FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

YVES BOT

föredraget den 9 juni 2011(1)

Mål C‑47/10 P

Republiken Österrike

mot

Scheucher-Fleisch GmbH m.fl.

”Överklagande – Statligt stöd som Republiken Österrike beviljat inom området för ekologisk odling – Kommissionens beslut att inte göra invändningar – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – ’Berörda parters’ rättighet – Villkor för att inleda ett formellt granskningsförfarande – Begreppet ’allvarliga svårigheter’ – Omfattningen av tribunalens prövning”

1.        Förevarande mål illustrerar på nytt svårigheterna i samband med tillämpningen av domstolens rättspraxis avseende rättigheterna för klagande inom ramen för förfarandet för kontroll av statligt stöd. Särskilt uppkommer frågan hur omfattande Europeiska unionens tribunals behörighet är vid tolkningen av de grunder som åberopats av en berörd part när denne, till stöd för sitt överklagande, åberopat både grunder i syfte att tillvarata sina processuella rättigheter och grunder genom vilka det ifrågasätts huruvida Europeiska kommissionens beslut är välgrundat.(2)

2.        Målet ger även domstolen tillfälle att erinra om det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över när den ställs inför allvarliga svårigheter inom ramen för granskningen av huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden samt om räckvidden av domstolsprövningen därav.

3.        I domen av den 18 november 2009 i målet Scheucher-Fleisch m.fl. mot kommissionen(3) biföll förstainstansrätten Scheucher-Fleisch GmbH samt andra företags(4) talan, efter att ha funnit att denna delvis kunde upptas till sakprövning, och ogiltigförklarade kommissionens beslut K(2004) 2037 slutligt av den 30 juni 2004 om statligt stöd nr NN 34A/2000 avseende kvalitetsprogrammen och kvalitetsmärkningen AMA Biozeichen och AMA-Gütesiegel i Österrike.(5) Förstainstansrätten fann att granskningen av huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden gav upphov till allvarliga bedömningssvårigheter som borde ha föranlett kommissionen att inleda det formella granskningsförfarande som avses i artikel 88.2 EG. Republiken Österrike liksom kommissionen, som har ingett ett anslutningsöverklagande, har ifrågasatt denna bedömning.

4.        Jag föreslår att domstolen ogillar dessa överklaganden.

I –    Unionsrätten

5.        Jag ska först redogöra för relevanta bestämmelser i EG‑fördraget, varefter jag redogör för de tillämpliga bestämmelserna i förordning (EG) nr 659/1999(6), som innehåller tillämpningsbestämmelser för artiklarna 87 EG och 88 EG. Jag kommer även att redogöra för de relevanta punkterna i riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

A –    EG-fördraget

6.        Enligt artikel 87 EG är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än må vara, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen inom gemenskapen i princip förbjudet, med de undantag som anges i artikel 87.2 och 87.3 EG.

7.        I artikel 87.3 EG anges vilka stödåtgärder som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden. Bland dessa ingår stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner.

8.        För att säkerställa genomförandet av dessa bestämmelser har det i fördraget, och särskilt i artikel 88 EG, inrättats ett förfarande för kontroll och förhandstillstånd avseende statligt stöd, i vilket förfarande kommissionen fått en central roll. Förfarandet för kontroll omfattar två faser.

9.        Den preliminära fasen för granskning av stöd har införts genom artikel 88.3 EG.(7) Enligt denna bestämmelse är medlemsstaterna skyldiga att underrätta kommissionen om sina planer på att vidta eller ändra stödåtgärder, och de får inte genomföra sådana planer innan kommissionen har fattat ett beslut. Den preliminära granskningsfasen syftar enbart till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om huruvida den ifrågavarande stödåtgärden helt eller delvis är förenlig med den gemensamma marknaden.(8)

10.      Om kommissionen är osäker på huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, ska den inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG.(9) Inom ramen för detta förfarande ska kommissionen uppmana berörda parter att yttra sig för att möjliggöra för kommissionen att få full kunskap om samtliga omständigheter i ärendet.(10) Om kommissionen efter denna granskning finner att den ifrågavarande stödåtgärden inte är förenlig med artikel 87 EG eller att sådant stöd missbrukas, ska den besluta om att medlemsstaten i fråga ska upphäva eller ändra stödåtgärden inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

B –    Förordning nr 659/1999

11.      Förordning nr 659/1999 utgör en kodifiering av praxis i fråga om den behörighet som kommissionen tillerkänns genom fördraget. Den innehåller regler som utformats i enlighet med domstolens praxis.(11)

12.      I artikel 1 h i förordningen anges, i nästintill identiska ordalag, den definition som domstolen gett begreppet berörda parter i domen av den 14 november 1984 i målet Intermills mot kommissionen,(12) vilken sedan dess konsekvent bekräftats.(13) Enligt denna bestämmelse avses med intresserad part [*] ”en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer”. [* I överensstämmelse med terminologin i artikel 88.2 EG används nedan uttrycket berörd part. Övers. anm.]

13.      Artikel 4 i förordning nr 659/1999 rör kommissionens preliminära granskning när en medlemsstat anmäler planer på att vidta eller ändra en stödåtgärd.

14.      Enligt denna bestämmelse kan kommissionen fatta tre olika slags beslut. Den kan fastslå att den anmälda åtgärden inte utgör ett stöd. Den kan även konstatera att den anmälda åtgärden inte föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden och besluta att inte göra några invändningar mot beviljandet av det ifrågavarande stödet. Slutligen kan kommissionen besluta att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 88.2 EG, om den anmälda åtgärden föranleder tveksamhet avseende dess förenlighet med den gemensamma marknaden.

15.      I det sistnämnda fallet ska kommissionen enligt artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 uppmana den berörda medlemsstaten och andra berörda parter att lämna sina synpunkter inom en frist som kommissionen föreskriver.

16.      Artikel 20 i förordning nr 659/1999 avser berörda parters rättigheter. I artikel 20.1 anges att varje berörd part kan lämna synpunkter efter det att kommissionen har beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet. I artikel 20.2 anges vidare att varje berörd part kan underrätta kommissionen om varje påstått olagligt stöd och varje påstått missbruk av stöd.

C –    Riktlinjerna för statligt stöd till reklam

17.      Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till reklam för produkter som omfattas av bilaga I till EG-fördraget och vissa produkter som inte omfattas av bilaga I till fördraget,(14) reglerar statliga ingripanden genom vilka de nationella myndigheterna bidrar till att finansiera marknadsföring och reklam för jordbruksprodukter, antingen genom direkta finansiella bidrag från sina budgetar eller genom att utnyttja statliga medel inklusive skatteliknande avgifter eller obligatoriska avgifter. Under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda ser kommissionen välvilligt på åtgärder av detta slag, såvitt de bidrar till den ekonomiska tillväxten i jordbrukssektorn och till att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken uppnås.(15)

18.      I enlighet med punkt 10 i riktlinjerna för statligt stöd till reklam ”[gäller det] generella förbudet mot statligt stöd i artikel 87.1 [EG] endast om den statligt finansierade reklamen snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion. Om statligt finansierad reklam hänvisar till den berörda produktens nationella eller regionala ursprung så gynnar reklamen helt klart vissa produkter varför artikel 87.1 kan tillämpas.”

19.      Punkterna 49 och 50 i riktlinjerna har följande lydelse:

”49.      Nationella kvalitetskontrollsystem bör uteslutande baseras på förekomsten av reella, objektiva egenskaper ... och inte vara beroende av produkternas ursprung eller produktionsplatsen. Oavsett huruvida kvalitetskontrollsystemen är obligatoriska eller frivilliga, måste därför alla produkter som produceras i gemenskapen oavsett deras ursprung ges tillträde till sådana system, under förutsättning att de uppfyller de villkor som fastställts ...

50.      Om systemet är begränsat till produkter av ett särskilt ursprung ... strider själva systemet mot fördraget och det är uppenbart att kommissionen inte kan betrakta stöd till reklam för ett sådant system som förenligt med den gemensamma marknaden ... ”

20.      Det följer av punkt 46 i riktlinjerna att med produkternas ursprung avses deras ”nationella, regionala eller lokala ursprung”.

II – Bakgrunden till förevarande mål

21.      De faktiska omständigheterna i målet, såsom de beskrivits i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

22.      År 1992 antog Republiken Österrike förbundslagen om upprättande av det marknadsreglerande organet ”Agrarmarkt Austria” (Bundesgesetz über die Errichtung der Marktordnungsstelle ”Agrarmarkt Austria”).(16) Genom 2 § 1 AMA inrättas en offentligrättslig juridisk person med beteckningen ”Agrarmarkt Austria” (nedan kallad AMA). AMA har till uppgift att främja marknadsföringen av jordbruksprodukter. AMA är i detta avseende ansvarigt för uppbörd av avgifter som bland annat ska erläggas för slakt av djur enligt 21c § 1 punkt 3 AMA-Gesetz 1992.

23.      Stödet i fråga syftar till att stimulera produktion, behandling, omvandling och marknadsföring av jordbruksprodukter i Österrike, under miljömärket AMA och kvalitetsmärket AMA (nedan kallade AMA-märkena eller AMA-märkning).

24.      Sökandena i målet vid förstainstansrätten (nedan kallade sökandena eller sökandena i första instans) är i egenskap av österrikiska företag som är specialiserade på slakt och styckning av djur skyldiga att erlägga avgifter till AMA. Deras produkter omfattas emellertid inte av AMA-märkningen. Sökandena lämnade därför den 21 september 1999 in ett klagomål till kommissionen, i vilket de gjorde gällande att tillämpningen av vissa bestämmelser i AMA-Gesetz 1992 varit till förfång för dem.

25.      Genom det omtvistade beslutet beslutade kommissionen att inte göra invändningar mot de ”anmälda” åtgärderna. Kommissionen ansåg i detta avseende att åtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c EG, i den mån de var förenliga med de villkor som uppställs i Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn(17) och i riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

III – Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

26.      Sökandena i första instans väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 september 2004. De åberopade i huvudsak tre grunder till stöd för sin talan.

27.      Den första grunden avsåg åsidosättande av handläggningsregler. Denna grund bestod av fyra delgrunder, varav den första avsåg den omständigheten att stödåtgärderna inte hade anmälts till kommissionen, den andra åsidosättande av de processrättsliga skyddsreglerna i artikel 88.2 EG,(18) den tredje åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den fjärde åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 87.3 c EG.(19) Sökandena gjorde som tredje grund gällande att kommissionen hade åsidosatt ”genomförandeförbudet” i artikel 88.3 EG och artikel 3 i förordning nr 659/1999.

