FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 19 juli 2012(1)
Mål C‑286/11 P
Europeiska kommissionen
mot
Tomkins plc
”Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för rörkopplingar av koppar och legeringar av koppar – Böter – Moderbolagets solidariska betalningsansvar avseende dotterbolagets handlande – Regeln att unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som yrkats av parterna (ne ultra petita) – Klassificering av talan i första instans – Tribunalens fulla behörighet – Beaktande av samtliga faktiska omständigheter – Iakttagande av den kontradiktoriska principen”
I – Inledning
1. Genom förevarande överklagande har Europeiska kommissionen yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens dom av den 24 mars 2011 i målet Tomkins mot kommissionen,(2) genom vilken tribunalen delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut 2007/691/EG av den 20 september 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.121 – Rörkopplingar)(3) (nedan kallat det omtvistade beslutet) – angående ett samordnat förfarande som pågått mellan den 31 december 1988 och den 1 april 2004, rörande fastställande av priser och belopp för avdrag och rabatter, införande av mekanismer för samordning av prishöjningar, tilldelning av kunder och utbyte av kommersiell information, inom den europeiska marknaden för rörkopplingar, bland annat legeringar av koppar – och satte ned beloppet för de böter som ålagts Tomkins plc (nedan kallat Tomkins), för den betalning som detta företag hade hållits solidariskt ansvarigt för med sitt dotterbolag Pegler Ltd (nedan kallat Pegler).
2. Med uttrycklig hänvisning till den dom som tribunalen meddelade samma dag i målet Pegler mot kommissionen,(4) angående en talan som väckts av Tomkins dotterbolag, i vilken tribunalen ogiltigförklarade artikel 1 i det omtvistade beslutet i den del det konstaterades att Pegler deltagit i överträdelsen under perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993 och satte ned beloppet för de böter som ålagts detta bolag från 5 250 000 euro till 3 400 000 euro, undersökte tribunalen vilka slutsatser som skulle dras av den domen med avseende på moderbolaget Tomkins.
3. Trots den omständigheten att Tomkins inte bestred att Pegler endast hade deltagit i överträdelsen under en period före den 7 februari 1989 (och inte, som Pegler, fram till den 29 oktober 1993), ansåg inte tribunalen att Tomkins, i egenskap av moderbolag till Pegler som inte direkt hade deltagit i det samordnade förfarandet, kunde tillskrivas ett större ansvar än dotterbolaget. Eftersom tribunalen ansåg att yrkandena i den talan om ogiltigförklaring som väckts hade samma föremål som yrkandena i den talan som parallellt väckts av Pegler och således uteslöt att regeln att unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som yrkats av parterna (ne ultra petita) hade åsidosatts, ogiltigförklarade den även, i punkt 1 i domskälen i den överklagade domen, artikel 1 i det omtvistade beslutet, i den del den avsåg perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993 beträffande Tomkins och satte, i punkt 2 i nämnda domskäl, ned de böter som ålagts detta företag till 4 250 000 euro, varav 3 400 000 solidariskt med Pegler.
4. Kommissionen har till stöd för sin talan anfört fem grunder, avseende att tribunalen har åsidosatt regeln att unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som yrkats av parterna, att den gjort en felaktig bedömning när den ansett att moderbolaget Tomkins och dess dotterbolag Peglers talan hade samma föremål, att tribunalen inte beaktat den omständigheten att Tomkins ingick i ett företag som hade erkänt sig ha begått en överträdelse, att den överklagade domen är bristfälligt motiverad och innehåller en inre motsägelse respektive, och, slutligen, att garantierna rörande kontradiktoriskt förfarande och rätten till en rättvis rättegång har åsidosatts.
5. Tomkins har gjort gällande att överklagandet ska ogillas.
6. Till följd av en skriftlig fråga ställd av domstolen, på vilken parterna svarade inom utsatt frist, utvecklade de även sin talan vid förhandlingen som hölls den 2 maj 2012.
II – Bedömning
7. Det ska preciseras att kommissionens andra grund för överklagandet enligt min uppfattning ska bifallas, vilket medför att den överklagade domen delvis ska upphävas. Jag anser nämligen att tribunalen har gjort en felaktig bedömning genom att klassificera ansökan i första instans som en talan om ogiltigförklaring, vars yrkande hade samma föremål som yrkandena i den parallella talan som väckts av dess dotterbolag Pegler. Jag kommer således inledningsvis att undersöka denna grund för överklagandet. Min bedömning bygger framför allt på ett förtydligande av de grunder som Tomkins anförde inför tribunalen och på det förfarandets gång.
