FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 5 mars 20091(1)
Mål C‑429/07
Inspecteur van de Belastingdienst/P/kantoor P
mot
X BV
(begäran om förhandsavgörande från Gerechtshof te Amsterdam (Nederländerna))
”Konkurrenspolitik – Artiklarna 81 EG och 82 EG – Artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1/2003 – Sakkunnig – Skriftliga yttranden som lämnas av kommissionen – Tvist i nationell domstol om huruvida böter som påförts genom ett kommissionsbeslut kan vara skattemässigt avdragsgilla”
I – Inledning
1. Det är första gången som domstolen ombeds att fastställa vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Europeiska gemenskapernas kommission ska få lämna skriftliga yttranden till nationella domstolar i medlemsstaterna med stöd av artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget.(2)
2. Denna fråga har framförts inom ramen för den begäran om förhandsavgörande som framställts av Gerechtshof te Amsterdam (Nederländerna). Frågan uppkom i det specifika sammanhanget av en skattetvist om huruvida böter som beslutats av kommissionen till viss del kan anses skattemässigt avdragsgilla.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Den gemenskapsrättsliga lagstiftningen
3. Artikel 15 i förordning nr 1/2003 har rubriken ”Samarbete med nationella domstolar”. Däri föreskrivs följande:
”1. Vid förfaranden där artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] tillämpas får medlemsstaternas domstolar från kommissionen begära upplysningar som den förfogar över eller yttranden i frågor rörande tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna kopior av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG]. En sådan kopia skall överlämnas utan dröjsmål efter det att det fullständiga skriftliga avgörandet har tillställts parterna.
3. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter får på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG]. Med tillstånd av den berörda domstolen får de också lämna muntliga yttranden till de nationella domstolarna i sina medlemsstater. Om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget så kräver, får kommissionen på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar. Efter tillstånd av domstolen i fråga får kommissionen också avge muntliga yttranden.
Endast i syfte att utarbeta sina yttranden får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och kommissionen begära att den berörda domstolen i medlemsstaterna översänder eller säkerställer översändande till dem av alla handlingar som är nödvändiga för att bedöma ärendet.
…”
4. I skäl 21 i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:
”En enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna kräver också att det fastställs former för samarbete mellan medlemsstaternas domstolar och kommissionen. Detta gäller alla domstolar i medlemsstaterna som tillämpar artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], oavsett om de tillämpar dessa bestämmelser i mål mellan enskilda parter eller agerar som offentliga verkställande myndigheter eller ansvarar för överprövningen av dessa beslut. I synnerhet bör de nationella domstolarna kunna vända sig till kommissionen för att få information om eller synpunkter på tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt. Kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter bör också ges möjlighet att lämna skriftliga eller muntliga yttranden till de domstolar som skall tillämpa artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG]. Dessa yttranden bör lämnas inom ramen för nationella processuella regler och förfaranden, däribland dem som garanterar parternas rättigheter. Det bör i detta sammanhang säkerställas att kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter hålls tillräckligt informerade om nationella domstolsförfaranden.”
B – Den nationella lagstiftningen
5. I artikel 89 h i lagen av den 22 maj 1997 om nya konkurrensregler (Mededingingswet) i dess lydelse enligt lagen av den 30 juni 2004 (nedan kallad Mededingingswet) föreskrivs följande:
”1. När de inte är parter i målet, får styrelsen för [den nederländska konkurrensmyndigheten (Nederlandse Mededingingsautoriteit, nedan kallad NMa)] och Europeiska gemenskapernas kommission lämna skriftliga yttranden enligt artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003, om detta krävs för prövningen av en talan som anhängiggjorts vid förvaltningsdomstol och styrelsen för [NMa] eller Europeiska gemenskapernas kommission uttryckt önskan att inge sådant yttrande. Den nationella domstolen får fastställa en frist inom vilken detta ska ske. Med tillstånd av den berörda domstolen får ovannämnda parter också lämna muntliga yttranden vid förhandlingen.
2. Efter det att begäran framställts med stöd av artikel 15.3 andra stycket i förordning nr 1/2003, överlämnar den nationella domstolen samtliga handlingar som omfattas av nämnda bestämmelse till styrelsen för [NMa] och till Europeiska gemenskapernas kommission. Parterna i målet får, inom den tidsfrist som den berörda domstolen fastställer, inkomma med synpunkter på vilka handlingar som ska överlämnas.
3. Parterna i målet får komma med synpunkter på de yttranden som styrelsen för [NMa] eller Europeiska gemenskapernas kommission lämnat inom den tidsfrist som den nationella domstolen fastställt. Sistnämnda domstol får ge parterna i målet tillstånd att komma med synpunkter på de inlämnade yttrandena.”
