligen har ombett kommissionen att yttra sig över dess tolkning av artikel 23 i förordning nr 1/2003, enligt vilken kommissionen tillerkänns behörighet att fastställa de inbördes förhållandena mellan medgäldenärer. Denna tolkning utgör emellertid enligt min uppfattning en rättslig bedömning från tribunalens sida som den har rätt att göra och innebär inte ett åsidosättande av den kontradiktoriska principen,(117) särskilt därför att kommissionen i förevarande fall har haft möjlighet att yttra sig i ovannämnda frågor avseende fastställande av de inbördes förhållandena mellan solidariskt förpliktade medgäldenärer.(118)

117. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att den femte grunden i kommissionens överklagande inte kan godtas.

6.      Den sjätte överklagandegrunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

118. Genom sin sjätte överklagandegrund, som består av två delar, har kommissionen gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen inte har uppfyllt sin motiveringsskyldighet. För det första har tribunalen inte i tillräckligt hög grad prövat de argument som kommissionen anförde i det ovannämnda yttrandet av den 26 mars 2010 mot fastställande av de inbördes rättsliga förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna. För det andra har tribunalen inte förklarat vilka grunder dess slutsatser bygger på utan har begränsat sig till allmänna överväganden och det går omöjligen att förstå hur dessa skulle kunna ligga till grund för dessa slutsatser.

119. I detta hänseende ska det erinras om att det av fast rättspraxis följer att tribunalens skyldighet att motivera sina beslut inte kan tolkas så att den är tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopats av en part.(119) Det ska snarare anses vara tillräckligt om det av motiveringen till en dom, som på vissa punkter även kan ske implicit, klart och tydligt framgår hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.(120)

120. När det gäller den första delen av ifrågavarande grund framgår det av nämnda rättspraxis att tribunalen inte var tvungen att uttryckligen och i detalj bemöta alla de argument som kommissionen hade anfört i sitt yttrande av den 26 mars 2010. Det framgår för övrigt av resonemanget i punkterna 153–159 i den överklagade domen att tribunalen visserligen har avvisat kommissionens synsätt men har tagit det i beaktande i sin prövning, vilket framgår av den sista meningen i punkt 157.

121. När det gäller den andra delen av ifrågavarande grund har jag ovan i punkt 45 understrukit att det inte helt tydligt framgår av tribunalens uttalanden huruvida den har haft för avsikt att ålägga en skyldighet för kommissionen att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som var och en av de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära. I punkt 153 har tribunalen i själva verket slagit fast att kommissionen ”ska … i förekommande fall” göra detta fastställande. Tribunalen har dock inte specificerat i vilka fall detta är nödvändigt, när den i punkt 157 har slagit fast att det ”ankommer” på kommissionen att göra detta.(121) Användningen av dessa uttryck förefaller skapa en viss motstridighet mellan tribunalens fastställanden och räckvidden för de skyldigheter som tribunalen avsåg att ålägga kommissionen.

122. Det framgår dessutom ovan i punkt 88 att jag inte anser tribunalens allmänna hänvisning i punkt 155 i den överklagade domen – närmare bestämt att det rättsliga systemet för civilrättsligt ansvar ligger till grund för principen om att ansvaret, och därmed böterna, ska fördelas lika mellan solidariskt förpliktade medgäldenärer om inget annat anges i beslutet beträffande den specifika graden av ansvar som vart och ett av de solidariskt ansvariga bolagen ska bära – vara tillräcklig. Tribunalen borde enligt min mening ha förklarat skälen till att principer som följer av detta rättsliga system skulle vara tillämpliga i konkurrensfrågor när, vilket tribunalen själv har påpekat, betalningsskyldigheten för de bolag som kommissionen har ålagt böter för vars betalning de ska svara solidariskt på grund av en överträdelse av konkurrensrätten skiljer sig från medgäldenärernas privaträttsliga skyldighet.

123. Trots att tribunalens resonemang, vilket framgår av prövningen av den första, den andra och den tredje överklagandegrunden, enligt min uppfattning är behäftat med rättsliga fel och skälen innehåller motstridiga uppgifter eller är ofullständiga förefaller det generellt sett vara tillräckligt klart för att de berörda, inklusive kommissionen, ska kunna utläsa skälen till det antagna beslutet och för att domstolen ska kunna utöva sin prövning. Detta verkar för övrigt bekräftas av den omständigheten att kommissionen har kunnat överklaga domen vid domstolen genom en omfattande talan.

124. Mot ovanstående bakgrund anser jag att den sjätte överklagandegrunden inte kan godtas.

D –    Slutsats

125. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen upphäver den överklagade domen dels i den del tribunalen har slagit fast att det uteslutande ankommer på kommissionen att inom ramen för utövandet av dess behörighet att ålägga böter fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av de solidariskt förpliktade bolagen ska betala samt att denna uppgift inte kan överföras på de nationella domstolarna, dels i den del tribunalen på grundval av denna princip och regeln om att ansvaret ska fördelas i lika stora delar, om inget annat anges i beslutet, inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet har fastställt i första instans de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av klagandebolagen ska bära.

126. Det framgår emellertid ovan i punkterna 55, 85 och 86 att om kommissionen har för avsikt att fastställa ett solidariskt ansvar mellan rättssubjekt som utgjorde en ekonomisk enhet vid tidpunkten för överträdelsen men som vid tidpunkten för beslutet inte längre tillhör den ska kommissionen fastställa den andel av bötesbeloppet som det rättssubjekt som inte längre har de band som motiverar att det ingår i samma ekonomiska enhet ska betala i förhållande till de andra medgäldenärerna.

127. Det måste konstateras dels att Schneider, SEHV och Magrini vid tidpunkten för det angripna beslutet inte längre ingick i samma ekonomiska enhet, dels att kommissionen hade ålagt dem solidarisk betalningsskyldighet för böterna utan att fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som SEHV respektive Magrini skulle bära. Vilka slutsatser som ska dras av detta konstaterande beror emellertid på utfallet av det överklagande som har ingetts av båda dessa bolag och kommer att behandlas längre ned i samband med prövningen av detta överklagande, närmare bestämt i punkt 169 och följande punkter.

IV – Reyrolles överklagande i mål C-232/11 P

128. Till stöd för sitt överklagande har Reyrolle anfört två överklagandegrunder.

A –    Den första överklagandegrunden: Åsidosättande av principen om att straff och påföljder ska vara individuella

129. Genom sin första överklagandegrund har Reyrolle gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principen om att straff och påföljder ska vara individuella när den med stöd av sin obegränsade behörighet har omräknat bötesbeloppet. Enligt Reyrolle borde tribunalen inte ha beräknat ett enda utgångsbelopp genom att beakta omsättningen och marknadsandelen för bolaget i VA Tech-koncernen utan borde ha fastställt ett särskilt utgångsbelopp för Reyrolle för den period när detta bolag var ett dotterbolag till Rolls-Royce, närmare bestämt mellan den 15 april 1988 och den 20 september 1998.(122) Utgångsbeloppet för perioden innan Reyrolle blev förvärvat av VA Tech-koncernen borde ha fastställts på grundval av företaget Rolls-Royce/Reyrolles marknadsandel och endast på grundval av Reyrolles omsättning. På detta sätt skulle det totala bötesbeloppet som Reyrolle ska åläggas uppgå till maximalt 2,05 miljoner euro.

130. Den av Reyrolle anförda grunden utgår från antagandet att Reyrolle under sitt deltagande i kartellen – det vill säga mellan den 15 april 1988 och den 13 december 2000 samt mellan den 1 april 2002 och den 11 maj 2004(123) – ingick i två olika företag, närmare bestämt av dotterbolaget till Rolls-Royce under perioden från den 15 april 1988 till den 20 september 1998, då det blev uppköpt av VA Tech, och därefter av dotterbolaget till det sistnämnda bolaget för den resterande perioden. Detta motiverar enligt Reyrolle att det fastställs särskilda utgångsbelopp för de två perioderna och de två företagen i fråga.

131. Detta antagande finner emellertid inte stöd i den överklagade domen.

132. I detta hänseende ska det erinras om att tribunalen har ansett att Reyrolle deltog i överträdelsen självständigt fram till den 20 september 1998 och därefter fortsatte med överträdelsen i egenskap av dotterbolag i VA Tech-koncernen.(124)

133. Eftersom överträdelsen i själva verket var preskriberad(125) vad gäller Rolls-Royce, moderbolaget i den koncern i vilken Reyrolle ingick fram till den 20 september 1998, har det varken i det angripna beslutet eller den överklagade domen konstaterats att det förelåg en ekonomisk enhet mellan Reyrolle och Rolls-Royce som motiverade att Reyrolle tillhörde ett dotterbolag till Rolls-Royce. I detta hänseende ska det för övrigt även påpekas att Rolls-Royce inte är mottagare av vare sig det angripna beslutet eller någon annan påföljd eftersom det inte har konstaterats att Rolls-Royce ska lastas för någon överträdelse.

