DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 18 april 2013(*)
”Överklagande – Artiklarna 225.1 EG, 235 EG och 288 andra stycket EG – Talan mot Europeiska gemenskapen om utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Bedömning av huruvida tvisten är av utomobligatorisk art – Gemenskapsdomstolarnas behörighet”
I mål C‑103/11 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 26 februari 2011,
Europeiska kommissionen, företrädd av T. van Rijn, E. Montaguti och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av A. Berenboom, advocaat, och M. Isgour, avocat,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Systran SA, Paris (Frankrike),
Systran Luxembourg SA, Luxemburg (Luxemburg),
företrädda av J.-P. Spitzer och E. De Boissieu, avocats,
sökande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano (referent) samt domarna M. Ilešič, E. Levits, J.‑J. Kasel och M. Berger,
generaladvokat: P. Cruz Villalón,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 april 2012,
och efter att den 15 november 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 december 2010 i mål T‑19/07, Systran och Systran Luxembourg mot kommissionen (REU 2010, s. II‑6083) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom förpliktades kommissionen att utge skadestånd med ett schablonbelopp på 12 001 000 euro till Systran SA (nedan kallat Systran) som ersättning för den skada som företaget lidit på grund av intrång i dess upphovsrätt och otillåtet röjande av know-how till följd av kommissionens anbudsinfordran avseende underhåll och språklig förbättring av kommissionens system för maskinöversättning.
Bakgrund till tvisten
2 Den första versionen av maskinöversättningssystemet Systran (SYStem TRANslation), ”Systran Mainframe”, utvecklades år 1968 och marknadsfördes av World Translation Center Inc. (nedan kallat WTC) och närstående bolag (nedan tillsammans kallade WTC‑koncernen).
3 Kommissionen började, efter att år 1975 ha ingått avtal med WTC, att använda nämnda system i dess version ”EC‑Systran Mainframe”. Efter det första avtalet ingick kommissionen, under åren 1976–1987, flera avtal med bolagen inom WTC‑koncernen för att dels förbättra maskinöversättningssystemet Systran, dels utveckla nya språkkombinationer (totalt nio språkkombinationer).
4 Genom en rad avtal som ingicks från och med september 1985 förvärvade Gachot SA (nedan kallat Gachot) bolagen inom WTC‑koncernen, vilka var ägare till Systran-teknologin och versionen Systran Mainframe av maskinöversättningssystemet Systran, och koncernen kom att bli Systran-koncernen till följd av detta förvärv.
5 Den 4 augusti 1987 undertecknade Systran-koncernen och kommissionen ett avtal om en gemensam organisation för utveckling och förbättring av maskinöversättningssystemet Systran för Europeiska gemenskapens nuvarande och framtida officiella språk och för dess tillämpning (nedan kallat samarbetsavtalet). Enligt artiklarna 11 och 12 i samarbetsavtalet var belgisk rätt tillämplig på avtalet och alla tvister mellan parterna rörande tolkningen av avtalet, fullgörandet av avtalet eller avtalsbrott skulle avgöras genom ett skiljeförfarande.
6 Mellan åren 1988 och 1989 ingick kommissionen ytterligare fyra avtal med Gachot, som därefter kallades Systran, för att erhålla en licens för att använda maskinöversättningssystemet Systran för språkkombinationerna tyska–engelska, tyska–franska, engelska–grekiska, spanska–engelska och spanska–franska.
7 I december 1991 sade kommissionen upp samarbetsavtalet på grund av att Systran inte hade iakttagit sina avtalsförpliktelser. Vid den tidpunkt då samarbetsavtalet upphörde att gälla omfattade versionen EC‑Systran Mainframe av maskinöversättningssystemet Systran sexton språkversioner.
8 Systran-koncernen skapade och saluförde sedan en ny version av maskinöversättningsprogrammet Systran som fungerade i operativsystemen Unix och Windows (Systran Unix), medan kommissionen – delvis med hjälp av en extern avtalspart – utvecklade versionen EC‑Systran Mainframe av detta system, vilket fungerade i operativsystemet Mainframe. Det sistnämnda systemet är inkompatibelt med operativsystemen Unix och Windows.
9 För att möjliggöra för versionen EC‑Systran Mainframe av maskinöversättningssystemet Systran att fungera i Unix- och Windowsmiljö, ingicks därefter fyra avtal mellan Systran Luxembourg SA (nedan kallat Systran Luxembourg) och kommissionen (nedan kallade avtalen om migrering) vilka ledde till maskinöversättningssystemet ”EC‑Systran Unix”.
10 När det första avtalet om migrering undertecknades i december 1997 gav Systran sitt samtycke till att kommissionen dels systematiskt får använda varumärket Systran för samtliga maskinöversättningssystem som kan härledas från det ursprungliga maskinöversättningssystemet Systran, enbart i syfte att sprida eller tillhandahålla maskinöversättningssystemet Systran, dels använda Systran-produkter i Unix och/eller Windowsmiljö för interna behov.