6. Av motiven till lagen av den 30 juni 2004 om ändringar i Mededingingswet, framgår att skriftliga eller muntliga utlåtanden som lämnas av kommissionen betraktas som synpunkter och syftar till att främja en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna är därvid skyldiga att iaktta de nederländska processrättsliga bestämmelserna. I ett förfarande mellan två parter ska domstolen nämligen förhålla sig passiv … Domstolen är heller inte bunden av kommissionens synpunkter. Således äventyras inte domstolarnas självständighet. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna ska säkerställa att parternas rättigheter garanteras och att uppgifter i konfidentiella ärenden förblir konfidentiella. Avslutningsvis får den nationella domstolen, med stöd av artikel 15.1 i förordning nr 1/2003, också begära in upplysningar eller synpunkter från kommissionen.
7. I artikel 3.14 i 2001 års inkomstskattelag (Wet Inkomstenbelasting 2001) föreskrivs följande:
”1. Vid beräkningen av vinsten är kostnader och utgifter hänförliga till följande poster inte avdragsgilla:
…
c. Böter som ålagts av en nederländsk domstol och avgifter som betalats in till staten för att undvika rättsliga påföljder i Nederländerna eller för att uppfylla ett villkor som är förenat med ett beslut om påföljdseftergift, liksom böter som påförts av en institution inom Europeiska unionen samt böter och tilläggsavgifter som påförts enligt allmänna lagen om statlig skatt (Algemene wet inzake rijksbelastingen), lagen om tullar (Douanewet), den koordinerade socialförsäkringslagen (Coördinatiewet Sociale Verzekering), lagen om det administrativa genomförandet av trafikbestämmelser (Wet administratiefrechtelijke handhaving verkeersvoorschriften) samt konkurrenslagen (Mededingingswet) …”
III – Bakgrund till tvisten i den nationella domstolen och tolkningsfrågan
8. I beslut av den 27 november 2002 slog kommissionen fast att BPB plc, Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, Lafarge SA och Gyproc Benelux NV gjort sig skyldiga till överträdelse av artikel 81.1 EG genom att under perioden 1992–1998 ha ingått ett antal avtal och samordnade förfaranden avseende marknaden för gipsskivor.(3) Genom nämnda beslut påförde kommissionen också samtliga dessa bolag böter. Betalningen av böterna säkrades antingen genom provisorisk betalning eller genom en bankgaranti.
9. Förstainstansrätten fastställde i domarna av den 8 juli 2008 de böter som kommissionen hade påfört.(4)
10. Innan förstainstansrättens domar om fastställande av nämnda bötesbelopp hade avkunnats, överförde ett av de fyra ovannämnda bolagen, av den hänskjutande domstolen kallat bolag X KG, delvis böterna på ett av dotterbolagen som bolaget hade etablerat i Nederländerna, nämligen bolaget X BV (nedan kallat bolaget X).
11. Den 13 mars 2004 fattade den nederländska skattemyndigheten beslut om bolagsskatt avseende verksamhet i bolaget X för taxeringsår 2002. I en skrivelse av den 8 april 2004, begärde nämnda bolag en omprövning av detta beslut hos Inspecteur van de Belastingdienst/P/kantoor P. Denna begäran om omprövning avslogs genom beslut av den 11 mars 2005.
12. Den 19 april 2005 väckte bolaget X talan vid Arrondissementsrechtbank Haarlem, som är behörig i skattefrågor. Det rådde oenighet mellan parterna i målet om huruvida de böter som kommissionen påfört och som hade överförts till bolaget X kunde anses utgöra böter i den mening som avses i artikel 3.14 första stycket punkten c i inkomstskattelagen 2001, där det föreskrivs att det vid beräkningen av ett bolags vinst är förbjudet att dra av böter som påförts av gemenskapens institutioner.
13. I sin dom av den 22 maj 2006 slog Arrondissementsrechtbank Haarlem fast att böterna var delvis avdragsgilla, eftersom böterna hade syftat till att undanröja en fördel som sökanden förskansat sig genom överträdelsen.
14. Genom en skrivelse av den 30 juni 2006 överklagade den nederländska skattemyndigheten domen till Gerechtshof te Amsterdam.
