FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 6 september 2012(1)
Mål C‑175/11
H.I.D.,
B.A.
mot
Refugee Applications Commissioner,
Refugee Appeals Tribunal,
Minister for Justice, Equality and Law Reform,
Irland,
Attorney General
(begäran om förhandsavgörande från High Court (Irland))
”En tredjelandsmedborgares ansökan om att beviljas flyktingstatus – Ett nationellt förfarande enligt vilket prövningen av ansökningar som lämnas in av personer som hör till en viss kategori, som bestämts på grundval av nationalitet eller ursprungsland, ska påskyndas eller prioriteras”
1. I detta mål har High Court (Irland) begärt att domstolen ska tolka två bestämmelser i direktiv 2005/85/EG(2) genom vilket det har införts miniminormer för förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus. Genom den första av dessa bestämmelser, artikel 23.3 och 23.4, ges medlemsstaterna möjlighet att tillämpa ett prioriterat eller påskyndat asylprövningsförfarande. Genom den andra bestämmelsen, artikel 39, ska medlemsstaterna se till att asylsökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot bland annat ett beslut som fattats om en asylansökan.
2. Klagandena i målet vid den nationella domstolen, som är nigerianska medborgare, anser att båda bestämmelserna utgör hinder för att tillämpa det system för beviljande eller återkallande av flyktingstatus som har införts i Irland. Enligt detta system får nämligen Minister for Justice, Equality and Law Reform besluta att vissa kategorier av asylansökningar, som bestämts på grundval av sökandens nationalitet, ska prövas genom ett prioriterat eller påskyndat förfarande. De anser dessutom att möjligheten att inkomma med ett överklagande till Refugee Appeals Tribunal (Irland) inte säkerställer deras rätt till ett effektivt rättsmedel.
3. Det är följaktligen i dessa två avseenden som den nationella domstolen har ställt frågor till EU-domstolen.
4. Jag kommer i detta förslag till avgörande att förklara varför jag anser att artikel 23.3 och 23.4 i direktiv 2005/85 ska tolkas på så sätt att den inte utgör något hinder för att en medlemsstat beslutar att vissa kategorier av asylansökningar, som bestämts på grundval av sökandens nationalitet eller ursprungsland, ska prövas genom ett prioriterat eller påskyndat förfarande.
5. Jag kommer därefter att ange varför artikel 39 i detta direktiv och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), enligt min mening, ska tolkas på så sätt att de inte utgör något hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken det beslut som fattats av den beslutande myndigheten får överklagas till Refugee Appeals Tribunal och till High Court.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Internationell rätt
6. Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951,(3) trädde i kraft den 22 april 1954 och kompletterades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning av den 31 januari 1967, som trädde i kraft den 4 oktober 1967.
7. I artikel 3 i Genèvekonventionen anges att de fördragsslutande staterna ska tillämpa bestämmelserna i konventionen på flyktingar utan åtskillnad med hänsyn till deras ras, religion eller ursprungsland.
B – Unionsrätten
8. Det huvudsakliga syftet med direktiv 2005/85 är att införa miniminormer för förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus(4), för att minska de skillnader som finns mellan prövningsförfarandena i medlemsstaterna.
9. Detta gemensamma europeiska asylsystem är grundat på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekonventionen.(5)
10. Enligt skäl 8 i direktiv 2005/85 står direktivet i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i stadgan. I skäl 9 i direktivet anges dessutom att när det gäller behandlingen av personer som omfattas av direktivet är medlemsstaterna bundna av sina skyldigheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i och som förbjuder diskriminering.
11. I skäl 27 i direktivet anges att en grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att beslut som fattats om en asylansökan och om återkallande av flyktingstatus är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol i enlighet med artikel 267 FEUF. Rättsmedlets effektivitet, även när det gäller prövning av berörda sakförhållanden, är beroende av det administrativa och rättsliga systemet i varje medlemsstat som helhet.
12. Enligt artikel 4.1 första stycket i direktiv 2005/85 ska medlemsstaterna utse en beslutande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av asylansökningarna. Som sådan myndighet betecknas en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva asylansökningar och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.(6)
13. Den beslutande myndigheten ska vid sin prövning iaktta vissa grundläggande principer och garantier.
14. Artikel 8.2 i nämnda direktiv har således följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om asylansökningar efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna skall därför se till att
a) ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt,
b) exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex. från Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR), om den allmänna situation som råder i de asylsökandes ursprungsländer och, vid behov, i de länder som de asylsökande har rest igenom, och att denna information görs tillgänglig för den personal som ansvarar för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,
c) den personal som har att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa har kunskaper om tillämpliga normer på området för asyl- och flyktinglagstiftning.”
15. I artikel 9.1 och 9.2 första stycket i direktiv 2005/85 föreskrivs dessutom att besluten ska meddelas skriftligen, att de faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet när en ansökan avslås och att det också ska ges skriftlig information om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.
16. De asylsökande ska dessutom omfattas av minimigarantier, såsom att upplysas på ett språk som de förstår, att få tillgång till en tolk, att få möjlighet att meddela sig med UNHCR, att inom skälig tid underrättas om vilket beslut som fattats om deras asylansökan och att informeras om resultatet av det beslut som fattats.(7) Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska den asylsökande även ges tillfälle att höras om sin ansökan av en behörig person.(8)
17. I artikel 23.2 första stycket i direktiv 2005/85, en artikel som handlar om prövningsförfarandet, i kapitel III i direktivet, med rubriken ”Förfaranden i första instans”, föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att ett sådant förfarande avslutas så snart som möjligt utan att en lämplig och fullständig prövning åsidosätts.