28.      Kommissionen gjorde en invändning om rättegångshinder avseende sökandenas talan, eftersom den ansåg att dessa varken berördes direkt eller personligen av det omtvistade beslutet. Vad gäller de skyddsregler som avser förfarandet i artikel 88.2 EG ansåg kommissionen vidare att den inte varit skyldig att ge sökandena tillfälle att yttra sig då de redan, genom att inkomma med ett klagomål, hade tagit ställning och därmed uttömt sina rättigheter att yttra sig inom ramen för det formella granskningsförfarandet.

29.      Förstainstansrätten fann att talan delvis kunde prövas i sak och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet.

IV – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

30.      Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 28 januari 2010 överklagade Republiken Österrike förstainstansrättens dom.

31.      Republiken Österrike har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och, inom ramen för prövningen av tvisten, avvisa eller i vart fall ogilla sökandenas talan. Republiken Österrike har även yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

32.      I svarsskrivelse som ingavs den 22 april 2010 har kommissionen angett att den stöder Republiken Österrikes överklagande utan förbehåll och ansluter sig till samtliga grunder som denna medlemsstat har åberopat. Kommissionen har dock framfört kompletterande argument till stöd för att den överklagade domen ska upphävas. Sökandena liksom Republiken Österrike anser att kommissionen genom dessa argument har anfört nya grunder och besvarat dessa i särskilda skrivelser av den 28 juni 2010 respektive den 22 juli 2010, med hänvisning till artikel 117.2 i domstolens rättegångsregler.

33.      För att ett argument ska klassificeras som anslutningsöverklagande enligt nämnda bestämmelse krävs det enligt domstolen att det har yrkats att den överklagade domen helt eller delvis ska upphävas på en grund som inte omnämns i överklagandet. Om så är fallet ska bedömas mot bakgrund av ordalydelsen, syftet och sammanhanget vad gäller det aktuella avsnittet i svarsskrivelsen.(20)

34.      Kommissionen har inte någonstans i sin svarsskrivelse använt uttrycket ”anslutningsöverklagande”. I punkt 1 i svarsskrivelsen har kommissionen angett att ”eftersom [Republiken Österrikes] överklagande är korrekt och väl motiverat på samtliga punkter, framför [den] endast kompletterande argument”.

35.      Även om denna ordalydelse inte ger någon ledning i fråga om kommissionens avsikter, kan man emellertid av innehållet i argumenten dra slutsatsen att det utgör ett anslutningsöverklagande.

36.      Som jag uppfattar det har kommissionen nämligen åberopat tre nya grunder. Genom den första grunden söker kommissionen, med stöd av andra argument än de som anförts av Republiken Österrike, visa att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning av huruvida talan kunde prövas i sak. Den andra och den tredje grunden avser att förstainstansrätten har missuppfattat räckvidden av domstolsprövningen och åsidosatt motiveringsskyldigheten.

37.      Kommissionen har instämt i samtliga Republiken Österrikes yrkanden. Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och, inom ramen för prövningen av tvisten, avvisa eller i vart fall ogilla sökandenas talan. Kommissionen har även yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

38.      Sökandena har yrkat att Republiken Österrikes överklagande ska ogillas och att domstolen ska förplikta nämnda stat att ersätta rättegångskostnaderna.

V –    Huvudöverklagandet

39.      Republiken Österrike har anfört fyra grunder till stöd för sitt överklagande.

40.      Med sin första grund har Republiken Österrike gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning av huruvida sökandenas talan kunde tas upp till sakprövning. Förstainstansrätten gjorde sig särskilt skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansåg att sökandena utgjorde ”berörda” parter i den mening som avses i artikel 88.2 EG. Förstainstansrätten gjorde vidare en felaktig tillämpning av rättspraxis när den fann att den första grundens tredje del avseende åsidosättande av artikel 87.3 c EG kunde upptas till sakprövning, trots att sökandena inte hade styrkt att deras konkurrensställning hade påverkats märkbart.

41.      Den andra grunden avser att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning vad gäller nödvändigheten av att inleda det formella granskningsförfarandet. Genom att medge att det förelåg allvarliga bedömningssvårigheter gjorde sig förstainstansrätten skyldig till felaktig rättstillämpning. Förstainstansrätten åsidosatte dessutom sin motiveringsskyldighet.

42.      Den tredje och den fjärde grunden avser åsidosättande av bevisbördereglerna och av artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler.

A –    Den första grunden: Felaktig bedömning av huruvida sökandenas talan kunde upptas till sakprövning

43.      Innan jag påbörjar min bedömning är det nödvändigt att erinra om de stora dragen av förstainstansrättens resonemang i den överklagade domen.

1.      Den överklagade domen

44.      För det första fann förstainstansrätten att sökandena är direkt berörda av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Förstainstansrätten konstaterade nämligen att det aktuella stödet redan hade genomförts och att möjligheterna att de österrikiska myndigheterna skulle besluta att inte bevilja stödet var rent teoretiska.

45.      För det andra undersökte förstainstansrätten huruvida sökandena berördes personligen av det omtvistade beslutet. Till skillnad från de mål som möjliggjort för domstolen att utforma rättspraxis på området, i synnerhet de ovannämnda målen Cook mot kommissionen, Matra mot kommissionen och kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum samt de förenade målen Tyskland m.fl. mot Kronofrance(21) och målet British Aggregates mot kommissionen(22), åberopade sökandena såväl grunder i syfte att tillvarata deras processuella rättigheter som grunder i syfte att ifrågasätta huruvida det omtvistade beslutet var välgrundat. I den överklagade domen prövade förstainstansrätten frågan huruvida talan kunde prövas i sak utifrån var och en av de åberopade grunderna.

46.      Förstainstansrätten fann för det första i punkterna 51–56 i domen att den första grundens andra del avseende åsidosättande av de processrättsliga skyddsreglerna kunde upptas till sakprövning. Förstainstansrätten ansåg att sökandena, som är verksamma på samma geografiska marknad som de företag som använder AMA-märkena, var konkurrenter till sistnämnda. Som svar på kommissionens argument angav förstainstansrätten även att det förhållandet att sökandena, efter att ha lämnat in klagomålet, hade haft möjlighet att göra gällande sina argument under det preliminära granskningsförfarandet enligt artikel 88.3 EG inte kunde medföra att de processrättsliga skyddsreglerna inte skulle iakttas.

47.      För det andra undersökte förstainstansrätten, i punkterna 57–61 i den överklagade domen, huruvida sökandena hade rätt att väcka talan mot det omtvistade beslutet för att bestrida att det var välgrundat. Förstainstansrätten konstaterade att sökandena inte, i den mening som avses i rättspraxis, hade visat att deras konkurrensställning på marknaden kunde påverkas märkbart av det aktuella stödet. Förstainstansrätten fann följaktligen att den första och den fjärde delen av den första grunden, avseende att stödåtgärderna inte anmälts respektive åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist, samt den tredje grunden, avseende åsidosättande av ”genomförandeförbudet” i artikel 88.3 EG och artikel 3 i förordning nr 659/1999, inte kunde upptas till sakprövning.

48.      För det tredje undersökte förstainstansrätten, i punkterna 62–64 i den överklagade domen, huruvida den första grundens tredje del avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den andra grunden avseende åsidosättande av artikel 87.3 c EG kunde upptas till sakprövning. På grundval av domstolens dom av den 15 december 1961 i de förenade målen Fives Lille Cail m.fl. mot Höga myndigheten(23) tolkade förstainstansrätten dessa grunder utifrån deras innehåll snarare än utifrån hur de kvalificerats. Förstainstansrätten ansåg att grunderna utgjorde stöd för sökandenas påstående att processrättsliga skyddsregler hade åsidosatts och fann att de kunde upptas till sakprövning.

2.      Parternas argument

49.      Republiken Österrike har, med stöd av kommissionen, som första grund gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig tillämpning av rättspraxis avseende sakprövningsförutsättningarna för en talan om ogiltigförklaring rörande statligt stöd. Republiken Österrike anser att förstainstansrätten borde ha avvisat talan i dess helhet.

50.      För det första gjorde sig förstainstansrätten skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att sökandena var direkt och personligen berörda i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG samt genom att beteckna dem som ”berörda” parter i den mening som avses i artikel 88.2 EG.

51.      Vad gäller den direkta inverkan på sökandena har Republiken Österrike kritiserat förstainstansrätten för att den grundade sitt resonemang på genomförandet av den aktuella stödordningen. Republiken Österrike har vidare hävdat att sökandena varken berörs direkt av AMA-Gesetz 1992, eftersom denna text utgör en åtgärd med allmän giltighet, eller av det omtvistade beslutet. Republiken Österrike har dessutom angett att sökandena inte slaktar och styckar djur som importerats från andra medlemsstater och att de för övrigt frivilligt beslutat att avstå från det aktuella stödet.

52.      För det andra anser Republiken Österrike att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den första grundens tredje del avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten samt den andra grunden avseende åsidosättande av artikel 87.3 c EG kunde upptas till sakprövning, trots att sökandena inte visat att deras konkurrensställning påverkats märkbart. Eftersom sökandena bestred att det omtvistade beslutet var välgrundat, ankom det på dem att lägga fram sådan bevisning.

53.      Genom att ta upp nämnda argument till sakprövning missuppfattade förstainstansrätten följaktligen de krav som uppställs i rättspraxis och utvidgade kretsen av potentiella sökande väsentligt. Vidare är förstainstansrättens motivering motsägelsefull.

54.      Kommissionen har i sin svarsskrivelse framfört skarp kritik mot domstolens praxis som slagits fast i domarna i de ovannämnda målen Cook mot kommissionen, Matra mot kommissionen och kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, som förstainstansrätten grundat sig på i den angripna domen. Denna rättspraxis strider mot artikel 88 FEUF såvitt den skapar processuella rättigheter för berörda parter. Bestämmelsen utgör nämligen endast skydd för medlemsstaternas intressen.

55.      Kommissionen har vidare gjort gällande att tillämpningen av ovannämnda rättspraxis som slagits fast i domarna i målen Cook mot kommissionen och Matra mot kommissionen leder till motstridigheter som inte går att lösa. En person som väcker talan i syfte att tillvarata de processuella rättigheter som vederbörande åtnjuter enligt artikel 88.2 EG skulle anses personligen berörd, trots att personen inte uppfyller de kriterier som domstolen slagit fast i domen i målet Plaumann mot kommissionen.(24) Ett sådant tillvägagångssätt leder till att begreppet ”personligen berörd” i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG blir betydelselöst och öppnar upp för en allmän talerätt.