134. Under dessa omständigheter följer det av den överklagade domen att den överträdelse för vilken först kommissionen och därefter tribunalen har vidtagit sanktionsåtgärder begicks av ett enda företag, som inledningsvis, före den 20 september 1998, uteslutande utgjordes av Reyrolle. Till följd av att Reyrolle blev uppköpt av VA Tech-koncernen utvidgades företaget därefter till att omfatta den ekonomiska enhet som utgjordes av VA Technologies moderbolag. På ett senare skede kom företaget även till att omfatta SEHV och Magrini, när dessa överfördes till VAS.(126)

135. Tribunalen har följaktligen med rätta fastställt ett enda utgångsbelopp för det företag som var moderbolag åt VA Technologies på grundval av dess omsättning för år 2003, det sista helåret för överträdelsen,(127) och därefter fördelat ansvaret för överträdelsen mellan de enskilda bolagen för de perioder som dessa deltog i kartellen. När tribunalen har agerat på detta sätt har den inte åsidosatt principen om att straff ska vara individuella.

136. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att den första grunden i Reyrolles överklagande inte kan godtas.

B –    Den andra grunden: Åsidosättande av principerna om likabehandling och proportionalitet

137. Reyrolle har gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principerna om likabehandling och proportionalitet när den inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet har fastställt Reyrolles bötesbelopp. För det första har Reyrolle diskriminerats i förhållande till det angreppssätt som tillämpats avseende bolagen i Schneider-koncernen (Schneider, SEHV och Magrini), för vilka tribunalen har fastställt olika utgångsbelopp för var och en av de perioder som dessa tillhörde ett annat företag.(128) Denna skillnad i behandling har fått till följd att oproportionella böter har tillämpats för Reyrolle. För det andra har Reyrolle även diskriminerats mot bakgrund av den beräkningsmetod som har använts för vissa japanska företag, för vilka kommissionen har fastställt särskilda utgångsbelopp för perioden innan deras verksamhet ingick i ett gemensamt företag i GIS-sektorn.

138. Kommissionen anser att den andra överklagandegrunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den utgör en ny grund som har anförts först i samband med överklagandet. Kommissionen har påpekat att tribunalen har använt samma beräkningsmetod som kommissionen för att inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet fastställa bötesbeloppet. Tribunalens fastställande av bötesbeloppet kan följaktligen inte i sig vara orsaken till den påstådda diskrimineringen, som i förekommande fall är en direkt följd av det angripna beslutet. Då Reyrolle emellertid inte åberopade den påstådda diskrimineringen i första instans, utgör den en ny grund.

139. I detta hänseende stämmer det att det framgår av fast rättspraxis att domstolen i ett mål om överklagande i princip endast är behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats vid tribunalen.(129) Det stämmer också att Reyrolle i första instans inte har gjort gällande de påstådda diskrimineringar till vilka det hänvisas i ifrågavarande överklagandegrund. Det framgår emellertid även av rättspraxis att en klagande inför domstolen får åberopa grunder som följer av den överklagade domen och som syftar till att bestrida domens rättsliga grund.(130)

140. Det måste konstateras att Reyrolle genom ifrågavarande grund har gjort gällande att det har blivit diskriminerat när tribunalen i den överklagade domen har fastställt bötesbeloppet inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet. Även om tribunalen har använt samma beräkningsmetod som kommissionen för att omräkna bötesbeloppen och inte har ifrågasatt nämnda metod, följer den av Reyrolle påstådda diskrimineringen direkt av tribunalens omräkning av bötesbeloppet och följaktligen av den överklagade domen. I detta sammanhang anser jag att ifrågavarande grund kan tas upp till sakprövning.

141. Vad beträffar sakfrågan i ifrågavarande grund framgår det av rättspraxis att utövandet av den obegränsade behörigheten vid fastställandet av bötesbelopp inte får leda till diskriminering mellan företag som har deltagit i en överenskommelse som strider mot artikel 101.1 FEUF.(131) Dessutom åsidosätts likabehandlingsprincipen när lika situationer behandlas olika eller olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(132)

142. Det måste konstateras att det inte går att likställa den situation som Reyrolle respektive bolagen i Schneider-koncernen befinner sig i. Som påpekats i punkterna 133–135 deltog Reyrolle i överträdelsen i sin egenskap av medlem av ett enda företag, vilket gör att tribunalen med rätta har fastställt bötesbeloppet genom att utgå från ett enda utgångsbelopp för VA Technologies på grundval av dess omsättning. SEHV och Magrini deltog däremot i kartellen i sin egenskap av medlemmar av två olika företag. Till en början deltog de som medlemmar av Schneiders moderbolag. Efter det att VA Technologies tagit kontrollen häröver, deltog de som bolag i ett företag som VA Technologies var moderbolag åt. Eftersom situationerna skiljer sig åt anser jag inte att Reyrolle kan göra gällande ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

143. På samma sätt anser jag inte heller att Reyrolle och de japanska tillverkarna befinner sig i jämförbara situationer. Det framgår i själva verket av det angripna beslutet att såväl Fuji och Hitachi, å ena sidan, som Mitsubishi Electric och Toshiba, å andra sidan, inledningsvis deltog självständigt i överträdelsen. Den 1 oktober 2002 slog de samman sina respektive GIS-verksamheter till två gemensamma företag, närmare bestämt Japan AE Power Systems Corporation och TM T&D Corporation.(133) Efter bildandet av de gemensamma företagen fortsatte dessa dock till skillnad från Reyrolle att existera som självständiga och fristående företag. Det måste konstateras att denna situation uppenbart skiljer sig från Reyrolles som, vilket beskrivits ovan i punkt 134, integrerades med VA Technologies-företaget. Ovannämnda situationer motiverar en skillnad i behandling.

144. Vad beträffar påståendet om att proportionalitetsprincipen har åsidosatts ska det påpekas att det inte är domstolens uppgift att, när den prövar rättsfrågor inom ramen för ett överklagande av en dom från tribunalen, av skälighetsskäl ersätta den bedömning som tribunalen, med stöd av sin fulla prövningsrätt, har gjort avseende storleken på de böter som har ålagts företag på grund av deras åsidosättande av unionsrätten med sin egen bedömning. Det är föjaktligen endast i den mån sanktionsåtgärdens nivå inte bara är olämplig men även så överdriven att den blir oproportionerlig som det går att slå fast att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning med anledning av att bötesbeloppet är olämpligt.(134) Reyrolle har i förevarande fall grundat sin kritik avseende bötesbeloppets oproportionella karaktär endast på de påstådda diskrimineringarna, vilka dock, som framgått, enligt min uppfattning inte föreligger.

145. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att den andra överklagandegrunden inte kan godtas och att Reyrolles överklagande därmed ska ogillas i sin helhet.

V –    SEHV:s och Magrinis överklagande i mål C-233/11 P

146. I sitt överklagande har SEHV och Magrini åberopat tre överklagandegrunder. Den första avser åsidosättande av principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita), den andra avser åsidosättande av principen om rättskraft och den tredje avser åsidosättande av den kontradiktoriska principen.

147. Inledningsvis ska det göras en prövning av kommissionens invändning om rättegångshinder avseende överklagandet i dess helhet. Kommissionen har nämligen gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de yrkanden som SEHV och Magrini har framställt vid domstolen är exakt motsatta i förhållande till de som framfördes i första instans.

148. I första instans yrkade SEHV och Magrini att tribunalen skulle ”ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet, i den del sökandena berörs”. Detta yrkande omfattade såväl artikel 2 k som artikel 2 l, vilka rörde dessa båda bolag.

149. Vid domstolen har dessa bolag i stället yrkat dels att den överklagade domen ska upphävas i den del den har ogiltigförklarat artikel 2 j–k i det angripna beslutet, dels att artikel 2 j–k i detta beslut ska fastställas och att det – vad beträffar artikel 2 k i detta beslut –ska fastställas att var och en av de solidariskt förpliktade medgäldenärerna ska bära en tredjedel av bötesbeloppet på 4,5 miljoner euro.

150. I detta hänseende ska det erinras om att de yrkanden som framställs i överklagandet ska avse helt eller delvis bifall till de yrkanden som framställts i första instans. Nya yrkanden är inte tillåtna.(135) Ett yrkande som är helt motsatt i förhållande till det som framställts i första instans kan helt uppenbart inte tas upp till sakprövning. Jag anser av detta skäl att klagandenas yrkande att artikel 2 k ska fastställas, i och med att klagandena däremot i första instans yrkade ogiltigförklaring av samma artikel, inte ska tas upp till sakprövning. Artikel 2 j avser ett annat rättssubjekt än SEHV och Magrini, närmare bestämt Schneider. Detta innebär att dessa bolags yrkande att denna del i beslutet ska fastställas inte heller kan tas upp till sakprövning. Överklagandet kan tas upp till sakprövning i övriga delar enligt min uppfattning.

