Language of document : ECLI:EU:C:2013:270

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 25 april 2013 (*)

”Åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism – Direktiv 2005/60/EG – Artikel 22.2 – Beslut 2000/642/RIF – Skyldighet för kreditinstitut att rapportera misstänkta finansiella transaktioner – Institut som bedriver sin verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster – Fastställande av ansvarig nationell finansunderrättelseenhet för inhämtande av upplysningar – Artikel 56 FEUF – Hinder för friheten att tillhandahålla tjänster – Tvingande hänsyn till allmänintresset – Proportionalitet”

I mål C‑212/11,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Supremo (Spanien) genom beslut av den 21 mars 2011, som inkom till domstolen den 9 maj 2011, i målet

Jyske Bank Gibraltar Ltd

mot

Administración del Estado,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av R. Silva de Lapuerta, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna K. Lenaerts, E. Juhász, J. Malenovský och D. Šváby (referent),

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: handläggaren A. Impellizzeri,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 september 2012,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Jyske Bank Gibraltar Ltd, genom M. Rubio de Casas, J. M. Olivares Blanco och J. de la Ca lle y Peral, abogados, samt D. Bufalá Balmaseda, procurador,

–        Spaniens regering, genom A. Rubio González och N. Díaz Abad, båda i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, genom N. Rouam och G. de Bergues, båda i egenskap av ombud,

–        Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Urbani Neri, avvocato dello Stato,

–        Polens regering, genom B. Czech och M. Szpunar, båda i egenskap av ombud,

–        Rumäniens regering, genom R. H. Radu, A. Wellman och R. Nitu, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, E. Traversa, S. La Pergola och C. Vrignon, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 oktober 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 22.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, s. 15).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan Jyske Bank Gibraltar Ltd (nedan kallad Jyske), som är ett kreditinstitut som är etablerat i Gibraltar och som bedriver verksamhet i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, och Administración del Estado. Målet rör det beslut som meddelats av Consejo de Ministros (regeringen) den 23 oktober 2009 om avslag på den begäran om omprövning som gjorts av det beslut som meddelats av Consejo de Ministros den 17 april 2009 om att påföra Jyske böter i två fall på sammanlagt 1 700 000 euro och att utfärda två offentliga varningar till Jyske till följd av underlåtenhet att lämna upplysningar som begärts av Servicio Ejecutivo de la Comisión para la Prevención de Blanqueo de Capitales (verkställande organet för åtgärder mot penningtvätt) (nedan kallat Servicio Ejecutivo).

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        Artikel 6.1 och 6.2 i rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (EGT L 166, s. 77; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 68), i sin ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/97/EG av den 4 december 2001 (EGT L 344, s. 76), (nedan kallat direktiv 91/308), föreskriver följande:

”1.      Medlemsstaterna skall se till att de institut och personer som omfattas av detta direktiv samt deras styrelseledamöter och anställda samarbetar fullt ut med de myndigheter som har ansvar för att bekämpa penningtvätt

a)      genom att självmant lämna dessa myndigheter uppgifter om alla förhållanden som kan tyda på penningtvätt,

b)      genom att på begäran av dessa myndigheter förse dem med alla uppgifter som behövs, i enlighet med förfaranden som fastställs i tillämplig lagstiftning.

2.      De uppgifter som avses i punkt 1 skall lämnas vidare till de myndigheter som har ansvar för att bekämpa penningtvätt i den medlemsstat inom vars territorium det uppgiftslämnande institutet är beläget eller den uppgiftslämnande personen hör hemma. Uppgifterna skall normalt lämnas vidare av den person eller de personer som instituten eller personerna utsett i enlighet med förfarandet i artikel 11.1 a.”

4        Direktiv 91/308 upphävdes och ersattes av direktiv 2005/60, i vilket skäl 40 anger följande:

”Med hänsyn till att penningtvätt och finansiering av terrorism är internationella företeelser bör samordning och samarbete mellan finansunderrättelseenheter enligt rådets beslut 2000/642/RIF av den 17 oktober 2000 om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter avseende utbyte av information [(EGT L 271, s. 4)], inklusive upprättande av ett nätverk mellan finansunderrättelseenheter i Europeiska unionen, uppmuntras så mycket som möjligt. För att underlätta denna samordning bör kommissionen därför lämna den hjälp som behövs, inklusive finansiellt stöd.”

5        Artikel 5 i direktiv 2005/60 föreskriver att ”[m]edlemsstaterna får till förebyggande av penningtvätt och finansiering av terrorism införa eller behålla strängare regler inom det område som omfattas av detta direktiv”.

6        Artikel 7 i direktivet föreskriver följande:

”De institut och personer som omfattas av detta direktiv skall tillämpa åtgärder rörande kundkontroll i följande fall:

a)       Vid etableringen av en affärsförbindelse.

b)      Vid icke regelbundet återkommande transaktioner som uppgår till 15000 EUR eller mer, oavsett om transaktionen genomförs på en gång eller i flera led som verkar ha samband.

c)      Om det finns misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism, oavsett eventuella undantag, befrielser eller tröskelbelopp.

d)      Om det råder osäkerhet om tidigare erhållna kunduppgifters tillförlitlighet eller tillräcklighet.”

7        Artikel 21 i direktivet har följande lydelse:

”1.      Varje medlemsstat skall inrätta en finansunderrättelseenhet för att kunna bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism

2.      Denna finansunderrättelseenhet skall inrättas som en central nationell enhet. Den skall ansvara för att ta emot (och, i den utsträckning det är tillåtet, begära) analysera och till behöriga myndigheter sprida uppgifter som gäller möjlig penningtvätt eller möjlig finansiering av terrorism eller som krävs enligt nationell lagstiftning. Den skall ges tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter.

3.      Medlemsstaterna skall se till att finansunderrättelseenheten utan dröjsmål direkt eller indirekt har tillgång till de finansiella och administrativa uppgifter samt uppgifter som rör brottsbekämpning som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.”

