FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 19 april 2012(1)

Mål C‑416/10

Jozef Križan m.fl.

mot

Slovenská inšpekcia životného prostredia

(begäran om förhandsavgörande från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol))

”Miljö – Uppförande av en avfallsdeponi – Begäran om förhandsavgörande – Rätt att hänskjuta frågor för förhandsavgörande till domstolen enligt beslut från en nationell författningsdomstol – Direktiv 2008/1/EG – Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar – Direktiv 1999/31/EG – Avfallsdeponier – Allmänhetens deltagande – Tillgång till ett lokaliseringsbeslut – Effektivitetsprincipen – Avhjälpande av fel som begåtts under förfarandet – Direktiv 85/337/EEG – Bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt – Aktualiteten av bedömningen av inverkan på miljön – De nationella domstolarnas befogenheter att pröva aktualiteten av bedömningen av inverkan på miljön ex officio – Interimistiska åtgärder på miljöområdet – Egendom”

Innehållsförteckning

I –   Inledning

II – Tillämpliga bestämmelser

A –   Århuskonventionen

B –   Unionslagstiftningen

1.     IPPC-direktivet

2.     Direktivet om deponering av avfall

3.     Direktiv om allmänhetens tillgång till miljöinformation

4.     MKB-direktivet

C –   Slovakisk rätt

III – Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och begäran om förhandsavgörande

A –   Lokalisering

B –   Bedömning av miljökonsekvenserna

C –   Det integrerade tillståndet till en anläggning

D –   Domstolsförfarandet

E –   Högsta domstolens frågor

IV – Rättslig bedömning

A –   Den första frågan – Huruvida högsta domstolen har rätt att begära förhandsavgörande

B –   Den andra frågan – Tillgång till lokaliseringsbeslutet i förfarandet för integrerat tillstånd

1.     Huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning

2.     Behovet av att ge tillgång till lokaliseringsbeslutet

a)     Utlämnande av information i förfarandet för integrerat tillstånd

b)     Utlämnande av lokaliseringsbeslutet

3.     Skydd för affärshemligheter

4.     Tidpunkten för utlämnandet

5.     Slutsats avseende den andra frågan

C –   Den tredje frågan – Tillämpningen av MKB-direktivet

1.     MKB-direktivet

a)     Tillämpningen av MKB-direktivet

b)     Kriterierna för förlängning av giltigheten av miljökonsekvensbeslutet

c)     Allmänhetens deltagande i beslutsprocessen om huruvida en tidigare miljökonsekvensbedömning är tillräcklig

d)     Slutsats i denna del

2.     Huruvida det är tillåtet att frikoppla det rättsliga skyddet med avseende på olika förutsättningar för att utfärda ett tillstånd

3.     Prövning av vissa rättsfrågor ex officio

4.     Slutsats vad gäller den tredje frågan

D –   Den fjärde tolkningsfrågan – Interimistiska åtgärder

E –   Den femte frågan – Omfattningen av äganderätten

V –   Förslag till avgörande

I –    Inledning

1.        Slovakiens högsta domstol, Najvyšší súd Slovenskej republiky, har ställt ett flertal frågor till domstolen som hänför sig till en mycket komplicerad tvist om tillstånd för en avfallsdeponi.

2.        Det ska särskilt undersökas om ett beslut om fastställande av var en avfallsdeponi ska anläggas som fattats i ett annat förfarande än tillståndsförfarandet ska inlämnas inom ramen för allmänhetens deltagande i ett tillståndsförfarande som föreskrivs i direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (kodifierad version)(2) (nedan kallat IPPC- direktivet).

3.        Därutöver uppkommer frågor om tillämpningen av direktivet om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt(3) (nedan kallat MKB-direktivet), framför allt om direktivets tillämpning i tiden, huruvida bedömningen är tillräckligt aktuell, och om allmänhetens deltagande vid beslutsprocessen om den fortfarande är tillräckligt aktuell.

4.        Dessa miljöfrågor omfattar problematiken med genomförandet av effektivitetsprincipen vid utformningen av nationella administrativa och rättsliga förfaranden.

5.        I samband med tillgången till lokaliseringsbeslutet uppkommer frågan om ett första rättsstridigt beslut om att vägra tillgång kan korrigeras senare i ett administrativt förfarande.

6.        Med avseende på eventuella brister vad gäller bedömningen av inverkan på miljön ska det klargöras huruvida det enligt unionsrätten är möjligt att föreskriva ett rättsligt förfarande som skiljer sig från domstolsskyddet mot det integrerade tillståndet för deponin och om den behöriga nationella domstolen i ett mål om det integrerade tillståndet ex officio kan eller ska pröva brister i miljökonsekvensbedömningen.

7.        Högsta domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida den har behörighet att bevilja ansökan om interimistiska åtgärder och om det är förenligt med den grundläggande rätten till egendom att införliva de två ovannämnda direktiven samt Århuskonventionen.(4)

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Århuskonventionen

8.        I artikel 6 i Århuskonventionen som gemenskapen undertecknade i Århus (Danmark) den 25 juni 1998(5) föreskrivs att allmänheten ska delta i beslutsprocessen avseende tillstånd av vissa verksamheter.

9.        I artikel 6.4 i konventionen regleras kvaliteten av allmänhetens deltagande enligt följande:

”Varje part skall sörja för att allmänhetens deltagande sker på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt.”

10.      Allmänhetens tillgång till information klargörs i artikel 6.6 i konventionen, där följande föreskrivs:

”Varje part skall kräva att de behöriga myndigheterna, på begäran när detta krävs enligt nationell rätt, ger den berörda allmänheten möjlighet att kostnadsfritt och så snart informationen blir tillgänglig ta del av all information som är av betydelse för den beslutsprocess som avses i denna artikel och som finns tillgänglig under den tid förfarandet för allmänhetens medverkan pågår, vilket dock inte skall påverka parternas rätt att vägra att lämna ut vissa uppgifter i enlighet med artikel 4.3 och 4.4. ...”

11.      Artikel 9 i konventionen innehåller bestämmelser om rättsmedel. I förevarande fall är punkt 4 av särskild relevans. I denna punkt föreskrivs följande:

”De förfaranden som avses i punkterna 1–3 skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt, och vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.”

B –    Unionslagstiftningen

1.      IPPC-direktivet

12.      Det nationella målet avser ett beslut av den 18 augusti 2008. Den 18 februari 2008 hade direktiv 96/61/EG,(6) vilket enligt artikel 22 i direktiv 2008/1 hade ändrats vid ett flertal tillfällen, kodifierats genom sistnämnda direktiv (nedan kallat IPPC-direktivet), utan övergångsperiod och utan att dess innehåll förändrades. Jag kommer därför i det följande att tillämpa IPPC-direktivet i dess lydelse enligt direktiv 2008/1.

13.      Skäl 11 avser förhållandet till MKB-direktivet. I detta skäl föreskrivs följande:

”Detta direktiv bör tillämpas utan att det påverkar MKB-direktivet. När information som erhållits och slutsatser som dragits till följd av tillämpningen av det direktivet ska beaktas vid tillståndsgivningen, bör det här direktivet inte påverka genomförandet av direktiv 85/337/EEG.”

14.      Skäl 24 avser allmänhetens deltagande. I detta skäl föreskrivs följande:

”Om allmänheten faktiskt deltar i beslutsprocessen bör den ha möjlighet att avge kommentarer och synpunkter som kan vara relevanta för besluten, och beslutsfattaren får möjlighet att beakta dessa, vilket ökar ansvarigheten och öppenheten i beslutsprocessen och bidrar till att öka allmänhetens miljömedvetenhet och stöd för fattade beslut. I synnerhet bör allmänheten ha tillgång till information om driften vid anläggningar och deras eventuella miljöpåverkan samt, innan något beslut tas, information om tillståndsansökningar angående nya anläggningar eller betydande ändringar och tillstånden i sig, uppdateringar av dessa och därmed sammanhängande mätresultat.”

15.      I artikel 1 i IPPC-direktivet fastställs syftet med nämnda direktiv enligt följande:

”Detta direktiv syftar till att genom samordnade åtgärder förebygga och minska föroreningar som härrör från de verksamheter som anges i bilaga I. Det innehåller bestämmelser som syftar till att undvika och, när detta visar sig vara omöjligt, minska utsläppen till luft, vatten och mark från dessa verksamheter, inbegripet åtgärder som gäller avfall, så att en hög skyddsnivå kan uppnås för miljön som helhet, utan att detta påverkar tillämpningen av MKB-direktivet och andra gemenskapsbestämmelser i ämnet.”

16.      Kraven på en tillståndsansökan följer av artikel 6 i IPPC-direktivet där följande föreskrivs:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en tillståndsansökan, som lämnas till den behöriga myndigheten, innehåller uppgifter om

a)      anläggningen och verksamheterna där,

…

d)      förhållandena på platsen,

…

j)      de huvudalternativ som sökanden övervägt, om det finns sådana, i form av en översikt.

Tillståndsansökan skall även omfatta en icke-teknisk sammanfattning av uppgifterna i strecksatserna ovan.

2.      Om uppgifter som lämnats enligt kraven i direktiv 85/337/EEG, ... eller andra upplysningar som har lämnats på grund av annan lagstiftning gör det möjligt att uppfylla något av kraven i denna artikel, får dessa upplysningar ingå i tillståndsansökan eller bifogas den.”

17.      Artikel 9 i IPPC-direktivet innehåller bestämmelser om innehållet i ett tillstånd. Följande föreskrivs:

”1.      Medlemsstaterna ska försäkra sig om att tillståndet omfattar alla nödvändiga åtgärder för att uppfylla de krav för tillstånd som avses i artiklarna 3 och 10, för att kunna säkerställa skydd av luft, vatten och mark och således uppnå en hög skyddsnivå för miljön som helhet.

2.      När det gäller en ny anläggning eller en väsentlig förändring på vilken artikel 4 i direktiv 85/337/EEG är tillämplig, ska alla relevanta uppgifter som kommit in eller slutsatser som dragits till följd av tillämpning av artiklarna 5–7 i det direktivet beaktas när tillstånd meddelas.

…

4.      Utan att det påverkar artikel 10 ska de utsläppsgränsvärden och likvärdiga parametrar eller tekniska åtgärder som avses i punkt 3 bygga på bästa tillgängliga teknik, utan att användning av en specifik teknik eller teknologi föreskrivs, och fastställas med hänsyn till den aktuella anläggningens tekniska egenskaper och geografiska belägenhet samt de lokala miljöförhållandena. I samtliga fall ska tillståndsvillkoren innehålla bestämmelser som syftar till att minimera långväga eller gränsöverskridande föroreningar och säkra en hög skyddsnivå för miljön som helhet.”

18.      I artikel 15 i IPPC-direktivet regleras allmänhetens deltagande enligt följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt deltaga i förfaranden för

a)      meddelande av tillstånd för nya anläggningar,

b)      …

Det förfarande som anges i bilaga V ska tillämpas för sådant deltagande.

2.      …

3.      Punkterna 1 och 2 ska tillämpas med de begränsningar som fastställs i artikel 4.1, 4.2 och 4.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation.”

19.      Artikel 16 i IPPC-direktivet innehåller särskilda bestämmelser om rättsmedel för genomförande av artikel 9.2 i Århuskonventionen.

20.      I bilaga V anges vilken typ av information som måste göras tillgänglig för allmänheten. Följande föreskrivs:

”1.      Allmänheten ska informeras (genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt, t.ex. med hjälp av elektroniska medier när sådana är tillgängliga) om följande på ett tidigt stadium under beslutsprocessen och senast så snart som information rimligen kan ges:

a)      Ansökan om tillstånd eller, i förekommande fall, ett eventuellt förslag om uppdatering av tillstånd eller tillståndsvillkor i enlighet med artikel 15.1, inbegripet de uppgifter som anges i artikel 6.1.

…

c)      Uppgifter om vilka myndigheter som är behöriga att fatta beslut, från vilka relevant information kan erhållas och till vilka synpunkter eller frågor kan lämnas in samt om tidsfristerna för att överlämna synpunkter eller frågor.

…

f)      Uppgift om när och var eller på vilket sätt relevant information kommer att göras tillgänglig.

...

2.      Medlemsstaterna ska, inom lämpliga tidsramar, se till att den berörda allmänheten får tillgång till följande:

a)      I enlighet med den nationella lagstiftningen, de viktigaste rapporter och utlåtanden som har lämnats till den eller de behöriga myndigheterna vid den tidpunkt då den berörda allmänheten informerades i enlighet med punkt 1.

b)      I enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation, annan information än den som avses i punkt 1, som är relevant för beslutet i enlighet med artikel 8 och som blir tillgänglig efter det att den berörda allmänheten har informerats i enlighet med punkt 1.”

21.      Samråd med allmänheten regleras i bilaga V punkterna 3 och 4 enligt följande:

”3.      Den berörda allmänheten ska ha rätt att yttra sig till den behöriga myndigheten innan beslut fattas.

4.      Resultatet av de samråd som har hållits i enlighet med denna bilaga ska beaktas på vederbörligt sätt vid beslutsfattandet.”

2.      Direktivet om deponering av avfall

22.      I direktivet om deponering av avfall(7) (nedan kallat deponeringsdirektivet) regleras anläggning och drift av avfallsdeponier.

23.      Enligt artikel 1.2 innehåller deponeringsdirektivet de tekniska krav som ställs på deponier som omfattas av IPPC-direktivet. I denna artikel föreskrivs följande:

”I fråga om deponiernas tekniska egenskaper innehåller detta direktiv, när det gäller sådana deponier som omfattas av direktiv 96/61/EG, relevanta tekniska krav för den konkreta utformningen av de allmänna kraven i det direktivet. De relevanta kraven i direktiv 96/61/EG skall anses uppfyllda om kraven i detta direktiv efterlevs.”

