TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 21 oktober 2014(*)

”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsordmärket LAGUIOLE – Den äldre franska firman Forge de Laguiole – Artiklarna 53.1 c och 8.4 i förordning (EG) nr 207/2009”

I mål T‑453/11,

Gilbert Szajner, Niort (Frankrike), företrädd av advokaten A. Lakits-Josse,

sökande,

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av A. Folliard-Monguiral, i egenskap av ombud,

svarande,

varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var

Forge de Laguiole SARL, Laguiole (Frankrike), företrätt av advokaten F. Fajgenbaum,

angående en talan mot det beslut som meddelades av harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd den 1 juni 2011 (ärende R 181/2007-1) om ett ogiltighetsförfarande mellan Forge de Laguiole SARL och Gilbert Szajner,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Pelikánová (referent) och E. Buttigieg,

justitiesekreterare: handläggaren C. Heeren,

med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 augusti 2011,

med beaktande av intervenientens svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 25 november 2011,

med beaktande av harmoniseringsbyråns svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 12 december 2011,

med beaktande av den replik som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2012,

med beaktande av den duplik som intervenienten ingav till tribunalens kansli den 6 juli 2012,

efter förhandlingen den 11 februari 2014,

med beaktande av de kompletterande skriftliga yttranden som parterna ingav på tribunalens anmodan och som inkom till tribunalens kansli den 24 och 25 februari samt den 8 och 9 april 2014,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden Gilbert Szajner är innehavare av gemenskapsordmärket LAGUIOLE. Ansökan om registrering av nämnda varumärke ingavs den 20 november 2001 och det registrerades den 17 januari 2005 av harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1)).

2        De varor och tjänster för vilka varumärket LAGUIOLE är registrerat omfattas, efter det delvisa avstående som gjordes under förfarandet vid harmoniseringsbyrån, av klasserna 8, 14, 16, 18, 20, 21, 28, 34 och 38 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning för var och en av dessa klasser:

–        Klass 8: ”Handdrivna verktyg och handredskap; skedar; sågar, skruvmejslar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; raketuier; filar och nageltänger, nagelklippare; manikyrset”.

–        Klass 14: ”Ädla metaller och deras legeringar; smycken, ädelstenar; smyckeskrin av ädelmetall; kronometriska instrument, manschettknappar, slipsklämmor, prydnadsnålar, prydnadsnålar (smycken); nyckelringar; portmonnäer av ädelmetall; fick- och armbandsur, urarmband, lådor, ljusstakar, cigarettetuier, statyetter, redskap och behållare för hushållsändamål samt köksgeråd av ädelmetall; bordsserviser av ädelmetall”.

–        Klass 16: ”[S]kolmaterial; pappersknivar; blyertspennor, stiftpennor, radergummin; kuvert; pärmar; urklippsböcker, böcker, almanackor, broschyrer, häften, kataloger; kalendrar, litografier, affischer”.

–        Klass 18: ”Läder och läderimitationer, koffertar, resväskor och resbagar; promenadkäppar; handväskor; strandväskor; resetuier och -koffertar; plånböcker; kreditkortsfodral, dokumentmappar; portföljer (lädervaror); nyckelfodral (lädervaror); portmonnäer, ej av ädelmetall”.

–        Klass 20: ”[R]amar, konst- eller prydnadsföremål av trä, kork, vass, rotting, korg, horn, ben, elfenben, valfiskben, snäckskal, bärnsten, pärlemor, sjöskum eller av ersättningar för dessa material, eller av plast”.

–        Klass 21: ”[R]edskap för köksändamål och serviser av glas, porslin och keramik; bordsserviser, ej av ädelmetall; korkskruvar; flasköppnare, metallbehållare för pappershanddukar; timglas; rakborstar, sminkväskor”.

–        Klass 28: ”[G]ymnastik- och sportartiklar (ej simartiklar, kläder, mattor och fotbeklädnader); golfhandskar”.

–        Klass 34: ”[A]rtiklar för rökare; tändstickor, tändare för rökare; cigarr- och cigarettetuier ej av ädelmetall; cigarrsnoppare; pipor; piprensare”.

–        Klass 38: ”Telekommunikation; information avseende telekommunikationer; nyhetsbyråer; sändning av meddelanden; datorstödd överföring av meddelanden och bilder; kommunikation genom och/eller mellan datorer och datorterminaler; kommunikation per telefon; kommunikation, överföring av information lagrad i databaser eller på en IT-server; meddelandetjänster via telefoni, elektronik eller IT; kommunikation och överföring av meddelanden, information och data, via direkt eller fördröjd anslutning, från system för databehandlingssystem, datornät, inkluderande det globala telekommunikationsnätet Internet och det globala nätet www; dataöverföring via telekommunikationsnät, inkluderande det globala nätet Internet”.

3        Den 22 juli 2005 ingav intervenienten Forge de Laguiole SARL en ansökan om delvis ogiltighetsförklaring av varumärket LAGUIOLE med stöd av artikel 52.1 c i förordning nr 40/94 jämförd med artikel 8.4 i samma förordning (nu artiklarna 53.1 c och 8.4 i förordning nr 207/2009).

4        Ansökan om ogiltighetsförklaring grundade sig på firman Forge de Laguiole som intervenienten använder i sin verksamhet för ”tillverkning av knivsmidesvaror, ciseleringsrelaterade varor, presentartiklar och souvenirer – varor som rör dukning och servering”. Enligt intervenienten ger den firman, som inte endast har lokal räckvidd, enligt fransk rätt intervenienten rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke.

5        Ansökan om delvis ogiltighetsförklaring avsåg samtliga varor och tjänster som angetts ovan i punkt 2.

6        Genom beslut av den 27 november 2006 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring.

7        Den 25 januari 2007 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut vid harmoniseringsbyrån enligt artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94 (nu artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009).

8        Genom beslut av den 1 juni 2011 (nedan kallat det angripna beslutet) biföll harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd delvis överklagandet och förklarade varumärket LAGUIOLE ogiltigt med avseende på varor i klasserna 8, 14, 16, 18, 20, 21, 28 och 34. Samma överklagandenämnd avslog överklagandet med avseende på tjänster i klass 38.

9        Överklagandenämnden fann närmare bestämt att en firma enligt fransk rätt i princip är skyddad med avseende på all verksamhet som omfattas av dess verksamhetsföremål. Skyddet omfattar emellertid endast verksamhet som verkligen och konkret bedrivs om verksamhetsföremålet är vagt uttryckt eller den verksamhet som bedrivits inte omfattas av verksamhetsföremålet. Enligt överklagandenämnden var verksamhetsföremålet i förevarande fall dock tillräckligt precist såvitt avser ”tillverkning och försäljning av alla slags knivsmidesvaror och ciseleringsrelaterade varor”. Överklagandenämnden tillade att även om beskrivningen av verksamhetsföremålet ”tillverkning och försäljning av presentartiklar och souvenirer – varor för dukning och servering” ansågs vara vag, var det riktigt att Forge de Laguiole SARL:s firma åtnjöt skydd, åtminstone på de områden där företaget verkligen hade bedrivit sin verksamhet innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs.

10      Överklagandenämnden bedömde att intervenienten hade visat att den hade bedrivit affärsverksamhet innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs med avseende på ”varor för dukning och servering”, ”heminredningsvaror”, vinrelaterade varor, ciseleringsrelaterade varor, varor för rökare, golfspelare, jägare och fritidsartiklar samt andra tillbehör. Däremot ansågs intervenienten inte ha visat att verksamhet bedrivits med avseende på lyx- och resevaror, vilka för övrigt inte omfattas av verksamhetsföremålet. Överklagandenämnden fann slutligen att samtliga varor som nämnda varumärke avser, med undantag för telekommunikationstjänster i klass 38, omfattas av intervenientens verksamhetsområden eller rör näraliggande verksamhetsområden.

11      Överklagandenämnden bedömde vad beträffar de motstående kännetecknen att ordet ”laguiole”, även om det såvitt avser knivar är beskrivande och saknar särskiljningsförmåga, under alla omständigheter utgjorde den dominerande beståndsdelen eller åtminstone en av de dominerande beståndsdelarna i firman Forge de Laguiole, även när ordet i fråga användes med avseende på knivar. Av en helhetsbedömning följer att de motstående kännetecknen i viss mån liknar varandra i fonetiskt, visuellt och begreppsmässigt hänseende. Att det generiska uttrycket ”forge de” tillkommer föranleder inte någon annan bedömning.

12      Överklagandenämnden drog slutsatsen att det föreligger risk för förväxling för franska konsumenter om varumärket LAGUIOLE används för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag, som är avsedda för samma kundkrets och som säljs i samma slags butiker som ”knivsmidesvaror och ciseleringsrelaterade varor, presentartiklar eller varor för dukning och servering” som omfattas av intervenientens verksamhetsområde. Vidare bedömde överklagandenämnden att intervenientens verksamhet skulle påverkas om nämnda varumärke användes för kompletterande varor, som var oskiljaktigt förbundna med den verksamheten, eller som omfattades av näraliggande verksamhetsområden där nämnda verksamhet naturligt kan förekomma.

13      Slutligen angav överklagandenämnden att firman Forge de Laguiole, med beaktande av dess goodwill och att den till och med får anses ha ett gott anseende, har hög särskiljningsförmåga och kan åtnjuta särskilt skydd även på andra områden än dem som omfattas av dess verksamhetsföremål.

 Parternas yrkanden

14      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        besluta att intervenienten ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

15      Harmoniseringsbyrån har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

16      Intervenienten har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara överklagandenämndens beslut,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

1.     Handlingar som har getts in för första gången till tribunalen

17      Tribunalen konstaterar att sökanden och intervenienten, i anslutning till repliken respektive dupliken, har ingett ett visst antal handlingar som inte ingick i akten i ärendet vid harmoniseringsbyrån.

18      Sökanden har ingett

–        tre utdrag ur en ordbok (bilagorna 34, 35 och 39 till repliken),

–        ett utdrag ur en auktionskatalog (bilaga 36 till repliken),

–        två utdrag ur träfflistor från en sökmotor på internet (bilagorna 37 och 40 till repliken),

–        utdrag ur en nätuppslagsbok (bilaga 38 till repliken),

–        två tidningsartiklar (bilaga 41 till repliken),

–        utdrag ur träfflistor från varumärkessökningar i den databas som förs av det franska institutet för immateriella rättigheter (INPI) (bilaga 42 till repliken), och

–        fyra kopior av beslut från harmoniseringsbyråns invändningsenhet (bilagorna 34a, 34b, 37a och 38a till repliken).

19      Intervenienten har ingett

–        avgöranden från olika franska domstolar (bilagorna 55, 57, 58, 67, 68, 69, 70, 73 och 74 till dupliken),

–        tre beslut från harmoniseringsbyråns överklagandenämnder och invändningsenhet (bilagorna 56, 59 och 66 till dupliken),

–        utdrag ur harmoniseringsbyråns riktlinjer för invändningsförfarandet (bilaga 60 till dupliken),

–        fyra tidningsartiklar, som hämtats från internet (bilaga 61 till dupliken),

–        tre utdrag från försäljningsställen på internet (bilagorna 63–65 till dupliken),

–        ett utdrag ur den franska konsumentlagen (Code français de la consommation) (bilaga 71 till dupliken), och

–        utdrag ur verksamhetsberättelsen för år 2011 från det franska generaldirektoratet för konkurrens, konsumentfrågor och bedrägeribekämpning (DGCCRF) (bilaga 72 till dupliken).

20      Dessutom har harmoniseringsbyrån, i sitt kompletterande yttrande av den 21 februari 2014, anfört att det avgörande från Cour de cassation (Frankrikes högsta domstol) av den 10 juli 2012 (C.Cass. Ch. Com., Cœur de princesse/Mattel France, nr 08-2012.010), som sökanden har gjort gällande, inte kan godtas som bevisning och således ska avvisas.

21      Det erinras om att talan vid tribunalen syftar till att, i den mening som avses i artikel 65 i förordning nr 207/2009, pröva lagenligheten av beslut som harmoniseringsbyråns överklagandenämnder har fattat, och tribunalen ska därför inte bedöma de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av handlingar som getts in först vid tribunalen. Bilagorna 34–42 till repliken samt bilagorna 61, 63–65 och 72 till intervenientens duplik ska således avvisas utan att det är nödvändigt att bedöma deras bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 24 november 2005 i mål T‑346/04, Sadas mot harmoniseringsbyrån – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), REG 2005, s. II‑4891, punkt 19, och där angiven rättspraxis).