A – Den andra grunden för överklagandet, avseende det felaktiga konstaterandet att dotterbolaget Tomkins och dess dotterbolag Peglers talan hade samma föremål
8. Det ska inledningsvis erinras om att kommissionen, i artikel 1 i det omtvistade beslutet, konstaterade att Pegler och Tomkins hade medverkat i en överträdelse av artikel 81 EG under en period mellan den 31 december 1988 och den 22 mars 2001. I artikel 2 h i nämnda beslut ålade den dem följaktligen böter på 5 250 000 euro, för vilka moderbolaget Tomkins och dotterbolaget Pegler hölls solidariskt betalningsansvariga.
9. Pegler och Tomkins väckte genom separata ansökningar talan vid tribunalen mot det omtvistade beslutet.
10. Det är ostridigt att yrkandena i talan som väckts vid tribunalen, i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen, avsåg ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, i andra hand, nedsättning av beloppet för de böter som ålagts Pegler.
11. Det ska erinras om att Tomkins, i sin talan mot det omtvistade beslutet som väcktes den 15 december 2006, yrkade att det sistnämnda skulle ogiltigförklaras och att beloppet för de böter som det ålagts i artikel 2 h i det omtvistade beslutet skulle sättas ned. Tomkins hade till stöd för sin talan gjort gällande fyra grunder, varav de tre första rörde frågan huruvida Peglers rättsstridiga handlande skulle tillskrivas Tomkins och den fjärde avsåg ”felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vid beräkningen av böterna”.(5) Denna grund var uppdelad i två delar, varav den första avsåg en felaktig bedömning beträffande höjningen av bötesbeloppet i syfte att ge det en avskräckande verkan, grundad på Tomkins omsättning, och den andra en felaktig bedömning av kommissionen vid fastställandet av varaktigheten av Peglers överträdelse.
12. Som angavs i punkt 23 i den överklagade domen återkallade Tomkins den 22 december 2009 talan såvitt avsåg den första, den andra och den tredje grunden samt den fjärde grundens första del.
13. Således återstod det endast för tribunalen att bedöma den fjärde grundens andra del, vilken visserligen avsåg en felaktig bedömning av överträdelsens varaktighet, men som omfattades av en grund som avsåg nedsättning av beloppet för de böter som ålagts Tomkins.
14. Tribunalen kunde således inte, enligt min uppfattning, efter Tomkins delvisa återkallande av sina grunder anse att det fortfarande rörde sig om en talan om ogiltigförklaring avseende ett konstaterande av den överträdelse som figurerade i artikel 1 i det omtvistade beslutet. Den borde i stället ha beaktat den omständigheten att Tomkins yrkande om ogiltigförklaring av denna artikel i det omtvistade beslutet inte längre hade stöd i grunderna och att Tomkins ansökan under alla omständigheter, i enlighet med artikel 229 EG och artikel 31 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget,(6) begränsade sig till att uppmana tribunalen att utöva sin fulla behörighet beträffande det bötesbelopp som kommissionen ålagt i artikel 2 h i det omtvistade beslutet.
15. Denna klassificering av Tomkins ansökan i första instans, som tribunalen borde ha gjort, var inte bara möjlig utan faktiskt nödvändig.
16. För det första föreligger det inget processrättsligt hinder för att tribunalen nöjer sig med att konstatera att denna ansökan, efter det att Tomkins återkallat merparten av sina grunder, begränsar sig till att uppmana den att utnyttja sin behörighet att ändra bötesbeloppet.
17. En ”talan där domstolen har full prövningsrätt” ges inte ställningen av ett självständigt rättsmedel i EG‑fördraget, och då en sådan talan väcks ska således tidsfristen för väckande av talan iakttas.(7) Följaktligen kan en ansökan om ändring som inkommit efter utgången av denna tidsfrist inte tas upp till sakprövning.
18. Det är emellertid i förevarande mål ostridigt att den tidsfrist som fastställs i artikel 230 EG hade iakttagits när Tomkins talan väcktes vid tribunalen den 15 september 2006, innan detta bolag återkallade sina grunder avseende den rättsstridiga karaktären av artikel 1 i det omtvistade beslutet.