11 I artikel 13 i det första avtalet om migrering föreskrivs följande: ”1. Kommissionen ska omedelbart informeras om alla resultat eller patent som leverantören [det vill säga Systran Luxembourg] har erhållit vid fullgörandet av detta avtal. Resultatet eller patentet tillhör Europeiska gemenskaperna, vilka fritt kan förfoga över dessa, med undantag av de fall då industriell äganderätt eller immateriella rättigheter redan föreligger. 2. Kommissionens system för maskinöversättning, inbegripet dess komponenter, även om de har ändrats under fullgörandet av avtalet, ska förbli kommissionens egendom, med undantag av de fall då industriell äganderätt eller immateriella rättigheter redan föreligger.”
12 Enligt artiklarna 15 och 16 i det första avtalet om migrering var luxemburgsk rätt tillämplig på avtalet och varje tvist mellan avtalsparterna rörande detta avtal omfattades av de luxemburgska domstolarnas behörighet.
13 I det första tilläggsavtalet till det fjärde avtalet om migrering fastställdes vidare att detta avtal skulle upphöra att gälla den 15 mars 2002 och det angavs bland annat att Systran Luxembourg detta datum skulle tillhandahålla uppdaterad bevisning för alla immateriella och industriella rättigheter som Systran-koncernen gör anspråk på och som har samband med maskinöversättningssystemet Systran. Kommissionen har uppgett att Systran Luxembourg inte gav kommissionen dessa uppgifter.
14 Den 4 oktober 2003 anordnade kommissionen en anbudsinfordran avseende underhåll och språklig förbättring av kommissionens system för maskinöversättning EC‑Systran Unix. Efter denna anbudsinfordran tilldelades Gosselies SA (nedan kallat Gosselies) två av de tio delar som kontraktet omfattade.
15 Då Systran genom skrivelse till kommissionen av den 31 oktober 2003 hade angett att de arbeten som kommissionen avsåg utföra skulle kunna göra intrång i Systrans immateriella rättigheter, svarade kommissionen att Systran-koncernen inte hade tillhandahållit bevisning avseende de immateriella rättigheter som Systran gör anspråk på och som har samband med maskinöversättningssystemet Systran och därför inte hade rätt att invända mot de arbeten som genomfördes av det företag som vunnit upphandlingen.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
16 Systran och Systran Luxembourg väckte genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 januari 2007 skadeståndstalan avseende den skada som de påstod sig ha lidit på grund av de rättsstridigheter som begåtts till följd av kommissionens anbudsinfordran avseende underhåll och språklig förbättring av dess system för maskinöversättning.
17 Bolagen yrkade särskilt att rätten för det första skulle förplikta kommissionen att omedelbart upphöra med sina handlingar i form av intrång och röjande av know-how, för det andra förordna om att vissa uppgifter om datasystemet som kommissionen och Gosselies innehade skulle tas i beslag eller förstöras, för det tredje förplikta kommissionen att betala ett minimibelopp på 1 170 328 euro till Systran Luxembourg och 48 804000 euro, ett belopp som senare kunde komma att ändras, till Systran, för det fjärde förordna om att tribunalens avgörande på kommissionens bekostnad skulle publiceras i fackpress och i facktidskrifter och på specialiserade webbplatser samt för det femte förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
18 Tribunalen prövade inledningsvis och före prövningen i sak, de grunder kommissisonen hade anfört till stöd för sin invändning om rättegångshinder.
19 Vad gäller den första av dessa grunder – nämligen att yrkandet om skadestånd för den skada som Systran och Systran Luxembourg påstod sig ha lidit inte kunde tas upp till sakprövning då det hade sin grund i ett avtalsförhållande – erinrade tribunalen i punkterna 57–64 i den överklagade domen om principerna för domstols behörighet i avtalsrättsliga tvister och i utomobligatoriska tvister.
20 Tribunalen konstaterade därefter i punkterna 68–77 i den överklagade domen, vid sin prövning av det yrkande om skadestånd som framställts av Systran och Systran Luxembourg, att dessa bolag hade lagt fram tillräckliga uppgifter för att Systran-koncernen skulle anses kunna åberopa upphovsrätten till versionen Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran, och att kommissionen inte hade lyckats ifrågasätta tribunalens behörighet genom att bestrida den upphovsrätt som Systran-koncernen har åberopat vad beträffar denna version.
21 Vad gäller know-how påpekade tribunalen i punkterna 78–81 i den överklagade domen att affärshemligheter omfattar tekniska uppgifter om know-how vars röjande, inte endast till allmänheten utan även till tredje man, på ett allvarligt sätt kan skada den persons intressen som lämnat dessa uppgifter. Tribunalen angav vidare att en teknisk uppgift, som hör till ett företags affärshemligheter och som har lämnats till kommissionen för särskilda ändamål, inte får röjas för tredje man för andra ändamål utan det berörda företagets tillstånd.
