TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)

den 17 februari 2011(*)

”TV-sändningar – Artikel 3a i direktiv 89/552/EEG – Åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket avseende evenemang av särskild vikt för samhället i medlemsstaten – Europamästerskapen i fotboll – Beslut i vilket åtgärderna förklaras vara förenliga med gemenskapsrätten – Motivering – Artiklarna 49 EG och 86 EG – Äganderätt”

I mål T‑55/08,

Union des associations européennes de football (UEFA), Nyon (Schweiz), företrädd av A. Bell, solicitor, K. Learoyd, solicitor, D. Anderson, QC, och B. Keane, solicitor,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av F. Benyon och E. Montaguti, båda i egenskap av ombud, biträdda av J. Flynn, QC, och M. Lester, barrister,

svarande,

med stöd av

Konungariket Belgien, företrätt av C. Pochet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten J. Stuyck,

och av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, inledningsvis företrätt av S. Behzadi-Spencer och V. Jackson, därefter av S. Behzadi-Spencer och L. Seeboruth, båda i egenskap av ombud, biträdda av T. de la Mare och B. Kennelly, barristers,

intervenienter,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2007/730/EG av den 16 oktober 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket i enlighet med artikel 3a.1 i rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 295, s. 12),

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

sammansatt av ordföranden N.J. Forwood (referent) samt domarna L. Truchot och J. Schwarcz,

justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 februari 2010,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Artikel 49 första stycket EG har följande lydelse:

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.”

2        Enligt artikel 86.1 EG ska ”[m]edlemsstaterna … beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i detta fördrag, i synnerhet reglerna i artiklarna 12 [EG] samt 81–89 [EG]”.

3        I artikel 3a i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av direktiv 89/552 (EGT L 202, s. 60), föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat får vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten för att säkerställa att programföretag inom dess jurisdiktion inte, med utnyttjande av exklusiva rättigheter, sänder evenemang som av den medlemsstaten anses vara av särskild vikt för samhället på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den medlemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana evenemang genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri TV. I sådana fall skall den berörda medlemsstaten upprätta en förteckning över de evenemang, nationella eller icke-nationella, som den anser vara av särskild vikt för samhället. Detta skall göras på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid. Den berörda medlemsstaten skall härvid också bestämma om dessa evenemang skall vara tillgängliga helt eller delvis via direktsändning eller, när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning.

2. Medlemsstaterna skall omedelbart till kommissionen anmäla alla åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas enligt punkt 1. Inom en period på tre månader efter anmälan skall kommissionen verifiera att sådana åtgärder är förenliga med gemenskapsrätten och meddela dem till de andra medlemsstaterna. Den skall inhämta yttrande från den kommitté som inrättas i enlighet med artikel 23a. Den skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skyndsamt offentliggöra de åtgärder som har vidtagits samt minst en gång om året den konsoliderade förteckningen över de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna.

3. Medlemsstaterna skall – med lämpliga medel och inom ramen för sin lagstiftning – säkerställa att programföretag inom deras jurisdiktion inte utövar de exklusiva rättigheter som förvärvats av dessa programföretag efter den dag då detta direktiv offentliggörs på sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i en annan medlemsstat utestängs från möjligheten att följa evenemang på det sätt som den andra medlemsstaten bestämt i enlighet med föregående punkter helt eller delvis via direktsändning eller när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning i fri TV så som den andra medlemsstaten har bestämt i enlighet med punkt 1.”

4        Skälen 18–22 i direktiv 97/36 har följande lydelse:

” 18.      Det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, t.ex. de olympiska spelen och världs- och europamästerskapen i fotboll. För detta ändamål behåller medlemsstaterna rätten att vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten och som syftar till att reglera hur programföretag inom deras jurisdiktion utövar sina exklusiva rättigheter att sända sådana evenemang.

19.      Det är nödvändigt att arrangemang skapas inom en gemenskapsram för att undvika att det uppstår osäkerhet på det rättsliga området och marknadsstörningar och för att samordna fri rörlighet för televisionstjänster med behovet att förhindra eventuellt kringgående av sådana nationella åtgärder som syftar till att skydda ett legitimt allmänt intresse.

20.      Det är särskilt lämpligt att i detta direktiv fastställa bestämmelser om utövande av sådana exklusiva rättigheter som programföretagen kan ha förvärvat att sända evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället i en annan medlemsstat än den som har jurisdiktion över programföretagen. …

21.      Evenemang av särskild vikt för samhället bör i detta direktiv uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.

22.      I detta direktiv avses med ’fri TV’ sändning på en kanal, antingen allmän eller kommersiell, av program som är tillgängliga för allmänheten utan extra betalning utöver de finansieringskällor för sändningar som förekommer allmänt i varje medlemsstat (såsom licensavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett kabelnät).”

 Bakgrunden till målet och det angripna beslutet

5        Sökande i målet är Union des associations européennes de football (UEFA). UEFA är det ledande europeiska fotbollsförbundet. UEFA:s huvudsakliga verksamhetsföremål utgörs av att främja utvecklingen av europeisk fotboll och att organisera ett visst antal internationella fotbollsturneringar såsom slutspelet i Europamästerskapen i fotboll (nedan kallat slutspelet i fotbolls-EM), där 16 landslag möts en gång vart fjärde år och där 31 matcher spelas totalt. Det är intäkterna från försäljningen av de kommersiella rättigheterna till dessa turneringar som gör det möjligt för UEFA att främja utvecklingen av europeisk fotboll. Mot denna bakgrund har UEFA gjort gällande att 64 procent av intäkterna från försäljningen av de kommersiella rättigheterna till slutspelet i fotbolls-EM kommer från avyttring av rättigheter att sända matcher i TV.

6        Genom beslut av den 25 juni 1998 upprättade ministern för kultur, media och idrott i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallad ministern) en förteckning enligt avsnitt IV i Broadcasting Act 1996 (1996 års radio- och TV-lag). Denna förteckning innehöll de evenemang som ansågs vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, däribland slutspelet i fotbolls-EM.

7        Denna förteckning upprättades efter samråd med 42 olika organ på initiativ av ministern i juli 1997. Samrådet avsåg utifrån vilka kriterier man skulle bedöma vikten av olika evenemang för Förenade kungariket. Detta förfarande ledde fram till att en förteckning med kriterier upprättades i november 1997, i ett dokument från ministeriet för kultur, media och idrott. Dessa kriterier tillämpades av ministern vid upprättandet av förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Enligt dokumentet kan ett evenemang tas upp i förteckningen bland annat när det är av särskilt allmänt intresse i medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten. Ett evenemang kan kvalificeras på detta sätt enligt dokumentet om det är fråga om ett utomordentligt viktigt nationellt eller internationellt sportevenemang eller där landslaget eller idrottsmän från Förenade kungariket deltar. Bland de evenemang som uppfyller dessa kriterier är det särskilt de som har stor TV-publik eller de som av tradition sänts direkt i fri TV som har störst chanser att tas upp i förteckningen. Vid sin bedömning tar ministern även andra faktorer i beaktande när det gäller konsekvenserna för den aktuella idrotten, såsom lämpligheten att sända ett helt evenemang direkt, påverkan för intäkterna inom den aktuella idrotten, konsekvenserna för TV-marknaden samt förekomsten av omständigheter som garanterar tillgång till evenemanget via TV- eller radiosändning i efterhand.

8        Enligt artikel 97 i Broadcasting Act 1996 inledde ministern därefter ett samrådsförfarande rörande vilka särskilda evenemang som skulle tas med i förteckningen. Inom ramen för detta samråd begärde ministern in yttrande från flera företag och aktörer samt från dem som innehade rättigheterna till TV-sändningarna, exempelvis UEFA. Vidare bildade ministern en samrådskommitté med namnet ”Advisory Group on listed events”, som kom in med ett yttrande om vilka evenemang som borde tas med i förteckningen. När det gäller slutspelet i fotbolls-EM föreslog denna kommitté att finalen, de två semifinalerna och de matcher som spelades av landslagen från Förenade kungariket skulle tas med i förteckningen.

9        Enligt artikel 98 i Broadcasting Act 1996, i dess lydelse enligt Television Broadcasting Regulations 2000 (2000 års TV-förordning) delas programföretagen in i två kategorier. Den första kategorin innefattar företag som tillhandahåller tjänster utan kostnad som kan tas emot av minst 95 procent av befolkningen i Förenade kungariket. Den andra kategorin innefattar företag som inte uppfyller dessa villkor.

10      Enligt artikel 101 i Broadcasting Act 1996, i dess lydelse enligt Television Broadcasting Regulations 2000, får ett programföretag som ingår i en av dessa kategorier sända direkt hela eller delar av ett evenemang som finns upptaget i förteckningen endast om en leverantör i den andra kategorin har förvärvat rättigheterna att sända hela eller delar av samma evenemang direkt i samma eller huvudsakligen samma region. Om detta villkor inte uppfylls måste det företag som vill sända direkt hela eller delar av det aktuella evenemanget utverka förhandstillstånd från Office of Communications.

11      Enligt artikel 3 i Code on sports and other listed and designated events (lagen om sportevenemang och andra evenemang som finns upptagna i förteckningen), enligt 2000 års lydelse, delas de evenemang som finns upptagna i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället in i två grupper. Grupp A inkluderar evenemang som inte kan täckas direkt och exklusivt om inte vissa kriterier är uppfyllda. Grupp B inkluderar evenemang som kan sändas direkt och exklusivt endast om bestämmelser antagits som garanterar tidsförskjuten sändning.

12      Enligt artikel 13 i Code on sports and other listed and designated events kan tillstånd från Office of Communications beviljas för evenemang i grupp A, däribland slutspelet i fotbolls-EM, när sändningsrättigheterna har varit föremål för offentlig försäljning under skäliga villkor till samtliga programföretag, utan att något organ i den andra kategorin har anmält intresse av att förvärva dessa rättigheter.

13      Genom skrivelse av den 25 september 1998 gav Förenade kungariket in den evenemangsförteckning som upprättats av ministern till Europeiska gemenskapernas kommission, i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552. Efter skriftväxling mellan Förenade kungariket och kommissionen och efter att en ny anmälan om åtgärder getts in den 5 maj 2000, informerade generaldirektören för kommissionens generaldirektorat ”Utbildning och kultur”, den 28 juli 2000, Förenade kungariket om att kommissionen inte hade några invändningar mot medlemsstatens åtgärder. Därmed skulle dessa åtgärder inom kort offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

14      Genom dom av den 15 december 2005 i mål T‑33/01, Infront WM mot kommissionen (REG 2005, s. II‑5897), ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet i skrivelsen av den 28 juli 2000. Som skäl angav förstainstansrätten att skrivelsen utgjorde ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG som borde ha fattats av kommissionsledamöterna i kollegium (domen i det ovannämnda målet Infront WM mot kommissionen, punkt 178).

15      Med anledning av domen i det ovan i punkt 14 nämnda målet Infront WM mot kommissionen fattade kommissionen beslut 2007/730/EG av den 16 oktober 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket i enlighet med artikel 3a.1 i direktiv 89/552 (EUT L 295, s. 12) (nedan kallat det angripna beslutet).

16      Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

De åtgärder i enlighet med artikel 3a.1 i direktiv 89/552/EEG som Förenade kungariket anmälde till kommissionen den 5 maj 2000 och som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning C 328 av den 18 november 2000 är förenliga med gemenskapsrätten.

Artikel 2

Åtgärderna, såsom de anges i bilagan till det här beslutet, ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552/EEG.”

17      Som motivering för det angripna beslutet angav kommissionen särskilt följande skäl:

”(4)      Förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i anmälan hade upprättats på ett klart och öppet sätt och ett omfattande samrådsförfarande hade inletts i Förenade kungariket.

(5)      Kommissionen anser att de evenemang som förtecknas i anmälan av åtgärderna i Förenade kungariket uppfyller åtminstone två av följande kriterier, vilka anses vara tillförlitliga indikatorer på evenemangs vikt för samhället: i) De är av särskilt allmänt intresse i medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten eller aktiviteten. ii) De har en allmänt erkänd specifik kulturell betydelse för befolkningen i medlemsstaten, framför allt som katalysator för den kulturella identiteten. iii) Landslaget deltar i det aktuella evenemanget i samband med en tävling eller turnering av internationell vikt. iv) Evenemanget har av tradition sänts i fri TV och haft stor TV-publik.

(6)      Flera evenemang som förtecknas i anmälan av de brittiska åtgärderna, bland annat de olympiska sommar- och vinterspelen, finalerna i fotbolls-VM och i fotbolls-EM, ingår i den kategori av evenemang som av tradition ansetts vara av särskild vikt för samhället och som uttryckligen nämns i skäl 18 i direktiv 97/36/EEG. Dessa evenemang är av särskilt allmänt intresse i Förenade kungariket i sin helhet, eftersom de är särskilt populära bland allmänheten (oavsett deltagarnas nationalitet), och inte bara bland dem som i normala fall följer sportevenemang.