A –    Den första och den andra grunden: Åsidosättande av principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita) och principen om rättskraft

151. Genom sin första och andra grund, som enligt min mening ska prövas gemensamt, har SEHV och Magrini gjort gällande att deras talan vid tribunalen uteslutande var riktad mot de bötesbelopp på 4,5 miljoner euro som de skulle betala solidariskt med Schneider. Genom att tribunalen har ogiltigförklarat artikel 2 j i det angripna beslutet, enligt vilket Schneider har ålagts böter, och räknat om det bötesbelopp som SEHV och Magrini har ålagts att betala har tribunalen dömt utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita).

152. Eftersom Schneider dessutom inte har bestritt det angripna beslutet i den del som avser Schneider, har beslutet vunnit laga kraft vad beträffar fastställandet av bötesbeloppet till 3,6 miljoner euro. Tribunalen har genom att gå utöver vad som har yrkats av SEHV och Magrini därmed även åsidosatt principen om rättskraft, närmare bestämt rättskraften hos kommissionens beslut rörande Schneider.

153. Kommissionen har hävdat att tribunalen inte har åsidosatt principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita). Tribunalen har nämligen inte uttalat sig om Schneiders ansvar, i och med att det totala bötesbeloppet har förblivit oförändrat (8,1 miljoner euro, det vill säga summan av 3,6 miljoner euro och 4,5 miljoner euro). Den överklagade domen har endast ändrat aspekterna avseende det inbördes solidariska ansvaret mellan medgäldenärerna, som omfattades av målet i första instans, vilket SEHV och Magrini själva har bekräftat. I detta sammanhang har tribunalen enligt kommissionen inte heller åsidosatt principen om rättskraft.

154. I detta hänseende har jag redan erinrat ovan i punkt 105 om att eftersom den unionsdomstol som ska döma i en talan om ogiltigförklaring inte kan döma utöver vad som har yrkats (ultra petita), kan ogiltigförklaringen inte vara mera omfattande än vad som har yrkats av sökanden.(136)

155. Om en mottagare av ett beslut följaktligen beslutar att väcka talan om ogiltigförklaring, kan den unionsdomstol vid vilken talan anhängiggjorts endast ta ställning till de delar av beslutet som avser denna mottagare. De delar av beslutet som avser andra mottagare, delar mot vilka talan inte har väckts, omfattas inte av den tvist som unionsdomstolen ska avgöra.(137) Dessutom vinner ett beslut mot vilket talan inte har väckts av den som det är riktat till inom den i artikel 263 FEUF föreskrivna fristen laga kraft gentemot denne.(138)

156. I förevarande fall ska det framför allt noteras att det framgår av punkt 2 i domslutet i den överklagade domen att tribunalen bland annat har ogiltigförklarat det angripna beslutets artikel 2 j, enligt vilken Schneider ensamt ålades ett bötesbelopp motsvarande 3,6 miljoner euro, och artikel 2 k i dess helhet, enligt vilken Schneider, SEHV och Magrini hölls solidariskt ansvariga för ett belopp motsvarande 4,5 miljoner euro.

157. I första instans yrkade SEHV och Magrini emellertid, vilket framgår ovan i punkt 148, att tribunalen skulle ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den mån denna avsåg dem. Det har vidare inte bestritts att Schneider inte har väckt någon talan vid unionsdomstolen avseende det angripna beslutet, vilket därför vunnit laga kraft gentemot Schneider.

158. Det måste konstateras att i den mån påföljden i artikel 2 j i det angripna beslutet uteslutande avsåg Schneider kunde den inte bli föremål för en talan om ogiltigförklaring från SEHV:s och Magrinis sida. Eftersom Schneider inte hade inkommit med något överklagande kunde artikeln följaktligen inte omfattas av tvisten vid tribunalen. Under dessa förhållanden kunde tribunalen enligt min uppfattning inte ogiltigförklara artikel 2 j i det angripna beslutet utan att döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Ett liknande resonemang gäller för artikel 2 k i det angripna beslutet i den del denna avsåg Schneider och inte SEHV och Magrini.

159. Den omständigheten, som framhållits av kommissionen, att tribunalen efter denna ogiltigförklaring inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet har omräknat det bötesbelopp som Schneiderföretaget hade ålagts utan att ändra det totala bötesbeloppet som Schneider hade ålagts påverkar inte det faktum att tribunalen inte kunde ogiltigförklara det angripna beslutets artikel 2 j respektive artikel 2 k i den del dessa led avsåg Schneider, eftersom de inte kunde utgöra en del av föremålet för tvisten. Omräkningen av bötesbeloppet, som i den överklagade domen är en åtgärd som har vidtagits efter ogiltigförklaringen, kan inte avhjälpa en felaktighet hos ogiltigförklaringen såsom ett åsidosättande av principen att domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita).

160. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första och den andra grunden.

B –    Den tredje grunden: Åsidosättande av den kontradiktoriska principen

161. SEHV och Magrini har avslutningsvis gjort gällande att tribunalen har åsidosatt den kontradiktoriska principen. Inte någon gång under förfarandet vid tribunalen har de getts möjligheten att yttra sig om tribunalens bedömningar i fråga om den nya fördelningen av det bötesbelopp på 3,6 miljoner euro som Schneider skulle bära ensamt och vars ogiltigförklaring har lett till en ökning av bötesbeloppet för deras del.

162. Jag har redan erinrat ovan i punkterna 112–114 om principerna i rättspraxis angående den kontradiktoriska principen.

163. I förevarande fall är det nödvändigt att undanröja de tvivel som kommissionen har anfört beträffande SEHV:s och Magrinis möjlighet att i detta mål åberopa rätten att yttra sig. Dessa tvivel grundar sig på den omständigheten att tribunalen i praktiken sänkte det totala bötesbelopp för vilket SEHV och Magrini hålls solidariskt ansvariga från 22,05 miljoner euro till 18,45 miljoner euro.

164. Det framgår dock tydligt att det totala belopp som kommissionen har hänvisat till är summan av de två separata bötesbelopp som de båda bolagen ålades på olika grunder, dels det bötesbelopp som ålades dem eftersom de ingick i det företag som kontrollerade Schneider, dels det bötesbelopp som de i egenskap av medlemmar av VA Tech-företaget blev ålagda för perioden efter det att de hade förvärvats av den koncern som kontrollerade VA Technologies-företaget. Tribunalen har visserligen sänkt detta andra bötesbelopp för SEHV och Magrini,(139) men den har i stället höjt det första bötesbeloppet för de båda bolagen i fråga. Till följd av tribunalens ändring av påföljden är dessa bolag medansvariga med Schneider inte för ett belopp motsvarande 4,5 miljoner euro, som ålades i beslutet, utan för ett belopp motsvarande 8,1 miljoner euro. Under dessa förhållandena kan klagandena utan tvivel enligt min uppfattning göra gällande ett åsidosättande av rätten att yttra sig vad beträffar detta bötesbelopp.

165. Vad gäller själva sakfrågan framgår det av handlingarna i målet att under förfarandet vid tribunalen diskuterades den fråga som är förutsättningen för ogiltigförklaringen av artikel 2 j i beslutet, närmare bestämt huruvida Schneider ensamt skulle åläggas böter trots att det inte var specifikt konstaterat att det hade deltagit i kartellen annat än via sina dotterbolag SEHV och Magrini.

166. Det framgår i synnerhet av handlingarna i målet att tribunalen före förhandlingen ställde några frågor till parterna, av vilka särskilt en – vilken riktade sig till kommissionen – direkt gällde på vilka grunder SEHV och Magrini inte var solidariskt betalningsansvariga tillsammans med Schneider för hela det bötesbelopp som Schneider hade ålagts.(140) I sitt svar förklarade kommissionen att åläggandet av ett bötesbelopp på 3,6 miljoner euro endast för Schneider var motiverat med hänsyn till behovet att undvika att ålägga två utgångsbelopp för SEHV och Magrini, som redan var ansvariga för det utgångsbelopp som VA Technologies-företaget ålagts. Tribunalen har därefter uttryckligen underkänt detta resonemang i punkt 249 och följande punkter i den överklagade domen.

167. Det måste konstateras att det stod SEHV och Magrini fritt att vid förhandlingen ta ställning i denna fråga i syfte att ge sin uppfattning till känna på ett ändamålsenligt sätt.(141)

168. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att kritiken beträffande åsidosättande av den kontradiktoriska principen inte kan godtas.