22 Tribunalen fann i punkt 82 i den överklagade domen att Systran och Systran Luxembourg, i tillräcklig utsträckning för att ligga till grund för tribunalens behörighet enligt artikel 235 EG, hade hävdat att kommissionen hade åsidosatt skyldigheter som vilar på utomobligatorisk grund och som avser upphovsrätten och know-how avseende versionen Systran Unix av maskinöversättningsprogrammet Systran.
23 Tribunalen prövade därefter i punkterna 84–102 i den överklagade domen huruvida det framgick av handlingarna i målet att kommissionen genom de många avtal som ingåtts mellan WTC‑koncernen och Systrankoncernen (nedan kallade WTC/Systrankoncernen), å ena sidan, och kommissionen, å andra sidan, getts avtalsrättslig rätt att utan tillstånd från Systran och Systran Luxembourg röja uppgifter för tredje man, i förevarande fall Gosselies, som kan omfattas av Systrankoncernens skydd för upphovsrätt och know-how.
24 Mot bakgrund av dessa överväganden fann tribunalen i punkt 104 i den överklagade domen att kommissionens första avvisningsgrund inte kunde godtas.
25 Tribunalen slog i punkterna 107–110 i den överklagade domen fast att den andra avvisningsgrunden, nämligen att ansökan var oklar, inte kunde godtas.
26 Det framgår av punkterna 113–117 i den överklagade domen att tribunalen inte heller godtog den tredje avvisningsgrunden, nämligen att tribunalen saknade behörighet att ta ställning till frågan om intrång inom ramen för en skadeståndstalan. Tribunalen ansåg härvidlag att begreppet intrång i upphovsrätten i förevarande fall åberopats tillsammans med begreppet sekretesskydd för know-how enbart i syfte att beteckna kommissionens handlande som rättsstridigt inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
27 Tribunalen fann slutligen i punkterna 118–124 i den överklagade domen att invändningarna om rättegångshinder avseende de yrkanden från Systran och Systran Luxembourg som inte avsåg skadestånd inte kunde godtas.
28 Tribunalen kontrollerade vid prövningen i sak av skadeståndstalan i punkterna 137–147 i den överklagade domen huruvida det föreligger en väsentlig likhet mellan versionerna Systran Unix och EC‑Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran. Tribunalen slog fast att Systran och Systran Luxembourg kunde göra gällande de rättigheter som Systran-koncernen hade till Systran Unix-versionen av systemet för att invända mot att den härledda versionen EC‑Systran Unix av detta system röjdes för tredje man utan deras medgivande. Mot denna bakgrund underkände tribunalen i punkterna 148–157 i den överklagade domen kommissionens argument att Systran och Systran Luxembourg inte hade några rättigheter, eftersom versionen EC‑Systran Unix endast var en följd av migreringen från versionen EC Systran Mainframe av maskinöversättningssystemt Systran till en annan datormiljö. Tribunalen fann därvid att kommissionens argument i denna del var allmänt hållna och saknade teknisk bevisning.
29 Tribunalen gjorde därefter i punkterna 200–261 i den överklagade domen – efter att i punkt 158 ha redogjort för det handlande som kommissionen kritiserats för – en helhetsbedömning av huruvida detta handlande var rättsstridigt.
30 I sin analys slog tribunalen för det första, i punkterna 201 och 204–215 i den överklagade domen, fast att Systran och Systran Luxembourg kunde göra gällande sin rätt att motsätta sig de arbeten som kommissionen beställt av tredje man vad gäller vissa delar av versionen EC‑Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran, bland annat med stöd av upphovsrättspresumtionen i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, s. 45), enligt vilken det är tillräckligt att en persons namn på sedvanligt sätt finns angivet på verket för att denna ska betraktas som upphovsman. I punkterna 202 och 216–222 i den överklagade domen slog tribunalen fast att kommissionen inte hade visat att den – på grund av de rättigheter som beviljats enligt de avtal som ingåtts med Systran-koncernen sedan år 1975 och den finansiering som beviljats i det sammanhanget – hade rätt att företa den användning och det röjande som har skett till följd av tilldelningen av det omtvistade offentliga kontraktet.
31 Tribunalen analyserade för det andra i punkterna 228–260 i den överklagade domen de arbeten som kommissionen beställt av tredje man för att avgöra huruvida dessa kunde medföra en ändring eller spridning av uppgifter eller faktorer hänförliga till versionen Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran som återfinns i versionen EC‑Systran Unix.
32 I punkt 261 i den överklagade domen slog tribunalen således fast att kommissionens handlande – mot bakgrund av de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar och som är tillämpliga på området – var rättstridigt. Detta fel utgör enligt tribunalen ett tillräckligt klart intrång i den upphovsrätt och den know-how som Systran-koncernen innehar till versionen Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran, och det är sådant att gemenskapen ådragit sig utomobligatoriskt ansvar.