22      Vad däremot beträffar bilagorna 34a, 34b, 37a och 38a till repliken och bilagorna 56, 59, 60 och 66 till dupliken gäller följande. Även om dessa handlingar getts in för första gången vid tribunalen, utgör de inte bevisning i egentlig mening utan rör harmoniseringsbyråns beslutspraxis som en part, även då den uppkommit efter förfarandet vid harmoniseringsbyrån, har rätt att åberopa (domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet ARTHUR ET FELICIE, punkt 20).

23      Detsamma gäller bilagorna 55, 57, 58, 67–71, 73 och 74 till dupliken samt avgörandet från franska Cour de cassation av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan). De kan åberopas i målet, eftersom de rör nationell lagstiftning och nationella domstolars praxis, som en part, även då den uppkommit efter förfarandet vid harmoniseringsbyrån, har rätt att åberopa. Det är nämligen inte otillåtet vare sig för parterna eller för tribunalen att, vid tolkningen av nationell rätt som unionsrätten hänför sig till, såsom är fallet i förevarande mål (se punkt 29 nedan), vägledas av nationell lagstiftning eller rättspraxis. Detta gäller förutsatt att det inte har gjorts gällande att överklagandenämnden felaktigt har underlåtit att beakta de faktiska omständigheterna i ett visst franskt avgörande, utan att överklagandenämnden har åsidosatt en nationell bestämmelse, varvid nationell lagstiftning eller rättspraxis åberopats till stöd för detta påstående (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 12 juli 2006 i mål T‑277/04, Vitakraft-Werke Wührmann mot harmoniseringsbyrån – Johnson’s Veterinary Products (VITACOAT), REG 2006, s. II‑2211, punkterna 70 och 71).

24      I den mån som harmoniseringsbyrån har åberopat domstolens dom av den 5 juli 2011 i mål C‑263/09 P, Edwin mot harmoniseringsbyrån (REU 2011, s. I‑5853, punkterna 46–57), som stöd för att avgörandet från franska Cour de cassation av den 10 juli 2012 (ovan punkt 20) inte kan godtas som bevisning, framhåller tribunalen följande. Av ovannämnda dom från domstolen följer inte att tribunalen saknar rätt att beakta handlingar som en part har åberopat för första gången vid tribunalen i syfte att visa att överklagandenämnden gjort en felaktig tillämpning av den nationella lagstiftning som gjorts gällande vid denna. I den domen prövade domstolen endast om tribunalen hade åsidosatt den nationella bestämmelse som tillämpats i sak och om domstolen var behörig när det gäller prövningen av tribunalens eventuella åsidosättande (domen i det ovannämnda målet Edwin mot harmoniseringsbyrån, punkt 44). Härvid angav domstolen visserligen att en part som åberopar en nationell bestämmelse ska ge in information som visar innehållet i den nationella lagstiftningen till harmoniseringsbyrån (domen i det ovannämnda målet Edwin mot harmoniseringsbyrån, punkt 50). Det innebär emellertid inte att harmoniseringsbyråns tillämpning av nationell lagstiftning inte kan prövas av tribunalen mot bakgrund av ett nationellt avgörande som meddelats efter det att harmoniseringsbyrån meddelade sitt beslut och som en part åberopat.

25      Slutligen anser tribunalen att det saknas stöd för harmoniseringsbyråns argument att den omständigheten att sökanden åberopade avgörandet från franska Cour de cassation av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan) först vid förhandlingen och inte dessförinnan, utgör en ”taktik för att förhala förfarandet”. Tribunalen erinrar för det första om att nämnda avgörande meddelades några dagar efter det att intervenientens duplik ingavs, vid en tidpunkt då det skriftliga förfarandet i princip var avslutat, även om det formellt sett inte var det. Sökanden hade således inte praktisk möjlighet att göra gällande avgörandet av den 10 juli 2012 i sina inlagor. Det ska vidare framhållas att sökanden till skillnad från vad harmoniseringsbyrån har angett åberopade franska Cour de cassations avgörande av den 10 juli 2012, punkt 20 ovan, redan i skälen i ansökan om att förhandling skulle hållas. Nämnda ansökan inkom till tribunalens kansli den 23 augusti 2012 och delgavs harmoniseringsbyrån den 11 september 2012. Således åberopades nämnda avgörande inte först vid förhandlingen.

2.     Prövning i sak

26      Sökanden har som enda grund gjort gällande åsidosättande av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009 jämförd med artikel 8.4 i samma förordning.

27      Enligt dessa två bestämmelser innebär den omständigheten att ett annat kännetecken än ett varumärke föreligger att ett gemenskapsvarumärke kan förklaras ogiltigt om kännetecknet uppfyller följande fyra villkor samtidigt. Kännetecknet ska användas i näringsverksamhet. Det ska användas i mer än bara lokal omfattning. Rätten till kännetecknet ska ha förvärvats enligt lagstiftningen i den medlemsstat där detta kännetecken användes innan ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke gavs in. Kännetecknet ska slutligen ge innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke. Genom dessa fyra villkor begränsas det antal andra kännetecken, förutom varumärken, som kan åberopas mot ett gemenskapsvarumärkes giltighet inom hela gemenskapen i enlighet med artikel 1.2 i förordning nr 207/2009 (förstainstansrättens dom av den 24 mars 2009 i de förenade målen T‑318/06–T‑321/06, Moreira da Fonseca mot harmoniseringsbyrån – General Óptica (GENERAL OPTICA), REG 2009, s. II‑649, punkt 32).

28      De två första villkoren – det vill säga villkoren avseende det åberopade kännetecknets användning och omfattningen därav, varvid kännetecknet ska ha använts i mer än bara lokal omfattning – följer av lydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och ska därför tolkas mot bakgrund av unionsrätten. I förordning nr 207/2009 föreskrivs enhetliga normer beträffande användningen av kännetecken och omfattningen därav, vilka är förenliga med de principer som ligger till grund för det system som införts genom nämnda förordning (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet GENERAL OPTICA, punkt 33).

29      Det framgår däremot av uttrycket ”om och i den mån som, enligt tillämplig nationell lagstiftning om detta tecken” att de två andra villkor som därefter anges i artikel 8.4 a och b i förordning nr 207/2009 utgör villkor som föreskrivs i förordningen, men som till skillnad från de föregående villkoren ska bedömas med beaktande av kriterier som föreskrivs i den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet. Hänvisningen till den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet är motiverad av införandet i förordning nr 207/2009 av en möjlighet att åberopa kännetecken som står utanför systemet med gemenskapsvarumärken mot ett gemenskapsvarumärke. Det är således endast med stöd av den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet som det kan slås fast huruvida det åberopade kännetecknet är äldre än gemenskapsvarumärket och om kännetecknet kan medföra att det är motiverat att förbjuda användning av ett yngre varumärke (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet GENERAL OPTICA, punkt 34).

30      I förevarande fall står det klart att firman Forge de Laguiole är ett kännetecken som används i näringsverksamhet i den mening som avses i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och att det används i mer än bara lokal omfattning. Parterna har inte heller ifrågasatt, vare sig under förfarandet vid harmoniseringsbyrån eller i sina inlagor till tribunalen, att rättigheterna till den firman förvärvades, i enlighet med fransk rätt, före den 20 november 2001 då ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs.

31      I den mån som sökanden under förhandlingen, med hänvisning till de egna franska varumärkena LAGUIOLE, för vilka ansökningar om registrering ingavs år 1993, har försökt ifrågasätta att intervenientens firma i dess nuvarande utformning verkligen är äldre än gemenskapsvarumärket LAGUIOLE, konstaterar tribunalen att det i förevarande fall uteslutande är den tidpunkt då ansökan om registrering av nämnda gemenskapsvarumärke ingavs, det vill säga den 20 november 2001 (se punkt 1 ovan), som är relevant.

32      Parterna har olika uppfattningar såvitt avser det fjärde villkoret i punkt 27 ovan, som avser frågan om, i förevarande fall, intervenientens firma ger det företaget rätt att förbjuda sökandens användning av det yngre varumärket LAGUIOLE. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 29 ovan, ska den frågan uteslutande avgöras på grundval av fransk rätt.

33      I förevarande fall utgick överklagandenämnden, mot bakgrund av den franska rättspraxis som fanns vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs, från två grundläggande antaganden vid sin bedömning. Vart och ett av dessa antaganden antogs i sig vara tillräckligt som grund för dess slutsats att intervenientens firma var skyddad med avseende på all verksamhet som omfattas av dess verksamhetsföremål.

34      Överklagandenämnden slog för det första fast att intervenientens verksamhetsföremål hade definierats tillräckligt klart för att det skydd som firman åtnjuter ska kunna anses omfatta all verksamhet som verksamhetsföremålet omfattar (det angripna beslutet, punkterna 87–90). För det andra angav överklagandenämnden att även om så inte antogs vara fallet med avseende på ”tillverkning och försäljning av presentartiklar och souvenirer – varor för dukning och servering”, hade intervenienten visat att dess verksamhet hade diversifierats, före den 20 november 2001, så att den kommit att omfatta även ”varor för dukning och servering”, ”heminredningsvaror”, ”vinrelaterade varor”, ciseleringsrelaterade varor, varor för rökare, golfspelare, jägare och fritidsartiklar samt ”andra tillbehör” (det angripna beslutet, punkterna 91–94).

35      Tribunalen kommer följaktligen att pröva vart och ett av dessa grundläggande antaganden som ligger till grund för det angripna beslutet.

 Omfattningen av skyddet för firman Forge de Laguiole

36      Artiklarna L. 714‑3 och L. 711‑4 i den franska immaterialrättslagen (Code de la propriété intellectuelle, nedan kallad CPI) har följande lydelse:

L. 714‑3

”Ett varumärke som inte är förenligt med bestämmelserna i artiklarna L. 711‑1‑L. 711‑4 ska förklaras ogiltigt genom domstolsbeslut.

…

Endast innehavaren av en äldre rättighet har rätt att väcka talan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel L. 711‑4. Talan kan emellertid inte upptas till sakprövning om ansökan om registrering av varumärket gjordes i god tro och innehavaren av den äldre rättigheten har godtagit användningen av varumärket under fem år.

Beslutet om ogiltighetsförklaring har absolut verkan.”

L. 711‑4

”Ett kännetecken får inte registreras som varumärke om kännetecknet är till förfång för äldre rättigheter, bland annat:

…

b)      för en firma, om det föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem,

…”

37      Det står klart att rätten att få ett yngre varumärke ogiltigförklarat på grundval av en firma a fortiori även innebär en rätt att invända mot användningen av det varumärket i den mening som avses i det fjärde villkor som angetts i punkt 27 ovan.

38      Sökanden har gjort gällande att firmaskyddet i fransk rätt endast omfattar verksamhet som faktiskt bedrivs, särskilt när den verksamhet som angetts såsom verksamhetsföremål har getts en alltför omfattande definition.

39      Harmoniseringsbyrån däremot anser att firmaskyddet enligt fransk rätt följer av beskrivningen av den verksamhet som verksamhetsföremålet inbegriper, med undantag för om beskrivningen är extremt omfattande eller vag. Om så är fallet ska skyddets omfattning anses vara begränsad till att avse den konkreta verksamhet som företaget i fråga bedriver.

40      Intervenienten har gjort gällande att firmaskyddet inbegriper all verksamhet som omfattas av verksamhetsföremålet, även om verksamhetsföremålet är omfattande och oberoende av vilken verksamhet som faktiskt bedrivs. Intervenienten har tillagt att skyddet även omfattar verksamhet som hör till ekonomiska sektorer inom vilka innehavaren av skyddet ännu inte varit verksam, men som är nära förbundna med de ekonomiska sektorer som nämns i verksamhetsföremålet.

41      Tribunalen erinrar om att en firma, enligt den tolkning av artikel L. 711–4 b CPI som överklagandenämnden gjort i det angripna beslutet, i princip åtnjuter skydd med avseende på all verksamhet som verksamhetsföremålet inbegriper. Enligt samma tolkning begränsas skyddet emellertid till sådan verksamhet som faktiskt och konkret bedrivs i sådana fall där verksamhetsföremålet är vagt eller det inte inbegriper den verksamhet som bedrivs.