…

(18)      De förtecknade evenemangen, även de som ska betraktas som ett enda evenemang och inte som en rad enskilda tävlingar, har traditionellt sett sänts på en fri TV-kanal och har haft stor TV-publik. …

(19)      De brittiska åtgärderna framstår som tillräckligt proportionerliga för att kunna motivera ett undantag från den i EG‑fördraget grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, på grundval av dominerande orsaker i allmänhetens intresse att säkerställa tillgång för så många som möjligt till sändningar av evenemang av särskild vikt för samhället.

(20)      De brittiska åtgärderna är förenliga med [EG‑fördragets] konkurrensregler eftersom definitionen av kvalificerade programföretag för sändning av de förtecknade evenemangen bygger på objektiva kriterier som lämnar utrymme för faktisk och möjlig konkurrens i samband med förvärvandet av sändningsrättigheterna för dessa evenemang. Dessutom är antalet evenemang i förteckningen inte så stort att konkurrensen snedvrids i senare led på marknaderna för fri TV och betal-TV.

(21)      Proportionaliteten i de brittiska åtgärderna förstärks av det faktum att ett antal av de förtecknade evenemangen endast kräver tillräcklig sekundär täckning.

…

(24)      Det följer av [domen i målet Infront WM mot kommissionen] att förklaringen att de åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 3a.1 i direktiv 89/552/EEG är förenliga med gemenskapsrätten utgör ett beslut och därför måste antas av kommissionen. Det måste därför genom det här beslutet fastställas att de åtgärder som Förenade kungariket anmält är förenliga med gemenskapsrätten. Åtgärderna, såsom de anges i bilagan till det här beslutet, bör offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552/EEG.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

18      UEFA har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 februari 2008.

19      UEFA har vidare yrkat att förstainstansrätten som en åtgärd för processledning ska anmoda kommissionen att inge ett antal handlingar som enligt UEFA skulle innebära att det skriftliga förfarandet kan äga rum på ett mer effektivt sätt, att vissa frågeställningar kan redas ut och att förstainstansrätten kan utföra sin prövning.

20      Förenade kungariket och Konungariket Belgien ansökte genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 respektive den 16 juni 2008 om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

21      Genom beslut av den 29 september 2008 av ordföranden på förstainstansrättens sjunde avdelning bifölls dessa ansökningar. Intervenienterna inkom med sina inlagor och UEFA med sina yttranden beträffande dessa inlagor inom den föreskrivna fristen.

22      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och ställde som en åtgärd för processledning en skriftlig fråga till UEFA och två frågor till kommissionen. Tribunalens frågor besvarades inom den föreskrivna tidsfristen.

23      UEFA har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet i den del kommissionen däri förklarar att upptagandet av hela slutspelet i fotbolls-EM i Förenade kungarikets nationella förteckning är förenligt med gemenskapsrätten, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta UEFA att ersätta rättegångskostnaderna.

25      Konungariket Belgien och Förenade kungariket har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

 Rättslig bedömning

 Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

26      Konungariket Belgien har hävdat att talan inte kan upptas till sakprövning med motiveringen att UEFA inte direkt eller personligen berörs av det angripna beslutet och att tribunalen inte är behörig att pröva om nationella åtgärder är lagliga. Dessutom har UEFA inte väckt talan vid nationell domstol mot de åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket, samtidigt som talan vid tribunalen har väckts för sent, vilket innebär att en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan påverka den nationella lagstiftningens giltighet.

27      UEFA anser att det angripna beslutet berör UEFA direkt och personligen.

 Tribunalens bedömning

28      Konungariket Belgiens grunder för att talan inte kan upptas till sakprövning rör tvingande rätt, eftersom det påstås att UEFA saknar talerätt, att UEFA inte har respekterat tidsfristen för att väcka talan samt att tribunalen inte är behörig att pröva talan. Tribunalen kommer därför ex officio att pröva dessa invändningar om att talan inte kan upptas till sakprövning, trots att Konungariket Belgien i egenskap av intervenient saknar behörighet att göra sådana invändningar enligt artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga och artikel 116.3 i tribunalens rättegångsregler, eftersom kommissionen inte gjort gällande att talan inte kan upptas till sakprövning (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1125, punkterna 21−23; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑83).

29      Vad avser frågan huruvida UEFA är direkt berörd ska det anmärkas att det framgår av fast rättspraxis att villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG, att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av det angripna beslutet, endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas (se domstolens dom av den 13 mars 2008 i mål C‑125/06 P, kommissionen mot Infront WM, REG 2008, s. I‑1451, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

30      Enligt artikel 101 i Broadcasting Act 1996 (se punkt 10 ovan) får inget programföretag som ingår i en av de kategorier som beskrivs i punkt 9 ovan sända direkt och exklusivt ett evenemang som finns upptaget i Förenade kungarikets förteckning. Det är endast om inget av de organ som ingår i den andra kategorin uttryckt intresse för att förvärva sändningsrättigheterna till detta evenemang och om de andra villkoren i punkt 12 ovan är uppfyllda som Office of Communications får ge tillstånd till det programföretag som fått rättigheterna att sända det aktuella evenemanget direkt och exklusivt.

31      Det följer av denna lagstiftning att överlåtelsen av sändningsrättigheterna till slutspelet i fotbolls-EM (som anordnas av UEFA i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36) till programföretag inom Förenade kungarikets jurisdiktion, på ett sätt som innebär att andra aktörer under Förenade kungarikets jurisdiktion som visat intresse för att köpa dessa rättigheter fråntas möjligheten att sända hela eller delar av detta evenemang i Förenade kungariket, inte kan anses medföra sådana rättsverkningar som normalt blir följden av en sådan exklusivitetsklausul.

32      Även om dessa rättsverkningar bara framgår av Förenade kungarikets lagstiftning men däremot inte av det angripna beslutet, kvarstår ändå faktum att den princip om ömsesidigt erkännande som följer av detta beslut, i enlighet med artikel 3a.3 i direktiv 89/552, medför en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att dessa rättsverkningar upprätthålls. Medlemsstaterna ska särskilt säkerställa att programföretag inom medlemsstaternas jurisdiktion följer villkoren för att i Förenade kungariket sända de evenemang som finns upptagna i respektive medlemsstats förteckning, såsom Förenade kungariket har definierat dem i sina åtgärder som har godkänts och offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Kravet på att uppnå detta resultat påverkar emellertid direkt den rättsliga ställningen för de programföretag som omfattas av jurisdiktionen för någon annan medlemsstat än Förenade kungariket och som önskar förvärva sådana sändningsrättigheter för Förenade kungariket som ursprungligen innehafts av UEFA (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkterna 62 och 63).

33      Den princip om ömsesidigt erkännande som följer av det angripna beslutet medför således en skyldighet för medlemsstaterna att inte låta rättigheter som de som avses i punkt 31 ovan nyttjas av programföretag som omfattas av deras behörighet, vilket skulle innebära att UEFA:s ursprungliga rättigheter påverkas när sändningsrättigheterna utbjuds till programföretag som inte omfattas av Förenade kungarikets behörighet utan av en annan medlemsstats behörighet.

34      Detta innebär att det angripna beslutet har direkt inverkan på UEFA:s rättsliga ställning, vad avser dess ursprungliga rättigheter, och att beslutet inte lämnar medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning vad avser det eftersträvade målet, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen, oberoende av innehållet i de särskilda mekanismer som de nationella myndigheterna inför för att uppnå detta resultat (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkterna 60 och 61).

35      UEFA berörs således direkt av det angripna beslutet.

36      Vad avser frågan huruvida UEFA personligen berörs av det angripna beslutet ska det erinras om att andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till kan endast göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra personer, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

37      I förevarande fall är det ostridigt att sändningsrättigheterna för slutspelet i fotbolls‑EM, oavsett juridisk art och ursprung, avser ett evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, i det avseendet att detta evenemang planeras i förväg av en organisation som har rätt att sälja dessa rättigheter, i förevarande fall UEFA. Denna situation kvarstod oförändrad när det angripna beslutet antogs, eftersom UEFA kunde identifieras även då.

38      UEFA berörs således personligen av det angripna beslutet.

39      Vad avser Konungariket Belgiens argument att tribunalen inte är behörig att pröva om nationella åtgärder är lagenliga inom ramen för artikel 230 EG samt att UEFA inte har invänt mot Förenade kungarikets åtgärder vid nationell domstol, är det tillräckligt att anmärka att UEFA i sin talan bland annat gjort gällande att artikel 1 i det angripna beslutet, enligt vilken åtgärderna i fråga är förenliga med gemenskapsrätten, är rättsstridig.

40      Av det ovanstående följer att den prövning som tribunalen ombeds att göra i förevarande fall avser huruvida detta konstaterande är lagenligt, varvid den omständigheten att Förenade kungarikets åtgärder inte har ifrågasatts vid nationell domstol på intet sätt påverkar frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning, särskilt som denna har väckts inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 230 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 14 nämnda målet Infront WM mot kommissionen, punkt 109).

41      Konungariket Belgiens argument för att talan inte kan upptas till sakprövning ska således avfärdas.

 Prövning i sak

42      UEFA har åberopat åtta grunder till stöd för sin talan. Som första grund har UEFA gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 3a.1 i direktiv 89/552 och som andra grund att kommissionen motiverade sitt beslut i bristande utsträckning. Den tredje grunden utgörs av åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552 och den fjärde av åsidosättande av fördragets konkurrensregler. UEFA har som femte grund gjort gällande att kommissionen åsidosatte fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster och som sjätte grund att kommissionen inte beaktade UEFA:s äganderätt. Den sjunde och den åttonde grunden utgörs av åsidosättande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen.

43      Innan tribunalen påbörjar sin undersökning av UEFA:s grunder är det lämpligt att anföra vissa allmänna överväganden som bör beaktas vid bedömningen av huruvida talan kan bifallas med stöd av UEFA:s grunder.

44      För det första innebär artikel 3a.1 i direktiv 89/552 en konkretisering av medlemsstaternas möjlighet att, vad avser radio och TV, på grund av tvingande skäl av allmänintresse inskränka de grundläggande friheter som har införts genom gemenskapsrättens primärrätt.

45      Även om de åtgärder som en medlemsstat vidtar med stöd av artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är tillämpliga utan diskriminering mellan företag med hemvist i den medlemsstaten och företag med hemvist i andra medlemsstater, är det nämligen tillräckligt att dessa åtgärder gynnar vissa företag med hemvist i den förstnämnda medlemsstaten för att dessa åtgärder ska anses innebära en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster, i den mening som avses i artikel 49 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 juni 1997 i mål C‑398/95, SETTG, REG 1997, s. I‑3091, punkt 16, och av den 13 december 2007 i mål C‑250/06, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., REG 2007, s. I‑11135, punkterna 37 och 38).

46      Sådana begränsningar av de grundläggande friheter som garanteras i fördraget kan dock vara berättigade om de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, förutsatt att de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom i det ovan i punkt 45 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 39 och där angiven rättspraxis).

47      Det ska härvid erinras om att den yttrandefrihet som garanteras genom artikel 10 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), ingår bland de grundläggande rättigheter som garanteras inom gemenskapens rättsordning och att den ingår bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan utgöra grund för sådana inskränkningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 41 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 10.1 i Europakonventionen omfattar yttrandefriheten även friheten att ta emot information.

48      Såsom framgår av skäl 19 i det angripna beslutet innebär Förenade kungarikets åtgärder i förevarande fall att friheten att tillhandahålla tjänster inskränks. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 97/36 är syftet med de åtgärder som anges i artikel 3a i direktiv 89/552 att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället. Enligt skäl 21 i direktiv 97/36 måste evenemang av särskild vikt för samhället uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.

49      Av detta följer att de åtgärder som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är berättigade för att de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse när det rör sig om evenemang av särskild vikt för samhället.

50      Vidare måste, såsom förklaras i punkt 46 ovan, åtgärderna i fråga vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

51      Vad slutligen angår räckvidden av skäl 18 i direktiv 97/36 ska det för det första anmärkas att – såsom kommissionen har betonat – artikel 3a i direktiv 89/552, som detta skäl avser, inte innebär en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som medlemsstaterna kan anse vara av särskild vikt för samhället. I motsats till vad som var fallet med den version av denna artikel som framgår av Europaparlamentets beslut rörande den gemensamma ståndpunkt som antagits av rådet inför antagandet av direktiv 97/36 (EGT C 362, 1996, s. 56), och i vilken sommar-OS, vinter-OS, fotbolls-VM och fotbolls‑EM uttryckligen omnämns, innehåller ovannämnda bestämmelse ingen hänvisning till särskilt angivna evenemang som kan upptas i nationella förteckningar.

52      Av detta följer att skäl 18 i direktiv 97/36 inte kan anses innebära att åtgärden att uppta slutspelet i fotbolls-EM i en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället automatiskt är förenlig med gemenskapsrätten. Detta skäl ska än mindre förstås så, att hela slutspelet i fotbolls-EM i samtliga fall med rätta kan upptas i en sådan förteckning, oberoende av hur stort intresse matcherna i detta mästerskap röner i den berörda medlemsstaten.