15. I en skrivelse av den 15 mars 2007 meddelade kommissionen, som via pressen och genom NMa:s försorg fått kännedom om domen vid Arrondissementsrechtbank Haarlem och det pågående förfarandet, Gerechtshof te Amsterdam om att den önskade ingripa i egenskap av offentlig sakkunnig med stöd av artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1/2003. Kommissionen begärde därvid dessutom att få en frist fastställd för detta ändamål och att samtliga handlingar som är relevanta för förståelsen av tvisten skulle översändas.
16. Vid en förhandling som ägde rum den 22 augusti 2007 vid Gerechtshof te Amsterdam gavs parterna i målet vid den nationella domstolen och kommissionen tillfälle att yttra sig i frågan om huruvida kommissionen enligt artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 hade behörighet att på eget initiativ inkomma med skriftligt yttrande i målet.
17. Eftersom Gerechtshof te Amsterdam fann att det förelåg rimliga tvivel om tolkningen av artikel 15.3 i förordning nr 1/2003, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till Europeiska gemenskapernas domstol:
”Är kommissionen med stöd av artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 behörig att på eget initiativ avge ett skriftligt yttrande i ett förfarande som rör frågan om huruvida böter, som kommissionen påfört X KG på grund av en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt och som detta bolag (delvis) har överfört på motparten, kan dras av från motpartens realiserade (skattemässiga) vinst för år 2002?”
IV – Förfarandet vid domstolen
18. I enlighet med artikel 23 i domstolens stadga, har bolaget X, den nederländska regeringen och kommissionen inkommit med skriftliga yttranden. Nämnda parter samt Italiens regering har också hörts vid den muntliga förhandling som ägde rum den 18 december 2008.
V – Bedömning
19. Enligt artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, får kommissionen på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar ”om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] så kräver”.
20. De parter som lämnat yttranden till domstolen är oeniga om hur det ovannämnda uttrycket ska tolkas.
21. Bolaget X och den nederländska regeringen har gjort gällande att den aktuella lydelsen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 ska tolkas strikt och att det har till syfte att säkerställa en enhetlig tolkning av artiklarna 81 EG och 82 EG och att utgöra ett stöd för de nationella domstolarna vid tillämpningen av dessa bestämmelser. Kommissionen har således endast möjlighet att ingripa i egenskap av offentlig sakkunnig inom den strikta ramen för de nationella domstolarnas tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG. Detta synsätt är förenligt med ordalydelsen, syftet och bakgrunden till artikel 15 i förordning nr 1/2003, liksom tolkningsmeddelandena till förordningen, däribland kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och EU‑medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget.(5) Dessutom får kommissionen, enligt den nederländska regeringen, inte åberopa det förfarande som avses i artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 med hänvisning till det vidare syftet att säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG. Slutligen har nämnda regering hävdat att den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG inte äventyras i ett fall där en nationell domstol inte ombeds tolka eller tillämpa den ena eller den andra av dessa artiklar. Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden är det således uteslutet att kommissionen, med stöd av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, skulle få lämna synpunkter i ett sådant mål avseende nationell skatterätt som det som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.
22. Kommissionen anser däremot, och får i huvudsak stöd av den italienska regeringen, att man bör göra en extensiv tolkning av tillämpningsområdet för artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 och särskilt uttrycket ”enhetlig tillämpning av artikel 81 EG och 82 EG”, i vilket förutsättningarna fastställs för att skriftliga yttranden ska få lämnas till nationell domstol. Enligt kommissionen vore det inte rätt att hävda att ingivande av skriftliga synpunkter med stöd av artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003 är underställt tilläggskriteriet att det nationella förfarandet ska avse tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG. Det är tvärtom tillräckligt att tvisten skulle kunna äventyra den enhetliga tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. Lydelsen i skäl 21 i förordning nr 1/2003 och i tillkännagivandet om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget har dessutom enbart en indikativ räckvidd och utgör inte hinder för en extensiv tolkning av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i nämnda förordning. Mot bakgrund av dessa överväganden, och det betydande tolkningsutrymme som kommissionen förfogar över för att bedöma huruvida det i ett mål är nödvändigt att lämna skriftliga yttranden till en nationell domstol, har kommissionen framhållit att den är behörig och har ett legitimt intresse av att inge sådana yttranden i skattetvisten i den nationella domstolen. I och med att böterna utgör en bestraffning för konkurrensbegränsande förfaranden har de också, vilket framgår av artikel 83.2 a EG, ett samband med tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG. Om (även partiellt) skattemässigt avdrag för böter som påförts genom ett kommissionsbeslut medgavs, skulle detta vara förenat med en risk att avsevärt begränsa den avskräckande effekten och äventyra syftena med EG‑fördraget, och särskilt tillämpningen av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna. Slutligen har kommissionen påpekat dels att den nationella domstolen inte är bunden av de skriftliga yttranden kommissionen lämnar, dels att den sistnämnda, enligt artikel 15.3 i förordning nr 1/2003, inte får ställning som intervenerande part i den nationella domstolen.