19. Vidare kunde inte tribunalen, efter Tomkins återkallande av merparten av dess grunder, avvisa Tomkins på detta sätt avgränsade ansökan, dels på grund av att frågan huruvida en talan kan upptas till sakprövning ska bedömas vid den tidpunkt då den väcks,(8) dels på grund av att det inte skulle vara förenligt med en god rättskipning att avvisa en ansökan efter det att en part, i syfte att uppnå en snabb rättskipning, har återkallat en del av grunderna för sina yrkanden.
20. Dessutom förekommer det i rättspraxis situationer där yrkanden om ändringar har framförts till tribunalen oberoende av någon talan om ogiltigförklaring, utan att unionsdomstolen har ansett detta vara något hinder för att uttala sig om huruvida yrkandet var välgrundat.(9)
21. För det andra innebär inte den omständigheten att Tomkins fjärde grunds andra del avsåg en felaktig bedömning av överträdelsens varaktighet att den, utöver kritiken av beräkningen av bötesbeloppet, omfattade en ansökan om ogiltigförklaring av artikel 1 i det omtvistade beslutet i vilken kommissionen konstaterade en överträdelse av artikel 81 EG.
22. Visserligen utgör överträdelsens varaktighet en omständighet som är gemensam för konstaterandet av en överträdelse enligt artikel 81 EG och fastställandet av bötesbeloppet, såsom det föreskrivs i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003.
23. Även om det är möjligt att godta att en uppmaning till tribunalen att ogiltigförklara kommissionens konstaterande av en överträdelse enligt artikel 81 EG kan medföra, till och med tyst, att den ombeds att upphäva eller nedsätta det bötesbelopp som kommissionen har fastställt,(10) är dock motsatsen enligt min mening inte tänkbar. Om en sådan lösning accepteras, skulle den nämligen drastiskt utvidga målet såsom det avgränsats av parterna.
24. I rättspraxis förekommer, även på denna punkt, flera ärenden i vilka unionsdomstolen med fog har prövat grunder avseende felaktig rättstillämpning vid bedömningen av överträdelsens varaktighet enbart med hänsyn till en nedsättning av bötesbeloppet, utan att detta har föranlett den att pröva någon sådan felaktig rättstillämpning med avseende på kommissionens konstaterande av överträdelsen.(11)
25. Visserligen antar jag, utan att vara helt övertygad om detta, att tribunalen har strävat efter att komma fram till en enhetlig lösning i domarna i dessa två mål, det vill säga den överklagade domen och domen i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen. Eftersom tribunalen ogiltigförklarat artikel 1 i det omtvistade beslutet beträffande Peglers deltagande i överträdelsen för perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993,(12) kunde den enligt min uppfattning inte avstå från att agera på samma sätt beträffande Tomkins, vars ansvar som moderbolag inte enligt tribunalen kunde anses större än det ansvar som åvilar dess dotterbolag Pegler.(13)
26. Denna avsikt får emellertid inte, hur legitim den än må vara, leda till att tribunalen missuppfattar den talan som väckts vid den. I synnerhet får den inte, oavsett vilka skäl som ligger bakom, träda i parternas ställe genom att exempelvis försöka motverka brister i deras talan eller bortse från de osammanhängande delarna i dessa, i strid med de övriga parternas rättssäkerhet och med risk att behäfta sina domar med godtycke.
27. För det tredje räcker, som framgår av ansökan vid tribunalen och som bekräftats av Tomkins vid förhandlingen inför domstolen, den omständigheten att detta företag ansökt om en nedsättning av bötesbeloppet inom ramen för den fjärde grundens andra del för att bekräfta slutsatsen att Tomkins endast yrkat att tribunalen ska utnyttja sin fulla behörighet.
28. Tribunalen borde således, genom att respektera yrkandena, ha begränsat sig till att konstatera att nämnda delgrund endast kunde stödja Tomkins yrkande om nedsättning av det bötesbelopp som kommissionen ålagt i artikel 2 h i det omtvistade beslutet.
29. Vidare är det – även om Tomkins, till följd av återkallandet av merparten av sina grunder, hade nöjt sig med att upprätthålla den fjärde grundens första del, vilken, ska det erinras om, avsåg en felaktig bedömning beträffande höjningen av bötesbeloppet i syfte att ge det en avskräckande verkan – uppenbart att tribunalen inte hade kunnat tolka en sådan begäran som en uppmaning att utöva sin fulla behörighet, utan att först pröva det omtvistade beslutets laglighet avseende konstaterandet av överträdelsen av artikel 81 EG.