53      Med beaktande av de överväganden som framgår av punkterna 44−49 ovan innebär detta skäl däremot att när en medlemsstat upptar matcherna i slutspelet i fotbolls-EM i den förteckning som medlemsstaten har valt att upprätta, så behöver den inte i sitt meddelande till kommissionen särskilt motivera varför den anser att matcherna i slutspelet i fotbolls-EM är ett evenemang av särskild vikt för samhället.

54      UEFA:s grunder ska bedömas med ovan angivna överväganden i åtanke.

55      I den del UEFA i den andra grunden har gjort gällande att kommissionen motiverade det angripna beslutet i bristande utsträckning när det gäller kommissionens bedömning av klarheten och öppenheten i det förfarande som tillämpats i Förenade kungariket, kommer tribunalen att pröva denna grund innan den prövar den första grunden där UEFA gjort gällande att kommissionens bedömning var felaktig. Vidare kommer tribunalen att pröva den femte grunden innan den prövar den fjärde.

 Den andra grunden: Bristande motivering

–       Parternas argument

56      UEFA har gjort gällande att kommissionen inte motiverade det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning, vilket hindrar tribunalen att utföra sin prövning. I och med att det angripna beslutet medför inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster och i äganderätten samt förhindrar konkurrens, borde det ha motiverats på ett detaljerat sätt. Det angripna beslutet innehåller emellertid inte någon tillräcklig motivering när det gäller klarheten och öppenheten i förfarandet i Förenade kungariket eller avseende friheten att tillhandahålla tjänster och konkurrensrätten.

57      Enligt UEFA framgår det nämligen av det angripna beslutet att kommissionen inte beaktade utvecklingen efter år 2000 när den fattade beslutet, vilket innebär att kommissionen år 2007 inte hade tillgång till de uppgifter som erfordrades för att fatta ett korrekt motiverat beslut. Tittarsiffrorna för slutspelet i fotbolls-EM år 2000 och 2004 ger emellertid vid handen att de matcher som spelades utan något landslag från Förenade kungariket endast lockade en tredjedel av dem som tittade på matcher som spelades med något landslag från Förenade kungariket. Kommissionen underlät att ta in uppgifter om de nya omständigheter som inträffat efter domen i det ovan i punkt 14 nämnda målet Infront WM mot kommissionen (vilken innebar att det blev nödvändigt att fatta ett beslut beträffande Förenade kungarikets förteckning), och därigenom åsidosatte kommissionen även principen om god förvaltningssed. Nämnda dom innebar inte heller någon bekräftelse av den bedömning som gjordes i skrivelsen av den 28 juli 2000 (se punkterna 13 och 14 ovan) av förenligheten av Förenade kungarikets förteckning med gemenskapsrätten.

58      Vad kommissionen gjorde var emellertid endast att omforma skrivelsen av den 28 juli 2000 till ett beslut, utan att därvid göra någon grundligare bedömning än den kortfattade analys som gjordes enligt kommissionens egen redogörelse vid förstainstansrätten i målet Infront WM mot kommissionen (se punkt 14 ovan). Kommissionens underlåtenhet att göra en grundlig undersökning fick oundvikligen till följd att motiveringsskyldigheten åsidosattes och att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning i fråga om friheten att tillhandahålla tjänster och konkurrensrätten.

59      UEFA har i detta avseende gjort gällande att den enda motivering som kommissionen anförde i fråga om inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster bestod i en hänvisning till tillgången till TV-sändningar från evenemang av särskild vikt för samhället, vilket endast innebär en hänvisning till artikel 3a i direktiv 89/552. Kommissionen lämnade därvid inte någon redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheter som skulle kunna motivera ett sådant undantag från en grundläggande fördragsbestämmelse. När det sedan gäller konkurrensrätten gjorde kommissionen i det angripna beslutet inte ens något försök att definiera de relevanta marknaderna.

60      UEFA har slutligen gjort gällande att kommissionen borde ha lämnat en särskild motivering av sitt beslut att göra en annan bedömning än vad den gjorde i fråga om de medlemsstater som endast tagit upp vissa matcher från slutspelet i fotbolls-EM i sina respektive förteckningar.

61      Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

62      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som adressaterna, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av rättsakten, kan ha av att få förklaringar. Det fordras inte att motiveringen av en rättsakt anger samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte enbart ska bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla bestämmelser som reglerar det aktuella området (domstolens dom av den 30 mars 2000 i mål C‑265/97 P, VBA mot Florimex m.fl., REG 2000, s. I‑2061, punkt 93).

63      Tribunalen erinrar dessutom om att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T‑112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑5049, punkt 94).

64      När det gäller frågan huruvida förfarandet i Förenade kungariket uppfyller kraven på klarhet och öppenhet, angav kommissionen i skäl 4 i det angripna beslutet att förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället hade upprättats på ett klart och öppet sätt och att ett omfattande samrådsförfarande hade inletts i medlemsstaten (se punkt 17 ovan).

65      Tribunalen konstaterar för det första att UEFA själv deltagit i förfarandet i egenskap av arrangör av slutspelet i fotbolls-EM. UEFA yttrade sig genom skrivelse av den 23 december 1997 till ministern angående huruvida slutspelet eventuellt skulle tas upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket.

66      Tribunalen konstaterar för det andra att bestämmelserna i Broadcasting Act 1996 om evenemang av särskild vikt för samhället återfinns i bilaga till det angripna beslutet. I artikel 97 i denna lag föreskrivs att förteckningen i fråga upprättats av ministern efter samråd med bland annat den person från vilken TV-rättigheterna köps till varje evenemang med nationellt intresse som ministern föreslår ska tas upp i förteckningen eller ej.

67      För det tredje framgår det av skäl 5 i det angripna beslutet, jämfört med skälen 6 och 18, att kommissionen godkände att slutspelet i fotbolls-EM togs upp i Förenade kungarikets förteckning av den anledningen att detta slutspel är av särskilt allmänt intresse i landet inte bara bland dem som i normala fall följer sportevenemang på TV och att evenemanget alltid sänts i fri TV och haft stor TV-publik. Ifrågavarande kriterier ingår emellertid bland dem som ministern fastställde före samrådsförfarandet angående enskilda evenemang som ska tas upp i Förenade kungarikets förteckning (se punkterna 7 och 8 ovan).

68      Det angripna beslutet innehåller således de uppgifter som behövs för att UEFA ska kunna förstå hur kommissionen kom fram till slutsatsen att ministerns förfarande varit klart och öppet med avseende på kriterierna för urvalet av de evenemang som skulle tas upp i förteckningen, samrådet avseende detta urval och definitionen av behörig myndighet i detta avseende. Därmed innehåller beslutet också de uppgifter som gör det möjligt för tribunalen att utföra sin prövning av om kommissionens slutsats var riktig.

69      I den del som UEFA rent allmänt gjort gällande att kommissionen underlät att motivera det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning när det gäller den fria rörligheten för tjänster och konkurrensrätten, finner tribunalen följande. I skälen 19 och 20 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen för varför den ansåg att Förenade kungarikets åtgärder inte stred mot de gemenskapsrättsliga bestämmelserna på dessa områden (se punkt 17 ovan).

70      Kommissionen anförde därvid att Förenade kungarikets åtgärder framstår som tillräckligt proportionerliga för att kunna motivera ett undantag från friheten att tillhandahålla tjänster, på grundval av tvingande skäl av allmänintresse, såsom att säkerställa tillgång för så många som möjligt till sändningar av evenemang av särskild vikt för samhället. Det följer av skäl 19 i det angripna beslutet att kommissionen anförde skälen för sin bedömning att fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för tjänster inte hindrar att slutspelet i fotbolls-EM tas upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket på ett sätt som gjorde det möjligt för UEFA att förstå dessa skäl och att bestrida bedömningen i materiellt hänseende. Kommissionens skäl i denna del anfördes även på ett sätt som gjorde det möjligt för tribunalen att utföra sin prövning. I och med att kommissionen i skälen 5, 6 och 18 angav skälen till sin bedömning att slutspelet i fotbolls-EM är ett evenemang av särskild vikt för samhället, kunde UEFA – som är den ursprungliga innehavaren av sändningsrättigheterna för detta slutspel – avgöra om det finns omständigheter som föranleder en annan bedömning eller visa att det var oproportionerligt eller på annat sätt stod i strid med gemenskapsrätten att ta upp samtliga matcher i slutspelet i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket.

71      På det konkurrensrättsliga området angav kommissionen i skäl 20 i det angripna beslutet att kriterierna för definitionen av programföretag bygger på objektiva kriterier och att Förenade kungarikets åtgärder lämnar utrymme för faktisk och möjlig konkurrens i samband med förvärvandet av sändningsrättigheterna för dessa evenemang. Kommissionen fann vidare att antalet evenemang i förteckningen inte är oproportionerligt stort, vilket innebär att konkurrensen i senare led på marknaderna för fri TV och betal-TV inte snedvrids om dessa evenemang tas upp i förteckningen.

72      Tribunalen konstaterar att kommissionen i skäl 20 angav skälen för sin bedömning att Förenade kungarikets åtgärder inte strider mot artikel 86 EG. Vidare framgår det av skäl 20 att kommissionen förklarade sin bedömning med en hänvisning till marknaden för förvärvande av sändningsrättigheterna för de aktuella evenemangen och till marknaderna i senare led för fri TV och betal-TV. Det ska dessutom preciseras att syftet med det angripna beslutet inte är att pröva om företagens beteende är lagenligt med avseende på artiklarna 81 EG och 82 EG eller, i förekommande fall, att vidta åtgärder med stöd av rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Syftet med det angripna beslutet är i stället att pröva om de statliga åtgärderna är förenliga med artikel 86 EG. Mot denna bakgrund uppfyller kommissionen sin motiveringsskyldighet enligt artikel 253 EG när den på ett tydligt sätt anger hur institutionen resonerat när den kom fram till att den nationella lagstiftningen inte innebär något konkurrenshinder som inte är förenligt med de tillämpliga fördragsbestämmelserna rörande företag som beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter.

73      I och med att detta resonemang framgår av skäl 20 i det angripna beslutet, kan UEFA förstå hur kommissionen resonerat och bestrida bedömningen i materiellt hänseende vid tribunalen. För övrigt kan tribunalen utföra sin prövning i detta avseende.

74      UEFA har vidare gjort gällande att kommissionen underlåtit att i tillräcklig utsträckning motivera det angripna beslutet, genom att inte beakta omständigheter efter år 2000 vid prövningen av riktigheten i ministerns beslut att ta upp slutspelet i fotbolls-EM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Vad beträffar UEFA:s argument i denna del, finner tribunalen att detta argument inte rör motiveringen av det angripna beslutet utan i stället frågan huruvida skälen är materiellt riktiga. I och med att kommissionen i skälen 5, 6 och 18 i det angripna beslutet redogjorde för sin bedömning att slutspelet i fotbolls-EM kunde tas upp i den aktuella förteckningen, skulle underlåtenheten att beakta omständigheter som skulle kunna ifrågasätta institutionens bedömning i detta avseende – om det antas att kommissionen underlåtit att göra detta – påverka det angripna beslutets lagenlighet i materiellt hänseende. Tribunalen kommer därför att pröva detta argument i samband med prövningen av den tredje grunden.

75      När det sedan gäller UEFA:s argument att kommissionen borde ha lämnat en särskild motivering av sitt beslut att göra en annan bedömning än vad den gjorde i fråga om de medlemsstater som endast tagit upp vissa matcher från slutspelet i fotbolls-EM i sina respektive förteckningar, finner tribunalen att kommissionen inte var skyldig att lämna någon sådan särskild motivering.

76      I och med att artikel 3a i direktiv 89/552 inte innebär en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som medlemsstaterna kan anse vara av särskild vikt för samhället (se punkterna 51 och 52 ovan), kan flera synsätt rörande upptagandet av matcher från slutspelet i fotbolls-EM i en nationell förteckning vara förenliga med artikel 3a.

77      Mot denna bakgrund finner tribunalen att även om det är förenligt med gemenskapsrätten att ta upp samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM i en nationell förteckning, så finns det inget som hindrar att det även är förenligt med gemenskapsrätten att endast ta upp vissa matcher från slutspelet. Att kommissionen i sina beslut antagit olika synsätt som också är förenliga med gemenskapsrätten kan således inte i sig anses vara inkonsekvent. I motsats till vad som gjorts gällande av sökanden var kommissionen inte skyldig att lämna någon särskild motivering i detta avseende.

78      Talan kan således inte bifallas på den andra grunden.

 Den första grunden: Åsidosättande av artikel 3a.1 i direktiv 89/552

–       Parternas argument

79      UEFA har erinrat om att enligt artikel 3a.1 i direktiv 89/552 ska medlemsstaterna upprätta en förteckning över de evenemang som är av särskild vikt för samhället och detta ska göras på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid. I det angripna beslutet har kommissionen enligt UEFA i skäl 4 endast angett att detta villkor är uppfyllt och att ett omfattande samrådsförfarande inletts i Förenade kungariket.