23. För att mer konkret sammanfatta den problematik som aktualiseras genom förevarande begäran om förhandsavgörande, bör följande fråga besvaras: Täcker tillämpningsområdet för det villkor som uppställs i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 ett fall där kommissionen, genom att lämna skriftliga yttranden till en nationell appellationsdomstol, vill säkerställa en enhetlig tillämpning av rättsverkningarna av ett av kommissionens egna beslut om genomförandet av artikel 81 EG, när denna enhetliga tillämpning, enligt kommissionen, skulle kunna äventyras om nämnda domstol fastställde den tolkning och den lösning som domstolen i första instans slog fast?
24. Det ska inledningsvis framhållas att kommissionen i EG‑domstolen medgett att den i det förevarande målet aktuella situationen hör till kategorin ”ovanliga fall”, och att kommissionen under sådana omständigheter kan se sig föranlett att använda sig av sin processuella behörighet som den har enligt artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003. Det är utrett att de ”vanliga fall” som avses i bestämmelsen är sådana där den nationella domstolen har att tillämpa artiklarna 81 EG och/eller 82 EG på en viss situation och/eller tillämpar dessa bestämmelser i ett konkret fall.
25. Trots detta kan jag inte hålla med om den restriktiva tolkning av artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 som bolaget X och den nederländska regeringen förespråkar.
26. Först och främst saknas det skäl att godta nämnda parters ståndpunkt om att kommissionen endast skulle ha behörighet att använda sig av förfarandet i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 i de fall där den enhetliga tolkningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG riskerar att påverkas genom ett beslut av en domstol i en medlemsstat. Det är nämligen tillräckligt att konstatera att bestämmelsens ordalydelse avser ”den enhetliga tillämpningen” av nämnda artiklar och inte enbart deras tolkning.
27. Den nederländska regeringens uppfattning om att kommissionen inte skulle kunna åberopa sin rätt att lämna skriftliga yttranden med stöd av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 i en tvist om tillämpningen av nationell rätt eftersom det i sådant fall inte föreligger någon som helst risk att den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG skulle kunna äventyras, utan på sin höjd en risk att hindra den effektiva tillämpningen av de sistnämnda bestämmelserna, kan heller inte anses övertygande.
28. Begreppet enhetlighet är i sig polysemt. Uttrycket i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 kan i själva verket avse både sådana situationer där en nationell domstol skulle kunna hindra den inneboende enhetligheten i artiklarna 81 EG eller 82 EG, det vill säga, i huvudsak den enhetliga tillämpningen av de villkor som uppställs i dessa bestämmelser, och artiklarnas yttre enhetlighet, det vill säga att bestämmelserna behåller en logisk och begriplig plats inom den mer allmänna ram som utgörs av gemenskapens konkurrensregler eller fördraget.(6)
29. Även om man antar att artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 åsyftar begreppet enhetlighet i sistnämnda betydelse, kan det, som jag kommer att redogöra för längre fram, inte uteslutas att en nationell domstol vid vilken en tvist anhängiggjorts som avser nationell rätt, trots detta skulle kunna äventyra den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG.
30. Enligt min mening kan man redan mot denna bakgrund med lätthet begripa att ett nationellt avgörande i vilket det medges en möjlighet att göra helt eller partiellt skattemässigt avdrag för böter som påförts genom ett kommissionsbeslut om genomförande av artikel 81 EG, skulle kunna påverka den enhetliga tillämpningen av ett sådant beslut i de medlemsstater där de berörda företagen har sitt driftställe.
31. Visserligen skulle man härvid kunna invända att kommissionens ingivande av skriftliga yttranden med stöd av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 avser ett fall där det snarare handlar om att säkerställa den uniforma tillämpningen av ett beslut om genomförande av artikel 81 EG än den enhetliga tillämpningen av sistnämnda bestämmelse.
32. Att direkt sluta sig till de nyssnämnda konsekvenserna av denna ovan i punkt 28 föreslagna andra tolkning av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, är däremot, enligt min mening, inte godtagbar på grund av att det innebär en överdriven formalism.