24.      I artikel 7 i deponeringsdirektivet regleras innehållet i en tillståndsansökan. Den ska bland annat innehålla följande uppgifter:

”d)      En beskrivning av platsen, inklusive dess hydrogeologiska och geologiska egenskaper.”

25.      Kraven för tillstånd följer av artikel 8 där följande föreskrivs:

”Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att

a)      den behöriga myndigheten inte skall utfärda tillstånd för deponering om inte följande villkor uppfylls:

i)      Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.4 och 3.5 skall deponeringsprojektet uppfylla samtliga relevanta krav i detta direktiv, inklusive bilagorna.

ii) …”

26.      I bilaga I i deponeringsdirektivet preciseras kraven på en deponi och framför allt dess lokalisering enligt följande:

”1.      Lokalisering

1.1      Vid lokalisering av en deponi skall hänsyn tas till krav som rör

a)      avståndet från platsens yttre gräns till bostads- och rekreationsområden, vattenleder, vattenförekomster och jordbruksområden eller tätbebyggelse,

b)      förekomsten av grundvatten, kustvatten eller naturskyddszoner i området,

c)      de geologiska och hydrogeologiska förhållandena i området,

d)      risken för översvämningar, sättningar, jordskred eller snöskred på platsen,

e)      skyddet av natur- eller kulturarvet i området.

1.2      Deponin kan tillåtas endast om det framkommer att deponin med beaktande av platsens särdrag med hänsyn till ovannämnda krav eller rättelseåtgärder som skall vidtas inte utgör någon allvarlig risk för miljön.”

3.      Direktiv om allmänhetens tillgång till miljöinformation

27.      Artikel 15.3 i IPPC-direktivet hänför sig till direktivet om allmänhetens tillgång till miljöinformation(8) (nedan kallat direktivet om miljöinformation). I artikel 4 regleras undantagen enligt följande:

”1.      …

2.      Medlemsstaterna får föreskriva att begäran om miljöinformation skall avslås, om utlämnande av informationen skulle ha negativa följder för följande:

…

d)      Sekretess som omfattar kommersiell eller industriell information, där sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning i syfte att skydda legitima ekonomiska intressen, inbegripet det allmänna intresset att behålla sekretess för insynskydd för statistiska uppgifter och skattesekretess.

…

De skäl till avslag som nämns i punkterna 1 och 2 skall tolkas restriktivt, varvid det i det särskilda fallet skall tas hänsyn till allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut. I varje enskilt fall skall allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut vägas mot det intresse som betjänas av att begäran avslås. Medlemsstaterna får inte med stöd av punkt 2 a, d, f, g och h föreskriva att en begäran kan avslås om den gäller uppgifter om utsläpp i miljön.

…

3.      …

4.      Miljöinformation som innehas av eller förvaras för offentliga myndigheter och som begärs av en sökande skall tillhandahållas till viss del, där det är möjligt att skilja ut sådana uppgifter som omfattas av punkt 1 d och e eller punkt 2 från den övriga begärda informationen.”

4.      MKB-direktivet

28.      I artikel 1.2 i MKB-direktivet definieras begreppet tillstånd enligt följande:

”den ansvariga myndighetens eller de ansvariga myndigheternas beslut, som ger exploatören rätt att genomföra projektet.”

29.      I artikel 2.1 i MKB-direktivet föreskrivs den grundläggande skyldigheten att göra en miljökonsekvensbedömning enligt följande:

”Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering blir föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges. Dessa projekt anges i artikel 4.”

30.      Artikel 10a i MKB-direktivet innehåller särskilda bestämmelser om rättsmedel för genomförande av artikel 9.2 i Århuskonventionen.

C –    Slovakisk rätt

31.      I Slovakien införlivades IPPC-direktivet genom lag nr 245/2003. I förevarande mål är särskilt artikel 8.3 och 8.4 av relevans, i vilken förhållandet till andra administrativa förfaranden regleras enligt följande:

”3. Är det fråga om ett integrerat verksamhetstillstånd, som samtidigt fordrar tillstånd för en ny byggnad eller för ombyggnad av en existerande byggnad, är en del av förfarandet även ett byggnadstillståndsförfarande. Byggnadsmyndigheten har avseende det integrerade tillståndet ställning som berörd myndighet (artikel 10.2).

4. Förfarandet om markanvändning, miljökonsekvensbedömningen och fastställandet av villkoren i syfte att undvika allvarliga industriolyckor ingår inte i det integrerade tillståndet.”

32.      Det ska dessutom hänvisas till artikel 11.2 g i vilken det föreskrivs att ett eventuellt lokaliseringsbeslut ska utlämnas med ansökan om tillstånd.

”Till ansökan ska bifogas

…

beslut om markanvändning, när det är fråga om en ny verksamhet eller utvidgning av en existerande verksamhet,

…”

III – Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och begäran om förhandsavgörande

33.      Det nationella målet avser anläggning av en avfallsdeponi i staden Pezinok (Slovakien). På ett område där tidigare en tegelstensfabrik låg befinner sig sedan flera årtionden en gammal avfallsdeponi. Numera ska en ny avfallsdeponi anläggas i ett lertag som tidigare fanns på samma område.

34.      Projektet var enligt handlingarna i målet föremål för tre beslut som byggde på varandra och som antogs i självständiga administrativa förfaranden. Staden och den regionala myndigheten för stadsplanering fastställde dess lokalisering, miljöministeriet fattade beslut om miljökonsekvenserna och miljöinspektionen utfärdade slutligen i ett förfarande över två instanser tillstånd för en integrerad anläggning. Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist avseende sistnämnda beslut.

A –    Lokalisering

35.      Staden Pezinok utfärdade den 26 juni 1997 en byggplanering i form av det allmänna beslutet nr 2/1997, i vilket bland annat anläggning av en avfallsdeponi i ett tidigare lertag i stadens omedelbara närhet (cirka 300 meter) föreskrevs. År 2002 ändrade den emellertid denna plan och utfärdade år 2006, efter det att den slovakiska författningsdomstolen fastställt att den befintliga planen var grundlagsstridig, en ny plan varvid det föreskrevs att en avfallsdeponi inte fick anläggas på det berörda området.

36.      Den 7 augusti 2002 begärde bolaget Ekologická skládka a.s. emellertid att lokaliseringen för den nya avfallsdeponin skulle fastställas. Staden avslog denna begäran den 30 november 2006. Den regionala byggnadsnämnden i Bratislava ändrade detta beslut den 7 maj 2007 och utfärdade tillstånd för detaljplaneringen, i vilken lokaliseringen för deponin fastställdes.

37.      Inom ramen för detta administrativa förfarande framförde olika boende (nedan kallade Križan m.fl.) invändningar. De gjorde framför allt gällande att den ändrade byggplaneringen från år 2006 hade åsidosatts samt att ledamöterna i den regionala byggnadsnämnden var jäviga. De utestängdes emellertid från förfarandet med motiveringen att deras rättigheter inte var direkt berörda på det aktuella stadiet. I ändringsbeslutet togs således inte ställning till dessa invändningar.

38.      Staden Pezinoks talan mot ändringsbeslutet ogillades, eftersom den i detta förfarande inte samtidigt kunde vara förvaltningsmyndighet i första instans och part.(9) Križan m.fl. har anfört att de haft framgång med sitt klagomål mot utestängningen från förfarandet,(10) men att beslutet om lokalisering vunnit laga kraft.

B –    Bedömning av miljökonsekvenserna

39.      På begäran av bolaget Pezinské tehelne a.s. som framställdes den 16 december 1998 genomförde miljöministeriet en miljökonsekvensbedömning av deponiprojektet och tog den 26 juli 1999 slutlig ställning till miljökonsekvenserna.

40.      Parallellt med förfarandet om fastställande av lokalisering förlängde miljöministeriet på begäran av Pezinské tehelne a.s. genom beslut av den 27 mars 2006 giltigheten av yttrandet om miljökonsekvenserna till den 1 februari 2008.

C –    Det integrerade tillståndet till en anläggning

41.      Efter det att båda ovannämnda förfaranden avslutats inledde den slovakiska miljöinspektionen på ansökan från Ekologická skládka som framställdes den 25 september 2007 det integrerade förfarandet enligt lag nr 245/2003, genom vilken IPPC-direktivet införlivas. Den 17 oktober 2007 offentliggjorde miljöinspektionen ansökan och lät allmänheten inkomma med synpunkter.

42.      I första instans av det administrativa förfarandet gjorde Križan m.fl. samt staden Pezinok gällande att ansökan inte var komplett, eftersom den inte innehöll lokaliseringsbeslutet, vilket skulle bifogas enligt lag. På miljöinspektionens uppmaning gav Ekologická skládka a.s. visserligen in det slutliga lokaliseringsbeslutet från den regionala byggnadsnämnden, men hävdade att beslutet omfattades av sekretess på grund av att det rörde affärshemligheter. Beslutet delgavs därför inte dem.

43.      Miljöinspektionen fattade den 22 januari 2008 det integrerade beslutet om tillstånd för anläggning av avfallsdeponin och dess drift.

44.      Križan m.fl. samt staden Pezinok överklagade beslutet. Miljöinspektionen fattade beslut i detta ärende. De gjorde framför allt gällande att byggplaneringen hade åsidosatts och ett det enbart ankom på miljöinspektionen att fatta beslut om lokalisering av anläggningen. Den planerade avfallsdeponin låg inte heller tillräckligt långt från bostadsbebyggelsen och var inte förenlig med ett omfattande miljöskydd.

45.      I förevarande mål satte miljöinspektionen upp lokaliseringsbeslutet på myndighetens anslagstavla från den 14 mars till den 14 april 2008. Miljöinspektionen avslog överklagandet den 18 augusti 2008. Vad gäller invändningen att stadsbebyggelseplanen hade åsidosatts fastställde miljöinspektionen att denna invändning borde ha framställts i förfarandet avseende lokaliseringsbeslutet.

D –    Domstolsförfarandet

46.      Križan m.fl. samt staden Pezinok överklagade miljöinspektionens beslut av den 18 augusti 2008 i andra instans till Krajský súd v Bratislave (regional domstol i Bratislava), som ogillade överklagandet i dom av den 4 december 2008.

47.      I förfarandet för överklagande sköt högsta domstolen upp verkställigheten av det integrerade tillståndet genom mellandom av den 6 april 2009 och upphävde därefter beslutet genom dom den 28 maj 2009. Som motivering anförde domstolen att lokaliseringsbeslutet hade offentliggjorts för sent och invände mot förlängningen av beslutet om byggnadsprojektets miljökonsekvenser.

48.      Bolaget Ekologická skládka a.s. väckte talan mot dessa domar vid författningsdomstolen. Författningsdomstolen upphävde högsta domstolens mellandom av den 6 april 2009 och dess dom av den 28 maj 2009 genom dom av den 27 maj 2010 och återförvisade målet till högsta domstolen för ny prövning.

49.      Som motivering anförde författningsdomstolen bland annat att högsta domstolen i den överklagade domen inte tillräckligt prövat huruvida det säkerställts att allmänheten deltagit i tillräcklig omfattning i den mening som avses i förfarandet för ett integrerat tillstånd i samband med överklagandeförfarandet. Detta är inte uteslutet i förfaranderättsligt hänseende.

50.      Författningsdomstolen riktade dessutom kritik mot konstaterandet om förlängning av beslutet om miljökonsekvenserna. Detta beslut var inte föremål för förfarandet, eftersom klagandena i sin talan inte gjort gällande att beslutet var rättsstridigt och ett särskilt förfarande föreskrivs för prövningen av yttrandet om MKB-direktivet.

E –    Högsta domstolens frågor

51.      Målet som återförvisades är nu åter anhängigt vid högsta domstolen som har ställt följande frågor till domstolen:

”1)      Innebär unionsrätten (särskilt artikel 267 FEUF) en skyldighet eller en rättighet för en högsta domstol i en medlemsstat att på eget initiativ begära förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol även i fall där situationen i det nationella målet är följande: Författningsdomstolen har upphävt en dom av högsta domstolen, som huvudsakligen grundas på tillämpningen av unionsrätten på miljöskyddsområdet, och ålagt högsta domstolen att följa författningsdomstolens bedömning att en del av rättegången innebär ett åsidosättande av i författningen stadgade rättigheter, såväl processuella som materiella, utan att författningsdomstolen tagit hänsyn till de unionsrättsliga aspekterna i målet. Uttryckt på ett annat sätt: När författningsdomstolen som högsta rättsinstans i det föreliggande fallet inte delar uppfattningen att det ska begäras ett förhandsavgörande från EU-domstolen och preliminärt har uteslutit att rätten till en god miljö och skyddet härför är tillämpligt i målet.

2)      Är det möjligt att uppnå det grundläggande syftet avseende ett samordnat förebyggande – som särskilt föreskrivs i skälen 8, 9 och 23 i ingressen till IPPC-direktivet och i artiklarna 1 och 15 i direktivet samt generellt i unionsrätten på miljöområdet – eller förebyggande och minskning av föroreningar även med hjälp av allmänhetens deltagande i förverkligandet av en hög skyddsnivå för miljön som helhet, genom ett förfarande enligt vilket den berörda allmänheten inte vid tiden för inledandet av ett förfarande för samordnat förebyggande har direkt tillgång till alla relevanta handlingar (artikel 6 jämförd med artikel 15 i IPPC-direktivet), däribland särskilt beslutet om var en avfallsdeponi ska anläggas, och där sökanden senare under det inledande förfarandet bifogar den handling som saknas på villkoret att den inte lämnas ut till övriga parter i förfarandet, eftersom det är fråga om material som omfattas av skyddet för affärshemligheter? Uttryckt på ett annat sätt: Kan det med fog antas att beslutet om var anläggningen ska uppföras (och särskilt skälen härför) i väsentlig utsträckning har betydelse för formuleringen av argument, synpunkter och andra yttranden?

