Mål C‑681/13

Diageo Brands BV

mot

Simiramida-04 EOOD

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden)

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Skäl för avslag – Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande – Dom som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat och som strider mot unionens varumärkesrätt – Direktiv 2004/48/EG – Skydd för immateriella rättigheter – Kostnader för förfarandet”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 16 juli 2015

1.        Domstolsförfarande – Muntligt förfarande – Börjar löpa på nytt – Villkor

(Artikel 252 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 23; domstolens rättegångsregler, artikel 83)

2.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Skäl för avslag – Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande – Villkor – Bedömning av domstolen i den stat där domen görs gällande – Gränser – Domstolens prövning

(Rådets förordning nr 44/2001, artiklarna 34.1 och 36)

3.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Skäl för avslag – Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande – Villkor – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 34.1; rådets direktiv 89/104, artikel 5.3)

4.        Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för immateriella rättigheter – Direktiv 2004/48 – Tillämpningsområde – Skadeståndstalan för skada som orsakats av ett beslut om beslag som senare hävs – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48)

5.        Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för immateriella rättigheter – Direktiv 2004/48 – Kostnader för förfarandet – Begrepp – Kostnader som uppkommit i ett förfarande om erkännande av en dom som meddelats i en annan medlemsstat – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48, artikel 14)

1.        Se domen.

(se punkterna 34–37)

2.        Se domen.

(se punkterna 40–44)

3.        Artikel 34 led 1 i rådets förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den omständigheten att en dom som har meddelats i en medlemsstat strider mot unionsrätten inte motiverar att den domen inte erkänns i en annan medlemsstat av det skälet att den strider mot grunderna för rättsordningen i sistnämnda stat, då den felaktiga rättstillämpning som åberopats inte utgör ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande betydelse i unionens rättsordning och således i rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande eller ett uppenbart åsidosättande av en rättighet som erkänts som grundläggande i nämnda rättsordningar. Så är inte fallet i fråga om en felaktig tillämpning av en bestämmelse såsom artikel 5.3 i rådets första direktiv 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, i dess lydelse enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Artikel 5.3 i direktiv 89/104 ingår i ett minimiharmoniseringsdirektiv, vars syfte är att delvis tillnärma medlemsstaternas inbördes olika lagstiftningar om varumärken. Det går det inte att av detta dra slutsatsen att ett felaktigt genomförande av detta direktiv på ett icke godtagbart sätt strider mot unionens rättsordning genom att kränka en grundläggande princip i denna rättsordning.

När domstolen i den stat där domen görs gällande kontrollerar huruvida det föreligger ett uppenbart åsidosättande av grunderna för rättsordningen i den staten, ska den beakta att enskilda måste använda samtliga tillgängliga rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten för att på förhand förhindra ett sådant åsidosättande, såvida inte särskilda omständigheter gör det alltför svårt eller omöjligt att använda rättsmedlen i den medlemsstaten. Den ordning med erkännande och verkställighet som föreskrivs i förordning nr 44/2001 vilar nämligen på det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen Det är detta förtroende som medlemsstaterna ömsesidigt visar varandras rättssystem och domstolar som gör det möjligt att – vid en felaktig tillämpning av nationell rätt eller av unionsrätten – anse att det system med rättsmedel som tillhandahålls i varje medlemsstat, kompletterat med möjligheten att begära förhandsavgörande i artikel 267 FEUF, ger enskilda ett tillräckligt skydd.

(se punkterna 48–52, 63, 64 och 68 samt punkt 1 i domslutet)

4.        Samtliga bestämmelser i direktiv 2004/48 om säkerställande av skydd för immateriella rättigheter syftar således inte till att reglera samtliga aspekter av immaterialrätten utan endast dem som avser dels efterlevnaden av immaterialrättsskyddet, dels intrång i detta skydd, genom att föreskriva effektiva rättsmedel för att hindra, få att upphöra eller åtgärda samtliga immaterialrättsintrång. Det framgår att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktiv 2004/48 samt de rättsmedel som ska säkerställa skyddet för de immateriella rättigheterna kompletteras med möjligheten att väcka skadeståndstalan, en möjlighet som har ett nära samband med nämnda åtgärder, förfaranden och sanktioner. Ett förfarande – vars syfte är att erhålla ersättning för den skada som orsakats av ett beslag som beslutats av rättsliga myndigheter i en medlemsstat i syfte att hindra ett omedelbart förestående immaterialrättsintrång, vilket senare hävts av samma myndigheter då det inte visats att något intrång förelåg – är en konsekvens av den talan som väckts av innehavaren av den immateriella rättigheten för att få till stånd en interimistisk åtgärd i syfte att hindra ett eventuellt intrång i innehavarens rätt, utan att behöva invänta ett avgörande i sak. En sådan skadeståndstalan motsvarar de garantier som föreskrivs i direktiv 2004/48 till förmån för svaranden som motvikt till vidtagandet av en interimistisk åtgärd som påverkat dennes intressen. Härav följer att ett sådant förfarande omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/48.

(se punkterna 73−76)

5.        Artikel 14 i direktiv 2004/48 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas så, att den är tillämplig på de kostnader för förfarandet som parterna har haft i samband med en skadeståndstalan som har väckts i en medlemsstat för att erhålla ersättning till följd av ett beslag som verkställts i en annan medlemsstat – vars syfte var att förhindra ett intrång i en immateriell rättighet – när det inom ramen för denna skadeståndstalan uppkommer en fråga om erkännande av en dom som har meddelats i denna andra medlemsstat och i vilken det fastslås att beslaget var omotiverat.

Mot bakgrund av att syftet med detta direktiv dels  är att höja skyddsnivån för immateriella rättigheter, genom att förhindra att en skadelidande part avskräcks från att väcka talan vid domstol för att skydda sina rättigheter, dels den breda och allmänna formuleringen i artikel 14, som hänvisar till kostnader som har åsamkats den vinnande parten och den förlorande parten utan att precisera eller fastställa gränserna för hur det förfarande ska se ut som bestämmelsen är tillämplig på gäller att denna bestämmelse är tillämplig på kostnader i samtliga förfaranden som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

(se punkterna 77, 78 och 80 samt punkt 2 i domslutet)