8        Artikel 22 i direktivet föreskriver följande:

”1.      Medlemsstaterna skall kräva att de institut och personer som omfattas av detta direktiv, samt i tillämpliga fall deras styrelseledamöter och anställda, samarbetar fullt ut

a)      genom att utan dröjsmål och på eget initiativ underrätta finansunderrättelseenheten, när institutet eller personen i fråga har vetskap om, misstänker eller har skälig grund att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism, eller att penningtvätt eller finansiering av terrorism ägt rum, eller försök till penningtvätt eller finansiering av terrorism, och

b)      genom att på begäran av finansunderrättelseenheten utan dröjsmål förse denna, i enlighet med vad som gäller enligt tillämplig lag, med alla erforderliga uppgifter.

2.      Uppgifter som avses i punkt 1 skall lämnas vidare till den finansunderrättelseenheten i den medlemsstat inom vars territorium det uppgiftslämnande institutet eller den uppgiftslämnande personen finns. Uppgifterna skall normalt lämnas vidare av den eller de personer som har utsetts i enlighet med artikel 34.”

9        Såsom framgår av artikel 3.1 och 3.2 f i direktiv 2005/60 avses med institut enligt artikel 22 i direktivet också filialer i den mening som avses i artikel 1.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, s. 1). I sistnämnda bestämmelse definieras en filial som ett driftställe som utgör en legalt beroende del av ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i kreditinstitut.

10      Artikel 1 i beslut 2000/642 föreskriver följande:

”1.      Medlemsstaterna skall säkerställa att finansunderrättelseenheter som inrättats eller utsetts för att ta emot finansiell information i syfte att bekämpa penningtvätt, samarbetar för att samla, analysera och undersöka relevant information inom finansunderrättelseenheten om alla förhållanden som kan tyda på penningtvätt i enlighet med sina nationella befogenheter.

2.      För att uppnå syftet i punkt 1 skall medlemsstaterna säkerställa att finansunderrättelseenheterna på eget initiativ eller på begäran, antingen i enlighet med bestämmelserna i detta beslut eller i enlighet med befintliga eller framtida samförståndsavtal, utbyter all tillgänglig information som kan vara relevant för finansunderrättelseenheternas bearbetning eller analys av information eller för deras undersökningar som gäller finansiella transaktioner i samband med penningtvätt och de inblandade fysiska eller juridiska personerna.

3.      När en medlemsstat har utsett en polismyndighet till sin finansunderrättelseenhet får den lämna ut information som innehas av enheten för utbyte enligt detta beslut till en myndighet i den mottagande medlemsstaten som utsetts för detta ändamål och som har behörighet på de områden som nämns i punkt 1.”

11      Artikel 4 i beslutet föreskriver följande:

”1.      Varje framställning enligt detta beslut skall åtföljas av en kort redogörelse för de relevanta omständigheter som den ansökande finansunderrättelseenheten känner till. Finansunderrättelseenheten skall i framställningen specificera hur den begärda informationen skall användas.

2.      När en framställning görs i enlighet med detta beslut skall den anmodade finansunderrättelseenheten tillhandahålla all relevant information, inbegripet tillgänglig finansiell information och önskad information som rör brottsbekämpning, som begärs i framställningen, utan att det behövs någon formell skriftlig framställning enligt de tillämpliga konventionerna eller överenskommelserna mellan medlemsstaterna.

3.      En finansunderrättelseenhet får vägra att lämna ut information om det kan leda till att en brottsutredning som pågar i den anmodade medlemsstaten skadas eller, i undantagsfall, när spridning av informationen klart inte skulle stå i proportion till en fysisk eller juridisk persons eller den berörda medlemsstatens legitima intressen eller på annat sätt inte skulle vara förenlig med grundläggande principer i nationell lagstiftning. En sådan vägran skall vederbörligen förklaras för den finansunderrättelseenhet som begärt informationen.”

12      Artikel 10 i beslutet anger att beslutet ska tillämpas på Gibraltar och att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland därför och utan hinder av artikel 2 får anmäla en finansunderrättelseenhet på Gibraltar till Europeiska unionens råds generalsekretariat.

 Nationell rätt

13      Direktiv 91/308 införlivades med den spanska rättsordningen genom lag 19/1993 om vissa åtgärder till förebyggande av penningtvätt (Ley 19/1993 sobre determinadas medidas de prevención de blanqueo de capitales) av den 28 december 1993 (BOE nr 311 av den 29 december 1993, s. 37327) (nedan kallad lag 19/1993).

14      Artikel 2.1 andra stycket i lag 19/1993 föreskriver följande:

”Skyldigheterna enligt denna lag är tillämpliga på:

a)       kreditinstitut

Uppräkningen ovan innefattar även utländska personer eller enheter som i Spanien via filialer eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster utan fast driftställe bedriver samma typ av verksamhet som de ovannämnda personerna eller enheterna.

Dessa personer omfattas även av de skyldigheter som enligt denna lag gäller för verksamheter som genomförs via agenter eller andra fysiska eller juridiska personer som fungerar som mellanhänder.”

15      När det gäller informationsskyldigheten föreskriver artikel 3 i lag nr 19/1993 följande:

”De personer som anges i föregående artikel har följande skyldigheter:

...

4.      De ska samarbeta med [Servicio Ejecutivo], vilket innefattar följande:

a)      De ska på eget initiativ till [Servicio Ejecutivo] rapportera alla omständigheter eller transaktioner som de misstänker eller vet har samband med tvättning av pengar som härrör från sådan verksamhet som avses i artikel 1. Rapporteringen ska i princip utföras av den eller de personer som de uppgiftsskyldiga personerna och enheterna har utsett i enlighet med de förfaranden som avses i artikel 1.7. Det är denna eller dessa personer som ska inställa sig i alla slags administrativa förfaranden eller domstolsförfaranden som rör uppgifter i rapporten eller annan kompletterande information som kan ha samband därmed.