80      UEFA anser emellertid att detta samrådsförfarande inte varit fullständigt, eftersom ministern inte beaktade UEFA:s kommentarer på ett korrekt sätt. Ministern ignorerade även yttrandet från Advisory Group on listed events (se punkt 8 ovan), där det förordades att matcher som inte spelades av landslagen från Förenade kungariket skulle ingå i grupp B i förteckningen. Detsamma gällde yttrandet från Office of Fair Trading (OFT) (Förenade kungarikets konkurrensmyndighet), där det förordades att matcher endast skulle tas upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället när detta var erforderligt utifrån ett ”oemotståndligt allmänintresse”. Ministern förklarade emellertid inte varför han inte följde dessa yttranden, och inte heller varför varje match i slutspelet i fotbolls-EM skulle anses vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket.

81      UEFA anser vidare att något samråd inte ägt rum rörande kriterierna för hur programföretagen skulle delas in i kategorier fastställda enligt artikel 98 i Broadcasting Act 1996 (se punkt 9 ovan). Enligt UEFA innebär dessa kriterier att de konkurrenshinder som blir följden av Förenade kungarikets lagstiftning förstärks och att det i praktiken blir omöjligt för programföretag som inte är etablerade i denna medlemsstat att förvärva exklusiva rättigheter till TV-sändningar från de evenemang som finns upptagna i förteckningen. Indelningen av programföretag i kategorier påverkar för övrigt omfattningen av de konsekvenser som blir följden av att ett evenemang tas upp i denna förteckning.

82      UEFA har vidare gjort gällande att Förenade kungariket inte har ändrat förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället sedan år 1998, trots att marknaden sedan dess genomgått genomgripande förändringar. Ett samråd som ägde rum åren 1997 och 1998 kan således inte anses utgöra lämplig grund för ett kommissionsbeslut som antogs i oktober 2007.

83      Broadcasting Act 1996 uppfyller enligt UEFA inte kraven i artikel 3a i direktiv 89/552. Enligt nämnda lag åläggs nämligen inte ministern att pröva om en tidsförskjuten sändning är tillräcklig för att säkerställa det allmänna intresset av tillgång till TV-sändningar från ett evenemang av särskild vikt. Det förfarande som följts vid valet av grupp som varje evenemang ska delas in i är dessutom varken klart eller öppet. Förklaringen i skäl 21 i det angripna beslutet – det vill säga att proportionaliteten i de brittiska åtgärderna förstärks av det faktum att ett antal av de förtecknade evenemangen endast kräver sekundär täckning – förklarar inte varför det är rimligt och proportionerligt att ta upp samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM i grupp A i förteckningen.

84      UEFA har gjort gällande att Förenade kungarikets åtgärder innebär inskränkningar i de exklusiva rättigheter som förvärvats från och med den 1 oktober 1996, trots att slutspelet i fotbolls-EM togs upp i Förenade kungarikets förteckning först den 25 juni 1998. Kommissionen har emellertid inte prövat om det var lagligt att ålägga retroaktiva inskränkningar i rättigheterna till slutspelet i fotbolls-EM, trots att detta verkar vara oförenligt både med Förenade kungarikets lagstiftning och med artikel 3a.3 i direktiv 89/552.

85      UEFA har slutligen gjort gällande att dessa argument innebär att det angripna beslutet ska anses vara ogiltigt. Kommissionen har nämligen inte kommit till slutsatsen att det nationella förfarandet var vare sig klart eller öppet, utan att den omständigheten att inte någon talan förts mot Förenade kungarikets åtgärder vid nationell domstol hindrar UEFA att åberopa denna grund.

86      Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

87      Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 inte specifikt anges hur det ska gå till när en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället upprättas. Denna bestämmelse ger medlemsstaterna ett utrymme för eget skön vad avser hur de organiserar ifrågavarande förfaranden vad rör olika led, huruvida de berörda eventuellt ska ges tillfälle att yttra sig och hur administrativa befogenheter ska fördelas, samtidigt som det preciseras att dessa förfaranden i deras helhet måste kännetecknas av klarhet och öppenhet.

88      Inskränkningar i de grundläggande friheter som garanteras av fördraget, vilka görs genom nationella åtgärder som är berättigade för att de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, måste nämligen vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se punkt 46 ovan).

89      Även då nationella lagar – som de som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 – har till syfte att skydda rätten till yttrandefrihet (se punkterna 47–49 ovan), måste de krav som följer av åtgärder som syftar till att genomföra en sådan politik under alla omständigheter vara proportionerliga i förhållande till det mål som eftersträvas, och det sätt på vilket de tillämpas får inte vara diskriminerande i förhållande till medborgare från andra medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 november 1989 i mål C‑379/87, Groener, REG 1989, s. 3967, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 10, s. 259, samt av den 12 juni 2003 i mål C‑112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I‑5659, punkt 82).

90      Det är mot denna bakgrund som medlemsstaternas förfaranden vad gäller förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället måste vara klara och öppna, i den meningen att de måste grundas på objektiva kriterier som i förväg är kända för de berörda personerna, så att medlemsstaterna inte agerar godtyckligt när de använder sig av sitt utrymme för eget skön vad avser sina beslut att ta upp vissa evenemang i sina förteckningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 46). Även om ett evenemang enligt artikel 3a i direktiv 89/552 endast får upptas i förteckningen om det är av särskild vikt för samhället, krävs det nämligen att det dessförinnan upprättas specifika kriterier för hur det ska avgöras huruvida ett evenemang är av sådan vikt, vilket utgör ett grundläggande krav för att de nationella besluten, inom ramen för de nationella myndigheternas utrymme för eget skön på detta område, ska kunna antas på ett klart och öppet sätt (se punkt 119 nedan).

91      Kravet på att förfarandet ska vara klart och öppet innebär även att de relevanta bestämmelserna anger vilket organ som är behörigt att upprätta evenemangsförteckningen liksom under vilka omständigheter som berörda personer kan inkomma med yttrande.

92      Blotta omständigheten att det finns situationer som kan medföra att en nationell myndighets bedömning av om ett visst evenemang är av vikt för samhället inte är riktig, avser däremot varken förfarandets klarhet eller öppenhet. En sådan omständighet rör i stället frågan om denna bedömning är korrekt. Samma sak gäller då dessa omständigheter utgörs av synpunkter eller yttranden från samrådsorgan, behörig myndighet eller berörda parter som deltagit i förfarandet.

93      UEFA:s argument att rekommendationerna från Advisory Group on listed events och Office of Fair Trading, liksom UEFA:s egna yttranden, inte hade beaktats, kan således inte påverka kommissionens bedömning avseende frågan om det förfarande som ministern följt var öppet och klart, vid upprättandet av förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket (se punkterna 6–8 ovan).

94      Syftet med och verkan av det i artikel 3a i direktiv 89/552 föreskrivna kravet på öppenhet och klarhet är dessutom inte att förmå den behöriga nationella myndigheten att redovisa skälen till varför den inte följt de synpunkter och yttranden som inkommit under samrådsförfarandet. UEFA:s argument att varken ministern eller kommissionen angett skälen till varför man inte följt synpunkterna från Advisory Group on listed events kan således inte visa att kommissionen gjorde fel i det angripna beslutet då den kom fram till att förfarandet i Förenade kungariket ägt rum på ett klart och öppet sätt.

95      Det finns än större anledning att göra denna bedömning när det gäller slutspelet i fotbolls-EM. Detta slutspel nämns i skäl 18 i direktiv 97/36 och kan skäligen anses som ett unikt evenemang snarare än som en samling individuella evenemang som delas in i matcher av gala-karaktär, matcher som inte är av gala-karaktär och matcher som spelas av landslaget (se punkt 103 nedan).

96      Följande möjligheter står till buds för den som anser att synpunkter och yttranden under samrådsförfarandet ger vid handen omständigheter som kan innebära att den behöriga myndighetens slutliga beslut blir ogiltigt, avseende bedömningen av evenemangets vikt för samhället: för det första kan den personen ifrågasätta bedömningen vid nationell domstol och för det andra kan talan väckas vid tribunalen mot kommissionens eventuella beslut att godkänna bedömningen. Detta har UEFA för övrigt gjort inom ramen för den tredje grunden.

97      Att något samråd inte ägt rum när det gäller kriterierna för indelning av programföretagen – om det antas att något sådant samråd verkligen inte ägt rum – påverkar för övrigt inte kommissionens bedömning att förfarandet var öppet och klart då ministern antog förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Enligt artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är det förfarandet för att upprätta en sådan förteckning som ska vara klart och öppet, inte förfarandet som ska följas då man antar hela regelverket som ska skydda rätten till information. Frågan om detta regelverk är förenligt med gemenskapsrätten ska för övrigt bedömas av kommissionen inom ramen för artikel 3a.2.

98      Inte heller frågan om kommissionen kunde grunda det år 2007 antagna angripna beslutet på omständigheter som framkom vid ett samråd före år 1998 avser det nationella förfarandets öppenhet och klarhet. Det som i stället avses är om kommissionen gjorde en riktig bedömning då den tog upp slutspelet i fotbolls-EM i Förenade kungarikets förteckning. Detta kommer att prövas inom ramen för den tredje grunden.

99      UEFA har vidare gjort gällande att Broadcasting Act 1996 inte tvingar ministern att först pröva om allmänintresset på ett lämpligt sätt kan tillvaratas genom att fria TV-kanaler sänder evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket i efterhand. Tribunalen finner att UEFA inte kan vinna framgång med detta argument. UEFA har nämligen därvid förstått sista meningen i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 på ett felaktigt sätt. Sista meningen i artikel 3a.1 tvingar nämligen inte medlemsstaterna att pröva om syftet, att en väsentlig del av allmänheten har tillgång till TV-sändningar av ett evenemang av särskild vikt för samhället, kan säkerställas på ett lämpligt sätt, då evenemanget sänds direkt av en betalkanal och i efterhand av en fri TV-kanal. Denna sista mening ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att ett evenemang av särskild vikt för samhället ska sändas i TV. Förenade kungariket har dock inte använt sig av denna möjlighet. Den nationella lagstiftningen ålägger nämligen inte programföretagen att sända vissa evenemang, vilket för övrigt framgår av artikel 9 i Code on sports and other listed and designated events.

100    I växelverkan härmed innebär inte artikel 3a.1 i direktiv 89/552 att medlemsstaterna måste föreskriva särskilda förfaranden vid bestämmandet av var och en av de kategorier i vilka de kan finna det lämpligt att dela in evenemangen av särskild vikt för deras samhälle. Det som krävs enligt denna bestämmelse är nämligen att evenemang som finns upptagna i förteckningen verkligen är av särskild vikt för samhället. Bestämmelsen påverkar därvid inte en medlemsstats bedömning av om det är lämpligt att dela in dessa evenemang i olika kategorier. Den omständigheten att det bara finns ett enda förfarande när man ska upprätta denna förteckning, innebär således inte att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av om förfarandet i Förenade kungariket ägt rum på ett klart och öppet sätt. UEFA kan därmed inte vinna framgång med sitt argument.

101    Kommissionen var således inte skyldig att i det angripna beslutet lämna en särskild motivering till varför det var relevant att ta med samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM i grupp A i Förenade kungarikets förteckning. UEFA:s argument i denna del ska inte heller vinna framgång.

102    När det gäller UEFA:s argument att ministern inte lämnat någon motivering till varför varje match i slutspelet i fotbolls-EM skulle anses vara av särskild vikt för samhället, erinrar tribunalen om följande. För det första nämns slutspelet i fotbolls-EM i skäl 18 i direktiv 97/36 såsom ett exempel på evenemang av särskild vikt för samhället. För det andra har UEFA i den tredje grunden gjort gällande att endast matcher av gala-karaktär – såsom inledningsmatchen och finalen – och matcher som spelas av ett landslag från Förenade kungariket är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket.

103    Visserligen innehåller skäl 18 i direktiv 97/36 inget ställningstagande vad avser frågan huruvida samtliga eller endast en del av matcherna i slutspelet i fotbolls-EM får tas upp i en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället (se punkt 52 ovan), men det går inte att utläsa något giltigt stöd för en princip som går ut på att endast matcher av gala-karaktär och matcher som spelas av ett landslag från Förenade kungariket kan kvalificeras som ett sådant evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och således får tas upp i en sådan förteckning. Det är nämligen helt rimligt att se slutspelet i fotbolls-EM som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang där det föreligger en klar skillnad mellan matcher av gala-karaktär, matcher som inte är av sådan karaktär och matcher som spelas av landslaget. Det är exempelvis välkänt att matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte är av gala-karaktär kan vara avgörande för hur det går för lagen, vilket innebär att deras deltagande i matcher av gala-karaktär eller matcher som spelas av landslaget kan vara beroende av utgången i dessa matcher. Matcher som inte är av gala-karaktär är exempelvis avgörande för vilken motståndare landslaget kan komma att möta i senare led i mästerskapet. Utgången i matcher som inte är av gala-karaktär kan till och med vara avgörande för om respektive landslag går vidare till nästa led i mästerskapet.