30. Av det ovan anförda framgår det, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande inom ramen för sin andra överklagandegrund, att föremålet för Tomkins yrkanden i målet T‑382/06 och det för Peglers yrkanden i målet T‑386/06 inte var identiska, eftersom Tomkins talan, efter det att det återkallat merparten av sina grunder, endast kom att avse ogiltigförklaring av artikel 1 i det omtvistade beslutet.
31. Jag föreslår således att domstolen ska upphäva punkt 1 i domslutet i den överklagade domen genom vilken tribunalen själv ogiltigförklarade artikel 1 i det omtvistade beslutet, i den del det avser perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993 avseende Tomkins.
32. Följaktligen ska inte de övriga grunderna i kommissionens överklagande prövas i den del som rör yrkandet att samma punkt i domslutet i den överklagade domen ska upphävas.
33. Däremot bör de prövas i den del kommissionen även har begärt att domstolen ska upphäva punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, i vilken tribunalen nedsatte det bötesbelopp som ålagts Tomkins.
B – Den första grunden för överklagandet: Åsidosättande av regeln att unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som yrkats av parterna (ne ultra petita)
34. Kommissionen har som första grund för sitt överklagande gjort gällande att böter som åläggs juridiska enheter inom ett enda företag kan variera, även om ett solidariskt betalningsansvar föreligger för en viss del av dessa böter. Således medför inte solidariskt betalningsansvar mellan två juridiska enheter inom samma företag några konsekvenser för tillämpningen av den regel enligt vilken unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som har yrkats (ne ultra petita). Vid förhandlingen inför domstolen upprepade kommissionen sin ståndpunkt att förbudet att döma utöver vad som har yrkats även omfattade tribunalens utövande av sin fulla behörighet.
35. Vidare anser kommissionen att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att pröva grunden angående överträdelsens varaktighet utan att pröva de rättsliga argument som Tomkins själv har anfört beträffande datumet för överträdelsens början och genom att i stället begränsa sig till att hänvisa till domen i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen.
36. Tomkins har anfört att tribunalen endast har utövat sin fulla behörighet med hänsyn till sanktionerna, i enlighet med sin rättspraxis, genom att beakta de faktiska omständigheter som parterna angett i förfarandet. Tribunalen har således inte åsidosatt förbudet att döma utöver vad som har yrkats, och den har en möjlighet att upphäva och/eller nedsätta böter.
37. För min del anser jag att talan inte kan vinna bifall på kommissionens grund, främst av det skälet att regeln om att unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som har yrkats av parterna, vilken begränsar domstolarnas behörighet till frågor som parterna har förelagt dem att avgöra, nästan inte spelar någon roll när det gäller unionsdomstolarnas utövande av deras fulla behörighet enligt artikel 229 EG.(14)
38. Enligt nu fast rättspraxis har unionsdomstolarna nämligen, utöver en kontroll av påföljdens laglighet, vilken enbart gör det möjligt att ogilla talan om ogiltigförklaring eller att ogiltigförklara den omtvistade rättsakten, befogenhet att ändra den sistnämnda, det vill säga ersätta kommissionens bedömning med sin egen, även om rättsakten inte ogiltigförklaras, med beaktande av samtliga faktiska omständigheter för att upphäva, sätta ned eller höja det bötesbelopp som påförts.(15)
39. Domstolen ogillade således, i sin dom i det ovannämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, en överklagandegrund avseende att tribunalen hade åsidosatt regeln om att domstolarna inte får döma utöver vad parterna har yrkat, genom att tribunalen ändrade villkoren för tillämpningen av faktorn för förmildrande omständigheter utan att det framställts något yrkande härom, med den enda motiveringen att tribunalen – eftersom frågan om böternas belopp hade väckts, inom ramen för tillämpningen av artikel 229 EG och rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82],(16) vilken ersatts av förordning nr 1/2003 – fick utöva sin behörighet för att undanröja, sätta ned eller öka det bötesbelopp som kommissionen hade ålagt.(17)
40. Denna bedömning kan enkelt förstås om man betraktar unionsdomstolarnas fulla behörighet såsom ytterligare en garanti, till förmån för företagen, för att en maximal kontroll av det bötesbelopp som de åläggs utövas av en obunden och opartisk domstol.(18)