De särskilda omständigheter eller transaktioner som alltid ska rapporteras till Servicio Ejecutivo ska fastställas i förordning.

      Upplysningsskyldigheten omfattar även transaktioner som uppenbart saknar samband med kundernas beskaffenhet, verksamhetsvolym och tidigare affärer, under förutsättning att det vid den särskilda granskning som anges i punkt 2 inte framkommer att det finns ekonomiska, yrkesrelaterade eller affärsrelaterade skäl att genomföra transaktionerna, i samband med någon av de verksamheter som avses i artikel 1 i denna lag.

b)      De ska lämna de upplysningar som Servicio Ejecutivo begär med stöd av sina befogenheter.

…”

16      Artikel 16.3 i lagen föreskriver följande:

”Servicio Ejecutivo och, i förekommande fall, sekretariatet vid kommittén för åtgärder mot penningtvätt och penningbrott ska, i enlighet med de riktlinjer som fastställs av [nämnda kommitté], samarbeta med myndigheter i andra medlemsstater som har liknande befogenheter. De ska härvid särskilt söka samarbete med myndigheterna i de medlemsstater vars suveränitet omfattar områden som gränsar till [Konungariket Spanien] ...”

17      Lag 19/1993 upphävdes genom lag 10/2010 om förebyggande av penningtvätt och finansiering av terrorism (Ley 10/2010 de prevención del blanqueo de capitales y de la financiación del terrorismo) av den 28 april 2010 (BOE nr 103 av den 29 april 2010, s. 37458). Syftet med denna lag var att införliva direktiv 2005/60 i den spanska rättsordningen. Enligt artikel 48.3 i denna lag ska Servicio Ejecutivo samarbeta med sina utländska motsvarigheter. Informationsutbytet ska ske bland annat i enlighet med beslut 2000/642 och principerna för den informella grupp (kallad Egmontgruppen) inom ramen för vilken ett antal staters finansunderrättelseenheter, däribland Europeiska unionens medlemsstaters finansunderrättelseenheter, möts och som också utgör ett forum för informationsutbyte och för samarbete mellan olika finansunderrättelseenheter.

18      Artikel 5.2 c i kungligt dekret nr 925/1995 av den 9 juni 1995 om godkännande av tillämpningsföreskrifterna för lag 19/1993 av den 28 december 1993 om olika åtgärder för att förhindra penningtvätt (Real Decreto 925/1995 por el que se aprueba el Reglamento de la Ley 19/1993, de 28 de diciembre, sobre determinadas medidas de prevención del blanqueo de capitales) (BOE nr 160 av den 6 juli 1995, s. 20521) innehåller ett krav på att överföringar till eller från konton i skatteparadis ska anmälas till Servicio Ejecutivo.

19      Artikel 7.2 b i det kungliga dekretet föreskriver följande:

”Under alla omständigheter ska rapporteringsskyldiga personer och enheter varje månad rapportera följande till Servicio Ejecutivo:

b)      Transaktioner med och transaktioner utförda av fysiska eller juridiska personer som är hemmahörande i vissa i beslut av finansministern angivna territorier eller stater, eller personer som agerar för sådana personers räkning, samt transaktioner som inbegriper överföring av medel till eller från sådana territorier eller stater, oavsett var de inblandade personerna är hemmahörande, under förutsättning att transaktionernas värde överstiger 30 000 euro eller motvärdet av detta i utländsk valuta.”

20      De territorier som anses utgöra skatteparadis och de territorier som anses vara icke-samarbetsvilliga har fastställts i förväg genom kungligt dekret 1080/1991 av den 5 juli 1991 (BOE nr 167 av den 13 juli 1991, s. 233371) och förordning ECO/2652/2002 av den 24 oktober 2002 om genomförandet av skyldigheten att till Servicio Ejecutivo inom Kommittén för åtgärder mot penningtvätt och penningbrott rapportera transaktioner med anknytning till vissa stater (Orden ECO/2652/2002 por la que se desarrollan las obligaciones de comunicación de operaciones en relación con determinados países al Servicio Ejecutivo de la Comisión de Prevención del Blanqueo de Capitales e Infracciones Monetarias) (BOE nr 260 av den 30 oktober 2002, s. 38033). Gibraltar finns med i den förteckningen.

21      Enligt Tribunal Supremo innebär artikel 5 i 2007 års lag om penningtvätt och vinning av brott [Crime (Money Laundering and Proceeds) Act 2007], varigenom direktiv 2005/60 införlivas i Gibraltars lagstiftning, krav på banksekretess.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

22      Jyske är ett dotterbolag till den danska banken NS Jyske Bank och är etablerat i Gibraltar. Ansvarig tillsynsmyndighet för Jyske är Financial Services Commission.

23      Enligt beslutet om hänskjutande bedrev Jyske, under den period som är föremål för prövning i det nationella målet, verksamhet i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, det vill säga utan att ha något driftsställe i Spanien.

24      Den 30 januari 2007 underrättade den spanska finansunderrättelseenheten, det vill säga Servicio Ejecutivo, Jyske om att Servicio Ejecutivo, eftersom Jyske hade underlåtit att utse en befullmäktigad företrädare som kunde sköta kontakterna med Servicio Ejecutivo, ansåg sig behöva granska Jyskes organisatoriska struktur och förfarandena med anknytning till den verksamhet som Jyske bedrev i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. I samband med detta anmodade Servicio Ejecutivo Jyske att före den 1 mars 2007 ge in vissa handlingar och information om bland annat kundernas identitet.