C –    Slutsats om SEHV:s och Magrinis överklagande i mål C-233/11 P

169. Av vad som anförts ovan följer enligt min uppfattning att den överklagade domen ska upphävas i den mån tribunalen genom att döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita) har ogiltigförklarat artikel 2 j i det angripna beslutet samt artikel 2 k i dess helhet, inklusive den del som avser Schneider. I och med att Schneider inte har väckt talan har dessa delar av det angripna beslutet vunnit laga kraft gentemot Schneider.

170. Därav följer att även den omräkning av bötesbeloppet för bolagen i Schneiderföretaget – det vill säga Schneider, SEHV och Magrini – för perioden mellan den 15 april 1988 och den 13 december 2000, som tribunalen har gjort i punkterna 246 och 247 i den överklagade domen inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet och som upprepas i punkt 3 första strecksatsen i domslutet i domen, ska upphävas eftersom den ogiltigförklaring som anges i punkt 2 i den överklagade domen och som omnämnts i föregående punkt utgör en grundläggande förutsättning för att tribunalen i förekommande fall kunde omräkna bötesbeloppet.

171. För det fall domstolen enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga upphäver tribunalens avgörande eftersom överklagandet är välgrundat, kan domstolen då själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

172. I förevarande fall anser jag att ärendet är färdigt för avgörande och därför kan avgöras slutligt.

173. Som påpekats ovan i punkt 148 yrkade SEHV och Magrini i första instans att tribunalen skulle ”ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet, i den del sökandena berörs”. Framför allt gjorde de i sin talan uttryckligen gällande att det solidariska ansvar som fastställts i artikel 2 k i det angripna beslutet var obegripligt.

174. Som framgår ovan i punkterna 126 och 127 tillhörde Schneider, SEHV och Magrini inte längre den ekonomiska enheten Schneider vid tidpunkten för det angripna beslutet. Om kommissionen har för avsikt att fastställa ett solidariskt ansvar mellan rättssubjekt som utgjorde en ekonomisk enhet vid tidpunkten för överträdelsen men som vid tidpunkten för beslutet inte längre tillhör den ska kommissionen under dessa omständigheter fastställa den andel av bötesbeloppet som det rättssubjekt som inte längre har de band som motiverar att det ingår i den ekonomiska enheten ska betala i förhållande till de andra medgäldenärerna.

175. Det måste konstateras att kommissionen i förevarande fall, trots att den ålade solidariskt ansvar för Schneider, Magrini och SEHV, inte fastställde de ovannämnda andelarna av bötesbeloppet. Under dessa förhållanden ska Magrinis och SEHV:s talan bifallas och artikel 2 k i det angripna beslutet ogiltigförklaras.

VI – Rättegångskostnader

176. Om domstolen instämmer i min bedömning av de tre överklagandena i de förenade målen föreslår jag i enlighet med artikel 137 jämförd med artiklarna 138 och 184 i rättegångsreglerna att domstolen beslutar om rättegångskostnaderna enligt följande. Eftersom kommissionens överklagande i mål C-231/11 P endast delvis ska vinna bifall anser jag att parterna ska bära sina egna rättegångskostnader. I mål C-232/11 P ska Reyrolle i egenskap av tappande part enligt min uppfattning förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. I mål C-233/11 P ska kommissionen i egenskap av tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

VII – Förslag till avgörande

177. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag därför att domstolen meddelar följande dom.

178. I mål C-231/11 P:

1)      Tribunalens dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen T-122/07–T-124/07, Siemens Österreich m.fl. mot kommissionen, upphävs i den del tribunalen – genom att grunda sig dels på principen att det uteslutande ankommer på kommissionen att inom ramen för utövandet av dess behörighet att ålägga böter fastställa de olika bolagens respektive andelar av det bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt och att denna uppgift inte kan överföras på de nationella domstolarna, dels på regeln om att ansvaret ska fördelas i lika stora delar om inget annat anges i beslutet – har fastställt i första instans de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av klagandebolagen ska bära.

2)      Överklagandet ogillas i övrigt.

3)      Europeiska kommissionen, Siemens Transmission & Distribution Ltd, Siemens Transmission & Distribution SA och Nuova Magrini Galileo SpA ska bära sina egna rättegångskostnader.

179. I mål C-232/11 P:

1)      Siemens Transmission & Distribution Ltd:s överklagande ogillas.

2)      Siemens Transmission & Distribution Ltd ska ersätta rättegångskostnaderna.

180. I mål C-233/11 P:

1)      Punkt 2 i domslutet i tribunalens dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen T-122/07–T-124/07, Siemens Österreich m.fl. mot kommissionen, ska upphävas i den del artikel 2 j–k i kommissionens beslut K(2006) 6762 slutligt av den 24 januari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.899 – Gasisolerade ställverk) ogiltigförklaras. Vidare ska punkt 3 första strecksatsen i domslutet i samma dom upphävas.

2)      Artikel 2 k i beslut K(2006) 6762 slutligt ogiltigförklaras i den del den avser Siemens Transmission & Distribution SA och Nuova Magrini Galileo SpA.

3)      Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.


1 – Originalspråk: italienska.


2 – Förenade målen T-122/07–T-124/07 (REU 2011, s. II-793).


3 – Kommissionens beslut K(2006) 6762 slutligt av den 24 januari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38.899 – Gasisolerade ställverk).


4 – GIS är elektrisk utrustning som används för att kontrollera energiflödet i elnät. De används som en viktig komponent i driftsfärdiga elektriska transformatorstationer. Se punkt 4 i den överklagade domen.


5 – De ”inbördes solidaritetsförhållandena”, som rör förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna för en skuld, skiljer sig från de ”externa solidaritetsförhållandena”, som rör förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna och borgenären (i förevarande fall kommissionen, det vill säga den fordringsägare till vilken böterna ska betalas).


6 – Jag vill påpeka att samma problematik har varit föremål för en rad tolkningsfrågor som Bundesgerichtshof nyligen tillställt domstolen i mål C‑451/13 (frågorna inkom den 12 augusti 2013).


7 – Se punkt 1 i den överklagade domen och punkt 73 i det angripna beslutet.


8 – Se punkt 1 i den överklagade domen och punkt 74 i det angripna beslutet.


9 – Se punkt 2 i den överklagade domen.


10 – Se punkt 3 i den överklagade domen.


11 – Ansökan lämnades in i enlighet med kommissionens meddelande av den 19 februari 2002 om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3).


12 – Det framgår i synnerhet av punkterna 14–17 i den överklagade domen att de i kartellen deltagande företagen bland annat genom att manipulera anbudsförfarandet hade samordnat fördelningen av GIS-projekt i hela världen enligt överenskomna regler som syftade till att upprätthålla kvoter som i stor utsträckning avspeglade deras historiska marknadsandelar.


13 – Det framgår av punkterna 188 och 189 i det angripna beslutet att de övriga kartelldeltagarna i december 2000 hade organiserat en fest för att fira det fingerade upplösandet av kartellen, dock med den faktiska avsikten att utesluta VA Tech-koncernen från kartellen. Denna koncern återupptog emellertid sitt deltagande i kartellen 2002. Se punkterna 63–72 i den överklagade domen angående det datum då VA Tech-koncernen återupptog sitt deltagande i överträdelsen.


14 – Se punkterna 137–167 i den överklagade domen. I den överklagade domen har tribunalen även ogiltigförklarat det angripna beslutet i den mån kommissionen slog fast att bolagen i VA Tech-koncernen hade begått en överträdelse mellan den 1 april och den 30 juni 2002 (se punkterna 63–72 i den överklagade domen samt punkt 1 i domslutet i den överklagade domen). Denna ogiltigförklaring är för övrigt inte föremål för något av överklagandena till domstolen.


15 – Se punkterna 236–264 i den överklagade domen.


16 – Se punkterna 138–147 i den överklagade domen.


17 – Se punkterna 148–167 i den överklagade domen.


18 – Se, specifikt, punkterna 153–155 i den överklagade domen.


19 – Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, s. 1).


20 – Se, specifikt, punkterna 156–157 i den överklagade domen.


21 – Se, specifikt, punkterna 158–159 i den överklagade domen.


22 – Tribunalen har närmare bestämt kritiserat kommissionen: (i) för att den höll Reyrolle, SEHV och Magrini solidariskt ansvariga för betalningen av ett bötesbelopp – 17 550 000 euro – vilket uppenbarligen överstiger det belopp som utgör en lämplig påföljd för deras deltagande i kartellen i egenskap av bolag inom samma företag; (ii) för att den fastställde en totalsumma av de belopp som Reyrolle ålagts att betala solidariskt med andra bolag som uppenbarligen överstiger dess totala bötesbelopp och för att den inte höll Reyrolle ensamt ansvarigt för en del av bötesbeloppet motsvarande perioden 1988–1998, under vilken det ensamt deltog i överträdelsen; och (iii) för att den inte höll Siemens Österreich och KEG solidariskt ansvariga för en del av det bötesbelopp som ålades SEHV och Magrini med hänsyn till den period under vilken dessa bolag ingick i samma företag.