3)      Uppfylls målen med MKB-direktivet, särskilt med beaktande av unionsrätten på miljöområdet, och i synnerhet kravet i artikel 2 i direktivet att projekt ska bli föremål för en bedömning av deras miljöpåverkan innan tillstånd meddelas, i en situation där den bedömning som miljöministeriet ursprungligen gjorde år 1999 efter att ha genomfört ett förfarande för miljökonsekvensbedömning förlängs flera år senare genom ett beslut utan att ett nytt förfarande för miljökonsekvensbedömning genomförts? Uttryckt på ett annat sätt: Kan det antas att ett beslut som har fattats i enlighet med MKB-direktivet har obegränsad giltighet?

4)      Omfattar det generella kravet, som föreskrivs i IPPC-direktivet (särskilt i ingressen och i artiklarna 1 och 16), enligt vilket varje medlemsstat ska säkerställa förebyggande och minskning av föroreningar även genom att ge den berörda allmänheten möjlighet att i rimlig tid använda sig av ett rättvist och opartiskt administrativt rättsmedel samt få till stånd en domstolsprövning, jämfört med artikel 10a i MKB-direktivet och artiklarna 6, 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen, även att allmänheten har möjlighet att hos förvaltningsmyndighet eller domstol begära interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt (exempelvis ett beslut om inhibition av ett samordnat beslut) som gör det möjligt att interimistiskt, det vill säga fram till dess att saken slutligt avgörs, avbryta uppförandet av den planerade anläggningen?

5)      Är det möjligt att ett domstolsavgörande, som innebär att kravet i IPPC-direktivet eller i MKB-direktivet eller i artikel 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen uppfylls – det vill säga som innebär en tillämpning av den i dessa föreskrivna rätten för allmänheten till ett rättvist domstolsskydd i enlighet med artikel 191.1 och 191.2 FEUF avseende Europeiska unionens miljöpolitik –, samtidigt kan innebära en otillåten kränkning av äganderätten, såsom den bland annat säkerställs i artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, för en person som ska driva en anläggning, till exempel genom att sökandens samordnade och slutliga tillstånd att driva en ny anläggning upphävs i domstolsförfarandet?”

52.      Skriftliga inlagor har ingetts av Križan m.fl., staden Pezinok, den slovakiska miljöinspektionen i Bratislava och bolaget Ekologická skládka a.s. samt Republiken Tjeckien, Republiken Österrike, Republiken Slovakien och Europeiska kommissionen. I det muntliga förfarandet den 17 januari 2012 deltog dessutom Republiken Frankrike, medan Ekologická skládka inte deltog.

IV – Rättslig bedömning

A –    Den första frågan – Huruvida högsta domstolen har rätt att begära förhandsavgörande

53.      Genom den första frågan vill högsta domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida domen av författningsdomstolen utgör hinder mot begäran om förhandsavgörande. Högsta domstolen ska enligt den nationella lagstiftningen nämligen avgöra målet vid den nationella domstolen med beaktande av författningsdomstolens avgörande. Högsta domstolen vill även få klarhet i huruvida begäran om förhandsavgörande kan framställas ex officio, det vill säga utan att parterna i målet har yrkat detta.

54.      Den fråga som också anges i skälen till begäran om förhandsavgörande om det enligt unionsrätten är möjligt eller till och med nödvändigt att högsta domstolen prövar vissa rättsfrågor ex officio, kommer jag däremot att granska i samband med den tredje frågan.(11) Enligt rättspraxis kan den aktuella bestämmelsen vara av avgörande betydelse för om den ska tillämpas ex officio.(12) Högsta domstolen har enbart i samband med de rättsfrågor som ställts i den tredje frågan uppgett att bestämmelsen kan prövas ex officio.

55.      Enligt rättspraxis utgör varken de krav som författningsdomstolen uppställt eller den omständigheten att parterna inte begärt att frågor ska hänskjutas till domstolen hinder mot en begäran om förhandsavgörande.

56.      En nationell domstol har enligt artikel 267 FEUF en mycket vittgående möjlighet, det vill säga antingen ex officio eller på begäran av parterna i målet,(13) att hänskjuta en fråga till domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår inför den uppkommit sådana frågor om tolkningen eller giltigheten av unionsbestämmelser som kräver ett avgörande.(14)

57.      En domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell rätt, är enligt artikel 267 tredje stycket FEUF skyldig att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen när frågor om tolkningen av unionsrätten ställts till denna domstol. Ett rättsmedel i den mening som avses i denna bestämmelse måste kunna avse den riktiga tillämpningen av unionsrätten,(15) eftersom skyldigheten för den domstol som är sista instans att besluta om hänskjutande syftar till att förhindra att det i en medlemsstat uppstår en inhemsk rättspraxis som inte står i överensstämmelse med de unionsrättsliga reglerna.(16)

58.      Jag utgår från att Slovakiens högsta domstol i vart fall i målet vid den nationella domstolen är en domstol i den mening som avses i artikel 267 tredje stycket FEUF. Dess avgöranden kan visserligen prövas av den slovakiska författningsdomstolen. Denna domstol ska emellertid enbart säkerställa att den slovakiska författningen beaktas och har inte behörighet att kontrollera att nationella myndigheter och domstolar iakttar unionsrätten.(17)

59.      Unionsdomstolen har slagit fast att en nationell bestämmelse enligt vilken domstolar som inte dömer i sista instans är bundna av en högre instans rättsliga bedömning inte hindrar dessa från att ställa frågor till unionsdomstolen om tolkningen av de delar av unionsrätten som berörs av sådana rättsliga bedömningar. Det måste stå en domstol som inte dömer i sista instans fritt att ställa frågor till EU-domstolen, om den anser att ett avgörande i enlighet med en högre instans rättsliga bedömning skulle strida mot unionsrätten.(18)

60.      För att säkerställa unionsrättens företräde krävs det att den nationella domstolen, inom detta samarbete, fritt och vid den tidpunkt under förfarandet som den domstolen anser vara lämplig kan begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande, det vill säga även efter ett förfarande för kontroll av en bestämmelses grundlagsförenlighet.(19)

61.      Dessutom är en dom som meddelats av EU-domstolen i ett mål om förhandsavgörande bindande för den nationella domstolen vid dess avgörande av tvisten. En nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF är därför bunden av EU-domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna vid sitt avgörande av tvisten och ska i förekommande fall avvika från den högre domstolens bedömning när den mot bakgrund av nämnda tolkning finner att den är oförenlig med unionsrätten.(20)

62.      Denna ståndpunkt har visserligen intagits med avseende på domstolar som inte dömer i sista instans, men den måste i än högre grad gälla för domstolar som avgör unionsrättsliga frågor i sista instans men som omfattas av författningsdomstolens kontroll vad gäller iakttagande av den nationella konstitutionella rätten. Den nationella konstitutionella rätten kan visserligen ha företräde framför underordnad rätt men kan inte utgöra hinder för tillämpningen av unionsrätten.(21)

63.      Den första frågan ska således besvaras så att artikel 267 FEUF innebär en skyldighet för den nationella domstol vars beslut om tolkningen av unionsrätten inte går att överklaga att vid tvivel vad gäller tillämpningen av unionsrätten i ett anhängiggjort mål även utan att de berörda parterna begärt detta på eget initiativ begära förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol trots att den nationella författningsdomstolen redan avgjort tvisten och ålagt den förstnämnda domstolen att avgöra målet med beaktande av dess överväganden avseende den nationella konstitutionella rätten.

B –    Den andra frågan – Tillgång till lokaliseringsbeslutet i förfarandet för integrerat tillstånd

64.      Den andra frågan avser tillgång till beslutet om lokalisering av avfallsdeponin i förfarandet för integrerat tillstånd.

65.      I den första administrativa instansen anfördes att beslutet rörde affärshemligheter och att det därför inte fick delges. I den andra administrativa instansen fick emellertid allmänheten tillgång till beslutet. Högsta domstolen vill få klarhet i huruvida detta tillvägagångssätt är förenligt med IPPC-direktivet.

66.      Det ska därför undersökas huruvida lokaliseringsbeslutet hör till den information som i princip ska lämnas ut till allmänheten i ett förfarande för integrerat tillstånd (se nedan punkt 2) och i vilken mån skyddet för affärshemligheter motiverar ett undantag från utlämnandet (se nedan punkt 3) och slutligen om utlämnandet av information i den andra administrativa instansen uppfyllde de krav som fastställs i unionsrätten eller ägde rum för sent (se i detta avseende nedan punkt 4). Inledningsvis ska emellertid de tvivel som kommit till uttryck huruvida denna fråga kan tas upp till sakprövning prövas (se i detta avseende nedan punkt 1).

1.      Huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning

67.      Ekologická Skládka har anfört att lokaliseringsbeslutet enligt den slovakiska lagstiftningen är oberoende av det integrerade tillståndet för en anläggning (artikel 8.4 i lag nr 245/2003). Lokaliseringsbeslutet kan inte längre ifrågasättas i förfarandet för integrerat tillstånd. Det var därför inte nödvändigt att delge beslutet. Ekologická Skládka har härav till och med dragit slutsatsen att den andra frågan saknar relevans för utgången i målet vid den nationella domstolen och därför inte kan tas upp till sakprövning.

68.      Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, vilka ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat på eget ansvar, och som det inte ankommer på EU-domstolen att pröva riktigheten av, presumeras emellertid vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.(22)

69.      Frågan om och under vilka förutsättningar lokaliseringsbeslutet i förfarandet för integrerat tillstånd av en anläggning ska delges har ett uppenbart samband med en tvist om tillståndets lagenlighet. Ett fel i delgivningen kan nämligen utgöra ett fel i förfarandet. Den andra tolkningsfrågan från högsta domstolen kan följaktligen tas upp till sakprövning.

2.      Behovet av att ge tillgång till lokaliseringsbeslutet

70.      Vilken information som ska utlämnas till allmänheten i förfarandet för integrerat tillstånd ska bedömas med hjälp av artikel 15.1, artikel 6 och bilaga V i IPPC-direktivet.

a)      Utlämnande av information i förfarandet för integrerat tillstånd

71.      Enligt artikel 15.1 a i IPPC-direktivet ska den berörda allmänheten på ett tidigt stadium få reella möjligheter att delta i utfärdandet av ett tillstånd för nya anläggningar. Det förfarande som anges i bilaga V ska tillämpas för sådant deltagande.

72.      I bilaga V punkt 1 i IPPC-direktivet föreskrivs att allmänheten ska informeras om vissa omständigheter på ett tidigt stadium under beslutsprocessen och senast så snart som information rimligen kan ges. Dessa omfattar bland annat ansökan om tillstånd samt sådana uppgifter som anges i artikel 6.1.

73.      Enligt bilaga V punkt 2 ska den berörda allmänheten, inom lämpliga tidsramar, få tillgång till vissa uppgifter. Härvid rör det sig för det första om de viktigaste rapporter och utlåtanden som har lämnats till den eller de behöriga myndigheterna vid den tidpunkt då den berörda allmänheten informerades i enlighet med punkt 1 (punkt a) och för det andra annan information än den som avses i punkt 1, som är relevant för tillståndsbeslutet och som blir tillgänglig efter det att den berörda allmänheten har informerats i enlighet med punkt 1 (punkt b).

74.      Dessa bestämmelser kan tolkas restriktivt på så sätt att tillgång enbart måste ges till den information som anges i bilaga V punkt 2 i IPPC-direktivet, medan den information som omfattas av punkt 1 utlämnas vid en delgivning i samband med att tillståndsförfarandet inleds. De berörda originalhandlingarna, framför allt ansökan om tillstånd, behöver emellertid inte utlämnas enligt denna tolkning.

75.      Redan den information som ska utlämnas enligt bilaga V punkt 1 c och f talar dock för en mer omfattande tillgång av originalhandlingar. Uppgift ska nämligen lämnas om när och var samt på vilket sätt relevant information är tillgänglig. Den information som ska ges till allmänheten enligt punkt 1 är med andra ord inte uttömmande utan ska möjliggöra tillgång till ytterligare information som är av relevans för tillståndsförfarandet.

76.      Det skulle enligt bilaga V punkt 2 b även vara motsägelsefullt att ge tillgång till information som utlämnats i ett senare skede som är av relevans för tillståndet, men inte till den information som finns tillgänglig från början.

77.      Dessutom skulle ett beslut att inte utlämna tillståndsansökan och dess bilagor utgöra en inskränkning av den information som ska ges till allmänheten i förhållande till den ursprungliga versionen av IPPC-direktivet, i vilket det i artikel 15.1 uttryckligen föreskrevs att allmänheten skulle ges tillgång till tillståndsansökan. Vid utformningen av den nya lydelsen av artikel 15.1 i IPPC-direktivet genom direktiv 2003/35(23) avsåg lagstiftaren emellertid inte att minska insynen utan enligt skälen 10 och 11 i sistnämnda direktiv enbart att anpassa lagstiftningen till de mer vittsyftande kraven i Århuskonventionen.

78.      Syftet med denna konvention är inte att begränsa informationen till allmänheten, utan i artikel 6.6 föreskrivs uttryckligen att allmänheten ska kunna ta del av all information som är av betydelse för den beslutsprocess som avses i denna artikel och som finns tillgänglig under den tid förfarandet för allmänhetens medverkan pågår. Bestämmelserna i IPPC-direktivet om information till allmänheten ska så långt som möjligt tolkas i överensstämmelse med unionens folkrättsliga förpliktelser enligt Århuskonventionen som bland annat genomförts genom detta direktiv.(24) Det ska därför tolkas på så sätt att tillgång i princip ska ges till all information som är av relevans för förfarandet för integrerat tillstånd.

b)      Utlämnande av lokaliseringsbeslutet

79.      Enligt de överväganden som gjorts ovan skulle tillgång i princip ges till lokaliseringsbeslutet i förfarandet för integrerat tillstånd om detta var av relevans för tillståndet.