25      Denna anmodan gjordes mot bakgrund av en rapport från Servicio Ejecutivo av den 24 januari 2007 enligt vilken Jyske bedrev en omfattande verksamhet i Spanien som bland annat inbegrep beviljande av hypotekslån för förvärv av fastigheter i Spanien. I rapporten angavs att ”för denna verksamhet i Spanien hämtar institutet stöd från två håll, nämligen från sitt moderbolags filial i Spanien och från – bland annat – två advokatbyråer i Marbella [Spanien]. Enligt offentliga uppgifter har ägaren till en av dessa byråer blivit föremål för en utredning avseende misstänkt penningtvätt, och den byråns namn förekommer, tillsammans med namnet på den andra advokatbyrån ovan, i samband med ett stort antal transaktioner som har anmälts till Servicio Ejecutivo av andra personer med skyldighet att rapportera tecken på penningtvätt”. Med ledning av detta bedömde Servicio Ejecutivo att det förelåg en synnerligen hög risk för att Jyske utnyttjades för penningtvättstransaktioner i den verksamhet som bolaget bedrev i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. Enligt Servicio Ejecutivos rapport av den 24 januari 2007 var den metod som användes för detta syfte att i Gibraltar upprätta ”bolagsstrukturer med det yttersta syftet att göra det omöjligt att ta reda på vem som är den slutliga och egentliga ägaren till förvärvade fastigheter i Spanien, väsentligen på Costa del Sol, eller … varifrån de pengar som användes för förvärven kom”.

26      Jyske underrättade i skrivelse av den 23 februari 2007 Servicio Ejecutivo om att Jyske hade begärt ett utlåtande från sin tillsynsmyndighet, Financial Services Commission, i syfte att utröna huruvida bolaget kunde lämna de begärda uppgifterna utan att bryta mot bestämmelserna i Gibraltar om banksekretess och skydd för personuppgifter. Financial Services Commission bjöd den 14 mars 2007 in Servicio Ejecutivo till ett samarbetsförfarande. Servicio Ejecutivo svarade i skrivelse av den 2 april 2007 Financial Services Commission att Jyske omfattades av vissa skyldigheter till följd av den verksamhet som bolaget bedrev på spanskt territorium.

27      Den 12 juni 2007 överlämnade Jyske en del av de efterfrågade uppgifterna till Servicio Ejecutivo. Jyske vägrade dock, med hänvisning till banksekretessreglerna i Gibraltar, att överlämna uppgifter om kundernas identitet. De överlämnade uppgifterna innefattade inte heller upplysningar om de misstänkta transaktioner som Jyske hade genomfört sedan den 1 januari 2004 i den verksamhet som bolaget hade bedrivit i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

28      Därför inledde sekretariatet vid Servicio Ejecutivo den 25 oktober 2007 en utredning mot Jyske avseende bland annat överträdelser av bestämmelserna i lag 19/1993.

29      Sedan denna utredning hade slutförts, gjorde den spanska regeringen den 17 april 2009 bedömningen att Jyske hade begått ett mycket allvarligt brott genom att åsidosätta sina rapporteringsskyldigheter enligt lag 19/1993. Detta brott uppgavs vara ”underlåtenhet att lämna de upplysningar som skriftligen begärts av Servicio Ejecutivo” och ”[u]nderlåtenhet att uppfylla skyldigheten att lämna uppgifter om särskilda omständigheter som fastställts i förordning (systematisk rapportering)”. Med anledning av detta gav regeringen Jyske två offentliga varningar och ålade bolaget två finansiella sanktioner till ett sammanlagt belopp av 1 700 000 euro.

30      Den 30 april 2009 begärde Jyske omprövning av regeringens beslut. Begäran avslogs av regeringen den 23 oktober 2009. Jyske väckte talan mot detta beslut vid Tribunal Supremo. Jyske har till stöd för denna talan anfört att det enligt direktiv 2005/60 endast är gentemot myndigheterna i Gibraltar som Jyske har en rapporteringsskyldighet och att den spanska lagstiftningen strider mot det direktivets bestämmelser genom att den utvidgar rapporteringsskyldigheten till att omfatta kreditinstitut som är verksamma i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

31      Mot bakgrund av detta har Tribunal Supremo beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Kan en medlemsstat med stöd av artikel 22.2 i … direktiv 2005/60… kräva att kreditinstitut som bedriver verksamhet inom dess territorium utan att där ha ett fast driftsställe obligatoriskt ska överlämna de uppgifter de är skyldiga att tillhandahålla direkt till medlemsstatens egna myndigheter med ansvar för att förebygga penningtvätt, eller måste i stället en framställan om uppgifter göras till finansunderrättelseenheten i den medlemsstat inom vars territorium det berörda kreditinstitutet finns?”

 Prövning av tolkningsfrågan

 Upptagande till sakprövning

32      Konungariket Spanien anser att tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den är hypotetisk och saknar samband med saken i målet vid den nationella domstolen i den mån den rör tolkningen av artikel 22.2 i direktiv 2005/60 som medlemsstaterna var skyldiga att införliva senast den 15 december 2007, medan begäran om att lämna uppgifter tillställdes Jyske mellan den 30 januari och den 12 juni 2007.

33      Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 15 januari 2013 i mål C‑416/10, Križan m.fl., punkt 53 och där angiven rättspraxis).

34      Av detta följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 1 juni 2010 i de förenade målen C‑570/07 och C‑571/07, Blanco Pérez och Chao Gómez, REU 2010, s. I‑4629, punkt 36, och av den 5 juli 2012 i mål C‑509/10, Geistbeck, punkt 48).

35      Direktiv 2005/60, som tolkningsfrågan avser, trädde i kraft den 15 december 2005, det vill säga innan Servicio Ejecutivo tillställde Jyske begäran om uppgifter den 30 januari och den 12 juni 2007. Tidsfristen för direktivets införlivande löpte visserligen inte ut förrän den 15 december 2007, men målet vid den nationella domstolen avser giltigheten av det beslut rörande Jyske som den spanska regeringen antog den 23 oktober 2009, det vill säga efter utgången av fristen för införlivande.

