DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 30 juni 2011 (*)
”Direktiv 92/100/EEG – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Offentlig utlåning – Upphovsmännens ersättning – Tillräcklig inkomst”
I mål C‑271/10,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Raad van State (Belgien) genom beslut av den 17 maj 2010, som inkom till domstolen den 31 maj 2010, i målet
Vereniging van Educatieve en Wetenschappelijke Auteurs (VEWA)
mot
Belgische Staat,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden på sjunde avdelningen D. Šváby, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna R. Silva de Lapuerta, E. Juhász, J. Malenovský (referent) och T. von Danwitz,
generaladvokat: V. Trstenjak,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 mars 2011,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Vereniging van Educatieve en Wetenschappelijke Auteurs (VEWA), genom Y. Nelissen Grade och S. Verbeke, advocaten,
– Belgiens regering, genom T. Materne och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud, biträdda av C. Doutrelepont och K. Lemmens, avocats,
– Spaniens regering, genom N. Díaz Abad, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. van Beek och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av begreppet ersättning, som ska betalas till upphovsrättsinnehavare vid utlåning till allmänheten, i artikel 5.1 i rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EGT L 346, s. 61), nu artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, s. 28).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Vereniging van Educatieve en Wetenschappelijke Auteurs (VEWA) och Belgische Staat (belgiska staten), och avser en talan väckt av VEWA om ogiltigförklaring av den kungliga förordningen av den 25 april 2004 om rätten till ersättning för upphovsmän, utövande konstnärer, fonogramframställare och personer som producerat första upptagningen av en film vid utlåning till allmänheten (nedan kallad den kungliga förordningen).
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätten
3 I sjunde, fjortonde, femtonde och artonde skälen i direktiv 92/100 anges följande:
”Upphovsmännens och de utövande konstnärernas skapande och konstnärliga arbete förutsätter en tillräcklig inkomst som underlag för fortsatt skapande och konstnärligt arbete, och de investeringar som krävs, särskilt för framställning av fonogram och filmer, är särskilt stora och riskfyllda. Möjligheten att säkerställa en sådan inkomst och att återfå investeringarna kan effektivt garanteras endast genom tillfredsställande rättsligt skydd för de berörda rättighetshavarna.
…
När utlåning från en inrättning som är tillgänglig för allmänheten föranleder betalning och beloppet inte överstiger vad som behövs för att täcka inrättningens driftskostnader, föreligger inte någon direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta i den mening som avses i detta direktiv.
Det är nödvändigt att tillförsäkra upphovsmän och utövande konstnärer en skälig ersättning som de inte kan avstå från …
…
Det är också nödvändigt att skydda åtminstone upphovsmännens rättigheter vad gäller utlåning till allmänheten genom särskilda regler. Alla åtgärder som vidtas med stöd av artikel 5 i detta direktiv ska dock överensstämma med gemenskapsrätten, och i synnerhet med artikel 7 i fördraget.”
4 I artikel 1.1–1.3 i direktiv 92/100 föreskrivs följande:
”1. I enlighet med föreskrifterna i detta kapitel skall medlemsstaterna med den inskränkning som föreskrivs i artikel 5 införa en rätt att medge eller förbjuda uthyrning och utlåning av original och andra exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk och de andra alster som avses i artikel 2.1.
2. I detta direktiv avses med uthyrning, upplåtelse för bruk under en begränsad tid mot direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta.
3. I detta direktiv avses med utlåning, upplåtelse för bruk under en begränsad tid utan direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta när upplåtelsen sker genom inrättningar som är tillgängliga för allmänheten.”
5 I artikel 4.1 i direktiv 92/100 föreskrivs följande:
”När en upphovsman eller utövande konstnär har överlåtit eller upplåtit sin uthyrningsrätt avseende ett fonogram eller ett original eller annat exemplar av en film till en fonogramframställare eller en filmproducent, behåller upphovsmannen eller den utövande konstnären rätten att erhålla skälig ersättning för uthyrningen.”
