FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PEDRO CRUZ VILLALÓN
föredraget den 26 juni 2012(1)
Mål C‑199/11
Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen
mot
Otis NV,
General Technic-Otis Sàrl (GTO),
Kone Belgium NV,
Kone Luxembourg Sàrl,
Schindler NV,
Schindler Sàrl,
ThyssenKrupp Liften Ascenseurs NV,
ThyssenKrupp Ascenseurs Luxembourg Sàrl
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank van Koophandel te Brussel (Belgien))
”Behörighet att företräda Europeiska unionen vid nationella domstolar – Kommissionens befogenheter – Artikel 282 EG – Konkurrensbegränsande förfaranden som kommissionen formellt har fastslagit – Talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som väckts av kommissionen som företrädare för unionen – Kommissionens befogenheter att fastställa sanktioner i konkurrensmål – Artikel 47 i stadgan – Domstolarnas oberoende – Domstolsprövningens omfattning vid unionens domstolar och vid de nationella domstolarna – Principen om parternas likställdhet i processen”
1. Med anledning av en talan om skadestånd som kommissionen som företrädare för unionen har väckt mot flera olika hisstillverkare, har Rechtbank van koophandel te Brussel begärt ett förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol. Begäran innehåller två frågor som dels rör behörigheten att företräda unionen vid nationella domstolar, dels domstolarnas oberoende och parternas likställdhet i ett civilrättsligt förfarande där unionen har väckt talan om utomobligatoriskt skadestånd.
2. Vad beträffar behörigheten att företräda unionen i domstol vill den hänskjutande domstolen veta om kommissionen är behörig att företräda unionen även om skadorna har uppkommit till följd av avtal som undertecknats av olika unionsinstitutioner och organ. Domstolen har således att ta ställning till det tidsmässiga tillämpningsområdet för och innehållet i artiklarna 282 EG och 335 FEUF när det gäller förfaranden som inletts vid nationella domstolar innan Lissabonfördraget trädde i kraft.
3. Mer unik, och jämförelsevis mer komplicerad, är frågan om domstolarnas oberoende och parternas likställdhet i processen, och därmed om artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Domstolen har här att pröva huruvida unionen då den väcker talan om skadestånd vid nationella domstolar på något sätt påverkas av att den uppkomna skadan har sin grund i ett konkurrensbegränsande förfarande som fastslagits av en av unionens institutioner. Svarandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att kommissionen, som fattat ett bindande beslut i vilket det slogs fast att det skett en överträdelse av artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF), agerar som en privilegierad sökande som inskränker den nationella domstolens domsrätt och rubbar den maktbalans som bör råda mellan parterna.
I. Tillämpliga bestämmelser
4. I artikel 282 EG föreskrevs följande:
”Gemenskapen skall i varje medlemsstat ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen: den skall särskilt kunna förvärva och avyttra fast och lös egendom samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Den skall i sådana fall företrädas av kommissionen.”
5. När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 ersattes artikel 282 EG av den nuvarande artikel 335 FEUF. Den har följande lydelse:
”Unionen ska i varje medlemsstat ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen: den ska särskilt kunna förvärva och avyttra fast och lös egendom samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Den ska i sådana fall företrädas av kommissionen. Unionen ska dock i frågor som rör en viss institutions funktion företrädas av den institutionen i enlighet med dess administrativa självständighet.”
6. Första stycket i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken har rubriken ”rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”, har följande lydelse:
”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.”
7. I artikel 16 i förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna(2) föreskrivs följande under rubriken ”enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt”:
”1. När nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 eller artikel 82 i fördraget som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. De måste också undvika att fatta beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett. I detta syfte får den nationella domstolen bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken. Denna skyldighet påverkar inte tillämpningen av de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 234 i fördraget.
2. När medlemsstaternas konkurrensmyndigheter fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 eller artikel 82 i fördraget som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot beslut som kommissionen har fattat.”
II. Faktiska omständigheter och bakgrunden till förfarandet
8. Efter att ha tagit emot flera anmälningar inledde kommissionen år 2004 en utredning för att klargöra huruvida de fyra viktigaste tillverkarna av hissar och rulltrappor i Europa, Kone, Otis, Schindler och ThyssenKrupp, hade gjort sig skyldiga till konkurrensbegränsande förfaranden. Utredningen mynnade ut i ett beslut den 21 februari 2007 i vilket kommissionen fastställde sanktioner för de fyra ovannämnda företagen på grund av fyra mycket allvarliga överträdelser av den dåvarande artikel 81.1 EG (nu artikel 101 FEUF).(3)
9. De berörda bolagen väckte talan om ogiltigförklaring vid tribunalen, vilken ogillade respektive bolags talan i domar av den 13 juli 2011.(4) Tribunalen ogillade klagandenas talan på samtliga grunder som de hade åberopat, med undantag av ThyssenKrupps grund avseende sanktionsbeloppet. Tribunalen biföll delvis ThyssenKrupps talan på denna grund, vilket ledde till en sänkning av sanktionsbeloppet.(5)
10. Den 20 juni 2008 väckte kommissionen som företrädare för den dåvarande Europeiska gemenskapen talan vid belgisk domstol och yrkade att de ovannämnda bolagen skulle betala ett skadestånd uppgående till 7 061 688 euro. Kommissionen gjorde gällande att den dåvarande Europeiska gemenskapen hade lidit ekonomisk skada i Belgien och Luxemburg till följd av konkurrensbegränsande förfaranden som svarandebolagen rättsstridigt hade kommit överens om. Europeiska gemenskapen hade ingått flera avtal rörande installation, underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor i olika byggnader tillhörande gemenskapens institutioner i de båda länderna, och priset hade överstigit marknadspriset till följd av den överenskommelse som kommissionen senare förklarade rättsstridig.
11. Svarandebolagen avgav svaromål och gjorde där gällande att kommissionen saknade behörighet att företräda Europeiska gemenskapen. Vidare menade svarandena att den belgiska domstolen inte var opartisk och att principen om att parterna ska vara likställda i processen hade åsidosatts till följd av den särskilda ställning som kommissionen åtnjuter i ett förfarande om överträdelse av artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF).
