Mål T‑59/07

Polimeri Europa SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för butadiengummi och emulsionspolymeriserat styren-butadiengummi – Beslut vari en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Ansvar för överträdelsen – En enda överträdelse – Bevis för kartellens existens – Böter – Överträdelsens allvar och varaktighet – Försvårande omständigheter”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras – Bevisbördan för överträdelsen och dess varaktighet åvilar kommissionen – Bevisbördans omfattning

(Artiklarna 81.1 EG och 82 EG)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Juridisk karaktär – Förberedande karaktär

(Artikel 81 EG)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens befogenheter – Befogenhet att förena två olika förfaranden

(Artikel 81 EG)

4.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande

(Artikel 81.1 EG)

5.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

6.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Liknande krav på de invändningar som anförs till stöd för en grund

(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

7.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande

(Artikel 81.1 EG)

8.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevisbördan för överträdelsen åvilar kommissionen – Gränser

(Artikel 81.1 EG)

9.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis – Företagets svar på kommissionens begäran om upplysningar

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

10.    Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse

(Artikel 81.1 EG)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning utifrån överträdelsens art – Mycket allvarliga överträdelser

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Krav på proportionalitet mellan bötesbeloppet och den totala volymen av den relevanta produktmarknaden – Föreligger inte

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)

13.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Böternas avskräckande verkan

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

14.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktad omsättning

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

15.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Återfall – Begrepp

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)

16.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Underlåtenhet att i praktiken tillämpa ett avtal – Bedömning

(Artikel 81 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3 andra strecksatsen)

1.      Beträffande bevisningen för en överträdelse av artikel 81.1 EG, ska kommissionen förebringa bevisning för de överträdelser som den har konstaterat och fastställa vilken bevisning som krävs för att på ett tillräckligt sätt visa att de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse förelegat. Kommissionen måste således förebringa exakt och överensstämmande bevisning till stöd för att överträdelsen ägt rum.

Vidare är det vanligt att sådan verksamhet som utgörs av konkurrensbegränsande förfaranden och avtal bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Härav följer att även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste därför förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när en annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

Det finns i detta avseende inte någon bestämmelse eller någon allmän princip i gemenskapsrätten som utgör hinder för att kommissionen mot ett företag åberopar förklaringar från andra berörda företag. Om så inte skulle ha varit fallet skulle den bevisbörda som kommissionen har för att bevisa uppträdanden som strider mot artiklarna 81 EG och 82 EG vara omöjlig att uppfylla och oförenlig med kommissionens roll, enligt fördraget, att övervaka den korrekta tillämpningen av dessa bestämmelser.

När det särskilt gäller förklaringar som lämnats inom ramen för meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, finns det ingen bestämmelse som förbjuder kommissionen att använda sig av sådana förklaringar i syfte att bevisa förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna. Sådana förklaringar kan inte anses sakna bevisvärde. Eftersom dessa förklaringar tenderar att stå i strid med intresset hos den som lämnat dem, bör de i stället anses utgöra särskilt tillförlitlig bevisning. Visserligen kan en viss vaksamhet mot uppgifter som de huvudsakliga deltagarna i en lagstridig konkurrensbegränsande samverkan lämnat frivilligt i allmänhet vara på sin plats, med beaktande av att deltagarna tenderar att vilja minska betydelsen av sin egen del i överträdelsen och öka betydelsen av de andras. Att begära att få komma i åtnjutande av meddelandet om samarbete för att bötesbeloppet ska minskas ger dock inte med nödvändighet upphov till ett behov av att förvanska bevisningen avseende övriga deltagare i den påtalade konkurrensbegränsande samverkan. Att försöka vilseleda kommissionen kan leda till att uppriktigheten hos den som ansökt, och huruvida denne samarbetat, fullständigt kan komma att ifrågasättas, och denne riskerar därmed att inte fullständigt komma i åtnjutande av meddelandet om samarbete. I synnerhet ska någons erkännande av att denne har gjort sig skyldig till en överträdelse och av sådana omständigheter som går utöver vad som direkt framgår av handlingarna i fråga, i avsaknad av särskilda omständigheter som tyder på motsatsen, anses innebära att denne har bestämt sig för att säga sanningen.