33. För det första, även om begreppet enhetlighet skiljer sig från begreppet uniformitet, då det avseende det förstnämnda kan finnas gradskillnader – något som avseende det sistnämnda i princip är uteslutet, bör det påpekas att sistnämnda begrepp också förekommer i några av språkversionerna av förordning nr 1/2003 i stället för begreppet ”enhetlighet” eller uttrycket ”enhetlig tillämpning” som använts i andra språkversioner av rättsakten. Uttrycket ”application uniforme” i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 har således till danska översatts med ”ensartede anvendelse”, till italienska med ”applicazione uniforme” och till svenska med ”enhetliga tillämpningen”, trots att termen uniform också använts i den tyska (”einheitliche”), den danska och den svenska versionen av de relevanta skälen till nämnda förordning.
34. Vidare förefaller begreppet enhetlighet eller närmare bestämt uttrycket ”enhetlig tillämpning” vara tillräckligt flexibelt för att inom tillämpningsområdet för den ordning som avses i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 ska omfatta sådana situationer där en nationell domstol äventyrar eller skulle kunna äventyra en uniform, eller till och med effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG eller 82 EG.(7) Ett sådant synsätt framstår för mig som än lämpligare eftersom ett av syftena med förordning nr 1/2003 är att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG.(8) Med avseende på dessa bestämmelser fyller kommissionen en avgörande funktion då den, enligt gemenskapsrätten, har en kontrolluppgift att fullgöra.(9)
35. Vad slutligen beträffar tolkningen av artikel 81 EG som ingår som en del i samma bestämmelse, har jag svårt att se att kommissionen inte skulle kunna åberopa mekanismen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 av den eventuella anledningen att institutionen inte skulle ha för avsikt att garantera den enhetliga tillämpningen av ett beslut, som i sig innebär tillämpning och tolkning av artikel 81 EG. För mig framstår det som omöjligt att den hänvisning som görs i artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 till artiklarna 81 EG och 82 EG varken skulle omfatta domstolens tolkning av nämnda bestämmelser eller kommissionens beslutspraxis som har sin grund i de samma, utom givetvis i de fall där gemenskapsdomstolen skulle anse nämnda praxis som rättsstridig.
36. Visserligen skulle man kunna invända att artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 enbart syftar till att upprätthålla den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, och inte av andra gemenskapsrättsliga bestämmelser, såsom artikel 83 EG som utgör den specifika grunden för kommissionens behörighet att påföra böter på företag som åsidosätter förbudet i artikel 81.1 EG.
37. En sådan invändning tar emellertid inte hänsyn till böternas ”eftersträvade syfte” som framhålls i artikel 83.2 a EG. Däri stadgas att böterna ska syfta till att ”säkerställa att de förbud som anges i artiklarna 81.1 och 82 iakttas”. Följaktligen utgör böter ett av de medel som står till kommissionens förfogande för att den ska kunna fullgöra sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten.(10)
38. Under sådana omständigheter framstår det i vart fall som konstgjort att hävda att en nationalrättslig tvist som aktualiserar en fråga om karaktären hos de böter som påförts genom ett kommissionsbeslut som fattats för att säkerställa efterlevnaden av förbudet i artikel 81.1 EG, trots den inneboende kopplingen mellan böterna och tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, a priori inte skulle kunna påverka den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG.
39. Detta leder mig in på den huvudsakliga invändning som förts fram av den nederländska regeringen och bolaget X. Enligt invändningen har den mekanism som avses i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 inrättats för att tillgripas endast i de fall en nationell domstol har att tillämpa artiklarna 81 EG eller 82 EG.
40. Jag medger att argumentationen inte är helt ogrundad då den mekanism som inrättats genom artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 utan tvekan huvudsakligen är avsedd att tillgripas då nationella domstolar har att pröva tillämpningen av artikel 81 EG och/eller av artikel 82 EG.
41. Det står sålunda klart att övergången från synnerligen centraliserad tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG, enligt den ordning som rådde i rådets förordning (EEG) nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG i fördraget(11), till en ordning för decentraliserat genomförande av gemenskapens konkurrensregler, såsom den fastställs i förordning nr 1/2003(12), kräver inrättandet av specifika mekanismer som kan garantera en ”effektiv,” ”uniform” och/eller ”enhetlig” tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG i enlighet med de olika uttryck som förekommer i förordning nr 1/2003. Det är vidare sant att det bland mekanismerna i artikel 15 i förordning nr 1/2003 återfinns dels den mekanism som avser samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas domstolar, dels den som avser samarbete mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna.
