Language of document : ECLI:EU:C:2012:530

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JÁN MAZÁK

föredraget den 6 september 2012(1)

Mål C‑610/10

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Spanien

”Tillämpning i tiden av artikel 260.2 FEUF – Huruvida talan kan tas upp till prövning – Dom i vilken fördragsbrott fastställs – Underlåtelse att följa domen – Ekonomisk påföljd”






1.        Talan i detta mål har väckts av Europeiska kommissionen mot Konungariket Spanien i enlighet med artikel 260 FEUF, till följd av den medlemsstatens påstådda underlåtelse att följa domstolens dom av den 2 juli 2002 i mål C‑499/99, kommissionen mot Spanien (nedan kallad 2002 års dom).(2) Domstolen fastställde i den domen att Konungariket Spanien hade underlåtit att uppfylla skyldigheter enligt artikel 249 fjärde stycket EG samt enligt artiklarna 2 och 3 i kommissionens beslut 91/1/EEG av den 20 december 1989 om det stöd som den spanska centralregeringen och flera autonoma regeringar i Spanien beviljat Magefesa,(3) producent av husgeråd i rostfritt stål och mindre elapparater(4), i den del de stöd som lämnats till bolagen Indosa, Gursa, Migsa och Cunosa förklarades rättsstridiga och oförenliga med den gemensamma marknaden.(5)

2.        Förevarande talan avser endast frågan om underlåtenheten att följa 2002 års dom i den del som avser det stöd som beviljats företaget Indosa av den autonoma regionen Baskien i form av en lånegaranti direkt till företaget på 300 miljoner ESP, en lånegaranti på 672 miljoner ESP till företagen i Magefesakoncernen samt räntesubventioner till ett belopp av 9 miljoner ESP. Beträffande företagen Gursa, Migsa och Cunosa anser kommissionen att Konungariket Spanien har verkställt beslut 91/1 sedan år 2006, eftersom dessa företags verksamhet har upphört och deras tillgångar har sålts till marknadspris.

I –    Det administrativa förfarandet

3.        Sedan år 2004 har omfattande skriftväxling ägt rum mellan kommissionen och Konungariket Spanien angående frågan huruvida den medlemsstaten har följt 2002 års dom. Med hänsyn till dess omfattning kommer jag endast att redogöra för de mest betydelsefulla delarna av skriftväxlingen.

4.        Indosa hade försatts i konkurs den 19 april 1994, men fortsatte att bedriva verksamhet genom sitt helägda dotterbolag CMD.(6) Kommissionen begärde därför vid ett flertal tillfällen upplysningar från de spanska myndigheterna om hur avvecklingen av Indosa fortskred. Kommissionen tryckte på för att de spanska myndigheterna skulle vidta nödvändiga åtgärder för att likvideringen av bolagets samtliga tillgångar skulle avslutas och dess verksamhet upphöra.

5.        De spanska myndigheterna svarade att likvideringen av Indosas tillgångar ännu inte hade avslutats, eftersom avtalet om likvidering av bolagets tillgångar och om upphörande av dess verksamhet, vilket hade godkänts genom beslut av den 29 september 2004, ännu inte hade vunnit laga kraft. Först den 30 maj 2006 underrättade de spanska myndigheterna kommissionen om att avtalet hade vunnit laga kraft den 2 maj 2006.

6.        Kommissionen konstaterade i en skrivelse av den 26 januari 2007 att Indosas helägda dotterbolag CMD fortsatte att bedriva den subventionerade verksamheten och fäste de spanska myndigheternas uppmärksamhet på att en korrekt verkställighet av beslut 91/1 innebar att det stöd som förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden (nedan kallat det oförenliga stödet) ska återkrävas av den enhet som fått den egentliga fördelen av stödet. De spanska myndigheterna lämnade som svar på denna skrivelse uppgifter om hur försäljningen av Indosas enda tillgång, aktierna i CMD, fortskred. I två skrivelser från september 2008 uppgav de spanska myndigheterna att det inte fanns något giltigt anbud på aktierna i CMD och att Indosas tillgångar därmed inte hade fördelats.

7.        I skrivelse av den 24 oktober 2007 uppgav de spanska myndigheterna att det oförenliga stödet hade tagits upp som skulder i Indosas konkurs. Kommissionen begärde i juli 2008 att de spanska myndigheterna skulle inkomma med en handling som styrkte detta, vilket de emellertid inte gjorde.

8.        I skrivelser av den 8 oktober 2008 respektive den 13 november 2008 underrättade de spanska myndigheterna kommissionen om att CMD hade försatts i konkurs den 30 juli 2008.

9.        I skrivelser av den 18 augusti 2009, den 7 september 2009 respektive den 21 september 2009 begärde kommissionen att de spanska myndigheterna skulle inkomma med 1) en utförlig tidsplan av vilken det framgick när CMD:s verksamhet hade upphört och när förfarandet för att likvidera bolagets tillgångar hade inletts, 2) uppgifter om hur överlåtelsen av tillgångarna fortskred, 3) bevis för att överlåtelsen av tillgångarna skett på marknadsmässiga villkor och 4) bevis för att det oförenliga stödet hade tagits upp som massafordringar i CMD:s konkurs.