12. Mot bakgrund av svarandenas motargument beslutade Rechtbank van koophandel te Brussel att begära ett förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol.
III. Tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
13. Den 28 april 2011 registrerades Rechtbank van koophandel te Brussels begäran om förhandsavgörande vid domstolen. Rechtbank har i begäran ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) a) I artikel 282 EG (nu artikel [3]35 FEUF) anges att unionen företräds av kommissionen. I artikel 335 FEUF i förening med artiklarna 103 och 104 i budgetförordningen föreskrivs att unionen, i frågor som rör en viss institutions funktion, ska företrädas av den institutionen, vilket kan innebära att det är institutionerna som, eventuellt med exklusiv behörighet, … ska vara part i rättsliga förfaranden. Det råder inget tvivel om att en handling som innebär att den som tilldelats ett kontrakt m.fl. tar ut för höga priser till följd av konkurrensbegränsande samverkan omfattas av begreppet svek. I belgisk nationell rätt gäller principen lex specialis generalibus derogat. I den mån denna rättsprincip även är tillämplig i Europarätten, innebär detta då inte att initiativet till att väcka talan (förutom då kommissionen själv är den upphandlande myndigheten) tillkommer de berörda institutionerna?
b) (Alternativ fråga:) Borde kommissionen åtminstone inte ha haft en fullmakt från institutionerna för att kunna ta till vara deras rättigheter i rättsligt hänseende?
2) a) Artikel 47 i Europeiska unionens stadiga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna garanterar en rätt till en rättvis rättegång samt den därmed sammanhängande principen att ingen må vara domare i sin egen sak. Är det förenligt med den principen att kommissionen i ett första skede agerar i egenskap av konkurrensmyndighet och därvid fastställer sanktioner med anledning av det kritiserade agerandet, nämligen konkurrensbegränsande samverkan, vilket anses utgöra en överträdelse av artikel 81 EG, nu artikel 101 FEUF, efter det att den själv har genomfört utredningen i detta avseende, och därefter, i ett andra skede, förbereder en skadeståndstalan vid den nationella domstolen och fattar beslut om att väcka en sådan talan, trots att samma kommissionär har ansvar för båda ärendena, vilka har ett samband, och, dessutom, trots att den nationella domstol där talan väcks inte kan avvika från sanktionsbeslutet?
b) (Alternativ fråga:) Om fråga 2 a ska besvaras nekande (oförenlighet föreligger), hur ska då den skadelidande (kommissionen och/eller institutionerna och/eller unionen) enligt Europarätten kunna göra gällande sin rätt till skadestånd på grund av ett rättsstridigt handlande (konkurrensbegränsande samverkan), vilken också utgör en grundläggande rättighet ...?”
14. Svarandena i målet vid den nationella domstolen (Schindler NV, Otis NV, ThyssenKrupp Liften Ascenseurs NV och Kone Belgium NV) samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
15. Samtliga parter i målet vid den nationella domstolen samt rådet yttrade sig vid den muntliga förhandlingen, som ägde rum den 14 mars 2012.
IV. Den första tolkningsfrågan
16. Den första frågan som den hänskjutande domstolen har ställt handlar om tolkningen av den nu upphävda artikeln 282 EG och hur den förhåller sig till den motsvarande aktuella bestämmelsen, artikel 335 FEUF.
17. Rechtbanks fråga består i själva verket av två delar, varav den ena rör tillämpningen i tiden av artikel 282 EG, närmare bestämt på de nationella förfaranden som inletts före den 1 december 2009 då den nya artikel 335 FEUF trädde i kraft, och den andra rör tolkningen av artikel 282 EG. Jag ska behandla dessa båda delar var och en för sig.
A. Tillämpningen i tiden av artikel 282 EG
18. Den första aspekten som jag ska ta upp handlar om tillämpningen i tiden (ratione temporis) av artikel 282 EG, mot bakgrund av att kommissionen väckte talan vid Rechtbank den 20 juni 2008, det vill säga ett och ett halvt år innan artikel 335 FEUF trädde i kraft.
19. I och med artikel 335 FEUF fördes det i primärrätten in en tidigare tillämpad praxis som innebar att de olika institutionerna företrädde unionen genom fullmakt, med vissa undantag som saknar betydelse här. Detta innebar en förändring jämfört med regeln i artikel 282 EG. Enligt EG‑fördraget skulle gemenskapen företrädas av kommissionen, men enligt den nya bestämmelsen ska unionen företrädas av de olika institutionerna. Här finns således två unionsbestämmelser som a priori innehåller olika regler om hur unionen ska företrädas vid medlemsstaternas domstolar.(6) Det måste således klargöras huruvida det är artikel 282 EG eller artikel 335 FEUF som ska tillämpas i det aktuella förfarandet, vilket inleddes innan Lissabonfördraget trädde i kraft.
20. Det bör inledningsvis påpekas att varken artikel 282 EG eller artikel 335 FEUF är processrättsliga bestämmelser, utan materiella bestämmelser som handlar om unionens interna organisation. Genom dessa bestämmelser har unionen fastställt vilken institution som ska företräda den gentemot utomstående, vilket inbegriper förfaranden vid nationella domstolar. Lissabonfördraget innehåller inga bestämmelser om verkan i tiden av artikel 335 FEUF. Eftersom inga sådana bestämmelser finns har artikeln i fråga endast verkan för framtiden. Således bör all eventuell retroaktiv verkan uteslutas, vilket innebär att rättsförhållanden som uppkommit dessförinnan inte berörs. Det gäller även processrättsliga förhållanden.
21. Följaktligen var artikel 282 EG den unionsbestämmelse som gällde när förfarandet inleddes vid Rechtbank, och det är enligt den bestämmelsen som det ska prövas vilken myndighet som ska företräda unionen gentemot utomstående. Efter att det korrekta processrättsliga förhållandet fastställts påverkade ikraftträdandet av den nya artikel 335 FEUF, vars verkan endast omfattar rättsförhållanden som uppkommit efter den 1 december 2009, inte på något sätt sökandens processrättsliga ställning i målet vid den nationella domstolen.
22. En annan fråga är däremot huruvida det mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet och artikel 282 EG är kommissionen som är behörig att företräda gemenskapen.