41. Denna klassificering av tribunalens fulla prövningsrätt som ”ytterligare en säkerhet” har tidigare bekräftats av domstolen inom ramen för fastställandet av företagens försvarsrätt inför kommissionen med avseende på åläggande av böter.(19)
42. I förevarande sammanhang kan den endast betyda att företagen, genom bestridande av bötesbeloppet inför tribunalen, med full vetskap om det exakta belopp som kommissionen fastställt, har möjlighet att framföra varje kritik, beträffande såväl laglighet som lämplighet, mot kommissionens beräkning av detta belopp, varför de genom varje försvarssätt, förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet, kan påverka tribunalens uppfattning angående vilket bötesbelopp som är lämpligt.(20)
43. För att denna funktion, av att utgöra ytterligare en säkerhet, ska vara effektiv, måste tribunalen emellertid, i enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 38 i detta förslag, ha befogenhet att beakta ”alla faktiska omständigheter”,(21) inbegripet exempelvis omständigheter som inträffat efter det beslut som ifrågasatts inför den,(22) vilket de inneboende gränserna för legalitetskontrollen principiellt inte tillåter.(23)
44. I förevarande mål kunde tribunalen inte vara ovetande om sina egna konstateranden i domen i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen, rörande Tomkins dotterbolag, enligt vilka kommissionen inte hade visat att Pegler direkt hade deltagit i överträdelsen under perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993. Dessa konstateranden, vilka grundade sig på kommissionens handlingar i ärendet, hade under alla förhållanden karaktären av faktiska omständigheter inom ramen för de bedömningar som gjorts i den överklagade domen som tribunalen hade behörighet att beakta, med hänsyn till ovannämnda rättspraxis.
45. I motsats till vad kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen inför domstolen, har tribunalen inte i detta hänseende prövat en rättslig grund ex officio, vilket enligt domstolens domar av den 8 december 2011(24) är förbjudet även inom ramen för dess fulla behörighet,(25) utan helt enkelt beaktat alla faktiska omständigheter i ärendet, således inbegripet dess egna konstateranden i det parallella ärendet rörande Tomkins dotterbolag, för att bedöma huruvida det bötesbelopp som ålagts Tomkins är lämpligt, såsom detta bolag hade åberopat det i den fjärde grundens andra del.
46. I övrigt är kommissionens kritik, enligt vilken konstaterandet av ett solidariskt betalningsansvar mellan Tomkins och Pegler inte tillåter tribunalen att, ens inom ramen för utövandet av sin fulla behörighet, frångå regeln att domstolarna inte dömer utöver vad som har yrkats av parterna, verkningslös. Som jag just har visat har tribunalen nämligen inte någon skyldighet att iaktta denna regel i detta sammanhang.
47. Jag föreslår således att kommissionens överklagande inte ska bifallas på den första grunden.
C – Den tredje grunden: Tribunalen har inte beaktat den omständigheten att Tomkins ingick i ett företag som hade erkänt att det gjort sig skyldigt till en överträdelse
48. Enligt kommissionen, som har hänvisat till tribunalens dom i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen, grundar sig reduceringen av detta bolags ansvar beträffande överträdelsen på dess ställning som ”vilande bolag” och inte på den omständigheten att Tomkinskoncernen inte hade deltagit i överträdelsen. Den omständigheten att Pegler kunde vara fel mottagare av det omtvistade beslutet inom koncernen, avseende en viss period, avser endast detta dotterbolag och befriar inte hela företaget från ansvar med avseende på överträdelsen av konkurrensreglerna. Tribunalen kunde således inte lagligen sätta ned Tomkins böter avseende perioden från den 20 januari 1989 till den 29 oktober 1993 med hänvisning till att ”Tomkins ansvar var strikt bundet till Peglers”, genom att grunda sig på ett sådant band som inte existerar. Under alla omständigheter utgör inte det strikta ansvarsbandet mellan moderbolaget och dotterbolaget någon absolut regel.
49. Jag är helt överens med kommissionen i den del den har gjort gällande att det strikta ansvarsband som tribunalen har konstaterat mellan Tomkins och Pegler inte kan anses vara en regel som gäller i alla situationer där ett moderbolag hålls ansvarigt för sitt dotterbolags handlande.