10.      De spanska myndigheterna svarade kommissionen i skrivelser av den 21 september 2009 respektive den 13 oktober 2009. De angav att CMD:s verksamhet hade upphört den 30 juli 2009 och att konkursen handlades i normal ordning av behörig nationell domstol (utan att bifoga den tidsplan som kommissionen hade begärt). De spanska myndigheterna uppgav vidare att de inte kände till om det oförenliga stödet hade tagits upp som skulder i CMD:s konkurs. Den 1 december 2009 skickade de spanska myndigheterna in den slutliga förteckningen över borgenärerna i CMD:s konkurs, vilken hade fastställts av den behöriga nationella domstolen. Den autonoma regionen Baskien fanns inte med i förteckningen med avseende på fordringar för det oförenliga stödet.

11.      Den 20 november 2009 skickade kommissionen en formell underrättelse enligt artikel 228.2 EG till Konungariket Spanien, i vilken institutionen angav att den förbehöll sig rätten att – efter att ha tagit del av medlemsstatens yttrande eller om något yttrande inte inkom i rätt tid – avge ett motiverat yttrande enligt artikel 228.2 EG.

12.      De spanska myndigheterna yttrade sig över den formella underrättelsen den 26 januari 2010 och underrättade kommissionen om att verkställigheten av 2002 års dom pågick, eftersom både Indosa och CMD var under avveckling, saknade anställda och hade upphört med sin verksamhet.

13.      Kommissionen skickade den 18 mars 2010 en kompletterande formell underrättelse till Konungariket Spanien i vilken medlemsstaten gavs tillfälle att enligt artikel 260.2 FEUF framföra sina synpunkter inom två månader från mottagandet av underrättelsen. Kommissionen angav att den förbehöll sig rätten att – efter att ha tagit del av medlemsstatens yttrande eller om något yttrande inte inkom i rätt tid – väcka talan vid domstolen enligt artikel 260.2 FEUF.

14.      De spanska myndigheterna yttrade sig över den kompletterande underrättelsen i skrivelser av den 2 juni 2010, den 9 juni 2010 och den 29 september 2010. Av dessa skrivelser framgick att den autonoma regionen Baskien inte ingick bland borgenärerna i CMD:s konkurs samt att Baskien skulle inträda som borgenär i konkursen och ansöka om att den fordran som regionen hade på Indosa avseende det oförenliga stödet skulle tas upp som en skuld i konkursen. De spanska myndigheterna ingav i ett e-postmeddelande av den 7 juli 2010 den avvecklingsplan för CMD som hade godkänts av den nationella domstolen.

15.      Under dessa omständigheter väckte kommissionen förevarande talan den 22 december 2010.

II – Förfarandet vid domstolen samt parternas yrkanden

16.      Kommissionen har yrkat att domstolen ska

–        fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslut 91/1 och artikel 260 FEUF genom att inte vidta de åtgärder som krävs för att följa 2002 års dom,

–        förplikta Konungariket Spanien att – från dagen för domen i förevarande mål till dess att 2002 års dom är fullständigt verkställd – till kommissionen betala löpande vite med 131 136 euro för varje dag som verkställigheten av 2002 års dom är försenad,

–        förplikta Konungariket Spanien att till kommissionen betala ett schablonbelopp som ska beräknas enligt följande. Beloppet 14 343 euro ska multipliceras med det antal dagar som överträdelsen pågått från och med meddelandet av 2002 års dom till och med:

–        den dag då Konungariket Spanien har återkrävt det stöd som förklarats vara olagligt i beslut 91/1, för det fall att domstolen finner att stödet återkrävts före det att dom meddelats i förevarande mål,

–        den dag då dom meddelas i förevarande mål, för det fall att 2002 års dom inte har blivit fullständigt verkställd före den dagen,

–        förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.

17.      Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska

–        ogilla talan och, i andra hand, tillämpa ett löpande vite om 12 269,70 euro per kvartal samt ett schablonbelopp om 44,80 per dag, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

18.      Konungariket Spanien framställde den 22 mars 2011 en invändning om rättegångshinder enligt artikel 91 i domstolens rättegångsregler. Domstolen beslutade att prövningen av invändningen skulle anstå till den slutliga domen.

19.      Genom beslut av domstolens ordförande den 13 maj 2011 tilläts Republiken Tjeckien intervenera till stöd för Konungariket Spaniens yrkanden. Republiken Tjeckien inriktade sig i sin interventionsinlaga på frågan huruvida talan kan tas upp till prövning.

III – Bedömning

A –    Huruvida talan kan prövas

20.      Konungariket Spanien har i sin invändning om rättegångshinder ifrågasatt lagenligheten av det administrativa förfarandet med hänvisning till att något motiverat yttrande inte har avgetts.

21.      Invändningen grundar sig på den reform som genom Lissabonfördraget har genomförts av det förfarande som föregår en talan om fördragsbrott mot en medlemsstat för att staten inte har följt en fördragsbrottsdom.

22.      Konungariket Spanien, med stöd av Republiken Tjeckien, och kommissionen har olika uppfattningar i frågan huruvida lagenligheten av det administrativa förfarandet ska bedömas mot bakgrund av artikel 228 EG, med hänsyn till att den formella underrättelse som inledde förfarandet är daterad den 20 november 2009, det vill säga före Lissabonfördragets ikraftträdande, eller mot bakgrund av artikel 260.2 FEUF, med hänsyn till att den artikeln ska tillämpas från och med Lissabonfördragets ikraftträdande även om det administrativa förfarandet hade inletts före detta datum.