104    Med hänsyn till dessa särskilda omständigheter som gör att slutspelet i fotbolls-EM kan anses som ett enda evenemang, var ministern inte skyldig att mer i detalj motivera sin bedömning vad avser varje match i slutspelet, det vill säga även i förhållande till matcher som inte är av gala-karaktär, särskilt som relevant statistik inte visar att dessa systematiskt ses av ett mindre antal TV-tittare (se punkterna 126−135 nedan).

105    Vad sedan beträffar UEFA:s argument att Förenade kungarikets lagstiftning skulle ha retroaktiv verkan, finner tribunalen att detta argument inte rör frågan huruvida förfarandet för att upprätta förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället ägt rum på ett klart och öppet sätt. I den mån som UEFA därvid gjort gällande ett åsidosättande av artikel 3a.3 i direktiv 89/552, är det tillräckligt att konstatera att denna bestämmelse definierar – inom ramen för mekanismen med ömsesidigt erkännande – skyldigheterna för andra medlemsstater än den som upprättat en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället. Hänvisningen till de rättigheter som förvärvats efter offentliggörandet av direktiv 97/36 rör således lagstiftning som de andra medlemsstaterna ska genomföra för att fullgöra sina skyldigheter rörande ömsesidigt erkännande. Denna hänvisning rör således inte de åtgärder som ska vidtas av den medlemsstat som upprättat förteckningen, i förevarande fall Förenade kungariket.

106    UEFA:s argument ger därmed inte vid handen att kommissionen gjorde fel då den fann att det i punkterna 7–8 ovan beskrivna förfarandet hade genomförts på ett klart och öppet sätt.

107    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552

–       Parternas argument

108    UEFA har gjort gällande att inget av de kriterier som kommissionen angett i skäl 5 i det angripna beslutet (se punkt 17 ovan) är uppfyllt för samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM.

109    Vad beträffar kommissionens bedömning i skäl 6 i det angripna beslutet att slutspelet i fotbolls-EM i sin helhet är av särskilt allmänt intresse i Förenade kungariket, eftersom det är särskilt populärt för den stora allmänheten och inte bara hos dem som normalt sett följer sportevenemang på TV, anser UEFA – beträffande det första kriteriet – att kommissionen därvid gjorde en uppenbart oriktig bedömning. Denna oriktiga bedömning påverkar kvalificeringen av hela slutspelet i fotbolls-EM som ett evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Till skillnad från vad kommissionen har gjort gällande anser UEFA nämligen att slutspelet i fotbolls-EM inte uppfyller det första kriteriet i skäl 5 i det angripna beslutet.

110    UEFA har låtit en specialistbyrå utföra två undersökningar beträffande Förenade kungariket. Av dessa båda undersökningar framgår det att bland dem som ”vanligtvis inte är intresserade” eller ”inte alls är intresserade” av fotboll så är det endast en ringa procentandel som är intresserad av de matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket. Således uppvisar 20 procent av dem som ”vanligtvis inte är intresserade” av fotboll ett visst intresse för sådana matcher mot 1 procent som är extremt intresserad och 45 procent som är intresserade av matcher i slutspelet i fotbolls-EM som spelas av ett landslag från Förenade kungariket. Bland dem som då och då tittar på fotboll i TV är det endast 33 procent som är intresserade av en match som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket mot 56 procent om ett sådant lag är inblandat, medan endast 4 procent av dem som aldrig tittar på fotboll i TV är intresserade av en match som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket.

111    Dessa resultat bekräftas enligt UEFA av tittarsiffrorna för Förenade kungariket. Enligt dessa tittarsiffror är det endast 32 procent av dem som tittar på TV då matcher pågår som tittar på matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket, medan i genomsnitt 67 procent av TV-tittarna tittar på matcher som spelas av ett landslag från Förenade kungariket. Tittarsiffrorna för slutspelet i fotbolls-EM åren 2000–2008 ger en liknande bild, medan gruppspelsmatcher utan något landslag från Förenade kungariket i slutspelet år 1996 i genomsnitt följdes av hälften av dem som tittade på gruppspelsmatcher som spelades av ett landslag från Förenade kungariket. Enligt UEFA ger dessa sifferuppgifter vid handen att matcher i slutspel i fotbolls-EM som inte spelas av ett landslag från Förenade kungariket inte är av särskilt allmänt intresse för samhället i medlemsstaten. Det var därför felaktigt att slå fast att TV-tittare som vanligtvis inte tittar på fotboll är intresserade av dessa matcher och att dessa matcher är av särskilt intresse för samhället i Förenade kungariket.

112    UEFA har vidare gjort gällande att två matcher från slutspelet i fotbolls-EM år 2004 och två matcher från slutspelet år 2008 sänts – efter tillstånd från Office of Communications – av TV-kanaler i den andra av de kategorier som fastställs i lagstiftningen i Förenade kungariket (se punkt 9 ovan) och följts av mellan 4 000 och 739 000 TV-tittare. Om dessa matcher verkligen hade varit av särskilt vikt för samhället i Förenade kungariket, skulle varken BBC eller ITV ha ansökt om tillstånd att få sända dem på mindre kanaler och dessa matcher skulle inte ha fått så låga tittarsiffror. UEFA har tillagt att de kanaler som sände dessa matcher når ut till en betydande andel av befolkningen i Förenade kungariket (31,6 miljoner år 2004 och 50,4 miljoner år 2008). Detta innebär att tittarsiffrorna inte beror på dålig täckning.

113    När det sedan gäller det fjärde kriteriet, som kommissionen verkar ha tillämpat i skäl 18 i det angripna beslutet i förhållande till slutspelet i fotbolls-EM, har UEFA gjort gällande att det inte är ägnat att mäta ett evenemangs vikt för samhället. Innan betal-TV kom, var detta kriterium nämligen uppfyllt för samtliga sportevenemang som sändes på TV.

114    De matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket följs i medlemsstaten systematiskt av ett mycket lägre antal TV-tittare än vad som är fallet för matcher som spelas av ett landslag från Förenade kungariket. Detta innebär att utöver de matcher som kan kvalificeras vara av gala-karaktär så är det endast matcher som spelas av ett landslag från Förenade kungariket som verkligen kan anses vara av vikt för samhället i Förenade kungariket. Detta förhållande har till och med vitsordats av kommissionen i ett beslut på konkurrensområdet inom den audiovisuella sektorn. Det är för övrigt betecknande att de matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelats av något landslag inte kommit in på tittarlistan över de 10 populäraste sportevenemangen år 2007 och inte heller på tittarlistan över de 100 populäraste TV-programmen åren 2006 och 2007.

115    Detta övervägande intresse för landslaget kännetecknar även TV-tittarvanorna i andra medlemsstater, såsom Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien och Nederländerna. Av tittarsiffrorna framgår att i Förenade kungariket är denna tendens ännu starkare, och detta gäller också andra sporter. Med undantag för Konungariket Belgien och Förenade kungariket har emellertid nästan alla de medlemsstater som upprättat förteckningar över evenemang av särskild vikt för samhället endast tagit upp matcher i slutspelet i fotbolls-EM som är av gala-karaktär eller som spelas av respektive lands landslag. Det finns emellertid inte någon objektiv skillnad som motiverar Förenade kungarikets förhållningssätt. Detta skulle kommissionen också ha kommit fram till om den hade undersökt frågan.

116    UEFA anser således att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning då den kom fram till att hela slutspelet i fotbolls-EM är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Denna felaktiga bedömning innebär även att UEFA de facto har diskriminerats när det gäller överlåtelse av TV-rättigheter till slutspelet i fotbolls-EM i Förenade kungariket. Kommissionen gjorde således inte någon korrekt bedömning av om de nationella åtgärderna var förenliga med gemenskapsrätten, och den åsidosatte därmed sin skyldighet enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552.

117    UEFA har tillagt att även om skäl 18 i direktiv 97/36 ska tolkas på så sätt att hela slutspelet i fotbolls-EM ska anses vara av särskild vikt för samhället, så är detta skäl rättsstridigt enligt artikel 241 EG.

118    Kommissionen har med stöd av intervenienterna gjort gällande att talan inte kan bifallas såvitt avser denna grund. UEFA får inte framställa en invändning enligt artikel 241 EG mot direktiv 97/36. Kommissionen har dessutom vidhållit att hela slutspelet i fotbolls-EM uppfyller det första och det fjärde kriteriet i skäl 5 i det angripna beslutet, såsom detta för övrigt framgår av skäl 6 och 18 i beslutet.

–       Tribunalens bedömning

119    Det ska inledningsvis anmärkas att eftersom det i artikel 3a i direktiv 89/552 föreskrivs att medlemsstaterna har rätt att bestämma vilka evenemang som är av särskild vikt för respektive samhälle, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, förfogar medlemsstaterna över ett betydande utrymme för eget skön i detta avseende.

120    Vidare innebär omnämnandet av slutspelet i fotbolls-EM i skäl 18 i direktiv 97/36, trots att artikel 3a i direktiv 89/552 inte medför en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som en medlemsstat kan anse vara av särskild vikt för samhället (se punkterna 51 och 52 ovan), att kommissionen inte kan anse att åtgärden att ta upp matcherna i detta mästerskap i en förteckning över evenemang strider mot gemenskapsrätten, med motiveringen att den berörda medlemsstaten inte har meddelat kommissionen exakt vilka skäl som gör att den menar att matcherna ska anses som evenemang av särskild vikt för samhället (se punkt 53 ovan). Kommissionens eventuella slutsats att åtgärden att uppta slutspelet i fotbolls-EM som helhet i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället i en medlemsstat är förenlig med gemenskapsrätten, eftersom detta mästerskap är av sådant slag att det med rätta kan anses som ett unikt evenemang, kan emellertid ifrågasättas på grundval av särskilda omständigheter som visar att matcher som inte är av gala-karaktär inte är av så stor vikt för samhället i denna medlemsstat.

121    Såsom framgår av punkterna 51 och 52 ovan ger nämligen varken skäl 18 i direktiv 97/36 eller artikel 3a i direktiv 89/552 någon ledning vad avser frågan huruvida slutspelet i fotbolls-EM som helhet kan upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, utan hänsyn till hur stort intresse matcherna röner i den berörda medlemsstaten, särskilt vad avser matcher som inte är av gala-karaktär.

122    Det finns således ingen anledning att diskutera lagligheten av direktiv 97/36 vad avser frågan huruvida det är tillåtet att beteckna slutspelet i fotbolls-EM i dess helhet som ett evenemang av särskild vikt för samhället, i stället för att endast göra det vad avser matcherna som är av gala-karaktär eller som spelas av ett landslag från Förenade kungariket (se punkt 117 ovan), eftersom denna fråga inte tas upp i skäl 18 i detta direktiv. Det saknas således anledning att uttala sig i frågan huruvida UEFA med rätta kunde framställa en invändning med stöd av artikel 241 EG i sin replik.

123    Slutspelet i fotbolls-EM kan dessutom, såsom har förklarats i punkt 103 ovan, med rätta anses som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang som kan uppdelas i olika intressenivåer, varför ministerns sätt att hantera frågan inte kan anses godtyckligt utan ligger inom dennes utrymme för eget skön.

124    Matcherna som inte är av gala-karaktär kan vidare även vara av intresse av den enkla anledningen att de ingår i detta mästerskap, på samma sätt som fallet är för andra sporter som normalt är av begränsat intresse men för vilka intresset ökar när de ingår i OS.

125    Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att inte ifrågasätta ståndpunkten att det, vid bedömningen av vilken vikt slutspelet i fotbolls-EM har för samhället i Förenade kungariket, saknas anledning att göra åtskillnad mellan å ena sidan matcher av gala-karaktär och matcher som spelas av ett landslag från denna medlemsstat och å andra sidan matcher som inte är av gala-karaktär, varvid man i stället har sett detta mästerskap som en helhet och inte som en serie enskilda evenemang (skälen 6 och 18 i det angripna beslutet, se punkt 17 ovan).

126    Resultatet från de undersökningar som UEFA låtit utföra bekräftar – och motsäger inte – denna slutsats. UEFA:s argument mot denna slutsats som anförts inom ramen för förevarande grund påverkar inte bedömningarna i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet.

127    Det ska nämligen för det första påpekas att det inte finns något krav att matcher som inte är av gala-karaktär måste locka lika många TV-tittare som matcher av gala-karaktär och matcher som spelas av respektive landslag för att de ska kunna upptas i den nationella förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället. Det krävs inte heller att dessa matcher intresserar dem som inte är fotbollssupportrar lika mycket som matcherna av gala-karaktär eller matcherna som spelas av respektive landslag.