80.      Spontant skulle man kunna vänta sig att ett förfarande för integrerat tillstånd för en anläggning omfattar fastställandet av dess lokalisering. Den höga skyddsnivå för miljön som krävs enligt artiklarna 1 och 9.1 i IPPC-direktivet skulle säkerligen främjas om lokaliseringen av en anläggning valdes i syfte att minska en negativ miljöpåverkan.

81.      IPPC-direktivet omfattar emellertid inte tillstånd för en anläggning i dess helhet utan (enbart) de åtgärder som krävs för att skydda olika delar av miljön som berörs, det vill säga framför allt luft, vatten och mark. I direktivet regleras främst anläggningens drift och härvid bästa tillgängliga teknik som ska tillämpas. Lokaliseringsbeslutet kan visserligen påverka det integrerade tillståndet. I artikel 9.4 i IPPC-direktivet föreskrivs att anläggningens geografiska belägenhet samt de lokala miljöförhållandena ska beaktas vid tillståndvillkor. Det föreskrivs emellertid inte att även lokaliseringen ska fastställas i det integrerade tillståndsförfarandet eller att ett existerande lokaliseringsbeslut ska kontrolleras. Lokaliseringsbeslutet kan därför på sin höjd undantagsvis ifrågasättas indirekt när tillstånd för anläggningen inte får ges enligt IPPC-direktivet på grund av villkoren på den lokaliseringsort som fastställts.

82.      För avfallsdeponier gäller emellertid särskilda bestämmelser som fastställs i deponeringsdirektivet. Såvida deponier omfattas av IPPC-direktivet innehåller deponeringsdirektivet enligt artikel 1.2 de tillämpliga tekniska kraven för att konkretisera de allmänna kraven i IPPC-direktivet. Genom uppfyllandet av kraven i deponeringsdirektivet anses även de relevanta kraven enligt IPPC-direktivet vara uppfyllda.

83.      I bilaga I punkt 1 i deponeringsdirektivet regleras valet av lokalisering för en deponi. Bland annat i punkt 1.1 a föreskrivs att krav som rör avståndet från platsens yttre gräns till bostads- och rekreationsområden samt tätbebyggelse ska beaktas. Deponin kan enligt punkt 1.2 tillåtas endast om det framkommer att deponin inte utgör någon allvarlig risk för miljön.

84.      Det kan visserligen ifrågasättas huruvida bestämmelserna i deponeringsdirektivet om val av lokalisering konkretiserar ”relevanta tekniska krav” i IPPC-direktivet i den mening som avses i artikel 1.2 i deponeringsdirektivet, vid utfärdande av tillstånd för en deponi ska enligt artikel 8 a i i deponeringsdirektivet emellertid samtliga krav i direktivet beaktas. Det integrerade tillståndet för en deponi får följaktligen inte utfärdas om kraven på lokalisering har åsidosatts.

85.      Även om de krav som uppställs i deponeringsdirektivet på lokalisering av en deponi skulle uteslutas från förfarandet för integrerat tillstånd skulle lokaliseringsbeslutet för övrigt fortfarande vara av intresse. I detta förfarande ska nämligen olika omständigheter som är beroende av lokaliseringen beaktas. Redan ansökan om tillstånd ska enligt artikel 7 d i deponeringsdirektivet innehålla en beskrivning av förhållandena inom anläggningens område, inklusive dess hydrogeologiska och geologiska egenskaper.(25) Kraven på skydd för mark och vatten enligt bilaga I punkt 3 återupptar villkoren för lokalisering. Ett administrativt beslut om lokaliseringen för en deponi ska även beakta dessa punkter och således innehålla motsvarande information.

86.      Slutligen är även ett beslut om lokaliseringen av en avfallsdeponi som fattas på förhand i ett förfarande för integrerat tillstånd av relevans såtillvida om det enligt den nationella lagstiftningen anger förutsättningarna för det integrerade tillståndet.

87.      Således hör ett lokaliseringsbeslut i vart fall till den information som är relevant för det integrerade tillståndsförfarandet. Detta är anledningen till att det enligt artikel 11.2 g i den slovakiska lagen nr 245/2003 uttryckligen krävs att det ska utlämnas tillsammans med ansökan om tillstånd. Av det skälet ska i ett förfarande för integrerat tillstånd i princip tillgång ges till ett administrativt beslut om anläggningens lokalisering som fattas i ett tidigare skede.

3.      Skydd för affärshemligheter

88.      Tillgång till information kan emellertid vägras om skyddsintressen utgör hinder för ett utlämnande. Enligt artikel 15.3 i IPPC-direktivet ska kraven i artikel 15.1 tillämpas på allmänhetens deltagande med de begränsningar som fastställs i artikel 4.1, 4.2 och 4.4 i direktivet om miljöinformation.

89.      Enligt artikel 4.2 d i direktivet om miljöinformation får medlemsstaterna avslå en begäran om tillgång till information, om utlämnande av informationen skulle ha negativa följder för sekretess som omfattar kommersiell eller industriell information, där sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller unionslagstiftning i syfte att skydda legitima ekonomiska intressen, inbegripet det allmänna intresset att behålla sekretess för insynsskydd för statistiska uppgifter och skattesekretess.

90.      Skälen till avslag av en begäran om tillgång till information ska emellertid tolkas restriktivt enligt artikel 4.2 i direktivet om miljöinformation, varvid det i det särskilda fallet ska tas hänsyn till allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut.(26) Även om handlingar innehåller affärshemligheter ska enligt artikel 4.4 tillgång i vart fall ges till de delar som inte betraktas som företagshemligheter.

91.      Domstolen kan inte definitivt avgöra huruvida lokaliseringsbeslutet skulle behandlas konfidentiellt på grund av sekretess som omfattar kommersiell information, eftersom högsta domstolen inte har yttrat sig om eventuell sekretess som omfattar kommersiell information. Det ankommer således på de nationella domstolarna att pröva detta.

92.      Av den omständigheten att lokaliseringsbeslutet utlämnades av den andra administrativa instansen kan det emellertid presumeras att det inte innehöll några affärshemligheter. Det har hittills inte heller anförts några omständigheter, inte ens av Ekologická Skládka, som skulle kunna leda till slutsatsen att beslutet överhuvudtaget innehåller skyddsvärd information. Däremot föreligger ett stort intresse från allmänhetens sida att få information om lokaliseringen av en avfallsdeponi. Detta intresse överväger i allmänhet intresset av skydd för information avseende företaget.

93.      Av det skälet utgår jag i samband med följande prövning från att lokaliseringsbeslutet helt eller delvis inte kan omfattas av skyddet för affärshemligheter.

4.      Tidpunkten för utlämnandet

94.      Det ska således prövas om utlämnandet av lokaliseringsbeslutet i den andra administrativa instansen uppfyllde de krav som fastställs i IPPC-direktivet eller om beslutet utlämnades för sent.

95.      Enligt artikel 15.1 i IPPC-direktivet krävs att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt deltaga i förfaranden för meddelande av tillstånd för nya anläggningar. Detta framgår ännu tydligare i artikel 6.4 i Århuskonventionen som ska genomföras genom direktivet. Enligt denna bestämmelse ska allmänhetens deltagande ske på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt.

96.      Det räcker emellertid inte enbart att information utlämnas. Enligt bilaga V punkt 3 i IPPC-direktivet har den berörda allmänheten rätt att yttra sig till den behöriga myndigheten innan beslut fattas. Enligt punkt 4 ska resultatet av de samråd som har hållits beaktas på vederbörligt sätt vid beslutsfattandet. Detta motsvarar artikel 6.7 och 6.8 i Århuskonventionen.

97.      Om lokaliseringsbeslutet inte helt och hållet omfattas av skyddet för affärshemligheter och tillgång därför ska ges till detta, vilket är utgångspunkten, uppfyller förfarandet avseende det integrerade tillståndsbeslut som fattades i första instans följaktligen inte kraven i IPPC-direktivet. Allmänheten hade inte tillgång till lokaliseringsbeslutet och kunde varken yttra sig om huruvida detta hade beaktats eller huruvida det uppfyllde de krav som fastställdes i bilaga I punkt 1 i deponeringsdirektivet.

98.      Högsta domstolen har anfört att utlämnandet av den anledningen skedde för sent. Ett tillräckligt deltagande från allmänhetens sida har inte säkerställts.

99.      I den andra administrativa instansen utlämnades emellertid lokaliseringsbeslutet, och allmänheten hade enligt det integrerade tillståndsbeslutet, som ändrats i detta förfarande, 30 dagar för att yttra sig. Den slovakiska författningsdomstolen har anfört att det är möjligt att förfarandefelet har avhjälpts genom utelämnandet. Den uppgav att den andra administrativa instansen enligt de allmänna principerna i det slovakiska administrativa förfarandet kunde ändra förvaltningsbeslutet i dess helhet och även var skyldig att på ett meningsfullt sätt rådfråga allmänheten.

100. Visserligen innehåller varken IPPC-direktivet eller deponeringsdirektivet bestämmelser om avhjälpande av fel som begåtts i förfarandet. Det har i unionslagstiftningen i princip erkänts(27) att fel som begåtts i förfarandet kan avhjälpas, och IPPC-direktivet och deponeringsdirektivet kan inte heller tolkas så att de utesluter avhjälpande av förfarandefel. I domen i målet Wells har en motsvarande bedömning gjorts med avseende på en fullständig avsaknad av en miljökonsekvensbedömning när det uppgetts att inhibition av ett redan utfärdat tillstånd i syfte att göra en miljökonsekvensbeskrivning (som inte har genomförts) i enlighet med MKB-direktivet är lämpliga åtgärder för att åtgärda åsidosättandet av detta direktiv.(28)

101. I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om avhjälpande av förfarandebrister i förfarandet för integrerat tillstånd för avfallsdeponier är i detta avseende nationella bestämmelser tillämpliga. De processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(29)

102. När de vanliga nationella bestämmelserna om avhjälpande av förfarandefel är tillämpliga är likvärdighetsprincipen uppfylld. Enligt effektivitetsprincipen måste åtgärden för avhjälpande försätta de berörda parterna i samma situation som de hade befunnit sig i om förfarandefelet inte hade begåtts.(30) Vidare får denna åtgärd inte göra det möjligt att kringgå unionsrätten eller att inte tillämpa den, och den måste förbli ett undantag.(31) Annars blir det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av denna bestämmelse.

103. Den omständigheten att den andra administrativa instansen gett tillgång till den information som inledningsvis saknades och möjlighet att yttra sig och att den andra administrativa instansen hade rätt att ändra det beslut som fattats i första instans som svar på yttrandet är följaktligen nödvändiga men inte tillräckliga villkor för att avhjälpa förfarandefelet.

104. För att ett förfarandefel ska kunna avhjälpas förutsätts nämligen också att alla alternativ fortfarande stod öppna vid tidpunkten för allmänhetens kompletterande deltagande. I annat fall skulle denna etapp i förfarandet som äger rum i efterhand enbart vara en formalitet och skulle inte kunna fylla funktionen att låta allmänheten delta i förfarandet.

105. Det ankommer på de nationella domstolarna att avgöra huruvida alla alternativ fortfarande stod öppna vid allmänhetens kompletterande deltagande. Härvid kan de bland annat pröva vilka följder den omständigheten att en administrativ instans inte avgör ärendet har. De kan även betrakta den omständigheten om avgörandet i första instans vid tidpunkten för avhjälpandet redan genomförts i praktiken och om allmänheten på så sätt ställts inför ett fullbordat faktum eller om den andra administrativa instansen öppet och objektivt tagit ställning till eventuella invändningar som avgörande. Eftersom det rörde sig om lokaliseringen av en avfallsdeponi var i detta avseende en prövning av de krav som uppställs i bilaga I punkt 1 i deponeringsdirektivet vad gäller val av lokalisering för deponier att förvänta.

5.      Slutsats avseende den andra frågan

106. Sammanfattningsvis ska den andra frågan således besvaras så att allmänheten i förfarandet för integrerat tillstånd till en avfallsdeponi enligt artikel 15.1 och bilaga V i IPPC-direktivet måste ges tillgång till ett beslut om lokalisering av deponin som föregår förfarandet såvida inte vägande skäl utgör hinder mot denna delgivning, till exempel affärshemligheter. Om begäran om tillgång till denna handling inledningsvis avslås utan tillräcklig motivering så kan denna brist avhjälpas i ett senare skede enligt den nationella lagstiftningen i det administrativa förfarandet om allmänheten genom delgivning i ett senare skede försätts i den situation som den hade befunnit sig i om tillgång redan hade getts från början.

C –    Den tredje frågan – Tillämpningen av MKB-direktivet

107. Högsta domstolen vill genom den tredje frågan få klarhet i huruvida giltigheten av det ursprungliga yttrandet avseende deponeringsprojektets miljökonsekvenser från år 1999 kunde förlängas år 2006 utan att det gjordes en ny prövning av miljöpåverkan.

108. Ekologická Skládka betvivlar att denna fråga är av relevans för utgången i målet vid den nationella domstolen. Författningsdomstolen har nämligen redan slagit fast att eventuella brister i miljökonsekvensbedömningen inte är föremål för målet vid den nationella domstolen. De kan enbart prövas separat i det förfarande som föreskrivs i detta avseende och har i målet vid den nationella domstolen inte heller kritiserats av de berörda parterna.

109. Denna invändning sammanhänger med den fråga som jag har lämnat öppen i samband med svaret på den första tolkningsfrågan, nämligen om det enligt unionsrätten krävs eller är möjligt att en nationell domstol prövar vissa miljörättsliga frågor ex officio trots att detta inte föreskrivs i den nationella lagstiftningen.(32) Den tredje tolkningsfrågan ska därför jämförd med den första tolkningsfrågan tolkas på så sätt att frågan uppkommer om det enligt MKB-direktivet är tillåtet att giltigheten av ett yttrande om miljökonsekvensbedömning kan förlängas utan att det görs en ny prövning av miljöpåverkan (se i detta avseende nedan punkt 1), om denna fråga måste prövas i samband med det integrerade tillståndet, trots att det i den nationella lagstiftningen föreskrivs ett särskilt förfarande för invändningar om brister i miljökonsekvensbedömningen (se i detta avseende nedan punkt 2) och om detta måste eller får inledas ex officio enligt unionsrätten (se i detta avseende nedan punkt 3).