23 – Kommissionen har i första hand yrkat att domstolen ska upphäva dels punkt 2 i domslutet i den mån denna punkt grundar sig på konstaterandet i punkt 157 i den överklagade domen att kommissionen ska fastställa de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av de solidariskt ansvariga bolagen ska betala, dels punkt 3 i domslutet i den mån denna punkt på grund av konstaterandena i punkt 158 i förhållande till punkterna 245, 247, 262 och 263 i den överklagade domen fastställer nya bötesbelopp och de respektive andelar av dessa som vart och ett av bolagen ska betala. Kommissionen har i andra hand yrkat på samma grunder att domen ska upphävas.


24 – Se ovan fotnot 21.


25 – Av de två aspekter som tribunalen har identifierat inom ramen för sitt andra skäl för att anse att kommissionens analys är rättsstridig (se punkt 164 i den överklagade domen och ovan fotnot 22) verkar endast den första gälla (även) de inbördes förhållandena mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna. I den första delen av punkt 164 i den överklagade domen har tribunalen anfört kritik mot kommissionen för att den åsidosatte den skyldighet som den enligt tribunalens uppfattning har att specificera de respektive andelar av bötesbeloppet som vart och ett av de solidariskt ansvariga bolagen ska bära. Emellertid ska det konstateras dels att detta skäl för rättsstridighet även rör det externa solidariska ansvaret, dels att det andra skälet för att anse att beslutet är rättsstridigt som identifierats i denna punkt, närmare bestämt den omständigheten att kommissionen inte höll Reyrolle ensamt ansvarigt för en del av bötesbeloppet under den period Reyrolle hade deltagit i överträdelsen, inte på något sätt baserar sig på överväganden som rör de inbördes förhållandena mellan solidariskt förpliktade medgäldenärer och att den i sig kan motivera att den påföljd som ålagts Reyrolle ogiltigförklaras.


26 – Dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni (REG 1999, s. I-4125).


27 – Ibidem, punkt 171.


28 – I denna bestämmelse anges följande: ”Med undantag av ärenden som rör tvister mellan unionen och dess anställda får även medlemsstater och unionsinstitutioner som inte intervenerat i tvisten inför tribunalen överklaga. …”


29 – Dom av den 22 februari 2005 i mål C-141/02 P, kommissionen mot max.mobil (REG 2005, s. I‑1283), punkt 48, och av den 21 december 2011 i mål C-27/09 P, Frankrike mot People’s Mojahedin Organization of Iran (REU 2011, s. I-13427), punkt 45. Se, i samma riktning, punkt 35 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande föredraget den 19 januari 2012 i mål C-337/09 P, rådet mot Zhejiang Xinan Chemical Industrial, där domstolen meddelade dom den 19 juli 2012, och punkt 88 i samma generaladvokats förslag till avgörande föredraget den 13 december 2007 i mål C-413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, där domstolen meddelade dom den 10 juli 2008 (REG 2008, s. I-4951).


30 – Domen i målet kommissionen mot max.mobil (föregående fotnot) meddelades av domstolens stora avdelning. Beträffande det värde som ska tillmätas den omständigheten att en dom har meddelats av domstolens stora avdelning, se övervägandena i punkt 89 i generaladvokaten Ruiz‑Jarabo Colomers förslag till avgörande föredraget den 15 oktober 2009 i mål C-408/08 P, Lancôme mot harmoniseringsbyrån, där domstolen meddelade dom den 25 februari 2010 (REU 2010, s. I-1347).


31 – Se, exempelvis, senast, den nyligen meddelade domen av den 21 mars 2013 i mål C-405/11 P, kommissionen mot Buczek Automotive och Polen, punkterna 14–20. I domen i målet GlaxoSmithKline mot kommissionen (se dom av den 6 oktober 2009 i de förenade målen C-501/06 P, C-513/06 P, C-515/06 P och C-519/06 P, REG 2009, s. I-9291, punkterna 23–26) har domstolen slagit fast att kommissionens egna överklaganden inte kunde bifallas i den del de anförda grunderna inte kunde leda till att kommissionen fick en fördel, eftersom grunderna inte kunde inverka på den aktuella punkten i domslutet i den överklagade domen. I målet Iride mot kommissionen (dom av den 21 december 2011 i mål C-329/09 P, REU 2011, s. I-00212*, punkterna 48–51) har domstolen slagit fast att kommissionens yrkande om ändring i domskälen i den överklagade domen inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom de grunder som kommissionen åberopat inte ”medförde någon fördel för kommissionen som kunde berättiga att det fanns ett intresse av att få saken prövad”. Se, vad gäller kravet att privilegierade sökande ska ha ett berättigat intresse av att få saken prövad, även punkterna 17–19 i generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande föredraget den 17 november 2011 i mål C‑505/09 P, kommissionen mot Estland, där domstolen meddelade dom den 29 mars 2012.


32 – Se, i detta hänseende, domstolens beslut av den 27 november 2001 i mål C-208/99, Portugal mot kommissionen (REG 2001, s. I-9183), punkterna 22–24, och dom av den 13 oktober 2011 i de förenade målen C-463/10 P och C-475/10 P, Deutsche Post och Tyskland mot kommissionen (REU 2011, s. I-9639), punkt 36 och där angiven rättspraxis.


33 – Den gynnsamma behandlingen för unionens institutioner grundar sig framför allt på att dessa har till uppgift att upprätthålla skyddet av unionens rättsordning, vilket innebär att deras intressen per definition inte skiljer sig från unionens. Den gynnsamma behandlingen för medlemsstaterna motiveras av den omständigheten att det är dessa som i egenskap av folkrättsliga subjekt har bildat unionen. Det är medlemsstaterna som genom det rättsliga skyddet vid domstolen säkerställer att de organ som de har bildat, följaktligen även tribunalen, respekterar lagen.


34 – Se, i detta hänseende, övervägandena i punkterna 21–24 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i målet kommissionen mot max.mobil (ovan fotnot 29).


35 – Se dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen C-302/99 P och C-308/99 P, kommissionen och Frankrike mot TF1 (REG 2001, s. I-5603), punkterna 27 och 29, och beslut av den 28 oktober 2004 i mål C-236/03 P, kommissionen mot CMA CGM m.fl., punkt 25 och följande punkter. Dessutom är en anmärkning som riktats mot ett överflödigt domskäl i en dom i första instans, som inte kan medföra att domen upphävs, enligt fast rättspraxis verkningslös och ska ogillas. Se, bland många andra, dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P–C-208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. I-5425), punkt 148.


36 – Denna artikel bestämmer att ”[y]rkandena i ett överklagande ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet eller av slutet i beslutet” (min kursivering).


37 – Se, i detta hänseende, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande föredraget den 13 december 2012 i mål C-439/11 P, Ziegler mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 11 juli 2013, punkterna 20–26.


38 – Se, för ett liknande resonemang, även punkt 24 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i målet kommissionen mot max.mobil (ovan fotnot 29).


39 – Dom av den 26 april 1988 i de förenade målen 97/86, 193/86, 99/86 och 215/96, Asteris m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 2181), punkt 27, och förstainstansrättens dom av den 14 juli 1995 i mål T-275/94, CB mot kommissionen (REG 1995, s. II-2169), punkt 62.


40 – Dom av den 14 september 1999 i mål C-310/97 P, kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl. (REG 1999, s. I-5363), punkt 54, och av den 1 juni 2006 i de förenade målen C‑442/03 P och C-471/03 P, P&O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya mot kommissionen (REG 2006, s. I-4845), punkt 44.


41 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Asteris (ovan fotnot 38), punkt 27, och dom av den 3 oktober 2000 i mål C-458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet m.fl. (REG 2000, s. I-8147), punkt 81.


42 – En åberopad grunds eventuella verkningslöshet hör samman med frågan huruvida den kan stödja överklagandet, och påverkar inte frågan huruvida den kan tas upp till sakprövning. Se dom av den 30 september 2003 i mål C-76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet (REG 2003, s. I‑10091), punkt 52, av den 6 november 2008 i mål C-203/07 P, Grekland mot kommissionen (REG 2008, s. I-8161), punkterna 42 och 43, och av den 29 september 2011 i mål C-520/09 P, Arkema mot kommissionen (REU 2011, s. I-8901), punkt 31.


43 – Detta framgår uttryckligen av punkterna 6, 21, 30, 37, 40, 50, 56, 67, 69 och 70 i kommissionens överklagande och av övervägandena i detta (se, i detta hänseende, ovan fotnot 23).