128    Till skillnad från vad som gjorts gällande av UEFA finner tribunalen för det andra att den omständigheten att 21 procent av invånarna i Förenade kungariket som vanligtvis inte är intresserade av fotboll förklarar sig intresserade av matcherna i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket, mot 45 procent som förklarar sig intresserade av matcher som spelas av ett sådant landslag (se punkt 110 ovan), visar att den första matchkategorin väcker ett intresse hos dem som inte är fotbollssupportrar som är bra mycket större än vad som gäller för matcher som inte spelas inom ramen för en större internationell fotbollsturnering för landslag och som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket. Samma sak gäller för de 7 procent av invånarna i Förenade kungariket som är totalt ointresserade av fotboll och som ändå uppgett sig vara intresserade av matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket, mot 17 procent i samma grupp som uppgett sig vara intresserade av matcher som spelas av ett sådant landslag. Till skillnad från vad som gäller för de matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte är av gala-karaktär, uppvisar nämligen de som enligt själva premisserna i undersökningen vanligtvis, eller helt och hållet, är ointresserade av fotboll inte per definition något intresse för matcher som inte spelas inom ramen för en större internationell fotbollsturnering för landslag och som dessutom inte spelas av något landslag från Förenade kungariket.

129    Att dessa slutsatser är riktiga framgår även av att nämnda undersökning ger vid handen att 33 procent av invånarna i Förenade kungariket som då och då tittar på fotboll i TV är intresserade av matcher i slutspelet i fotbolls-EM som inte spelas av något landslag från nämnda medlemsstat, mot 56 procent som är intresserade av matcher som spelas av ett sådant landslag. Dessa siffror uppgår till 36 procent respektive 55 procent om man utvidgar undersökningsunderlaget till att även omfatta dem som aldrig tittar på fotboll i TV. Dessa siffror visar även att kommissionen inte gjorde någon felaktig bedömning när den kom fram till att samtliga matcher som spelas i slutspelet i fotbolls-EM är av särkskilt allmänt intresse för den breda allmänheten.

130    När det sedan gäller de uppgifter som getts in av UEFA angående tittarsiffrorna för slutspelet i fotbolls-EM år 2004 påpekar tribunalen följande. Matcherna som inte var av gala-karaktär uppnådde tittarsiffror på mellan 25,5 och 44,2 procent av samtliga TV-tittare, med som mest 8,8 miljoner TV-tittare. Tittarsiffrorna för de matcher som spelades av Englands landslag uppgick samtidigt till mellan 65,9 och 72,5 procent, med som mest 20,7 miljoner TV-tittare.

131    Uppgifterna för slutspelet i fotbolls-EM år 2000 förmedlar en liknande bild. Matcherna som inte var av gala-karaktär lockade mellan 25,7 och 49,6 procent av samtliga TV-tittare, med som mest 9,7 miljoner TV-tittare, medan tittarsiffrorna för de matcher som spelades av Englands landslag uppgick till mellan 58,5 och 74,9 procent, med som mest 16,9 miljoner TV-tittare.

132    TV-tittaruppgifterna från slutspelet i fotbolls-EM år 2000 är uttryckta i absoluta tal och de ger vid handen att matcherna som inte var av gala-karaktär lockade mellan 2,9 och 8,5 miljoner TV-tittare, medan tittarsiffrorna för de matcher som spelades av Englands landslag uppgick till mellan 8,7 och 23,8 miljoner TV-tittare.

133    Enligt samma undersökning tittade ungefär 10,1 miljoner TV-tittare på finalen i 2007 års Football Association Cup (nationella fotbollscupen).

134    Mot bakgrund såväl av absoluta tal som i relation till procenttal och tittarsiffror för matcher som spelas av Englands landslag, men även till tittarsiffrorna för finalen i 2007 års Football Association Cup, visar procenttalen och tittarsiffrorna för matcher som inte är av gala-karaktär att dessa matcher lockar en exceptionellt stor publik i Förenade kungariket, vilket inte kan ha någon annan förklaring än att de ingår i spelprogrammet under slutspelet i fotbolls-EM. Denna statistik stöder således bedömningarna i punkterna 103 och 124 ovan och den ståndpunkt som framgår av skäl 18 i det angripna beslutet, nämligen att matcherna i slutspelet i fotbolls-EM, inklusive de matcher som inte är av gala-karaktär, traditionellt har lockat ett stort antal TV-tittare. Även om det antas att UEFA:s ståndpunkt är riktig, det vill säga att kommissionen underlät att beakta uppgifter från åren efter år 2000, så kan detta således inte påverka kommissionens bedömningar på grundval av äldre uppgifter.

135    Tribunalen föranleds inte att göra någon annan bedömning med anledning av de tittarsiffror från två matcher i slutspelet i fotbolls-EM år 2004 och två matcher från slutspelet i fotbolls-EM år 2008 (se punkt 112 ovan) som UEFA åberopat och som av UEFA påståtts vara särskilt låga. Såsom betonats av UEFA finner tribunalen nämligen att tre av dessa matcher spelades samtidigt som andra matcher som inte spelades av något landslag från Förenade kungariket och som lockade mellan 4,6 och 8,8 miljoner TV-tittare på gratiskanaler i den första kategori som föreskrivs i medlemsstatens lagstiftning. Detta argument visar således inte att matcher som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket i allmänhet inte lockar någon stor TV-publik. Vad avser den fjärde matchen, det vill säga den mellan Frankrike och Schweiz, så spelades den samtidigt med en match som spelades av Englands landslag och som lockade 18,2 miljoner TV-tittare. Detta förklarar mer än nog varför denna match bara lockade 4 000 TV-tittare, dessutom på en Internet-kanal som BBCi.

136    UEFA kan inte vinna framgång med argumentet att programföretagen borde ha sänt matcherna som inte var av gala-karaktär på sina största kanaler om de hade varit av särskild vikt för samhället. Tribunalen erinrar härvid för det första om att det var berättigat att ta upp dessa matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, av den anledningen att slutspelet i fotbolls-EM i sin helhet kan ses som ett sådant evenemang (se punkt 103 ovan). För det andra erinrar tribunalen om att det inte krävs att matcher som inte är av gala-karaktär är lika viktiga som matcher av gala-karaktär eller som matcher som spelas av ett landslag (se punkt 127 ovan) för att de ska kunna tas upp i denna förteckning. Vidare är det inte så att samtliga matcher som inte är av gala-karaktär måste anses vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket för att slutspelet i fotbolls-EM som helhet med rätta ska kunna upptas i medlemsstatens förteckning över sådana evenemang. Tvärtom räcker det att den omständighet som beskrivs i punkt 103 ovan berör vissa matcher som inte är av gala-karaktär, och att det när förteckningen upprättas eller sändningsrättigheterna förvärvas inte går att avgöra hur många matcher det rör sig om och mellan vilka lag dessa matcher kommer att spelas, för att det ska föreligga grund för att inte göra åtskillnad mellan matcherna i slutspelet i fotbolls-EM vad avser dessa matchers vikt för samhället. Med beaktande av att tittarsiffrorna för dessa konkreta matcher är att anse som exceptionella och förklarliga (se punkterna 134 och 135 ovan), finner tribunalen således att BBC:s och ITV:s beslut att inte sända dessa matcher på någon av de större kanalerna inte kan påverka tribunalens bedömning i punkt 125 ovan.

137    Slutsatsen i punkt 134 ovan strider inte heller mot vad som sägs i skäl 40 i kommissionens beslut 2000/400/EG av den 10 maj 2000 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (Ärende IV/32.150 − Eurovision, EGT L 151, s. 18), som UEFA har hänvisat till (se punkt 114 ovan). Enligt detta skäl tenderar internationella evenemang att locka en större publik i ett visst land än nationella evenemang, förutsatt att det nationella laget eller en nationell mästare deltar, medan internationella evenemang där inte något nationellt lag eller någon nationell mästare deltar ofta är av svagt intresse. Något landslag från Förenade kungariket har emellertid i en stor majoritet av fallen kvalificerat sig till slutspelet i fotbolls-EM. Även då detta undantagsvis inte är fallet är det oftast så att det är först efter det att förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället har upprättats, och dessutom först efter det att sändningsrättigheterna för det aktuella året redan har förvärvats, som det framgår att inte något landslag från Förenade kungariket kommer att delta i slutspelet.

138    De bedömningar som tribunalen gjort ovan – det vill säga att det fanns skäl för att anse att hela slutspelet i fotbolls-EM är ett evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket – påverkas inte av att Förenade kungariket haft ett annat synsätt än andra medlemsstater, som huvudsakligen tagit upp matcher som är av gala-karaktär eller som spelas av respektive landslag. Artikel 3a i direktiv 89/552 innebär inte någon harmonisering vad avser de enskilda evenemang som medlemsstaterna kan anse vara av särskild vikt för samhället (se punkterna 51 och 52 ovan). Flera synsätt rörande upptagandet av matcher från slutspelet i fotbolls-EM i en nationell förteckning kan vara förenliga med artikel 3a.

139    UEFA kan således inte vinna framgång med sina argument i den del dessa argument åberopats för att visa att kommissionen gjorde fel såväl när det gäller bedömningen i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet rörande EM-slutspelets särskilda vikt för samhället i Förenade kungariket som när det gäller bedömningen av antalet TV-tittare som tittar på matcherna i slutspelet.

140    UEFA kan inte heller vinna framgång med argumentet att alla evenemang sändes på gratiskanaler innan betal-TV kom, vilket skulle innebära att detta kriterium inte är relevant. Tribunalen finner i denna del att även om betal-TV kom långt efter fri TV, så är det ett relevant kriterium att ett evenemang av tradition tidigare sänts i fri TV. Till och med innan betal-TV kom, sändes nämligen ett stort antal evenemang inte på fri TV vid den tidpunkten, vilket innebär att detta kriterium inte kan anses vara automatiskt uppfyllt i dag när det gäller ett sådant evenemang. Det framgår emellertid av ett meddelande från Förenade kungariket till kommissionen daterat den 24 mars 1999, vars innehåll återges i ett dokument med rubriken ”Utkast till svar på kommissionens skrivelse av den 23 december 1998” som bilagts svaromålet, att slutspelet i fotbolls-EM av tradition sänts i Förenade kungariket på gratiskanalerna och att sedan år 1988 har varje match sänts direkt. I och med att UEFA inte bestritt att dessa omständigheter är riktiga, finner tribunalen att UEFA inte kan vinna framgång med argumentet att slutspelet i fotbolls-EM av tradition sänts av gratiskanalerna.

141    UEFA kan således inte vinna framgång med argumenten att kommissionen gjorde fel då den fastställde ministerns bedömning att hela slutspelet i fotbolls-EM är att betrakta som ett evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Tribunalen finner därför att UEFA:s talan inte kan bifallas såvitt avser denna grund.

 Den femte grunden: Åsidosättande av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster

–       Parternas argument

142    UEFA har gjort gällande följande. Såsom även framgår av skäl 19 i det angripna beslutet innebär nämnda beslut att programföretag etablerade i andra medlemsstater går miste om möjligheten till direktsändningar i Förenade kungariket från matcher i slutspelet i fotbolls-EM. Detta innebär en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Det är visserligen riktigt att inskränkningar i denna frihet kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, men dessa ska vara förenliga med målen i fördraget, tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt och vara proportionerliga. Det är den som gör gällande att en inskränkning är motiverad som har bevisbördan för detta.

143    Den förteckning som upprättats av Förenade kungariket innefattar evenemang som till exempel matcher som inte spelas av något landslag från denna medlemsstat. Det är inte skäligt att anse att sådana matcher ska anses vara av särskild vikt för samhället. Den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som blir följden av att dessa matcher togs upp i Förenade kungarikets förteckning, kan således inte anses vara ägnad att tjäna ett allmänintresse. Inte heller är den förenlig med de mål som uppställs i fördraget.

144    Dessa inskränkningar innebär dessutom att programföretag i andra medlemsstater än Förenade kungariket de facto blir utsatta för diskriminering. Det är nämligen endast tre programföretag från Förenade kungariket som kan ingå i den första kategorin, nämligen BBC, ITV och Channel 4. Lagstiftningen i fråga skyddar därmed dessa tre programföretag från konkurrens från programföretag i andra medlemsstater. Erfarenheten har emellertid visat att sådana företag kan komma in på marknaden i Förenade kungariket genom att köpa sändningsrättigheter till fotbollsmatcher som inte finns upptagna i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i denna medlemsstat.

145    UEFA har även gjort gällande att de åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket inte är proportionerliga. Flera av matcherna i slutspelet i fotbolls-EM är nämligen inte av särskild vikt för samhället i landet. Detta innebär att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen i det angripna beslutet. De åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket blir än mer oproportionerliga med tanke på de krav som gäller för att ett programföretag ska kunna ingå i den första programföretagskategorin.

146    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

147    Såsom framgår av skäl 19 i det angripna beslutet, leder mekanismen för ömsesidigt erkännande i det angripna beslutet enligt artikel 3a i direktiv 89/552 till att friheten att tillhandahålla tjänster inom den gemensamma marknaden, vilken har stadfästs i artikel 49 EG, inskränks.

148    Såsom UEFA har anfört är det – trots att den lagstiftning som beskrivs i punkterna 9 och 10 ovan utan åtskillnad är tillämplig på de programföretag som ingår i de två kategorier som föreskrivs i Förenade kungarikets lagstiftning – mindre troligt att inte något programföretag som ingår i den första kategorin, och som därmed troligen har sitt hemvist i Förenade kungariket, är intresserat av att sända slutspelet i fotbolls‑EM och på detta sätt ge en konkurrent etablerad i en annan medlemsstat möjlighet att få tillstånd från Office of Communications att sända detta evenemang med i praktiken exklusiva rättigheter (se punkt 12 ovan), snarare än motsatsen.