23.      Konungariket Spanien anser att tillämpningen av artikel 260.2 FEUF skulle vara retroaktiv och skulle innebära åsidosättanden av rättssäkerhetsprincipen samt principen att regler som föreskriver strängare påföljder inte får tillämpas retroaktivt.

24.      Förfarandet för fördragsbrott mot en medlemsstat för att den inte följt en fördragsbrottsdom utgör ett särskilt rättsligt förfarande för verkställighet av domstolens domar, med andra ord en verkställighetsåtgärd.(7) Förfarandet syftar till att garantera att respekten för gällande rätt återupprättas.(8) En talan om fördragsbrott måste föregås av ett administrativt förfarande vars lagenlighet utgör en grundläggande garanti enligt EUF-fördraget, inte bara som ett skydd för medlemsstatens rättigheter, utan också för att säkerställa att ett mål vid domstolen får ett tydligt avgränsat föremål.(9)

25.      Det administrativa förfarandet vid en talan om fördragsbrott på grund av utebliven verkställighet av en fördragsbrottsdom bestod enligt artikel 228 EG, liksom vid talan om fördragsbrott i allmänhet, av två på varandra följande steg: den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet. Jag delar därför inte Konungariket Spaniens uppfattning att handläggningen under det administrativa förfarandet endast är följden av kommissionens administrativa praxis. Såsom kommissionen har anfört i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder följer de två stegen i det administrativa förfarandet direkt av artikel 228 EG.

26.      Den ändring som införts genom Lissabonfördraget innebär en förenkling och en förkortning av det administrativa förfarandet genom att steget med det motiverade yttrandet avskaffas. Följden härav är att det enda som krävs för att en talan om fördragsbrott enligt artikel 260.2 FEUF på grund av utebliven verkställighet av en fördragsbrottsdom ska kunna prövas är att medlemsstaten getts tillfälle att framföra sina synpunkter. Jag anser att en formell underrättelse i vilken medlemsstaten bereds tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande den uteblivna verkställigheten av domstolens dom räcker för att detta krav ska vara uppfyllt.

27.      Frågan är huruvida artikel 260.2 FEUF endast är tillämplig på de förfaranden som inletts efter Lissabonfördragets ikraftträdande, vilket innebär att den formella underrättelsen borde ha skickats till medlemsstaten efter den 1 december 2009, eller om den artikeln är tillämplig på förfaranden som inletts före detta datum, vilket innebär att det administrativa förfarandets lagenlighet ska bedömas mot bakgrund av artikel 260.2 i samtliga fall där talan väckts efter Lissabonfördragets ikraftträdande.

28.      På denna punkt är jag överens med Republiken Tjeckien om att svaret beror på huruvida artikel 260.2 FEUF ska anses vara en handläggningsregel eller en materiell bestämmelse. Till skillnad från den medlemsstaten anser jag emellertid inte att artikel 260.2 FEUF i sig är en materiell bestämmelse.

29.      Artikel 260.2 FEUF är enligt min uppfattning en blandad bestämmelse. Den är en materiell bestämmelse, i vilken ”brottet” underlåten verkställighet av en fördragsbrottsdom definieras och i vilken det föreskrivs ekonomiska påföljder för detta brott. Bestämmelsen är emellertid en handläggningsregel, i vilken förutsättningarna för att utöva rättigheter som följer av en materiell bestämmelse föreskrivs, i den del som den föreskriver att ett administrativt förfarande ska genomföras under vilket medlemsstaten ska ges tillfälle att framföra sina synpunkter. Detta gäller också kravet att kommissionen ska ange det schablonbelopp eller vite som ska utdömas.

30.      Domstolen har härvid tydligt slagit fast att handläggningsregler normalt är tillämpliga från och med att de träder i kraft.(10)

31.      Det skulle förhålla sig annorlunda om Lissabonfördraget innehöll en övergångsbestämmelse som föreskrev att artikel 228.2 EG skulle följas om det administrativa förfarandet hade inletts före den 1 december 2009. Lissabonfördraget innehåller emellertid inte någon sådan bestämmelse.

32.      Följaktligen ska det administrativa förfarandets lagenlighet bedömas mot bakgrund av artikel 260.2 FEUF i samtliga fall där talan väckts efter den 1 december 2009, även om den formella underrättelse som inleder det administrativa förfarandet har skickats till medlemsstaten före detta datum.

33.      Konungariket Spanien har hävdat att en tillämpning av artikel 260.2 FEUF i förevarande fall skulle innebära ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Jag stöder mig här på domstolens praxis angående principen om berättigade förväntningar enligt vilken den principen inte kan ges en sådan omfattning att den innebär hinder för att tillämpa ändringslagstiftning på framtida verkningar av situationer som har uppkommit då lagen var i kraft i sin lydelse före ändringen.(11) Denna praxis gäller även analogt beträffande förhållandet mellan rättssäkerhetsprincipen och principen att handläggningsregler ska tillämpas omedelbart efter sitt ikraftträdande.

34.      Jag vill dessutom framhålla att Konungariket Spanien inte kan göra gällande att medlemsstaten, som en följd av att det administrativa förfarandets lagenlighet ska bedömas mot bakgrund av artikel 260.2 FEUF, inte har möjlighet att – i strid med rättssäkerhetsprincipen – på ett otvetydigt sätt få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed.(12) En skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens domar fanns nämligen redan i unionens rättsordning före Lissabonfördraget, och Konungariket Spanien var genom den kompletterande formella underrättelsen av den 18 mars 2010 väl medveten om att kommissionen hade för avsikt att väcka talan vid domstolen med stöd av artikel 260.2 FEUF så snart Spanien hade framfört sina synpunkter.