44 – ”Kommissionen ska … precisera …, i förekommande fall, vilken grad av ansvar för överträdelserna som tillskrivs nämnda bolag” (min kursivering).


45 – Det lyder ”Es obliegt der Kommission” i den bindande tyska språkversionen (rättegångsspråket), medan lydelsen på franska, som är det språk på vilket domen blev avfattad, är ”Il appartient à la Commission”.


46 – Se dom av den 11 juni 2009 i mål C-429/07, X (REG 2009, s. I-4833), punkt 34. Se även punkt 34 i mitt förslag till avgörande föredraget den 5 mars 2009 i nämnda mål.


47 – Se, i detta hänseende, förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T-279/02, Degussa mot kommissionen (REG 2006, s. II-897), punkterna 86 och 87.


48 – Se punkt 35 i domen i målet X (ovan fotnot 46) och där angiven rättspraxis. Se, i detta hänseende, även punkt 37 i mitt förslag till avgörande föredraget den 5 mars 2009 i nämnda mål.


49 – Se dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 1825; svensk specialutgåva, volym 3, s. 133), punkt 105, av den 28 februari 1991 i mål C-234/89, Delimitis mot Henninger Bräu (REG 1991, s. I-935; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-65), punkt 44, och av den 14 december 2000 i mål C-344/98, Masterfoods (REG 2000, s. I-11369), punkt 46.


50 – När det gäller syftet med det solidariska ansvaret, nämligen att effektivisera de administrativa myndigheternas åtgärder på området för uppbörd av skulder, se punkt 48 i dom av den 17 februari 2011 i mål C-78/10, Berel m.fl. (REU 2011, s. I-717), som handlar om solidariskt ansvar när flera personer är gäldenärer i fråga om en och samma tullskuld.


51 – Den avskräckande verkan har upprepade gånger erkänts i domstolens rättspraxis. Se, bland många andra, domen i de förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 49), punkt 106, dom av den 9 juni 2006 i mål C-289/04 P, Showa Denko mot kommissionen (REG 2006, s. I-5859), punkt 61, av den 8 februari 2007 i mål C-3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen (REG 2007, s. I-1331), punkterna 37 och 47, och av den 19 mars 2009 i mål C-510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen (REG 2009, s. I‑1843), punkterna 63, 72 och 149.


52 – I motsats till kommissionens uppfattning kan de frågor som rör de inbördes förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna för övrigt inte anses ligga utanför kommissionens behörighet att besluta om påföljder. Dessa frågor kan i själva verket så att säga anses som ”myntets baksida” i fråga om böterna, som å ena sidan åläggs företaget eftersom det utgör den ekonomiska enhet som är ansvarig för överträdelsen men som å andra sidan i praktiken åläggs, i förekommande fall med solidariskt ansvar, personer som kan betala dem. Se, i detta hänseende, övervägandena nedan i punkterna 78 och 79 inom ramen för den tredje överklagandegrunden.


53 – Se punkt 83 och följande punkter nedan.


54 – Se dom av den 11 december 2007 i mål C-280/06, ETI m.fl. (REG 2007, s. I-10893), punkt 38 och där angiven rättspraxis, av den 10 september 2009 i mål C-97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I-8237), punkt 54, och nu senast, bland många andra, dom av den 19 juli 2012 i de förenade målen C-628/10 P och C-14/11 P, Alliance One International m.fl. mot kommissionen, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och av den 8 maj 2013 i mål C-508/11 P, ENI mot kommissionen, punkt 82.


55 – Kravet på att kommissionens undersökningar inte otillbörligen får fördröjas för att inte omintetgöra den effektiva verkan av denna institutions tillämpning av unionens konkurrensregler kan enligt rättspraxis vara relevant. Se, i detta hänseende, dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C-125/07 P, C-133/07 P, C-135/07 P och C-137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I-8681), slutet av punkt 82.


56 – Se punkt 2 i kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och EU‑medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT C 101, 2004, s. 54).


57 – Se skäl 7 i förordning nr 1/2003 samt domen i målet Masterfoods (ovan fotnot 49), punkt 47. Denna funktion ingår i den vidare funktion som de nationella domstolarna tillerkänns i rättspraxis enligt den samarbetsprincip som anges i artikel 4.3 FEU för att säkerställa det rättsliga skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrättsliga bestämmelser. Se, i detta hänseende, dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 38 och där angiven rättspraxis.


58 – Se förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 i mål T-24/90, Automec mot kommissionen (REG 1992, s. II-2223; svensk specialutgåva, volym 13, s. II-61), punkt 85, samt punkt 4 i kommissionens tillkännagivande (ovan fotnot 56).


59 – Se punkt 157 i den överklagade domen.


60 – Se skälen 22 och 31 samt kapitel II i förordning nr 1/2003. Se även punkt 56 i domen i målet Masterfoods (ovan fotnot 49).


61 – Det framgår i synnerhet av dessa överväganden att solidaritetsbegreppet – vad gäller det ”inbördes” solidariska ansvaret – omfattas av såväl unionsrättens tillämpningsområde som kommissionens behörighet endast i den mån det solidariska ansvaret tjänar till att uppnå de specifika syften som anges i fördragen avseende kommissionens utövande av sin behörighet att besluta om påföljder.


62 – Se ovan fotnot 57.


63 – Se generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande föredraget den 11 februari 2003 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C‑217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 7 januari 2004 (REG 2004, s. I-123), punkt 63, samt generaladvokaten Bots förslag till avgörande föredraget den 26 oktober 2010 i de förenade målen C-201/99 P och C‑216/99 P, ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., där domstolen meddelade dom den 29 mars 2011 (REU 2011, s. I-2239), punkt 181, respektive i mål C-352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 29 mars 2011 (REU 2011, s. I-2359), punkt 162.


64 – Se, i detta hänseende, övervägandena i punkt 65 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Aalborg Portland (föregående fotnot).


65 – Vad avser påföljdernas straffrättsliknande karaktär, se punkt 40 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande föredraget den 28 februari 2013 i mål C-681/11, Schenker & Co AG m.fl. (där dom meddelades den 8 juni 2013), som även innehåller flera omfattande hänvisningar till domstolens tillämpning av straffrättsliga principer med stöd av fast rättspraxis inom ramen för den europeiska konkurrensrätten. Det ska även påpekas att Europadomstolen i dom av den 27 september 2011 i målet Menarini Diagnostics mot Italien (ansökan nr 43509/08), §§ 38–45, har erkänt att böter som åläggs av den italienska konkurrensmyndigheten med stöd av nationell konkurrenslagstiftning har en straffrättslig karaktär i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen.


66 – Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande föredraget den 3 juli 2007 i målet ETI (ovan fotnot 54), punkt 71, och med hänvisning till principen om att straff och påföljder ska vara individuella, punkt 63 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Aalborg Portland (ovan fotnot 63). I detta hänseende ska det även erinras om att principen om skuld kommer till uttryck specifikt i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, enligt vilken överträdelser av konkurrensreglerna beivras med böter endast om de har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.


67 – Se punkt 162 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet ThyssenKrupp Nirosta (ovan fotnot 63). Se, i detta hänseende, även punkt 74 i generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande föredraget den 15 juli 1997 i målet kommissionen mot Anic Partecipazioni (ovan fotnot 26).


68 – Principen om att straff och påföljder ska vara individuella återges på detta sätt i flera av tribunalens domar, däribland den överklagade domen (se punkt 122, som innehåller andra hänvisningar till rättspraxis). I dom av den 14 juli 2005 i de förenade målen C-65/02 P och C‑73/02 P, ThyssenKrupp Stainless m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. I-6773), punkt 82, har domstolen återgett ovannämnda princip på detta sätt dock utan att uttryckligen klassificera den som en princip om att straff och påföljder ska vara individuella.


69 – Se punkt 63 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Aalborg Portland (ovan fotnot 63).


70 – Se punkt 181 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i de förenade målen ArcelorMittal Luxembourg (ovan fotnot 63) och punkt 162 i samma generaladvokats förslag till avgörande i målet ThyssenKrupp Nirosta (ovan fotnot 63).


71 – Se, i detta hänseende, ovan i fotnot 54 nämnda rättspraxis.


72 – Se, särskilt, dom av den 12 juli 1984 i mål 170/93, Hydroterm (REG 1984, s. 2999), punkt 11, och av den 14 december 2006 i mål C-217/05, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio (REG 2006, s. I-11987), punkt 40. Se likaså, nu senast bland många andra, domarna i målet Alliance One International m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 54), punkt 42, och i målet ENI mot kommissionen (ovan fotnot 54), punkt 82.