42      Överklagandenämnden gjorde denna tolkning mot bakgrund av relevant fransk rättspraxis vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs, det vill säga den 1 juni 2011. Nämnda rättspraxis var inte enhetlig och hade gett upphov till olika uppfattningar i doktrinen på området, vilken parterna i stor omfattning åberopat både vid harmoniseringsbyrån och vid tribunalen.

43      Denna icke enhetliga rättspraxis och de olika uppfattningar som den gett upphov till i doktrinen, kommer emellertid i ett annat ljus efter franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan). I den domen, som meddelades efter det att det angripna beslutet hade antagits, slogs det fast att ”firman endast åtnjuter skydd för den verksamhet som företaget faktiskt bedriver och inte för den som anges i dess bolagsordning”.

44      Till skillnad från vad harmoniseringsbyrån och intervenienten har gjort gällande i sina kompletterande skriftliga yttranden som ingavs den 24 respektive den 25 februari 2014, är den princip som anges i franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan) inte alls tvetydig såvitt avser omfattningen av firmaskyddet och kan ges en allmän tillämpning. Det är visserligen riktigt att det mål som gav upphov till nämnda dom inte avsåg en talan som väckts med stöd av artikel L. 711–4 CPI, utan avsåg ogiltighetsförklaring av ett varumärke på grund av att ansökan om registrering gjorts i otillbörligt syfte samt rörde en ansökan avseende illojal konkurrens. Det ska emellertid framhållas att nämnda citat i punkt 43 ovan återfinns i den del av nämnda dom där det slogs fast att talan inte kunde vinna bifall på den grund som gjorts gällande mot ogiltighetsförklaring av varumärket på den grunden att ansökan om registrering av varumärket ”cœur de princesse” (prinsesshjärta) gjorts i otillbörligt syfte. Till stöd för den grunden hade åberopats att nämnda varumärke endast bestod av sökandebolagets firma, som fanns innan företaget Mattel France började saluföra dockor under beteckningen ”cœur de princesse”. Det är mot denna bakgrund som franska Cour de cassation formulerade nämnda domskäl. I anslutning därtill framhölls att de varor och tjänster som varumärket ”cœur de princesse” avsåg var betydligt mera omfattande än den verksamhet som det berörda företaget bedrivit fram till dess. Den grund som sistnämnda företag hade anfört ansågs sakna verkan. Sammanfattningsvis innehåller nämnda domskäl inte någon begränsning vare sig såvitt avser dess ordalydelse eller såvitt avser dess faktiska eller processuella sammanhang, som tyder på att det endast skulle vara tillämpligt på de särskilda omständigheterna i just det målet.

45      Vidare har tribunalen, till skillnad från vad harmoniseringsbyrån har hävdat, rätt att beakta franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan) vid sin lagenlighetsprövning av det angripna beslutet, även om den domen meddelades efter det angripna beslutet.

46      Utöver de processuella överväganden som avses i punkterna 23 och 24 ovan, framhåller tribunalen för det första att domen i fråga inte har medfört någon förändring av rättspraxis utan endast innebär ett klargörande av en omstridd juridisk fråga. Såsom följer av flera äldre avgöranden från franska domstolar som parterna gett in såväl till harmoniseringsbyrån som till tribunalen, kunde man av rättspraxis från underinstanser före franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan), även om den inte var enhetlig, dra slutsatsen att firmaskyddet endast omfattar verksamhet som det berörda företaget faktiskt bedriver.

47      Även om franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan) skulle anses innebära en förändring av rättspraxis, tillämpas för det andra ny rättspraxis i princip retroaktivt på befintliga situationer.

48      Denna princip är motiverad genom att den rättsliga tolkningen av en bestämmelse inte får variera beroende på när de aktuella omständigheterna ägde rum och att man inte med framgång kan göra gällande en rättighet som förvärvats enligt den rättspraxis som förelåg vid en viss tidpunkt. Det är visserligen riktigt att den aktuella principen kan tonas ned på så sätt att domstolarna, om synnerliga skäl föreligger, kan frångå principen i syfte att anpassa rättsverkningarna i tiden av ny rättspraxis. Huvudregeln är emellertid att ny rättspraxis ska tillämpas retroaktivt. Vad beträffar förevarande fall kan konstateras att franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan) inte innehåller någon sådan anpassning eller begränsning.

49      Det ska tilläggas att unionsdomstolarna tillämpar en motsvarande princip (domstolens dom av den 11 augusti 1995 i de förenade målen C‑367/93‑C‑377/93, Roders m.fl., REG 1995, s. I‑2229, punkterna 42 och 43).

50      Även om franska Cour de cassations dom av den 10 juli 2012 (punkt 20 ovan) således som sådan är en ny omständighet, innebär den endast ett klargörande av hur fransk rätt borde ha tillämpats av överklagandenämnden i det angripna beslutet av den 1 juni 2011 och hur den bör tillämpas av tribunalen, i enlighet med den princip som det erinrats om i punkt 29 ovan.

51      Härav följer att skyddet av firman Forge de Laguiole i förevarande fall uteslutande omfattar den verksamhet som intervenienten faktiskt bedrev vid den tidpunkt då ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs den 20 november 2001.

52      Följaktligen kan det angripna beslutet inte grundas på det första grundläggande antagande som överklagandenämnden gjorde vid sin bedömning, nämligen att det var riktigt att utgå från all verksamhet som intervenientens verksamhetsföremål omfattar, såvida det inte har visats att nämnda verksamhet faktiskt har bedrivits.

53      Det kvarstår således att pröva huruvida överklagandenämndens andra grundläggande antagande var riktigt, vilket avser den verksamhet som intervenienten faktiskt har bedrivit.

 Verksamhet som intervenienten faktiskt hade bedrivit innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs

54      Det står i förevarande fall klart att intervenienten är verksam på området för tillverkning och försäljning av knivsmidesvaror.

55      Överklagandenämnden fann att intervenienten därutöver hade visat att dess verksamhet hade diversifierats så att den kommit att omfatta även andra områden, innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs (det vill säga den 20 november 2001).

56      Sökanden har gjort gällande att intervenientens verksamhet i själva verket är begränsad till knivförsäljning. Den påstådda diversifieringen av verksamhetsinriktningen består enligt sökanden i försäljning av knivar som utrustats med ett tillbehör. Vidare menar sökanden att nämnda diversifiering av verksamhetsinriktningen under alla omständigheter till stor del ägde rum efter det att ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE hade ingetts.

57      Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att ett företags verksamhetsområden definieras i förhållande till kundkretsen för dess varor eller tjänster. Enligt harmoniseringsbyrån riktar sig knivar som utrustats med ett tillbehör till en annan kundkrets än den kundkrets som vanliga knivar riktar sig till, vilket följer av att knivar som utrustats med tillbehör har andra distributionskanaler. Vidare anser harmoniseringsbyrån att diversifieringen av intervenientens verksamhetsinriktning mot andra områden än området för knivsmidesvaror inleddes innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs.

58      Intervenienten har tillagt att en vara kan fylla två olika funktioner och att knivfunktionen inte utesluter tillbehörets funktion.

59      Vad beträffar bevisningen för diversifieringen av intervenientens verksamhetsinriktning mot andra områden än området för knivsmidesvaror, grundade överklagandenämnden sig, i punkt 94 i det angripna beslutet, på vissa handlingar som intervenienten hade ingett till harmoniseringsbyrån avseende tidsperioden före ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE, det vill säga

–        intervenientens prislista från den 1 januari 2001 (bevis 38.1), i vilken följande anges: knivar med olika tillbehör – nämligen korkskruv, syl, kapsylöppnare, cigarrsnoppare, pipstoppare, nyckelring –, bordsknivar och modellen ”jaktkniv”,

–        två fakturor av den 15 oktober 1998 och av den 30 mars 2000, som ställts till kunder i Luxemburg och i Österrike, och som avser modellen ”Sommelier” som innefattar korkskruv och kapsylöppnare, samt greenlagare, modellen ”Laguiole du routard” (”den kringresandes kniv”) och ett fodral i skinn,

–        en faktura av den 22 november 2000, ställd till en kund i Frankrike, som avser en ”gaffel” samt modellerna ”Sommelier” och ”Calumet”, vilka innefattar skrapa, pipstoppare och krats samt ett etui.

60      Tribunalen konstaterar för det första att ”presentlådor” och ”lådor” inte anges i någon av dessa handlingar. Däremot anges, längst ned på vissa sidor i intervenientens prislista från den 1 januari 2001, följande: ”Knivarna tillhandahålls tillsammans med en presentförpackning och ett ursprungsintyg”. Av de handlingar som överklagandenämnden beaktade följer således att intervenienten saluförde presentförpackningar uteslutande i syfte att de skulle användas för de egna varorna och inte såsom fristående varor. Under dessa omständigheter gjorde överklagandenämnden fel när den i punkt 93 i det angripna beslutet fann att intervenienten hade salufört ”presentlådor” och ”lådor” inom ramen för diversifieringen av dess verksamhetsinriktning med avseende på området ”andra tillbehör”.

61      För det andra består modellen ”Laguiole du routard” i en fällkniv utan tillbehör. Detsamma gäller modellen ”Couteau de chasse” (jaktkniv) som enligt beskrivningen i prislistan av den 1 januari 2001 är en ”icke ihopfällbar modell som tillhandahålls tillsammans med ett svart etui.” Dessa båda modeller kan således inte anses utgöra bevis för någon diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot andra områden än området för knivsmidesvaror, inte ens om de är avsedda att användas för ”fritidsaktiviteter” eller av jägare, såsom överklagandenämnden angav i punkt 93 i det angripna beslutet.

62      För det tredje är ”fodral” och ”etuier” som anges i fakturorna och i prislistan till sin art och med beaktande av utformningen uteslutande avsedda att användas för förvaring av de knivar som intervenienten tillverkar. De skulle möjligen i förekommande fall kunna användas för att förvara andra knivar, beroende på knivarnas storlek och utformning, men inte för andra slags varor än knivsmidesvaror. Dessutom ska framhållas att nämnda fodral och etuier uteslutande saluförs tillsammans med knivarna och inte separat. Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att de endast utgör tillbehör till de knivsmidesvaror som intervenienten saluför. De uppfyller inte kriterierna för ett fristående varusortiment och kan därför inte anses utgöra bevis för en diversifiering av verksamhetsinriktningen mot andra områden än området för knivsmidesvaror.

63      För det fjärde står det klart att gafflar inte omfattas av området för knivsmidesvaror. Saluföringen av gafflar innebär emellertid inte att intervenienten kan anses bedriva verksamhet såvitt avser ”varor för dukning och servering”. Gafflar kan visserligen anses omfattas av begreppet ”varor för dukning och servering”. Det är dock fråga om ett alltför omfattande varuslag som innefattar varugrupper som är alltför olika sinsemellan för att de ska kunna jämföras inom ramen för en bedömning av likheten med de varu- och tjänsteslag som varumärket LAGUIOLE avser. Saluföringen av gafflar visar däremot på en konkret och faktisk diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot bestick i allmänhet, såsom en underkategori av ”varor för dukning och servering” (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 13 februari 2007 i mål T‑256/04, Mundipharma mot harmoniseringsbyrån – Altana Pharma (RESPICUR), REG 2007, s. II‑449, punkt 23).

64      Vad för det femte beträffar olika (andra) varor som består av en kniv som är utrustad med ett eller ett par tillbehör (korkskruv, syl, kapsylöppnare, cigarrsnoppare, pipstoppare, nyckelring, greenlagare), bedömde överklagandenämnden att dessa multifunktionella varor visade på en diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot andra områden än området för knivsmidesvaror.

65      Sökanden påpekade emellertid med rätta att det inte är tillbehöret som är kännetecknande för de multifunktionella varor som intervenienten saluför, utan faktum kvarstår att det rör sig om knivar trots att ett eller ett par tillbehör förekommer. Att olika tillbehör tillkommer påverkar inte bedömningen att varan i fråga ska anses utgöra en knivsmidesvara.