42. Enligt min uppfattning är den specifika samarbetsmekanism, som avses i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 emellertid inte underkastad något förhandsvillkor om att den tvist som anhängiggjorts vid den nationella domstolen ska avse tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG. Mekanismen kan mycket väl utsträckas till att omfatta en situation där den nationella domstolen, även om den har att pröva en tvist som avser nationell rätt, inom ramen för nämnda tvist kan uttala sig om innebörden av eller räckvidden för ett sådant gemenskapsrättsligt uttryck eller begrepp som böter som påförts av kommissionen, vilket är oupplösligt förbundet med tillämpningen av artiklarna 81 EG och/eller 82 EG.
43. För det första bör det erinras om att ordalydelsen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 endast avser den ”enhetliga tillämpningen” av artiklarna 81 EG och 82 EG. Således, och i motsats till dels artikel 15.1 i nämnda förordning som åsyftar sådan begäran om upplysningar och utlåtanden som framställs av nationella domstolar till kommissionen i de fall de förstnämnda har att besluta ”vid förfaranden där artikel 81 eller artikel 82 i fördraget tillämpas”, dels artikel 15.2 i samma förordning, som avser överlämnandet till kommissionen av avgöranden från nationella domstolar ”som gäller tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget”, uppställs det i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, vad beträffar kommissionens ingivande av skriftliga yttranden, inget krav på att det ska ha anhängiggjorts en tvist vid en nationell domstol där den sistnämnda har att uttala sig om tillämpningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG.
44. Det stämmer visserligen att det i skäl 21 i förordning nr 1/2003 stadgas följande: ”Kommissionen … bör också ges möjlighet att lämna skriftliga … yttranden till de domstolar som skall tillämpa artikel 81 [EG] eller artikel 82[EG].”(13) Denna indikation utgör däremot i sig inte något hinder mot att kommissionen kan få lämna sådana yttranden också under andra omständigheter, så länge det villkor som framgår av själva ordalydelsen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordningen iakttas.
45. För övrigt bör det noteras att formuleringen i skäl 21 i förordning nr 1/2003, som jag delvis återgett i föregående punkt, endast utgör en vag återspegling av ordalydelsen i artikel 15.3 i nämnda förordning. Det kan för det första konstateras att det i formuleringen i nämnda skäl inte görs någon åtskillnad mellan skriftliga yttranden och muntliga yttranden som kommissionen lämnar till de nationella domstolarna. Vad gäller muntliga yttranden uppställs i artikel 15.3 första stycket fjärde meningen i förordning nr 1/2003 däremot ett krav på förhandstillstånd från den nationella domstolen. För det andra jämställer formuleringen yttranden som lämnats av kommissionen med sådana som lämnats av nationella konkurrensmyndigheter trots att, vilket också medges av den nederländska regeringen, villkoret som gäller yttranden från den förstnämnda (”[o]m den enhetliga tillämpningen av artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] så kräver”), i vart fall till sin ordalydelse, skiljer sig från det som gäller för yttranden från de sistnämnda. Nationella konkurrensmyndigheter får på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater ”om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82”.
46. Följaktligen kan man, med ledning av ordalydelsen i den aktuella meningen i skäl 21, inte dra någon sådan fast slutsats vad beträffar tolkningen av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 som den som föreslagits av den nederländska regeringen.
47. Även om det visserligen finns ett samband mellan överlämnandet av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar ”som gäller tillämpningen av artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG]” till kommissionen i enlighet med artikel 15.2 i förordning nr 1/2003, och den möjlighet nämnda institution, enligt artikel 15.3 första stycket tredje meningen i nämnda förordning, har att lämna skriftliga yttranden till domstolar i medlemsstaterna, kan detta samband inte betraktas som ett förhandsvillkor för ingivande av yttranden av nämnda slag.
48. Om så vore fallet, skulle kommissionen aldrig kunna lämna skriftliga yttranden till nationella domstolar i första instans eller i de fall då skyldigheten enligt artikel 15.2 i förordning nr 1/2003 åsidosatts men kommissionen, på andra omvägar, fått kännedom om ett avgörande som enligt dess uppfattning skulle kunna äventyra den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG och därmed sett sig förpliktigad att lämna skriftliga yttranden, inbegripet de fall där nämnda domstolar har att pröva tillämpningen av artikel 81 och/eller artikel 82 EG.
49. Med ledning av det ovanstående drar jag slutsatsen att kommissionens ingivande av skriftliga yttranden till domstolar i medlemsstaterna inte är underställt något kompletterande eller underförstått villkor om att den nationella domstolens bedömning som kan inverka på den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG eller 82 EG måste ske inom ramen för en tvist i vilken nämnda domstol har att tillämpa dessa artiklar.
50. I sina yttranden har den nederländska domstolen påstått att ett sådant synsätt skulle skapa rättsosäkerhet eftersom kommissionen, med stöd av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, skulle få en obegränsad möjlighet att lämna yttranden till de nationella domstolarna.