36      Av detta följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

37      Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 22.2 i direktiv 2005/60 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats nationella lagstiftning som kräver att kreditinstitut som bedriver verksamhet inom den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster ska överlämna de uppgifter de är skyldiga att tillhandahålla för förebyggande av penningtvätt direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten.

38      För att kunna ge den domstol som har begärt förhandsavgörande ett användbart svar, kan domstolen enligt fast rättspraxis behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den ställt (dom av den 3 april 2008 i mål C‑230/06, Militzer & Münch, REG 2008, s. I‑1895, punkt 19).

39      I förevarande fall är inte svaret på tolkningsfrågan enbart beroende av tolkningen av artikel 22.2 i direktiv 2005/60, utan det är även nödvändigt att beakta samtliga bestämmelser i direktivet samt beslut 2000/642/RIF och artikel 56 FEUF.

 Direktiv 2005/60

40      När det gäller artikel 22.2 i direktiv 2005/60 framgår det uttryckligen av dess lydelse att de institut och personer som omfattas av de skyldigheter som följer av direktivet ska lämna de uppgifter som är nödvändiga för att förebygga penningtvätt eller finansiering av terrorism till finansunderrättelseenheten i den medlemsstat inom vars territorium det uppgiftslämnande institutet eller den uppgiftslämnande personen finns.

41      I motsats till vad Spaniens regering har gjort gällande kan formuleringen ”den medlemsstat inom vars territorium det uppgiftslämnande institutet eller den uppgiftslämnande personen finns” inte tolkas som att den, för det fall institutet eller personen i fråga bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, avser territoriet tillhörande värdmedlemsstaten där verksamheten bedrivs.

42      För det första överensstämmer nämligen inte en sådan tolkning med den normala betydelsen av orden i fråga. För det andra gör inte artikel 22.2 i direktivet någon skillnad mellan å ena sidan tjänster som tillhandahålls i den medlemsstat där institutet finns och å andra sidan tjänster som tillhandahålls i andra medlemsstater inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. I bestämmelsen anges i synnerhet inte heller att det, när det gäller tjänster som tillhandahålls inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, är finansunderrättelseenheten i den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls som är behörig.

43      Av detta följer att artikel 22.2 i direktivet ska tolkas på så sätt att den föreskriver att berörda institut och personer ska lämna erforderliga uppgifter till finansunderrättelseenheten i den medlemsstat på vars territorium institutet eller personen finns. När det gäller transaktioner som utförs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster innebär detta att uppgifterna ska lämnas till finansunderrättelseenheten i ursprungsmedlemsstaten.

44      Det ska emellertid prövas huruvida denna bestämmelse utgör hinder för att värdmedlemsstaten kräver att ett kreditinstitut som utövar verksamhet på den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster ska lämna uppgifterna i fråga direkt till den medlemsstatens finansunderrättelseenhet.

45      I detta hänseende påpekar domstolen för det första att lydelsen av artikel 22.2 i direktiv 2005/60 inte uttryckligen utgör hinder för en sådan möjlighet.

46      För det andra påpekar domstolen att även om direktiv 2005/60 har två rättsliga grunder, nämligen artikel 47.2 EG (numera artikel 53.1 FEUF) och artikel 95 EG (numera artikel 114 FEUF) och således också syftar till att säkerställa den inre marknadens funktion, är direktivets huvudsakliga ändamål ändå att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta framgår av direktivets titel och skäl och av den omständigheten att direktivet, liksom dess föregångare direktiv 91/308, antogs i ett internationellt sammanhang, för att tillämpa och göra rekommendationerna från arbetsgruppen för finansiella åtgärder (Financial Action Task Force, FATF) bindande inom unionen. FATF är det viktigaste internationella organet mot penningtvätt.

47      En lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som syftar till att göra det möjligt för behöriga myndigheter i värdmedlemsstaten att erhålla de uppgifter som är nödvändiga för att mer effektivt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, eftersträvar ett mål som är jämförbart med det som eftersträvas med direktiv 2005/60.

48      För det tredje fråntar inte direktiv 2005/60 myndigheterna i medlemsstaten där misstänkta transaktioner genomförs behörigheten att undersöka och lagföra penningtvättsbrott. Så är fallet när det gäller transaktioner som genomförs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

49      Av detta följer att artikel 22.2 i direktiv 2005/60 i princip inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som kräver att kreditinstitut som bedriver verksamhet inom den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster ska överlämna de uppgifter de är skyldiga att tillhandahålla för förebyggande av penningtvätt direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten. Detta gäller dock under förutsättning att lagstiftningen syftar till att, i överensstämmelse med unionsrätten, effektivisera kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

50      En sådan lagstiftning får således inte äventyra de principer som införts genom direktiv 2005/60 gällande de uppgiftsskyldigheter som åligger de institut som omfattas av direktivet eller negativt påverka effektiviteten hos de i beslut 2000/642 föreskrivna formerna för samarbete och informationsutbyte mellan finansunderrättelseenheterna.

51      I detta hänseende påpekar domstolen inledningsvis att den omständigheten att en medlemsstat antar en lagstiftning som kräver att finansinstitut som finns i en annan medlemsstat och som bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster i den förstnämnda medlemsstaten direkt till den medlemsstatens finansunderrättelseenhet överlämnar de uppgifter som behövs för kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism inte befriar de kreditinstut som avses i direktiv 2005/60 från skyldigheten att lämna erforderliga uppgifter till finansunderrättelseenheten i den medlemsstat där de finns, i enlighet med artikel 22 i direktivet.

52      När det gäller samordningen och samarbetet mellan finansunderrättelseenheterna enligt direktiv 2005/60 och beslut 2000/642, framgår det av skäl 40 i direktivet att ”[m]ed hänsyn till att penningtvätt och finansiering av terrorism är internationella företeelser bör samordning och samarbete mellan finansunderrättelseenheter enligt [beslut 2000/642], inklusive upprättande av ett nätverk mellan finansunderrättelseenheter i Europeiska unionen, uppmuntras så mycket som möjligt”.