149    Dessa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster kan emellertid vara berättigade om de syftar till att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, under den ytterligare förutsättningen att de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se punkterna 44−50 ovan).

150    Det ska i detta sammanhang anmärkas att UEFA har hävdat att det angripna beslutet är rättsstridigt med hänsyn till fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster, i den mån som kommissionen har godkänt att matcher som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket har upptagits i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i den medlemsstaten. Enligt UEFA uppfyller dessa matcher inte detta villkor, varför inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster är oproportionerlig.

151    UEFA:s argument bygger emellertid på en sammanblandning av det första villkoret att evenemanget måste vara av särskild vikt för samhället, varvid detta utgör det tvingande skäl av allmänintresse som gör det möjligt att inskränka en grundläggande frihet som garanteras i fördraget (se punkterna 44−49 ovan), och villkoret att inskränkningen i fråga måste vara proportionerlig, vilket är det andra villkor som den nationella lagstiftning som inskränker en sådan frihet måste uppfylla för att vara förenlig med gemenskapsrätten (se punkt 50 ovan).

152    Det ska i detta sammanhang erinras om att slutspelet i fotbolls-EM, såsom framgår av punkterna 123–141 ovan, med rätta kan anses som ett unikt evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och att tittarsiffrorna för matcher som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket inte vederlägger utan tvärtom bekräftar den bedömning som framgår av skälen 6 och 18 i det angripna beslutet. Tribunalen konstaterar således att invändningen att de aktuella matcherna inte är av särskild vikt för samhället, vilket skulle innebära att Förenade kungarikets åtgärder är oproportionerliga, i vilket fall som helst grundas på en felaktig premiss. Denna invändning vederlägger således inte kommissionens slutsats att det var lämpligt och proportionerligt att uppta samtliga matcher i slutspelet i fotbolls‑EM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, i och med att denna turnering är att betrakta som en helhet.

153    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den femte grunden.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av fördragets konkurrensregler

–       Parternas argument

154    UEFA har gjort gällande följande. Kommissionen underlät att beakta slutsatserna från domen i det ovan i punkt 14 nämnda målet Infront WM mot kommissionen i och med att den inte prövade vilken inverkan som Förenade kungarikets åtgärder hade på konkurrensen. Det följer nämligen av skäl 20 i det angripna beslutet (se punkt 17 ovan) att kommissionen inte ens definierade den eller de relevanta marknaderna. Som följer av beslut 2000/400 utgör förvärv av sändningsrättigheter till vissa större sportevenemang såsom slutspelet i fotbolls-EM en separat marknad. Kommissionen undersökte emellertid inte huruvida förvärv av rättigheterna till direktsändningar från slutspelet i fotbolls-EM i sig utgör en TV-marknad i föregående led där flera programföretag konkurrerar.

155    Om det antas att en sådan marknad finns, är det det angripna beslutet och inte direktiv 89/552 som leder till att konkurrensen på denna marknad snedvrids eller begränsas i väsentlig omfattning. UEFA har därvid betonat att definitionen av programföretag som ingår i den i Förenade kungarikets lagstiftning föreskrivna första kategorin (se punkt 9 ovan) i praktiken innebär att det endast är BBC, ITV och Channel 4 som har möjlighet att förvärva rättigheterna till direktsändningar från matcherna i slutspelet i fotbolls-EM. Detta innebär att alla konkurrenter som driver betalkanaler utestängs från denna marknad.

156    Förenade kungarikets åtgärder innebär därmed att dessa tre programföretag gynnas, och två av dem har utnyttjat detta på ett sätt som åsamkat UEFA skada. Det konkreta resultatet härav kan liknas vid att de har beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG. Förenade kungarikets lagstiftning innebär nämligen att ett begränsat antal programföretag – det vill säga de som ingår i den första kategorin – får möjligheten att förvärva rättigheterna till direktsändningar i Förenade kungariket av slutspelet i fotbolls-EM. Denna lagstiftning innebär därmed i praktiken att de som driver betalkanaler inte har någon sådan möjlighet. Mot denna bakgrund finns det bara en enda potentiell förvärvare av sändningsrättigheterna i Förenade kungariket för matcher i slutspelet i fotbolls-EM, eftersom BBC och ITV – som är de enda programföretag som visat intresse i det avseendet – av tradition ger in gemensamma anbud. Den restriktiva definitionen av programföretag i den föreskrivna första kategorin medför således att det konkurrensbegränsande beteendet från de programföretags sida som skyddas från all konkurrens från företag i Förenade kungariket eller andra medlemsstater förstärks och främjas, vilket skadar UEFA. Under alla omständigheter är det så att de programföretag som återfinns i den i Förenade kungarikets lagstiftning föreskrivna första kategorin har en kollektiv dominerande ställning på marknaden i Förenade kungariket för förvärv av sändningsrättigheter till slutspelet i fotbolls-EM.

157    UEFA har vidare gjort gällande att det följer av skäl 20 i det angripna beslutet att kommissionen underlät att beakta dessa effekter på konkurrensen innan kommissionen slog fast att Förenade kungarikets åtgärder är förenliga med fördragets konkurrensregler. För övrigt underlät kommissionen att beakta de synpunkter som inkommit från generaldirektören för Office of Fair Trading. Generaldirektören ansåg därvid att det måste anses vara en exceptionell åtgärd i tydliga fall att uppta ett evenemang i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, detta just med anledning av den konkurrensbegränsning som en sådan åtgärd medför.

158    Kommissionen gjorde dessutom enligt UEFA fel då den i skäl 20 i det angripna beslutet gjorde en åtskillnad mellan marknaden för fri TV och marknaden för betal-TV. Programföretagen på dessa båda marknader konkurrerar nämligen med varandra när det gäller förvärv av sändningsrättigheter, TV-tittare och reklam. Detta förhållande har konstaterats av konkurrensrådet i Förenade kungariket (Competition Commission).

159    Denna bristande bedömning blir än mer tydlig i förevarande fall där kommissionen underlät att beakta uppgifter om utvecklingen på den audiovisuella marknaden efter år 2000. Varje bedömning på konkurrensområdet måste nämligen ske utifrån situationen då kommissionen fattar sitt beslut.

160    UEFA anser således att kommissionen gjorde fel när den fann att Förenade kungarikets åtgärder inte medförde någon betydande eller oproportionerlig snedvridning av konkurrensen.

161    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

162    UEFA:s grund kan delas in i två delar.

163    Den första delen rör konsekvenserna av att programföretag i den andra kategorin inte är intresserade av att förvärva icke-exklusiva sändningsrättigheter. Detta ointresse beror på att dessa programföretag anser det vara viktigt med exklusiva sändningsrättigheter till matcherna i slutspelet i fotbolls-EM. Enligt UEFA innebär denna omständighet att konkurrensen begränsas på flera marknader, såsom marknaden för förvärv av sådana rättigheter, reklammarknaden och marknaden för sändning av sportevenemang i betalkanalerna, eftersom antalet aktiva programföretag på dessa marknader blir mindre. I detta avseende har UEFA även kritiserat kommissionen för att den inte definierade marknaderna och inte redovisade någon bedömning vad gäller dessa konkurrensbegränsningar.

164    Tribunalen finner i denna del att dessa konsekvenser är den indirekta följden av att Förenade kungarikets åtgärder medför inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster. Inom ramen för prövningen av den femte grunden kom tribunalen emellertid fram till att de inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som blev följden av att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM togs upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket kan motiveras med hänsyn till tvingande skäl av allmänintresse. Tribunalen kom även fram till att dessa åtgärder varken var olämpliga eller oproportionerliga. Effekterna på antalet potentiella konkurrenter – vilket är en ofrånkomlig följd av dessa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster – kan således inte anses strida mot fördragets konkurrensregler. Det ankom således inte på kommissionen att göra någon mer ingående bedömning än vad den gjorde beträffande dessa konsekvenser.

165    Den andra delen rör de särskilda rättigheter som BBC och ITV ska ha beviljats och som inneburit att dessa programföretag tillåtits eller getts möjlighet att missbruka sin dominerande ställning på den relevanta marknaden. Enligt UEFA utgörs den relevanta marknaden av marknaden för sändningsrättigheter till matcherna i slutspelet i fotbolls-EM.

166    Enligt artikel 86.1 EG, som är den konkurrensregel som är tillämplig på statliga åtgärder (domstolens dom av den 16 september 1999 i mål C‑22/98, Becu m.fl., REG 1999, s. I‑5665, punkt 31), är det förbjudet för medlemsstaterna att genom lagar, förordningar eller administrativa åtgärder försätta de offentliga företag och de företag som de beviljat särskilda eller exklusiva rättigheter i en situation i vilken dessa företag inte skulle kunna försätta sig själva genom självständigt agerande utan att överträda bestämmelserna i artiklarna 12 EG och 81 EG–89 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 december 1991 i mål C‑18/88, GB-Inno-BM, REG 1991, s. I‑5941, punkt 20).

167    Det är visserligen riktigt att särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i denna bestämmelse beviljas då staten skyddar ett begränsat antal företag på ett sätt som väsentligt påverkar möjligheterna för andra företag att på huvudsakligen lika villkor utöva den ifrågavarande ekonomiska verksamheten inom samma geografiska område (domstolens dom av den 25 oktober 2001 i mål C‑475/99, Ambulanz Glöckner, REG 2001, s. I‑8089, punkt 24). Icke desto mindre är det så att Förenade kungarikets lagstiftning inte skyddar de aktuella programföretagen på detta sätt.

168    Det är således fråga om sådana rättigheter då myndigheterna beviljar ett monopol (domstolens dom av den 12 februari 1998 i mål C‑163/96, Raso m.fl., REG 1998, s. I‑533, punkt 23), då de kan hindra en konkurrent från att komma in på en marknad där rättighetsinnehavaren är verksam eller på en närliggande marknad med anledning av de negativa effekter som det skulle få för verksamheten och lönsamheten för nämnda rättighetsinnehavare (domen i det ovan i punkt 167 nämnda målet Ambulanz Glöckner, punkterna 7, 23 och 25) eller med anledning av behovet av arbetskraft (domen i det ovan i punkt 166 nämnda målet Becu m.fl., punkt 23) eller då rättighetsinnehavaren ges möjlighet genom lagstiftningen att påverka villkoren för hur konkurrenterna kan utöva sin verksamhet utifrån sina intressen eller utifrån konsekvenser som deras verksamhet skulle få på denna marknad, eller till och med på en närliggande marknad (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 mars 1991 i mål C‑202/88, Frankrike mot kommissionen, REG 1991, s. I‑1223, punkt 51, svensk specialutgåva, volym 11, s. 97, av den 18 juni 1991 i mål C‑260/89, ERT, REG 1991, s. I‑2925, punkt 37, svensk specialutgåva, volym 11, s. 209, domen i det ovan i punkt 166 nämnda målet GB-Inno-BM, punkt 25, och dom av den 1 juli 2008 i mål C‑49/07, MOTOE, REG 2008, s. I‑4863, punkt 43).

169    Förenade kungarikets lagstiftning innebär emellertid inte något generellt förbud för programföretag att förvärva sändningsrättigheterna till matcherna i slutspelet i fotbolls-EM eller att påverka sändningsvillkoren. Inte heller ges BBC, ITV eller Channel 4 genom denna lagstiftning någon möjlighet att föreskriva ett sådant förbud. Den enda verkan som blir följden av Förenade kungarikets lagstiftning är att det blir omöjligt att sända matcherna exklusivt i Förenade kungariket, utan att någon åtskillnad därvid görs mellan de två programföretagskategorierna (se punkterna 9 och 10 ovan). Det ska i detta avseende preciseras att UEFA har fel då den påstår att BBC och ITV är de enda programföretag som får förvärva sändningsrättigheterna i Förenade kungariket till slutspelet i fotbolls-EM. Tvärtom är det så att artikel 101 i Broadcasting Act 1996 innebär ett förbud mot exklusiva sändningar. Såsom nyss påpekats träffar detta förbud samtliga programföretag i de två kategorier som föreskrivs i Förenade kungarikets lagstiftning, dessutom på samma sätt. Slutligen går detta förbud hand i hand med artikel 99 i Broadcasting Act 1996. Denna bestämmelse innebär att varje sändningskontrakt till ett evenemang i förteckningen är ogiltigt, om kontraktet innebär att exklusiva rättigheter tilldelas, och detta gäller oavsett vilket bolag som är programföretag.

170    Förenade kungarikets lagstiftning utgör således ett förbud mot att ett visst programföretag ges exklusiva rättigheter. Detta gäller inte bara sändningarna utan även ingåendet av sändningsavtal. Detta innebär att inte något programföretag under Förenade kungarikets jurisdiktion kan ingå avtal om exklusiva sändningar av ett evenemang som finns upptaget i förteckningen. Däremot är det enligt lagstiftningen tillåtet på samma sätt för programföretagen i de två kategorierna att inkomma med anbud om förvärv av rättigheter till icke-exklusiva TV-sändningar av matcher från slutspelet i fotbolls-EM.