66      Tribunalen framhåller med avseende på de multifunktionella varor som intervenienten saluför att kniven fortfarande dominerar och är avgörande för hur varan som helhet betraktad ska kännetecknas såväl med avseende på det material som används som med avseende på dess utformning, vilket för övrigt tydliggörs i prislistan av den 1 januari 2001. Av den handlingen framgår att intervenienten själv ser på nämnda varor som knivar. Den modell som innefattar en korkskruv och en kapsylöppnare benämns däri nämligen som ”sommelier- och kapsylöppnarkniv” och den kniv som innefattar en greenlagare kallas ”Golfspelarens kniv”. Andra delar av nämnda varor än knivbladet, såsom sylen och korkskruven, betecknas uttryckligen som ”Tillbehör”. Knivbladets material och tillbehörens material redovisas var för sig och tonvikten ligger på kvaliteten på det stål som knivbladet är tillverkat av (modellen ”Calumet” som innefattar skrapa, krats och pipstoppare utgör därvid ett undantag). Såsom redan nämnts ovan i punkt 60 framhålls slutligen att det längst ned på vissa sidor där modeller med tillbehör återfinns anges följande: ”Knivarna tillhandahålls tillsammans med en presentförpackning och ett ursprungsintyg”.

67      Vidare framhåller tribunalen att, till skillnad från vad intervenienten har gjort gällande, den kundkrets som de aktuella multifunktionella varorna riktar sig till inte består av golfspelare eller rökare i allmänhet utan i stället av köpare av knivar som även spelar golf eller röker alternativt av golfspelare eller rökare som har ett särskilt intresse för knivar. För detta talar såväl den funktionella aspekten (en greenlagare eller en cigarrsnoppare som utgör en del av en kniv är svårare att handskas med och är mindre praktiska än samma verktyg utan kniv, i synnerhet om kniven i sig är en mycket dyr vara av viss storlek, vilket gäller för intervenientens varor), som den ekonomiska aspekten (multifunktionella varor är betydligt dyrare än tillbehöret såsom fristående vara) och som image-aspekten (en rökare eller en golfspelare som inte intresserar sig för knivar kommer normalt sett inte att tänka på intervenientens varor när de ska införskaffa varor för rökare eller golfrelaterade varor, utan vänder sig i stället till tillverkare som är specialiserade på sådana varor).

68      Tribunalen kan således inte godta harmoniseringsbyråns argument att en juridisk persons verksamhetsområde i första hand definieras mot bakgrund av vilka marknader som dess varor eller tjänster är avsedda för. Intervenientens multifunktionella varor riktar sig nämligen inte till en omsättningskrets som saknar koppling till omsättningskretsen för knivsmidesvaror, utan till en omsättningskrets bestående av rökare och golfspelare som därutöver även är intresserade av nämnda varor. Det ska framhållas att, till skillnad från vad överklagandenämnden angav i punkterna 96 och 97 i det angripna beslutet, bedömningen att intervenientens multifunktionella varor ska kvalificeras som knivsmidesvaror inte påverkas av att nämnda multifunktionella varor inte endast säljs av knivsmidesförsäljare utan även av vapenhandlare, tobaksbutiker, butiker specialiserade på skrivmaterial, butiker för ”presentartiklar och varor för dukning och servering”, större butiker och andra företag.

69      Vad för det sjätte beträffar verksamheten för ”tillverkning och försäljning av presentartiklar och souvenirer”, som omnämns i intervenientens verksamhetsföremål framhåller tribunalen följande. Det är i likhet med vad sökanden har gjort gällande riktigt att i princip alla varor som intervenienten saluför kan utgöra en present eller en souvenir. Dessutom tillhandahålls, såsom har påpekats ovan i punkt 60, åtminstone en del av intervenientens varor i presentförpackningar, vilket utgör stöd för att de skulle kunna vara avsedda att vara presenter. Härav följer att intervenienten är verksam på området för saluföring av presentartiklar.

70      Det ska emellertid framhållas att intervenienten inte har visat att den tillverkar eller saluför presentartiklar eller souvenirer som inte omfattas av området för knivsmidesvaror och bestick. Det förefaller stå klart att dess verksamhet avseende presentartiklar och souvenirer endast består i att tillhandahålla varor ur det vanliga sortimentet, det vill säga knivsmidesvaror och bestick, i presentförpackningar. Följaktligen kan det konstateras att även om intervenienten har visat att den bedriver verksamhet på området för ”tillverkning och försäljning av presentartiklar och souvenirer”, är den verksamheten begränsad till att avse presentartiklar och souvenirer på området för knivsmidesvaror och bestick.

71      Tribunalen drar således slutsatsen att det, till skillnad från vad överklagandenämnden angav i punkt 93 i det angripna beslutet, får anses inte ha visats att det skett någon diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot andra områden än knivsmidesförsäljning före den 20 november 2001 såvitt avser ”ciseleringsrelaterade varor”, ”varor för dukning och servering” – med undantag för bestick –, ”heminredningsvaror”, ”vinrelaterade varor”, varor för rökare, golfspelare, jägare och fritidsartiklar samt andra tillbehör, såsom presentlådor, etuier och lådor.

72      Däremot får det anses ha visats att det skett en diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot andra områden än området för knivsmidesvaror såvitt avser ”bestick” vilket omfattar ”gafflar”, som anges i prislistan av den 1 januari 2001, och såvitt avser ”presentartiklar och souvenirer” i den mån det rör sig om varor som omfattas av området för knivsmidesvaror och bestick. Intervenienten kan således med framgång göra gällande skydd för sin firma gentemot varumärket LAGUIOLE uteslutande i förhållande till denna verksamhet.

73      Det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras i den del som överklagandenämnden däri slog fast att det föreligger risk för förväxling i den mening som avses i artikel L. 711–4 CPI beträffande ”ciseleringsrelaterade varor” och ”varor för dukning och servering”, samt ”presentartiklar och souvenirer” i den mån som det inte är fråga om varor på området för knivsmidesvaror och bestick.

74      Den prövning som kommer att göras i det följande av risken för förväxling i den mening som avses i artikel L.711–4 CPI avser således endast tillverkning och försäljning av varor på området för knivsmidesvaror och bestick, samt för presenter och souvenirer i den mån som det är fråga om varor på det området.

 Risk för förväxling

75      Tribunalen erinrar inledningsvis om att villkoret som är kopplat till att kännetecknet ska ge innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 29, ska bedömas mot bakgrund av den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet, det vill säga fransk rätt.

76      Enligt artikel L. 711–4 CPI (som återgetts ovan i punkt 36) har innehavaren av en äldre firma rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke förutsatt att ”det föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem”.

77      Harmoniseringsbyrån gjorde en riktig bedömning när den slog fast att omsättningskretsen ska anses utgöras av den breda franska allmänheten med beaktande av vilka slags varor som varumärket LAGUIOLE avser.

78      Enligt fransk rättspraxis ska det vid prövningen av huruvida det föreligger risk för förväxling göras en bedömning mot bakgrund av flera olika faktorer såsom hur lika (i visuellt, fonetiskt och begreppsmässigt hänseende) de aktuella kännetecknen är, i vilken utsträckning de ekonomiska sektorer som kännetecknen omfattar liknar varandra och hur hög särskiljningsförmåga det äldre kännetecknet har (CA Versailles, dom av den 25 oktober 2001, Flex’cible mot SOS Flexibles och Sofirop, samt TGI Paris, dom av den 8 juli 2011, RG 09/11931).

79      Ju högre särskiljningsförmåga den äldre firman har, desto större är risken för förväxling, bland annat på grund av att den är känd på marknaden. Den skada som uppstår genom risken för förväxling följer inte endast av att kundkretsen vilseleds utan kan även bestå i en minskning av tilltron till företaget och en försämring av dess anseende (CA Paris, dom av den 13 oktober 1962, Ann. propr. ind. 1963, s. 228).

80      Förekomsten av risken för förväxling är avgörande för bedömningen av hur konflikten mellan ett varumärke och en äldre firma ska lösas. Ogiltighetsförklaringen av varumärket får därför, om det avser flera olika slags varor eller tjänster, en selektiv karaktär och ska endast genomföras med avseende på varor eller tjänster som anses kunna förväxlas med den juridiska personens verksamhet (CA Paris, dom av den 28 januari 2000, Revue Dalloz 2001, s. 470).

 Huruvida de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole respektive av varumärket LAGUIOLE liknar varandra

81      Vid bedömningen av om de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole respektive av varumärket LAGUIOLE liknar varandra, ska enligt fransk rättspraxis samtliga relevanta faktorer som kännetecknar förhållandet mellan varorna eller tjänsterna beaktas. Bland dessa faktorer märks särskilt deras art, de tilltänkta köparna, användningsområdet samt huruvida de konkurrerar med eller kompletterar varandra (TGI Paris, dom av den 25 november 2009, RG 09/10986).

82      I förevarande fall fann överklagandenämnden att de varor som varumärket LAGUIOLE avser till stor del är av samma slag som dem som omfattas av intervenientens verksamhetsområden eller rör näraliggande verksamhetsområden. Detta framgår av punkterna 107–114 i det angripna beslutet.

83      Överklagandenämnden beaktade emellertid samtliga verksamhetsområden som anges i intervenientens verksamhetsföremål vid sin bedömning. Såsom följer av punkterna 71–74 ovan ska dock endast den del av intervenientens verksamhet som avser knivsmidesvaror och bestick, samt presentartiklar och souvenirer, i den mån som det är fråga om varor som avser knivsmidesvaror och bestick, beaktas vid bedömningen av om det föreligger risk för förväxling.

84      Under dessa omständigheter ska de slutsatser som överklagandenämnden drog i punkterna 107–114 i det angripna beslutet omprövas mot bakgrund av nämnda begränsning av de verksamhetsområden som skyddet för firman Forge de Laguiole omfattar.

–       Förhållandet mellan ”sågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; filar och nageltänger, nagelklippare” och ”manikyrset, raketuier”, i klass 8, ”pappersknivar” i klass 16 och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21 och intervenientens verksamhet

85      Vad beträffar ”sågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; filar och nageltänger, nagelklippare” i klass 8 och ”pappersknivar” i klass 16, gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den slog fast att det rör sig om vassa föremål som omfattas av området för knivsmidesvaror vilket innefattas i intervenientens verksamhetsförmål. Nämnda varor uppvisar således mycket stora likheter med intervenientens verksamhet. Detsamma gäller ”manikyrset, raketuier”, i klass 8, och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21, som får anses komplettera eller utgöra tillbehör till nämnda vassa föremål, genom att de används tillsammans och i allmänhet säljs tillsammans i samma typ av butik och till samma kundkrets. Dessa varor och intervenientens verksamhet är följaktligen av liknande slag.

–       ”Handdrivna verktyg och handredskap” och ”skruvmejslar” i klass 8

86      Vad beträffar ”[h]anddrivna verktyg och handredskap” och ”skruvmejslar” i klass 8 som varumärket LAGUIOLE avser, framhåller tribunalen att denna definition innefattar knivar.

87      De argument som sökanden och intervenienten framförde i de kompletterande skriftliga yttranden som de ingav den 8 respektive den 9 april 2014 föranleder inte någon annan bedömning.

88      Det ska för det första framhållas att den omständigheten att rubriken för klass 8 i Niceklassificeringen är ”Handdrivna verktyg och handredskap; Knivsmidesvaror, bestick; Blanka vapen; Rakhyvlar och rakapparater” inte innebär att de olika angivna varuslagen inte kan överlappa varandra. Niceklassificeringen används nämligen uteslutande för administrativa ändamål. Den har endast till syfte att underlätta upprättande och behandling av ansökningar om varumärkesregistrering genom att det däri föreslås olika klasser samt varu- och tjänsteslag. Däremot utgör klassernas rubriker inte något system som innebär att det är uteslutet att en vara eller en tjänst som ingår i en klass eller ett varu- eller tjänsteslag även omfattas av en annan klass eller ett annat varu- eller tjänsteslag. Detta följer bland annat av regel 2.4 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, s. 1).

89      Granskaren vid harmoniseringsbyrån gjorde således en riktig bedömning när den i sitt beslut av den 14 maj 2003 avseende varumärket LAGUIOLE slog fast att ”det står klart att ett blankt vapen utgörs av ett handvapen vars grundläggande funktion fylls genom en metalldel” och att ”det begreppet således innefattade knivar”, även om båda dessa varuslag återfinns i rubriken för klass 8 i Niceklassificeringen.