35.      Jag konstaterar beträffande Konungariket Spaniens argument att en tillämpning av artikel 260.2 FEUF skulle innebära ett åsidosättande av principen att regler som föreskriver strängare påföljder inte får tillämpas retroaktivt att Lissabonfördraget inte har infört några ändringar beträffande påföljderna för utebliven verkställighet av domstolens domar.

36.      Konungariket Spanien hade före det att talan väcktes möjlighet att framföra sina synpunkter beträffande det fördragsbrott som lades medlemsstaten till last, vilket är vad som föreskrivs i artikel 260.2 FEUF. Detta är styrkt genom den formella underrättelsen av den 20 november 2009 och den kompletterande formella underrättelsen av den 18 mars 2010, i vilka kommissionen beredde Konungariket Spanien tillfälle att framföra sina synpunkter i frågan om den uteblivna verkställigheten av 2002 års dom. Jag anser att det administrativa förfarandet genomförts i enlighet med artikel 260.2 FEUF, och jag föreslår därför att domstolen ska ogilla den invändning om rättegångshinder som framställts av Konungariket Spanien.

B –    Fördragsbrottet

37.      Domstolen fastställde i 2002 års dom att Konungariket Spanien hade underlåtit att uppfylla skyldigheter enligt artikel 249 fjärde stycket EG samt enligt artiklarna 2 och 3 i beslut 91/1. Verkställighet av 2002 års dom förutsätter således att beslut 91/1 verkställs, vilket innebär att det olagliga stödet återkrävs.

38.      Frågan huruvida Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF beror således på huruvida Spanien har återkrävt det stöd som i beslut 91/1 förklarats vara olagligt från stödmottagarna. Talan i förevarande mål avser endast det stöd som getts företaget Indosa av den autonoma regionen Baskien.

39.      Med hänsyn till att Lissabonfördraget inneburit en ändring av det administrativa förfarandet som föregår en talan om fördragsbrott för utebliven verkställighet av en fördragsbrottsdom, måste det fastställas en ny referenstidpunkt för när ett fördragsbrott föreligger. Enligt fast rättspraxis avseende artikel 228.2 EG är denna tidpunkt den dag då den frist som bestämts i det motiverade yttrande har löpt ut.(13)

40.      När något motiverat yttrande inte avges anser jag – i analogi med rättspraxis avseende artikel 228.2 EG – att referenstidpunkten för att bedöma huruvida ett fördragsbrott föreligger, i den mening som avses i artikel 260.2 FEUF, bör vara utgången av den frist som anges i den formella underrättelsen eller, möjligen, utgången av den frist som anges i den kompletterande formella underrättelsen i vilken den berörda medlemsstaten bereds tillfälle att framföra sina synpunkter. I förevarande fall är denna tidpunkt den 22 maj 2010.

41.      Indosa och dess dotterbolag CMD är försatta i konkurs. Jag kommer därför av denna anledning att redogöra för praxis avseende återkrav av stöd från företag som är försatta i konkurs. Enligt denna praxis gäller att återställandet av den tidigare situationen och undanröjandet av den konkurrenssnedvridning som följer av det stöd som har betalats ut olagligt i princip ske genom att fordran på återbetalning av stödet i fråga tas upp bland skulderna i bouppteckningen.(14) I de fall där de statliga myndigheterna inte har lyckats få tillbaka hela stödet innebär upptagandet av fordran på återbetalning av stödet bland skulderna i bouppteckningen emellertid endast att skyldigheten att återkräva stödet är uppfylld om konkursen leder till att företaget avvecklas, det vill säga att dess verksamhet slutligt upphör, vilket de statliga myndigheterna kan genomdriva i egenskap av aktieägare eller borgenärer.(15)

42.      Enligt denna rättspraxis gäller två kumulativa villkor för att stöd som förklarats vara olagligt i ett kommissionsbeslut ska anses vara återkrävt. För det första ska fordringarna på återbetalningen av stödet vara upptagna som massafordringar i konkursen. För det andra ska den verksamhet som subventionerats av stödet definitivt upphöra.

43.      Beträffande det första villkoret är det utrett i förevarande mål att vid referenstidpunkten den 22 maj 2010 var inte fordringarna på återbetalning av det stöd som hade getts av den autonoma regionen Baskien till Indosa upptagna som massafordringar i CMD:s konkurs.

44.      Det framgår av handlingarna att den autonoma regionen Baskien den 10 juni 2010 hade inkommit med en ansökan om att en fordran om 16 828,34 euro skulle tas upp som en skuld i konkursen. Detta var således mer än sex månader efter det att fristen i den kompletterande formella underrättelsen hade gått ut, och dessutom var inte beloppet korrekt. En ny ansökan, denna gång med en fordran om 16 498 499 euro, inkom den 3 december 2010. Denna ansökan rättades genom en ansökan av den 23 februari 2011, i vilken beloppet angavs till 22 469 459 euro, och slutligen genom en ansökan av den 7 december 2011, där beloppet angavs till 22 683 745 euro. Vid förhandlingen framkom det att en fordran på ett belopp om 22 683 745 euro slutligen hade tagits upp som massafordringar i CMD:s konkurs efter beslut av behörig domstol den 4 april 2012.

