Language of document :

Överklagande ingett den 16 september 2010 av AstraZeneca AB och AstraZeneca plc av den dom som tribunalen (sjätte avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 1 juli 2010 i mål T-321/05, AstraZeneca AB och AstraZeneca plc mot Europeiska kommissionen

(Mål C-457/10 P)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: AstraZeneca AB och AstraZeneca plc (ombud: M. Brealey QC, M. Hoskins QC, D. Jowell, Barristers, F. Murphy, Solicitor)

Övriga parter i målet: European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA) och Europeiska kommissionen

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

upphäva tribunalens dom av den 1 juli 2010 i mål T-321/05,

ogiltigförklara kommissionens beslut K(2005) 1757 slutligt av den 15 juni 2005 (Ärende COMP/A.37.507/F3 - AstraZeneca),

alternativt enligt domstolens gottfinnande sätta ned de böter som klagandena ålades genom artikel 2 i det angripna beslutet från kommissionen,

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klagandena gör gällande att domen innehåller flera fall av felaktig rättstillämpning. Dessa felaktigheter beskrivs kortfattat under rubrikerna nedan:

Definition av relevant produktmarknad. Tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa kommissionens konstaterande i beslutet angående den relevanta produktmarknaden av att protonpumpshämmare under perioden 1993-2000 utgjorde en egen marknad.

Två grunder åberopas.

Den första grunden består av två delar. För det första gör klagandena gällande att tribunalen begick ett fel genom att inte undersöka bevisningen utifrån ett tidsperspektiv och därmed fastställa den relevanta produktmarknaden för år 1993 på grundval av den konkurrens som rådde mellan protonpumpshämmare och H2-antagonister år 2000. För det andra gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den fann att det faktum att ökningen av användningen av protonpumpshämmare skedde gradvis skulle lämnas utan avseende med motiveringen att de förskrivande läkarnas vanor - vilka kännetecknas av en viss "tröghet" - saknade relevans.

Genom den andra grunden gör klagandena gällande att den totala kostnaden för behandling med H2-antagonister jämfört med protonpumpshämmare är av grundläggande betydelse vid varje hänvisning till prisskillnader vid definieringen av marknaden, och att tribunalen begick ett misstag genom att inte ta hänsyn till den totala behandlingskostnaden.

Det första fallet av missbruk av dominerande ställning avseende tilläggsskydd. De grunder som har åberopats beträffande det första fallet av missbruk kan delas in i två delar. För det första gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av vad som utgör pris- och prestationskonkurrens. Tribunalen gjorde fel som, vid bedömningen av huruvida klagandenas framställningar till patentbyråer objektivt sett var vilseledande, tillbakavisade argumenten om skälighet och god tro vad gäller klagandenas tolkning av deras lagliga rätt till ett tilläggsskydd. Brist på öppenhet räcker inte för att det ska anses föreligga ett missbruk. Det krävs att det är fråga om uppsåtligt bedrägeri eller svek. För det andra gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av vad som utgör ett agerande som syftar till att begränsa konkurrensen. Det var fel av tribunalen att slå fast att själva ansökan om en immaterialrätt som skulle träda i kraft 5-6 år senare i sig utgjorde ett agerande som syftar till att begränsa konkurrensen oavsett om rättigheten skulle komma att beviljas och/eller åberopas. Agerandet är nämligen alltför fristående i förhållande till och skilt från den marknad som påstås ha påverkats.

Det andra fallet av missbruk av dominerande ställning: återkallandet av godkännanden för försäljning. När det gäller det andra fallet av missbruk kan grunderna delas upp i två delar. För det första gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av vad som utgör pris- och prestationskonkurrens. Tribunalen saknade fog för att slå fast att utövandet av en oinskränkt rättighet enligt gemenskapsrätten utgör en underlåtenhet att bedriva pris- och prestationskonkurrens.

För det andra gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av vad som utgör ett agerande som syftar till att begränsa konkurrensen. Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att utövandet av en laglig rättighet enligt gemenskapsrätten syftade till att begränsa konkurrensen. För det fall domstolen anser att utövandet av en rättighet enligt gemenskapsrätten i princip kan utgöra ett missbruk gör klagandena alternativt gällande att det i så fall krävs något mer, utöver bara ett konkurrensbegränsande syfte, för att det ska anses föreligga missbruk. Klagandena anför att kommissionen ska åläggas bevisbördan för att visa att utövandet av rättigheten syftade till att undanröja effektiv konkurrens. Detta skulle likna de villkor som uppställs i mål avseende skyldighet att upplåta licenser vilket det andra fallet av missbruk också handlar om.

Böter. Tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av artikel 15.2 i förordning 17(1) när den underlät att invända mot kommissionens beräkning av böterna och underlät att ta vederbörlig hänsyn till att de påstådda fallen av missbruk är av ny karaktär och att det inte har haft någon konkret inverkan på konkurrensen, samt när den underlät att beakta andra förmildrande omständigheter.

____________

1 - ) Förordning nr 17 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86, svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).