90      För det andra har sökanden hänvisat till det beslut som granskaren vid harmoniseringsbyrån meddelade den 14 maj 2003 i den del som det däri görs åtskillnad mellan ”blanka vapen” som jämställs med knivar och med avseende på vilka det ansågs föreligga registreringshinder för nämnda varumärke då det ansågs vara beskrivande, å ena sidan, och ”handdrivna verktyg och handredskap” med avseende på vilka varumärket registrerades, å andra sidan.

91      Tribunalen påpekar att den inte är skyldig att följa det beslut som granskaren vid harmoniseringsbyrån meddelade den 14 maj 2003 vid bedömningen av de varor som omfattas av nämnda varuslag (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 26 april 2007 i mål C‑412/05 P, Alcon mot harmoniseringsbyrån, REG 2007, s. I‑3569, punkt 65, och domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet ARTHUR ET FELICIE, punkt 71). Det ska vidare framhållas att sökanden redan under förfarandet för ogiltighetsförklaring vid harmoniseringsbyrån var medveten om att knivar kunde anses omfattas av varuslaget ”[h]anddrivna verktyg och handredskap”. Sökanden framhöll nämligen vid flera tillfällen att han var beredd att förtydliga beskrivningen av de varor som bland annat omfattas av klass 8, och som varumärket LAGUIOLE avser, på följande sätt: ”Handdrivna verktyg och handredskap med undantag för knivar”. Den frågan utreddes emellertid inte ytterligare i samband med att annulleringsenheten och överklagandenämnden antog sina beslut, då de lade andra omständigheter till grund för sina bedömningar, och sökanden förtydligade därför inte varubeskrivningen.

92      Tribunalen drar således slutsatsen att ”[h]anddrivna verktyg och handredskap”, i den mån som det rör sig om knivar, är identiska med intervenientens verksamhet på området för knivsmidesvaror – och inte endast med modellen ”Laguiole du routard”, såsom överklagandenämnden ansåg.

93      Till skillnad från vad överklagandenämnden fann, uppvisar däremot ”skruvmejslar” i klass 8 inte några likheter med modellen ”Laguiole du routard” som intervenienten saluför, vilken endast är en enkel fällkniv utan tillbehör.

–       ”Skedar” i klass 8

94      Vad beträffar ”skedar” i klass 8 anses de utgöra ”bestick” som intervenienten saluför (se ovan punkterna 62 och 72). Skedar omfattas med andra ord av en ekonomisk sektor som är identisk med en av de ekonomiska sektorer som firman Forge de Laguiole omfattar.

–       ”[R]edskap för köksändamål och serviser av glas, porslin och keramik; bordsserviser, ej av ädelmetall; korkskruvar; flasköppnare, metallbehållare för pappershanddukar; timglas” i klass 21 och ”redskap och behållare för hushållsändamål samt köksgeråd av ädelmetall; bordsserviser av ädelmetall” i klass 14

95      Överklagandenämnden förknippade dessa varor med ”dukning och servering” och bedömde att de delvis motsvarade intervenientens verksamhet på det området.

96      Tribunalen erinrar härvid om att, såsom följer ovan av punkt 63, varuslaget ”varor för dukning och servering” är alltför omfattande och vagt för att det ska vara möjligt att utgå från det vid bedömningen av om det föreligger risk för förväxling. Nämnda varor uppvisar följaktligen, till skillnad från vad överklagandenämnden har bedömt, inte några likheter med de ekonomiska sektorer som firman Forge de Laguiole omfattar.

97      ”[K]orkskruvar” och ”flasköppnare” uppvisar emellertid stora likheter med modellen ”Sommelier” som innefattar en korkskruv och en kapsylöppnare, samt med andra knivmodeller som innefattar en korkskruv och som saluförs av intervenienten. Även om saluföringen av dessa varor, som får anses utgöra varor som är ”härledda” från varor på området för knivsmidesvaror, inte innebär att det får anses ha visats att det har skett en diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot ”varor för dukning och servering” eller mot ”vinrelaterade varor”, såsom angetts ovan i punkterna 65 och 69, kvarstår faktum att dessa varor, sedda för sig, från funktionell synpunkt, kan jämställas med ”korkskruvar” och ”flasköppnare” som varumärket LAGUIOLE avser. Den omständigheten, utöver att saluföring sker i samma slags butiker, är tillräcklig för att slå fast att nämnda varor omfattas av en ekonomisk sektor som är identisk med en av de ekonomiska sektorer som firman Forge de Laguiole omfattar.

–       ”Ädla metaller och deras legeringar”, ”ädelstenar” och ”lådor, ljusstakar” i klass 14

98      Vad beträffar ”[ä]dla metaller och deras legeringar” och ”ädelstenar” i klass 14 bedömde överklagandenämnden att den typen av varor ”var av stort värde” vid ciselering och med avseende på flera olika föremål på området för ”varor för dukning och servering” och således i hög grad kompletterade intervenientens verksamhet. Dessutom ansågs ”lådor, ljusstakar” i klass 14 saluföras på samma slags försäljningsställen för ”varor för dukning, servering och heminredning” som vissa varor som intervenienten påstods saluföra.

99      Tribunalen erinrar inledningsvis om att ”ciseleringsverksamhet” och området för ”varor för dukning och servering” inte ingår bland de ekonomiska sektorer som firman Forge de Laguiole omfattar (se ovan punkterna 73 och 74). Den omständigheten att ädla metaller och ädelstenar kan användas inom ramen för den verksamhet som intervenienten bedriver som rör knivsmidesvaror innebär inte i sig att det kan slås fast att franska konsumenter uppfattar det som om de varorna omfattas av en ekonomisk sektor som liknar en av de ekonomiska sektorer som firman Forge de Laguiole omfattar. Ädla metaller och ädelstenar är nämligen huvudsakligen avsedda att användas vid fabrikstillverkning och inte för slutkonsumenter, vilket däremot knivsmidesvaror är. Vidare, om ädla metaller och ädelstenar används på knivar är det i dekorativt syfte och av underordnad betydelse samt saknar koppling till knivens funktion.

–       ”Läder och läderimitationer” och ”koffertar, resväskor och resbagar” i klass 18 samt ”lådor”

100    Vad beträffar ”läder och läderimitationer” och ”resväskor och resbagar” i klass 18 angav överklagandenämnden att de är vanligt förekommande vid tillverkning av etuier, fodral och lådor som intervenienten saluför och kan användas vid paketering och transport av knivsmidesvaror, framför allt med avseende på lyxvaror som är avsedda att tillhandahållas som ”presentartiklar”. Överklagandenämnden drog slutsatsen att dessa varor kompletterade intervenientens verksamhet och ”var en naturlig följd av utvecklingen av dess sortiment av tillbehör”.

101    Tribunalen erinrar för det första om att ”presentartiklar” i förevarande fall ingår i de ekonomiska sektorer som firman Forge de Laguiole omfattar endast i den mån som det rör sig om knivsmidesvaror eller bestick (se ovan punkterna 71–74). För det andra ska det påpekas att den omständigheten att ”läder och läderimitationer” kan användas såsom råvara för att tillverka etuier och fodral som intervenienten saluför tillsammans med några av dess knivar inte är tillräcklig för att det ska anses ha uppstått viss likhet i förhållande till intervenientens verksamhet avseende knivsmidesvaror. Råvaror är nämligen framför allt avsedda för producenter medan knivsmidesvaror är avsedda för slutkonsumenter. För det tredje, vad beträffar de ”lådor” som intervenienten påstås ha salufört, erinrar tribunalen om att det av de handlingar som överklagandenämnden utgick från vid sin bedömning av den verksamhet som intervenienten bedrev den 20 november 2001 (se ovan punkt 59), inte framgår att några sådana varor saluförts. Eftersom de under alla omständigheter uteslutande är avsedda att användas för intervenientens knivsmidesvaror, kan de endast anses vara av underordnad betydelse, eller till och med anses utgöra enkla förpackningar, inom ramen för intervenientens verksamhet avseende knivsmidesvaror.

102    Härav följer att ”läder och läderimitationer” och ”koffertar, resväskor och resbagar” i klass 18 inte uppvisar likheter med intervenientens verksamhet avseende knivsmidesvaror.

–       ”[S]kolmaterial; blyertspennor, stiftpennor, radergummin; kuvert; pärmar; urklippsböcker, böcker, almanackor, broschyrer, häften, kataloger; kalendrar, litografier, affischer” i klass 16

103    Vad beträffar dessa varor angav överklagandenämnden att de i allmänhet saluförs i butiker specialiserade på skrivmaterial och att de används på samma områden som intervenientens ”pappersknivar”, det vill säga när man läser och skriver, och att det således delvis var fråga om samma verksamhetsområden som intervenientens. Vidare menade överklagandenämnden att alla dessa varor är vanligt förekommande i näringslivet när ett företag kommunicerar med sina kunder och sina affärskontakter, eller överlämnas såsom presenter från företaget. I den mån som de trycksaker som varumärket LAGUIOLE avser på grund av sitt innehåll kan ge upphov till risk för förväxling med firman Forge de Laguiole, anser överklagandenämnden att varumärket ska förklaras ogiltigt.

104    Tribunalen finner för det första, till skillnad från överklagandenämnden, att sambandet mellan nämnda varor och de ”pappersknivar” som intervenienten saluför är alltför svagt för att de ska anses vara av liknande slag. Det enda samband som består i att försäljningsställena delvis är desamma är inte tillräckligt för att pappersknivar och en samling varor som snarare ska hänföras till pappershandeln ska kunna anses vara av liknande slag. I butiker för skrivmaterial återfinns nämligen i allmänhet en rad olika varor som inte riktar sig till en specialiserad omsättningskrets. Vidare torde de pappersknivar som intervenienten saluför endast användas för att öppna kuvert. Således kan varuslagen endast i låg grad anses likna varandra, då det är fråga om en kompletterande användning, tillsammans med ”kuvert”, men inte tillsammans med övriga varor som angetts ovan i punkt 103. Det ska för det andra framhållas att endast den omständigheten att alla dessa varor är vanligt förekommande i näringslivet när ett företag kommunicerar med sina kunder och sina affärskontakter, eller överlämnas såsom presenter från företaget inte medför att det föreligger någon likhet med intervenientens verksamhet på området för knivsmidesvaror, eftersom de tjänar ett helt annat syfte än intervenientens verksamhet. För det tredje ska överklagandenämndens bedömning beträffande risken för förväxling som kan uppstå på grund av de trycksaker som varumärket LAGUIOLE avser prövas inom ramen för helhetsbedömningen av risken för förväxling nedan i punkt 165.

–       Olika varor som anses utgöra ”presentartiklar” som omfattas av klasserna 14, 18 och 20

105    Beträffande ”smycken, smyckeskrin av ädelmetall; kronometriska instrument, manschettknappar, slipsklämmor, prydnadsnålar, prydnadsnålar (smycken); nyckelringar; portmonnäer av ädelmetall; fick- och armbandsur, urarmband” i klass 14, ”promenadkäppar; handväskor; strandväskor; resetuier och -koffertar; plånböcker; kreditkortsfodral, dokumentmappar; portföljer (lädervaror); nyckelfodral (lädervaror); portmonnäer, ej av ädelmetall” i klass 18 och ”ramar, konst- eller prydnadsföremål av trä, kork, vass, rotting, korg, horn, ben, elfenben, valfiskben, snäckskal, bärnsten, pärlemor, sjöskum eller av ersättningar för dessa material, eller av plast” i klass 20 konstaterade överklagandenämnden endast att det var fråga om ”presentartiklar” som är mycket vanligt förekommande i många olika slags butiker eller används som presenter från företag. Den drog därefter slutsatsen att dessa varor kunde återfinnas på samma försäljningsställen som dem där intervenienten saluför sina varor.

106    Tribunalen erinrar om att intervenientens verksamhet för ”tillverkning och försäljning av presentartiklar” omfattas av de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole uteslutande i den mån som det är fråga om knivsmidesvaror eller bestick (se ovan punkterna 71–74). De varor som angetts i föregående punkt omfattas emellertid inte av varuslagen knivsmidesvaror eller bestick och har inte heller någon koppling till det området. Även om nämnda varor såldes såsom presentartiklar i samma butik som de knivsmidesvaror som intervenienten saluför, skulle det inte medföra att förstnämnda och sistnämnda varor ansågs vara av liknande slag, eftersom det i presentbutiker tillhandahålls många olikartade varor som är avsedda för den breda allmänheten.