B. Räckvidden av artikel 282 EG
23. Som framgått ovan undrar den hänskjutande domstolen om kommissionen är behörig att företräda Europeiska unionen i det mål som är föremål för prövning där. I artikel 282 EG, vilken som ovan nämnts är den bestämmelse som är tillämplig här, föreskrivs att det enbart är kommissionen som får företräda unionen vid medlemsstaternas domstolar.
24. Svarandena i målet vid den nationella domstolen har utförligt argumenterat för att denna bestämmelse bara utgör en allmän regel från vilken undantag kan göras, i förevarande fall enligt artiklarna 274 och 279 EG. Dessa artiklar innehåller särskilda bestämmelser rörande skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen, vilka i sin tur har reglerats närmare i förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002.(7) Enligt svarandena innebär artiklarna 59 och 60 i ovannämnda förordning att varje gemenskapsinstitution får genomföra sina egna budgetposter. Om fel, oegentligheter eller bedrägerier konstateras som kan tillskrivas den som tilldelats ett kontrakt, får varje institution enligt ovannämnda bestämmelser kräva tillbaka de erlagda beloppen.
25. Med andra ord menar svarandena att undantag får göras från den allmänna regeln i artikel 282 EG, där det föreskrivs att kommissionen ska företräda gemenskapen. Detta får ske enligt en lex specialis som återfinns i budgetbestämmelserna och som innebär att varje institution får företräda gemenskapen för att tillvarata sina egna ekonomiska intressen.
26. Enligt min uppfattning är en tillämpning av principen lex specialis derogat legi generali på sambandet mellan de ovannämnda bestämmelserna inte alls relevant. Denna princip har betydelse om två bestämmelser har identiska syften men motstridande innehåll.(8) Som framgår nedan har emellertid de bestämmelser som svarandena har hänvisat till olika syften, och dessutom är bestämmelserna till sitt innehåll inte alls oförenliga.
27. I artiklarna 274 och 279 EG och i bestämmelserna i förordning nr 1605/2002 anges vilka befogenheter de olika institutionerna har för att genomföra budgeten, vilket innefattar att vidta ”de åtgärder de finner nödvändiga, inklusive ogiltigförklarande av förfarandet”. Artikel 282 EG handlar däremot bara om gemenskapens rättskapacitet och att den ska företrädas av kommissionen. Det finns ingen motsättning mellan de båda bestämmelserna och inte heller har de samma syften. I den ena föreskrivs att varje institution har befogenheter att besluta om åtgärder för att säkerställa de resurser som den behöver, och i den andra anges att kommissionen ska företräda gemenskapen, bland annat vid nationella domstolar. Det handlar om två aspekter som kan skiljas åt och är oberoende av varandra och som möjliggör en harmonisk tolkning, eftersom ett beslut om genomförande av budgeten som en gemenskapsinstitution fattar inte alls är samma sak som frågan om vem som ska företräda gemenskapen vid nationella domstolar.
28. Denna tolkning av fördraget bekräftade domstolen underförstått i sin dom i det ovannämnda målet Région de Bruxelles-Capitale,(9) där den slog fast att kommissionen får delegera sina befogenheter att företräda gemenskapen till andra gemenskapsinstitutioner. Enligt domstolen framgick det av fast praxis att det var ”i syfte att säkerställa en god förvaltning som gemenskaperna, ... när talan väckts vid nationella domstolar, i det konkreta fallet företräddes av den institution som berördes av den aktuella handlingen eller talan”.(10) Denna ökade effektivitet åstadkoms genom att kommissionen delegerade befogenheter till den berörda institutionen.(11)
29. Resonemanget i domen visar att kommissionen ensam hade behörighet att företräda gemenskapen, men att den kunde delegera denna behörighet till andra institutioner. Däremot har domstolen aldrig slagit fast att förordning nr 1605/2002 skulle äga företräde så att kommissionen berövades de befogenheter som den hade enligt artikel 282 EG. I de fall då en annan institution än kommissionen företrädde unionen vid en domstol i en medlemsstat, skedde det under alla förhållanden med stöd av en delegation från kommissionen och inte till följd av att artiklarna 274 och 279 EG och förordning nr 1605/2002 utgjorde lex specialis, som svarandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande.
30. Om resonemanget om lex specialis hade varit riktigt skulle det ha varit onödigt att göra den ändring av artikel 282 EG som den nuvarande artikel 335 FEUF har inneburit. Som bekant får varje institution företräda unionen enligt den nya bestämmelsen, vilket innebär att kommissionen har fråntagits den ensamrätt som den tidigare hade. Som jag tidigare påpekat i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Région de Bruxelles-Capitale, innebär den nuvarande artikel 335 FEUF en formalisering av den praxis som tidigare tillämpats med hjälp av fullmakter.(12) Denna praxis var, enligt vad domstolen slog fast i det målet, fullt laglig, även om den kunde förbättras ur effektivitetssynpunkt.
31. Således har kommissionen rätt då den hävdar att dess agerande var förenligt med artikel 282 EG, och det anser även rådet. Den som var part i målet vid Rechtbank var inte kommissionen utan Europeiska gemenskapen. Kommissionen var i egenskap av företrädare för gemenskapen med stöd av artikel 282 EG i sin fulla rätt att avstå från att delegera behörigheten att företräda gemenskapen till andra institutioner och att välja att företräda gemenskapen i sin helhet. Det finns mot bakgrund av artikel 282 EG inget att invända mot detta beslut.
C. Sammanfattning
32. Sammanfattningsvis anser jag att artikel 282 EG är tillämplig på nationella förfaranden som fortfarande pågick den 1 december 2009 och att det inte dessutom är nödvändigt att senare av unionen kräva att villkoren enligt artikel 335 FEUF om hur unionen ska företrädas ska vara uppfyllda.
33. Vidare anser jag att artikel 282 EG ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att kommissionen som företrädare för gemenskapen väcker talan om ersättning för en skada som gemenskapen har åsamkats och som kan hänföras till flera olika gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan.