6 I artikel 5.1–5.3 i direktiv 92/100 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna får föreskriva undantag från den ensamrätt vad gäller offentlig utlåning som anges i artikel 1, förutsatt att åtminstone upphovsmän får ersättning för utlåningen. Medlemsstaterna skall ha frihet att bestämma ersättningens storlek med hänsyn till sina kulturfrämjande syften.
2. När medlemsstaterna inte tillämpar den ensamrätt till utlåning som avses i artikel 1 i fråga om fonogram, filmer och datorprogram, skall de införa en rätt till ersättning, åtminstone för upphovsmännen.
3. Medlemsstaterna får undanta vissa kategorier av inrättningar från skyldigheten att betala ersättning enligt punkterna 1 och 2.”
7 I artikel 8.2 i direktiv 92/100 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten. De skall säkerställa att denna ersättning fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna …”
Den nationella lagstiftningen
Lagen av den 30 juni 1994
8 Direktiv 92/100 införlivades genom lag av den 30 juni 1994 om upphovsrätt och närstående rättigheter (Moniteur belge av den 27 juli 1994, s. 19297), i dess lydelse sedan år 2005 (nedan kallad lagen av den 30 juni 1994).
9 Artikel 23.1 i lagen har följande lydelse:
”Upphovsmannen kan inte förbjuda utlåning av litterära verk, databaser, fotografiska verk, partitur till musikaliska verk, ljudverk och audiovisuella verk när lånet sker för undervisningsändamål eller kulturella ändamål av institutioner som officiellt har godkänts eller bildats i dessa syften av offentliga myndigheter.”
10 I artikel 47.1 i lagen föreskrivs följande:
”Utövande konstnärer och framställare kan inte förbjuda utlåning av fonogram eller första upptagningen av en film när lånet sker för undervisningsändamål eller kulturella ändamål av institutioner som officiellt har godkänts eller bildats i dessa syften av offentliga myndigheter.”
11 I artikel 62.1 och 62.2 i lagen av den 30 juni 1994 föreskrivs följande:
”1. Vid utlåning av litterära verk, databaser, fotografiska verk eller partitur till musikaliska verk under de omständigheter som anges i artikel 23 har upphovsmannen rätt till ersättning.
2. Vid utlåning av ljudverk eller audiovisuella verk under de omständigheter som anges i artiklarna 23 och 47, har upphovsmannen, den utövande konstnären och framställaren rätt till ersättning.”
12 I artikel 63 första och tredje styckena föreskrivs följande:
”Efter samråd med institutionerna och upphovsrättsorganisationerna skall Konungen fastställa beloppet av den ersättning som anges i artikel 62. …
…
Efter samråd med gemenskaperna, och i förekommande fall på deras initiativ, skall Konungen fastställa att vissa kategorier av inrättningar som godkänts eller bildats av offentliga myndigheter skall vara befriade från att betala ersättning eller endast skall betala ett schablonbelopp för varje lån, vid fastställandet av den ersättning som föreskrivs i artikel 62.”
Den kungliga förordningen
13 Artikel 5 i direktiv 92/100 införlivades genom den kungliga förordningen.
14 I artikel 4 första–tredje styckena i den kungliga förordningen föreskrivs följande:
”Den ersättning som anges i artikel 62 i lagen [av den 30 juni 1994] fastställs till ett schablonbelopp på 1 [euro] per år och per vuxen som är inskriven i registren hos de låneinstitutioner som anges i artikel 2, såvitt personen gjort åtminstone ett lån under referensperioden.
Den ersättning som anges i artikel 62 i lagen [av den 30 juni 1994] fastställs till ett schablonbelopp på 0,5 euro per år och per underårig som är inskriven i registren hos de låneinstitutioner som anges i artikel 2, såvitt personen gjort åtminstone ett lån under referensperioden.
Om en person är inskriven i registren hos mer än en låneinstitution, ska ersättning för denna person endast betalas en gång.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
15 VEWA är en belgisk upphovsrättsorganisation.
16 Den 7 juli 2004 väckte VEWA talan om ogiltigförklaring av den kungliga förordningen vid Raad van State.
17 VEWA anförde till stöd för sin talan särskilt att bestämmelserna i direktiv 92/100, enligt vilka en skälig ersättning ska betalas för utlåning eller uthyrning, åsidosätts genom artikel 4 i den kungliga förordningen då den föreskriver en schablonersättning på 1 euro per person och år.