18. I artikel 23.3 i direktivet anges följande:
”Medlemsstaterna får prioritera eller påskynda en prövning i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, t.ex. om ansökan kan förväntas vara välgrundad eller om den sökande har särskilda behov.”
19. Medlemsstaterna ges denna möjlighet, att prioritera ett prövningsförfarande eller att besluta att påskynda förfarandet, i flera typfall som räknas upp i artikel 23.4 a–o i direktivet, som har följande lydelse:
”Medlemsstaterna får även föreskriva att ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II skall prioriteras eller påskyndas om
a) sökanden vid inlämnandet av ansökan och framläggandet av de faktiska omständigheterna endast tagit med uppgifter som saknar betydelse eller som har en mycket liten betydelse för prövningen av sökandens rätt till flyktingstatus enligt direktiv 2004/83/EG,[(9)] eller
b) det klart framgår att sökanden inte har rätt att betraktas som flykting eller rätt till flyktingstatus enligt direktiv 2004/83 …, eller
c) asylansökan anses ogrundad
i) eftersom sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt artiklarna 29, 30 och 31, eller
ii) eftersom landet som inte är en medlemsstat betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28.1, eller
d) sökanden har vilselett myndigheterna genom att lämna oriktiga uppgifter eller falska handlingar eller genom att undanhålla relevanta uppgifter eller handlingar som rör hans eller hennes identitet och/eller medborgarskap och som kunde ha påverkat beslutet i negativ riktning, eller
e) sökanden har lämnat in en annan asylansökan och lämnat andra personuppgifter, eller
f) sökanden inte har lagt fram några uppgifter som med en rimlig grad av säkerhet styrker hans eller hennes identitet eller medborgarskap, eller det är troligt att han eller hon i ond tro har förstört eller gjort sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap, eller
g) sökanden har lämnat inkonsekventa, motsägelsefulla, osannolika eller otillräckliga uppgifter som gör att hans eller hennes påstående om att ha varit utsatt för förföljelse enligt direktiv 2004/83/EG uppenbart är föga övertygande, eller
h) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan som inte innehåller några nya uppgifter som är relevanta för hans eller hennes särskilda omständigheter eller för situationen i hans eller hennes ursprungsland, eller
i) sökanden utan godtagbara skäl har underlåtit att lämna in sin ansökan tidigare, trots att tillfälle funnits, eller
j) sökanden lämnar in en ansökan enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående beslut som skulle leda till att sökanden avvisas eller utvisas, eller
k) sökanden utan goda skäl har åsidosatt de skyldigheter som anges i artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2004/83/EG, eller i artikel 11.2 a och b samt artikel 20.1 i detta direktiv, eller
l) sökanden olagligen reste in på medlemsstatens territorium eller olagligen förlängde sin vistelse och, utan goda skäl, varken har anmält sig till myndigheterna eller lämnat in en asylansökan så snart som möjligt med tanke på omständigheterna kring inresan, eller
m) sökanden utgör en fara för den inre säkerheten och den allmänna ordningen i den aktuella medlemsstaten eller har med tvång utvisats som ett allvarligt hot mot den allmänna säkerheten och allmänna ordningen enligt nationell lag, eller
n) sökanden vägrar att fullgöra sin skyldighet att lämna fingeravtryck enligt relevant gemenskapslagstiftning och/eller nationell lagstiftning, eller
o) ansökan har lämnats in av en ogift underårig som omfattas av artikel 6.4 c efter det att ansökan från föräldrarna eller föräldern med ansvar för den underårige har avslagits och inga relevanta nya fakta har åberopats när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter eller situationen i ursprungslandet.”
20. Enligt artikel 39.1 a i direktiv 2005/85 ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att asylsökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol, bland annat beträffande ett beslut som fattats om en asylansökan. För detta ändamål ska medlemsstaterna fastställa tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till effektiva rättsmedel.(10) Medlemsstaterna får även fastställa tidsfrister för den aktuella domstolen för att pröva den beslutande myndighetens beslut.(11)
21. Unionslagstiftaren har även varit noga med att definiera vissa begrepp. Enligt artikel 2 d i direktiv 2005/85 motsvarar således ett ”slutligt beslut” ett beslut om huruvida en tredjelandsmedborgare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus i enlighet med direktiv 2004/83/EG och som inte längre kan överklagas i enlighet med kapitel V i direktiv 2005/85. Enligt artikel 2 e i sistnämnda direktiv är beslutande myndighet en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva asylansökningar och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden, med förbehåll för bilaga I i nämnda direktiv.
22. Det föreskrivs i bilagan att Irland, när landet genomför direktiv 2005/85, får fastställa att beslutande myndighet enligt artikel 2 e i direktivet ska vara Office of the Refugee Applications Commissioner (nedan kallad ORAC) när det gäller att pröva om en sökande bör eller, beroende på omständigheterna, inte bör förklaras vara flykting. Enligt samma bilaga ska beslut i första instans enligt samma bestämmelse också inbegripa rekommendationer från Refugee Applications Commissioner om en sökande bör eller, beroende på omständigheterna, inte bör förklaras vara flykting.
C – Irländsk rätt
23. 1996 års lag om flyktingar (Refugee Act 1996), i dess lydelse enligt section 11.1 i 1999 års lag om invandring (Immigration Act 1999), enligt section 9 i 2000 års lag om illegal invandring (Illegal Immigrants (Trafficking) Act 2000) och enligt section 7 i 2003 års lag om invandring (Immigration Act 2003) (nedan kallad 1996 års lag om flyktingar), innehåller bland annat bestämmelser om förfarandet för asylansökningar.
24. Av den dom som meddelats av High Court den 9 februari 2011,(12) varav en kopia har översänts av den nationella domstolen, framgår att förfarandet för prövningen av en asylansökan äger rum enligt följande.