171    Den omständigheten att det bara är vissa programföretag i den första kategorin – såsom BBC och ITV – som till slut sänder slutspelet i fotbolls-EM i Förenade kungariket (efter tillstånd från Office of Communications), eftersom deras konkurrenter endast är intresserade av att sända exklusivt och därför inte inkommer med något anbud för att förvärva dessa rättigheter (se punkt 12 ovan), kan således inte likställas med att dessa företag beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG. Denna omständighet – om det antas att det visats att den är för handen – är nämligen resultatet av hur viktigt betalkanalföretagen anser det vara med exklusiva sändningsrättigheter. Denna omständighet är däremot inte följden av något förbud som föreskrivs i Förenade kungarikets lagstiftning. Bestämmelserna i lagstiftningen är nämligen utformade på ett sådant sätt att de tillämpas utan åtskillnad mellan programföretagen i de två kategorierna. Förenade kungarikets åtgärder kan således inte i sig anses påverka betalkanalföretagens möjligheter att – när det gäller förvärv av TV-sändningsrättigheterna till slutspelet i fotbolls-EM – bedriva sin verksamhet på i huvudsak samma villkor som BBC eller ITV.

172    UEFA kan därmed inte vinna framgång med den fjärde grunden.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av UEFA:s äganderätt

–       Parternas argument

173    UEFA har gjort gällande att äganderätten säkerställs i gemenskapens rättsordning såsom en allmän princip i denna rättsordning. Äganderätten anges dessutom i artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1). UEFA har påpekat att medlemsstaterna är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheterna då de genomför en bestämmelse som artikel 3a i direktiv 89/552.

174    Precis som konstaterats av kommissionen och förstainstansrätten i det ovan i punkt 14 nämnda målet Infront WM mot kommissionen, påverkas UEFA:s äganderätt av den förteckning som godkänts av kommissionen. Förteckningen innebär nämligen att det blir omöjligt att avyttra sändningsrättigheterna till slutspelet i fotbolls-EM på exklusiv basis. Detta medför att antalet intressenter till en sådan transaktion minskar betydligt. Denna inskränkning i UEFA:s äganderätt – som kommissionen för övrigt vitsordat – kan inte anses vara motiverad, eftersom kommissionen i det angripna beslutet inte gjort någon bedömning i detta hänseende av Förenade kungarikets åtgärder.

175    Dessutom lämnade kommissionen inte bara tillstånd till att matcher av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket togs upp i förteckningen, utan till att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM togs upp i nämnda förteckning. Detta innebär att de ifrågavarande åtgärderna inte är de minst ingripande för att uppnå det eftersträvade syftet.

176    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

177    Tribunalen erinrar om att, vilket för övrigt är ostridigt mellan parterna, UEFA organiserar slutspelet i fotbolls-EM, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, varför varje person som önskar dra nytta av TV‑sändningsrättigheter för detta evenemang måste förvärva dem från UEFA eller från en person som har förvärvat dem från UEFA.

178    I den mån som värdet på dessa rättigheter kan påverkas av de rättsverkningar som följer av det angripna beslutet (se punkterna 30−34 ovan), påverkas således också UEFA:s äganderätt.

179    Det framgår dessutom av rättspraxis att när en medlemsstat åberopar bestämmelser som artiklarna 46 EG och 55 EG för att berättiga en lagstiftning som kan hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, måste ett sådant berättigande, som föreskrivs i gemenskapsrätten, även tolkas i ljuset av de allmänna rättsprinciperna och särskilt de grundläggande rättigheterna. Den ifrågavarande nationella lagstiftningen kan därför endast omfattas av de undantag som föreskrivs i ovannämnda bestämmelser om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som gemenskapsdomstolen ska säkerställa iakttagandet av (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 168 nämnda målet ERT, punkt 43). På samma sätt kan det inte godtas att en nationell åtgärd som inte är förenlig med grundläggande rättigheter, såsom äganderätten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 juli 2003 i de förenade målen C‑20/00 och C‑64/00, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, REG 2003, s. I‑7411, punkt 67), anses ingå bland de erkända undantagen, på den grunden att den motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, såsom TV-publikens tillgång till evenemang av särskild vikt för samhället.

180    Principen om skydd för äganderätten som en grundläggande rättighet i gemenskapsrätten ska emellertid inte ses som oinskränkt, utan den ska beaktas i förhållande till vilken funktion den fyller i samhället. Det är följaktligen möjligt att inskränka utövandet av äganderätten, under förutsättning att dessa inskränkningar verkligen tillgodoser ett syfte av allmänintresse och att de, i förhållande till det eftersträvade syftet, inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i den på detta sätt garanterade rättigheten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 maj 2005 i mål C‑347/03, Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia och ERSA, REG 2005, s. I‑3785, punkt 119, och av den 12 juli 2005 i de förenade målen C‑154/04 och C‑155/04, Alliance for Natural Health m.fl., REG 2005, s. I‑6451, punkt 68).

181    Det ska härvid, av de skäl som anges i punkterna 123−141 ovan och tvärtemot vad UEFA har hävdat, anmärkas att slutspelet i fotbolls-EM med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och att tittarsiffrorna avseende matcher som inte är av gala-karaktär bekräftar snarare än vederlägger bedömningen i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet. I detta sammanhang ska det, i enlighet med vad som har fastställts i punkt 152 ovan, anmärkas att den omständigheten att slutspelet i fotbolls-EM är ett evenemang som utgör en enhet medför att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att anse att det utgjorde en proportionerlig åtgärd att uppta samtliga matcher i Förenade kungarikets förteckning.

182    Tribunalen konstaterar således att invändningen att åtgärden att uppta matcher som inte är av gala-karaktär i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket utgör ett överdrivet ingrepp som är oförenligt med UEFA:s äganderätt, eftersom dessa matcher inte utgör sådana evenemang, bygger på en felaktig premiss.

183    Tribunalen anser dessutom att även om lagstiftningen i fråga kan påverka det pris som UEFA kommer att erhålla för att bevilja sändningsrättigheter i Förenade kungariket för slutspelet i fotbolls-EM, så omintetgör den inte dessa rättigheters kommersiella värde, eftersom, för det första, lagstiftningen inte tvingar UEFA att överlåta dem på vilka villkor som helst, och, för det andra, rättigheternas värde skyddas mot samordnade eller bedrägliga åtgärder från potentiella förvärvares sida både av gemenskapsrättens och den nationella lagstiftningens konkurrensregler. Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att förklara att Förenade kungarikets åtgärder är proportionerliga.

184    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

 Den sjunde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

–       Parternas argument

185    UEFA anser att kommissionen åsidosatte den i artikel 5 EG föreskrivna proportionalitetsprincipen genom att godkänna att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM togs upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. UEFA anser nämligen att de matcher som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket inte kan kvalificeras som ett sådant evenemang.

186    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt UEFA:s argument i denna del.

–       Tribunalens bedömning

187    Varje åtgärd som vidtas med hänvisning till tvingande skäl av allmänintresse och som innebär en inskränkning i en grundläggande frihet i fördraget ska vara proportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas (se punkt 46 ovan). Denna grund bygger vidare på samma sammanblandning som den som konstaterats inom ramen för den femte grunden (se punkt 151 ovan).

188    Det ska härvid, av de skäl som anges i punkterna 123−141 ovan och tvärtemot vad UEFA har hävdat, anmärkas att slutspelet i fotbolls-EM med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och att tittarsiffrorna avseende matcher som inte är av gala-karaktär och som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket bekräftar snarare än vederlägger bedömningen i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet.

189    UEFA har under alla omständigheter utgått från ett felaktigt antagande genom att göra gällande att det var en oproportionerlig åtgärd att ta upp matcher som inte är av gala-karaktär och som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, av den anledningen att dessa matcher inte kan kvalificeras som sådana evenemang.

190    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den sjunde grunden.

 Den åttonde grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

–       Parternas argument

191    UEFA har gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet har behandlat UEFA på ett diskriminerande sätt eller på ett sätt som strider mot likabehandlingsprincipen till nackdel för UEFA, när det gäller försäljningen av TV-sändningsrättigheterna till slutspelet i fotbolls-EM. Kommissionen har i beslutet inte hänvisat till några sakliga skäl som skulle kunna motivera att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-EM togs upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Samtidigt fanns det andra evenemang som uppenbarligen var av större vikt i landet utan att de för den sakens skull togs upp i nämnda förteckning. Kommissionen har således agerat på ett inkonsekvent och irrationellt sätt. Kommissionens åsidosättande av likabehandlingsprincipen har därmed lett till att konkurrensen snedvridits och till att den gemensamma marknaden fungerar på ett sämre sätt.

192    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

193    Enligt likabehandlingsprincipen får lika situationer inte behandlas olika och olika situationer får inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (domstolens dom av den 27 januari 2005 i mål C‑422/02 P, Europe Chemi-Con (Deutschland) mot rådet, REG 2005, s. I‑791, punkt 33).

194    Det ska vidare anmärkas att artikel 3a.1 i direktiv 89/552 varken medför en skyldighet för medlemsstaterna att upprätta en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället eller att, för det fall de väljer att upprätta en sådan förteckning, uppta ett evenemang för att det är tillåtet att göra det. Förutom det faktum att det i denna bestämmelse endast föreskrivs att varje medlemsstat ”kan” vidta åtgärder som leder till att de däri angivna syftena uppnås, innebär denna bestämmelse nämligen att det konkretiseras vilka möjligheter medlemsstaterna har att avvika från vissa regler i fördraget, såsom reglerna om fri rörlighet för tjänster. Vad avser åtgärden att välja ut vissa konkreta evenemang av särskild vikt för samhället, i den mening som avses i direktiv 97/36, kan medlemsstaterna inte direkt eller indirekt tvingas att uppta andra evenemang än dem som de har valt ut i sina förteckningar över berörda evenemang och därmed avvika från fördragets regler i större utsträckning än de själva önskar. Det ska härvid tilläggas att kommissionens prövning inom ramen för artikel 3a.2 i direktiv 89/552, vad avser det som kännetecknar de evenemang som upptas som evenemang av särskild vikt för samhället, ska ske utifrån vad som kännetecknar evenemanget i fråga och inte utifrån vad som kännetecknar andra evenemang som inte har upptagits i förteckningen.

195    Detta innebär att om ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en medlemsstat, åsidosätter kommissionen inte likabehandlingsprincipen genom att, inom ramen för sin prövning enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552, inte motsätta sig att ett evenemang upptas i den förteckningen som har upprättats av medlemsstaten i fråga på den grunden att andra evenemang, som eventuellt är av ännu större vikt för detta samhälle, inte finns med i förteckningen.

196    Även om man skulle finna att det förekommer andra evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, som är av ännu större vikt för samhället i Förenade kungariket än slutspelet i fotbolls-EM, men som inte finns med i den förteckning som upprättats av ministern, så har kommissionen – som är den institution som antagit den rättsakt som är föremål för tribunalens prövning – inte åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att godta att detta slutspel har upptagits i förteckningen.

197    Det har härvid slagits fast att slutspelet i fotbolls-EM med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och att tittarsiffrorna avseende matcher som inte är av gala-karaktär och som inte spelas av något landslag från Förenade kungariket bekräftar snarare än vederlägger bedömningen i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet (se punkterna 123–141 ovan).

198    Till skillnad från vad som gjorts gällande av UEFA finner tribunalen således att kommissionen inte handlat på ett inkonsekvent eller irrationellt sätt. Kommissionen har inte heller åsidosatt likabehandlingsprincipen.

199    Talan kan således inte bifallas på den åttonde grunden.

 UEFA:s begäran att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning

200    Tribunalens bedömning vad avser UEFA:s grunder innebär att det inte är nödvändigt att vidta de åtgärder för processledning som UEFA har begärt (se punkt 19 ovan).

201    I likhet med vad tribunalen slagit fast i sin prövning av UEFA:s grunder, finner tribunalen att inte något av UEFA:s argument – till stöd för vilka UEFA vill anföra omständigheter som kan finnas i de handlingar som är föremål för editionsyrkandet – kan påverka det angripna beslutets laglighet.

202    Mot denna bakgrund ska begäran om åtgärder för processledning avslås, i likhet med talan som ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

203    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att UEFA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom UEFA har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

204    Konungariket Belgien och Förenade kungariket ska bära sina egna rättegångskostnader i enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Union des associations européennes de football (UEFA) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)      Konungariket Belgien och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

Forwood Truchot Schwarcz

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 februari 2011.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrunden till målet och det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Upptagande till sakprövning

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Prövning i sak

Den andra grunden: Bristande motivering

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 3a.1 i direktiv 89/552

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 3a.2 i direktiv 89/552

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den femte grunden: Åsidosättande av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den fjärde grunden: Åsidosättande av fördragets konkurrensregler

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den sjätte grunden: Åsidosättande av UEFA:s äganderätt

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den sjunde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den åttonde grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

UEFA:s begäran att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.