18 Den nationella domstolen påpekade att det i artiklarna 4.1 och 8.2 i direktiv 92/100 hänvisas till en skälig ersättning, medan det i artikel 5.1 i nämnda direktiv endast hänvisas till en ersättning. Den nationella domstolen påpekade vidare att även om domstolen redan tolkat begreppet skälig ersättning i artikel 8.2 i direktivet (dom av den 6 februari 2003 i mål C‑245/00, SENA, REG 2003, s. I‑1251) och prövat artikel 5.3 i direktiv 92/100 med avseende på möjligheten att undanta vissa kategorier av inrättningar från skyldigheten att betala ersättning (dom av den 26 oktober 2006 i mål C‑36/05, kommissionen mot Spanien, REG 2006, s. I‑10313), har domstolen emellertid ännu inte prövat begreppet ersättning i artikel 5.1 i direktivet.
19 Mot denna bakgrund beslutade Raad van State att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Utgör artikel 5.1 i … direktiv [92/100], nu artikel 6.1 i … direktiv [2006/115], … hinder för en nationell bestämmelse som fastställer denna ersättning till ett schablonbelopp på 1 euro per vuxen och år och 0,5 euro per underårig och år?”
Prövning av tolkningsfrågan
20 Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 92/100 utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, vilken inför ett system innebärande att den ersättning som betalas till upphovsmän vid offentlig utlåning endast beräknas mot bakgrund av antalet låntagare inskrivna i de allmänna inrättningarnas register, och fastställs till ett schablonbelopp per låntagare och år.
21 Domstolen erinrar inledningsvis om att upphovsmännen enligt artikel 1.1 i direktiv 92/100 har ensamrätt att medge eller förbjuda utlåning. Vad närmare bestämt beträffar offentlig utlåning får medlemsstaterna emellertid enligt artikel 5.1 i direktiv 92/100 föreskriva undantag från denna ensamrätt.
22 I den mån det görs intrång i upphovsmännens ensamrätt när detta fakultativa undantag tillämpas, genom att de fråntas sin rätt att medge eller förbjuda en viss form av utlåning, får undantaget endast tillämpas under förutsättning att upphovsmännen får ersättning för utlåningen.
23 Det ska först preciseras vilka subjekt som ska betala ersättning till upphovsmän vid offentlig utlåning. I artikel 1.3 i direktiv 92/100 föreskrivs att med utlåning avses upplåtelse för bruk under en begränsad tid utan direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta när upplåtelsen sker genom inrättningar som är tillgängliga för allmänheten. Av denna definition och syftet med direktivet kan slutsatsen dras att det som ligger till grund för skyldigheten att betala ersättning till upphovsmännen är de allmänna inrättningarnas upplåtelse, som möjliggör ett lån, och inte det faktiska lånet av personer inskrivna i sådana inrättningars register. Det ankommer följaktligen i princip på de organ som ombesörjer utlåningen att betala ersättning till upphovsmännen.
24 Denna slutsats finner implicit stöd i artikel 5.3 i direktiv 92/100 enligt vilken medlemsstaterna får undanta vissa kategorier av inrättningar från skyldigheten att betala ersättning.
25 Vad vidare beträffar begreppet ersättning har domstolen slagit fast att det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten som av likhetsprincipen att en gemenskapsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess innebörd och tillämpningsområde normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela gemenskapen, med beaktande av det sammanhang som bestämmelsen ingår i och det med bestämmelserna i fråga eftersträvade målet (se, bland annat, dom av den 9 november 2000 i mål C‑357/98, Yiadom, REG 2000, s. I‑9265, punkt 26, och domen i det ovannämnda målet SENA, punkt 23).