V. Den andra tolkningsfrågan
34. I sin andra fråga till domstolen undrar Rechtbank huruvida artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna medger att kommissionen som företrädare för unionen väcker talan om skadestånd på grund av en överträdelse av artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF), samtidigt som kommissionen själv tidigare har fattat beslut och där slagit fast att en sådan överträdelse har skett, ett beslut som är bindande för den behöriga domstolen. Eftersom kommissionens beslut är bindande frågar sig den hänskjutande domstolen om den kan avgöra målet på ett oberoende sätt. Vidare undrar den hänskjutande domstolen huruvida denna situation är förenlig med principen om parternas likställdhet i tvistemålsprocessen.
35. Svarandena i målet vid den nationella domstolen menar att den omständigheten att den nationella domstolen är bunden av kommissionens beslut innebär ett åsidosättande av principen om domstolarnas oberoende som följer av artikel 47 i stadgan och som uttryckligen föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Vidare menar svarandena att det har skett ett åsidosättande av principen om parternas likställdhet, vilken också åtnjuter skydd genom de två ovannämnda bestämmelserna. Svarandena menar att kommissionen i egenskap av konkurrensmyndighet förfogar över privilegierad information om de berörda företagen som alla svarande inte har tillgång till. Svarandena har även anfört andra argument som inte har något att göra med de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt, och de ska därför inte behandlas i detta förslag till avgörande.(13)
36. Kommissionen har å sin sida, med stöd av rådet, gjort gällande att den har agerat lagligt och att dess ställning som sökande i målet vid den nationella domstolen inte är oförenlig med dess tidigare agerande som konkurrensmyndighet och med kraven i artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen. Den menar att de rättstjänster som har till uppgift att företräda unionen i målet vid den nationella domstolen inte har haft någon kontakt med personalen vid den rättstjänst som har arbetat med konkurrensärendena. Vidare har kommissionen hävdat att den inte har använt sig av någon sekretessbelagd information i sin stämningsansökan eller i någon annan handling som har ingetts i tvistemålet. Enligt kommissionen utgör dessutom praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) inte något hinder för att kommissionens beslut, trots att det har meddelats av en av parterna, är bindande för den nationella domstolen, förutsatt att det finns möjlighet till en fullständig domstolsprövning av beslutet, vilket det gör i förevarande fall, och så har också skett.
37. För att besvara de frågor som Rechtbank har hänskjutit ska jag till att börja med behandla frågan om den behöriga domstolens oberoende, vilken, som jag ska visa nedan, snarare handlar om domsrättens räckvidd än om domstolens opartiskhet. Därefter ska jag ta upp principen om parternas likställdhet i det nationella tvistemålet.
A. Begränsningen av den hänskjutande domstolens domsrätt vid prövningen av skadeståndstalan
38. Den hänskjutande domstolen önskar klarhet i avseenden som kan sammanfattas på följande vis: Om kommissionen fattar ett beslut där den slår fast att det har förelegat en överenskommelse som strider mot artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF), är detta beslut bindande för alla myndigheter, även de nationella. Om kommissionen därefter väcker talan vid en nationell domstol om ersättning för den skada som unionen har lidit till följd av det aktuella konkurrensbegränsande förfarandet, finns det skäl att fråga sig huruvida processen är förenlig med rätten för var och en att dömas av en opartisk domstol. Om den behöriga domstolen, i det här fallet Rechtbank van koophandel te Brussel, ska pröva huruvida det föreligger en skada på grund av en överträdelse vars fastställande en av parterna praktiskt taget ålägger Rechtbank, förefaller den därmed förknippade begränsningen av domstolens utrymme för skönsmässig bedömning utgöra en omotiverad inskränkning av dess oberoende.
39. En närmare analys av detta resonemang, såsom det har framställts, visar enligt min uppfattning att det saknar grund.
40. Till att börja med bör det påpekas att det inte är kommissionen som har väckt skadeståndstalan vid den belgiska domstolen utan gemenskapen, och nu unionen. Det är inte så att kommissionen först har meddelat ett beslut och därefter själv väckt skadeståndstalan mot en enskild. Kommissionen medverkar inte i det nationella målet som part utan som företrädare för unionen. Eventuellt medverkar kommissionen även som skadelidande, till någon del, beträffande en skada som kan delas upp och i förekommande fall hänföras till flera olika institutioner och organ inom unionen.
41. Detta klargörande försvagar de argument som anförts av svarandena i målet vid den nationella domstolen, eftersom den dubbla roll som de har kritiserat endast är en följd av den normala fördelningen av befogenheter inom en komplex politisk och administrativ organisation som bland annat har till uppgift att utforma och genomföra den offentliga politiken, men också att tillvarata organisationens rättigheter och legitima intressen i olika domstolar. Så är fallet med unionen, som har en intern fördelning av befogenheter där kommissionen har tilldelats viktiga ansvarsområden. Att det är kommissionen som utövar de befogenheter som den har anförtrotts inom det konkurrensrättsliga området och samtidigt företräder unionen i domstol, är inte ett tecken på en snedvridande och godtycklig fördelning av befogenheter, såsom svarandebolagen har gjort gällande. Tvärtom har alla politiska organisationer, även medlemsstaterna, olika möjligheter att hävda sina rättigheter och intressen i domstol.(14) Dessutom utgör myndigheternas rätt att föra talan vid allmän domstol ett viktigt framsteg i stärkandet av rättsstaten, som innebär att myndigheterna successivt förlorar sina befogenheter att själva tillvarata sina rättigheter och att denna uppgift anförtros domstolarna. Så är fallet med unionen i förevarande mål. Den har inga självständiga mekanismer för att framtvinga ersättning för skada som den lidit, utan måste vända sig till domstol, i det här fallet en nationell, för att yrka ersättning för de skador som den på ett rättsstridigt sätt har åsamkats. I sådana här fall är det enligt artikel 282 EG kommissionen som får företräda unionen, oberoende av vilket område som berörs.