45.      Som jag har redogjort för ovan är de två villkor som gäller för att ett olagligt stöd ska anses vara återkrävt från ett företag i konkurs kumulativa. Av det ovan anförda framgår att ett av dessa villkor inte är uppfyllt, och det finns därför inte anledning att pröva huruvida det andra villkoret är uppfyllt för att det ska anses styrkt att Konungariket Spanien gjort sig skyldigt till fördragsbrott enligt artikel 260.2 FEUF.

46.      Mot denna bakgrund konstaterar jag att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslut 91/1 och artikel 260.1 FEUF genom att inte – vid utgången av den frist som var angiven i den kompletterande formella underrättelse som lämnades enligt artikel 260.2 FEUF i syfte att bereda medlemsstaten tillfälle att framföra sina synpunkter i frågan om det påstådda fördragsbrottet – ha vidtagit de åtgärder som krävdes för att följa 2002 års dom om återkrav av det stöd som i beslut 91/1 förklarats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

C –    Vite

47.      Kommissionen har med hänvisning till beräkningsmetoden i meddelande SEK(2005) 1658 av den 13 december 2005 om tillämpningen av artikel 228 i EG‑fördraget,(16) i dess lydelse enligt meddelande SEK(2010) 923 av den 20 juli 2010, yrkat på ett löpande vite om 131 136 euro per dag. Kommissionen anser att detta vite, vilket är beräknat utifrån ett basbelopp på 640 euro multiplicerat med svårhetsgradskoefficienten 5, varaktighetskoefficienten 3 och faktor n 13,66, står i proportion till överträdelsens allvar och varaktighet och säkerställer att vitet är tvingande och avskräckande.

48.      Kommissionen har motiverat utdömandet av vite med att det aktuella stödet ännu inte har återkrävts och att såväl beslut 91/1 som 2002 års dom ännu inte har blivit verkställda. Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande angett att tre villkor måste vara uppfyllda för att stödet ska anses ha blivit återkrävt: För det första ska fordringarna på återbetalningen av stödet vara upptagna som massafordringar i konkursen. För det andra ska den verksamhet som subventionerats av stödet definitivt upphöra. För det tredje ska Indosas tillgångar säljas till marknadspris genom en anbudsinfordran som är öppen, ovillkorlig och offentlig.

49.      Kommissionen har vid förhandlingen ändrat sin argumentation på denna punkt. Kommissionen har gjort gällande att det fördragsbrott som har lagts Konungariket Spanien till last pågick trots att fordringarna avseende det aktuella stödet den 4 april 2012 hade tagits upp som massafordringar i konkursen, eftersom den subventionerade verksamheten ännu inte hade upphört. Det förefaller således som om kommissionen har frånfallit villkoret att tillgångarna ska ha sålts till marknadspris.

50.      Konungariket Spaniens uppfattning är att det inte finns anledning att utdöma någon ekonomisk påföljd i förevarande fall, eftersom de nationella myndigheterna gjort allt som har varit möjligt för att återkräva det stöd som förklarats vara olagligt i beslut 91/1. En ekonomisk påföljd skulle därför inte kunna ändra myndigheternas beteende. Beträffande frågan om vite har Konungariket Spanien hänvisat till domen av den 17 november 2011 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien(17) och gjort gällande att det saknas anledning att utdöma vite, eftersom 2002 års dom har verkställts genom att fordringarna avseende det olagliga stödet har tagits upp som massafordringar i CMD:s konkurs.

51.      För det fall domstolen anser att vite ska utdömas har Konungariket Spanien framställt ett yrkande om löpande vite om 12 269 per kvartal, 70 euro, beräknat utifrån ett basbelopp på 9,98 euro,(18) multiplicerat med svårhetsgradskoefficienten 1, varaktighetskoefficienten 1 och faktor n 13,66. Eftersom det är fråga om löpande vite per kvartal ska produkten multipliceras med 90.

52.      Mot bakgrund av parternas argument ska jag först undersöka om det fördragsbrott som har lagts Konungariket Spanien till last i form av utebliven verkställighet av 2002 års dom har pågått fram till domstolens prövning av frågan, vilket krävs enligt rättspraxis för att vite ska kunna dömas ut.(19)

53.      Som jag redan har påpekat förutsätter verkställigheten av 2002 års dom att beslut 91/1 verkställs, vilket innebär att det olagliga stödet ska återkrävas.

54.      Det framgår av min redogörelse ovan att enligt rättspraxis krävs det att två kumulativa villkor är uppfyllda för att stöd som förklarats vara olagligt i ett kommissionsbeslut ska anses vara återkrävt. För det första ska fordringarna på återbetalningen av stödet vara upptagna som massafordringar i konkursen. För det andra ska den verksamhet som subventionerats av stödet slutligt ha upphört.(20)

55.      Jag anser inte att domen av den 17 november 2011 i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien(21) har förändrat dessa villkor, även om Konungariket Spanien anser att en medlemsstat uppfyller kravet på att återkräva olagligt stöd genom att fordringarna tas upp som skulder i konkursen. Det är riktigt att domstolen i det målet med avseende på skyldigheten att återkräva stödet endast tog fasta på att fordringarna hade tagits upp i konkursbouppteckningen och att den uttryckligen underkände villkoret att tillgångarna ska ha sålts till marknadspris.(22) Detta innebär emellertid inte att domstolen anser att villkoret att den verksamhet som subventionerats av det olagliga stödet ska upphöra, vilket framgår av fast rättspraxis, inte längre gäller.(23)

56.      Jag konstaterar att på dagen för avslutandet av det muntliga förfarandet i förevarande mål hade fordringar till ett belopp om 22 683 745 euro avseende återbetalning av stöd som lämnats av den autonoma regionen Baskien till Indosa tagits upp som massafordringar i CMD:s konkurs.