56.      Dessa motstridigheter förstärks av förstainstansrättens tillvägagångssätt, vilken sedan dess varit benägen att tolka de grunder som en sökande åberopar utifrån deras innehåll snarare än utifrån hur de kvalificeras. Kommissionen har följaktligen föreslagit att domstolen, i samtliga mål där en sökande för talan mot ett beslut som fattats med stöd av artikel 88.3 EG, ska tillämpa villkoren att sökanden ska vara direkt och personligen berörd, som uppställts i den rättspraxis som bygger på domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen.

57.      Sökandena anser att förstainstansrätten gjorde en korrekt tillämpning av rättspraxis och att den med fog kunde pröva de olika grunder som sökandena anfört inom ramen för deras talan om ogiltigförklaring separat. Det var vidare riktigt av förstainstansrätten att kvalificera sökandena som ”berörda” parter, eftersom det i det omtvistade beslutet konstaterats att vissa företag gynnades oberoende av deras plats i produktions- och distributionskedjan.

3.      Min bedömning

58.      Innan prövningen av huruvida Republiken Österrikes argument är välgrundade är det nödvändigt att erinra om domstolens praxis avseende klagandenas rättigheter i förfarandet för kontroll av statligt stöd.

a)      Rättspraxis avseende klagandenas rättigheter i förfarandet för kontroll av statligt stöd

59.      Rättspraxis avseende klagandenas rättigheter i förfarandet för kontroll av statligt stöd utgår från förutsättningen att de beslut som kommissionen fattar på detta område är riktade till medlemsstaterna. Detta är fallet även när dessa beslut meddelas som en följd av klagomål om att en åtgärd strider mot fördraget.(25)

60.      Det ska även erinras om att en fysisk eller juridisk person enligt artikel 230 fjärde stycket EG endast får väcka talan mot ett beslut som riktar sig till en annan person om detta beslut berör honom direkt och personligen.

61.      Klagandenas rättigheter i förfarandet för kontroll av statligt stöd, såsom dessa har preciserats i rättspraxis, är dels beroende av huruvida dessa är att anse som ”berörda parter”, i den mening som avses i artikel 88.2 EG, dels beroende av föremålet för deras talan.

62.      Vad för det första avser begreppet ”berörda parter”, i den mening som avses i denna bestämmelse, har det grovt definierats så, att det avser personer, företag eller företagssammanslutningar vars intressen eventuellt skadas av att ett stöd beviljas, det vill säga särskilt de konkurrerande företagen och branschorganisationerna. Denna definition har återgetts i artikel 1h i förordning nr 659/1999.

63.      Domstolen erinrade nyligen om att särställningen som berörd part räcker för att särskilja ett företag i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

64.      Av detta följer att alla företag som gör gällande att det föreligger ett konkurrensförhållande, även potentiellt, kan tillerkännas egenskapen ”berörd part” i den mening som avses i artikel 88.2 EG och anses direkt och personligen berörda av beslutet i fråga.(26)

65.      Berörda parters rätt att väcka talan grundar sig på de processuella rättigheter som de tillerkänns genom denna bestämmelse. I enlighet med denna bestämmelse är kommissionen, när den inleder det formella granskningsförfarandet och först i detta skede, skyldig att inhämta deras yttrande.(27)

66.      När kommissionen avskriver ett klagomål eller finner att åtgärden om vilken den underrättats av klagandena inte utgör statligt stöd eller utgör stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden, inleder den emellertid inte den formella granskningsfasen. Klagandena fråntas på så sätt, såvitt de är berörda parter, möjligheten att yttra sig.

67.      För att klagandena ska kunna uppnå att denna processuella rättighet iakttas har de i rättspraxis tillerkänts rätten att väcka talan mot dessa beslut vid unionsdomstolen. Domstolen har dock angett att talan endast kan ha till föremål att skydda de processuella rättigheter som avses i artikel 88.2 EG, det vill säga den ska innebära ett ifrågasättande av varför det formella granskningsförfarandet inte har inletts. Denna rätt att väcka talan, vilken slogs fast i de ovannämnda domarna i målen Cook mot kommissionen och Matra mot kommissionen, har konsekvent bekräftats i rättspraxis.(28)

68.      Av detta följer att egenskapen ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 88.2 EG, innebär att klaganden anses vara direkt och personligen berörd av det ifrågavarande beslutet, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, under förutsättning att han i sin talan angriper den omständigheten att det formella granskningsförfarandet inte har inletts.(29)

69.      Om sökanden däremot grundar sin talan på att kommissionen gjort en felaktig bedömning, befinner han sig i samma situation som den som vill föra talan mot ett beslut som inte riktar sig till honom. Enbart den omständigheten att sökanden anses vara ”berörd” part i den mening som avses i artikel 88.2 EG räcker inte och han måste styrka att han har en särskild ställning i den mening som avses i rättspraxis i domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen.(30) På området statligt stöd har domstolen godtagit sådan bevisning och funnit att talan kan tas upp till sakprövning när sökanden visar att hans konkurrensställning på marknaden påverkas märkbart av det stöd som det ifrågavarande beslutet gäller.(31)

70.      Det framgår således av rättspraxis att när någon för talan mot kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet och gör gällande att hans processuella rättigheter åsidosatts ska han visa att han är ”berörd” part i den mening som avses i artikel 88.2 EG, såvitt hans intressen kan påverkas(32) av stödet i fråga.

71.      Om han däremot gör gällande att kommissionen gjort en felaktig bedömning av stödet i fråga ska han visa att hans konkurrensställning på marknaden påverkas märkbart.(33) Möjligheten till prövning vid unionsdomstolen är således mer inskränkt än i det förra fallet.

72.      Denna rättspraxis, som inte ifrågasattes i domen i de ovannämnda förenade målen Tyskland m.fl. mot Kronofrance eller i domen i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen, har utsatts för mycket kritik.(34)

73.      Denna rättspraxis ger nämligen upphov till frågor och leder inte till att innehållet i artikel 88.3 EG blir lättare att förstå. Förevarande mål är ett perfekt exempel på detta och belyser de svårigheter som domstolen kan ställas inför när den ska särskilja villkoren för upptagande av sakprövning av en och samma talan mot ett och samma beslut beroende på om talan syftar till tillvaratagandet av processuella rättigheter eller utgör en invändning mot beslutet i sak.

74.      I förevarande mål aktualiseras således ett särskilt problem som jag redan har behandlat inom ramen för mitt förslag till avgörande i de ovannämnda förenade målen Tyskland m.fl. mot Kronofrance.(35)

75.      Jag fann där att ett särskiljande av villkoren för upptagande till sakprövning av en och samma talan mot ett och samma beslut inom ramen för en ansökan som har samma syfte är helt konstlat. Det syfte som sökanden eftersträvar är nämligen detsamma oavsett om denne söker tillvarata sina processuella rättigheter eller gör invändningar mot bedömningen av stödet. I båda fallen eftersträvar sökanden med sin talan att det formella granskningsförfarandet av stödet ska inledas.

76.      Denna rättspraxis har således medfört att de rättigheter som berörda parter tillerkänts inom ramen för förfarandet för kontroll av statligt stöd begränsats. Medan domstolen tillerkänner dem dessa rättigheter när de grundar sin talan på att deras processrättsliga skyddsregler åsidosatts gör den inte det när de önskar föra en talan avseende huruvida bedömningen av stödet varit riktig. Möjligheten att föra talan vid unionsdomstolen är enligt min mening ett område som mer än andra områden bör präglas av klarhet och konsekvens. De begränsningar som föreskrivs för personers rätt att erhålla en domstolskontroll av de bestämmelser som tillämpas och åtgärder som vidtas av institutionerna i förhållande till deras verksamhet eller situation måste vara lätta att förstå.

77.      Vidare medför en sådan distinktion att unionsdomstolens uppgift blir svårare, eftersom det inte är lätt att särskilja de två fallen vid en granskning av en talan om ogiltigförklaring. Förevarande mål är ett utmärkt exempel på detta, eftersom förstainstansrätten har klandrats för att inte ha fullgjort sitt uppdrag på ett riktigt sätt, då sökandena både åberopat grunder för att tillvarata deras processuella rättigheter och grunder genom vilka det ifrågasätts huruvida det omtvistade beslutet är välgrundat.

78.      Ska man i detta fall ansluta sig till den uppfattning som den österrikiska regeringen har uttryckt i förevarande mål och, då sökandena inte påverkats väsentligt, finna att talan i dess helhet ska avvisas eller är förstainstansrättens tillvägagångssätt i den överklagade domen att delvis avvisa talan att föredra?

79.      Domstolen har nyligen avgjort ett motsvarande problem i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex.

80.      I domen i målet Kronoply och Kronotex mot kommissionen(36) begränsade sig förstainstansrätten inte till hur de grunder som anförts av företagen var formulerade. Förstainstansrätten undersökte huruvida själva innehållet i vissa av de anförda argumenten utgjorde stöd för att företagens processrättsliga skyddsregler hade åsidosatts och huruvida det förelåg tveksamhet i fråga om det ifrågavarande stödets förenlighet med den gemensamma marknaden som motiverade att förfarandet enligt artikel 88.2 EG skulle ha inletts. Förstainstansrätten prövade således grunderna avseende att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning och avseende åsidosättande av artikel 87.1 och 87.3 c EG. Enligt förstainstansrätten kunde dessa argument införlivas med den grund som avsåg åsidosättande av de processrättsliga skyddsreglerna, som företagen också hade anfört.

81.      Domstolen fann att förstainstansrätten inte hade gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att resonera på detta vis.