42. Mot bakgrund av detta bör det understrykas att unionen (inte kommissionen) inte medverkar i målet vid den nationella domstolen i egenskap av en institution med offentlig makt som har till uppgift att värna om konkurrensen på den inre marknaden, utan i egenskap av kund, eller konsument, hos vissa företag som påstås ha åsamkat unionen en rättsstridig skada. Unionen genomför visserligen sin konkurrenspolitik med hjälp av beslut som meddelats med stöd av fördraget, men i förevarande mål har det väckts en civilrättslig talan som inte utgör en del av denna politik, utan är ett sätt att erhålla ekonomisk ersättning för att återställa ett rättsligt förhållande på det privaträttsliga planet. I målet vid Rechtbank agerar unionen som en enskild som har åsamkats en ekonomisk skada, vilket såväl kommissionen som rådet påpekade vid den muntliga förhandlingen. Till skillnad från vad svarandena har gjort gällande finns det således inte några överlappande funktioner, utan det rör sig om två handlingar som är tydligt åtskilda, inte bara i tiden utan även vad gäller medel och syften.(15)
43. Efter detta inledande påpekande ska jag nu behandla frågan huruvida ett beslut som har meddelats av en av unionens institutioner, i det här fallet kommissionen, och vars innehåll är bindande för alla statliga organ, inbegripet domstolarna, på ett oskäligt sätt berövar dessa organ deras oberoende då de ska pröva en skadeståndstalan som bygger på nämnda beslut. Jag anser emellertid att denna infallsvinkel där man tar fasta på domstolens oberoende, vilken har förespråkats både av den hänskjutande domstolen och av parterna i målet vid den nationella domstolen, inte är den rätta. Ingen av parterna i förevarande mål har ifrågasatt den hänskjutande domstolens opartiskhet. Inte heller kan det anses ha skett en rättsstridig utomrättslig inblandning i målet vid den nationella domstolen. Snarare handlar frågorna i detta fall om räckvidden av den hänskjutande domstolens domsrätt, vilken påstås ha begränsats till följd av ett beslut av kommissionen som den nationella domstolen är bunden av och som på förhand fastställer en av förutsättningarna i målet: förekomsten av en rättsstridig handling som har fastställts av den som har behörighet att göra det. Så har även Europadomstolen för mänskliga rättigheter uppfattat det då den har prövat mål där en domstols utrymme för skönsmässig bedömning anses ha blivit begränsat. I dessa fall menar Europadomstolen att det inte i första hand handlar om domstolens oberoende, utan om dess ställning som ”domstol” i sig.(16)
44. Mot bakgrund av detta anser jag att Rechtbanks invändning inte i första hand handlar om dess ”oberoende” som domstol, utan om dess behörighet att med full domsrätt pröva en civilrättslig talan som har väckts där.
45. För att besvara denna fråga föreslår jag att man i första hand ser till det ifrågasatta kommissionsbeslutets karaktär och dess rättsverkningar vid de nationella domstolarna. Jag ska nu visa att beslutet i fråga kan bli föremål för full rättslig prövning vid unionens domstolar, samtidigt som det ankommer på de nationella domstolarna att pröva skadan och orsakssambandet i det civilrättsliga skadeståndsmålet. Jag anser med andra ord att Rechtbanks domsrätt inte har begränsats, utan att Rechtbank utövar denna domsrätt inom ramen för den normala uppgiftsfördelningen mellan de nationella domstolarna och unionens domstolar.
46. I domen i målet Masterfoods och HB(17) fick domstolen möjlighet att klargöra räckvidden av beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 81.1 EG (artikel 101.1 FEUF). Innehållet i denna dom låg senare till grund för artikel 16 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna. I korthet anges i domen och i ovannämnda artikel att inga nationella myndigheter eller domstolar får fatta beslut som står i strid med beslut av kommissionen som fattats med stöd av artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF).(18) Med andra ord är beslut av kommissionen som fattats med stöd av dessa bestämmelser bindande för de nationella domstolarna.(19)
47. Visserligen finns det viktiga frågor som domstolen inte tog upp i sin dom i målet Masterfoods och HB, men som skulle kunna bidra avsevärt till att avgränsa räckvidden av den bindande verkan som kommissionens beslut har inom konkurrensområdet. Det är exempelvis inte alls klarlagt huruvida denna bindande verkan endast omfattar själva beslutsdelen eller om den gäller hela beslutets innehåll, inklusive bedömningen av sakförhållandena. Vid den muntliga förhandlingen uppgav kommissionen, på fråga från domstolen, att alla delar av dess beslut inte är bindande för alla myndigheter, men den klargjorde inte vilka delar den syftade på. I förevarande mål förefaller det emellertid odiskutabelt att konstaterandet i beslutet att det förelegat ett rättsstridigt handlande under alla förhållanden är bindande för de nationella domstolarna. Detta konstaterande utgör grunden för varje talan om utomobligatoriskt skadestånd i de nationella domstolarna, där ett av villkoren är att det föreligger en rättsstridig skada.
48. Den hänskjutande domstolen kan således ha fog för att a priori hysa misstankar mot en talan som väckts av en myndighet som själv har fastslagit att det förelegat ett rättsstridigt handlande som ligger till grund för talan, med de konsekvenser som är förknippade med detta. Som kommissionen mycket riktigt har påpekat i sitt skriftliga yttrande är denna omständighet emellertid inte längre något problem om det finns ett effektivt rättsmedel vid unionens domstolar mot beslutet i vilket det rättsstridiga handlandet fastslogs. En nationell domstols domsrätt kan anses begränsad på ett obefogat sätt om den förlorar sin rätt att inom ramen för ett skadeståndsmål fastställa eller ifrågasätta ett konstaterande att det förelegat ett rättsstridigt handlande. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål, av skäl som jag nu ska redogöra för.