25. Enligt section 8 i 1996 års lag om flyktingar ska asylansökan lämnas in till Refugee Applications Commissioner. I section 11 i nämnda lag föreskrivs att denna ledamot av ORAC ska höra sökanden, göra efterforskningar och inhämta nödvändiga upplysningar. Ledamoten ska därefter upprätta en rapport i vilken denna avger en positiv eller negativ rekommendation i frågan huruvida den aktuella sökanden ska beviljas ställning som flykting samt överlämna rapporten till Minister for Justice, Equality and Law Reform.(13)
26. Om rekommendationen från Refugee Applications Commissioner är positiv är Minister for Justice, Equality and Law Reform skyldig, enligt section 17.1 i 1996 års lag om flyktingar, att bevilja den aktuella sökanden ställning som flykting. För det fall det rekommenderas att sökanden inte ska beviljas sådan ställning kan denna, enligt section 16 i lagen, överklaga rekommendationen från Refugee Applications Commissioner till Refugee Appeals Tribunal (Irland).
27. Förfarandet för överklagande vid Refugee Appeals Tribunal kan utgöras av en muntlig del inför en av dess ledamöter. Efter detta sammanträde ska Refugee Appeals Tribunal besluta om huruvida rekommendationen från Refugee Applications Commissioner ska fastställas. För det fall Refugee Appeals Tribunal ger asylsökanden rätt och anser att rekommendationen ska vara positiv är Minister for Justice, Equality and Law Reform skyldig, enligt section 17.1 i nämnda lag, att bevilja sökanden ställning som flykting. I det motsatta fallet, om Refugee Appeals Tribunal anser att rekommendationen ska vara negativ, har Minister for Justice, Equality and Law Reform alltjämt ett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta huruvida en sådan ställning ska beviljas.
28. Enligt section 5 i 2000 års lag om illegal invandring får asylsökandena bestrida giltigheten av rekommendationerna från Refugee Applications Commissioner och av besluten från Refugee Appeals Tribunal vid High Court, med förbehåll för de särskilda villkor som gäller för asylmål. Det är med stöd av denna bestämmelse som överklagandena gavs in till den hänskjutande domstolen.
29. Enligt nämnda bestämmelse får avgörandet från High Court endast överklagas till Supreme Court om High Court själv meddelar en dom som tillåter detta (certificate of leave to appeal). I detta syfte föreskrivs i section 46.3 i 2002 års lag om domstolar och tjänstemän vid domstolar (Courts and Courts Officers Act 2002), i den lydelse som var aktuell för omständigheterna i målet vid den hänskjutande domstolen, att High Court ska uttala sig om detta tillstånd inom två månader efter det att ett sammanträde hållits. Denna frist får dock förlängas.
30. Det ska även preciseras att det i section 12 i 1996 års lag om flyktingar föreskrivs att om Minister for Justice, Equality and Law Reform anser att det är nödvändigt eller lämpligt, får vederbörande ge Refugee Applications Commissioner och/eller Refugee Appeals Tribunal skriftliga instruktioner att den ena av dem eller båda, beroende på fallet, ska prioritera vissa kategorier av ansökningar. Det kan röra sig om en prioritering som, såsom i förevarande mål, grundar sig på sökandenas ursprungsland eller hemvist eller på ett familjeband mellan sökandena eller på ålder, bland annat om det rör sig om en underårig.
31. I detta hänseende gav Minister for Justice, Equality and Law Reform den 11 december 2003 Refugee Applications Commissioner och Refugee Appeals Tribunal en instruktion att prioritera asylansökningar som, från och med den 15 december 2003, lämnats in av nigerianska medborgare.
32. I bilaga II till 1996 års lag om flyktingar anges att Refugee Appeals Tribunal ska vara sammansatt av en ordförande och de ordinarie ledamöter som Minister for Justice, Equality and Law Reform, i samråd med Minister for Finance, anser krävs för att målen vid Refugee Appeals Tribunal ska kunna handläggas skyndsamt. Varje ledamot ska ha minst fem års erfarenhet som praktiserande barrister eller solicitor före utnämningen. Ledamöterna vid Refugee Appeals Tribunal utnämns av Minister for Justice, Equality and Law Reform. De ordinarie ledamöterna utses för en mandattid av tre år, enligt de villkor som, med förbehåll för bestämmelserna i nämnda bilaga, fastställs av Minister for Justice, Equality and Law Reform när denna utnämner vederbörande. Ordföranden vid Refugee Appeals Tribunal utövar sitt ämbete i enlighet med ett skriftligt tjänsteavtal innehållande de villkor som Minister for Justice, Equality and Law Reform emellanåt kan fastställa i samråd med Minister for Finance. Varje ordinarie ledamot erhåller arvode, tillägg och ersättning för utlägg som Minister for Justice, Equality and Law Reform emellanåt kan fastställa i samråd med Minister for Finance.
33. I nämnda bilaga anges även att en ordinarie ledamot av Refugee Appeals Tribunal kan skiljas från sitt ämbete av Minister for Justice, Equality and Law Reform, som då ska motivera detta.
34. Personalen vid Refugee Appeals Tribunal utgörs av tjänstemän i den mening som avses i 1956 års lag om offentlig anställning (Civil Service Regulation Act 1956).
II – Bakgrund till målet vid den nationella domstolen
35. Bakgrunden till målet vid den nationella domstolen, såsom den framgår av den ovannämnda domen från High Court av den 9 februari 2011, varav en kopia har översänts av den nationella domstolen, är följande.