82.      Det är i detta avseende av intresse att erinra om domstolens principskäl, som anges i punkt 59 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex:

”När en sökande yrkar ogiltigförklaring av ett beslut om att inte göra invändningar ifrågasätts framför allt det faktum att kommissionen har fattat [beslutet] utan att inleda ett formellt granskningsförfarande, vilket innebär att sökandens processuella rättigheter åsidosätts. För att vinna bifall till yrkandet om ogiltigförklaring kan sökanden åberopa vilken som helst grund genom vilken det kan visas att bedömningen av de uppgifter och de omständigheter som kommissionen haft till sitt förfogande under den preliminära granskningen avseende den anmälda åtgärden borde ha föranlett tveksamhet i fråga om åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden ... ”

83.      Det förefaller således som att domstolen i detta mål strök ett streck över vissa av svårigheterna enligt klassisk rättspraxis genom att anta en lösning som tar bättre hänsyn till enskildas grundläggande rättigheter enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

84.      När någon invänder mot kommissionens bedömning efter det preliminära granskningsförfarandet, invänder denne nämligen också mot att kommissionen inte inlett det formella granskningsförfarandet och eftersträvar således att säkerställa iakttagandet av sina processuella rättigheter. Personens talan syftar således till att det formella granskningsförfarandet ska inledas, inom ramen för vilket denne får lämna sina synpunkter. Detta är talans enda syfte, oavsett vilken grund som åberopats till stöd för den. När någon söker tillvarata sina processuella rättigheter ifrågasätter denne på samma sätt nödvändigtvis bedömningen av huruvida den aktuella åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden och särskilt huruvida det föreligger tveksamhet eller allvarliga bedömningssvårigheter som skulle ha motiverat att det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG inleddes.

85.      Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som Republiken Österrikes anmärkningar ska prövas.

b)      Huruvida sökandena ska anses som berörda parter

86.      Förstainstansrätten prövade i punkterna 51–53 i den överklagade domen huruvida sökandena verkligen hade rätt att väcka talan för att göra sina processuella rättigheter gällande. Förstainstansrätten grundade sig härvid på kommissionens konstateranden i punkterna 14 och 27 i det omtvistade beslutet samt sökandenas yttranden inom ramen för talan för att identifiera mottagarna av det aktuella stödet. Förstainstansrätten påpekade i detta avseende att det ”inte enbart [är] detaljhandlare” som gynnas av AMA-märkningen, utan ”även ... samtliga företag som tillhör den särskilda kedjan för tillverkning och distribution av AMA-märkta produkter”.

87.      Därefter undersökte förstainstansrätten sökandenas konkurrensställning på marknaden. Förstainstansrätten konstaterade i detta hänseende att ”[s]ökandena, som är företag specialiserade på slakt och styckning av djur, är ... konkurrenter till slakthus och styckningsanläggningar som använder AMA-märkena [och att de är] verksamma på samma geografiska marknad, nämligen Österrike”. Förstainstansrätten fann följaktligen att sökandena hade talerätt i den mån de avsåg att tillvarata sina processuella rättigheter enligt artikel 88.2 EG.

88.      Enligt min mening innebär förstainstansrättens prövning inte någon felaktig rättstillämpning.

89.      För det första kan inte förstainstansrättens bedömning av sakomständigheterna ifrågasättas. Även om Republiken Österrike har kritiserat förstainstansrätten för att denna ansåg att sökandena utgör företag som är ”konkurrenter till slakthus och styckningsanläggningar” har den inte påstått att förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen i handlingarna i målet. Republiken Österrike har således begärt att domstolen ska göra en ny prövning av de faktiska omständigheter som lagts fram vid förstainstansrätten, vilket den saknar behörighet att göra i ett överklagande.

90.      Enligt fast rättspraxis följer det nämligen av artikel 225.1 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att ett överklagande är begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är således ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna. Det är vidare endast tribunalen som kan bedöma vilket värde uppgifterna i målet ska tillmätas under förutsättning att bevisningen har förebringats på rätt sätt och att de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits. I sådana fall är domstolen endast behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav, om inte klaganden anför att tribunalen har missuppfattat den bevisning som lagts fram. I ett sådant fall måste klaganden ange exakt vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen.(37)

91.      I förevarande mål saknas sådan bevisning.

92.      När detta fastställts ska jag nu undersöka huruvida det var korrekt att anse sökandena, såvitt de är specialiserade på slakt och styckning av djur, som ”berörda” parter i den mening som avses i artikel 88.2 EG.

93.      Enligt min mening råder det inga tvivel om detta. Sökandena är nämligen, liksom de stödmottagande företagen, verksamma på marknaden för slakt och styckning av djur i Österrike. Det rör sig således både om samma produktmarknad och om samma geografiska marknad. Sökandena omfattas således, i egenskap av företag som konkurrerar med de bolag som har dragit fördel av de påtalade åtgärderna, utan tvekan av de ”berörda” parter som avses i artikel 88.2 EG.(38)

94.      Mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis är denna egenskap tillräcklig för att sökandena ska anses beröras direkt och personligen av det omtvistade beslutet.

95.      Det var följaktligen riktigt av förstainstansrätten att, i punkt 55 i den överklagade domen, finna att sökandena hade rätt att föra talan om ogiltigförklaring mot det omtvistade beslutet såvitt de sökte tillvarata sina processuella rättigheter.

96.      Mot bakgrund av denna slutsats saknas det enligt min mening anledning att undersöka Republiken Österrikes kritik avseende punkterna 36–39 i den överklagade domen, som rör frågan huruvida sökandena berörs direkt. I nämnda punkter gjorde förstainstansrätten en klassisk bedömning av sökandenas direkta intresse trots att detta inte var nödvändigt. Såsom angetts ovan är sökandenas egenskap av berörda parter nämligen tillräcklig för att de ska anses direkt(39) och personligen berörda i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.(40)

97.      Republiken Österrikes kritik är således verkningslös. Även om det fanns grund för denna kritik, skulle den inte kunna föranleda ett ifrågasättande av förstainstansrättens slutsats i punkt 55 i den överklagade domen.

c)      Huruvida den första grundens tredje del avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den andra grunden avseende åsidosättande av artikel 87.3 c EG kunde tas upp till sakprövning

98.      Det ska erinras om att Republiken Österrike har kritiserat förstainstansrätten för att den inte avvisade talan i sin helhet och för att den, trots att sökandena inte påverkats väsentligt, fann att grunderna varigenom sökandena bestred att det omtvistade beslutet var välgrundat kunde tas upp till sakprövning.

99.      Mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex kan Republiken Österrike inte vinna framgång med denna kritik.

100. Förstainstansrätten förde nämligen samma resonemang i den överklagade domen som i domen i det ovannämnda målet Kronoply och Kronotex mot kommissionen. Förstainstansrätten prövade den första grundens tredje del samt den andra grunden, som anförts av sökandena, och fann att dessa argument kunde utgöra stöd för att deras processrättsliga skyddsregler hade åsidosatts och för att det var tveksamt huruvida stödet i fråga var förenligt med den gemensamma marknaden, vilket således motiverade att förfarandet enligt artikel 88.2 EG skulle ha inletts.

101. Det råder enligt min mening inga tvivel om att prövningen av den första grundens tredje del avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten tillför uppgifter till stöd för påståendet att sökandenas processrättsliga skyddsregler har åsidosatts.

102. Det följer av rättspraxis att kommissionen är skyldig att i tillräcklig mån ange skälen för att de faktiska och rättsliga förhållanden som åberopats i klagomålet inte är tillräckliga för att bevisa förekomsten av statligt stöd.(41) Enligt min mening gäller samma krav på motivering om kommissionen finner att den angivna åtgärden utgör ett stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden. I avsaknad av tillräcklig motivering kan de berörda parterna, såsom förstainstansrätten påpekade i punkt 63 i den överklagade domen, inte få vetskap om skälen för kommissionens slutsatser att det inte förekom några allvarliga bedömningssvårigheter som motiverade en mer grundlig undersökning.

103. Vad avser bedömningen av huruvida den andra grunden avseende åsidosättande av artikel 87.3 c EG kunde tas upp till sakprövning, innebär denna mycket riktigt att unionsdomstolen måste undersöka argument som rör innehållet i det aktuella stödet. Jag anser emellertid att det var nödvändigt att företa en sådan undersökning.

104. Enligt min mening har sökandena nämligen rätt att begära att unionsdomstolen ska pröva kommissionens bedömning enligt vilken den, på grundval av de uppgifter den hade tillgång till den 30 juni 2004, lagenligt kunde avskriva ärendet och underförstått ange att det inte rådde någon tveksamhet om att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden.

105. Det ska erinras om att domstolen genom att förse klaganden med ett rättsmedel har velat att de processuella rättigheter som säkerställs genom artikel 88.2 EG ska omfattas av ett särskilt skydd och att de ska kunna vara föremål för domstolsprövning. Domstolen har genom att sålunda utvidga möjligheten att väcka talan vid unionsdomstolarna även stärkt kontrollen av att rättsreglerna i fråga om statligt stöd faktiskt tillämpas genom att tillåta även en potentiell konkurrent till mottagaren av den omtvistade åtgärden att ifrågasätta kommissionens bedömning, enligt vilken det inte fanns några betydande svårigheter i fråga om åtgärdens förenlighet med bestämmelserna i fördraget.

106. Jag anser följaktligen att det var riktigt av förstainstansrätten att finna att den första grundens tredje del avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den andra grunden avseende åsidosättande av artikel 87.3 c EG kunde tas upp till sakprövning.

107. Republiken Österrike kan följaktligen inte vinna framgång med sin anmärkning avseende en motsägelsefull motivering.

108. Mot denna bakgrund anser jag att förstainstansrätten gjorde en riktig bedömning av huruvida sökandenas talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet kunde prövas i sak.

109. Jag föreslår följaktligen att domstolen lämnar överklagandet utan bifall såvitt avser den första grunden avseende en felaktig bedömning av huruvida sökandenas talan kunde upptas till sakprövning.

B –    Den andra grunden: Förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning avseende förekomsten av allvarliga bedömningssvårigheter

1.      Parternas argument

110. Republiken Österrike har, med stöd av kommissionen, som andra grund anfört att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att bedömningen avseende huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden gav upphov till allvarliga svårigheter som motiverade att det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG skulle ha inletts.

111. Republiken Österrike har för det första kritiserat förstainstansrätten för att uteslutande ha grundat sin bedömning på lydelsen i 21a § 1 AMA-Gesetz 1992, enligt vilken beviljandet av stödet i fråga, enligt punkt 1, är begränsat till nationella produkter. Förstainstansrätten tog inte hänsyn till Republiken Österrikes åtagande att avskaffa denna begränsning. Förstainstansrätten beaktade inte heller de ändringar som gjorts i stadgorna avseende AMA efter den 26 september 2002 och underlät vidare att beakta lydelsen i 21a § 1 punkt 5 AMA-Gesetz 1992.

112. Republiken Österrike har för det andra hävdat att bedömningen av det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden skulle ha gjorts uteslutande på grundval av stadgorna avseende AMA, såvitt dessa reglerar villkoren för beviljande av stödet medan AMA-Gesetz 1992 endast preciserar de allmänna ändamålen och finansieringsvillkoren för nämnda stöd.