49. För det första saknar den nationella domstolen behörighet att underlåta att tillämpa eller att pröva giltigheten av kommissionens beslut. Orsaken är inte bara att domstolen fastställde detta i domen i målet Masterfoods och HB, utan även att det följer av fast rättspraxis, vilken inleddes med domen i målet Foto-Frost,(20) att de nationella myndigheterna inte får pröva huruvida en rättsakt som har antagits av unionen är giltig. Att endast unionens domstolar får göra en sådan prövning blir uppenbart om man tänker tanken att en nationell domstol inom ramen för ett skadeståndsmål skulle få lov att ifrågasätta fastställandet av ett rättsstridigt handlande i ett föregående beslut av kommissionen. I det här fallet får den nationella domstolen enligt unionsrätten begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende rättsaktens giltighet, vilket innebär att den nationella domstolens oberoende säkerställs liksom enhetligheten och logiken hos unionens rättskällor.(21)
50. Dessutom har de parter som berörs av beslutet, vilka i förevarande fall är svarande i målet vid den nationella domstolen, alltid möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring vid tribunalen och i sista hand vid domstolen. Som bekant utgör en talan om ogiltigförklaring ett rättsmedel som möjliggör en fullständig prövning av den angripna rättsakten. De skäl som anges i artikel 230 EG andra stycket (nu artikel 263 FEUF andra stycket) är tillräckligt omfattande för att möjliggöra en rättslig prövning av alla delar som ingår i rättsakten.(22) Den omständigheten att kommissionen enligt domstolens och tribunalens praxis har ett tekniskt utrymme för skönsmässig bedömning innebär inte att domstolsprövningen ska vara minimal, som svarandebolagen har hävdat i sina skriftliga yttranden. Detta utrymme för skönsmässig bedömning har sin motsvarighet vid förvaltningsdomstolarna i de olika rättssystem som finns representerade i unionen, vilkas kontroll över myndigheterna handlar om rättsliga frågor. Den innebär att de tekniska aspekterna omfattas av en prövning av om handlandet varit uppenbart oriktigt.(23) Omfattningen av och styrkan hos den här typen av domstolsprövningar i medlemsstaterna är dessutom förenliga med kraven i Europakonventionen.(24) Den prövning som unionens domstolar gör av beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF) utgör således generellt sett en fullständig domstolsprövning, som i det fall beslutet saknar grund garanterar den berörda personen ett effektivt rättsmedel.
51. Mot bakgrund av ovanstående klargöranden kan det konstateras att de nationella domstolarna har flera olika valmöjligheter då de ställs inför ett beslut av kommissionen i samband med en civilrättslig skadeståndstalan.
52. Som framgår av punkt 49 i detta förslag till avgörande har den nationella domstolen, om den hyser tvivel om beslutets laglighet, framför allt möjlighet att begära ett förhandsavgörande rörande giltigheten av kommissionens beslut. Om beslutet riktar sig mot en enskild måste denne emellertid först vända sig till tribunalen om han vill få till stånd en prövning av dess giltighet.(25) Den nationella domstolen har då, vilket är fallet i förevarande mål, möjlighet att vilandeförklara saken i avvaktan på en lagakraftvunnen dom från unionens domstol. Detta framgår av artikel 16.1 i förordning nr 1/2003, i vilken det föreskrivs att den nationella domstolen får ”bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken” när den kan komma att fatta ”beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett”. Om Rechtbank hyser tvivel om beslutets giltighet och dessutom konstaterar att det är föremål för prövning vid unionens domstolar, kan den genom att vilandeförklara målet vid den nationella domstolen undvika risken för att unionsdomstolarnas och de belgiska domstolarnas avgöranden står i strid med varandra.
53. Denna slutsats är inte bara något som rättssäkerheten kräver, utan även principen om lojalt samarbete. I domen i det ovannämnda målet Masterfoods och HB slog domstolen fast att ”[n]är lösningen på den tvist som är anhängiggjord vid den nationella domstolen är beroende av huruvida kommissionens beslut är giltigt, följer det av skyldigheten till lojalt samarbete att den nationella domstolen, för att undvika att träffa ett avgörande som står i strid med kommissionens beslut, bör förklara målet vilande till dess gemenskapsdomstolarna definitivt avgjort talan om ogiltigförklaring, såvida inte den nationella domstolen med anledning av omständigheterna i målet anser det motiverat att begära ett förhandsavgörande av domstolen beträffande giltigheten av kommissionens beslut”.(26) Enligt domstolen följer denna skyldighet att förklara målet vilande av att ”tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler grundas på en skyldighet till lojalt samarbete mellan de nationella domstolarna å ena sidan och kommissionen respektive gemenskapsdomstolarna å andra sidan. Var och en agerar därvid utifrån den funktion den tilldelats enligt fördraget.”(27)
54. Även om Rechtbank är bunden av att det slagits fast i kommissionens beslut att det förelegat ett rättsstridigt handlande, innebär det sammanfattningsvis inte på något sätt att domstolsprövningen har inskränkts eller att parterna inte har tillgång till en ”domstol”. Tvärtom ankommer det på Rechtbank att pröva och fastställa omfattningen av den skada som unionen i det här fallet har åsamkats, efter att orsakssambandet har fastställts, något som kräver en ingående och komplex prövning av rättskipningskaraktär. Om Rechtbank skulle hysa tvivel om giltigheten av kommissionens beslut, har den, även om den inte kan ifrågasätta dess innehåll beroende på att det endast är unionens domstolar som får pröva detta, alltid möjlighet att förklara målet vilande i avvaktan på att tribunalen eller domstolen bekräftar beslutets giltighet. Således kan slutsatsen dras att Rechtbanks domsrätt inte har inskränkts och att svarandena inte har berövats sin rätt till tillgång till en domstol med full domsrätt. Genom att det finns två rättsordningar som växelverkar med varandra och som var och en är underkastad sina egna giltighetskedjor, avspeglar processen i stället den fördelning av uppgifter som finns mellan två jurisdiktioner, unionens och den nationella, som var och en har att yttra sig i enlighet med sin behörighet.
55. Mot bakgrund av ovanstående argument anser jag att artikel 47 i stadgan, vad beträffar rätten till domstol, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell domstol prövar en talan rörande ersättning för skada som unionen har åsamkats, när det rättsstridiga handlande som gett upphov till skadan har slagits fast genom ett beslut av kommissionen som har fattats i enlighet med artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF).
B. Parternas likställdhet i tvistemålsprocessen
56. Den hänskjutande domstolen undrar avslutningsvis huruvida den omständigheten att kommissionen förfogar över information som den har inhämtat under handläggningen av överträdelseförfarandet och som samtliga svarande inte har tillgång till, eftersom den kan vara sekretessbelagd, strider mot principen om parternas likställdhet i den mening som avses i artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen.