1.      MKB-direktivet

a)      Tillämpningen av MKB-direktivet

110. För att kunna bedöma om miljökonsekvensbedömningen från år 1999 år 2006 fick förlängas utan att det gjordes någon ny undersökning av miljöpåverkan ska det inledningsvis klargöras om MKB-direktivet överhuvudtaget är tillämpligt.

111. Domstolen har slagit fast att det enligt MKB-direktivet i de fall där ett tillstånd utfärdats efter den fastställda dagen för införlivande av MKB-direktivet, men tillståndsförfarandet formellt har inletts före denna tidpunkt (så kallade pipeline-projekt), inte krävs någon bedömning av konsekvenserna för miljön.(33)

112. Enligt artikel 2 i anslutningsakten(34) skulle MKB-direktivet införlivas i Slovakien vid tidpunkten för anslutningen, det vill säga den 1 maj 2004.

113. Som formellt inledande av tillståndsförfarandet kommer vid första anblicken ansökan om integrerat tillstånd i fråga. Den framställdes den 25 september 2007 vilket innebär att MKB-direktivet är tillämpligt.

114. På grund av den information som handlingarna i målet innehåller ska det även prövas huruvida de tre på varandra följande förfarandena, nämligen miljökonsekvensbedömningen, fastställande av lokaliseringen och det integrerade tillståndet utgör ett enhetligt tillståndsförfarande i den mening som avses i MKB-direktivet.(35) I det fallet skulle redan den begäran om att inleda miljökonsekvensbedömningen som framställdes den 16 december 1998 anses som formellt inledande av tillståndsförfarandet i den mening som avses i MKB-direktivet. I det fallet skulle MKB-direktivet inte vara tillämpligt.

115. För detta talar framför allt den omständigheten att miljökonsekvensbedömningen gjorts i syfte att uppföra avfallsdeponin. Den omständigheten att miljökonsekvensbedömningen enligt den slovakiska lagstiftningen är föremål för ett annat förfarande än det egentliga tillståndsförfarandet ska inte medföra en utvidgning av MKB-direktivets tillämpningsområde i tiden.

116. Eftersom förfarandet för bedömning av miljökonsekvenserna är ett formellt administrativt förfarande, skiljer det sig från informella kontakter för att förbereda en ansökan om tillstånd som domstolen inte har betraktat som inledande av ett tillståndsförfarande.(36)

117. En bedömning av miljökonsekvenserna kan således inte anses inleda tillståndsförfarandet enbart när det hänför sig till ett annat förfarande vars genomförande inte påbörjats i praktiken.(37) Avgörande i detta avseende är om deponeringsprojektet har pågått kontinuerligt eller avbrutits.(38)

118. Staden Pezinok har ändrat sin planering vid flera tillfällen på så sätt att den avslagit begäran om att uppföra en deponi. Dessa beslut har enligt den slovakiska lagstiftningen emellertid inte lett till att projektet avslutats. Trots att det på ytan föreligger likheter skiljer sig förevarande fall även från den ursprungliga situationen i domen i målet Gedeputeerde Staten van Noord-Holland. I detta mål ändrade en kommun också helt och hållet planer flera gånger. Domstolen slog således fast att den sista planeringen utgjorde en ny plan.(39) I detta förfarande var emellertid kommunen sökande och inledde därför ett nytt tillståndsförfarande.(40)

119. I förevarande fall har Ekologická Skládka framställt begäran. Dess argumentation talar för en kontinuerlig fortsättning, eftersom fördröjningar i förhållande till den ursprungliga tidsplanen framför allt berodde på motstånd från staden Pezinok.

120. Begäran om att inleda förfarandet för miljökonsekvensbedömning överlämnades visserligen av ett annat bolag, Pezinské tehelne a.s. De båda bolagen förefaller emellertid vara kopplade till varandra. Pezinské tehelne a.s. stöder uppenbarligen genomförandet av projektet, eftersom det har begärt att giltigheten av miljökonsekvensbedömningen förlängs medan Ekologická Skládka deltog i lokaliseringsförfarandet. Båda bolagen begärde dessutom gemensamt att prövning skulle ske på administrativ väg, vilken ledde till antagandet av lokaliseringsbeslutet.

121. Ett fullständigt utbyte av det bolag som vill genomföra projektet skulle inte nödvändigtvis leda till antagandet att projektet avbryts tillfälligt. Det ligger nämligen nära till hands att överföra det ekonomiska intresse som ett bolag har av ett projekt till ett annat bolag utan att ändra själva projektet i väsentliga delar.

122. Slutligen ankommer det emellertid på den nationella domstolen att pröva om deponeringsprojektet pågått kontinuerligt eller avbrutits och påbörjats på nytt i ett senare skede. Redan av det skälet ska förevarande fråga undersökas trots att det har ifrågasatts huruvida MKB-direktivet är tillämpligt i tiden.

123. Att högsta domstolen har ett intresse av att besvara denna fråga framgår för övrigt av flera parters argumentation att Slovakien redan innan anslutningen till unionen utformade och tillämpade den nationella lagstiftningen i Slovakien i enlighet med MKB-direktivet. Det ligger därför nära till hands att av tidsmässiga skäl enbart behandla miljökonsekvensbedömningar som genomförts enligt den nationella lagstiftningen på samma sätt som en bedömning på vilken MKB-direktivet redan är tillämpligt.(41) Domen i målet Ynos(42) utgör inte hinder för ett sådant tillvägagångssätt, eftersom tillståndsförfarandet visserligen började före Slovakiens anslutning men avslutades först mycket senare.

b)      Kriterierna för förlängning av giltigheten av miljökonsekvensbeslutet

124. Om det skulle visa sig att MKB-direktivet är tillämpligt på tillståndet för deponeringsprojektet eller att det enligt den nationella lagstiftningen krävs att bestämmelserna i detta direktiv tillämpas på motsvarande sätt så uppkommer frågan om det var förenligt med direktivet att år 2006 förlänga giltigheten av miljökonsekvensbeslutet från år 1999.

125. Den nationella domstolen måste således inledningsvis pröva om bedömningen från år 1999 uppfyllde samtliga krav i MKB-direktivet. En otillräcklig bedömning kan nämligen inte heller vid en förlängning av giltigheten ersätta en bedömning i den mening som avses i direktivet.

126. Frågan huruvida giltigheten av en tillräckligt omfattande bedömning kan förlängas regleras inte i MKB-direktivet. Avgörande är emellertid syftet med miljökonsekvensbedömningen som fastställs i artikel 2.1 i MKB-direktivet. Enligt denna bestämmelse ska projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering bli föremål för en miljöbedömning. Denna bedömning kan inte begränsa sig till den påverkan som uppkommit i samband med genomförandet av projektet vid en viss tidpunkt i det förflutna. Den måsta däremot omfatta all inverkan som kan förväntas uppkomma vid tidpunkten för godkännandet.

127. Detta framgår för övrigt även av bilaga II punkt 13 i MKB-direktivet, som omfattar ändringar av projekt,(43) varvid begreppet ändringar ska ges en vidsträckt tolkning.(44)

128. Om miljöförhållandena eller projektet ändras så att annan huvudsaklig miljöpåverkan kan uppkomma så måste förfarandet för miljökonsekvensbedömning kompletteras eller till och med helt och hållet genomföras på nytt. Det kan därför vara nödvändigt att undersöka om miljökonsekvensbedömningen vid tidpunkten för godkännandet ger en korrekt bild av den huvudsakliga miljöpåverkan som projektet kan antas medföra.(45) En aktualiseringsbedömning måste således genomföras för att fastställa om en kompletterande miljökonsekvensbedömning är nödvändig.

129. I målet vid den nationella domstolen kunde olika omständigheter ha varit av betydelse för en aktualiseringsbedömning.

130. En första aspekt följer av händelseförloppet. Vid miljökonsekvensbedömningen ska i princip den konkreta utformningen av projektet beaktas såsom denna beskrivs i det integrerade tillståndet.(46) Det skulle inte vara förvånande om projektets miljöpåverkan skulle ha ändrats i förhållande till miljökonsekvensbedömningen. Deponeringsdirektivet antogs först samma år som miljökonsekvensbeslutet, men de krav som uppställs i direktivet ska beaktas inom ramen för det integrerade tillståndet. Även om Republiken Slovakien år 1999 redan tillämpade unionsrätten i väntan på anslutningen är det inte uppenbart att konsekvenserna av deponeringsdirektivet för deponins miljöpåverkan redan beaktats vid miljökonsekvensbedömningen.

131. Staden Pezinok har sedan miljökonsekvensbedömningen dessutom ändrat sina planer. Det kan därför framför allt inte uteslutas att en ny bedömning måste göras av deponeringsprojektets miljöpåverkan med avseende på den ändrade användningen av intilliggande områden som ännu inte beaktats. Denna användning kan vara känsligare i förhållande till inverkan av en deponi eller förstärka de kumulativa effekterna i förhållande till den ursprungliga bedömningen.(47)

132. Förstärkta kumulativa effekter uppkommer emellertid även till följd av att den befintliga avfallsdeponin i Pezinok inte, såsom antagits vid miljökonsekvensbedömningen, stängdes år 2001, utan i vart fall var öppen fram till den 31 oktober 2007, möjligtvis till och med längre. Därigenom kan belastningen i området ha ökat.

c)      Allmänhetens deltagande i beslutsprocessen om huruvida en tidigare miljökonsekvensbedömning är tillräcklig

133. Av skälen i begäran om förhandsavgörande framgår att högsta domstolen även vill få klarhet i huruvida aktualiseringsbedömningen utan deltagande från allmänhetens sida enbart kunde göras på grundval av en begäran av exploatören.

134. Det ska i detta avseende erinras om att syftet med aktualiseringsbedömningen är att fastställa om det krävs att allmänheten deltar på nytt. En avvägning ska göras av intresset av ett effektivt och snabbt administrativt förfarande och allmänhetens rättigheter. Ett deltagande från allmänhetens sida skulle belasta förfarandet, särskilt som det under tillståndsförfarandet möjligen vid ett flertal tillfällen måste prövas om miljökonsekvensbedömningen efter de ändringar av omständigheterna som skett fortfarande är tillräckligt aktuell.

135. Även om allmänheten inte deltar i aktualiseringsbeslutet saknar allmänheten inte rättsmedel. Aktualiseringsbeslutet uppvisar paralleller med den preliminära bedömningen om en bedömning överhuvudtaget måste göras vid projekt av mindre omfattning som anges i bilaga II i MKB-direktivet. Vid den preliminära bedömningen måste de behöriga myndigheterna säkerställa att inget projekt som kan antas medföra betydande påverkan på miljön i den mening som avses i direktivet undantas från kravet på miljökonsekvensbeskrivning annat än om det bestämda projekt som undantagits, på grundval av en helhetsbedömning, kan anses vara sådant att det inte kan ha betydande inverkan på miljön.(48) Allmänheten, liksom för övrigt andra berörda nationella myndigheter, måste kunna säkerställa att kontrollskyldigheten iakttas, i förekommande fall genom att väcka talan vid domstol.(49) För att garantera ett effektivt rättsligt skydd är den behöriga nationella myndigheten skyldig att underrätta allmänheten och myndigheterna om skälen till avslagsbeslutet, antingen i själva beslutet eller, på deras begäran, i ett senare meddelande.(50)

136. Dessa principer måste också gälla för en aktualiseringsbedömning, eftersom denna också syftar till att fastställa betydande påverkan på miljön som ännu inte bedömts i tillräcklig omfattning. Det är mot bakgrund av vad som anförts ovan som det ska överlämnas åt medlemsstaterna att fastställa om och i förekommande fall på vilket sätt allmänheten ska få delta i aktualiseringsbeslutet.(51)

d)      Slutsats i denna del

137. Sammanfattningsvis kan fastställas att en miljökonsekvensbedömning som genomförts i ett tidigare skede fortfarande är giltig om MKB-direktivet är tillämpligt i tiden (ratione temporis), om den vid tidpunkten för godkännandet ger en korrekt bild av den huvudsakliga miljöpåverkan som projektet kan antas medföra. Undersökningen av om miljöförhållandena eller projektet har förändrats i sådan utsträckning att en annan betydande negativ miljöpåverkan kan uppkomma kräver inte ett deltagande från allmänhetens sida.

2.      Huruvida det är tillåtet att frikoppla det rättsliga skyddet med avseende på olika förutsättningar för att utfärda ett tillstånd

138. För målet vid den nationella domstolen är vad som anförts i det föregående enbart av relevans om brister i miljökonsekvensbedömningen i förfarandet för integrerat tillstånd överhuvudtaget kan göras gällande. Detta förefaller vara uteslutet enligt den slovakiska lagstiftningen, eftersom författningsdomstolen i detta avseende har hänvisat till ett särskilt rättsligt förfarande. Det ska därför prövas om det är förenligt med unionsrätten att ur domstolsförfarandet om bedömning av det integrerade tillståndet för deponin utesluta prövningen av eventuella brister i en tidigare miljökonsekvensbedömning och inleda ett särskilt rättsligt förfarande i detta avseende.

139. Enligt IPPC-direktivet krävs inte att miljökonsekvensbedömningen genomförs som del av förfarandet för integrerat tillstånd. Den information som erhållits i samband med miljökonsekvensbedömningen måste visserligen beaktas enligt artikel 9.2 i IPPC-direktivet. Enligt artikel 1 och skäl 11 i IPPC-direktivet ska nämnda direktiv emellertid tillämpas utan att det påverkar MKB-direktivet. Medlemsstaterna kan enligt IPPC-direktivet därför i princip genomföra de båda direktiven i olika förfaranden och även skilja den rättsliga prövningen av dessa förfaranden.