33 Därefter prövade tribunalen i punkterna 262–325 i den överklagade domen den skada som Systran och Systran Luxembourg hade lidit samt orsakssambandet mellan denna skada och kommissionens felaktiga handlande.
34 Tribunalen slog efter denna prövning, i punkt 326 i den överklagade domen, fast att Systran skulle tilldömas skadestånd med ett engångsbelopp på 12 001 000 euro som ersättning för den skada som orsakats till följd av kommissionens handlande.
35 Tribunalen fann vidare i punkterna 329–332 i den överklagade domen att Systrans och Systran Luxembourgs andra yrkanden än skadeståndsyrkandet inte kunde bifallas.
Parternas yrkanden
36 Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– ogilla skadeståndstalan,
– förplikta Systran och Systran Luxembourg att ersätta rättegångskostnaderna i tribunalen och domstolen, och
– alternativt, upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning.
37 Systran och Systran Luxembourg har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet
38 Det muntliga förfarandet avslutades den 15 november 2012 sedan generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande.
39 Systran och Systran Luxembourg begärde i skrivelse av den 14 december 2012 att det muntliga förfarandet skulle återupptas.
40 Till stöd för denna begäran anfördes att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande av den 15 november 2012 utvecklat nya argument som aldrig avhandlats mellan parterna.
41 Domstolen gör i denna del följande bedömning. Efter att ha hört generaladvokaten får domstolen när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas i enlighet med artikel 83 i rättegångsreglerna, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol (se dom av den 22 november 2012 i mål C‑116/11, Bank Handlowy och Adamiak, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
42 I förevarande fall finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att den har tillgång till alla uppgifter den behöver för att kunna besvara de frågor som ställts och att dessa uppgifter har avhandlats inför domstolen.
43 Systrans och Systran Luxembourgs begäran om att det muntliga förfarandet ska återupptas ska därför avslås.
Prövning av överklagandet
44 Kommissionen har anfört åtta grunder till stöd för sitt överklagande.
45 Den första grunden rör felaktig rättstillämpning från tribunalens sida, då den ansåg att tvisten inte hade sin grund i ett avtalsförhållande. Den andra grunden avser åsidosättande av rätten till försvar och uteblivet iakttagande av reglerna om bevisupptagning. Kommissionen har genom sin tredje grund gjort gällande att tribunalen på ett felaktigt sätt tillämpat upphovsrättsbestämmelserna när det gäller bevis på vem som innehar de rättigheter som Systran gjort gällande. Genom sin fjärde och femte grund har kommissionen hävdat att tribunalen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den betraktade kommissionens handlande som rättsstridigt eller oriktigt och ansåg att det begångna felet var tillräckligt klart. Genom den sjätte grunden har kommissionen gjort gällande att tribunalen dels har gjort en oriktig tolkning av det undantag som anges i artikel 5 i rådets direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122, s. 42; svensk specialutgåva, område 17, volym 1 s. 111), dels på ett otillräckligt sätt motiverat sin dom vad gäller undantaget i artikel 6 i direktivet. Den sjunde grunden avser felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida det förelåg ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan det påtalade felaktiga handlandet och den påstådda skadan. Den åttonde grunden rör slutligen felaktig rättstillämpning vid fastställandet av skadeståndet till 12 001 000 euro.
Den första grunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida tvisten är av utomobligatorisk art
Parternas argument
46 Kommissionen har för det första gjort gällande att tribunalen tillämpade domen av den 20 maj 2009 i mål C‑214/08 P, Guigard mot kommissionen, på ett felaktigt sätt. I punkt 43 i nämnda dom anges att enbart åberopandet av rättsregler som inte följer av det aktuella avtalet, men som parterna är bundna av, inte kan medföra att tvistens avtalsrättsliga art ändras och att tvisten följaktligen inte ska avgöras av den behöriga domstolen. Om så inte var fallet, skulle tvistens art och därmed behörig domstol kunna ändras beroende på vilka bestämmelser som parterna åberopar, vilket skulle strida mot bestämmelserna om de olika domstolarnas materiella behörighet.
47 Tribunalen borde – med beaktande av de olika relevanta uppgifterna i målet – ha undersökt huruvida det skadeståndsyrkande som Systran och Systran Luxembourg framställt på ett objektivt och allmänt sätt grundades på skyldigheter som följer av ett avtalsförhållande eller skyldigheter av utomobligatorisk art, vilket sålunda skulle ha gjort det möjligt att fastställa huruvida tvisten var av avtalsrättslig eller av utomobligatorisk art. Det är nämligen inte avgörande för gemenskapsdomstolarnas behörighet huruvida det görs gällande att det är fråga om en avtalsrättslig tvist eller en utomobligatorisk tvist. Härav följer att en upphovsrättslig tvist som har sin grund i ett avtal, en licens eller en överlåtelse avser ett avtalsförhållande, om lösningen av nämnda tvist med nödvändighet beror på tolkningen av de av parterna avtalade villkoren för överlåtelsen eller upplåtelsen av denna upphovsrätt.