53      Direktiv 2005/60 innehåller visserligen ett antal konkreta och detaljerade skyldigheter avseende kundkontroll, rapportering och bevarande av handlingar, som medlemsstaterna måste ålägga finansinstituten i fråga att iaktta. När det gäller samarbetet mellan finansunderrättelseenheterna föreskriver däremot inte direktivet någon skyldighet eller något förfarande, utan begränsar sig till att i artikel 38 ange att ”[k]ommissionen skall lämna den hjälp som behövs för att underlätta samordning, bl.a. informationsutbyte, mellan finansunderrättelseenheter i gemenskapen”.

54      Domstolen konstaterar att en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet inte strider mot någon av bestämmelserna i beslut 2000/642 om finansunderrättelseenheten i den medlemsstat som antar en sådan lagstiftning inte på något sätt befrias från sin skyldighet att samarbeta med finansunderrättelseenheterna i övriga medlemsstater och oförändrat behåller rätten att från dessa begära överförande av handlingar och uppgifter för bekämpning av penningtvätt.

55      En sådan lagstiftning påverkar nämligen inte det system för samarbete mellan finansunderrättelseenheterna som föreskrivs i beslut 2000/642, utan föreskriver, vid sidan av nämnda system, ett medel för finansunderrättelseenheten i den berörda medlemsstaten att direkt erhålla uppgifter i enskilda fall om en verksamhet som bedrivs i den medlemsstaten inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

56      Av det ovan anförda följer att artikel 22.2 i direktiv 2005/60 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet, om denna lagstiftning uppfyller de villkor som uppställs i punkterna 49, 50, 51 och 54 i förevarande dom.

 Artikel 56 FEUF

57      Vid prövningen av huruvida unionsrätten har följts, i den mening som avses i punkt 49 i förevarande dom, ska det dessutom undersökas huruvida artikel 56 FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken ett kreditinstitut, som tillhandahåller tjänster i den berörda medlemsstaten utan att vara etablerat där, är skyldigt att direkt till finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten rapportera misstänkta transaktioner och lämna de uppgifter som finansunderrättelseenheten begär.

58      Det följer av domstolens fasta praxis att artikel 56 FEUF inte bara innebär ett krav på avskaffande av all form av diskriminering av en tjänsteleverantör på grund av dennes nationalitet eller på grund av att vederbörande har etablerat sig i en annan medlemsstat än den där tjänsten ska tillhandahållas, utan även ett krav på avskaffande av varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som kan medföra att den verksamhet som bedrivs av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiv (dom av den 23 november 1999 i de förenade målen C‑369/96 och C‑376/96, Arblade m.fl., REG 1999, s. I‑8453, punkt 33, och av den 19 december 2012 i mål C‑577/10, kommissionen mot Belgien, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

59      En medlemsstats lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, vilken kräver att kreditinstitut som bedriver verksamhet på den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster från en annan medlemsstats territorium lämnar uppgifter direkt till finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten, utgör en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom den innebär ytterligare svårigheter och kostnader för verksamhet som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster och kan komma att utgöra en extra kontroll utöver de kontroller som redan genomförs i den medlemsstat där kreditinstitutet är etablerat, vilket kan avskräcka kreditinstitutet från att bedriva nämna verksamhet.

60      Av domstolens fasta praxis följer emellertid att en nationell lagstiftning inom ett område som ännu inte har varit föremål för full harmonisering på unionsnivå och som tillämpas utan åtskillnad på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium kan, trots sin restriktiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster, motiveras i den mån som den grundas på tvingande skäl av allmänintresse som inte redan säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne är etablerad och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet (domen i de ovannämnda förenade målen Arblade m.fl., punkterna 34 och 35, och av den 21 september 2006 i mål C‑168/04, kommissionen mot Österrike, REG 2006, s. I‑9041, punkt 37).

61      Kampen mot penningtvätt har inte varit föremål för full harmonisering på unionsnivå. Direktiv 2005/60 innebär nämligen endast en minimiharmonisering och dess artikel 5 tillåter i synnerhet medlemsstaterna att anta strängare bestämmelser om de avser att stärka kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

–       Tvingande skäl av allmänintresse

62      Förebyggandet av och kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism utgör legitima mål som medlemsstaterna åtagit sig att eftersträva såväl på internationell nivå som på unionsnivå.

63      I skäl 1 i direktiv 2005/60, som syftar till att på unionsnivå genomföra FATF:s rekommendationer, anges följande: ”Stora flöden av svarta pengar kan återverka på den finansiella sektorns stabilitet och rykte och bli ett hot mot den inre marknaden, och terrorismen skakar vårt samhälle i dess grundvalar.” I skäl 3 i direktivet påpekas att ”de som tvättar pengar och finansierar terrorism [kan] komma att försöka dra nytta av den [fria rörligheten för kapital] och [friheten] att tillhandahålla finansiella tjänster ... för att underlätta sin brottsliga verksamhet.”

64      Domstolen har för övrigt redan godtagit att kampen mot penningtvätt, som hör till målet att skydda den allmänna ordningen, är ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, domen av den 30 juni 2011 i mål C‑212/08, Zeturf, REU 2011, s. I‑5633, punkterna 45 och 46).

–       Frågan huruvida den nationella lagstiftningen i fråga är ägnad att säkerställa att de mål som eftersträvas med den uppnås

65      Eftersom myndigheterna i värdmedlemsstaten har exklusiv behörighet i fråga om kriminalisering, lagföring och verkställighet av påföljder när det gäller brott såsom penningtvätt och finansiering av terrorism som ägt rum på värdmedlemsstatens territorium, är det motiverat att upplysningar som avser misstänkta transaktioner som utförts på värdmedlemsstatens territorium lämnas till denna stats finansunderrättelseenhet. En nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att i fall där det råder rimligt tvivel om en finansiell transaktions lagenlighet kräva in de uppgifter som medlemsstaten anser sig behöva för att kunna fullgöra sin uppgift och i förekommande fall för att lagföra och straffa de ansvariga.