26 Detsamma gäller begreppet ersättning i artikel 5.1 i direktiv 92/100 som inte definieras i direktivet (vad beträffar begreppet skälig ersättning se, analogt, domen i det ovannämnda målet SENA, punkt 24).
27 Vad beträffar det sammanhang som begreppet ersättning ingår i gäller följande. Direktiv 92/100 är inte den enda rättsakten på det immaterialrättsliga området. Med hänsyn till de krav som följer av att unionens rättsordning ska vara enhetlig och konsekvent ska begreppet ersättning tolkas i ljuset av de regler och principer som föreskrivs i samtliga direktiv rörande immaterialrätt, såsom de tolkats av domstolen.
28 Domstolen har i detta hänseende, vid tolkningen av begreppet rimlig kompensation när det gäller mångfaldigande för privat bruk enligt artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10), slagit fast att syftet med kompensationen är att ge upphovsmännen skälig ersättning för användningen av deras skyddade verk, vilket innebär att kompensationen ska ses som ersättning för den skada som upphovsmannen lidit till följd av mångfaldigandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010 i mål C‑467/08, Padawan, REU 2010, s. I‑0000, punkterna 39 och 40).
29 Gemenskapslagstiftaren använde sig förvisso, när den föreskrev undantag från upphovsmännens ensamrätt i direktiv 92/100, av ordet ersättning, i stället för kompensation som i direktiv 2001/29. Begreppet ersättning syftar emellertid även det till att upphovsmännen ska få kompensation, eftersom ersättningen ges i en jämförbar situation när verk används vid offentlig utlåning utan upphovsmännens tillstånd, vilket leder till att upphovsmännen lider skada.
30 Det ska därutöver påpekas att det i artikel 5.1 i direktiv 92/100 endast hänvisas till ersättning, medan det i artikel 4.1 i samma direktiv om uthyrning systematiskt hänvisas till skälig ersättning. Begreppet skälig ersättning förekommer även i artikel 8.2 i direktivet om radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten. Denna skillnad i formulering tyder på att de två begreppen inte ska tolkas på samma sätt.
31 Det följer även av artonde skälet i direktiv 92/100 att det är nödvändigt att skydda upphovsmännens rättigheter genom att föreskriva särskilda regler för offentlig utlåning. Regelverket avseende offentlig utlåning anses följaktligen skilja sig från andra regler i direktivet. Detsamma måste gälla de enskilda bestämmelser som utgör detta regelverk, inklusive dem som avser kompensation till upphovsmän.
32 Vad slutligen beträffar ersättningens storlek gäller följande. Domstolen har med avseende på begreppet skälig ersättning i artikel 8.2 i direktiv 92/100 slagit fast att bedömningen av huruvida denna ersättning är skälig ska göras bland annat med hänsyn tagen till det ekonomiska värdet av användandet av ett skyddat alster (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet SENA, punkt 37).
33 Såsom erinrats om i punkt 23 ovan är utlåning i enlighet med artikel 1.3 i direktiv 92/100 inte av direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell natur. Användning av ett skyddat alster vid offentlig utlåning ska under dessa förhållanden inte bedömas mot bakgrund av dess ekonomiska värde. Ersättningens belopp blir följaktligen nödvändigtvis mindre än beloppet för en skälig ersättning, och kan till och med fastställas till ett schablonbelopp som kompensation för upplåtelse av samtliga aktuella skyddade alster.
34 Den ersättning som ska fastställas ska emellertid i enlighet med sjunde skälet i direktiv 92/100 ge upphovsmännen en tillräcklig inkomst. Beloppet får således inte vara enbart symboliskt.
35 Vad närmare bestämt beträffar kriterierna för fastställande av storleken av den ersättning som ska betalas till upphovsmännen vid offentlig utlåning gäller följande. Det saknas objektiva skäl som motiverar att gemenskapsdomstolen fastställer precisa regler för beräkningen av en enhetlig ersättning vilket med nödvändighet skulle innebära att domstolen satte sig i medlemsstaternas ställe, vilka i direktiv 92/100 inte åläggs att tillämpa något speciellt kriterium. Av detta följer att det enbart är medlemsstaterna som har rätt att, inom sina territorier, fastställa de mest relevanta kriterierna för att, inom de gränser som följer av gemenskapsrätten och i synnerhet av direktiv 92/100, säkerställa att det gemenskapsrättsliga begreppet iakttas (se, analogt, domen i det ovannämnda målet SENA, punkt 34).