113. För det tredje har Republiken Österrike gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, eftersom det inte gjordes någon rättslig analys av stadgorna avseende AMA.

114. Kommissionen har tillagt att förstainstansrätten inte har föreslagit några klara kriterier som gör det möjligt att fastställa att det föreligger allvarliga svårigheter, då detta enligt kommissionens mening är ett subjektivt begrepp. Dessutom preciserade domstolen inte i domarna i de ovannämnda målen Cook mot kommissionen och Matra mot kommissionen villkoren för när ett formellt granskningsförfarande måste inledas. Kommissionen har slutligen påpekat att den antog det omtvistade beslutet på grundval av de österrikiska myndigheternas löfte att endast tillämpa stadgorna avseende AMA och inte 21a § AMA-Gesetz 1992.

115. Sökandena har bestritt dessa bedömningar.

2.      Min bedömning

116. Innan jag undersöker huruvida det finns fog för Republiken Österrikes kritik ska det redogöras för huvudlinjerna i rättspraxis avseende kommissionens skyldigheter inom ramen för förfarandet för kontroll av statligt stöd, i synnerhet när den ställs inför allvarliga bedömningssvårigheter.

a)      Kommissionens skyldigheter

117. Kommissionen har exklusiv behörighet när det gäller att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med fördraget. Detta innebär att kommissionen har en skyldighet att se till att det inte beviljas eller bibehålls något stöd som strider mot fördraget.(42)

118. När kommissionen tar emot ett klagomål avseende ett påstått olagligt stöd ska den för det första vidta en omsorgsfull och opartisk granskning av klagomålet.(43)

119. Om kommissionen därefter beslutar att den i klagomålet angivna åtgärden inte utgör ett stöd, är den skyldig att i tillräcklig mån ange skälen för att de faktiska och rättsliga omständigheter som åberopats i klagomålet inte räcker för att styrka förekomsten av ett sådant stöd.(44)

120. Om kommissionen slutligen, efter det att den preliminära granskningen har avslutats, inte är övertygad(45) om att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden eller inte har kunnat övervinna alla svårigheter som är förenade med bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden är kommissionen skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG.(46) Det är först i samband med det senare förfarandet, som syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få kunskap om samtliga omständigheter i ärendet, som kommissionen enligt fördraget har en skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig.(47)

121. I detta hänseende är kommissionens befogenhet begränsad.(48) Domstolen söker nämligen upprätthålla berörda parters rättigheter, eftersom dessa riskerar att påverkas om kommissionen tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning då det är svårt att påvisa att den har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

122. Unionsdomstolen måste således inom ramen för sin lagenlighetsprövning undersöka huruvida kommissionen, med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheterna i ärendet, var skyldig att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG.(49)

123. Vad gäller begreppet allvarliga bedömningssvårigheter har detta varken definierats av unionslagstiftaren eller av unionsdomstolen. Enligt rättspraxis ska detta begrepp emellertid vara objektivt, och vissa kriterier kan göra det möjligt för unionsdomstolen att avgöra huruvida granskningen av ett stöd verkligen gav upphov till denna typ av svårigheter.(50) Unionsdomstolen ska således undersöka de omständigheter som låg till grund för antagandet av den omtvistade rättsakten och, i synnerhet, innehållet i samtalen mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten. Unionsdomstolen ska även undersöka innehållet i rättsakten genom att jämföra skälen i beslutet med de upplysningar som kommissionen förfogade över då den avgjorde frågan huruvida det omtvistade stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. Unionsdomstolen kan slutligen beakta tidsåtgången för det preliminära förfarandet.

b)      Huruvida förstainstansrättens slutsats att det förelåg allvarliga bedömningssvårigheter är välgrundad

124. Jag anser att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den slog fast att begränsningen till nationella produkter, som föreskrivs i 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992, gav upphov till tveksamhet rörande huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden och följaktligen borde ha föranlett kommissionen att inleda det förfarande som avses i artikel 88.2 EG.

125. Efter att med rätta ha erinrat om de skyldigheter som åligger kommissionen inom ramen för förfarandet för kontroll av statligt stöd prövade förstainstansrätten, i punkterna 75–85 i den överklagade domen, de omständigheter som i förevarande fall kunde innebära att det förelegat allvarliga svårigheter.

126. I punkterna 75–80 i den överklagade domen undersökte förstainstansrätten för det första kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet. Kommissionen grundade i huvudsak sitt beslut att de anmälda stödåtgärderna inte enbart omfattade österrikiska produkter på stadgorna avseende AMA, och detta i enlighet med riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

127. I punkterna 81–85 i den överklagade domen undersökte förstainstansrätten därefter motstridigheterna i lydelsen av 21a § AMA-Gesetz 1992. Enligt 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992 tas nämligen avgiften till AMA ut för att ”marknadsföra och garantera försäljningen av nationella[(51)] jordbruksprodukter [och] skogsprodukter”.

128. Såsom förstainstansrätten har påpekat ifrågasatte kommissionen inte lydelsen av denna bestämmelse, eftersom Republiken Österrike hade åtagit sig att avskaffa ordet ”nationella”, med verkan från och med den 1 juli 2007.

129. Förstainstansrätten drog därav slutsatsen att de huvudsakliga bestämmelserna i 21 a § AMA-Gesetz 1992 enbart avsåg nationella produkter vid tidpunkten för kommissionens undersökning av huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden.

130. Slutligen undersökte förstainstansrätten, i motsats till vad Republiken Österrike har hävdat, bestämmelserna i 21a § 1 punkt 5 AMA-Gesetz 1992 samt de ändringar som hade gjorts i stadgorna avseende AMA.

131. Efter denna undersökning konstaterade förstainstansrätten att det förelåg en motstridighet mellan lydelsen i AMA-Gesetz 1992, vilken utgör grundregeln, och lydelsen i stadgorna avseende AMA, på vilka kommissionen grundade sin bedömning.

132. Mot bakgrund av dessa omständigheter slog förstainstansrätten fast att den begränsning till nationella produkter som föreskrivs i 21a § 1 punkt 1 AMA‑Gesetz 1992 gav upphov till allvarliga svårigheter vid bedömningen avseende huruvida det aktuella stödet var förenligt med riktlinjerna för statligt stöd till reklam.

133. Det kan uppenbarligen knappast göras gällande att en motstridighet mellan grundregeln och tillämpningsförordningarna, som AMA-Gesetz 1992 respektive stadgorna avseende AMA utgör, inte gav upphov till några svårigheter avseende huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. Denna motstridighet gav, då den avser en grundläggande del av bedömningen – nämligen huruvida utländska produkter ska omfattas av tillämpningsområdet för AMA-märkningen – uppenbart upphov till frågan huruvida den aktuella stödordningen var förenlig med artikel 28 EG och med riktlinjerna för statligt stöd till reklam.(52) Förstnämnda bestämmelse innehåller ett förbud mot alla kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsstaterna. I riktlinjerna preciseras att nationella system för kvalitetskontroll som begränsas till produkter av ett visst ursprung (nationellt, regionalt eller lokalt ursprung) strider mot fördraget.

134. Samtalen mellan kommissionen och Republiken Österrike indikerade att det förelåg bedömningssvårigheter,(53) eftersom denna medlemsstat hade åtagit sig att framdeles ändra lydelsen i 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992.

135.  Enligt min mening kunde bedömningssvårigheterna inte övervinnas genom ett sådant löfte, särskilt inte inom ramen för en oanmäld stödordning, och detta befriade inte kommissionen från att inleda det formella granskningsförfarandet.

136. Det följer nämligen av rättspraxis att kommissionen inte kan vägra att inleda det formella granskningsförfarandet genom att åberopa andra omständigheter än sådana som har samband med huruvida det föreligger allvarliga svårigheter. Såsom förstainstansrätten erinrade om i punkt 72 i den överklagade domen kan kommissionen således inte vägra att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG genom att åberopa andra berörda parters intresse av förfarandet, processekonomiska överväganden eller administrativa skäl. På samma sätt kan kommissionen enligt min mening inte åberopa Republiken Österrikes löfte att ändra 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992. Huruvida ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden ska bedömas objektivt och kan enligt min uppfattning inte vara avhängigt den berörda medlemsstatens uttalanden, löften eller framtida agerande. I förevarande fall ska det konstateras att lydelsen av 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992, vid den tidpunkt då kommissionen granskade den aktuella stödordningen och avgjorde huruvida den var förenlig med den gemensamma marknaden, gav upphov till svårigheter som inte kunde övervinnas genom Republiken Österrikes åtagande.

137. Det är endast genom att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG som kommissionen hade varit i stånd att belysa denna gråzon och avgöra huruvida beviljandet av stödet i fråga, i enlighet med lydelsen i 21a § 1 punkt 1 AMA‑Gesetz 1992, utgjorde ett åsidosättande av artiklarna 28 EG och 87 EG och följaktligen huruvida stödordningen var förenlig med den gemensamma marknaden eller ej. Inledandet av detta förfarande motiverades ytterligare med hänsyn till kommissionens skyldigheter när det gäller behandlingen av klagomål. Det ska nämligen erinras om att kommissionen är skyldig att vidta en omsorgsfull och opartisk undersökning av klagomål(54) för att säkerställa att inget stöd som strider mot den gemensamma marknaden ska kunna genomföras.

138. Mot denna bakgrund delar jag således förstainstansrättens uppfattning att den begränsning till nationella produkter som föreskrivs i 21a § 1 punkt 1 AMA‑Gesetz 1992 gav upphov till allvarliga svårigheter vid bedömningen av huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden som således borde ha föranlett kommissionen att inleda det förfarande som avses i artikel 88.2 EG.

139. Det kan noteras att denna slutsats även gäller i fråga om tidsåtgången för det preliminära granskningsförfarandet, som sökandena också åberopade som argument.

140. Det ska påpekas att det omtvistade beslutet av den 30 juni 2004 antogs efter en preliminär granskning som inleddes den 21 september 1999, dagen då sökandenas klagomål gavs in, det vill säga fyra år och nio månader tidigare. Förvisso är kommissionen, när det aktuella stödet liksom i förevarande fall inte har anmälts, inte skyldig att göra en preliminär undersökning av stödet inom den frist på två månader som fastställts i rättspraxis.(55) När utomstående berörda har inlämnat klagomål till kommissionen avseende statliga åtgärder som inte har anmälts, är institutionen likväl skyldig att under den preliminära granskningsfasen vidta en omsorgsfull och opartisk granskning av klagomålet.(56)

141. I förevarande fall anser jag att förfarandet tog längre tid än vad som normalt krävs för en första granskning, vilken enbart syftar till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om kvalificeringen av de åtgärder som den ska bedöma och om deras förenlighet med den gemensamma marknaden.(57)

c)      Huruvida motiveringen avseende förekomsten av allvarliga svårigheter är tillräcklig

142. Det ska erinras om att Republiken Österrike anser att motiveringen av den överklagade domen är ofullständig såvitt förstainstansrätten endast grundade sin bedömning på lydelsen i 21a § AMA-Gesetz 1992 utan att företa någon rättslig analys av stadgorna avseende AMA.