36. Målet HID avser ett barn som hade fyllt tio år vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, som anlände till Irland med sin moder år 2008 och som har nigerianskt medborgarskap. Modern lämnade i sin underåriga dotters namn in en asylansökan till ORAC på grund av hot om omskärelse och dödshot som hennes faders familj utsatte henne för. Ett annat av parets barn hade redan dödats år 2007 efter att ha utsatts för sådana behandlingar.
37. Refugee Applications Commissioner bedömde, i en rapport av den 15 augusti 2008, att den underårigas ansökan borde avslås, med motiveringen att moderns utsagor var föga trovärdiga och att den lokala polisen utgjorde ett tillräckligt skydd. Det underåriga barnets moder överklagade rapporten till Refugee Appeals Tribunal. Förfarandet för nämnda överklagande vilandeförklarades i avvaktan på den hänskjutande domstolens dom i de aktuella målen.
38. Målet BA avser också en nigeriansk medborgare som anlände till Irland i augusti 2008 och som lämnade in en asylansökan till ORAC av den anledningen att han utsattes för misshandel i sitt ursprungsland på grund av sin sexuella läggning.
39. Refugee Applications Commissioner lämnade i sin rapport av den 25 augusti 2008 ett negativt utlåtande om denne medborgares ansökan, eftersom det ansågs att hans utsagor inte var trovärdiga. BA överklagade utlåtandet till Refugee Appeals Tribunal, som, genom beslut av den 25 november 2008, avslog överklagandet med motiveringen att de uppgifter som lämnat av sökanden inte var trovärdiga.
40. Både D. och A. inkom med ett överklagande till High Court och yrkade ogiltigförklaring av Refugee Applications Commissioners rapporter av den 15 och av den 25 augusti 2008 samt av den instruktion som hade lämnats av Minister for Justice, Equality and Law Reform den 11 december 2003 för att prioritera asylansökningar som lämnats in av nigerianska medborgare.
41. High Court ogillade överklagandena och de yrkanden som hade framställts av sökandena genom avgörande av den 9 februari 2011.
42. High Court ska nu avgöra en ansökan från sökandena om tillstånd att inkomma med ett överklagande till Supreme Court. Enligt section 5 i 2000 års lag om illegal invandring får ett sådant överklagande endast ges in om High Court i detta avseende meddelar en dom genom vilken överklagandet tillåts och intygar att dess avgörande rör en rättsfråga av extraordinärt allmänintresse och att det med hänsyn till allmänintresset är önskvärt att målet prövas i högre instans (certificate of leave to appeal).
III – Tolkningsfrågorna
43. Eftersom High Court är osäker på hur vissa bestämmelser i direktiv 2005/85 ska tolkas och anser att ett förhandsavgörande från domstolen är nödvändigt för att avgöra huruvida ett prövningstillstånd för att inkomma med ett överklagande till Supreme Court ska beviljas, har den beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Utgör bestämmelserna i … direktiv 2005/85 eller allmänna principer i unionsrätten hinder för att en medlemsstat vidtar administrativa åtgärder enligt vilka prövningen av en viss kategori av asylansökningar, som bestämts på grundval av de asylsökandes nationalitet eller ursprungsland, ska påskyndas eller prioriteras?
2) Ska artikel 39 i ovannämnda direktiv, i förening med skäl 27 i samma direktiv och artikel 267 FEUF, tolkas på så sätt att den rätt till ett effektivt rättsmedel som krävs enligt artikel 39 är tillgodosedd i nationell rätt när överprövningen eller överklagandet av beslutet i första instans angående ansökningen enligt lag ska ske genom överklagande till en domstol som inrättats genom en lag antagen av parlamentet och som är behörig att fatta bindande avgöranden till förmån för den asylsökande vad gäller frågor som avser alla faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta för asylansökan, samtidigt som en ordning innefattande vissa eller samtliga administrativa eller organisatoriska särdrag gäller, nämligen att
– en minister har befogenhet att lämna ett negativt beslut i fråga om en asylansökan utan avseende,
– det finns organisatoriska eller administrativa förbindelselänkar mellan de organ som fattar beslutet i första instans angående asylansökningen och beslutet efter överklagande,
– de ledamöter av domstolen som är ansvariga för avgörandet utses av ministern, tjänstgör på deltid under tre års tid och erhåller ersättning per ärende, och/eller att
– ministern alltjämt har befogenhet att ge sådana instruktioner som anges i sections 12, 16.2B b och 16.11 i [1996 års lag om flyktingar]?”
IV – Min bedömning
44. Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23.3 och 23.4 i direktiv 2005/85 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en medlemsstat beslutar att vissa kategorier av asylansökningar, som bestämts på grundval av sökandens nationalitet eller ursprungsland, ska prövas genom ett påskyndat eller prioriterat förfarande.
45. Den nationella domstolen har vidare ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 39 i direktivet och principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd, som slås fast i artikel 47 i stadgan, utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, i vilken det föreskrivs att ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut ska ske till Refugee Appeals Tribunal, vars ställning som oberoende domstol har ifrågasatts av sökandena.
A – Införandet av ett påskyndat eller prioriterat förfarande på grundval av asylsökandens nationalitet eller ursprungsland
46. Jag anser inledningsvis att det är ändamålsenligt att erinra om andan i direktiv 2005/85.
47. Enligt artikel 1 i direktiv 2005/85 är syftet med direktivet att fastställa miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, på grundval av två grundläggande principer som motsvarar den önskan som kommer till uttryck i ordförandeskapets slutsatser vid Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999:(14) rättvisa och effektivitet.(15)
48. För att uppfylla principen om skälighet bygger förfarandet på iakttagande av de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i stadgan.(16) Ovannämnda bestämmelser i kapitel II i direktiv 2005/85, med rubriken ”Grundläggande principer och garantier”, omfattas av denna princip.