48 Om Systrans påstående om ett handlande som enligt bolaget inte var tillåtet enligt avtalsvillkoren var tillräckligt för att tvisten med kommissionen skulle omvandlas till en tvist avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar, så skulle detta medföra en omotiverad utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 235 EG på bekostnad av artikel 238 EG.
49 Kommissionen har för det andra hävdat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av de rättigheter som tilldelats genom de många avtalshandlingar och skrivelser som åberopats i första instans. Det är därvid fråga om bland annat avtalet av den 22 december 1975 mellan kommissionen och WTC, avtalen som ingåtts mellan åren 1976 och 1987 med bolag i WTC‑koncernen, däribland särskilt avtalet om tekniskt samarbete av den 18 januari 1985 med Gachot, samarbetsavtalet, licensavtalen med Gachot från åren 1988 och 1989 samt avtalen om migrering.
50 Tribunalen slog nämligen fast att kommissionen hade särskilda avtalade rättigheter, särskilt nyttjanderätt, till versionen EC‑Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran, men tribunalen utvärderade inte vilka slag av rättigheter det handlade om eller deras innehåll på ett lämpligt sätt.
51 Tribunalen gjorde därigenom en felaktig tolkning av, eller till och med missuppfattade, den tydliga innebörden i de ovannämnda avtalen. Detta medförde att den gjorde en oriktig bedömning av tvistens karaktär.
52 Kommissionen har slutligen och för det tredje åberopat ett åsidosättande av reglerna om avtalstolkning. Tribunalen kunde inte tolka avtalen om migrering, särskilt artikel 13 i det första migreringsavtalet, på ett sådant sätt att de inte tillerkänner kommissionen några rättigheter. Kommissionen har även gjort gällande att tribunalen felaktigt slagit fast att eftersom migreringsavtalen inte hade undertecknats av Systran, så kunde dessa i sig inte åberopas gentemot bolaget med tillämpning av principen om avtals relativa verkan.
53 Systran och Systran Luxembourg har för sin del gjort gällande att tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av domen i det ovannämnda målet Guigard mot kommissionen. Vid behörighetsbedömningen begränsade nämligen tribunalen inte sin prövning till de rättsliga regler som åberopats av nämnda bolag, utan den ägnade större delen av domskälen i den överklagade domen åt en analys av de avtal som ingetts av kommissionen. I punkt 62 i den överklagade domen erinrade tribunalen särskilt om att den då den prövar sin behörighet mycket väl får undersöka innehållet i ett avtal, såsom den gör i fråga om vilken handling som helst som åberopas av en part till stöd för sina argument, för att utröna huruvida detta kan påverka den tilldelade behörighet som tribunalen uttryckligen har getts genom artikel 235 EG.
54 Mot denna bakgrund slog tribunalen, i punkterna 71–100 i den överklagade domen, fast att det i de åberopade avtalen inte fanns någon klausul om rättighetsöverlåtelse eller som gav kommissionen rätten att själv utföra arbeten som gör intrång i Systrans upphovsrätt, eller låta utföra sådana arbeten. Kommissionen gavs heller inte rätt att röja uppgifter som kan vara upphovsrättsligt skyddade.
55 Härav följer att tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av dessa avtal, eftersom de helt saknade betydelse för frågan om huruvida tribunalen var behörig att pröva talan. Det var således rätt av tribunalen att i punkterna 101–104 i den överklagade domen slå fast att tvisten rörde ett utomobligatoriskt förhållande.
Domstolens bedömning
56 I EG‑fördraget föreskrivs hur behörigheten ska fördelas mellan gemenskapsdomstolarna och de nationella domstolarna vad avser en talan om att gemenskapen ska förpliktas att utge skadestånd (dom av den 29 juli 2010 i mål C‑377/09, Hanssens-Ensch, REU 2010, s. I‑7751, punkt 16).
57 Enligt artikel 240 EG är de nationella domstolarna särskilt behöriga att pröva tvister där gemenskapen är part, såvida inte domstolen eller tribunalen ges behörighet i fördraget (se dom av den 9 oktober 2001 i de förenade målen C‑80/99–C‑82/99, Flemmer m.fl., REG 2001, s. I‑7211, punkt 39, samt domen i det ovannämnda målet Guigard mot kommissionen, punkt 39).
58 Den enda bestämmelse i fördraget som ger domstolen eller tribunalen behörighet att pröva tvister som gäller gemenskapens avtalsrättsliga ansvar är emellertid artikel 238 EG. Enligt denna bestämmelse krävs dock att ett avtal som gemenskapen ingått eller som ingåtts för dess räkning innehåller en skiljedomsklausul (se domen i de ovannämnda förenade målen Flemmer m.fl., punkt 42, och domen i det ovannämnda målet Guigard mot kommissionen, punkterna 40 och 41) och den utgör således ett undantag från allmänna rättsregler, vilket ska tolkas restriktivt (se dom av den 18 december 1986 i mål 426/85, kommissionen mot Zoubek, REG 1986, s. 4057, punkt 11, samt av den 20 februari 1997 i mål C‑114/94, IDE mot kommissionen, REG 1997, s. I‑803, punkt 82).