57.      Det är däremot svårare att avgöra huruvida den verksamhet som har subventionerats av det stöd som förklarats olagligt genom beslut 91/1 verkligen har upphört.

58.      Även om Indosa försattes i konkurs år 1994 har verksamheten fortsatt att bedrivas av CMD. CMD försattes i konkurs år 2008, och Konungariket Spanien har påstått att bolagets verksamhet upphörde slutligt den 24 juli 2009 till följd av ett beslut från behörig domstol genom vilket personalens anställningsavtal upphörde. Konungariket Spanien har emellertid i svar på domstolens skriftliga frågor medgett att verksamheten i CMD:s anläggningar har fortsatt att bedrivas av företaget Euskomenaje, vilket bildats den 3 september 2009. Euskomenaje har använt CMD:s lokaler för att tillverka och marknadsföra de produkter som tidigare hade tillverkats av CMD. Detta var möjligt eftersom förvaltaren i CMD:s konkurs tillfälligt hade överlåtit konkursboets tillgångar till Euskomenaje.

59.      Konungariket Spanien har visat att den baskiska regeringen vidtog en rad åtgärder för att Euskomenaje inte skulle kunna bedriva verksamhet i CMD:s lokaler. På dagen för avslutandet av det muntliga förfarandet i förevarande mål bedrev Euskomenaje emellertid alltjämt samma verksamhet i CMD:s anläggningar. Detta har bekräftats av Konungariket Spanien vid förhandlingen.

60.      Jag anser att det är styrkt att kravet att den verksamhet som subventionerats av det olagliga stödet ska ha upphört slutligt inte var uppfyllt i förevarande mål vid dagen för avslutandet av det muntliga förfarandet. Följaktligen kan inte det stöd som förklarats olagligt genom beslut 91/1 anses vara återkrävt. Konungariket Spanien ska därför föreläggas vite i syfte att förmå medlemsstaten att så snart som möjligt upphöra med fördragsbrottet, vilket annars skulle pågå.(24)

61.      Domstolen har beträffande vitesbeloppet vid ett flertal tillfällen uttalat att vitet ska bestämmas så, att det är anpassat till omständigheterna i det enskilda fallet, står i proportion till fördragsbrottet samt tar hänsyn till den aktuella medlemsstatens betalningsförmåga. Grundkriterierna för att se till att vitet får tvångsverkan – i syfte att säkerställa gemenskapsrättens enhetliga och effektiva tillämpning – är i princip överträdelsens varaktighet, svårhetsgrad och den aktuella medlemsstatens betalningsförmåga. Vid tillämpningen av dessa kriterier ska det särskilt beaktas vilka konsekvenser som underlåtenheten att följa domen får för privata och offentliga intressen samt hur brådskande det är att få den berörda medlemsstaten att uppfylla sina skyldigheter.(25)

62.      Det första kriteriet avser överträdelsens varaktighet. I förevarande fall har det gått mer än tio år sedan den dom, vars uteblivna verkställighet har lagts Konungariket Spanien till last, meddelades. Det är uppenbart att det är fråga om en lång tid. Det ska tilläggas att detta är den längsta tidsutdräkt som domstolen haft att pröva i ett mål om fördragsbrott för utebliven verkställighet av en fördragsbrottsdom. Av denna anledning delar jag kommissionens bedömning att den högsta varaktighetskoefficienten, 3, ska tillämpas.

63.      Det andra kriteriet avser överträdelsens svårhetsgrad. Domstolen har redan understrukit att de bestämmelser i EG‑fördraget som avses i beslut 91/1 och 2002 års dom är av grundläggande betydelse. Betydelsen av de bestämmelser som har åsidosatts i förevarande mål kommer bland annat till uttryck i att återbetalningen av olagligt stöd medför att den snedvridning av konkurrensen som orsakats av den konkurrensfördel som det olagliga stödet medfört undanröjs och att mottagaren genom återbetalningen förlorar den fördel som åtnjutits i förhållande till konkurrenterna.(26)

64.      På denna punkt måste det emellertid också tas hänsyn till de framsteg som gjorts beträffande verkställigheten av beslut 91/1 och 2002 års dom efter det att talan väckts i förevarande mål. Jag vill härvid peka på två omständigheter: För det första att fordringarna på återbetalning av det stöd som getts Indosa till slut tagits upp som massafordringar i CMD:s konkurs. För det andra att de nationella myndigheterna vidtagit åtgärder för att den verksamhet som subventionerats av det olagliga stödet verkligen ska upphöra och inte endast upphöra i formellt hänseende – trots att dessa åtgärder för närvarande inte lett till önskat resultat.

65.      Dessa båda omständigheter motiverar enligt min mening att den av kommissionen föreslagna svårhetsgradskoefficienten sänks till 4.

66.      Det tredje kriteriet avser den aktuella medlemsstatens betalningsförmåga. Domstolen har funnit att en beräkningsmetod som innebär att basbeloppet ska multipliceras med en koefficient som är specifik för medlemsstaten utgör en lämplig metod för att återspegla medlemsstatens betalningsförmåga, samtidigt som en rimlig spännvidd mellan de olika medlemsstaterna behålls.(27) I förevarande mål är därför en faktor n på 13,66 lämplig för Konungariket Spanien.