140. Det integrerade tillståndet för en deponi är enligt den slovakiska lagstiftningen emellertid såväl ett tillstånd för dess drift i den mening som avses i IPPC-direktivet som ett tillstånd för uppförande av deponin (artikel 8.3 i den slovakiska lagen nr 245/2003). Tillståndet för att uppföra deponin är emellertid ett tillstånd i den mening som avses i artikel 1.2 i MKB-direktivet. Av det skälet får det enbart utfärdas efter en miljökonsekvensbedömning. Följaktligen följer kopplingen mellan miljökonsekvensbedömningen och det integrerade tillståndet av den slovakiska lagstiftningen, trots att en sådan inte krävs enligt unionsrätten.

141. Enligt artikel 10a i MKB-direktivet ska den berörda allmänheten ha rätt att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av bestämmelserna om allmänhetens deltagande i MKB-direktivet prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag. Domstolsprövningen av tillståndet för uppförande av deponin måste följaktligen även omfatta miljökonsekvensbedömningen.

142. Behovet av en prövning innebär emellertid inte nödvändigtvis att enskilda prövningsföremål, till exempel miljökonsekvensbedömningen, inte kan prövas i ett särskilt prövningsförfarande.

143. I unionsrätten regleras nämligen inte i detalj hur prövningsförfarandet ska utformas. Denna uppgift ankommer på medlemsstaterna. De processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten får varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande förfaranden som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(52)

144. Det kan finnas skäliga grunder för att skapa särskilda prövningsförfaranden för enskilda prövningsföremål. Framför allt ökar rättssäkerheten för sökandena om vissa frågor slutgiltigt klargörs på förhand innan omfattande ytterligare förfaranden genomförs.

145. Miljökonsekvensbedömningen kan till sin natur emellertid inte vara föremål för en rättssäker bedömning i flera steg. Den måste nämligen omfatta miljöpåverkan av det godkända projektet och det tillstånd som den berörda miljön befinner sig i vid denna tidpunkt.(53) Det skulle därför inte vara förenligt att på ett tidigt stadium under förfarandet dra slutgiltiga slutsatser om miljöpåverkan. I vart fall måste det även vara möjligt att vid denna senare tidpunkt göra gällande de luckor i miljökonsekvensbedömningen som uppkommer eller framgår först senare.

146. Därutöver måste brister i frikopplade etapper i förfarandet även påverka efterföljande etapper. Om domstolen i en tvist drar slutsatsen att miljökonsekvensbedömningen var felaktig får projektet under detta domstolsförfarande inte godkännas eller genomföras slutgiltigt.(54) Uppdelningen av det rättsliga skyddet får inte leda till att personer eller organisationer som enligt artikel 10a i MKB-direktivet har rätt att få en rättslig prövning av huruvida ett beslut är lagenligt i processuellt och materiellt hänseende utesluts från prövningen av vissa avskilda etapper i förfarandet. Ett sådant system får slutligen inte på ett oproportionerligt sätt öka de arbetsinsatser som allmänheten måste utföra för att väcka talan mot ett projekt.

147. Ett nationellt system för rättsligt skydd som inte uppfyller dessa krav skulle inte vara förenligt med effektivitetsprincipen, eftersom det medför att det blir orimligt svårt eller till och med omöjligt att göra gällande rättigheter som följer av unionsrättens miljölagstiftning.

148. I detta fall krävs för att de berörda direktiven ska ha ändamålsenlig verkan att de oegentligheter som uppkommit vid genomförandet av tidigare etapper i förfarandet prövas inom ramen för en tvist avseende senare etapper i förfarandet.(55) Detta skulle särskilt vara påkallat när de nationella myndigheternas uppträdande i kombination med bestämmelserna om rättsligt skydd skulle medföra att en person fråntas varje möjlighet att göra gällande sina rättigheter inför de nationella domstolarna,(56) exempelvis genom att behöriga myndigheter döljer möjligheterna till rättsligt skydd.

149. Domstolen förfogar inte över tillräckliga upplysningar för att i förevarande mål slutgiltigt klargöra om utformningen av det rättsliga skyddet i Slovakien eller tillämpningen av detta i förevarande fall är förenligt med effektivitetsprincipen. Begäran om förhandsavgörande ger emellertid anledning att ifrågasätta detta. Högsta domstolen har nämligen visat att det finns stöd för ett hemligt samförstånd mellan Ekologická skládka och de behöriga myndigheterna:

–        Det har uppenbarligen anförts att direktören för den myndighet som fattade lokaliseringsbeslutet själv är ägare till mark inom projektområdet och tillsammans med sina syskon var ledamot i Ekologická skládkas styrelse.(57)

–        Križan m.fl. uteslöts ur lokaliseringsförfarandet, eftersom deras rättigheter ännu inte berördes direkt. I förfarandet för integrerat tillstånd gjordes emellertid gällande att lokaliseringsbeslutet var bindande för dem.(58)

–        I förfarandet för integrerat tillstånd i första instans hemlighölls lokaliseringsbeslutet utan uppenbar anledning.(59)

150. Det ankommer på de nationella domstolarna att göra en konkret prövning av dessa omständigheter som vid tveksamheter kan vara av användning för begäran om förhandsavgörande för att erhålla mer precis information om tillämpningen av effektivitetsprincipen i vissa situationer.

151. Sammanfattningsvis kan fastställas att det är förenligt med unionsrätten att ur ett domstolsförfarande om prövning av det integrerade tillståndet för uppförande av en deponi utesluta prövningen av eventuella brister i en tidigare miljökonsekvensbedömning och inleda ett särskilt rättsligt förfarande om denna frikoppling av det rättsliga skyddet inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få till stånd en domstolsprövning av det integrerade tillståndet. Om utformningen av det rättsliga skyddet eller dess användning inte uppfyller dessa krav så krävs för att de berörda direktiven ska ha ändamålsenlig verkan att oegentligheterna vid genomförandet av de tidigare etapperna prövas inom ramen för en tvist avseende senare etapper i förfarandet.

3.      Prövning av vissa rättsfrågor ex officio

152. En prövning av eventuella brister i miljökonsekvensbedömningen i målet vid den nationella domstolen skulle emellertid kunna utgöra hinder mot en andra slutsats av författningsdomstolen. Denna kritiserade nämligen även att de berörda parterna inte hade ifrågasatt giltigheten av miljökonsekvensbedömningen. Högsta domstolen dömde därför utöver yrkandena (ultra petita) och överskred därigenom sina befogenheter. Högsta domstolen vill av det skälet få klarhet i huruvida den enligt unionsrätten kan pröva denna fråga ex officio.

153. Även i detta avseende gäller i princip i brist på tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser principen om medlemsstaternas processuella autonomi, som emellertid ska utövas med iakttagande av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.(60)

154. Av begäran om förhandsavgörandet framgår inte huruvida frågor avseende den nationella lagstiftningen kan prövas ex officio. Det saknas därför stöd för att göra en prövning av om likvärdighetsprincipen innebär att brister i miljökonsekvensbedömningen ska prövas ex officio. Förevarande fall skiljer sig i detta avseende från domen i målet van der Weerd där frågan uppkom huruvida de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna var förenliga med nationella bestämmelser rörande ordre public som enligt den nederländska lagstiftningen fick prövas ex officio.(61)

155. Med avseende på effektivitetsprincipen ska varje fall, då frågan om en nationell processuell regel leder till att tillämpningen av unionsrätten blir omöjlig eller orimligt svår uppkommer, analyseras med beaktande av bestämmelsens ställning i förhållande till hela förfarandet, dess förlopp och särdrag, inför de olika nationella instanserna. Ur denna synvinkel finns det anledning att i förekommande fall även beakta de principer som det nationella rättssystemet bygger på, som till exempel skyddet för rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om förfarandets tillfredsställande handläggning.(62) Det är fråga om enskilda bedömningar vari hänsyn tagits till hela det faktiska och juridiska sammanhanget i varje enskilt fall. Dessa avgöranden kan inte överföras automatiskt till andra områden än de som avgörandena avsåg.(63)

156. Nationella bestämmelser enligt vilka nationella domstolar åläggs att inte ex officio pröva en grund som är hänförlig till det förhållandet att unionsrättsliga bestämmelser har överträtts, då prövningen av denna grund tvingar dem att åsidosätta den princip om passivitet som det åligger dem att beakta, genom att gå utöver tvistens ramar såsom dessa har angetts av parterna och genom att basera sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part som har intresse av att nämnda bestämmelser tillämpas har grundat sitt yrkande är i princip förenliga med effektivitetsprincipen.(64)

157. En sådan begränsning av den nationella domstolens behörighet kan motiveras med hänsyn till principen om att initiativet till en process tillkommer parterna och att domstolen följaktligen endast kan handla ex officio i undantagsfall, på grund av allmänintresset. Genom denna princip skyddas rätten till försvar och säkerställs förfarandets riktiga förlopp i synnerhet genom att man undviker att förfarandet försenas till följd av bedömningen av de nya grunderna.(65)

158. Dessa anmärkningar har gjort sig gällande i förfaranden rörande integrering i statliga obligatoriska försäkringssystem(66) och bevisning av en djursjukdom på vilken åtgärder som är oförmånliga för det berörda jordbruket grundar sig.(67)

159. Det viktigaste fallet i vilket nationella domstolar ändock är skyldiga att pröva en unionsrättslig fråga ex officio avser däremot artikel 6.1 i direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal.(68) Med hänsyn till att konsumenter befinner sig i underläge i förhållande till sina avtalsparter föreskrivs i denna bestämmelse att ett oskäligt avtalsvillkor inte är bindande för en konsument. Såsom framgår av rättspraxis utgör lagrummet en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga. Domstolen har i syfte att säkerställa deras effektivitet slagit fast att de nationella domstolarna har en skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt.(69)

160. Det finns även ett behov av att skydda miljön och ett väsentligt allmänintresse av att den miljökonsekvensbedömning som föreskrivs i unionsrätten genomförs på ett korrekt sätt.

161. MKB-direktivet innehåller emellertid inte några bestämmelser som är jämförbara med dem i artikel 6.1 i direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal vad gäller följderna av brister i en miljökonsekvensbedömning för giltigheten av tillstånd. Det föreskrivs framför allt inte att ett tillstånd är ogiltigt vid brister i miljökonsekvensbedömningen.

162. I förevarande fall saknar det betydelse huruvida den omständigheten att man fullständigt avstått från en i unionsrätten föreskriven miljökonsekvensbedömning eventuellt ska prövas ex officio. En sådan prövning utgör en viktig grund för formuleringen av invändningar som framförs mot ett projekt av miljörättsliga skäl.

163. Jag anser emellertid inte att det krävs att man i varje fall prövar de tvivel som gjorts gällande vad gäller aktualiteten av en miljökonsekvensbedömning ex officio. När en miljökonsekvensbedömning föreligger så ska denna ge eventuella sökanden tillräckligt mycket information för att dessa ska kunna göra gällande eventuella luckor i prövningen. Sådana brister kan även relativt lätt uppkomma med tiden eller förändringar i de yttre omständigheterna utan att de nödvändigtvis leder till ytterligare betydande miljöpåverkan. En kompletterande prövning krävs slutligen redan när en sådan kompletterande inverkan kan inträffa. Om domstolar skulle vara skyldiga att pröva aktualiteten av miljökonsekvensbedömningen ex officio så skulle allvarliga tvister kunna uppkomma utan att en motsvarande fördel skulle kunna förväntas för miljön. Av det skälet har allmänintresset av att en aktuell miljökonsekvensbedömning inte beaktas en sådan betydelse att en prövning ex officio skulle vara motiverad. Det räcker i stället att enbart pröva sådana tvivel på grundval av invändningar som framförts uttryckligen.

164. En annan avvägning kan göras med avseende på andra miljörättsliga aspekter. Enligt den argumentation som Križan m.fl. framfört ligger det nära till hands att pröva om den gamla avfallsdeponin i Pezinok bedrivs i enlighet med artikel 14 i deponeringsdirektivet.(70) Den sätts i förbindelse med betydande hälsorisker. Det framgår emellertid inte att målet vid den nationella domstolen avser driften av den gamla deponin.

165. Vad gäller den nya deponin har högsta domstolen inte uppgett att den har bedrivits i strid med de tekniska standarder som ska tillämpas. Den kan till och med medföra en förbättring av miljöskyddet i förhållande till den fortsatta driften av den gamla deponin.

166. Det finns enligt min mening således inga miljömässiga skäl av allmänintresse att ålägga högsta domstolen att i strid med de nationella bestämmelserna ex officio pröva eventuella tvivel vad gäller aktualiteten av miljökonsekvensbedömningen.

167. Unionsrättsliga rättsfrågor måste emellertid på grund av effektivitetsprincipen också prövas ex officio om parterna inte hade möjlighet att vid den nationella domstolen göra gällande en grund som baseras på de aktuella bestämmelserna.(71)

168. Om man på grundval av det stöd som framförts av högsta domstolen för att det föreligger en hemlig samverkan mellan Ekologická Skládka och godkännandemyndigheten(72) kan dra slutsatsen att effektivitetsprincipen har åsidosatts ska man även utgå från att Križan m.fl. inte hade möjlighet att vid de nationella domstolarna göra gällande att miljökonsekvensbedömningen inte var aktuell. I det fallet skulle högsta domstolen vara skyldig att pröva denna fråga ex officio.

4.      Slutsats vad gäller den tredje frågan

169. Den tredje frågan ska alltså besvaras på följande sätt:

Om MKB-direktivet är tillämpligt i tiden (ratione temporis) kan en tidigare bedömning av miljöpåverkan av ett projekt ligga till grund för dess tillstånd, om den vid tidpunkten för godkännandet ger en korrekt bild av den huvudsakliga miljöpåverkan som projektet kan antas medföra. Undersökningen om miljöförhållandena eller projektet har förändrats i sådan utsträckning att en annan betydande negativ miljöpåverkan kan uppkomma kräver inte ett deltagande från allmänhetens sida.