(se punkterna 50–52 och 58)

2.      Meddelandet om invändningar är en förberedande administrativ handling som, i syfte att säkerställa att rätten till försvar verkligen iakttas, avgränsar föremålet för det administrativa förfarande som kommissionen inlett, så att kommissionen hindras från att i det slutliga beslutet stödja sig på andra invändningar. Ett meddelande om invändningar från kommissionen kan vidare inte i något fall anses som ett bevis för att det berörda företaget presumeras vara skyldigt. I annat fall skulle det kunna leda till ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion varje gång ett sådant förfarande inleds.

Mot denna bakgrund kan upprättandet av ett andra meddelande om invändningar inte i sig anses medföra att någon oegentlighet begåtts.

När det gäller eventuella ändringar i det andra meddelandet om invändningar i förhållande till det första meddelandet om invändningar, ligger det i sakens natur att meddelandet om invändningar är preliminärt och att kommissionen kan komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden av de faktiska omständigheterna. Kommissionen måste nämligen beakta alla uppgifter som framkommit under det administrativa förfarandet antingen för att kunna dra tillbaka invändningar som visar sig vara dåligt underbyggda eller för att kunna sammanställa och komplettera sina faktiska och rättsliga argument till stöd för de invändningar som kvarstår. Eftersom kommissionen såväl rättsligt som i fråga om fakta kan förändra sin argumentation mellan meddelandet om invändningar och det slutliga beslutet, har den därmed också rätt att göra så mellan två meddelanden om invändningar.

(se punkterna 68–70 och 73)

3.      I kartellärenden har kommissionen rätt att utifrån objektiva skäl förena eller särskilja förfaranden. Två förfaranden som avser två olika produkter kan således förenas om produkterna tillhör samma verksamhetsområde, med hänsyn till bland annat deras fysiska särdrag och deras användningsområde, och om vissa otillåtna möten mellan företag har avsett båda produkterna. Även om den aktuella överträdelsen skulle anses i verkligheten omfatta två skilda överträdelser saknar det för övrigt betydelse huruvida dessa överträdelser konstateras i ett eller flera beslut, så länge de inte är preskriberade.

Ett åsidosättande av artikel 81.1 EG kan för övrigt följa inte bara genom ett enstaka handlande utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra ett åsidosättande av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena såsom i förevarande mål ingår i en samlad plan på grund av deras identiska syfte att snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen som helhet betraktad. Även om kommissionen rättsenligt kan dra den slutsatsen att de olika uttrycksformerna är delar av en enda överträdelse, eftersom de ingår i en sammanhängande plan med syfte att snedvrida konkurrensen, betyder inte den omständigheten att antalet och intensiteten i fallen av samverkan varierar alltefter den relevanta marknaden att överträdelsen inte omfattade de marknader där samverkan var mindre intensiv eller mindre frekvent. Det vore konstlat att dela upp ett fortgående beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser av den anledningen att samverkan tagit sig olika former alltefter den relevanta marknaden.

(se punkterna 100 och 272)

4.      Ett avtals verkningar saknar betydelse för bedömningen av huruvida artikel 81.1 EG är tillämplig, när det framgår att avtalet har haft till syfte att begränsa, förhindra eller snedvrida konkurrensen. Särskilt när det gäller konkurrensbegränsande avtal som, såsom i förevarande fall, uppstår i samband med möten med konkurrerande företag, har domstolen redan fastställt att det föreligger en överträdelse av artikel 81.1 EG när dessa möten har till syfte att begränsa, hindra eller snedvrida konkurrensen och således är avsedda att på ett konstlat sätt reglera marknadens funktion. I ett sådant fall räcker det för kommissionen att visa att det berörda företaget deltog i möten där överenskommelser av konkurrensbegränsande art ingicks för att det ska anses bevisat att det företaget deltog i kartellen. När deltagandet i dessa möten är styrkt åligger det företaget att anföra omständigheter som visar att det deltog i mötena utan någon som helst konkurrensfientlig inställning, genom att styrka att bolaget hade förklarat för sina konkurrenter att det deltog i sammanträdena med en annan inställning än konkurrenternas.

När beviset för samordning mellan företagen inte enbart utgjorts av ett enkelt konstaterande att de uppträtt samordnat på marknaden, utan av bevis genom vilka det framgår att uppträdandet var resultatet av ett samordnat förfarande, kan en alternativ förklaring avseende de priser som tillämpats, enligt vilken den påstådda samordningen av priser i praktiken utgjordes av tillverkarnas reaktion på råvarukostnader och på marknadens utveckling, inte påverka kommissionens konstaterande att det varit fråga om en kartell.

(se punkterna 103, 108 och 109)

5.      När en enhet utövar en ekonomisk verksamhet som strider mot konkurrensreglerna är det denna enhet som, i enlighet med principen om personligt ansvar, har att svara för överträdelsen. Det förhållandet att den ena enheten, av två enheter som utgör en enda ekonomisk enhet, har gjort sig skyldig till överträdelsen och alltjämt existerar hindrar emellertid inte i sig att den enhet till vilken den ekonomiska verksamheten övergått blir föremål för sanktioner. En sådan sanktionsåtgärd är särskilt tillåten när enheterna kontrollerades av samma person och, mot bakgrund av de nära banden ekonomiskt och organisatoriskt sett mellan dessa enheter, i huvudsak följde samma instruktioner avseende affärsverksamheten.

När två bolag, under den tid när överträdelserna skedde, helt ägdes, direkt eller indirekt, av samma bolag är det således inte oförenligt med principen om personligt ansvar att bestraffningen för den överträdelse som först begåtts av ett bolag och därefter av det andra helt och hållet åläggs det sistnämnda bolaget.

Det förhåller sig under alla omständigheter så att de avskräckande verkningarna av bestraffningen riskerar att omintetgöras när det företag som bötfälls i rättslig mening fortsätter att existera men inte längre bedriver någon ekonomisk verksamhet. Om det inte finns någon möjlighet att ålägga ett annat företag böterna för överträdelsen än det som begått överträdelsen kan företagen dessutom undvika sanktioner genom att deras identitet förändras genom omstruktureringar, överlåtelser eller genom andra rättsliga eller organisatoriska förändringar.

(se punkterna 123–126 och 129)

6.      Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för densamma. För att en talan ska kunna tas upp till sakprövning krävs det att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Innehållet i en ansökan kan visserligen understödjas och kompletteras på särskilda punkter genom hänvisning till specifika avsnitt i bifogade handlingar, men en generell hänvisning till andra handlingar kan, även om dessa handlingar bifogas ansökan, inte kompensera att sådana väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som enligt ovan återgivna bestämmelser ska återfinnas i själva ansökan saknas.

Det ankommer inte heller på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder och argument som den skulle kunna anse att talan stöder sig på, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

Liknande krav ställs när en invändning görs till stöd för en grund. Om de väsentliga delarna i en invändning endast återges i bilagorna till ansökan är kraven således inte uppfyllda.

Ett företag kan inte komma till rätta med denna brist genom att i sin replik lägga fram vissa rättsliga och faktiska omständigheter, genom att hänvisa till vissa bilagor till ansökan eller genom att bifoga nya bilagor till repliken. Vid bedömningen av huruvida ansökan uppfyller kraven i artikel 44.1 i rättegångsreglerna saknar nämligen innehållet i repliken betydelse. I synnerhet kan tillåtligheten av grunder och argument som framförs i repliken för att förstärka de grunder som gjorts gällande i ansökan inte åberopas för att ursäkta en underlåtenhet, då talan väcktes, att uppfylla kraven i artikel 44.1 i rättegångsreglerna, utan att denna bestämmelse förlorar sin innebörd.

(se punkterna 161, 162, 168 och 169)

7.      När det gäller avtal som uppstår under möten mellan konkurrerande företag föreligger det en överträdelse av konkurrensreglerna när dessa möten har ett konkurrensbegränsande syfte och således är avsedda att på ett konstlat sätt reglera marknaden. Ett företag kan i ett sådant fall hållas ansvarigt för överträdelsen när företaget har deltagit i dessa möten med kännedom om deras syfte, även om företaget därefter inte har vidtagit någon av de åtgärder som man kommit överens om under dessa möten. Den omständigheten att företaget mer eller mindre regelbundet har deltagit i mötena samt att de åtgärder som man kommit överens om har genomförts mer eller mindre fullständigt har inte någon betydelse för att ansvar föreligger, utan för omfattningen av detta ansvar och således bötesnivån.

(se punkt 173)

8.      Kommissionen tvingas i praktiken ofta styrka att en överträdelse föreligger under förhållanden som är föga gynnsamma, eftersom flera år kan ha förflutit sedan de omständigheter inträffade som legat till grund för överträdelsen och flera av de företag som är föremål för utredning kan ha underlåtit att samarbeta aktivt med kommissionen. Det vore mot denna bakgrund alltför enkelt för ett företag som gjort sig skyldigt till en överträdelse att undkomma sanktionsåtgärder om det kunde ha framgång med att åberopa att de upplysningar som framlagts beträffande hur ett rättsstridigt avtal har genomförts var vaga, när det har styrkts att ett avtal förelegat och att det haft ett konkurrensbegränsande syfte. Företagen kan försvara sig i en sådan situation genom att de har möjlighet att kommentera all bevisning som kommissionen åberopat mot dem.

(se punkt 177)

9.      Inom ramen för ett administrativt förfarande avseende överträdelse av konkurrensreglerna har förklaringar som lämnas för företags räkning ett icke försumbart bevisvärde, eftersom de medför avsevärda rättsliga och ekonomiska risker. Detta bevisvärde är särskilt högt när företagens förklaringar stöds av andra förklaringar av samma slag.

Ett svar som avges för ett företags räkning är mer tillförlitligt än en uppgift som lämnas av en anställd vid företaget, oavsett vilken erfarenhet eller åsikt som den anställde kan ha.

(se punkterna 179, 183, 267 och 270)

10.    Ett företag kan hållas ansvarigt för en övergripande samverkan även om det har styrkts att det endast har deltagit direkt i ett eller flera led i samverkan, om dels företaget kände till eller nödvändigtvis borde ha känt till att den samverkan i vilken det deltog – särskilt genom regelbundna möten som anordnades under flera år – ingick i en samlad plan som syftade till att snedvrida den normala konkurrensen, dels denna plan omfattade samtliga led i den konkurrensbegränsande samverkan. Under förutsättning att varje företag bidragit på sitt eget vis till att uppnå ett gemensamt syfte, utesluter den omständigheten att olika företag spelade olika roller när de strävade efter att uppnå det gemensamma syftet inte att det varit fråga om ett konkurrensbegränsande ändamål och därmed om en överträdelse.

(se punkt 193)

11.    Det framgår av beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att avtal eller överenskommelser för, såsom i förevarande mål, prisreglering eller för uppdelning av marknader i sig, redan utifrån sin art, kan kategoriseras som ”mycket allvarliga”, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen haft någon konkret påverkan på marknaden. Horisontella prisuppgörelser har vidare ansetts tillhöra de allvarligaste överträdelserna av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna och kan alltså i sig anses som mycket allvarliga.

(se punkt 225)

12.    Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer böter för en överträdelse av konkurrensreglerna. Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska bötesbeloppet fastställas på grundval av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Bötesbeloppet är dessutom följden av en serie beräkningar som kommissionen gör i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget. Vid fastställandet av detta belopp beaktas bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, såsom förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter.

Det kan inte utifrån denna rättsliga ram härledas att kommissionen ska säkerställa att bötesbeloppet, beräknat på detta sätt, är proportionerligt med marknadens totala volym för den berörda produkten med avseende på ett visst år av överträdelsen, då överträdelsen i fråga pågick mer än sex år och bötesbeloppet även beror av andra omständigheter som har samband med företagets enskilda beteende.

(se punkt 232)

13.    Kommissionens befogenhet att besluta om böter för företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 81 EG utgör ett av de medel som kommissionen förfogar över för att kunna fullgöra sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten. I denna uppgift ingår att föra en allmän politik för att tillämpa de principer som fastställs i fördraget på konkurrensområdet och att påverka företagens beteende i denna riktning. Av detta följer att vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är, ska kommissionen – i syfte att fastställa bötesbeloppet – säkerställa att dess åtgärder har tillräckligt avskräckande verkan, framför allt när det gäller sådana överträdelser som är särskilt skadliga för förverkligandet av gemenskapens mål.

Detta medför att bötesbeloppet ska anpassas så att den eftersträvade effekten hos det företag som ska sanktioneras uppnås, för att böterna inte ska vara försumbara eller, tvärtom, orimligt höga, i synnerhet med hänsyn till det ifrågavarande företagets ekonomiska kapacitet, i enlighet med de villkor som följer av å ena sidan nödvändigheten av att säkerställa att böterna är effektiva och, å andra sidan, iakttagandet av proportionalitetsprincipen. Ett stort företag som förfogar över betydande ekonomiska tillgångar i jämförelse med andra medlemmar i kartellen kan lättare få fram tillräckliga medel för betalning av sina böter, vilket för att säkerställa en avskräckande verkan för detta företag motiverar användning av en multiplikationsfaktor för att ålägga ett proportionellt sett högre bötesbelopp än för de företag som inte förfogar över sådana ekonomiska tillgångar. Det är av särskild vikt att storleken på den globala omsättningen hos vart och ett av de företag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan beaktas vid fastställandet av böternas storlek.

Det avskräckande syfte som kommissionen får eftersträva vid fastställandet av böternas storlek syftar till att säkerställa företagens iakttagande av konkurrensreglerna enligt fördraget, vid genomförandet av sin verksamhet inom gemenskapen eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Härav följer att den avskräckande faktor som kan ingå vid bestämmandet av bötesbeloppet bestäms på grundval av ett antal omständigheter, inte bara det berörda företagets specifika situation. Denna princip gäller bland annat när kommissionen bestämmer en avskräckande multiplikationsfaktor som används för att modifiera de böter som företaget åläggs.

(se punkterna 243–246)

14.    Den omständigheten att flera bolag hålls solidariskt betalningsansvariga för böterna på grund av att de utgör ett företag i den mening som avses i artikel 81 EG innebär inte, vad beträffar tillämpningen av den i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivna gränsen, att ansvaret för vart och ett av bolagen ska begränsas till 10 procent av deras omsättning under det senaste verksamhetsåret. Gränsen på 10 procent i den mening som avses i denna bestämmelse ska nämligen beräknas utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerar såsom företag i den mening som avses i artikel 81 EG, eftersom det endast är den sammanlagda omsättningen för de deltagande bolagen som kan utgöra en indikation på det ifrågavarande företagets storlek och ekonomiska inflytande.

(se punkterna 253 och 313)

15.    I punkt 2 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget anges som exempel på försvårande omständigheter att ett eller flera företag upprepar överträdelser av samma typ. Begreppet återfall, såsom det uppfattas i vissa nationella rättsordningar, innebär att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit ålagd en sanktionsåtgärd för liknande överträdelser. En upprepad överträdelse är en av de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av den ifrågavarande överträdelsens allvar.

I detta hänseende ska kommissionen – när den beaktar begreppet företag i den mening som avses i artikel 81 EG vid bedömningen av den försvårande omständigheten att det förekommit upprepade överträdelser och slår fast att samma företag har upprepat en överträdelse, trots att de juridiska personer som var inblandade i överträdelsen inte var identiska – lägga fram detaljerade och bestämda uppgifter som stödjer dess påstående.

När den strukturella utvecklingen och kontrollen av de berörda bolagen är väldigt komplicerad ankommer det på kommissionen att ge tillräckligt utförliga och precisa upplysningar om utvecklingen av de företag som det aktuella företaget ägde före överträdelsen och att lägga fram alla nödvändiga detaljerade uppgifter som stödjer att de företag som dess beslut riktats till och de bolag som de tidigare besluten riktats till utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG.

(se punkterna 293–295, 298, 299 och 302)

16.    I enlighet med punkt 3 andra strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, kan den omständigheten att företaget i praktiken inte har tillämpat avtal eller förfaranden som utgör överträdelser utgöra en förmildrande omständighet. Den omständigheten att ett företag, beträffande vilket det har fastställts att det deltagit i ett samordnat förfarande tillsammans med sina konkurrenter, inte på marknaden har betett sig på det sätt som överenskommits med konkurrenterna utgör dock inte nödvändigtvis en omständighet som ska anses vara förmildrande vid fastställandet av det bötesbelopp som ska utgå.

Ett företag som trots samordning med sina konkurrenter uppträder mer eller mindre självständigt på marknaden kan nämligen helt enkelt söka utnyttja kartellen till sin fördel och ett företag som inte tar avstånd från resultaten av ett möte i vilket det deltagit behåller i princip sitt fulla ansvar till följd av deltagandet i kartellen. Kommissionen är således endast skyldig att godta en förmildrande omständighet, i form av att en konkurrensbegränsande samverkan inte har genomförts, om det företag som åberopar denna omständighet kan visa att det tydligt och genom långtgående åtgärder har visat att det motsätter sig ett genomförande av denna samverkan. Detta motstånd ska vara så långtgående att det stör genomförandet av själva samverkan, och företaget får inte skenbart ha anslutit sig till avtalet på ett sätt som därigenom kan leda andra företag till att genomföra den berörda konkurrensbegränsande samverkan. Det skulle vara alltför lätt för företagen att minska risken för att behöva betala stora böter om de kunde dra nytta av en olaglig samverkan och därefter åtnjuta en minskning av bötesbeloppet på grund av att de endast hade spelat en begränsad roll vid genomförandet av överträdelsen, trots att deras ställningstagande har lett andra företag till att bete sig på ett sätt som är mer begränsande för konkurrensen.

(se punkterna 306 och 307)