73 – Domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 54), punkt 56 och där angiven rättspraxis, och likaså, bland många andra, dom av den 20 januari 2011 i mål C-90/09 P, General Química m.fl. mot kommissionen (REG 2011, s. I-1), punkt 36 och där angiven rättspraxis, domen i de förenade målen ArcelorMittal Luxembourg (ovan fotnot 63), punkt 95, och dom av den 29 september 2011 i mål C-520/09 P, Arkema mot kommissionen (REU 2011, s. I-8901), punkt 37.


74 – Se, i detta hänseende, senast, övervägandena i punkt 101 och följande punkter samt punkt 129 i dom av den 18 juli 2013 i mål C-501/11, Schindler Holding m.fl. mot kommissionen. Detta bekräftas för övrigt indirekt av ordalydelsen i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 enligt vilken böter åläggs företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder konkurrensreglerna. Mot denna bakgrund har domstolen bekräftat att kommissionen, då flera företag har deltagit i en överträdelse, för vart och ett av företagen ska pröva hur allvarlig den enskilda överträdelsen var (se domen i målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, ovan fotnot 26, punkt 150, och dom av den 8 juli 1999 i mål C-51/92 P, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1999, s. I-4235, punkt 110) och individualisera sanktionsåtgärden med avseende på de berörda företagens agerande och beskaffenhet (se dom av den 7 juni 2007 i mål C-76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I-4405, punkt 44).


75 – Se domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 54), punkt 57. Se, i detta hänseende, övervägandena i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målen ETI (ovan fotnot 54), specifikt punkterna 68 och 69, och Akzo Nobel (ovan fotnot 54), specifikt punkterna 36 och 37. Se, i detta hänseende, även förslaget till avgörande av domaren Vesterdorf, tillförordnad generaladvokat, föredraget den 10 juli 1991 i mål T-1/89, där tribunalen meddelade dom den 24 oktober 1991 (REG 1991, s. II-867, särskilt s. II-916). Praxisen att ålägga böter för personer, antingen fysiska eller juridiska, för överträdelser som har begåtts av företag kan förklaras med hänvisning till artikel 299 FEUF, där det fastslås att akter antagna av kommissionen som medför betalningsskyldighet för andra än stater ska vara verkställbara och att verkställigheten ska följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den medlemsstat inom vars territorium den sker. Denna artikel avser därmed personer (fysiska eller juridiska) med rättslig handlingsförmåga och inte rättssubjekt, som i vissa fall kan vara företag, som saknar rättslig handlingsförmåga (se, i detta hänseende, även fotnot 24 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Akzo Nobel, ovan fotnot 54).


76 – Se utöver den överklagade domen exempelvis tribunalens nyligen meddelade dom av den 17 maj 2013 i mål T-146/09, Parker m.fl. mot kommissionen, punkt 83 och följande punkter, i vilken det tydligt framgår att tribunalen har tillämpat principen om personligt ansvar på de enskilda bolag som ingår i företaget och inte (uteslutande) på företaget som sådant (se, särskilt, punkt 101). Jag kan för övrigt inte låta bli att notera att det föreligger en klar motstridighet i rättspraxis om tribunalen för att underkänna sökandenas grunder slår fast att principen om personligt ansvar ”är tillämplig på företag men inte på bolag” (se tribunalens dom av den 27 september 2012 i mål T-356/06, Koninklijke Volker Wessels Stevin mot kommissionen, slutet av punkt 38, och i mål T-347/06, Nynäs Petroleum m.fl. mot kommissionen, slutet av punkt 40).


77 – Se punkt 97 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 53). Se, i detta hänseende, även dom av den 20 januari 2011 i mål C-90/09 P, General Química mot kommissionen (REU 2011, s. I-1), punkt 38.


78 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 54), punkt 77, samt punkt 97 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i nämnda mål. Se även dom av den 16 november 2000 i mål C-294/98 P, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I‑10065), punkt 34.


79 – På grund av de organisatoriska, ekonomiska och juridiska band som gör det möjligt för dessa rättssubjekt att utöva en bestämmande påverkan på de personer som direkt har begått överträdelsen (se punkt 34 i domen i målet Metsä-Serla, föregående fotnot).


80 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 1974 i de förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen (REG 1974, s. 223; svensk specialutgåva, volym 2, s. 229), punkt 41, och domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 54), punkt 59 jämförd med punkt 61, samt punkt 97 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 54).


81 – Se punkterna 81–84 i domen i de förenade målen Erste Group Bank m.fl. (ovan fotnot 55), som har bekräftat förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T-259/02–T-264/02 och T-271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. II-5169), punkt 331.


82 – Se, bland många andra, domarna i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 54), punkterna 59 och 61, och i målet General Química (ovan fotnot 73), punkterna 38 och 40. Se även generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande som föredrogs den 12 januari 2012 i målet Alliance One International mot kommissionen (ovan fotnot 54).


83 – Se, för ett liknande resonemang, punkt 167 i tribunalens dom av den 13 september 2010 i mål T‑40/06, Trioplast Industrier mot kommissionen (REU 2010, s. II-4893).


84 – I dom av den 31 mars 2009 i mål T-405/06, ArcelorMittal Luxembourg SA m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. II-789), punkt 117, har tribunalen slagit fast att det solidariska ansvaret utgör en normal följd av att ansvar för ett bolags agerande tillskrivs ett annat bolag, särskilt då de två bolagen utgör ett och samma företag.


85 – Se, i detta hänseende, punkterna 139–141 i den överklagade domen och där angiven rättspraxis.


86 – I detta hänseende anser jag att de i punkt 52 nämnda skälen till effektiviteten vid verkställande av påföljden kan motivera att det även i ett fall som detta tillskrivs solidariskt ansvar för betalning av böterna.


87 – Behovet av att juridiska personer som vid tidpunkten för beslutet om böter inte längre tillhör det företag som har begått överträdelsen behandlas olika i förhållande till moderbolaget återspeglas till exempel i kravet på att tillämpa den i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivna övre gränsen på 10 procent av den nämnda juridiska personens omsättning och inte av moderbolagets omsättning. Se, i detta hänseende, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande föredraget den 30 maj 2013 i mål C-50/12 P, Kendrion mot kommissionen (dom har ännu inte meddelats), punkterna 84–87 och där angiven rättspraxis.


88 – Se slutet av punkt 81 ovan.


89 – En prövning av detta slag kan kanske underlättas av den omständigheten att de enskilda bolag som inte längre ingår i samma enhet kan ha ett intresse av att förse kommissionen med användbara uppgifter som de har tillgång till, och som uppenbarligen är till deras försvar, för att kommissionen exakt ska kunna fastställa deras respektive grad av ansvar.


90 – Se punkt 155 i den överklagade domen.


91 – Dessa principer är inte nödvändigtvis tillämpliga på det civilrättsliga området men de är däremot, vilket framgår ovan i punkt 74, tillämpliga inom unionens konkurrensrätt.


92 – Dom av den 2 oktober 2003 i mål C-196/99 P (REG 2003, s. I-11005).


93 – Punkt 100 i denna dom rör särskilt förekomsten av en inneboende motstridighet i det angripna beslutet i nämnda mål och utgör ingen grund för antagandet av en allmän princip att solidariskt förpliktade medgäldenärer lastas i lika hög grad för det rättsstridiga beteendet, om inget annat anges i kommissionens beslut om att ålägga böter på flera rättssubjekt solidariskt.


94 – Beträffande det konkreta fastställandet av andelarna av bötesbeloppet, se även nedan i punkt 96 och följande punkter.


95 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P–C252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I-8375), punkt 692, domen i målet Groupe Danone mot kommissionen (ovan fotnot 51), punkt 61, dom av den 8 december 2011 i mål C‑272/09 P, KME m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. I-12789), punkt 103, samt punkt 38 i mitt förslag till avgörande i mål C-286/11 P, kommissionen mot Tomkins, där domstolen meddelade dom den 22 januari 2013.


96 – Se punkterna 40 och 41 i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Tomkins (föregående fotnot).


97 – Se, utöver ovan i fotnot 95 nämnda rättspraxis, punkt 175 i mitt förslag till avgörande föredraget den 6 november 2008 i mål C-511/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 9 juli 2009 (REG 2009, s. I-5843).


98 – Se, särskilt, punkt 59 ovan.


99 – Se punkterna 5–7 ovan.


100 – Detta övervägande påverkar för övrigt inte mitt förslag till avgörande i mål C-233/11 P vad beträffar argumentet enligt vilket tribunalen genom att ogiltigförklara artikel 2 j i det angripna beslutet har dömt utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Se punkt 151 och följande punkter nedan.


101 – Det sammanlagda bötesbelopp som kommissionen ålade bolagen i VA Tech-koncernen (utan att räkna med SEHV och Magrini när de tillhörde Schneiderföretaget), närmare bestämt 22,05 miljoner euro, har i själva verket förblivit oförändrat. Se punkterna 11 och 13 ovan.