49. Kravet på effektivitet kommer till uttryck i artikel 23.2 i direktivet, i vilken det anges att medlemsstaterna ska se till att förfarandet för prövning av en asylansökan avslutas så snart som möjligt utan att en lämplig och fullständig prövning åsidosätts.
50. Möjligheten för medlemsstaterna att tillämpa ett påskyndat eller prioriterat förfarande för prövningen av asylansökningar, enligt artikel 23.3 och 23.4 i nämnda direktiv, härrör från detta krav.
51. Såsom det erinras om i skäl 11 i direktiv 2005/85 ligger det nämligen i såväl medlemsstaternas som de asylsökandes intresse att beslut om asylansökningar fattas så fort som möjligt. Enligt min mening är en förklaring till detta bland annat att det är viktigt att sökandena snabbt upplyses om sitt öde och att en för lång handläggning kan avskräcka dem och leda till att de föredrar en illegal vistelse.
52. Mot bakgrund av det anförda ska det nu bedömas huruvida en prioriterad eller påskyndad prövning av vissa asylansökningar som klassificeras som sådana på grundval av sökandens nationalitet är en praxis som är förenlig med den jämvikt som krävs enligt direktiv 2005/85.
53. Vid förhandlingen gjordes det således gällande att en asylansökan endast kan handläggas genom ett påskyndat eller prioriterat förfarande, enligt artikel 23.3 i direktivet, om ansökan är välgrundad eller, när ett av de 16 skäl som anges i punkt 4 i denna artikel föreligger, om allt pekar på att ansökan är ogrundad. Medlemsstaterna har följaktligen inte rätt att besluta att asylansökningar ska prövas genom ett påskyndat eller prioriterat förfarande endast på grundval av sökandenas nationalitet.
54. Sökandena anser dessutom att valet av ett påskyndat eller prioriterat förfarande endast kan avse en individuell ansökan och inte en sådan kategori av ansökningar. De har särskilt påpekat att det i artikel 3 i Genèvekonventionen anges att de fördragsslutande staterna ska tillämpa bestämmelserna i konventionen på flyktingar utan åtskillnad med hänsyn till deras ras, religion eller ursprungsland. De anser följaktligen att införandet av ett påskyndat eller prioriterat förfarande för en kategori av personer som bestämts på grundval av ett sådant kriterium strider mot principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.
55. Skälen till att jag inte instämmer i denna bedömning är följande.
56. Unionslagstiftaren påpekade flera gånger vid utarbetandet av direktiv 2005/85 att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av förfarandet för beviljande eller återkallande av flyktingstatus. Europeiska kommissionen angav således i sitt ovannämnda förslag till direktiv att samtliga bestämmelser om genomförandet av ett rättvist och effektivt förfarande ska gälla med förbehåll för medlemsstaternas befogenhet att företa skönsmässig bedömning för att dela in ärendena i en prioritetsordning med hänsyn till deras nationella politik.(17)
57. Samma avsikt hos unionslagstiftaren att låta medlemsstaterna behålla ett utrymme för skönsmässig bedömning återfinns i själva den lydelse av direktivet som handlar om prövningsförfarandet. I skäl 11 i direktivet anges således att medlemsstaterna efter eget gottfinnande bör besluta hur handläggningen av asylansökningar ska organiseras, så att de i enlighet med sina nationella behov kan prioritera eller påskynda handläggningen av en ansökan med beaktande av normerna i nämnda direktiv.
58. Även lydelsen av artikel 23.3 i direktiv 2005/85 förefaller ge uttryck för ett sådant tankesätt. Medlemsstaterna ”får”, enligt denna bestämmelse, prioritera eller påskynda en prövning i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, ”t.ex.” om ansökan kan förväntas vara välgrundad eller om den sökande har särskilda behov. På samma sätt har medlemsstaterna, enligt punkt 4 i denna artikel, möjlighet att tillämpa ett påskyndat eller prioriterat förfarande med stöd av 16 särskilda grunder som motiverar tillämpningen av ett sådant förfarande, varvid verbet ”få” likaså används.
59. Unionslagstiftaren har följaktligen verkligen avsett att låta medlemsstaterna avgöra om asylansökningar ska handläggas genom ett påskyndat eller prioriterat förfarande.(18) I detta hänseende visar, enligt min mening, användningen av uttrycket ”t.ex” i artikel 23.3 i direktiv 2005/85 att ett sådant förfarande kan tillämpas på både välgrundade och ogrundade ansökningar.
60. I punkt 29 i domen av den 28 juli 2011, Samba Diouf,(19), underströk domstolen för övrigt att de förfaranden som inrättas genom direktivet utgör miniminormer och att medlemsstaterna i flera hänseenden förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att genomföra dess bestämmelser med beaktande av särskilda förhållanden i den nationella lagstiftningen. Detta utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna tillerkänns ingår i det gemensamma europeiska asylsystem som unionslagstiftaren har utarbetat.(20)
61. Man får nämligen inte glömma bort att nämnda direktiv är ett första steg i införandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem(21) och att det innebär en harmonisering av miniminormer, eftersom medlemsstaterna inte är skyldiga att tillämpa enhetliga förfaranden och således behåller sina nationella system.
62. I detta hänseende kan de nationella behoven i stor utsträckning variera från en stat till en annan, eftersom migrationsströmmarna kan vara mycket olika. För att kunna hantera det stora antalet asylsökande, vilket för Irlands del sannolikt är fallet beträffande nigerianska medborgare,(22) måste medlemsstaterna kunna organisera sig på bästa sätt för att handlägga asylansökningarna så effektivt som möjligt, med iakttagande av det mål avseende skyndsamhet som eftersträvas med direktiv 2005/85, samtidigt som de försäkrar sig om att minimikraven enligt direktivet är uppfyllda.