66      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 109 i sitt förslag till avgörande ger en sådan lagstiftning dessutom medlemsstaten möjlighet att utöva tillsyn över alla finansiella transaktioner som genomförs av kreditinstitut inom dess territorium, oavsett huruvida dessa institut har valt att tillhandahålla sina tjänster genom ett huvudkontor eller en filial eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. På så sätt har alla institut liknande skyldigheter, eftersom de bedriver sin verksamhet på samma marknad och erbjuder likartade finansiella tjänster som i större eller mindre skala kan användas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta är i överensstämmelse med domstolens fasta praxis, enligt vilken nationell lagstiftning endast är ägnad att säkerställa att det åberopade målet uppnås om den på allvar svarar mot önskan att uppnå detta mål på ett sammanhängande och systematiskt sätt (dom av den 10 mars 2009 i mål C‑169/07, Hartlauer, REG 2009, s. I‑1721, punkt 55).

67      Följaktligen får en nationell lagstiftning – såsom den som är i fråga i det nationella målet – som kräver att upplysningar om transaktioner som genomförs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster på värdmedlemsstatens territorium lämnas till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten anses utgöra en åtgärd som på ett effektivt och sammanhängande sätt är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med den nationella lagstiftningen uppnås.

–       Proportionalitet

68      Enligt fast rättspraxis är en bestämmelse som utgör en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster endast proportionerlig om den är ägnad att säkerställa att de mål som eftersträvas med densamma uppnås, och den inte går utöver vad som krävs för att uppnå nämnda mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2006 i mål C‑255/04, kommissionen mot Frankrike, REG 2006, s. I‑5251, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

69      För att på ett effektivt sätt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism måste en medlemsstat kunna erhålla nödvändiga upplysningar som gör det möjligt för medlemsstaten att avslöja och lagföra eventuella brott på detta område som har begåtts på den medlemsstatens territorium eller i vilka personer som är etablerade i den medlemsstaten är inblandade.

70      En nationell lagstiftning – såsom den som är i fråga i det nationella målet – som kräver att kreditinstitut som bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster på den medlemsstatens territorium lämnar ovannämnda upplysningar direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten kan emellertid endast anses vara proportionerlig om nämnda finansunderrättelseenhet inte redan med stöd av det system som föreskrivs i artikel 22 i direktiv 2005/60, jämförd med beslut 2000/642, kan erhålla dessa upplysningar via finansunderrättelseenheten i den medlemsstat där kreditinstitutet befinner sig och lika effektivt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

71      Den omständigheten att finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten erhåller de nödvändiga upplysningarna från finansunderrättelseenheten i ursprungsmedlemsstaten innebär nämligen en mindre administrativ och ekonomisk börda för det berörda kreditinstitutet än skyldigheten att lämna nämnda upplysningar direkt till finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten. För det första kan det vara så att finansunderrättelseenheten i ursprungsmedlemsstaten redan har de begärda upplysningarna på grund av att kreditinstitutet enligt artikel 22.2 i direktiv 2005/60 är skyldigt att lämna upplysningarna till den finansunderrättelseenheten. För det andra blir den administrativa bördan också mindre för det fall finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten måste begära upplysningarna från kreditinstitutet, eftersom kreditinstitutet endast behöver ha kontakt med en finansunderrättelseenhet.

72      Det ska således prövas huruvida det system för samarbete och informationsutbyte som införts genom beslut 2000/642 gör det möjligt för värdmedlemsstaten att under alla omständigheter effektivt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism i samband med verksamhet som bedrivs på dess territorium av kreditinstitut inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

73      I detta hänseende påpekar domstolen att systemet för samarbete mellan finansunderrättelseenheterna har vissa brister.

74      Beslut 2000/642 föreskriver betydande undantag från skyldigheten för en anmodad finansunderrättelseenhet att lämna begärda upplysningar till en ansökande finansunderrättelseenhet. Artikel 4.3 i beslutet föreskriver sålunda att en finansunderrättelseenhet får vägra att lämna ut upplysningar om det kan leda till att en brottsutredning som pågår i den anmodade medlemsstaten skadas eller när spridning av upplysningarna klart inte skulle stå i proportion till en fysisk eller juridisk persons eller den berörda medlemsstatens legitima intressen eller på annat sätt inte skulle vara förenlig med grundläggande principer i nationell lagstiftning. Dessa begrepp definieras dock inte.

75      Vidare står det klart, när det gäller bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, och särskilt när det gäller förebyggande av dessa företeelser, att myndigheterna måste reagera så snabbt som möjligt. Artikel 22.1 i direktiv 2005/60 anger för övrigt uttryckligen att kreditinstituten utan dröjsmål ska lämna upplysningarna i fråga, oavsett om det rör sig om upplysningar på eget initiativ avseende misstänkta transaktioner eller om nödvändiga upplysningar som begärts av behörig finansunderrättelseenhet. Följaktligen får det anses vara lämpligast, för att säkerställa en effektiv bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, att de nödvändiga upplysningarna lämnas direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstat på vars territorium transaktionerna genomförs.

76      I beslut 2000/642 föreskrivs inte heller någon frist inom vilken den anmodade finansunderrättelseenheten ska överlämna upplysningarna eller någon sanktion för det fall den anmodade underrättelseenheten utan godtagbara skäl underlåter eller vägrar att överlämna begärda upplysningar.