51. Denna invändning är inte övertygande. De inskränkningar som gäller för tillämpningen av mekanismen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 preciseras i själva verket genom det villkor som uppställs i det aktuella stycket i nämnda artikel. Som jag redan har framhållit i detta förslag till avgörande, framstår det slutligen, enligt min mening, som om den avgörande omständigheten för huruvida kommissionen ska ha rätt att ta till mekanismen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, oberoende av vilket slags tvist det rör sig om, är att en nationell domstol gjort en bedömning som gäller tillämpningen av artikel 81 och artikel 82 EG och att denna bedömning skulle kunna äventyra den enhetliga tillämpningen av nämnda bestämmelser, som är avgörande för att kommissionen ska kunna tillgripa mekanismen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003.
52. Jag anser att det är precis så det förhåller sig i den situation som är aktuell i målet och som föranlett kommissionen att vilja lämna skriftliga yttranden till den hänskjutande domstolen.
53. Det framgår av handlingarna i målet att Arrondissementsrechtbank Haarlem där skattemålet prövades i första instans, kom fram till att artikel 3.14 första stycket punkt 1 c i den nederländska inkomstskattelagen från 2001 inte var tillämplig. Nämnda domstol fann att de böter som ålagts genom ett kommissionsbeslut som avsåg tillämpningen av artikel 81 EG huvudsakligen syftade till att ”undanröja viss fördel”. Mot denna bakgrund slog Arrondissementsrechtbank Haarlem fast att böterna åtminstone till viss del kunde anses vara skattemässigt avdragsgilla.
54. Nämnda domstols bedömning av karaktären hos de böter som påförts av kommissionen avser onekligen ett begrepp som är hänförligt till gemenskapsrätten och som har ett oupplösligt samband med tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG. Detta kan uttryckas som att även om den tvist som anhängiggjordes vid Arrondissementsrechtbank Haarlem var av skatterättslig karaktär, avsåg den bedömning nämnda domstol gjorde helt klart en fråga som oupplösligt hänger samman med tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG.
55. Av punkt 2.3 i hänskjutningsbeslutet liksom de yttranden kommissionen har framställt till domstolen framgår att det är denna bedömning av karaktären hos de böter kommissionen har påfört genom ett beslut med stöd av artikel 81 EG, som enligt den sistnämnda äventyrar en enhetlig tillämpning av artikeln. Kommissionen stöder sig i detta avseende särskilt på EG‑domstolens rättspraxis, enligt vilken böter i detta sammanhang syftar både till att vidta åtgärder mot olagliga beteenden och förebygga en upprepning av dessa.(14) Det är också med ledning av denna rättspraxis som kommissionen hävdar att det främsta syftet med de böter den ålägger företag som åsidosätter gemenskapens konkurrensregler helt klart inte är att ”undanröja viss fördel”.(15)
56. Det är således efter det att Arrondissementsrechtbank Haarlem uttalat sig om karaktären hos de böter kommissionen påfört som den sistnämnda, via pressen och NMa, fick kännedom om det förfarande som pågick vid den hänskjutande domstolen och, för att säkerställa den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG, såg sig skyldig att lämna skriftliga yttranden till nämnda domstol avseende den bedömning Arrondissementsrechtbank Haarlem gjort i det nyssnämnda avgörandet.
57. Under dessa omständigheter kan det, enligt min mening, inte anses innebära ett överskridande av det villkor som uppställs i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, att kommissionen, med stöd av nämnda artikel, ansett sig ha rätt att inkomma med skriftliga yttranden i förevarande mål.
58. I motsats till vad som hävdats av bolaget X och den nederländska regeringen, innebär denna lösning, enligt min uppfattning, varken en förvanskning av mekanismen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003, eller ett intrång i medlemsstaternas processuella autonomi.
59. Vad beträffar den första punkten, vill jag erinra att bolaget X har påstått att kommissionen, trots att den saknar partställning i målet vid den nationella domstolen, har ett egenintresse i att utgången i nämnda tvist är sådan att de böter institutionen påför för överträdelser av gemenskapens konkurrensrätt inte ska anses vara skattemässigt avdragsgilla, och att detta innebär ett överskridande av den behörighet institutionen har i sin egenskap av ”sakkunnig” enligt artikel 15.3 i förordning nr 1/2003.
60. Förutom den omständigheten att uttrycket ”sakkunnig” inte förekommer i förordning nr 1/2003, och a fortiori, att dess funktion inte definierats däri,(16) finns det två huvudsakliga skäl till att jag inte kan godta argumentationen.