50. Men det är inte detta som är frågan och tribunalen har aldrig i den överklagade domen påstått att dessa konstateranden skulle vara allmängiltiga.
51. I realiteten är förevarande grund, som Tomkins har påpekat, en begäran att domstolen ska ompröva de konstateranden som tribunalen har gjort beträffande de faktiska omständigheterna, inte bara i den överklagade domen utan även i sin dom av samma dag i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen, vilken har vunnit rättskraft, eftersom kommissionen inte har överklagat den. Det är uppenbart att en sådan begäran inte kan upptas till sakprövning inom ramen för överklagandet.(26)
52. Även om det antas att förevarande grund kan upptas till sakprövning ska den, under alla omständigheter, anses vara ogrundad.
53. Det framgår nämligen i huvudsak av de konstateranden som tribunalen har gjort att Tomkins, i det omtvistade beslutet, hade hållits solidariskt ansvarigt för betalningen av böterna enbart på grund av Peglers direkta deltagande i överträdelsen. Eftersom tribunalen, såväl i domen i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen som i punkterna 37–39 i den överklagade domen, har påpekat att det inte i det omtvistade beslutet hade visats att Pegler, som var den enda angivna enheten i nämnda beslut, hade deltagit direkt i överträdelsen mellan den 31 december 1988 och den 29 oktober 1993, fråntog detta emellertid logiskt sett det solidariska betalningsansvar som tillskrivits Tomkins i det omtvistade beslutet dess grund. Följaktligen har tribunalen gjort en riktig bedömning när den i den överklagade domen konstaterade att Tomkins inte kunde hållas ansvarigt i större utsträckning än Pegler (slutet av punkt 38) och att Tomkins ansvar var strikt kopplat till Peglers ansvar (punkt 46).
54. Vidare har kommissionen inte, vilket den inte heller gjorde i det omtvistade beslutet, angett eller visat att någon annan enhet än Pegler hade kunnat delta i överträdelsen under perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993, varför den medförde ansvar, avseende nämnda period, för moderbolaget Tomkins för betalningen av de böter som det ålagts i det omtvistade beslutet.
55. Jag anser således att överklagandet inte kan vinna bifall på denna grund.
D – Den fjärde grunden: Bristfällig motivering av och inre motsägelser i den överklagade domen
56. Kommissionen har gjort gällande att den överklagade domen är behäftad med en bristfällig motivering, eftersom den inte tillräckligt precist redogör för det undantag från regeln att domstolarna inte dömer utöver vad som har yrkats av parterna som tribunalen för första gången har infört. Vidare har tribunalen i punkt 57 i den överklagade domen, vilken rör multiplikationsfaktorn för att garantera att böterna skulle få en avskräckande verkan, uttryckt sig osammanhängande och oprecist, genom att anmoda kommissionen att vidta åtgärder med anledning av det solidariska betalningsansvaret för betalningen av böterna med avseende på Tomkins, utan att själv först fastställa bötesbeloppet.
57. Denna grund är enligt min uppfattning verkningslös.
58. När det gäller den första anmärkningen kan denna inte godtas, eftersom tribunalen, som jag har visat i det ovan anförda, inte har skyldighet att iaktta regeln att domstolarna inom ramen för utövandet av sin fulla behörighet inte dömer utöver vad som har yrkats av parterna.(27)
59. Beträffande den andra anmärkningen ska det erinras om att tribunalen inte har prövat Tomkins fjärde grunds första del avseende en felaktig bedömning beträffande höjningen av bötesbeloppet i syfte att ge böterna en avskräckande verkan, med motiveringen att Tomkins hade återkallat denna delgrund.
60. Följaktligen skulle den, även om det antas att kommissionens kritik avseende tribunalens bedömning av denna delgrund ska godtas, inte medföra några konsekvenser för frågan huruvida den överklagade domen ska upphävas vad rör punkt 2 i domslutet, eftersom denna punkt anger bötesbeloppet utan att ändra den beräkning som följer av det omtvistade beslutet för en höjning i syfte att ge böterna en avskräckande verkan.
61. Följaktligen anser jag att överklagandet inte ska bifallas på den fjärde grunden.
E – Den femte grunden: Åsidosättande av den kontradiktoriska principen och av rätten till en rättvis rättegång
62. Enligt kommissionen har tribunalen åsidosatt den kontradiktoriska principen och rätten till en rättvis rättegång genom att inte ge den möjlighet att ta ställning till tribunalens avsikt att sätta ned de böter som Tomkins ålagts med stöd av grunder som endast anförts av dess dotterbolag i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen.
63. Tribunalens bedömning har visserligen, enligt min uppfattning, föregåtts av ett förfarandefel, men detta förefaller dock inte tillräckligt för att punkt 2 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas.
64. Det är i detta hänseende viktigt att erinra om att den kontradiktoriska principen – som ingår i rätten till försvar och vilken unionsdomstolarna ska säkerställa iakttagandet av, – enligt rättspraxis, som huvudregel innebär att parterna i ett förfarande har rätt att få ta del av bevisning och yttranden som inkommit till domstolen och att yttra sig däröver.(28) Domstolen har i detta sammanhang även slagit fast att det skulle strida mot en grundläggande rättsprincip om ett rättsligt avgörande grundades på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte hade kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna eller parten inte hade kunnat tillkännage sin ståndpunkt.(29) Slutligen ska parterna, för att de krav som är knutna till rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda, ha möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande diskutera de såväl faktiska som rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång.(30)
65. Alla parter, oavsett juridisk ställning, ska kunna dra nytta av den kontradiktoriska principen vid ett mål som prövas vid unionsdomstolarna. Unionens institutioner kan följaktligen också åberopa den kontradiktoriska principen när de är parter i ett sådant mål.(31)
66. Jag anser inte att unionsdomstolarna får underlåta att iaktta denna princip inom ramen för utövandet av sin fulla behörighet.
67. Domstolen har i detta hänseende inte bara angett att förfarandet inför unionsdomstolarna är kontradiktoriskt, inbegripet vid utövandet av deras fulla behörighet, med tillämpning av artikel 229 EG,(32) utan också prövat huruvida rätten till försvar, vilken omfattar den kontradiktoriska principen, har iakttagits vid tribunalens utövande av sin behörighet att ändra ett bötesbelopp som kommissionen har ålagt.(33)
68. Detta synsätt grundar sig på den berättigade ambitionen att utövandet av den fulla prövningsrätten inte får leda till en prövning av faktiska omständigheter eller kriterier som parterna inte har haft någon verklig möjlighet att yttra sig över.(34)
69. Som jag har angett ovan i redogörelsen för varför regeln att unionsdomstolarna inte dömer utöver vad som har yrkats av parterna inte är tillämplig vid tribunalens utövande av sin fulla behörighet, är tribunalen behörig att beakta alla faktiska omständigheter vid sin prövning av huruvida det bötesbelopp som kommissionen har ålagt företagen är lämpligt. Sådana omständigheter omfattar även, enligt min uppfattning, de faktiska omständigheter som tribunalen själv har konstaterat i tidsmässigt parallella mål angående andra enheter inom samma företag som i förevarande mål.
70. Denna behörighet måste emellertid utövas med iakttagande av den kontradiktoriska principen, en regel som tribunalen har åsidosatt i den överklagade domen.
71. För det första står det klart att kommissionen, genom förevarande grund för överklagandet, inte begränsat sig till att kritisera tribunalen för att inte ha gett den tillfälle att uttala sig angående själva principen om en nedsättning av det bötesbelopp som ålagts Tomkins. Kommissionen hade nämligen under förfarandet inför tribunalen möjlighet att yttra sig över denna fråga som uttryckligen tagits upp i den fjärde grundens andra del i Tomkins överklagande.
72. Det är däremot ostridigt att tribunalen inte vid något tillfälle, innan den meddelade den överklagade domen, har uppmanat kommissionen att inkomma med synpunkter på de konstateranden som den gjort i sin dom i det ovannämnda målet Pegler mot kommissionen, angående att dotterbolaget inte hade deltagit direkt i överträdelsen under perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993, på grundval av vilka tribunalen i den överklagade domen satte ned det bötesbelopp som ålagts moderbolaget.(35)
73. Det är emellertid obestridligen så, att de konstateranden som gjordes i domen i målet Pegler mot kommissionen angående varaktigheten av dotterbolagets överträdelse i den överklagade domen hade karaktären av ”faktiska omständigheter som är avgörande för målets utgång”, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkt 64 i detta förslag.