77      Slutligen konstaterar domstolen att användandet av systemet för samarbete mellan finansunderrättelseenheterna för att erhålla upplysningar som är nödvändiga för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism innebär vissa särskilda svårigheter när det gäller verksamhet som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

78      För det första är det finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten, på vars territorium de misstänkta finansiella transaktionerna genomförs, som har störst kännedom om riskerna i samband med penningtvätt och finansiering av terrorism i den medlemsstaten. Finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten erhåller nämligen underrättelser om alla omständigheter som kan ha koppling till ekonomisk brottslighet i den medlemsstaten inte endast från de institut och personer som avses i direktiv 2005/60, utan även från samtliga nationella myndigheter med ansvar för lagföring av och verkställighet av påföljder för ekonomiska brott, exempelvis förvaltningsmyndigheter, domstolar, brottsbekämpande myndigheter och tillsynsorgan för aktie- och derivatmarknaderna.

79      För det andra måste finansunderrättelseenheten, för att kunna framställa en begäran om upplysningar via det system för samarbete mellan finansunderrättelseenheterna som föreskrivs i beslut 2000/642, redan ha upplysningar som ger skäl att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism. Eftersom upplysningar om misstänkta transaktioner enligt artikel 22.2 i direktiv 2005/60 lämnas till finansunderrättelseenheten i ursprungsmedlemsstaten och beslut 2000/642 inte föreskriver någon skyldighet att på eget initiativ överlämna upplysningarna till finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten, kommer den sistnämnda finansunderrättelseenheten endast sällan ha upplysningar som leder till tillräckliga misstankar för att framställa en begäran om upplysningar till finansunderrättelseenheten i ursprungsmedlemsstaten.

80      Även om en skyldighet att lämna upplysningar till finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten skulle leda till ytterligare kostnader och administrativa bördor för de kreditinstitut som bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, skulle dessa kostnader och bördor vara ganska begränsade, eftersom nämnda kreditinstitut redan är skyldiga att införa de rutiner som är nödvändiga för att lämna upplysningar till finansunderrättelseenheten i den medlemsstat där de finns.

81      Mot denna bakgrund uppfyller en värdmedlemsstats nationella lagstiftning, såsom den i det nationella målet, kravet på proportionalitet i den mån som den innebär att kreditinstitut, som finns i en annan medlemsstat, är skyldiga att i fråga om transaktioner som genomförs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster lämna upplysningar som är nödvändiga för kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism direkt till finansunderrättelseenheten i värdmedlemsstaten endast om det inte finns ett effektivt system som säkerställer ett fullständigt samarbete mellan finansunderrättelseenheterna och som gör det möjligt att lika effektivt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.

82      I förevarande fall ålägger den spanska lagstiftningen de kreditinstitut som, genom filialer eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, utan fast driftsställe bedriver verksamhet i Spanien att direkt till den spanska underrättelseenheten rapportera transaktioner från eller till vissa territorier, under förutsättning att transaktionernas värde överstiger 30 000 euro.

83      En sådan lagstiftning – som inte kräver rapportering av alla transaktioner som genomförs på spanskt territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, utan endast av transaktioner som enligt objektiva kriterier som fastställts av den nationella lagstiftaren ska anses vara misstänkta – framstår inte som oproportionerlig.

84      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 115 i sitt förslag till avgörande kan denna lagstiftning inte anses vara diskriminerande, eftersom skyldigheterna som den föreskriver gäller för samtliga kreditinstitut och samtliga utländska personer eller enheter som bedriver verksamhet i Spanien via huvudkontor, filialer eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

85      Av samtliga ovan anförda skäl ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande:

–        Artikel 22.2 i direktiv 2005/60 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som kräver att kreditinstitut ska lämna de upplysningar som behövs för förebyggande av penningtvätt och finansiering av terrorism direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten när dessa kreditinstitut bedriver verksamhet inom den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. Detta gäller dock under förutsättning att lagstiftningen inte äventyrar den ändamålsenliga verkan av direktivet och av beslut 2000/642.

–        Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan lagstiftning under förutsättning att den motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, att den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet med den uppnås, att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål och att den tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva mot bakgrund av följande överväganden:

–        En sådan lagstiftning är ägnad att förverkliga målet att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism om den gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att övervaka och tillfälligt stoppa misstänkta finansiella transaktioner som genomförs av kreditinstitut som tillhandahåller tjänster inom den medlemsstatens territorium samt att i förekommande fall lagföra och straffa de ansvariga.

–        Den skyldighet som lagstiftningen ålägger kreditinstitut som bedriver sin verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster kan utgöra en proportionerlig åtgärd för att uppnå detta mål, om det vid tiden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen saknades ett effektivt system som säkerställde ett fullständigt samarbete mellan finansunderrättelseenheterna.

 Rättegångskostnader

86      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 22.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som kräver att kreditinstitut ska lämna de upplysningar som behövs för förebyggande av penningtvätt och finansiering av terrorism direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten när dessa kreditinstitut bedriver verksamhet inom den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. Detta gäller dock under förutsättning att lagstiftningen inte äventyrar den ändamålsenliga verkan av direktivet och av rådets beslut 2000/642/RIF av den 17 oktober 2000 om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter avseende utbyte av information.

Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan lagstiftning under förutsättning att den motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, att den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet med den uppnås, att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål och att den tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva mot bakgrund av följande överväganden:

–        En sådan lagstiftning är ägnad att förverkliga målet att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism om den gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att övervaka och tillfälligt stoppa misstänkta finansiella transaktioner som genomförs av kreditinstitut som tillhandahåller tjänster inom den medlemsstatens territorium samt att i förekommande fall lagföra och straffa de ansvariga.

–        Den skyldighet som lagstiftningen ålägger kreditinstitut som bedriver sin verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster kan utgöra en proportionerlig åtgärd för att uppnå detta mål, om det vid tiden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen saknades ett effektivt system som säkerställde ett fullständigt samarbete mellan finansunderrättelseenheterna.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: spanska.