59 Mot bakgrund av artikel 240 EG omfattas således tvister avseende gemenskapens avtalsrättsliga skadeståndsansvar, i avsaknad av en skiljedomsklausul, av de nationella domstolarnas behörighet (domen i det ovannämnda målet Hanssens‑Ensch, punkt 19).
60 Tvister om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar omfattas däremot av gemenskapsdomstolarnas behörighet. Enligt artikel 235 EG jämförd med artikel 225.1 EG är nämligen domstolen och tribunalen behöriga att pröva tvister om sådant skadestånd som avses i artikel 288 andra stycket EG, vilken artikel avser just utomobligatoriskt ansvar. Denna behörighet som tilldelats gemenskapsdomstolarna är exklusiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 1992 i mål C‑282/90, Vreugdenhil mot kommissionen, REG 1992, s. I‑1937, punkt 14, och av den 26 november 2002 i mål C‑275/00, First och Franex, REG 2002, s. I‑10943, punkt 43 och där angiven rättspraxis, samt domen i det ovannämnda målet Hanssens-Ensch, punkt 17). Gemenskapsdomstolarna ska därför kontrollera att flera kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan, vilka villkor är en förutsättning för att gemenskapen ska kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se dom av den 9 november 2006 i mål C‑243/05 P, Agraz m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. I‑10833, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
61 Vid prövningen av vilken domstol som är behörig att pröva en skadeståndstalan mot gemenskapen, ska det således undersökas huruvida denna talan avser gemenskapens avtalsrättsliga eller utomobligatoriska skadeståndsansvar (domen i det ovannämnda målet Hanssens-Ensch, punkt 20).
62 Begreppet utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG är ett självständigt begrepp och ska tolkas mot bakgrund av sitt syfte, det vill säga att det ska vara möjligt att göra en fördelning av behörigheten mellan gemenskapsdomstolarna och de nationella domstolarna.
63 När gemenskapsdomstolarna har att pröva en skadeståndstalan ska de därvid, innan de avgör målet i sak, först slå fast att de är behöriga genom att analysera det ansvar som görs gällande och därmed vilken typ av tvist det gäller.
64 Gemenskapsdomstolarna kan i detta avseende inte grunda sig enbart på de regler som åberopats av parterna.
65 I likhet med vad kommissionen har påpekat i sin första grund (se punkt 46 ovan) har domstolen redan slagit fast att enbart åberopandet av rättsregler som inte följer av det i det enskilda fallet aktuella avtalet, men som parterna är bundna av, inte kan medföra att tvistens avtalsrättsliga art ändras och att tvisten följaktligen inte ska avgöras av den behöriga domstolen. Om så inte var fallet, skulle tvistens art, och därmed behörig domstol, kunna ändras beroende på vilka bestämmelser som parterna åberopat, vilket skulle strida mot bestämmelserna om de olika domstolarnas materiella behörighet (domen i det ovannämnda målet Guigard mot kommissionen, punkt 43).
66 Gemenskapsdomstolarna måste däremot kontrollera huruvida skadeståndstalan avser skadestånd som objektivt och vid en helhetsbedömning har sin grund i ett avtalsförhållande eller som vilar på utomobligatorisk grund. Gemenskapsdomstolarna ska härvidlag, såsom generaladvokaten har angett i punkterna 49 och 50 i sitt förslag till avgörande, mot bakgrund av en analys av de olika uppgifterna i målet – såsom den rättsregel som påstås ha blivit åsidosatt, vilken typ av skada det är fråga om, det handlande som läggs institutionen till last samt de rättsliga relationerna mellan parterna – kontrollera huruvida det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna som har samband med föremålet för tvisten och som kräver en fördjupad prövning för att tvisten ska kunna lösas.
67 Om det av en inledande analys av dessa uppgifter framgår att det är nödvändigt att tolka innehållet i ett eller flera avtal mellan parterna för att kunna avgöra huruvida sökandens talan kan bifallas, ska gemenskapsdomstolarna avbryta sin handläggning av målet och, om nämnda avtal inte innehåller någon skiljedomsklausul, förklara sig sakna behörighet att pröva målet. Under dessa omständigheter skulle prövningen av skadeståndstalan mot gemenskapen innefatta en bedömning av rättigheter och skyldigheter av avtalsrättslig karaktär, vilken enligt artikel 240 EG omfattas av de nationella domstolarnas behörighet.