143. Jag finner inte detta argument övertygande.

144. Det ska först och främst erinras om att den skyldighet att motivera domarna som åvilar tribunalen enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i domstolens stadga inte innebär någon skyldighet för tribunalen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda möjlighet att få reda på skälen till det beslut som fattats och domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.(58) När det rör sig om en talan i enlighet med artikel 230 EG kräver motiveringsskyldigheten att tribunalen prövar de grunder för ogiltigförklaring som sökanden har åberopat och redogör för de skäl som leder till att talan inte kan bifallas på grunden eller att den angripna rättsakten ogiltigförklaras.

145. I det aktuella fallet anser jag att förstainstansrätten på ett riktigt sätt redogjorde för och förklarade skälen till varför den ansåg att det förelåg bedömningssvårigheter avseende det aktuella stödet. Som redogjorts för ovan grundade sig förstainstansrätten inte enbart på lydelsen i 21a § AMA-Gesetz 1992, utan på ett antal omständigheter kring antagandet av det omtvistade beslutet, vilka mycket riktigt i tillräcklig grad styrker att det förelåg en motstridighet i de nationella bestämmelserna som inte skulle ha kunnat lösas genom en rättslig analys av stadgorna för AMA. Förstainstansrättens resonemang har vidare gjort det möjligt för Republiken Österrike och kommissionen att få kännedom om och kritisera den överklagade domen samt gjort det, enligt min mening, möjligt för domstolen att utöva sin rättsliga kontroll.

146. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att förstainstansrättens motivering i punkterna 75–87 i den överklagade domen inte kan kritiseras.

147. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att domstolen beslutar att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grunden avseende att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning vad gäller nödvändigheten av att inleda det formella granskningsförfarandet.

C –    Den tredje grunden: Åsidosättande av bevisbördereglerna

1.      Parternas argument

148. Med den tredje grunden har Republiken Österrike, som stöds av kommissionen, hävdat att det enligt rättspraxis ankommer på sökandena att styrka att det föreligger allvarliga bedömningssvårigheter. Dessa har i det aktuella målet inte framställt någon sådan bevisning. De konkreta åtgärderna för tillämpning av den stödordning som sökandena har hänvisat till omfattas nämligen, a priori, inte av det omtvistade beslutet. Sökandena har inte heller kunnat styrka att beviljandet av stödet i fråga är begränsat till nationella produkter. Republiken Österrike har tvärtom visat att även utländska tillverkare beviljats AMA-märkning.

149. Sökandena har bestritt denna bedömning.

2.      Min bedömning

150. Jag anser att den tredje grunden inte kan tas upp till sakprövning.

151. Republiken Österrike söker nämligen att, på ett annat sätt, ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av de sakomständigheter och det värde som förstainstansrätten tillskrivit den bevisning som förebringats. Det ska erinras om att förstainstansrätten är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas, om inte klaganden gör gällande att dessa har missuppfattats. Republiken Österrike har i förevarande mål inskränkt sig till att kritisera förstainstansrättens slutsatser, utan att påvisa de fel som medförde att denna missuppfattade bevisningen. Republiken Österrikes kritik utgör således endast ett försök att ersätta förstainstansrättens bedömning med sin egen version av händelserna, vilket inte kan bli föremål för prövning vid domstolen.

152. För det fall domstolen skulle anse att denna grund kan tas upp till sakprövning anser jag under alla omständigheter att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

153. Genom att vid förstainstansrätten lägga fram texten till AMA-Gesetz 1992 ingav sökandena, enligt min mening, ett tillräckligt starkt indicium på att det förelåg tveksamhet avseende det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden och möjliggjorde för förstainstansrätten att, med hjälp av de frågor som den ställde till kommissionen, bedöma under vilka omständigheter det omtvistade beslutet hade fattats.

154. Jag föreslår följaktligen att domstolen slår fast att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den tredje grunden och att överklagandet i vart fall inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

D –    Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler

1.      Parternas argument

155. Republiken Österrike har som fjärde grund, med stöd av kommissionen, anfört att förstainstansrätten åsidosatte artikel 64 i rättegångsreglerna genom att inte förordna om de åtgärder för processledning som var nödvändiga för prövningen av tvisten. Republiken Österrike har särskilt gjort gällande att förstainstansrätten borde ha krävt att sökandena lämnade in konkreta uppgifter som visade att de var berörda parter. Republiken Österrike har dessutom kritiserat förstainstansrätten för att den inte kontrollerade vilken inverkan 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992 hade på villkoren för beviljande av det aktuella stödet.

156. Sökandena har bestritt denna bedömning.

2.      Min bedömning

157. Överklagandet kan av nedanstående skäl inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

158. För det första framgår det av fast rättspraxis att tribunalen är ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål.(59)

159. För det andra anser jag att Republiken Österrikes kritik är obefogad, eftersom den inte begärde att förstainstansrätten skulle vidta några åtgärder för processledning.

160. För det tredje framgår det av handlingarna i målet och, i synnerhet, av förstainstansrättens frågor till parterna att den uttryckligen beaktade de punkter som åberopats av Republiken Österrike.

161. Inom ramen för sina frågor med begäran om skriftligt svar uppmanade förstainstansrätten sökandena att ”i detalj ange på vilket sätt deras intressen påverkas av att det aktuella stödet beviljas”, ”om de är direkta konkurrenter till de slakthus och styckningsanläggningar som omfattas av det aktuella stödet, med angivelse av huruvida de är verksamma på samma geografiska marknad som dessa företag och i vilken form det aktuella stödet delats ut till sistnämnda”, ”skälen till att sökandena inte omfattas av det aktuella stödet samt vilka villkor de måste uppfylla för att kunna beviljas stöd” och, slutligen, ”huruvida och på vilket sätt deras marknadsposition påtagligt påverkats av det stöd som är föremål för prövning i det omtvistade beslutet”.

162. Förstainstansrätten anmodade samtidigt kommissionen att yttra sig avseende lydelsen i 21a § 1 punkt 1 AMA-Gesetz 1992 samt avseende möjligheten att stödordningen var begränsad till nationella produkter.

163. Förstainstansrätten anmodade därefter, inom ramen för dessa frågor med begäran om skriftligt svar och vid förhandlingen, samtliga parter i målet att precisera huruvida företag som är etablerade i en annan medlemsstat kunde omfattas av den aktuella stödordningen.

164. Det ska således konstateras att Republiken Österrikes kritik saknar grund.

165. Följaktligen föreslår jag att domstolen ska lämna överklagandet utan bifall såvitt avser den fjärde grunden avseende åsidosättande av artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler.

166. Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter föreslår jag att domstolen delvis avvisar och delvis ogillar Republiken Österrikes överklagande.

VI – Anslutningsöverklagandet

167. Av skäl som det redogjorts för ovan anser jag att kommissionen inkom med ett anslutningsöverklagande inom ramen för sin svarsskrivelse.

168. Som jag uppfattar det har kommissionen åberopat tre grunder till stöd för sitt anslutningsöverklagande.

169. Genom den första grunden har kommissionen, med stöd av två andra argument än dem som anförts i huvudöverklagandet, gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning avseende huruvida talan kunde tas upp till sakprövning. Den andra grunden avser att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning av räckvidden av domstolsprövningen och den tredje grunden avser att den åsidosatte motiveringsskyldigheten.

A –    Den första grunden: Förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning avseende huruvida sökandenas talan kunde tas upp till sakprövning

170. Den första grunden består av två delgrunder. Den första delgrunden avser att sökandena inte är direkt berörda. Den andra delgrunden avser att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning avseende sökandenas rätt att yttra sig.

1.      Den första grundens första del: Sökandena är inte direkt berörda

a)      Parternas argument

171. Kommissionen har genom den första grundens första del ifrågasatt förstainstansrättens bedömning avseende huruvida talan kunde tas upp till sakprövning såvitt den i punkt 39 i den överklagade domen fann att sökandena är direkt berörda av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

172. Kommissionen anser att förstainstansrätten genom att grunda denna inverkan på sökandenas skyldighet att erlägga avgifter till AMA gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Det följer av rättspraxis att skatter inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87 EG, såvitt de inte utgör finansieringsmetoden för ett statligt stöd. I förevarande fall saknas samband mellan avgifterna till AMA och de beviljade fördelarna. Avgifterna ingår följaktligen inte som en integrerad del av stödet och sökandena kan inte anses vara direkt berörda i detta avseende.

b)      Min bedömning

173. Jag anser att det saknas grund för detta argument.

174. Det framgår av punkterna 36–39 i den överklagade domen att förstainstansrätten inte fann att sökandena var direkt berörda på grundval av deras skyldighet att betala avgifter till AMA. Jag finner inget indicium i förstainstansrättens, relativt korta, resonemang som kommissionens slutsats kan grunda sig på.

175. Efter att ha redogjort för rättspraxis avseende direkt inverkan på enskilda angav förstainstansrätten nämligen följande i punkterna 37–39 i den överklagade domen:

”37      Det framgår i förevarande fall av handlingarna i målet att då det [omtvistade] beslutet fattades, den 30 juni 2004, hade Republiken Österrike redan beviljat det aktuella stödet. Sökandena har i detta avseende uppvisat AMA:s och en detaljhandlares webbplatser, av vilka det framgår att AMA‑märkena användes redan innan det [omtvistade] beslutet fattades. De har även företett den anmodan att betala som AMA riktade till Grandits [GmbH] med avseende på de avgifter som gällde för perioden från maj [månad] 2002 till april [månad] 2003, vilken åtminstone delvis omfattar den period då de stödåtgärder som avses i det [omtvistade] beslutet tillämpades.

38      Möjligheten att de österrikiska myndigheterna skulle besluta att inte bevilja det aktuella stödet verkar således vara rent teoretisk.

39      Av detta följer att sökandena är direkt berörda av det [omtvistade] beslutet, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.”