–       ”[G]olfhandskar” och ”sportartiklar” i klass 28, ”cigarettetuier” i klass 14, och ”tändstickor, tändare för rökare; cigarr- och cigarettetuier ej av ädelmetall; cigarrsnoppare; pipor; piprensare” i klass 34

107    Vad beträffar ”golfhandskar” och ”sportartiklar” i klass 28, ”cigarettetuier” i klass 14, och ”tändstickor, tändare för rökare; cigarr- och cigarettetuier ej av ädelmetall; cigarrsnoppare; pipor; piprensare” i klass 34 bedömde överklagandenämnden att de var avsedda för samma kundkrets, inhandlas i samma slags butiker och används för samma ändamål som vissa av intervenientens ”presentartiklar”. Enligt överklagandenämnden gäller det bland annat för modellen ”golfspelarens kniv” som intervenienten saluför i förhållande till ”golfhandskar” eller till andra ”sportartiklar”, samt för modellen ”Calumet” (som innefattar skrapa, krats och pipstoppare) och cigarrsnoppare som intervenienten saluför i förhållande till ”cigarettetuier” och ”tändstickor, tändare för rökare; cigarr- och cigarettetuier; pipor” som varumärket LAGUIOLE avser.

108    Tribunalen erinrar om att intervenientens verksamhet för ”tillverkning och försäljning av presentartiklar” omfattas av de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole uteslutande i den mån som det är fråga om knivsmidesvaror eller bestick (se ovan punkterna 71–74), vilket inte är fallet såvitt avser de varor som angetts ovan i punkt 107.

109    ”[C]igarrsnoppare” och ”piprensare” i klass 34, å ena sidan, och modellen ”cigarrsnoppare” och modellen ”Calumet” (som innefattar skrapa, krats och pipstoppare) som intervenienten saluför, å andra sidan, är emellertid av liknande slag. Även om saluföringen av dessa modeller, som får anses utgöra varor som är ”härledda” från varor på området för knivsmidesvaror, inte innebär att det får anses ha visats att det har skett en allmän diversifiering av intervenientens verksamhetsinriktning mot ”varor för rökare”, såsom angetts ovan i punkterna 65‑68 och 71, kvarstår faktum att dessa varor, sedda för sig, från funktionell synpunkt, kan jämställas med ”cigarrsnoppare” och ”piprensare” som varumärket LAGUIOLE avser. Den omständigheten, utöver att saluföring sker i samma slags butiker, är tillräcklig för att slå fast att de i hög grad liknar varandra.

110    Däremot är ”golfhandskar” i klass 28 och modellen ”golfspelarens kniv” (med greenlagare) som intervenienten saluför inte av liknande slag. Sistnämnda vara kan visserligen användas samtidigt som de ”golfhandskar” som varumärket LAGUIOLE avser. De kompletterar emellertid inte varandra på ett sådant sätt att de får anses vara av liknande slag, eftersom de kan användas var för sig och i allmänhet utformas oberoende av varandra och inte med beaktande av att de ska användas tillsammans – till skillnad från vad som skulle kunna vara fallet exempelvis med golfhandskar och golfklubbor.

–       Tjänster i klass 38

111    Vad beträffar tjänster som rör ”[t]elekommunikation” och tjänster på näraliggande områden som omfattas av klass 38, fann överklagandenämnden i punkt 114 i det angripna beslutet att dessa tjänster över huvud taget inte uppvisade några likheter med intervenientens verksamhet. Den slutsatsen, som är till sökandens fördel och som intervenienten inte har bestridit, är inte en del av processföremålet i förevarande mål och ska således inte omfattas av tribunalens prövning.

–       Slutsats vad beträffar likheterna mellan de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole och av varumärket LAGUIOLE

112    Sammanfattningsvis finner tribunalen för det första att ”[h]anddrivna verktyg och handredskap” och ”skedar” i klass 8 är identiska med de områden som omfattas av firman Forge de Laguiole. Vidare ska ”sågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; filar och nageltänger, nagelklippare” i klass 8, ”pappersknivar” i klass 16, ”korkskruvar; flasköppnare” i klass 21 och ”cigarrsnoppare” och ”piprensare” i klass 34 i hög grad anses likna intervenientens verksamhet.

113    För det andra ska ”manikyrset, raketuier”, i klass 8 och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21 i medelhög grad anses likna de områden som omfattas av firman Forge de Laguiole.

114    För det tredje ska ”kuvert”, i klass 16 i låg grad anses likna de områden som omfattas av firman Forge de Laguiole.

115    Slutligen ska för det fjärde övriga varor och tjänster som varumärket LAGUIOLE avser inte anses likna de områden som omfattas av firman Forge de Laguiole.

 Likhet mellan de motstående kännetecknen

116    Överklagandenämnden bedömde vad beträffar de motstående kännetecknen att ordet ”laguiole”, även om det såvitt avser knivar är beskrivande och saknar särskiljningsförmåga – såsom Cour d’appel de Paris (appellationsdomstolen i Paris) slog fast i sitt avgörande av den 3 november 1999 (G.T.I.–G.I.L. Technologies internationales mot Commune de Laguiole och Association Le couteau de Laguiole) – under alla omständigheter utgjorde den dominerande beståndsdelen eller åtminstone en av de dominerande beståndsdelarna i firman Forge de Laguiole, även när ordet i fråga användes med avseende på knivar. Av en helhetsbedömning följer att de motstående kännetecknen i viss mån liknar varandra i fonetiskt, visuellt och begreppsmässigt hänseende. Att det generiska uttrycket ”forge de” tillkommer föranleder inte någon annan bedömning.

117    Sökanden har i huvudsak anmärkt att de motstående kännetecknen är olika varandra i visuellt, fonetiskt och begreppsmässigt hänseende.

118    Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att ordet ”laguiole” utgör den dominerande beståndsdelen i firman Forge de Laguiole, trots att det är ett generiskt uttryck. De båda kännetecknen ska anses likna varandra i hög grad, eftersom varumärket LAGUIOLE i sin helhet återfinns i nämnda firma.

119    Intervenienten har gjort gällande att de motstående kännetecknen liknar varandra i visuellt, fonetiskt och begreppsmässigt hänseende.

120    Tribunalen kommer inledningsvis att pröva huruvida – i likhet med överklagandenämndens bedömning, till vilken harmoniseringsbyrån och intervenienten anslutit sig – ordet ”laguiole” utgör den dominerande beståndsdelen i firman Forge de Laguiole, trots att det är beskrivande, eller till och med är ett generiskt uttryck, med avseende på knivar såsom Cour d’appel de Paris slog fast i sitt avgörande av den 3 november 1999 (ovan punkt 116), och trots att det är beskrivande för intervenientens etablerings- och tillverkningsort.

121    För det första är det, såsom överklagandenämnden angav i punkt 119 i det angripna beslutet, visserligen riktigt att den omständigheten att ordet ”laguiole” är beskrivande och saknar särskiljningsförmåga med avseende på knivar inte med nödvändighet betyder att det ordet även är beskrivande och saknar särskiljningsförmåga med avseende på andra varor än knivar.

122    Tribunalen erinrar härvid emellertid om att förevarande prövning avseende risken för förväxling uteslutande avser tillverkning och försäljning av varor på området för knivsmidesvaror och bestick, samt för presenter och souvenirer i den mån som det är fråga om varor på det området (se ovan punkt 74). Den verksamhet som intervenienten faktiskt bedriver är nämligen nästan uteslutande inriktad mot området för knivsmidesvaror, varvid vissa varor även inbegriper andra funktioner, utöver de funktioner som knivar kan fylla. Saluföring av andra varor – framför allt bestick – är av underordnad eller till och med marginell betydelse. Det följer såväl av en bedömning av de varor som anges i intervenientens prislista av den 1 januari 2001 som av en genomläsning av de olika tidningsartiklar som återfinns i intervenientens ”press-book” – i den mån som det tydligt framgår att de hänför sig till perioden före den 20 november 2001 – i vilka intervenienten konsekvent presenterar sig som en tillverkare av knivsmidesvaror som är specialiserad på tillverkning av knivar av typen ”Laguiole” och utan att någon annan verksamhet omnämns. I vissa av nämnda artiklar nämns visserligen att intervenientens ledning hade planer på att diversifiera verksamheten. Intervenienten har, såsom har angetts ovan, emellertid inte visat att de planerna förverkligades före den 20 november 2001.

123    Under dessa omständigheter slår tribunalen fast att ordet ”Laguiole” är beskrivande eller till och med utgör ett generiskt uttryck med avseende på all verksamhet som intervenienten bedriver och som är relevant vid prövningen av risken för förväxling.

124    För det andra delar tribunalen överklagandenämndens uppfattning att en beskrivande beståndsdel av ett kännetecken även kan utgöra dess dominerande beståndsdel eller en av de dominerande beståndsdelarna, exempelvis för det fall att övriga beståndsdelar också är beskrivande eller förefaller ha lika liten betydelse eller ha ännu mindre betydelse. Det är riktigt att beståndsdelen ”Forge de” är beskrivande i sig med avseende på verksamhet på området för knivsmidesvaror och bestick som intervenienten bedriver. Till skillnad från vad överklagandenämnden slog fast är den beståndsdelen emellertid inte ”från semantisk synpunkt underordnad ordet ’Laguiole’ som identifierar den specifika smedja som det är fråga om”. Den beståndsdel som beskriver orten – och den verksamhet som bedrivs – väger inte tyngre än den beståndsdel som beskriver vilken sorts verksamhet som är aktuell. Under dessa omständigheter är det inte möjligt att slå fast vilken beståndsdel som är dominerande i firman Forge de Laguiole, som uteslutande har beskrivande beståndsdelar, eller till och med generiska beståndsdelar, i förhållande till intervenientens verksamhet och/eller etableringsort.

125    Vad för det tredje beträffar den visuella jämförelsen, består firman Forge de Laguiole av tre ord som tillsammans innehåller femton bokstäver, medan varumärket LAGUIOLE endast innehåller åtta bokstäver. Beståndsdelen ”laguiole” återfinns visserligen i båda de motstående kännetecknen. Den är dock placerad i slutet av nämnda firma, så att det visuella intryck som uppstår genom att kännetecknen delvis är identiska tonas ned av beståndsdelen ”forge de”. Tribunalen konstaterar därför att de motstående kännetecknen liknar varandra i medelhög grad i visuellt hänseende.

126    För det fjärde framhåller tribunalen i fonetiskt hänseende att firman Forge de Laguiole innehåller fem eller eventuellt sex stavelser, medan varumärket LAGUIOLE innehåller två eller eventuellt tre stavelser beroende på hur ordet ”laguiole” uttalas. Vad beträffar betydelsen av att de motstående kännetecknen delvis är identiska, kan de överväganden som gjorts med avseende på likheten i visuellt hänseende tillämpas efter nödvändig anpassning. Det kan följaktligen slås fast att de motstående kännetecknen liknar varandra i medelhög grad i fonetiskt hänseende.

127    Vad för det femte beträffar den begreppsmässiga jämförelsen, för firman Forge de Laguiole tankarna till en verkstad i kommunen Laguiole (Frankrike), såsom sökanden med rätta har gjort gällande, men därutöver för den samtidigt tankarna till en verkstad som tillverkar knivar av typen Laguiole. Varumärket LAGUIOLE, å sin sida, för tankarna såväl till nämnda kommun som till knivar av typen Laguiole. Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den slog fast att i den mån som de motstående kännetecknen hänför sig till samma begrepp, det vill säga staden eller kniven, liknar de varandra i begreppsmässigt hänseende. Tribunalen finner till och med att den begreppsmässiga likheten får anses vara hög.

 Huruvida firman Forge de Laguiole har hög särskiljningsförmåga med anledning av att firman är känd bland allmänheten

128    Överklagandenämnden angav i punkt 130 i det angripna beslutet att firman Forge de Laguiole har hög särskiljningsförmåga, med beaktande av intervenientens goodwill och att den till och med får anses ha ett gott anseende i Frankrike och i utlandet tack vare den höga kvaliteten på de knivar som den saluför.

129    Sökanden menar att det av handlingarna i målet inte framgår att firman Forge de Laguiole är välkänd såsom har påståtts samt att det är kniven av typen Laguiole som har gott anseende och inte beteckningen ”Forge de Laguiole”.