67.      Med de föreslagna koefficienterna uppgår vitet till 104 909 euro för varje dag som beslut 91/1 och 2002 års dom inte verkställs.

68.      Beträffande vitets periodicitet anser jag att ett löpande vite per dag är lämpligast i förevarande mål för att få Konungariket Spaniens fördragsbrott att upphöra så snart som möjligt.

D –    Schablonbelopp

69.      Kommissionen har yrkat att Konungariket Spanien ska dömas att betala ett schablonbelopp. Kommissionen har till stöd för sitt yrkande anfört att det – med hänsyn till de rättsliga och faktiska omständigheterna avseende det fördragsbrott som har lagts Konungariket Spanien till last – krävs en avskräckande åtgärd för att effektivt förebygga framtida, liknande överträdelser av unionsrätten. Kommissionen har föreslagit att schablonbeloppet ska beräknas genom att beloppet 14 343 euro(28) multipliceras med det antal dagar som förflutit sedan 2002 års dom och den dag då Konungariket Spanien har fullgjort sina skyldigheter, alternativ dagen för meddelande av dom i förevarande mål.

70.      För det fall domstolen anser att ett schablonbelopp ska utdömas, har Konungariket Spanien föreslagit ett belopp om 44,80 euro per dag, vilket beräknats från ett schablonutgångsbelopp om 3,28 euro(29) multiplicerat med en svårhetsgradskoefficient på 1 och en faktor n på 13,66.

71.      Jag erinrar om att ett schablonbelopp är en ekonomisk påföljd och att en sådan påföljd inte kan utdömas med automatik i samtliga fall där en medlemsstat underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF. Domstolen har slagit fast att den har ett stort utrymme för eget skön enligt den artikeln för att avgöra huruvida någon påföljd ska utdömas eller inte(30) med hänsyn till omständigheterna, såsom till exempel omständigheterna kring fördragsbrottet och den aktuella medlemsstatens inställning.(31)

72.      Jag anser att det i förevarande mål främst är överträdelsens varaktighet som talar för att ett schablonbelopp ska utdömas. Det är fråga om mycket lång tid, eftersom mer än tio år gått sedan 2002 års dom meddelats.

73.      Domstolen har tidigare funnit att upprepning av beteenden som är otillåtna enligt unionsrätten kan utgöra ett skäl för att utdöma ett schablonbelopp.(32) Detta anser jag vara ett skäl som motsvarar kravet på att ekonomiska påföljder ska verka förebyggande.(33) Domstolen har med avseende på Konungariket Spanien i ett flertal fall funnit att den medlemsstaten underlåtit att verkställa kommissionsbeslut om olagliga stöd som är oförenliga med den gemensamma marknaden. Detta har bland annat skett i dom av den 20 september 2007 i mål C‑177/06, kommissionen mot Spanien(34), och av den 14 december 2006 i de förenade målen C‑485/03–490/03, kommissionen mot Spanien.(35)

74.      Domstolen är inte bunden av kommissionens yrkande beträffande schablonbeloppets storlek och fastställer beloppets storlek efter eget skön.(36) Schablonbeloppet ska fastställas så, att det dels är anpassat efter omständigheterna, dels står i proportion till fördragsbrottet och medlemstatens betalningsförmåga. Relevanta faktorer härvidlag är bland annat den tid som fördragsbrottet pågått sedan den dom i vilket det ursprungliga fördragsbrottet fastställdes samt överträdelsens allvar.(37)

75.      Mot bakgrund av vad jag har anfört ovan i punkterna 62–64 beträffande varaktigheten och svårhetsgraden av det fördragsbrott som har lagts Konungariket Spanien till last, anser jag att ett schablonbelopp om 20 miljoner euro är lämpligt i förevarande mål.

IV – Förslag till avgörande

76.      Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen

–        fastställer att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt kommissionens beslut 91/1/EEG av den 20 december 1989 om det stöd som den spanska centralregeringen och flera autonoma regeringar i Spanien beviljat Magefesa – producent av husgeråd i rostfritt stål och mindre elapparater –, samt enligt artikel 260.1 FEUF, genom att inte – vid utgången av den frist som angavs i den kompletterande formella underrättelsen för att i enlighet med artikel 260.2 FEUF bereda medlemsstaten tillfälle att framföra sina synpunkter i frågan om det påstådda fördragsbrottet – vidta de åtgärder som krävdes för att följa domen av den 2 juli 2002 i mål C‑499/99, kommissionen mot Spanien, angående återkrav av det stöd som genom beslut 91/1 förklarats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden,

–        förelägger Konungariket Spanien att till Europeiska kommissionen, på kontot för Europeiska unionens egna medel, betala ett löpande vite på 104 909 euro för varje dag som går utan att de åtgärder vidtas som krävs för att följa domen av den 2 juli 2002 i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, räknat från en månad efter dagen för avkunnandet av förevarande dom fram till dess att Konungariket Spanien har följt nämnda dom av den 2 juli 2002,

–        förpliktar Konungariket Spanien att till Europeiska kommissionen, på kontot för Europeiska unionens egna medel, betala ett schablonbelopp på 20 miljoner euro,

–        förpliktar Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.


1 –      Originalspråk: franska.


2 –      REG 2002, s. I‑6031.