63. När det gäller organisationen av förfarandena och fastställandet av deras frister är det följaktligen medlemsstaternas processuella rätt som ska tillämpas, i enlighet med principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor.(23)
64. Vad beträffar icke-diskrimineringsprincipen, som åberopats av klagandena, ska det erinras om att den inte enbart innebär att lika situationer inte får behandlas olika, utan även att olika situationer inte får behandlas lika.(24)
65. Såvitt avser asylfrågor, i synnerhet det system som införts genom direktiv 2005/85, ska sökandens nationalitet anses ha en avgörande roll.(25) Det är nämligen sökandens ursprungsland som den beslutande myndighetens beslut kommer att inriktas på(26) för att fastställa huruvida det föreligger en fara för asylsökanden och, i förekommande fall, ett behov av skydd.
66. Det är för övrigt skälet till varför unionslagstiftaren har infört begreppet säkert ursprungsland, enligt vilket medlemsstaterna, om ett tredjeland kan anses vara ett sådant, bör kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det är säkert för en särskild sökande.(27) Medlemsstaterna bör således kunna förlita sig på den gemensamma minimiförteckning över säkra ursprungsländer som upprättats av Europeiska unionens råd(28) och behandla asylansökan på grundval av en presumtion som inte utesluter motbevisning av säkerheten i dessa länder.(29) Enligt artikel 30 i direktiv 2005/85 får medlemsstaterna själva fastställa att andra tredjeländer än de som anges i denna förteckning är säkra ursprungsländer i samband med prövning av asylansökningar.
67. För att underlätta prövningen av asylansökningar har unionslagstiftaren själv därför fastställt att medlemsstaterna får föreskriva att ett prövningsförfarande ska prioriteras eller påskyndas om asylansökan anses ogrundad av det skälet att sökanden kommer från ett säkert ursprungsland i den mening som avses i artiklarna 29–31 i direktivet eller att landet, som inte är en medlemsstat, betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden.(30) I detta avseende är det således nationaliteten som måste vara det avgörande kriteriet för en prioriterad eller påskyndad handläggning. Tillämpningen av detta kriterium kan, genom sin natur, följaktligen inte i något fall anses strida mot direktiv 2005/85.
68. När det finns ett stort antal asylansökningar från samma land framstår det dessutom som förenligt med det mål avseende effektivitet som eftersträvas med direktiv 2005/85 att vilja prioritera prövningen av dessa ansökningar. Den personal som har att pröva ansökningarna är då nämligen mer insatt i de faror som medborgarna från detta land kan vara utsatta för, varvid det kan förutsättas att denna personal har exakt och aktuell information om den allmänna situation som råder i nämnda land. Handläggningen av ansökningarna har därmed underlättats och gjorts skyndsam, vilket också ligger i sökandenas intresse.
69. Eftersom syftet med direktiv 2005/85 är att införa miniminormer för förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus genom att se till att medlemsstaterna iakttar de minimikrav som fastställs i direktivet, särskilt i kapitel II, ska prövningen av huruvida det inte föreligger diskriminering, enligt min mening, göras ur en annan synvinkel.
70. Enligt min uppfattning ska situationen för asylsökandena, vilka samtliga befinner sig i en jämförbar situation eftersom de alla strävar efter ett internationellt skydd, jämföras i förhållande till deras behandling under förfarandet för beviljande av flyktingstatus. Risken för diskriminering skulle kunna bestå inte, som nyss angetts, i användandet av nationaliteten som ett kriterium som läggs till grund för ett prioriterat eller påskyndat förfarande, utan i verkningarna av nämnda förfarande om det, genom sin struktur och sina frister, just medförde att de som omfattades av de garantier som krävs enligt artikel 23 i direktiv 2005/85, i vilket det anges att dessa gäller för varje form av förfarande, gick miste om dessa garantier.
71. Införandet av ett sådant prioriterat förfarande som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen får följaktligen inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller verkningslöst att utöva rättigheter som följer av detta direktiv för asylsökande som är nigerianska medborgare. I synnerhet måste de sistnämnda kunna omfattas av en tillräcklig frist för att lägga fram de fakta som krävs för att stödja deras ansökan,(31) vilket därmed gör det möjligt för den beslutande myndigheten att göra en rättvis och fullständig prövning av ansökningarna och att försäkra sig om att sökandena inte utsätts för faror i sina ursprungsländer.
72. I detta fall förefaller det inte som om den situation som de nigerianska medborgarna befinner sig i, på grund av att deras asylansökan omfattas av ett prioriterat förfarande, behandlas annorlunda än den situation som asylsökande från andra tredjeländer befinner sig i.(32) Det ankommer i vart fall på den nationella domstolen att pröva huruvida alla grundläggande principer och garantier som anges i kapitel II i direktiv 2005/85 faktiskt har uppfyllts vid den prioriterade handläggningen av asylansökningarna från D. och A.
73. Mot bakgrund av det anförda anser jag att artikel 23.3 och 23.4 i direktiv 2005/85 ska tolkas på så sätt att den inte utgör något hinder för att en medlemsstat beslutar att vissa kategorier av asylansökningar, som bestämts på grundval av sökandens nationalitet eller ursprungsland, ska prövas genom ett påskyndat eller prioriterat förfarande.
B – Garantin för ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 39 i direktiv 2005/85
74. Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den garanti för ett effektivt rättsmedel som avses i artikel 39 i direktiv 2005/85 och artikel 47 i stadgan iakttas genom det system som införts i den irländska lagstiftningen om förfarandet för beviljande eller återkallande av flyktingstatus.