130    Harmoniseringsbyrån har anfört att firman Forge de Laguiole har ett gott anseende på området för knivsmidesvaror och intervenienten har gjort gällande att firman är mycket välkänd i Frankrike och i utlandet.

131    Tribunalen erinrar inledningsvis om att den franska varumärkesrätten omfattas av direktiven om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar (rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, EGT L 40, 1989, s. 1, svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178, som ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, EGT L 299, s. 25). Principen som innebär att ju högre särskiljningsförmåga det äldre varumärket har, desto större är risken för förväxling, och att varumärken som till exempel på grund av att de är kända på marknaden har hög särskiljningsförmåga åtnjuter ett mer omfattande skydd än varumärken med lägre särskiljningsförmåga (domstolens dom av den 11 november 1997 i mål C‑251/95, SABEL, REG 1997, s. I‑6191, punkt 24, av den 29 september 1998 i mål C‑39/97, Canon, REG 1998, s. I‑5507, punkt 18 och av den 22 juni 1999 i mål C‑342/97, Lloyd Schuhfabrik Meyer, REG 1999, s. I‑3819, punkt 20), tillämpas även i fransk varumärkesrätt. Såsom följer av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 79, tillämpas denna princip i fransk rätt även i samband med bedömningen av om det föreligger risk för förväxling med en firma och så var fallet redan före ikraftträdandet av direktiven om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar.

132    För att en firma ska anses ha högre särskiljningsförmåga än normalt på grund av att den är känd bland allmänheten på marknaden är det nödvändigt att denna firma är känd av åtminstone en betydande del av omsättningskretsen. Det krävs emellertid inte nödvändigtvis att firman åtnjuter renommé i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Det kan inte, till exempel med hänvisning till att en viss andel av omsättningskretsen känner till firman, generellt fastställas att en firma har hög särskiljningsförmåga på grund av att den är känd bland allmänheten. Det föreligger dock ett visst samspel mellan i hur hög grad en firma är känd bland allmänheten och firmans särskiljningsförmåga på så sätt att ju mer känd firman är bland omsättningskretsen, desto högre är firmans särskiljningsförmåga. Vid bedömningen av huruvida en firma har hög särskiljningsförmåga på grund av att den är känd bland allmänheten ska alla relevanta faktorer beaktas, nämligen bland annat det aktuella bolagets marknadsandel, i hur stor omfattning, hur länge och på hur stort geografiskt område firman har använts, hur stora investeringar som har gjorts för att marknadsföra den, hur stor del av omsättningskretsen som tack vare firman kan ange att varan kommer från ett visst företag samt utlåtanden från industri- och handelskamrar och andra branschorganisationer (se, analogt, domen i det ovan i punkt 23 nämnda målet VITACOAT, punkterna 34 och 35, och där angiven rättspraxis).

133    Under dessa omständigheter är det, för att i förevarande fall visa allmänhetens kännedom om firman Forge de Laguiole, nödvändigt att styrka att en betydande del av omsättningskretsen – det vill säga franska genomsnittskonsumenter – känner till nämnda firma.

134    Överklagandenämndens bedömning att firman Forge de Laguiole har hög särskiljningsförmåga, med beaktande av intervenientens påstådda goodwill och goda anseende i Frankrike, grundades på uppgifter ur akten i ärendet, vilka det redogjordes för i punkterna 63–66 i det angripna beslutet.

135    Det rör sig för det första om en artikel i en fransk ekonomitidning från oktober år 2004 med rubriken ”Laguiole – Traditionell tillverkning som blivit trendig”.

136    Tribunalen erinrar härvid om att den relevanta tidpunkten vid bedömningen av allmänhetens kännedom om firman Forge de Laguiole är den tidpunkt då ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs, det vill säga den 20 november 2001. Den aktuella artikeln från år 2004 innehåller dock inte några uppgifter som visar att allmänheten hade särskild kännedom om nämnda firma före den 20 november 2001.

137    För det andra hänvisar överklagandenämnden till en skrivelse av den 9 mars 1999, som felaktigt angetts vara daterad den 20 mars 1999. I den skrivelsen bekräftade företrädaren för intervenienten att ett ”avtal om inrättande av en ny gjutform som möjliggör ökad produktion och varor av högre kvalitet” hade ingåtts, varvid det även redogjordes för de ekonomiska villkoren.

138    Det ska framhållas att mottagaren av skrivelsen av den 9 mars 1999 inte har identifierats tydligt. Vidare, i den mån som överklagandenämnden hänvisade till den skrivelsen till stöd för slutsatsen att intervenienten hade inlett ett samarbete med en känd restaurangägare, ska det konstateras att det därav endast framgår att ett möte hållits ”i närvaro av [B. och C.]”, vilket inte är tillräckligt för att den aktuella restaurangägaren ska kunna identifieras och inte heller för att kunna fastställa att denne och intervenienten faktiskt har inlett ett samarbete och i så fall vilken form av samarbete det är fråga om.

139    Skrivelsen av den 9 mars 1999 kan följaktligen inte, ens indirekt, användas som bevis för allmänhetens kännedom om firman Forge de Laguiole.

140    För det tredje angav överklagandenämnden i punkt 65 i det angripna beslutet att intervenienten har fått priser och utmärkelser på europeisk och internationell nivå för sina varor år 1992 och år 1996. Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen angav harmoniseringsbyrån att överklagandenämnden i det avseendet grundade sin bedömning på uppgifter i den artikel som omnämnts ovan i punkt 135 avseende en presentation av intervenientens ”kreationsstrategi”, som år 2005 hämtats från dess webbplats (sidan 234 i handlingarna i ärendet vid harmoniseringsbyrån), och av andra publikationer beträffande intervenienten (sidan 169 i akten i ärendet vid harmoniseringsbyrån).

141    På sidan 169 i handlingarna i ärendet vid harmoniseringsbyrån återfinns ett utdrag ur en odaterad artikel på italienska där det anges att den kniv som skapats av en berömd upphovsman ingår i designkollektionen på muséet för modern konst i New York (MoMA) och att modellen ”Sommelier” erhöll priset ”Design plus” vid utställningen ”Ambiente” i Frankfurt år 1996.

142    Den mest heltäckande förteckningen över priser och utmärkelser återfinns i utdraget ur webbplatsen på sidan 234 i akten i ärendet vid harmoniseringsbyrån. Däri anges, förutom den kniv som finns på MoMA och priset ”Design plus” från år 1996, ”Grand prix français de l’objet design” (Stora franska priset för designföremål) från år 1991 (utan att det tydligt framgår med avseende på vilket föremål det tilldelades), ”Blade Magazine Award” från år 1992 med avseende på en modell som skapats av en känd arkitekt och det europeiska designpriset år 1992 för intervenientens ”kreativa tillvägagångssätt”. Dessa priser och utmärkelser framgår även av det angripna beslutet.

143    Tribunalen anser att nämnda priser och utmärkelser utgör en indikation på allmänhetens kännedom om intervenientens varor och följaktligen en indikation på kännedomen om dess firma. Att ett företag tilldelas priser och utmärkelser för sina varor kan nämligen innebära att den breda allmänheten uppmärksammas på det företaget. Det ska emellertid även beaktas att den publicitet som sådana priser ger endast når den del av allmänheten som är särskilt intresserad av design och att effekterna av sådan publicitet på den breda franska allmänheten, som är den enda som är relevant i förevarande fall (se ovan punkt 77), är begränsade. Detta gäller särskilt för ”Blade Magazine Award” som tilldelas av en specialtidning i Förenta staterna och endast uppmärksammas av franska konsumenter som är särskilt intresserade av knivar.

144    För det fjärde hänvisade överklagandenämnden till den ”katalog” som ingår i ”bevis 21” som intervenienten inkom med till harmoniseringsbyrån, till styrkande av att intervenienten ständigt anstränger sig för att utmärka sig i fråga om varornas kvalitet och image, bland annat genom att anställa högt kvalificerad personal och genom samarbete med formgivare och upphovsmän med gott anseende. I nämnda bevisning omnämns modeller som ritats eller skapats i samarbete med två kända samarbetspartner.

145    Det följer dock av handlingarna i målet, samt av intervenientens svar på en skriftlig fråga från tribunalen, att ”bevis 21” omfattar tre olika handlingar, nämligen en broschyr som delades ut från år 1997, ett reklamblad som spreds från och med år 2004 och en katalog som delades ut år 2000.

146    Då det endast finns en hänvisning till en känd restaurangägare i reklambladet från år 2004 och inte i de övriga två handlingarna, kan den hänvisningen inte med framgång användas för att visa att intervenienten samarbetade med restaurangägaren redan den 20 november 2001.

147    Däremot hänvisas det till en känd upphovsman i katalogen av år 2000, vilket utgör stöd för att ett samarbete hade inletts med honom före den 20 november 2001. Vidare följer det av de uppgifter som prövats ovan i punkt 142 att det före den tidpunkten förekommit ett samarbete med en känd arkitekt.

148    Tribunalen finner att samarbetena med partner som har viss goodwill och gott anseende kan gynna intervenienten och dess firma, under vilken dess varor saluförs, på så sätt att den uppmärksammas av åtminstone den del av allmänheten som känner till de aktuella partnerna. Den omständigheten räcker dock inte för att visa att nämnda firma var känd för den breda allmänheten.

149    För det femte hänvisade överklagandenämnden till en artikel från en fransk tidskrift från december år 1999 med rubriken ”Myten om kniven Laguiole är i fara”.

150    Överklagandenämnden bedömde att den artikeln var ”särskilt talande vad gäller det anseende som firman Forge de Laguiole förvärvat innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavs”. I den artikeln gavs nämligen rådet att lita på varumärket vid valet av en Laguiole-kniv. I samma artikel angavs därefter tre ”varumärken” såsom de varumärken som har bäst anseende. Bland dem återfanns intervenientens firma vars historia och utveckling kort sammanfattades.

151    Tribunalen konstaterar att den artikeln utgör en indikation på allmänhetens kännedom om firman Forge de Laguiole, men den kan inte i sig anses visa hur känd firman är. Det ska beaktas att det i artikeln endast anges att intervenienten, tillsammans med två andra tillverkare, har bättre anseende än andra. Det är emellertid artikelförfattarens åsikt och den gör det inte möjligt att dra några slutsatser om i vilken utsträckning nämnda firma är känd för den breda allmänheten, eftersom det bland annat saknas uppgifter om den aktuella tidskriftens upplaga och spridning.

152    För det sjätte hänvisade överklagandenämnden till en artikel i en fransk gratistidskrift från februari år 1999 med rubriken ”Aveyron: en bubblande bygd”, där det angavs att ”Laguiole, made in Laguiole, vars marknadsandel har ökats tjugofalt, börjar få ett gott anseende i utlandet”.

153    Tribunalen framhåller för det första att den aktuella meningen, som citerats ofullständigt av överklagandenämnden, i själva verket har följande lydelse: ”Laguiole ’made in Laguiole’, vars marknadsandel har ökats tjugofalt genom inrättandet av små lokala verkstäder, börjar få ett gott anseende i utlandet”. Intervenienten anges visserligen uttryckligen i artikeln. Den mening som överklagandenämnden hänvisade till avser dock all tillverkning av knivsmidesvaror i kommunen Laguiole och inte endast intervenientens varor. För det andra avser artikeln endast det anseende som knivar som tillverkats i den kommunen har i utlandet och inte den franska allmänhetens kännedom om firman Forge de Laguiole, som är den enda som är relevant i förevarande fall (se ovan punkt 133).

154    Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att den aktuella artikeln framför allt utgör en indikation på det anseende som knivar av typen Laguiole som tillverkats ”på plats” har – varvid det emellertid även ska beaktas, såsom konstaterats i rättspraxis som angetts ovan i punkt 116, att knivar av det här slaget även sedan lång tid tillbaka och med traditionella metoder tillverkas i kommunen Thiers (Frankrike) – och, om än i mindre grad, på det anseende som firman Forge de Laguiole har.

155    Sammanfattningsvis konstaterar tribunalen att den bevisning som överklagandenämnden framhöll särskilt visserligen visar att intervenienten gjort ansträngningar i marknadsförings- och kommunikationshänseende för att bli känd för den breda franska allmänheten och för att utmärka sig i förhållande till sina konkurrenter genom sin kvalitets- eller lyximage. Eftersom sådana ansträngningar gjorts under flera år, kan det inte anses vara uteslutet att firman Forge de Laguiole i viss mån kan ha lyckats bli känd för allmänheten på området för knivar av typen Laguiole.