57. Principen om parternas likställdhet ingår i den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras av artikel 47 i stadgan, och den har varit en del av unionsrätten sedan mycket lång tid tillbaka. Denna princip ska inte bara tillämpas vid unionens domstolar,(28) utan även vid sanktionsförfaranden som kommissionen har inlett(29) och vid nationella förfaranden om genomförande av unionsrätten.(30) Det är vid den sistnämnda typen av förfaranden som jag nu ska uppehålla mig, och domstolen är där starkt inspirerad av Europadomstolens praxis.
58. Enligt Europadomstolen syftar principen om parternas likställdhet till att säkerställa jämvikten mellan parterna i målet och på så sätt garantera att alla handlingar som inges till domstolen kan kontrolleras och bemötas av samtliga parter i målet. En skada som har uppkommit till följd av en obalans måste i princip kunna styrkas av den skadelidande.(31) Den så kallade ”principen om hur rättegången framstår för en lekman”, tillämpad på principen om parternas likställdhet i processen sedan domen i målet Kress mot Frankrike,(32) har gjort att Europadomstolen slagit fast att det även kan räcka med en objektiv och abstrakt obalans för att slå fast att principen om parternas likställdhet i processen har åsidosatts.(33) Denna rättspraxis har främst tillämpats på nationella förfaranden av straffrättslig karaktär, men även på civilrättsliga, arbetsrättsliga och förvaltningsrättsliga förfaranden, om än i mindre omfattning.(34)
59. EU-domstolen har anammat denna rättspraxis, och den har vid en rad tillfällen tillämpat de ovan beskrivna garantier som Europadomstolen har utvecklat.(35) Även om EU-domstolen i sin praxis inte förefaller ha tagit till sig den så kallade principen om hur rättegången framstår för en lekman med någon större entusiasm, utan i de flesta fall krävt att det styrks att det har uppkommit en verklig skada till följd av en obalans mellan parterna, motsvarar skyddsnivån i allt väsentligt Europadomstolens.(36)
60. Tillämpas denna rättspraxis på förevarande mål begränsas frågan till några mycket speciella aspekter. Dels ifrågasätts det att kommissionen, i egenskap av företrädare för unionen vid de belgiska domstolarna, har fått tillgång till informationen i det ärende som låg till grund för beslutet där det slogs fast att det skett en överträdelse av artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF). Svarandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att kommissionen kunde utforma beslutet på ett sådant sätt att det skulle underlätta en senare skadeståndstalan. Dels har svarandena gjort gällande att kommissionen har fått en privilegierad ställning i det nationella förfarandet genom att den har fattat det beslut i vilket den rättsstridiga handlingen slogs fast. Avslutningsvis har svarandena påpekat att den information som föreligger i målet, inbegripet den som är sekretessbelagd, inte är tillgänglig för alla svarande, vilket har gett kommissionen ett informationsövertag som rubbar den jämvikt som bör finnas mellan parterna i målet.
61. För att besvara den första av invändningarna som bygger på principen om parternas likställdhet i processen bör det till att börja med påpekas att den information som kommissionen haft tillgång till och som svarandena syftar på inte har ingetts till den nationella domstolen. Detta framgår av beslutet att begära förhandsavgörande och av de skriftliga inlagor och muntliga argument som framförts till domstolen. Den omtvistade informationen ingår således i ett ärende som kommissionen har tillgång till, men vars innehåll inte har överförts till den nationella domstolen bakom ryggen på svarandena.
62. Denna omständighet påverkar väsentligt bedömningen av målet vid en jämförelse med Europadomstolens praxis. Det bör erinras om att enligt denna praxis bör konstaterandet av en obalans på något sätt avspeglas i domstolens agerande. Med andra ord tar sig den bristande likställdheten uttryck i det faktum att domstolen förfogar över verkliga och objektiva faktorer som gynnar den ena parten framför den andra, utan att den förfördelade parten förfogar över några effektiva medel för att ifrågasätta det.
63. I förevarande mål har det inte framkommit att det skulle ha förelegat någon annan information än det offentliga beslut som kommissionen förfogar över till följd av tidigare förfaranden och som har ingetts i målet vid den nationella domstolen. Jag ska längre fram särskilt beröra användningen av sekretessbelagd information i målet vid den nationella domstolen, men det räcker i det här läget att tillägga att om ovanstående stämmer är resultatet av kommissionens försvarsstrategi beroende av styrkan i de argument som anförts i stämningsansökan och av betydelsen av de faktiska omständigheter som den åberopar under den kommande tvistemålsprocessen. Om det skulle visa sig att den information som svarandena är så bekymrade över återfinns i stämningsansökan eller åberopas som skriftlig bevisning, skulle de alltid ha möjlighet att kontrollera och bemöta den (med förbehåll för de invändningar som skulle kunna anföras mot ett sådant agerande från kommissionens sida ur sekretessynpunkt, vilket jag ska återkomma till längre fram). Om denna information däremot inte framkommer i tvistemålet, kan domstolen knappast låta vågen väga över till förmån för en av parterna i förhållande till den andra. Jag anser således inte att kommissionen bara för att den tidigare har inhämtat vissa upplysningar inom ramen för en viss tillsynsverksamhet a priori åtnjuter en fördel som innebär ett åsidosättande av principen om parternas likställdhet i processen.
64. Genom sin andra invändning grundad på principen om parternas likställdhet i processen har svarandena gjort gällande att kommissionens befogenhet att fatta bindande beslut genom vilka det rättsstridiga handlandet på förhand slagits fast i målet vid den nationella domstolen innebär en obalans i processen som strider mot artikel 6 i Europakonventionen. I synnerhet har parterna i målet vid den nationella domstolen framhållit betydelsen av domen i målet Yvon mot Frankrike,(37) i vilken Europadomstolen slog fast att det inte var förenligt med artikel 6 i Europakonventionen att ett allmänt ombud medverkade i ett domstolsförfarande rörande prövning av expropriationsersättning. I det målet tog Europadomstolen särskild hänsyn till att den ståndpunkt som det allmänna ombudet intog påverkade den mängd argument som domstolen hade att ta ställning till. Även om den ersättning som det allmänna ombudet föreslog inte var bindande för domstolen, underströk Europadomstolen att domstolarna, såväl i första som i andra instans, enligt fransk rätt är skyldiga att ”särskilt” motivera det om de inte följer det allmänna ombudets förslag.(38)
65. Utöver detta tog Europadomstolen hänsyn till att den berörda personen, i det här fallet den vars mark hade exproprierats, hade både expropriationsmyndigheten och allmänna ombudet emot sig. Beträffande det allmänna ombudet framhöll Europadomstolen att vederbörande hade tillgång till värdefull information som den vars mark hade exproprierats inte hade tillgång till.(39)
66. Sammantaget, men inte var och en för sig, innebar dessa tre omständigheter (kraven på domstolen, de två myndighetsföreträdarna samt tillgången till information) enligt Europadomstolen en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen.