68 Det är mot bakgrund av dessa principer som domstolen kommer att pröva kommissionens första grund.
69 Vid prövningen av huruvida Systrans och Systran Luxembourgs talan kunde tas upp till sakprövning, gjorde tribunalen i punkt 60 i den överklagade domen det riktiga konstaterandet att den för att fastställa sin behörighet enligt artikel 235 EG ska undersöka huruvida det skadeståndsyrkande som Systran och Systran Luxembourg hade framställt, med beaktande av de olika relevanta uppgifterna i målet, på ett objektivt och allmänt sätt grundades på skyldigheter som följer av ett avtalsförhållande eller på skyldigheter av utomobligatorisk art, vilket gjorde det möjligt att fastställa den rättsliga grunden.
70 Tribunalen fann emellertid även i punkt 60 i den överklagade domen att dessa uppgifter bland annat gick att utläsa genom att undersöka parternas påståenden, den omständighet som orsakade den skada som det yrkas ersättning för och innehållet i de avtalsrättsliga eller utomobligatoriska bestämmelser som har åberopats för att avgöra den omtvistade frågan.
71 Tribunalen fann således i punkt 62 i den överklagade domen att undersökningen av innehållet i de olika avtal som ingicks mellan WTC/Systran-koncernen och kommissionen under åren 1975–2002 hör till bedömningen av behörigheten och att den inte som sådan kan medföra att tvistens art ändras så att den anses ha sin grund i ett avtalsförhållande. Tribunalen slog följaktligen fast att den mycket väl kunde undersöka innehållet i ett avtal, såsom den gör i fråga om vilken handling som helst som åberopas av en part till stöd för sina argument, för att utröna huruvida detta kan påverka den tilldelade behörighet som tribunalen uttryckligen har getts genom artikel 235 EG och att denna undersökning hör till bedömningen av de faktiska omständigheter som har åberopats för att fastställa tribunalens behörighet.
72 Tribunalen tillade i punkt 63 i den överklagade domen – och med hänvisning till domen i det ovannämnda målet Guigard mot kommissionen – att i det vid tribunalen aktuella målet i vilket Systran och Systran Luxembourg enbart hade stött sig på åsidosättandet av skyldigheter som vilar på utomobligatorisk grund, kunde således enbart det förhållandet att deras avtalspart hade åberopat skyldigheter som vilar på avtalsrättslig grund och som inte avser det omtvistade handlandet inte medföra att tvistens utomobligatoriska art ändras och att den behöriga domstolen inte kan pröva tvisten.
73 I punkt 64 i den överklagade domen angav tribunalen att det ankommer på den part som gör gällande ett åsidosättande av en skyldighet att styrka skyldighetens innehåll och dess tillämpning på omständigheterna i målet. Därefter undersökte tribunalen i punkterna 65–82 i den överklagade domen innehållet i det skadeståndsyrkande som framställts av Systran och Systran Luxembourg och särskilt bevisningen avseende vem som innehade de rättigheter som skulle ha åsidosatts. Tribunalen undersökte vidare, i punkterna 84–102 i nämnda dom, huruvida det handlande som lagts kommissionen till last var rättsstridigt genom att i detalj analysera flera avtal som slutits mellan parterna under åren 1975–2002 för att avgöra huruvida det eventuellt i avtalen lämnats något medgivande till kommissionen att handla på sätt som den gjort.
74 Efter att därvid ha kommit fram till att kommissionen inte hade fått något medgivande för sitt handlande i avtalen, avslog tribunalen i punkt 104 i den överklagade domen kommissionens yrkande om att talan skulle avvisas på grund av att den hade sin grund i ett avtalsförhållande.
75 Tribunalen tillämpade emellertid därigenom de principer som angetts i punkterna 63–67 i förevarande dom på ett felaktigt sätt, vilka anger hur behörig domstol ska fastställas i skadeståndsmål mot gemenskapen. Vidare gjorde tribunalen en felaktig rättslig kvalificering av avtalsförhållandena mellan WTC/Systran-koncernen och kommissionen. Detta medförde att tribunalen åsidosatte reglerna rörande dess behörighet, såsom denna behörighet anges i artiklarna 225.1 EG, 235 EG och 240 EG.
76 Vid sin prövning av huruvida tvisten var av avtalsrättslig art eller ej och av om tribunalen var behörig, begränsade tribunalen sig nämligen inte till att mot bakgrund av de olika uppgifterna i målet kontrollera huruvida det förelåg ett verkligt avtalsförhållande mellan parterna som hade samband med föremålet för tvisten och som krävde en fördjupad prövning för att tvisten skulle kunna lösas i sak.
77 I punkt 62 i den överklagade domen slog tribunalen istället felaktigt fast att behörighetsprövningen innefattade en specifik och konkret analys av innehållet i de olika avtal som slutits mellan WTC/Systran-koncernen och kommissionen under åren 1975–2002, eftersom innehållet i ett avtal mycket väl fick undersökas som vilken handling som helst i målet.