102 – Vad däremot beträffar de böter som Schneider ålades tillsammans med SEHV och Magrini för den överträdelse som hade begåtts under den period som de två sistnämnda bolagen – innan dessa blev uppköpta av VA Tech-koncernen – var helägda dotterbolag till Schneider, har tribunalen ålagt ett enda bötesbelopp på sammanlagt 8,1 miljoner euro i stället för de två olika bötesbelopp som kommissionen ålade Schneider ensamt (3,6 miljoner euro) respektive solidariskt med SEHV och Magrini (4,5 miljoner euro). Detta slutliga belopp på 8,1 miljoner euro är dock inget annat än summan av de två olika av kommissionen ålagda bötesbeloppen.


103 – Se punkterna 11 och 13 ovan samt punkt 258 och följande punkter i den överklagade domen.


104 – Se domen i målet Limburgse Vinyl Maatschappij (ovan fotnot 94), punkt 692.


105 – Se domen i målet kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl. (ovan fotnot 40), punkt 52, dom av den 15 februari 2001 i mål C-239/99, Nachi Europe (REG 2001, s. I-1197), punkt 24, och av den 19 januari 2006 i mål C-240/03 P, Comunità montana della Valnerina mot kommissionen (REG 2006, s. I-731), punkt 43. Se, även, dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 46/59 och 47/59, Meroni mot höga myndigheten (REG 1962, s. 763, särskilt s. 780), samt även punkterna 146–148 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande föredraget den 17 september 2009 i mål C-441/07 P, kommissionen mot Alrosa, där domstolen meddelade dom den 29 juni 2010 (REU 2010, s. I-5949).


106 – Se punkt 37 i mitt förslag till avgörande föredraget i målet kommissionen mot Tomkins (ovan fotnot 95). Se, för ett liknande resonemang, även punkt 49 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i målet Groupe Danone mot kommissionen (ovan fotnot 51).


107 – I punkt 104 i domen i målet KME m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 95) har domstolen understrukit att utövandet av den obegränsade behörigheten inte är detsamma som en prövning ex officio och att det således åligger parterna att biträda domstolen när den utövar denna behörighet.


108 – Det ska härvid mera specifikt påpekas att SEHV och Magrini i sina inlagor uttryckligen – inom ramen för den överklagandegrund varigenom de gjorde gällande att de ställer sig ”oförstående” till att kommissionen gjort dem solidariskt betalningsansvariga – har påpekat att det enligt deras förmenande var nödvändigt att precisera ”vem som är betalningsskyldig för vilket belopp” för det fall bolag som inte ingår i samma koncern skulle ådömas solidariskt ansvar.


109 – Den omständigheten att det måste konstateras att tribunalen har överskridit gränserna för sin obegränsade behörighet medför enligt min uppfattning inte nödvändigtvis att tribunalen har dömt utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita). När tribunalen, mot en parts yrkande, har fått behörighet att räkna om bötesbeloppet förefaller den omständigheten att den har överskridit gränserna för denna behörighet en helt annan sak än den omständigheten att den har gått utöver vad som har yrkats av sökanden.


110 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2009 i mål C-89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. (REU 2009, s. I-11245), punkterna 50–52 och där angiven rättspraxis.


111 – Se domen i målet kommissionen mot Irland m.fl. (föregående fotnot), punkt 56, och dom av den 17 december 2009 i mål C-197/09 RX-II, M mot Emea (omprövning) (REG 2009, s. I-12033), punkt 41.


112 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet kommissionen mot Irland m.fl. (ovan fotnot 110), punkt 55.


113 – Se punkt 104 i domen i målet KME m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 95) samt punkterna 66–68 i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot Tomkins (ovan fotnot 95) och där angiven rättspraxis.


114 – Domen i målet kommissionen mot Irland m.fl. (ovan fotnot 110), punkt 53.


115 – Tribunal de Commerce de Grenoble har genom dom av den 18 december 2009 förklarat sig sakna behörighet och att det är tribunalen som är behörig i detta mål.


116 – Den omständigheten att kommissionen i tillräckligt hög grad har kunnat försvara sin avvikande åsikt avseende fastställandet av de inbördes förhållandena mellan de för böterna solidariskt förpliktade medgäldenärerna förefaller bekräftas av det faktum att kommissionen inom ramen för den första delen av den sjätte överklagandegrunden har kritiserat tribunalen för att den inte har prövat dess invändningar i detta avseende.


117 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet kommissionen mot Tomkins (ovan fotnot 95), punkt 61.


118 – Jag frågar mig dessutom i vilken mån nämnda tolkning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 kan klassificeras som en rättslig omständighet som är ”avgörande för målets utgång” enligt ovan i punkt 112 nämnda rättspraxis. Övervägandena i punkterna 153–159 i domen, vilket jag har påpekat ovan i punkt 27, ger i själva verket enligt min uppfattning ingen grund för att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Inte heller ger de någon grund för tribunalens omräkning av böterna, förutom i den del den har fastställt den inbördes fördelningen av det av tribunalen omräknade bötesbeloppet mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna.


119 – Se dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I‑1611), punkt 121, domen i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 63), punkt 372, dom av den 2 april 2009 i mål C-202/07 P, France Télécom mot kommissionen (REG 2009, s. I-2369), punkt 30, och av den 16 juli 2009 i mål C-440/07 P, kommissionen mot Schneider Electric (REG 2009, s. I-6413), punkt 135.


120 – Dom av den 14 maj 1998 i mål C-259/96 P, rådet mot de Nil och Impens (REG 1998, s. I-2915), punkterna 32 och 33, domarna i målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 62), punkt 372, i målet France Télécom mot kommissionen (föregående fotnot), punkt 29, och i målet kommissionen mot Schneider Electric (föregående fotnot), punkt 135.


121 – Se, i detta hänseende, punkterna 44–46 ovan.


122 – Se punkt 5 ovan.


123 – Se punkt 10 ovan.


124 –      Se punkterna 140, 144 och slutet av punkt 163 i den överklagade domen.


125 – Se punkt 144 i den överklagade domen.


126 –      Se punkterna 5–7 ovan och punkt 1 i den överklagade domen.


127 – I detta hänseende framgår det uttryckligen av Reyrolles överklagande att Reyrolle inte har bestritt den omständigheten att tribunalen har beaktat omsättningen för det sista helåret för överträdelsen för att fastställa bötesbeloppet.


128 – Närmare bestämt för perioden mellan den 15 april 1988 och den 13 december 2000 då de båda bolagen ingick i Schneider-koncernen (se punkt 246 i den överklagade domen) respektive perioden mellan den 1 juli 2002 och den 11 maj 2004, då dessa båda bolag kontrollerades av VA Tech-koncernen (se punkt 243 i den överklagade domen).


129 – Det följer av fast rättspraxis att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat i tid vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Se domen i målet Alliance One International m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 54), punkt 111 och där angiven rättspraxis.


130 – Dom av den 29 november 2007 i mål C-176/06 P, Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl. mot kommissionen (REG 2007, s. I-170), punkt 17. Se, även, tribunalens dom av den 9 september 2010 i mål T-17/08 P, Andreasen mot kommissionen (ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 96.


131 – Se dom av den 30 maj 2013 i mål C-70/12 P, Quinn Barlo mot kommissionen, punkt 46 och där angiven rättspraxis.


132 – Dom av den 7 juni 2007 i mål C-76/06, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen (REG‑2007, s. I-4405), punkt 40 och där angiven rättspraxis.


133 – Se punkterna 28–48 och 61–68 i det angripna beslutet.


134 – Dom av den 22 november 2012 i mål C-89/11 P, E.ON Energie mot kommissionen, punkterna 125 och 126.


135 – Se, i detta hänseende, artikel 170 i domstolens nya rättegångsregler. Artikeln kan anses vara tillämplig enligt fast rättspraxis, enligt vilken handläggningsregler i allmänhet anses vara tillämpliga på alla tvister som pågår vid tidpunkten då de träder i kraft. Se, i detta hänseende, dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Meridionale Industria Salumi m.fl. (REG 1981, s. 2735), punkt 9, av den 7 september 1999 i mål C-61/98, De Haan Beheer (REG 1999, s. I-5003), punkt 13, och av den 14 februari 2008 i mål C-450/06, Varec (REG 2008, s. I-581), punkt 27.


136 – Se ovan i fotnot 106 nämnda rättspraxis.


137 – Se domen i målet kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl. (ovan fotnot 4), punkt 53.


138 – Ibidem, punkt 57.


139 – Det totala bötesbeloppet har i övrigt inte ändrats vad gäller VA Technologies-företaget. Se ovan fotnot 101.


140 – Se fråga 5 som tribunalen sände parterna den 21 januari 2010.


141 – Se domen i målet Groupe Danone mot kommissionen (ovan fotnot 51), punkterna 74–76.