176. Förstainstansrätten tog upp anmodan om betalning, som riktade sig till Grandits GmbH, endast i syfte att visa att stödordningen hade genomförts innan det omtvistade beslutet fattades och inte till stöd för dess resonemang avseende de avgifter som sökandena var skyldiga att erlägga enligt 21c § 1 punkt 3 AMA‑Gesetz 1992.

177. Jag anser följaktligen att den första grundens första del avseende att sökandena inte berörs direkt ska underkännas.

178. Under alla omständigheter anser jag, av skäl som det redogörs för ovan i punkterna 96 och 97, att denna kritik är verkningslös. Även om kritiken var grundad, skulle den nämligen inte kunna föranleda ett ifrågasättande av förstainstansrättens slutsats när det gäller sökandenas intresse av att få saken prövad.

179. Jag föreslår följaktligen att domstolen slår fast att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del och att denna delgrund under alla omständigheter är verkningslös.

2.      Den första grundens andra del: Felaktig bedömning avseende sökandenas rätt att yttra sig

a)      Parternas argument

180. Kommissionen har genom den första grundens andra del gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 54 i den överklagade domen, fann att den omständigheten att sökandena hade lämnat in ett klagomål inte var tillräcklig för att de skulle fråntas rätten att göra gällande det processrättsliga skydd som de tillerkänns genom artikel 88.2 EG.

181. Kommissionen anser att sökandena redan hade getts tillfälle att yttra sig genom att inkomma med ett klagomål den 21 september 1999, och att de följaktligen uttömt sin rätt att yttra sig på nytt. Kommissionen har dessutom förklarat att den inte ser något intresse i att låta klagandena lämna in ett andra yttrande. Kommissionen har slutligen påpekat att artikel 88.2 EG ”inte medför några rättigheter”, utan ” endast föreskriver en skyldighet för kommissionen”.

b)      Min bedömning

182. Prövningen av kommissionens argument kräver inget längre utlåtande då de enligt min mening saknar stöd.

183. I punkt 54 i den överklagade domen fann förstainstansrätten att ”den omständigheten att sökandena ... , efter att ha lämnat in klagomålet ... , dessutom [hade] haft möjlighet att göra gällande sina argument redan under det preliminära granskningsförfarandet enligt artikel 88.3 EG, ... inte [kan] medföra att de fråntas rätten att göra gällande det processrättsliga skydd som de uttryckligen tillerkänns genom artikel 88.2 EG”.

184. Jag instämmer helt med denna bedömning.

185. Förstainstansrättens resonemang är helt förenligt med lydelsen och den systematiska utformningen av förfarandet för kontroll av statligt stöd samt ligger helt i linje med domstolens praxis.

186. Det är ostridigt att det inte föreskrivs några särskilda rättigheter för klagande som sådana i förordning nr 659/1999. I artiklarna 6.1, 20.1 och 20.2 i förordningen ges berörda parter emellertid uttryckligen rätt att underrätta kommissionen om varje påstått olagligt stöd samt att lämna synpunkter efter det att kommissionen har beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet. Genom att ge berörda parter rätt att lämna in klagomål om påstått olagligt stöd till kommissionen har unionslagstiftaren således inte avsett att sistnämnda ska fråntas rätten att yttra sig när det formella granskningsförfarandet inletts.

187. Att inge ett klagomål kan inte jämföras med att lämna synpunkter.

188. Ett klagomål gör det möjligt att påtala en eventuell överträdelse av reglerna om statligt stöd för kommissionen. Varje fysisk eller juridisk person som anser att ett påstått olagligt stöd betalas ut av en medlemsstat kan lämna in ett klagomål. Klagomålet medför att det preliminära granskningsförfarandet inleds under vilket kommissionen, på grundval av de uppgifter som lämnats av klaganden, ska bilda sig en första uppfattning avseende huruvida den aktuella åtgärden är helt eller delvis förenlig med den gemensamma marknaden.(60) Klaganden ska i sitt klagomål upplysa kommissionen om den berörda medlemsstaten, de påstådda stödåtgärderna och skälen till klagomålet.(61) Kommissionen är i detta skede av granskningen inte skyldig att höra klaganden eller de andra berörda parterna i den mening som avses i artikel 88.2 EG.

189. Efter en omsorgsfull och opartisk undersökning av klagomålet(62) kan kommissionen anta fyra slags beslut. Kommissionen kan besluta att avskriva klagomålet. Den kan vidare, i enlighet med artikel 4 i förordning nr 659/1999, besluta antingen att åtgärden i fråga inte utgör stöd eller att åtgärden utgör stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden eller föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden och att det därmed är nödvändigt att inleda det formella granskningsförfarandet.

190. Det är inom ramen för sistnämnda förfarande som klaganden har rätt att yttra sig i enlighet med artikel 88.2 EG samt artiklarna 6.1, 20.1 och 20.2 i förordning nr 659/1999. Det är endast berörda parter, det vill säga företag som, om än potentiellt, konkurrerar med de företag som gynnas av den omtvistade åtgärden samt branschorganisationer, som åtnjuter denna rätt. Som angetts ovan påverkas denna rättighet inte av att ett klagomål lämnats in dessförinnan. Iakttagandet av rätten att yttra sig är tvärtom föremål för en förstärkt domstolsprövning när kommissionen underförstått beslutar att inte inleda det formella granskningsförfarandet och därmed fråntar klaganden denna rätt. Detta följer klart av den rättspraxis som fastslagits i domstolens domar i de ovannämnda målen Cook mot kommissionen och Matra mot kommissionen, som det har redogjorts för ovan. Det är än mer uppenbart sedan domarna i målen Athinaïki Techniki mot kommissionen(63), i vilka domstolen fann att ett beslut att avskriva ett klagomål utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas såvitt det, genom att det utgör ett underförstått beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet, fråntog klaganden rätten att yttra sig enligt artikel 88.2 EG

191. Mot bakgrund av dessa omständigheter och såvitt sökandena kan anses utgöra ”berörda” parter var det rätt av förstainstansrätten att finna att sistnämnda inte, genom att de lämnat in ett klagomål, fråntogs rätten att yttra sig inom ramen för det formella granskningsförfarandet som avses i artikel 88.2 EG.

192. Jag föreslår följaktligen att domstolen lämnar anslutningsöverklagandet utan bifall såvitt avser den första grundens andra del avseende en felaktig bedömning vad gäller sökandenas rätt att yttra sig.

193. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser kommissionens första grund avseende att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning vad gäller frågan huruvida sökandenas talan kunde upptas till sakprövning.

B –    Den andra grunden: Förstainstansrättens felaktiga bedömning av prövningens räckvidd

194. Kommissionen har till stöd för sin andra grund kritiserat förstainstansrätten för att den överskred gränserna för sin prövning genom att slå fast att bedömningen av huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden gav upphov till betydande svårigheter som motiverade att det formella granskningsförfarandet inleddes. Eftersom det omtvistade beslutet krävde en bedömning av komplicerade ekonomiska och sociala förhållanden, hade kommissionen ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning, vilket medför att räckvidden av domstolsprövningen begränsas.

195. Jag anser att denna anmärkning inte kan godtas.

196. Det framgår av rättspraxis att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer huruvida ett statligt stöd föreligger och vid prövningen av den rad av undantag som uttryckligen föreskrivs i artikel 87.2 och 87.3 EG.(64) I dessa fall kan kommissionen nämligen tvingas göra komplicerade bedömningar av ekonomisk eller social natur. Tribunalens prövning ska följaktligen nödvändigtvis endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

197. Detta är inte fallet här.

198. Förstainstansrätten hade inte att pröva huruvida de åtgärder som Republiken Österrike genomfört ska anses utgöra ”statligt stöd” eller om de kan anses berättigade i egenskap av stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsgrenar. Frågan som togs upp vid förstainstansrätten var snarare huruvida kommissionen, mot bakgrund av sin preliminära granskning, iakttog sina skyldigheter inom ramen för förfarandet för kontroll av statligt stöd.

199. Det framgår av rättspraxis att kommissionen inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet. Kommissionens befogenhet är begränsad. Kommissionen är således skyldig att inleda förfarandet enligt artikel 88.3 EG om den efter den preliminära granskningen inte lyckats lösa samtliga svårigheter som är förenade med bedömningen av huruvida den aktuella åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden. Denna skyldighet bekräftas uttryckligen genom artiklarna 4.4 och 13.1 i förordning nr 659/1999.(65) Inledandet av det formella granskningsförfarandet omfattar följaktligen inte i egentlig mening en komplicerad ekonomisk eller social bedömning, utan utgör en rättslig skyldighet som följaktligen omfattas av fullständig domstolskontroll.

200. Genom att finna att kommissionen borde ha tillämpat artikel 4.4 i nämnda förordning och genom att därför ogiltigförklara det omtvistade beslutet företog förstainstansrätten en kontroll av huruvida beslutet var lagenligt inom ramarna för den behörighet som förstainstansrätten har enligt artikel 230 EG.

201. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen lämnar anslutningsöverklagandet utan bifall såvitt avser den andra grunden avseende att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning av prövningens räckvidd.

C –    Den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

202. Kommissionen har som tredje grund kritiserat förstainstansrätten för att den inte anteciperade utgången av det formella granskningsförfarandet innan den ogiltigförklarade det omtvistade beslutet. Den överklagade domen är därför bristfälligt motiverad. Enligt kommissionen borde förstainstansrätten ha frågat sig huruvida kommissionen skulle ha gjort en annorlunda bedömning av det aktuella stödets förenlighet efter att ha inlett det formella granskningsförfarandet. Enligt kommissionen är det uppenbart att denna fråga skulle ha besvarats nekande. Kommissionen har vidare påpekat att inledandet av det formella granskningsförfarandet medför ett dröjsmål i behandlingen av ärendet som strider mot skyldigheten att agera med omsorg, som fastställdes i domen av den 11 december 1973 i målet Lorenz.(66)

203. Jag föreslår att dessa argument underkänns.

204. Det är nämligen inte godtagbart att göra gällande att utgången av det aktuella överklagandet ska vara beroende av att förstainstansrätten anteciperar eller extrapolerar det formella granskningsförfarandet, och det är ännu mindre godtagbart att anse att detta kan medföra att den överklagade domen är bristfälligt motiverad.