78 Av denna anledning gjorde tribunalen i punkterna 84–102 i den överklagade domen och inom ramen för behörighetsprövningen en detaljerad undersökning av innehållet i flera avtalsvillkor, vilka reglerade de ekonomiska och kommersiella relationerna mellan WTC/Systran-koncernen och kommissionen under åren 1975–2002. Syftet därmed var att pröva huruvida kommissionen hade rätt att till tredje man lämna uppgifter som skyddades av Systrans upphovsrätt och rätt till know-how avseende versionen Systran Unix av maskinöversättningssystemet Systran. Tribunalen ansåg att frågan om huruvida kommissionens ansvar var av avtalsrättlig art var beroende av om kommissionen hade rätt att röja dessa uppgifter. En sådan analys avser emellertid – i likhet med vad kommissionen har angett i sin första grund – frågan om kommissionens handlande var rättsstridigt eller ej, och hör således till prövningen av målet i sak och inte till den inledande prövningen av tvistens natur.
79 Tribunalen gjorde sig även skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 84–102 i den överklagade domen som avsåg den rättsliga kvalificeringen av de avtal som slutits mellan WTC/Systran-koncernen och kommissionen under åren 1975–2002. Tribunalen slog därvid fast, mot bakgrund av de olika uppgifterna i målet, att dessa avtal saknade betydelse för hur tvisten skulle kvalificeras i den mening som avses i artikel 235 EG.
80 Det är visserligen riktigt – såsom tribunalen angett i punkterna 62 och 63 i den överklagade domen – att det inte är tillräckligt att påstå att det föreligger vilket avtalsförhållande som helst med sökanden eller avtalsrättsliga förpliktelser som inte avser det omtvistade handlandet för att tvistens art ska kunna förändras och omvandlas till att vila på avtalsrättslig grund. Det är emellertid icke desto mindre så att när det, mot bakgrund av innehållet i den skadeståndstalan som väckts mot gemenskapen, är absolut nödvändigt att tolka ett eller flera avtal mellan parterna för att fastställa huruvida det handlande som lagts institutionerna till last är rättsstridigt eller ej, så omfattas tvisten inte av gemenskapsdomstolarnas behörighet.
81 Såsom generaladvokaten angett i punkt 70 i sitt förslag till avgörande är detta fallet här. Det är nämligen utrett att de många avtalshandlingar som åberopats av kommissionen vid tribunalen och om vilka det erinrats i den första grunden för överklagandet – bland annat avtalet av den 22 december 1975 mellan kommissionen och WTC, avtalen som ingåtts mellan åren 1976 och 1987 med bolag i WTC‑koncernen, däribland särskilt avtalet om tekniskt samarbete av den 18 januari 1985 med Gachot, samarbetsavtalet, licensavtalen med Gachot från åren 1988 och 1989 samt avtalen om migrering – medför att det föreligger ett avtalsförhållande som har samband med föremålet för tvisten och som kräver en fördjupad prövning för att det ska vara möjligt att avgöra huruvida det handlande som lagts kommissionen till last var rättsstridigt.
82 Detta följer för övrigt direkt av vissa avsnitt i den överklagade domen som avser tvisten i sak. Tribunalen har nämligen i punkterna 158, 202 och 216–222 i den överklagade domen, och i syfte att avgöra huruvida det omtvistade handlandet var rättsstridigt, i detalj kontrollerat ifall de avtalshandlingar som åberopats av kommissionen och som omnämns i punkterna 181–187 i nämnda dom kunde anses ge kommissionen ett särskilt medgivande till nämnda handlande.
83 Tribunalen gjorde således fel då den slog fast att den aktuella tvisten avsåg utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG.
84 Överklagandet ska mot denna bakgrund bifallas såvitt avser den första grunden. Det saknas härvid anledning att pröva de andra grunderna för överklagandet. Den överklagade domen upphävs, eftersom tribunalen åsidosatte reglerna rörande dess behörighet, såsom denna behörighet anges i artiklarna 225.1 EG, 235 EG och 240 EG.
Prövning av talan vid tribunalen
85 Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, slutligt avgöra tvisten, om denna är färdig för avgörande. Det förhåller sig på det sättet i förevarande fall.
86 Gemenskapsdomstolarna är, såsom framgår av punkterna 78–82 i förevarande dom, inte behöriga att pröva den skadeståndstalan som väckts av Systran och Systran Luxembourg. Härav följer att talan ska avvisas.
Rättegångskostnader
87 Det följer av artikel 184.2 i rättegångsreglerna att när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna.
88 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.
89 I förevarande fall har kommissionen vunnit målet om överklagande och Systran och Systran Luxembourg har tappat målet om skadestånd. De sistnämnda ska följaktligen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna såväl vid domstolen som vid tribunalen.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 december 2010 i mål T‑19/07, Systran och Systran Luxembourg mot kommissionen, upphävs.
2) Den talan som väckts av Systran SA och Systran Luxembourg SA i mål T‑19/07 avvisas.
3) Systran SA och Systran Luxembourg SA ska ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader vid Europeiska unionens domstol och vid Europeiska unionens tribunal.
Underskrifter