36 Ordalydelsen i artikel 5.1 i direktiv 92/100 ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Medlemsstaterna kan nämligen fastställa storleken av den ersättning som ska betalas till upphovsmännen vid offentlig utlåning med beaktande av sina egna kulturfrämjande syften.
37 Med hänsyn till att, såsom anges i punkterna 28 och 29 ovan, ersättningen utgör kompensation för den skada som upphovsmännen lider till följd av att deras verk används utan deras tillstånd, får det emellertid vid fastställandet av ersättningens belopp inte helt och hållet bortses från de element som utgör skadan. Eftersom skadan följer av det offentliga lånet, det vill säga upplåtelse av skyddade alster av inrättningar som är tillgängliga för allmänheten, ska upplåtelsens omfattning beaktas vid fastställandet av ersättningens belopp.
38 Ju större antal skyddade alster som en allmän låneinrättning upplåter, desto större skada åsamkas rättighetshavarna. Av detta följer att antalet alster som upplåtits till allmänheten ska beaktas vid fastställande av den ersättning som ska betalas av en sådan inrättning och att de stora allmänna låneinrättningarna följaktligen ska betala högre ersättning än de mindre inrättningarna.
39 Den berörda allmänheten, det vill säga antalet låntagare inskrivna i en låneinrättnings register, är relevant i lika hög grad. Ju större antal personer som har tillgång till skyddade alster, desto större skada åsamkas rättighetshavarna. Av detta följer att storleken av den ersättning som ska betalas till upphovsmännen ska fastställas även med beaktande av antalet låntagare som är inskrivna i inrättningens register.
40 I målet vid den nationella domstolen är det utrett att det system som inrättats genom den kungliga förordningen beaktar antalet låntagare inskrivna i låneinrättningarnas register, men inte antalet alster som upplåtits till allmänheten. Därmed tas inte tillräcklig hänsyn till vare sig omfattningen av den skada som upphovsmännen lidit, eller principen att upphovsmännen ska uppbära ersättning motsvarande en tillräcklig inkomst såsom anges i sjunde skälet i direktiv 92/100.
41 I artikel 4.3 i förordningen föreskrivs dessutom att om en person är inskriven i flera inrättningars register ska ersättning för denna person endast betalas en gång. VEWA har under förhandlingen hävdat att 80 procent av inrättningarna i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien har gjort gällande att ett stort antal av deras läsare tillika är inskrivna i andra låneinrättningars register och att dessa läsare följaktligen inte beaktas vid betalning av ersättning till den berörda upphovsmannen.
42 Systemet kan under dessa förhållanden leda till att flera inrättningar i praktiken nästan helt befrias från skyldigheten att betala ersättning. Ett sådant de facto-undantag är emellertid inte förenligt med artikel 5.3 i direktiv 92/100 såsom den tolkats av domstolen. I artikeln föreskrivs att endast ett begränsat antal kategorier av inrättningar som är skyldiga att betala ersättning enligt artikel 5.1 i direktiv 92/100 kan komma i fråga för ett undantag från ersättningsskyldigheten (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkt 32).
43 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fråga som ställts besvaras enligt följande. Artikel 5.1 i direktiv 92/100 utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, vilken inför ett system innebärande att den ersättning som betalas till upphovsmän vid offentlig utlåning endast beräknas på grundval av antalet låntagare inskrivna i de allmänna inrättningarnas register, och fastställs till ett schablonbelopp per låntagare och år.
Rättegångskostnader
44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 5.1 i rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, vilken inför ett system innebärande att den ersättning som betalas till upphovsmän vid offentlig utlåning endast beräknas på grundval av antalet låntagare inskrivna i de allmänna inrättningarnas register, och fastställs till ett schablonbelopp per låntagare och år.
Underskrifter