205. Detta argument strider mot de principer som reglerar förfarandet för kontroll av statligt stöd. För det första ska det erinras om att frågan huruvida en åtgärd är att anse som stöd ska bedömas utifrån objektiva kriterier, och inte på grundval av spekulationer.(67) Dessutom kan denna fråga inte göras beroende av en bedömning som gjorts under det preliminära förfarandet och på grundval av de uppgifter som var tillgängliga i det skedet.(68) Det ska vidare påpekas att det inte ankommer på tribunalen vid dess legalitetskontroll, utan på kommissionen inom ramen för dess exklusiva behörighet enligt fördraget, att bedöma huruvida det aktuella stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Det ska dessutom erinras om att det inte utgör en möjlighet, utan en skyldighet,(69) för kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet när den befinner sig i en situation som den i det förevarande målet.

206. Jag vill avslutningsvis påpeka att kommissionen är skyldig att företa en omsorgsfull prövning av klagomålet. Denna skyldighet innebär särskilt att den skulle ha inlett det formella granskningsförfarandet vid omständigheter som föreligger i förevarande mål.

207. Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag att det saknas stöd för den tredje grunden.

208. Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden föreslår jag att domstolen ogillar kommissionens anslutningsöverklagande.

VII – Rättegångskostnader

209. Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 118 i samma regelverk ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

210. I förevarande mål ska Republiken Österrike och kommissionen, som har tappat målet på alla punkter, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

VIII – Förslag till avgörande

211. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen meddelar följande dom:

1)      Överklagandena ogillas.

2)      Republiken Österrike och Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

1 – Originalspråk: franska.

2 – Se dom av den 24 maj 2011 i mål C-83/09 P, kommissionen mot Kronoply och Kronotex (REU 2011, s. I-0000), avkunnad av stora avdelningen. Jag återkommer till denna dom nedan.

3 – Dom av den 18 november 2009 i mål T-375/04, Scheucher-Fleisch m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. II-4155) (nedan kallad den överklagade domen).

4 – Tauernfleisch Vertriebs GmbH, Wech-Kärntner Truthahnverarbeitung GmbH, Wech-Geflügel GmbH och Johann Zsifkovics. Samtliga dessa företag, bildade enligt österrikisk rätt, är specialiserade på slakt och styckning av djur.

5 – Nedan kallat det omtvistade beslutet.

6 – Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1).

7 – Denna fas regleras även i artiklarna 4 och 5 i förordning nr 659/1999.

8 – Dom av den 17 juli 2008 i mål C-521/06 P, Athinaïki Techniki mot kommissionen (REG 2008, s. I-5829), punkt 33 och där angiven rättspraxis.

9 – Denna fas regleras även i artiklarna 6 och 7 i förordning nr 659/1999.

10 – Dom av den 2 april 2009 i mål C-431/07 P, Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen (REG 2009, s. I-2665), punkt 61 och där angiven rättspraxis.

11 – Skäl 2 i förordningen.

12 – Dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen (REG 1984, s. 3809; svensk specialutgåva, volym 7, s. 685). Enligt domstolen är berörda parter även de personer, företag eller sammanslutningar vars intressen eventuellt kan skadas av det beviljade stödet, särskilt konkurrerande företag och branschorganisationer (punkt 16).

13 – Se dom av den 19 maj 1993 i mål C-198/91, Cook mot kommissionen (REG 1993, s. I-2487; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-201), punkt 24, av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen (REG 1993, s. I-3203; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-213), punkt 18, och av den 13 december 2005 i mål C-78/03, kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum (REG 2005, s. I-10737), punkt 36.

14 – EGT C 252, 2001, s. 5 (nedan kallade riktlinjerna för statligt stöd till reklam).

15 – Punkt 1.

16 – BGBl. 376/1992 (nedan kallad AMA-Gesetz 1992).

17 – EGT C 28, 2000, s. 2.

18 – Inom ramen för den första grundens andra del hävdade sökandena uttryckligen att kommissionen borde ha inlett ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 4.4 i förordning nr 659/1999, med anledning av att det var tveksamt huruvida de aktuella åtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden.

19 – Sökandena gjorde i detta avseende bland annat gällande att en sådan kvalitetsgaranti som gör det möjligt att använda AMA-märkena inte omfattas av termen ”utveckling” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

20 – Dom av den 10 juli 2008 i mål C-413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala (REG 2008, s. I-4951), punkterna 184–188.

21 – Dom av den 11 september 2008 i de förenade målen C-75/05 P och C-80/05 P, Tyskland m.fl. mot Kronofrance (REG 2008, s. I-6619).

22 – Dom av den 22 december 2008 i mål C-487/06 P, British Aggregates mot kommissionen (REG 2008, s. I-10515).

23 – Domstolens dom av den 15 december 1961 i de förenade målen 19/60, 21/60, 2/61 och 3/61, Fives Lille Cail m.fl. mot Höga myndigheten (REG 1961, sidorna 559 och 588).

24 – Dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181).

25 – Dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (REG 1998, s. I-1719), punkt 45.

26 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex, punkterna 47 och 48 samt där angiven rättspraxis.

27 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, punkt 34 och där angiven rättspraxis.

28 – Se domen i de ovannämnda förenade målen Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

29 – I domen i det ovannämnda målet Cook mot kommissionen slog domstolen fast att William Cook plc var ”berörd” part i den mening som avses i artikel 88.2 EG, eftersom det tillverkade samma sorts utrustning som det företag som mottog stödet. William Cook plc skulle således i denna egenskap anses vara direkt och personligen berört av det omtvistade beslutet, och det hade således rätt att föra talan om ogiltigförklaring av beslutet med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG (punkterna 23, 25 och 26). På samma sätt slog domstolen i domen i det ovannämnda målet Matra mot kommissionen fast att Matra SA skulle anses vara berörd part, eftersom dess intressen påverkades av beviljandet av det omtvistade stödet ”i egenskap av ledande tillverkare i gemenskapen av ’multi-purpose vehicles’ och en framtida konkurrent till [stödmottagaren]”. Domstolen fastslog att sökandens talan följaktligen skulle tas upp till sakprövning (punkterna 17, 19 och 20).

30 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, punkt 37 och där angiven rättspraxis.

31 – Ibidem.

32 – Min kursivering.

33 – Ibidem.

34 – Se härvid generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen och slutligen generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex samt förslag till avgörande i mål C-148/09 P, Belgien mot Deutsche Post m.fl., som ännu inte avgjorts av domstolen.

35 – Se punkterna 103–113 i mitt förslag till avgörande i det målet.

36 – Förstainstansrättens dom av den 10 december 2008 i mål T-388/02, Kronoply och Kronotex mot kommissionen (REG 2008, s. II-305).

37 – Dom av den 2 september 2010 i mål C-399/08 P, kommissionen mot Deutsche Post (REU 2010, s. I-0000), punkterna 63 och 64 samt där angiven rättspraxis.

38 – Se även dom av den 18 november 2010 i mål C-322/09 P, NDSHT mot kommissionen (REU 2010, s. I-0000), punkt 59 och där angiven rättspraxis.

39 – Min kursivering.

40 – Se, särskilt, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex, punkterna 47 och 48 samt där angiven rättspraxis.

41 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 64.

42 – Dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa (REG 1964, sidorna 1141 och 1162; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211), samt av den 22 juni 2006 i de förenade målen C-182/03 och C‑217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen (REG 2006, s. I-5479), punkterna 73 och 74.

43 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 62.

44 – Ibidem, punkt 64.

45 – Min kursivering.

46 – Se domen i det ovannämnda målet Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen, punkt 61 och där angiven rättspraxis.

47 – Domen i det ovannämnda målet Athinaïki Techniki mot kommissionen, punkt 35 och där angiven rättspraxis.

48 – Domen i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen.

49 – Se, bland annat, dom av den 3 maj 2001 i mål C-204/97, Portugal mot kommissionen (REG 2001, s. I-3175).

50 – Domen i det ovannämnda målet Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen, punkt 63, samt förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T-49/93, SIDE mot kommissionen (REG 1995, s. II-2501), punkt 60.

51 – Min kursivering.

52 – Det ska härvid erinras om att det följer av fördragets allmänna systematik att det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG aldrig får leda till resultat som strider mot specifika bestämmelser i fördraget. När ett statligt stöd i vissa avseenden strider mot andra bestämmelser i fördraget kan kommissionen därför inte förklara stödet förenligt med den gemensamma marknaden (dom av den 15 april 2008 i mål C-390/06, Nuova Agricast, REG 2008, s. I-2577, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

53 – I princip kan inte enbart den omständigheten att det fördes samtal mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten under den preliminära fasen av undersökningen av stödet, och att kommissionen därvid begärde kompletterande upplysningar om de åtgärder som den skulle kontrollera, i sig anses vara ett bevis för att denna institution ställdes inför allvarliga bedömningssvårigheter och att den därför skulle ha inlett förfarandet enligt artikel 108.2 EG. Det kan dock, i enlighet med rättspraxis, inte uteslutas att samtal mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten under denna preliminära fas av förfarandet i vissa fall kan tyda på sådana svårigheter (se förstainstansrättens dom av den 10 maj 2000 i mål T-46/97, SIC mot kommissionen, REG 2000, s. II-2125, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

54 – Domen i det ovannämnda målet Sytraval och Brink’s France, punkt 62.

55 – Domen i det ovannämnda målet SIC mot kommissionen, punkt 102 och där angiven rättspraxis.

56 – Ibidem, punkt 105 och där angiven rättspraxis.

57 – Ibidem, punkt 107 och där angiven rättspraxis.

58 – Domen i det ovannämnda målet Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen, punkt 42 och där angiven rättspraxis.

59 – Se, bland annat, dom av den 10 juli 2001 i mål C-315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten (REG 2001, s. I-5281), punkt 19, och av den 30 september 2003 i de förenade målen C-57/00 P och C-61/00 P, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. I-9975), punkt 47.

60 – Se artiklarna 10.1 och 20.2 första meningen i förordning nr 659/1999.

61 – Formuläret för inlämning av klagomål finns tillgängligt på webbadressen: http://ec.europa.eu/eu_law/state_aids/state_aids_complaints_fr.htm.

62 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 62.

63 – Se domen i det ovannämnda målet Athinaïki Techniki mot kommissionen och dom av den 16 december 2010 i mål C-362/09 P, Athinaïki Techniki mot kommissionen (REU 2010, s. I‑0000).

64 – Se, bland annat, domen i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen, punkt 114 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Deutsche Post, punkterna 93–98.

65 – Domen i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen, punkt 113 och där angiven rättspraxis.

66 – Dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz (REG 1973, s. 1471; svensk specialutgåva, volym 2, s. 177).

67 – Domen i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen, punkt 111 och där angiven rättspraxis.

68 – Dom av den 9 oktober 2001 i mål C-400/99, Italien mot kommissionen (REG 2001, s. I-7303), punkt 58.

69 – Min kursivering.