74. Denna bedömning innebär emellertid inte att åsidosättandet av den kontradiktoriska principen medför att den överklagade domen ska upphävas på fler punkter än den som jag redan har föreslagit i detta förslag, det vill säga att inte bara punkt 1 i domslutet i nämnda dom utan även punkt 2 i detsamma ska upphävas.
75. I detta hänseende prövar unionsdomstolarna, i enlighet med artikel 58 i rättegångsreglerna, som framgår av rättspraxis,(36) huruvida fel i förfarandet kränker den överklagande partens intressen.
76. Denna prövning rör, i förevarande mål, frågan huruvida de synpunkter angående att det var omöjligt för tribunalen att beakta Peglers kritik avseende varaktigheten av dess deltagande i överträdelsen, som uttrycktes i domen i det ovannämnda parallella målet Pegler mot kommissionen, för det fall kommissionen hade getts tillfälle att formulera dem, hade kunna påverka tribunalens nedsättning av det bötesbelopp som ålagts Tomkins i den överklagade domen.
77. Denna fråga ska, enligt min uppfattning, besvaras nekande.
78. Som jag har nämnt ovan, vid bedömningen av kommissionens första grund för överklagandet, kunde tribunalen, inom ramen för utövandet av sin fulla behörighet, med rätta beakta sina egna konstateranden i sin dom i målet Pegler mot kommissionen, beträffande varaktigheten av dotterbolagets direkta deltagande i överträdelsen, i syfte att avgöra Tomkins begäran om ändring av bötesbeloppet.
79. Dessutom kunde tribunalen, som angetts ovan inom ramen för bedömningen av den tredje grunden för överklagandet, utan att göra sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning, med hänsyn till de specifika omständigheterna i målet, konstatera att Tomkins ansvar för betalningen av de böter som kommissionen ålagt inte kunde vara större än Peglers.
80. Följaktligen kunde inte dessa synpunkter, även om kommissionen hade kunnat göra gällande nämnda grunder inför tribunalen, påverka nedsättningen av det bötesbelopp som fastställts i den överklagade domen.
81. Mot denna bakgrund föreslår jag att kommissionens överklagande inte ska vinna bifall på den femte grunden och att detta ska ogillas i sin helhet i den mån det avser att punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, genom vilken tribunalen har nedsatt de böter som ålagts Tomkins från 5 250 000 euro till 4 250 000 miljoner euro, varav 3 400 000 euro för vilka Pegler är solidariskt betalningsansvarigt, ska upphävas.
III – Slutsats avseende överklagandet
82. För att sammanfatta dessa överväganden ska, som jag har preciserat i punkterna 30 och 31 i detta förslag, enligt min uppfattning den andra grunden för kommissionens överklagande godtas och punkt 1 i domslutet i den överklagade domen upphävas i den del den avser en ogiltigförklaring av artikel 1 i det omtvistade beslutet, i den mån den sistnämnda artikeln avser perioden från den 31 december 1988 till den 29 oktober 1993 avseende Tomkins.
IV – Prövning av Tomkins begäran
83. Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan då själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.
84. I förevarande fall är handlingarna i målet under alla förhållanden sådana att domstolen kan avgöra målet. Det är nämligen endast den fjärde grundens andra del som ska prövas.
85. Som jag har angett ovan begränsar sig denna del till att uppmana tribunalen att sätta ned det bötesbelopp som kommissionen ålade Tomkins i artikel 2 h i det omtvistade beslutet och kan således inte medföra ogiltigförklaring av artikel 1 i detta beslut vilken rör konstaterandet att Tomkins har gjort sig skyldigt till en överträdelse.
V – Rättegångskostnader
86. Enligt artikel 69 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i desamma ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 i rättegångsreglerna kan domstolen besluta att kostnaderna ska delas om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter eller om särskilda omständigheter motiverar det.
87. Eftersom kommissionens överklagande endast delvis ska vinna bifall anser jag att artikel 69.3 i nämnda rättegångsregler ska tillämpas och att parterna ska bära sina egna rättegångskostnader i båda instanser.
VI – Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen beslutar följande:
1) Punkt 1 i domslutet i Europeiska unionens tribunals dom av den 24 mars 2011 i mål T‑382/06, Tomkins mot kommissionen, upphävs.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) Europeiska kommissionen och Tomkins plc ska bära sina respektive rättegångskostnader i båda instanser.