Det är förenligt med unionsrätten att ur ett domstolsförfarande om prövning av det integrerade tillståndet för uppförande av en deponi utesluta prövningen av aktualiteten av en tidigare miljökonsekvensbedömning och inleda ett särskilt rättsligt förfarande om denna frikoppling av det rättsliga skyddet inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att med avseende på miljökonsekvensbedömningen pröva det integrerade tillståndet i domstol. Om utformningen av det rättsliga skyddet eller dess användning inte uppfyller dessa krav så krävs för att de berörda direktiven ska ha ändamålsenlig verkan att oegentligheterna vid genomförandet av de tidigare etapperna prövas inom ramen för en tvist avseende senare etapper i förfarandet.

De nationella domstolarna måste ex officio pröva frågan om en miljökonsekvensbedömning är aktuell om de berörda parterna inte hade möjlighet att göra gällande denna fråga vid de nationella domstolarna. Så kan framför allt antas vara fallet när utformningen av det rättsliga skyddet eller dess användning inte uppfyller de krav som följer av effektivitetsprincipen.

D –    Den fjärde tolkningsfrågan – Interimistiska åtgärder

170. Genom den fjärde tolkningsfrågan vill högsta domstolen få klarhet i huruvida det rättsskydd som allmänheten har enligt IPPC-direktivet och MKB-direktivet omfattar möjligheten att hos förvaltningsmyndighet eller domstol begära interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt (exempelvis ett beslut om inhibition av ett samordnat beslut) som gör det möjligt att interimistiskt, det vill säga fram till dess att saken slutligt avgörs, avbryta uppförandet av den planerade anläggningen.

171. Visserligen föreskrivs varken i IPPC-direktivet eller i MKB-direktivet interimistiska åtgärder. Enligt fast rättspraxis måste emellertid en domstol som handlägger en tvist som ska avgöras utifrån unionsrätten kunna bevilja interimistiska åtgärder för att säkerställa den fulla verkan av det senare domstolsavgörandet avseende förekomsten av de rättigheter som gjorts gällande på grundval av unionsrätten.(73)

172. Denna skyldighet ger uttryck för den rätt till effektiva rättsmedel som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som medlemsstaterna ska säkerställa enligt artikel 19.1 andra meningen FEU.

173. Dessutom krävs även enligt artikel 9.4 i Århuskonventionen som ska beaktas vid tolkningen av IPPC-direktivet och MKB-direktivet(74) att rättsmedel enligt dessa direktiv ska möjliggöra lämpliga interimistiska åtgärder.

174. Av begäran om förhandsavgörande framgår även att högsta domstolen har ifrågasatt huruvida den part som berörs av en interimistisk åtgärd måste höras innan åtgärden vidtas.

175. Således ska principen om ett rättvist förfarande som omfattar rätten att yttra sig beaktas.(75) Rätten att yttra sig kan visserligen anta olika konkreta former beroende på hur skyndsamt ett avgörande måste meddelas, men alla inskränkningar av utövandet av denna rätt ska vara vederbörligen motiverade och omgärdade av processrättsliga skyddsregler som ger de personer som berörs en faktisk möjlighet att bestrida de åtgärder som vidtagits skyndsamt.(76)

176. En domstol kan därför då interimistiska åtgärder är särskilt brådskande inledningsvis avstå från att höra samtliga parter.(77) Parterna ska emellertid höras så snabbt som möjligt,(78) eller så måste domstolen i vart fall ge möjlighet att överklaga åtgärden enligt ett påskyndat förfarande som ger alla parter möjlighet att yttra sig.

177. Den fjärde frågan ska således besvaras så att allmänhetens rättsskydd enligt IPPC-direktivet och MKB-direktivet omfattar möjligheten att hos förvaltningsmyndighet eller domstol begära interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt som gör det möjligt att interimistiskt avbryta uppförandet av den planerade anläggningen. I särskilt brådskande fall kan domstolen avstå från att höra parterna om dessa har möjlighet att så snabbt som möjligt begära att den interimistiska åtgärden prövas.

E –    Den femte frågan – Omfattningen av äganderätten

178. Högsta domstolen vill genom den femte frågan få klarhet i huruvida en ogiltigförklaring av ett slutligt tillstånd att driva en ny anläggning som beaktar villkoren i IPPC-direktivet, MKB-direktivet eller artikel 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen kan innebära en otillåten kränkning av äganderätten hos den person som ska driva anläggningen. Den vill framför allt få klarhet i vilken avvägning som ska göras mellan allmänintresset avseende miljöskydd och den enskildes rätt till skydd för sin egendom, när denna äganderätt (och särskilt rätten att nyttja egendomen) ofrånkomligen medför eller med nödvändighet kommer att förenas med ingrepp i miljön.

179. Rätten till egendom fastställs i artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och dessförinnan i domstolens fasta rättspraxis. Det är emellertid möjligt att inskränka äganderätten under förutsättning att dessa inskränkningar verkligen tillgodoser ett syfte av allmänintresse som eftersträvas av unionen och att de, i förhållande till det eftersträvade syftet, inte utgör ett orimligt och icke godtagbart ingripande som påverkar själva kärnan i den sålunda garanterade rättigheten.(79)

180. I målet vid den nationella domstolen berörs två olika aspekter av äganderätten. För det första äganderätten till den mark som är avsedd för avfallsdeponin vars användning begränsas av kravet på tillstånd, för det andra den rättighet som eventuellt uppkommer till följd av tillståndet att uppföra och driva en avfallsdeponi på marken.

181. Rätten att uppföra och driva en deponi kan emellertid först betraktas som en äganderätt när tillståndet inte längre kan angripas. Dessförinnan rör det sig nämligen enbart om en möjlighet att få uppföra och driva en deponi. Enbart möjligheter kommer emellertid inte i åtnjutande av ett äganderättsligt skydd,(80) i vart fall när förverkligandet av dessa är omtvistat. (81)

182. Kravet på tillstånd för avfallsdeponier avser emellertid enbart användning av egendom på berörda områden.

183. På grund av detta krav måste flera administrativa förfaranden genomföras före den avsedda användningen. Härvid ska genom MKB-direktivet säkerställas att all betydande påverkan av projektet på miljön fastställs och beaktas i beslutet. Syftet med IPPC-direktivet är att minimera anläggningens miljöpåverkan. Båda direktiven ger dessutom möjlighet att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut prövad i domstol.

184. Det är möjligt att vissa projekt på grund av dessa bestämmelser överhuvudtaget inte kan genomföras och andra i vart fall försenas eller begränsas vad gäller deras utformning.

185. Dessa begränsningar av äganderätten kan emellertid i princip motiveras av allmänintresset av en hög skyddsnivå för miljön(82) som enligt artikel 191 FEUF och artikel 37 i stadgan för de grundläggande rättigheterna är ett av unionens mål.(83)

186. Det är av det skälet förenligt med den grundläggande rätten till egendom att förbjuda en användning av mark som innebär en orimlig menlig inverkan på miljön. Det måste även vara tillåtet att göra en noggrann bedömning av projekt som allvarligt kan påverka miljön innan dessa får genomföras. Det framgår således inte att de krav som uppställts i MKB-direktivet, IPPC-direktivet eller Århuskonventionen är oproportionerliga.

187. Slutligen krävs enligt den grundläggande rätten till ett verksamt rättsligt skydd, artikel 47 i stadgan om grundläggande rättigheter, att det i domstol prövas huruvida de befogade bestämmelserna om miljöskydd iakttagits och att tillstånd vid utfärdandet av vilka dessa bestämmelser åsidosatts eventuellt upphävs.

188. Sammanfattningsvis kan fastställas att ett domstolsbeslut om att upphäva ett tillstånd för en ny anläggning med beaktande av villkoren i IPPC-direktivet, MKB-direktivet eller artikel 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen inte innebär en otillåten kränkning av äganderätten hos den person som ska driva anläggningen.

V –    Förslag till avgörande

189. Jag föreslår därför att domstolen meddelar följande dom:

1.      Artikel 267 FEUF innebär en skyldighet för den nationella domstol vars beslut om tolkningen av unionsrätten inte går att överklaga att vid tvivel vad gäller tillämpningen av unionsrätten i ett anhängiggjort mål även utan att de berörda parterna begärt detta på eget initiativ begära förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol trots att den nationella författningsdomstolen redan avgjort tvisten och ålagt den förstnämnda domstolen att avgöra målet med beaktande av dess överväganden avseende den nationella konstitutionella rätten.

2.      Allmänheten måste enligt artikel 15.1 och bilaga V i direktiv 2008/1/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar i förfarandet för integrerat tillstånd till en avfallsdeponi ges tillgång till ett beslut om lokalisering av deponin som föregår förfarandet såvida inte vägande skäl utgör hinder mot denna delgivning, till exempel affärshemligheter. Om begäran om tillgång till denna handling inledningsvis avslås utan tillräcklig motivering så kan denna brist avhjälpas i ett senare skede enligt den nationella lagstiftningen i det administrativa förfarandet om allmänheten genom delgivning i ett senare skede försätts i den situation som den hade befunnit sig i om tillgång redan hade getts från början.

3.      Om direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt i dess lydelse enligt direktiv 2003/35/EG är tillämpligt i tiden (ratione temporis) kan en tidigare bedömning av miljöpåverkan av ett projekt ligga till grund för dess tillstånd om den vid tidpunkten för godkännandet ger en korrekt bild av den huvudsakliga miljöpåverkan som projektet kan antas medföra. Undersökningen av om miljöförhållandena eller projektet har förändrats i sådan utsträckning att en annan betydande negativ miljöpåverkan kan uppkomma kräver inte ett deltagande från allmänhetens sida.

Det är förenligt med unionsrätten att ur ett domstolsförfarande om prövning av det integrerade tillståndet för uppförande av en deponi utesluta prövningen av aktualiteten av en tidigare miljökonsekvensbedömning och inleda ett särskilt rättsligt förfarande om denna frikoppling av det rättsliga skyddet inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att med avseende på miljökonsekvensbedömningen pröva det integrerade tillståndet i domstol. Om utformningen av det rättsliga skyddet eller dess användning inte uppfyller dessa krav så krävs för att de berörda direktiven ska ha ändamålsenlig verkan att oegentligheterna vid genomförandet av de tidigare etapperna prövas inom ramen för en tvist avseende senare etapper i förfarandet.

De nationella domstolarna måste ex officio pröva frågan om en miljökonsekvensbedömning är aktuell om de berörda parterna inte hade möjlighet att göra gällande denna fråga vid de nationella domstolarna. Så kan framför allt antas vara fallet när utformningen av det rättsliga skyddet eller dess användning inte uppfyller de krav som följer av effektivitetsprincipen.

4.      Allmänhetens rättsskydd enligt direktiv 2008/1 och direktiv 85/337 omfattar möjligheten att hos förvaltningsmyndighet eller domstol begära interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt som gör det möjligt att interimistiskt avbryta uppförandet av den planerade anläggningen. I särskilt brådskande fall kan domstolen avstå från att höra parterna om dessa har möjlighet att så snabbt som möjligt begära att den interimistiska åtgärden prövas.

5.      Ett domstolsbeslut om att upphäva ett tillstånd för en ny anläggning med beaktande av villkoren i IPPC-direktivet, MKB-direktivet eller artikel 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen innebär inte en otillåten kränkning av äganderätten hos den person som ska driva anläggningen.

1 – Originalspråk: tyska.

2 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 (EUT L 24, s. 8). Detta direktiv kommer att med verkan från den 7 januari 2014 ersättas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, s. 17).

3 – Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön (EUT L 156, s. 17). Detta direktiv kodifierades och ersattes med verkan från den 16 februari 2012 av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 (EUT L 26, 2012, s. 1).

4 – Konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (EUT L 124, 2005, s. 4).

5 – Antagen genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, s. 1).

6 – Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 257, s. 26).

7 – Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 (EGT L 182, s. 1), i dess lydelse enligt parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 av den 29 september 2003 (EUT L 284, s. 1).

8 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (EGT L 41, s. 26).

9 – Beslut från högsta domstolen av den 14 september 2010 (1 Sžo 373/2009, bilaga 15 till Ekologická skládkas inlaga av den 15 december 2012, s. 82 och 83).

10 – De hänför sig till beslut från högsta domstolen av den 17 juni 2010 (Sžp 52/2009) och av den 28 september 2011 (Sžp 3/2011).

11 – Se nedan punkt D.3 (punkt 152 och följande punkter).

12 – Dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C‑240/98–C‑244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I‑4941), punkt 26, av den 21 november 2002 i mål C‑473/00, Cofidis (REG 2002, s. I‑10875), punkt 33, och av den 26 oktober 2006 i mål C‑168/05, Mostaza Claro (REG 2006, s. I‑10421), punkt 29, grundar sig på innehållet i artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

13 – Dom av den 21 juli 2011 i mål C‑104/10, Kelly (REU 2011, s. I-6813), punkt 61.

14 – Dom av den 5 oktober 2010 i mål C‑173/09, Elchinov (REU 2010, s. I‑8889), punkt 26 och där angiven rättspraxis.

15 – Dom av den 4 juni 2002 i mål C‑99/00, Lyckeskog (REG 2002, s. I‑4839), punkterna 17 och 18.

16 – Domen i målet Lyckeskog (ovan fotnot 15), punkt 14 och där angiven rättspraxis.

17 – Se domen av den slovakiska författningsdomstolen av den 27 maj 2010 (I. ÚS 223/09-131, bilaga 9 i begäran om förhandsavgörande, punkt 16).

18 – Domen i målet Elchinov (ovan fotnot 14), punkt 27 och där angiven rättspraxis.