156    Det ska dock beaktas att vissa av de uppgifter som överklagandenämnden lade till grund för sin bedömning rör knivar av typen Laguiole i allmänhet snarare än intervenientens firma.

157    Dessutom avser de tidningsartiklar som överklagandenämnden hänvisade till såsom bevis för allmänhetens kännedom om firman Forge de Laguiole antingen specialiserade medier – såsom den artikel som angetts ovan i punkt 135, vilken riktar sig till personer med specialistkompetens på området för företagsledning, och ”Blade Magazine” som riktar sig till dem som samlar på knivar, huvudsakligen amerikaner – eller medier vars spridning inte har styrkts – såsom den artikel som angetts ovan i punkt 149 – eller tidskrifter som huvudsakligen ges ut i reklamsyfte och som därför sannolikt blir mindre uppmärksammade av läsarna – såsom den artikel som angetts ovan i punkt 152. Denna omständighet innebär dessutom att förevarande mål skiljer sig från det mål som gav upphov till tribunalens dom av den 16 december 2010 i de förenade målen T‑345/08 och T‑357/08, Rubinstein och L’Oréal mot harmoniseringsbyrån – Allergan (BOTOLIST och BOTOCYL), ej publicerad i rättsfallssamlingen, och som harmoniseringsbyrån gjorde gällande i sitt svar på de skriftliga frågor som tribunalen ställt. Det är visserligen riktigt att tribunalen i punkterna 50–53 i den domen grundade sig på tidningsartiklar när den slog fast att den aktuella varan var föremål för omfattande medial uppmärksamhet. Det rörde sig emellertid om medier med stort genomslag som hade gott anseende på internationell nivå.

158    Även om de uppgifter som överklagandenämnden beaktade således utgör en indikation på att allmänheten har viss kännedom om firman Forge de Laguiole, är de inte sådana att de med säkerhet kan anses visa att sådan kännedom föreligger. Det ska understrykas att intervenientens ansträngningar för att marknadsföra sig själv och för att ytterligare förbättra sitt anseende inte är avgörande. Av avgörande betydelse är i stället hur stor kännedom allmänheten faktiskt har om firman efter att nämnda ansträngningar gjorts och den bedömningen ska göras mot bakgrund av de kriterier som följer av domen i målet VITACOAT, se ovan i punkt 132.

159    Det angripna beslutet innehåller dock inte några uppgifter som visar att nämnda kriterier är uppfyllda i förevarande fall, särskilt såvitt avser hur stor andel av den franska allmänheten som har kännedom om firman Forge de Laguiole, intervenientens andel av marknaden för knivsmidesvaror i allmänhet eller av den mera begränsade marknaden för knivar av typen Laguiole, hur stora investeringar som har gjorts för att marknadsföra firman i syfte att allmänhetens kännedom om den ska öka, hur stor del av omsättningskretsen som tack vare firman kan ange att varorna eller tjänsterna kommer från intervenienten samt utlåtanden från industri- och handelskamrar och andra branschorganisationer som är oberoende av intervenienten. Sådana uppgifter finns inte heller i någon av de övriga handlingarna i akten, och framgår i synnerhet inte av de uppgifter som intervenienten har inkommit med.

160    Överklagandenämnden gjorde således en felaktig bedömning när den slog fast att firman Forge de Laguiole, den 20 november 2001, hade förvärvat högre särskiljningsförmåga än vad som är vanligt förekommande med avseende på knivar mot bakgrund av den franska allmänhetens kännedom om firman.

 Slutsats beträffande risken för förväxling

161    Sammanfattningsvis finner tribunalen att de motstående kännetecknen i viss mån liknar varandra i visuellt och fonetiskt hänseende och att de i hög grad liknar varandra i begreppsmässigt hänseende. Det ska beaktas att firman Forge de Laguiole har en låg ursprunglig särskiljningsförmåga då den uteslutande består av beståndsdelar som beskriver intervenientens verksamhet. Den låga särskiljningsförmågan uppvägs inte av den kännedom som den berörda allmänheten fått om firman.

162    ”Handdrivna verktyg och handredskap” och ”skedar” i klass 8 som varumärket LAGUIOLE avser är identiska med intervenientens verksamhet. ”[S]ågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; filar och nageltänger, nagelklippare” i klass 8, ”pappersknivar” i klass 16, ”korkskruvar; flasköppnare” i klass 21 och ”cigarrsnoppare” och ”piprensare” i klass 34 som varumärket LAGUIOLE avser anses i hög grad likna intervenientens verksamhet. Mot bakgrund härav konstaterar tribunalen att det föreligger risk för förväxling mellan nämnda varumärke och firman Forge de Laguiole, eftersom det finns risk för att omsättningskretsen kan tro att dessa varor har samma kommersiella ursprung som de knivsmidesvaror och de bestick som intervenienten saluför.

163    Vidare anses ”manikyrset, raketuier”, i klass 8 och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21 som varumärket LAGUIOLE avser i medelhög grad likna intervenientens verksamhet. Tribunalen konstaterar att det föreligger risk för förväxling mellan nämnda varumärke och firman Forge de Laguiole, eftersom omsättningskretsen kan tro att dessa varor har samma kommersiella ursprung som de knivsmidesvaror och de bestick som intervenienten saluför.

164    Däremot kan konstateras, vad beträffar den omständigheten att ”kuvert”, i klass 16 som varumärket LAGUIOLE avser i låg grad anses likna intervenientens verksamhet, att det inte föreligger någon risk för förväxling, eftersom omsättningskretsen inte kommer att tro att dessa varor har samma kommersiella ursprung som de knivsmidesvaror och de bestick som intervenienten saluför.

165    Det föreligger inte heller någon risk för förväxling mellan övriga varor och tjänster som varumärket LAGUIOLE avser och intervenientens verksamhet, då de inte anses likna varandra. Överklagandenämnden gjorde närmare bestämt en felaktig bedömning när den i punkt 111 i det angripna beslutet slog fast att trycksaker (urklippsböcker, böcker, almanackor, broschyrer, kataloger; kalendrar, litografier, affischer, i klass 16), som nämnda varumärke avser, ”på grund av sitt innehåll” kan ge upphov till risk för förväxling med firman Forge de Laguiole. Det framgår nämligen inte hur ”trycksaker” som det varumärket avser, oavsett vilket slags trycksaker det rör sig om eller vad de har för innehåll, skulle kunna få omsättningskretsen att tro att de kommer från samma företag som de knivsmidesvaror och de bestick som intervenienten saluför, med undantag för just det fallet att trycksakerna avser just intervenientens varor. Ett sådant särfall och undantagsfall kan dock inte ge upphov till någon risk för förväxling med avseende på ett helt varuslag. Om så ansågs vara fallet skulle ett varumärke som avser ”trycksaker” och som liknar ett annat varumärke anses orsaka risk för förväxling med avseende på samtliga varor som det andra varumärket avser.

166    Härav följer att talan ska bifallas på den enda grund som åberopats och att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i den mån som överklagandenämnden slog fast att det föreligger risk för förväxling mellan firman Forge de Laguiole och varumärket LAGUIOLE för andra varor än ”[h]anddrivna verktyg och handredskap; skedar; sågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; raketuier; filar och nageltänger, nagelklippare; manikyrset” i klass 8, ”pappersknivar” i klass 16, ”korkskruvar; flasköppnare” och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21, och ”cigarrsnoppare” och ”piprensare” i klass 34.

167    Talan ska ogillas i övrigt.

 Rättegångskostnader

168    Enligt artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.3 första stycket i samma rättegångsregler kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas.

169    I förevarande fall har harmoniseringsbyrån och intervenienten delvis tappat målet, då det angripna beslutet delvis ska ogiltigförklaras i enlighet med sökandens yrkanden. Sökanden har emellertid inte yrkat att harmoniseringsbyrån ska ersätta rättegångskostnaderna utan att intervenienten ska ersätta dem.

170    Under dessa omständigheter ska intervenienten förpliktas att ersätta en fjärdedel av sökandens rättegångskostnader och bära tre fjärdedelar av sina egna rättegångskostnader. Sökanden ska ersätta en fjärdedel av intervenientens rättegångskostnader och en fjärdedel av harmoniseringsbyråns rättegångskostnader, samt bära tre fjärdedelar av sina egna rättegångskostnader. Slutligen ska harmoniseringsbyrån bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Det beslut som första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) meddelade den 1 juni 2011 (ärende R 181/2007-1) ogiltigförklaras i den mån som överklagandenämnden slog fast att gemenskapsvarumärket LAGUIOLE ska förklaras ogiltigt för andra varor än ”[h]anddrivna verktyg och handredskap; skedar; sågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; raketuier; filar och nageltänger, nagelklippare; manikyrset” i klass 8, ”pappersknivar” i klass 16, ”korkskruvar; flasköppnare” och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21, och ”cigarrsnoppare” och ”piprensare” i klass 34.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Forge de Laguiole SARL ska ersätta en fjärdedel av sökandens rättegångskostnader och bära tre fjärdedelar av sina egna rättegångskostnader.

4)      Gilbert Szajner ska ersätta en fjärdedel av Forge de Laguioles rättegångskostnader och en fjärdedel av harmoniseringsbyråns rättegångskostnader, samt bära tre fjärdedelar av de egna rättegångskostnaderna.

5)      Harmoniseringsbyrån ska bära tre fjärdedelar av sina egna rättegångskostnader.

Kanninen Pelikánová Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 oktober 2014.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvistenII – 2

Parternas yrkandenII – 5

Rättslig bedömningII – 6

1.  Handlingar som har getts in för första gången till tribunalenII – 6

2.  Prövning i sakII – 8

Omfattningen av skyddet för firman Forge de LaguioleII – 10

Verksamhet som intervenienten faktiskt hade bedrivit innan ansökan om registrering av varumärket LAGUIOLE ingavsII – 14

Risk för förväxlingII – 18

Huruvida de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole respektive av varumärket LAGUIOLE liknar varandraII – 19

–  Förhållandet mellan ”sågar, rakapparater, rakhyvlar, rakknivar, rakblad; filar och nageltänger, nagelklippare” och ”manikyrset, raketuier”, i klass 8, ”pappersknivar” i klass 16 och ”rakborstar, sminkväskor” i klass 21 och intervenientens verksamhetII – 20

–  ”Handdrivna verktyg och handredskap” och ”skruvmejslar” i klass 8II – 20

–  ”Skedar” i klass 8II – 21

–  ”[R]edskap för köksändamål och serviser av glas, porslin och keramik; bordsserviser, ej av ädelmetall; korkskruvar; flasköppnare, metallbehållare för pappershanddukar; timglas” i klass 21 och ”redskap och behållare för hushållsändamål samt köksgeråd av ädelmetall; bordsserviser av ädelmetall” i klass 14II – 21

–  ”Ädla metaller och deras legeringar”, ”ädelstenar” och ”lådor, ljusstakar” i klass 14II – 22

–  ”Läder och läderimitationer” och ”koffertar, resväskor och resbagar” i klass 18 samt ”lådor”II – 23

–  ”[S]kolmaterial; blyertspennor, stiftpennor, radergummin; kuvert; pärmar; urklippsböcker, böcker, almanackor, broschyrer, häften, kataloger; kalendrar, litografier, affischer” i klass 16II – 23

–  Olika varor som anses utgöra ”presentartiklar” som omfattas av klasserna 14, 18 och 20II – 24

–  ”[G]olfhandskar” och ”sportartiklar” i klass 28, ”cigarettetuier” i klass 14, och ”tändstickor, tändare för rökare; cigarr- och cigarettetuier ej av ädelmetall; cigarrsnoppare; pipor; piprensare” i klass 34II – 25

–  Tjänster i klass 38II – 26

–  Slutsats vad beträffar likheterna mellan de ekonomiska sektorer som omfattas av firman Forge de Laguiole och av varumärket LAGUIOLEII – 26

Likhet mellan de motstående kännetecknenII – 26

Huruvida firman Forge de Laguiole har hög särskiljningsförmåga med anledning av att firman är känd bland allmänhetenII – 29

Slutsats beträffande risken för förväxlingII – 34

RättegångskostnaderII – 36

* Rättegångsspråk: franska.