75. Jag erinrar om att det i artikel 39.1 a i detta direktiv anges att medlemsstaterna ska se till att asylsökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot ett beslut som fattats om en asylansökan, medan principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd slås fast i artikel 47 i stadgan.(33)
76. I skäl 27 i direktivet anges att en grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att beslut som fattats om en asylansökan och om återkallande av flyktingstatus är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol i enlighet med artikel 267 FEUF.
77. Klagandena har särskilt hävdat att Refugee Appeals Tribunal inte är en domstol i den mening som avses i denna bestämmelse.
78. Det framgår av fast rättspraxis att domstolen vid bedömningen av huruvida det hänskjutande organet är en domstol i den mening som avses i nämnda bestämmelse, vilket är en rent unionsrättslig fråga, beaktar ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning.(34)
79. Det råder ingen tvekan i frågan huruvida Refugee Appeals Tribunal är upprättad enligt lag, är av stadigvarande karaktär och tillämpar rättsregler.(35) Klagandena har däremot bestritt att dess jurisdiktion är av tvingande art, att dess förfarande är kontradiktoriskt och att den har en oberoende ställning. Jag kommer följaktligen att pröva dessa tre frågor var för sig.
80. För det första framgår det av sections 15 och 16.1 i 1996 års lag om flyktingar att Refugee Appeals Tribunal är den domstol som är behörig att pröva och avgöra överklaganden av rekommendationer från Refugee Applications Commissioner som, såsom angetts, utgör beslut i första instans som fattats om en asylansökan.(36) För det fall överklagandet vid Refugee Appeals Tribunal bifalls, är Minister for Justice, Equality and Law Reform dessutom skyldig, enligt section 17.1 i denna lag, att bevilja flyktingstatus. Det är bara om Refugee Appeals Tribunal inte bifaller asylsökandens överklagande som Minister for Justice, Equality and Law Reform trots det har möjlighet att bevilja flyktingstatus. Den sistnämnda har följaktligen inget handlingsutrymme efter det att det har fattats ett beslut till förmån för asylsökanden. De positiva besluten från Refugee Appeals Tribunal har således bindande verkan och är bindande för de statliga myndigheterna.
81. Det ska för det andra erinras om att kravet på ett kontradiktoriskt förfarande inte är något absolut kriterium.(37) Jag anser följaktligen att den omständigheten att ORAC inte behöver vara företrädd vid Refugee Appeals Tribunal knappast har någon betydelse. Det kan däremot noteras att det i section 16.5 i 1996 års lag om flyktingar föreskrivs att Refugee Applications Commissioner till Refugee Appeals Tribunal ska överlämna kopior av samtliga rapporter, handlingar eller skriftliga utsagor som getts in till den förstnämnde enligt section 11 i denna lag samt en skriftlig upplysning om arten och ursprunget avseende alla andra uppgifter som har samband med ansökan och som Refugee Applications Commissioner fått kännedom om under sina efterforskningar. Enligt section 16.8 i nämnda lag ska Refugee Appeals Tribunal överlämna samma kopior till sökanden och dennes solicitor samt, efter dess begäran, till Förenta nationernas flyktingkommissariat. Refugee Appeals Tribunal kan dessutom hålla ett sammanträde till vilket den kan kalla alla dem som det är nödvändigt att höra som vittnen samt sökanden och Refugee Applications Commissioner.(38) Varje part kan följaktligen beredas tillfälle att för Refugee Appeals Tribunal ge till känna varje omständighet som är nödvändig för att nå framgång med ansökan eller svaromålet.
82. Det kan även noteras att det i section 16.16 i denna lag anges att Refugee Appeals Tribunal, innan den avgör överklagandet, ska beakta bland annat rapporten från Refugee Applications Commissioner, alla synpunkter från den sistnämnde eller från Förenta nationernas flyktingkommissariat, den bevisning som lagts fram och alla utsagor som avgetts under sammanträdet samt alla handlingar, skriftliga utsagor eller andra uppgifter som har lämnats till Refugee Applications Commissioner.
83. Refugee Appeals Tribunal har följaktligen omfattande kontrollbefogenheter, eftersom den får pröva såväl rättsfrågor som frågor om faktiska omständigheter och eftersom den värderar den bevisning som har lagts fram för den.
84. Slutligen anser sökandena, för det tredje och i sista hand, att Refugee Appeals Tribunal inte har en oberoende ställning. De har bland annat gjort gällande att det finns organisatoriska band mellan Refugee Appeals Tribunal, ORAC och Minister for Justice, Equality and Law Reform och att dess ledamöter är utsatta för yttre påtryckningar. Bland annat utnämningen samt fastställandet av villkoren för utnämningen, ersättningen och andra aspekter av ledamöternas mandattid medför att det inte kan anses att Refugee Appeals Tribunal har en oberoende ställning.
85. Enligt domstolens praxis innebär begreppet oberoende ställning, vilket inte kan skiljas från den dömande uppgiften, framför allt att det berörda organet ska vara utomstående i förhållande till den myndighet som fattat det omtvistade beslutet.(39) Domstolen har angett att begreppet består av två delar. Den första är en yttre aspekt som förutsätter att organet är skyddat mot ingripanden eller yttre påtryckningar som kan äventyra dess medlemmars oberoende bedömning av de tvister som de ska lösa. Den andra är en inre aspekt som liknar begreppet opartiskhet och avser att parterna i tvisten samt deras respektive intressen ska vara jämbördiga i förhållande till föremålet för tvisten.(40)
86. Det anges i förevarande fall i section 15.2 i 1996 års lag om flyktingar att Refugee Appeals Tribunal ska ha en oberoende ställning i utövandet av sina befogenheter. Det ska erinras om att ett beslut som den fattar till förmån för asylsökanden är bindande för Minister for Justice, Equality and Law Reform, vilken följaktligen inte är behörig att pröva detsamma. Såvitt avser bestämmelserna om utnämning och ersättning är dessa, enligt min mening, inte av sådant slag att de kan påverka den oberoende ställning som Refugee Appeals Tribunal har. Dess ledamöter utnämns nämligen bland personer som har minst fem års erfarenhet som praktiserande barrister eller solicitor, för en bestämd mandattid, varvid deras utnämning av Minister for Justice, Equality and Law Reform inte skiljer sig från vad som gäller för de flesta nationella domstolar inom unionen.
87. En svårare fråga är den som avser att ledamöter av Refugee Appeals Tribunal skiljs från sitt ämbete. Det ska nämligen erinras om att enligt fast rättspraxis förutsätter garantierna för oberoende ställning och opartiskhet att det finns regler, särskilt vad gäller grunderna för att skilja organets ledamöter från sitt ämbete, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda skulle kunna hysa beträffande organets förmåga att inte låta sig påverkas av yttre omständigheter och dess neutralitet i förhållande till de motstående intressena.(41) Enligt rättspraxis krävs härvid, för att villkoret avseende det hänskjutande organets oberoende ställning ska anses vara uppfyllt, bland annat att de fall i vilka organets ledamöter kan skiljas från sitt ämbete är fastställda i uttryckliga bestämmelser i lag.(42)
88. I förevarande fall framgår det av section 7 i bilaga II till 1996 års lag om flyktingar att de ordinarie ledamöterna av Refugee Appeals Tribunal kan skiljas från sitt ämbete av Minister for Justice, Equality and Law Reform, som då ska motivera detta. Det är beklagligt att de fall i vilka ledamöterna av Refugee Appeals Tribunal kan skiljas från sitt ämbete inte närmare har angetts. Det förefaller följaktligen som om Minister for Justice, Equality and Law Reform har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det har vidare inte angetts huruvida ett beslut om att skilja en ledamot av Refugee Appeals Tribunal från sitt ämbete kan bli föremål för domstolsprövning.
89. Jag anser emellertid att det tvivel som uttryckts beträffande förmågan hos Refugee Appeals Tribunal att inte låta sig påverkas av yttre omständigheter kan undanröjas av följande skäl.
90. Jag bedömer att det irländska systemet om förfarandet för beviljande eller återkallande av flyktingstatus är ägnat att säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel. Såsom har konstaterats får de asylsökande, enligt section 5 i 2000 års lag om illegal invandring, nämligen även bestrida giltigheten av rekommendationerna från Refugee Applications Commissioner och av besluten från Refugee Appeals Tribunal vid High Court, vars avgörande i sig får överklagas till Supreme Court. Det är för övrigt just vad som har skett i det aktuella målet, i vilket sökandena har överklagat en rekommendation från Refugee Applications Commissioner och ett beslut från Refugee Appeals Tribunal till den hänskjutande domstolen.
91. För mig framstår det följaktligen som helt otänkbart att High Court eller Supreme Court skulle kunna fastställa beslut som meddelats under påtryckning av den irländska regeringen. Omvänt är förekomsten av dessa rättsmedel i sig ägnad att hindra varje försök att utöva påtryckning på Refugee Appeals Tribunal.
92. Det ska härvid erinras om att det i skäl 27 i direktiv 2005/85 anges att rättsmedlets effektivitet, även när det gäller prövning av berörda sakförhållanden, är beroende av det administrativa och rättsliga systemet i varje medlemsstat som helhet. Enligt min mening har medlemsstaterna följaktligen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid organisationen av förfarandet, förutsatt att de nationella domstolarna kan pröva huruvida de skäl är välgrundade som föranlett de behöriga myndigheterna att betrakta ansökan om internationellt skydd som ogrundad eller oskälig, utan att det föreligger en icke motbevisbar presumtion om lagenlighet.(43)
93. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen gett uttryck för samma synsätt, nyligen i sin dom i målet I.M. mot Frankrike.(44) Den förklarade då att den fråga som den huvudsakligen ställde sig bestod i att utröna huruvida det finns effektiva garantier som ger sökanden skydd mot att denne godtyckligt drivs tillbaka till det land från vilket han har flytt.(45) Europadomstolen påpekade även att den nationella rättens rättsmedel som helhet kan uppfylla kraven enligt artikel 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, en artikel i vilken rätten till ett effektivt rättsmedel slås fast, även om inget av nämnda rättsmedel ensamt uppfyller dessa krav.(46) Europadomstolen erinrade också om både att denna bestämmelse inte gick så långt att den innebar krav på att rättsmedel ska ha en särskild form och att organisationen av nationella rättsmedel omfattas av staternas utrymme för skönsmässig bedömning.(47)
94. Jag anser följaktligen att rätten till ett effektivt rättsmedel väl iakttas genom det irländska systemet för beviljande eller återkallande av flyktingstatus som helhet.
95. Mot bakgrund av det anförda är jag följaktligen av den uppfattningen att artikel 39 i direktiv 2005/85 och artikel 47 i stadgan ska tolkas på så sätt att de inte utgör något hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken den beslutande myndighetens beslut får överklagas till Refugee Appeals Tribunal och till High Court.
V – Förslag till avgörande
96. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av High Court på följande sätt:
1) Artikel 23.3 och 23.4 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus ska tolkas på så sätt att den inte utgör något hinder för att en medlemsstat beslutar att vissa kategorier av asylansökningar, som bestämts på grundval av sökandens nationalitet eller ursprungsland, ska prövas genom ett påskyndat eller prioriterat förfarande.
2) Artikel 39 i direktiv 2005/85 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att de inte utgör något hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken den beslutande myndighetens beslut får överklagas till Refugee Appeals Tribunal och till High Court.