19 – Dom av den 22 juni 2010 i de förenade målen C‑188/10 och C‑189/10, Melki (REU 2010, s. I‑5667), punkt 52.

20 – Domen i målet Elchinov (ovan fotnot 14), punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis.

21 – Dom av den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft (REG 1970, s. 1125), punkt 3, och av den 8 september 2010 i mål C‑409/06, Winner Wetten (REU 2010, s. I-8015), punkt 61.

22 – Dom av den 7 september 1999 i mål C‑355/97, Beck och Bergdorf (REG 1999, s. I‑4977), punkt 22, av den 5 december 2006 i de förenade målen C‑94/04 och C‑202/04, Cipolla m.fl. (REG 2006, s. I‑11421), punkt 25, av den 8 september 2009 i mål C‑478/07, Budĕjovický Budvar (REG 2009, s. I‑7721), punkt 63, och av den 1 december 2011 i mål C‑145/10, Painer (REU 2011, s. I-125 33), punkt 59.

23 – Ovan fotnot 3.

24 – Dom av den 12 maj 2011 i mål C‑115/09, Trianel Kohlekraftwerk Lünen (REU 2011, s. I-3673), punkt 41. Se, mer allmänt, dom av den 10 september 1996 i mål C‑61/94, kommissionen mot Tyskland (REG 1996, s. I‑3989), punkt 52, av den 14 juli 1998 i mål C‑341/95, Bettati (REG 1998, s. I‑4355), punkt 20, av den 1 april 2004 i mål C‑286/02, Bellio F.lli (REG 2004, s. I‑3465), punkt 33, av den 7 december 2006 i mål C‑306/05, SGAE (REG 2006, s. I‑11519), punkt 35, och av den 14 maj 2009 i mål C‑161/08, Internationaal Verhuis- en Transportbedrijf Jan de Lely (REG 2009, s. I‑4075), punkt 38.

25 – Se artikel 6.1 d i IPPC-direktivet samt även punkt j i samma direktiv där det dessutom krävs att huvudalternativ som sökanden övervägt, det vill säga även lokaliseringsalternativ, anges i form av en översikt.

26 – Dom av den 16 december 2010 i mål C‑266/09, Stichting Natuur en Milieu (REU 2010, s. I-13119), punkt 52, och av den 28 juli 2011 i mål C‑71/10, Office of Communications (REU 2010, s. I-7205), punkt 22.

27 – Se dom av den 25 oktober 2011 i mål C‑109/10 P, Solvay mot kommissionen (REU 2011, s. I-10329), punkt 56, avseende avhjälpande av fel som kommissionen begått under kartellförfaranden och vad gäller lagstiftning avseende tullförfaranden dom av den 16 januari 1992 i mål C‑334/90, Marichal-Margrève (REG 1992, s. I‑101), punkt 25.

28 – Dom av den 7 januari 2004 i mål C‑201/02, Wells (REG 2004, s. I‑723), punkt 65. Se dock även dom av den 3 juli 2008 i mål C-215/06, kommissionen mot Irland (REG 2008, s. I-4911), punkterna 57–60.

29 – Domen i målet Trianel Kohlekraftwerk Lünen (ovan fotnot 24), punkt 43.

30 – Se avseende förfarandereglerna på området för konkurrensbegränsande samverkan domen i målet Solvay mot kommissionen (ovan fotnot 27).

31 –      Domen i målet kommissionen mot Irland (ovan fotnot 28), punkt 57.

32 – Se ovan punkt 54.

33 – Dom av den 18 juni 1998 i mål C‑81/96, Gedeputeerde Staten van Noord-Holland (REG 1998, s. I‑3923), punkt 23, och domen i målet Wells (ovan fotnot 28), punkt 43.

34 – EUT L 236, 2003, s. 33.

35 – Se dom av den 4 maj 2006 i mål C‑508/03, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2006, s. I‑3969), punkt 102, av den 17 mars 2011 i mål C‑275/09, Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl. (REU 2011, s. I-1753), punkt. 37, och av den 18 oktober 2011 i de förenade målen C‑128/09–C‑131/09, C‑134/09 och C‑135/09, Boxus och Roua (REU 2011, s. I-9711), punkt 44.

36 – Dom av den 11 augusti 1995 i mål C‑431/92, kommissionen mot Tyskland (Großkrotzenburg) (REG 1995, s. I‑2189), punkt 32.

37 – Domen i målet Gedeputeerde Staten van Noord-Holland (ovan fotnot 33), punkt 25.

38 – Se mitt förslag till avgörande av den 13 oktober 2011 i det anhängiggjorda målet C-43/10, Aftodioikisi Aitoloakarnanias m.fl., punkt 169.

39 – Domen i målet Gedeputeerde Staten van Noord-Holland (ovan fotnot 33), punkt 25.

40 – Generaladvokaten Mischos förslag till avgörande av den 5 mars 1998 i mål C‑81/96, Gedeputeerde Staten van Noord-Holland (REG 1998, s. I‑3923), punkt 47.

41 – Se dom av den 18 oktober 1990 i de förenade målen C‑297/88 och C‑197/89, Dzodzi (REG 1990, s. I‑3763; svensk specialutgåva, volym 10, s. 531), punkterna 37 och 38, av den 17 juli 1997 i mål C‑130/95, Giloy (REG 1997, s. I‑4291), punkt 28, och av den 22 december 2008 i mål C‑48/07, Les Vergers du Vieux Tauves (REG 2008, s. I‑10627), punkt 21 och följande punkter.

42 – Dom av den 10 januari 2006 i mål C‑302/04, Ynos (REG 2006, s. I‑371), punkt 36.

43 – Dom av den 15 december 2011 i mål C‑560/08, kommissionen mot Spanien (”M-501”), enbart tillgänglig på franska och spanska, punkterna 103 och 104.

44 – Dom av den 24 oktober 1996 i mål C‑72/95, Kraaijeveld m.fl. (REG 1996, s. I‑5403), punkt 39.

45 – Se domen i målet Wells (ovan fotnot 28), punkt 47, dom av den 4 maj 2006 i mål C‑290/03, Barker (REG 2006, s. I‑3949), punkt 47 och följande punkter, domen i målet kommissionen mot Förenade kungariket (ovan fotnot 35), punkterna 103–106, samt mitt förslag till avgörande i målet Nomarchiaki Aftodioikisi Aitoloakarnanias m.fl. (ovan fotnot 38), punkt 140.

46 – Se ovan punkt 128.

47 – Avseende beaktande av kumulativa effekter se dom av den 24 november 2011 i mål C‑404/09, kommissionen mot Spanien (”spansk brunbjörn”) (REU 2011, s. I-11853), punkt 76 och följande punkter, och domen i målet kommissionen mot Spanien (M-501) (ovan fotnot 43), punkt 98 och följande punkter.

48 – Dom av den 10 juni 2004 i mål C‑87/02, kommissionen mot Italien (Loto zero) (REG 2004, s. I‑5975), punkt 44.

49 – Dom av den 30 april 2009 i mål C‑75/08, Mellor (REG 2009, s. I‑3799), punkt 58.

50 – Domen i målet Mellor (ovan fotnot 49), punkt 59.

51 – Avseende lagstiftningen på telekommunikationsområdet se dom av den 21 februari 2008 i mål C‑426/05, Tele2 Telecommunication (REG 2008, s. I‑685), punkt 52.

52 – Domen i målet Trianel Kohlekraftwerk Lünen (ovan fotnot 24), punkt 43, samt domen i målet Boxus och Roua (ovan fotnot 35), punkt 52.

53 – Se ovan punkt 128.

54 – Se dom av den 28 februari 2012 i mål C-41/11, Inter-Environnement Wallonie, punkt 47, avseende miljöbedömning av planer och program.

55 – Domen i målet Brussels Hoofdstedelijk Gewest m.fl. (ovan fotnot 35), punkt 37.

56 – Se dom av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkt 48, av den 17 november 1998 i mål C-228/96, Aprile (REG 1998, s. I-7141), punkt 43, av den 27 februari 2003 i mål C‑327/00, Santex (REG 2003, s. I‑1877), punkt 57 och följande punkter, av den 15 april 2010 i mål C-542/08, Barth (REU 2010, s. I-3189), punkt 33, och av den 8 september 2011 i de förenade målen C-89/0 och C-96/10, Q-Beef (REU 2011, s. I-7819), punkt 51.

57 – Punkt 6 i begäran om förhandsavgörande.

58 – Punkterna 5, 6 och 49 i begäran om förhandsavgörande.

59 – Se observationer kring den andra frågan, punkt 88 och följande punkter.

60 – Dom av den 7 juni 2007 i de förenade målen C‑222/05–C‑225/05, van der Weerd m.fl. (REG 2007, s. I‑4233), punkt 28 och där angiven rättspraxis. Avseende de allmänna kraven vad gäller dessa principer, se ovan punkterna 101 och 143.

61 – Domen i målet van der Weerd m.fl. (ovan fotnot 59), punkt 29 och följande punkter.

62 – Dom av den 14 december 1995 i mål C‑312/93, Peterbroeck (REG 1995, s. I‑4599), punkt 14, av den 14 december 1995 i de förenade målen C‑430/93–C‑431/93, van Schijndel och van Veen (REG 1995, s. I‑4705), punkt 19, samt domen i målet van der Weerd m.fl. (ovan fotnot 60), punkt 33.

63 – Se domen i målet Cofidis (ovan fotnot 12), punkt 37.

64 – Domen i de förenade målen van Schijndel och van Veen (ovan fotnot 62), punkt 22, samt domen i målet van der Weerd m.fl. (ovan fotnot 60), punkt 33.

65 – Domen i de förenade målen van Schijndel och van Veen (ovan fotnot 62), punkt 21, samt domen i målet van der Weerd m.fl. (ovan fotnot 60), punkt 35.

66 – Domen i de förenade målen van Schijndel och van Veen (ovan fotnot 62).

67 – Domen i målet van der Weerd m.fl. (ovan fotnot 60).

68 – Ovan fotnot 12.

69 – Se utöver de ovan i fotnot 12 nämnda målen dom av den 4 juni 2009 i mål C‑243/08, Pannon GSM (REG 2009, s. I‑4713), punkt 22 och följande punkter, och av den 6 oktober 2009 i mål C‑40/08, Asturcom Telecomunicaciones (REG 2009, s. I‑9579), punkt 30 och följande punkter.

70 – Se det anhängiggjorda målet C‑331/11, kommissionen mot Slovakien (EUT C 28, 2011, s. 4) avseende en deponi i Žilina – Považský Chlmec.

71 – Se domen i målet van der Weerd m.fl. (ovan fotnot 60), punkterna 40 och 41, se även domen i målet Peterbroeck (ovan fotnot 62).

72 – Se ovan punkt 149.

73 – Dom av den 19 juni 1990 i mål C‑213/89, Factortame m.fl. (REG 1990, s. I‑2433; svensk specialutgåva, volym 10, s. 435), punkt 21, av den 11 januari 2001 i mål C‑226/99, Siples (REG 2001, s. I‑277), punkt 19, och av den 13 mars 2007 i mål C‑432/05, Unibet (REG 2007, s. I‑2271), punkt 67.

74 – Se ovan punkt 78.

75 – Dom av den 28 mars 2000 i mål C‑7/98, Krombach (REG 2000, s. I‑1935), punkterna 27, 39 och 40, av den 2 maj 2006 i mål C‑341/04, Eurofood IFSC (REG 2006, s. I‑3813), punkt 66, och av den 2 april 2009 i mål C‑394/07, Gambazzi (REG 2009, s. I‑2563), punkt 28.

76 – Domen i målet Eurofood IFSC (ovan fotnot 74) och dom av den 15
juli 2010 i mål C‑256/09, Purrucker (REU 2010, s. I-7353), punkt 95. Se även Europadomstolens ändrade praxis i dom av den 15 oktober 2009 i målet Micallef mot Malta (ansökan nr 17056/06), §§ 85 och 86.

77 – Se dom av den 21 maj 1980 i mål 125/79, Denilauler (REG 1980, s. 1553; svensk specialutgåva, volym 5, s. 197), punkt 15.

78 – Dom av den 21 december 2011 i mål C‑27/09 P, Frankrike mot People’s Mojahedin Organization of Iran (REU 2011, s. I-13427), punkt 61, avseende antagandet av förvaltningsåtgärder. Se även artikel 50.4 i TRIPS-avtalet.

79 – Dom av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet (REU 2011, s. I-11381), punkt 114, och där angiven rättspraxis samt artikel 17.1 tredje meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

80 – Se dom av den 14 maj 1974 i mål 4/73, Nold mot kommissionen (REG 1974, s. 491), punkt 14, och av den 5 oktober 1994 i mål C‑280/93, Tyskland mot rådet (REG 1994, s. I‑4973), punkterna 79 och 80, samt Europadomstolens dom av den 29 november 1991 i målet Pine Valley Developments Ltd m.fl. mot Irland (ansökan nr 12742/87), § 51.

81 – Europadomstolens dom av den 11 januari 2007 i målet Anheuser-Busch Inc. mot Portugal (ansökan nr 73049/01), Recueil des arrêts et décisions 2007-I, §§ 64 och 65.

82 – Dom av den 7 februari 1985 i mål 240/83, ADBHU (REG 1985, s. 531), punkt 13, samt dom av den 9 mars 2010 i de förenade målen C‑379/08 och C‑380/08, ERG m.fl. (REU 2010, s. I‑2007), punkt 81, och Europadomstolens dom av den 29 mars 2010 i målet Depalle mot Frankrike (ansökan nr 34044/02), § 81 och där angiven rättspraxis, domen i målet Pine Valley Developments Ltd m.fl. mot Irland (ovan fotnot 79), § 57, samt dom av den 22 november 2011 i målet Curmi mot Malta (ansökan nr 2243/10), § 44.

83 – Se även skäl 9 i ingressen till EUF och artikel 11 FEUF.