67. Det är tillräckligt att se till omständigheterna i målet Yvon mot Frankrike för att dra slutsatsen att kommissionens roll i målet vid den nationella domstolen inte kan ifrågasättas på grundval av domen i ovannämnda mål i Europadomstolen. Som ovan nämnts var den omständigheten att domstolens möjligheter att pröva talan påverkades av det allmänna ombudets medverkan inte den enda faktorn som Europadomstolen beaktade då den slog fast att det skett en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen. Det var de sammantagna omständigheterna som innebar en överträdelse av konventionen och inte var och en av dem. Som påpekats i punkterna 52 och 54 i detta förslag till avgörande är den omständigheten att den nationella domstolen är bunden av kommissionens beslut en följd av den normala fördelningen av uppgifter mellan unionens och medlemsstaternas domstolar, och de begränsningar som detta medför för nämnda domstol uppvägs av att beslutet kan överprövas med hjälp av de rättsmedel som föreskrivs i fördragen.
68. Vad för det tredje och sista gäller argumentet att de organ vid kommissionen som var behöriga att avgöra sanktionsförfarandet tillsammans med de ansvariga enades om att väcka skadeståndstalan, anser jag är en kritik som utan svårigheter kan tillbakavisas. Svarandebolagen har hävdat att kommissionen alltid har privilegierad tillgång till informationen i överträdelseförfarandet, vilket innefattar sekretessbelagda uppgifter, vid en skadeståndstalan, eftersom det när allt kommer omkring rör sig om ett kollegium som fattar majoritetsbeslut där alla ledamöter medverkar. Således menar svarandena att den som ytterst ansvarar för beslutet i vilket det slås fast att en överträdelse ägt rum även ansvarar för väckandet av skadeståndstalan för unionens räkning. Av detta bör, enligt deras mening, slutsatsen dras att skadeståndstalan väcks utifrån en position som obestridligen är privilegierad i förhållande till svarandenas.
69. Inte heller detta argument är övertygande, eftersom det ålägger kommissionen en orimlig probatio diabolica. I sitt skriftliga yttrande förklarade kommissionen att de rättstjänster som ansvarat för att förbereda skadeståndstalan har arbetat självständigt i förhållande till dem som tidigare handlade överträdelseförfarandet. Detta bekräftade kommissionen vid den muntliga förhandlingen, och det handlade enligt dess ombud om en sedvanlig praxis som inte bara tillämpas i fall där kommissionen medverkar i ett nationellt förfarande, utan i alla slags förfaranden där sekretessbelagd information kan användas för andra syften än dem för vilka den ingavs.(40) Denna praxis har lagstiftningsmässigt avspeglat sig i artikel 28 i förordning nr 1/2003, i vilken det föreskrivs att upplysningar som har inhämtats under ett överträdelseförfarande ”endast [får] användas för det ändamål för vilket de har inhämtats”.(41)
70. Om kommissionen hade varit skyldig att i varje ärende visa vilka åtgärder den har vidtagit för att säkerställa att de upplysningar som inhämtats i samband med handläggningen av ett ärende har använts på rätt sätt, skulle man kräva bevis på ett handlande som finns reglerat i gällande lagstiftning, såsom påpekats ovan. Mot bakgrund av detta är det rimligt att bevisbördan faller på svarandena i målet vid den nationella domstolen, vilka då får lägga fram faktiska bevis på att kommissionen har använt sig av sekretessbelagd information på ett rättsstridigt sätt för att förbereda sin talan i ett förfarande som det i förevarande mål. Liksom i medlemsstaternas nationella rättssystem ankommer det normalt på den som gör gällande att en överträdelse har skett att bevisa detta. I det här fallet bör bevisbördan falla på svarandena i målet vid den nationella domstolen, vilka inte på något sätt har visat att kommissionen på ett rättsstridigt sätt skulle ha använt sig av den information som förelegat i de överträdelseförfaranden som inleddes innan talan väcktes vid Rechtbank.
71. Mot bakgrund av ovanstående resonemang anser jag således att artikel 47 i stadgan, vad beträffar principen om parternas likställdhet i processen, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att kommissionen väcker skadeståndstalan vid nationella domstolar, även om kommissionen själv tidigare handlagt ett överträdelseförfarande som mynnat ut i ett beslut som har legat till grund för talan.
VI. Förslag till avgörande
72. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som Rechtbank har ställt på följande sätt:
1) Artikel 282 EG är tillämplig på nationella förfaranden som fortfarande pågick den 1 december 2009, och det är inte nödvändigt att dessutom senare av Europeiska unionen kräva att villkoren enligt artikel 335 FEUF om hur unionen ska företrädas ska vara uppfyllda.
Artikel 282 EG ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att Europeiska kommissionen väcker talan som företrädare för Europeiska gemenskapen och yrkar ersättning för en skada som Europeiska gemenskapen har åsamkats och som kan hänföras till flera av Europeiska gemenskapens olika institutioner och organ.
2) Artikel 47 i stadgan, vad beträffar rätten till domstol, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell domstol prövar en talan rörande ersättning för skada som Europeiska unionen har åsamkats, när det rättsstridiga handlande som gett upphov till skadan har slagits fast genom ett beslut av Europeiska kommissionen som har fattats i enlighet med artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF).
Artikel 47 i stadgan, vad beträffar principen om parternas likställdhet i processen, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att Europeiska kommissionen som företrädare för Europeiska unionen väcker skadeståndstalan vid nationella domstolar, även om kommissionen själv tidigare handlagt ett överträdelseförfarande som mynnat ut i ett beslut som har legat till grund för talan.