3 – Magefesa är ett spanskt holdingbolag för fyra industriföretag: Industrias Domésticas SA (nedan kallat Indosa), Manufacturas Gur SA (nedan kallat Gursa), Manufacturas Inoxidables Gibraltar SA (nedan kallat Migsa) och Cubertera del Norte SA (nedan kallat Cunosa).


4 –      EGT L 5, 1991, s. 18.


5 –      I 2002 års dom fann domstolen även att Konungariket Spanien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt kommissionens beslut 1999/509/EG av den 14 oktober 1998 om det stöd som de spanska myndigheterna beviljat Magefesagruppens företag och deras efterträdare (EGT L 198, s. 15). Förevarande mål rör emellertid endast den påstådda underlåtenheten att följa 2002 års dom i den del som avser beslut 91/1.


6 –      CMD bildades år 1994 av förvaltaren i Indosas konkurs i syfte att avyttra Indosas tillverkningsverksamhet. Aktierna i CMD utgjorde Indosas enda tillgångar.


7 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2005 i mål C‑304/02, kommissionen mot Frankrike (REG 2005, s. I‑6263), punkt 92.


8 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2005 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 7), punkt 93.


9 –      Se dom av den 26 april 2012 i mål C‑508/10, kommissionen mot Nederländerna, punkt 34 och där angiven rättspraxis. Även om domstolen uttalade detta i ett mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, anser jag att det även gäller i ett mål om fördragsbrott enligt artikel 260.2 FEUF avseende verkställigheten av en fördragsbrottsdom.


10 –      Se dom av den 29 mars 2011 i de förenade målen C‑201/09 P och C‑216/09 P, ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl. (REU 2011, s. I‑2239), punkt 75 och där angiven rättspraxis, av den 29 mars 2011 i mål C‑352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen (REU 2011, s. I‑2359), punkt 88, och av den 14 februari 2012 i mål C‑17/10, Toshiba Corporation m.fl., punkt 47.


11 –      Dom av den 27 januari 2011 i mål C‑168/09, Flos (REU 2011, s. I‑181), punkt 53 och där angiven rättspraxis.


12 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av 29 mars 2011 i målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen (ovan fotnot 10), punkt 81.


13 –      Dom av den 17 november 2011 i mål C‑496/09, kommissionen mot Italien (REU 2011, s. I‑11483), punkt 27 och där angiven rättspraxis.


14 –      Dom av den 17 november 2011 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 13), punkt 73.


15 –      Dom av den 13 oktober 2011 i mål C‑454/09, kommissionen mot Italien, punkt 36 och där angiven rättspraxis.


16 –      EUT C 126, 2007, s. 15.


17 –      Ovan fotnot 13.


18 –      Det av Konungariket Spanien föreslagna basbeloppet motsvarar multiplikationen av det enhetliga basbelopp på 640 euro som fastställts i kommissionens meddelande SEK(2005) 1658 av den 13 december 2005 med 25 procent (eftersom det påstådda fördragsbrottet endast avser ett av de fyra Magefesabolag som enligt beslut 91/1 tagit emot statligt stöd) och med 6,24 procent (eftersom det påstådda fördragsbrottet avser stöd som getts av regeringen i en region som motsvarar 6,24 procent av Spaniens bruttonationalprodukt).


19 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2011 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 13), punkt 42.


20 –      Se ovan punkterna 40 och 41.


21 –      Ovan fotnot 13.


22 –      Dom av den 17 november 2011 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 13), punkterna 74 och 75.


23 –      Dom av den 13 oktober 2011 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 15), punkt 36 och där angiven rättspraxis.


24 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008 i mål C‑121/07, kommissionen mot Frankrike (REG 2008, s. I‑9159), punkt 58.


25 –      Se dom av den 7 juli 2009 i mål C‑369/07, kommissionen mot Grekland (REG 2009, s. I‑5703), punkterna 114 och 115.


26 –      Se dom av den 7 juli 2009 i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 25), punkterna 118 och 120.


27 –      Se dom av den 17 november 2011, kommissionen mot Italien (ovan fotnot 13), punkt 65 och där angiven rättspraxis.


28 –      Beloppet 14 343 euro är produkten av multiplikationen av basbeloppet 210 euro med svårhetsgradskoefficienten 5 och faktor n 13,66.


29 –      I likhet med basbeloppet för vitet är det basbelopp som Konungariket Spanien föreslagit för schablonbeloppet produkten av multiplikationen av basbeloppet 210 euro i kommissionens meddelande SEK(2005) 1658 av den 13 december 2005 med 25 procent och med 6,24 procent.


30 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 24), punkt 63, och av den 7 juli 2009 i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 25), punkt 144.


31 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 24), punkt 62, av den 4 juni 2009 i mål C‑568/07, kommissionen mot Grekland (REG 2009, s. I‑4505), punkt 44, av den 4 juni 2009 i mål C‑109/08, kommissionen mot Grekland (REG 2009, s. I‑4657), punkt 51, och av den 7 juli 2009 i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 25), punkt 144.


32 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 24), punkt 67, och av den 17 november 2011 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 13), punkt 91.


33 –      Angående förebyggande verkan, se dom av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 24), punkt 59.


34 –      REG 2007, s. I‑7689.


35 –      REG 2006, s. I‑11887.


36 –      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008 i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 24), punkt 64.


37 –      Dom av den 17 november 2011 i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 13), punkterna 93 och 94.