61. För det första, så som jag redan framhållit ett flertal gånger i detta förslag till avgörande, uppställs ett enda villkor i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 för att kommissionen ska få rätt att lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar, nämligen att den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG äventyras. Bestämmelsen utgör följaktligen inget hinder mot att kommissionen, vid sidan av detta absoluta villkor, också skulle kunna ha ett mer eller mindre omedelbart och/eller mer eller mindre klart uttalat intresse av att den tvist i vilken den har för avsikt att inge skriftliga yttranden ska avgöras på ett visst sätt. För övrigt, med anledning av den särskilda kontrolluppgift som ankommer på kommissionen i fråga om gemenskapsrätten, och särskilt gemenskapens konkurrensrättsliga regler, skulle det vara ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, att i praktiken särskilja mellan vad som utgör gemenskapens allmänintresse och vad som utgör kommissionens, om nu sådant finns, mer enskilda intresse. Om vi tar förevarande mål som exempel, kan jag helt klart se att det ligger ett allmänintresse i att ett beslut, som fattats av kommissionen om att påföra böter på företag som åsidosatt förbudet i artikel 81.1 EG, ska få enhetlig, uniform och ändamålsenlig verkan inom hela gemenskapen.
62. Såvitt jag ser det, finns i själva verket ingen mening med att försöka avgränsa räckvidden för mekanismen i artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 med hänsyn till mer eller mindre omedelbara eller uttalade intressen som kommissionen påstås eftersträva, när det enda villkor som uppställs i denna bestämmelse i övrigt är uppfyllt.
63. För det andra, ska det erinras om att de skriftliga yttranden som kommissionen lämnar med stöd av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 inte är bindande för den nationella domstol till vilken de lämnas. Detta framgår uttryckligen av skälen till lagen av den 30 juni 2004 om ändring i Mededingingswet som är tillämplig i förevarande mål. Vidare får kommissionen inte partställning i målet vid den nationella domstolen och kan heller inte, så som bolaget X för övrigt medgett vid den muntliga förhandlingen, likställas med sådan.(17) De skriftliga yttranden som inges får slutligen inte medföra åsidosättande av de processuella rättigheter parterna har i målet vid den nationella domstolen.(18)
64. Således kan det inte anses uppenbart att kommissionen, genom att inge skriftliga yttranden till den hänskjutande domstolen, skulle ha överskridit de inskränkningar som fastställs i artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 vad gäller dess rätt att lämna yttranden av sådant slag eller att den inte har iakttagit de processuella förfaranden som fastställs i bestämmelsen eller nationella processuella regler.
65. Med ledning av ovanstående påpekande i fråga om förfarandet avvisar jag den nederländska regeringens andra invändning, som återges i punkt 58 i detta förslag till avgörande, och enligt vilken det skulle ha skett ett inkräktande på medlemsstaternas processuella autonomi. Utöver vad som anförts i föregående punkt räcker det med att tillägga att det inte kan röra sig om inkräktande av sådant slag, eftersom kommissionens agerande i förevarande mål faller inom tillämpningsområdet för artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003.
66. Slutligen avser det synsätt jag förespråkar i detta förslag till avgörande, i alla relevanta avseenden, enbart kommissionens rätt att inge skriftliga yttranden till den hänskjutande domstolen. Naturligtvis inverkar synsättet inte på det handlingsutrymme sistnämnda domstol har att, med stöd av artikel 234 EG, anmoda EG‑domstolen att uttala sig om sakfrågan, det vill säga om det strider mot gemenskapsrätten att en medlemsstat, inbegripet dess inhemska domstolar, medger att en skattskyldig ska få möjlighet att från sin beskattningsbara vinst dra av böter som vederbörande påförts genom ett beslut som kommissionen antagit med stöd av artikel 81 EG.(19)
67. Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden anser jag att en sådan situation som den i målet vid den nationella domstolen där kommissionen avser att lämna skriftliga yttranden till en nationell domstol som har att pröva en tvist om möjligheten till skattemässigt avdrag för böter som påförts genom ett beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 81 EG, ska anses omfattas av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003.
VI – Förslag till avgörande
68. Med ledning av det ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som har ställts av Gerechtshof te Amsterdam på följande sätt:
En sådan situation som i målet vid den nationella domstolen där kommissionen avser att lämna skriftliga yttranden till en nationell domstol som har att pröva en tvist om möjligheten till skattemässigt avdrag för böter som påförts genom ett beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 81 EG, ska anses omfattas av artikel 15.3 första stycket tredje meningen i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget.