Language of document : ECLI:EU:C:2014:2240

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ELEANOR SHARPSTON

föredraget den 24 september 2014 (1)

Mål C‑359/13

Babette Martens

mot

Minister van Onderwijs, Cultuur en Wetenschap

(begäran om förhandsavgörande från Centrale Raad van Beroep (Nederländerna))

”Studiestöd för universitets- och högskolestudier i utomeuropeiska territorier – Bosättningsvillkor– ”Tre år av sex-villkoret” – Tidigare gränsarbetare”





1.        Denna begäran om förhandsavgörande rör ännu en gång rätt till studiestöd som finansieras av Nederländerna för universitets- och högskolestudier utanför själva Nederländerna, på nederländska betecknat meeneembare studie financiering (nedan kallat medtagbart studiestöd). I sin dom i målet C-542/09, kommissionen/Nederländerna,(2) slog domstolen fast att den nederländska bestämmelse enligt vilken varje sökande av sådant studiestöd, utöver att vara berättigad till studiestöd för studier i Nederländerna, också måste har varit lagligen bosatt i Nederländerna under åtminstone tre av de senaste sex år som närmast föregick inskrivningen (nedan kallat tre år av sex-villkoret) stred mot artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68(3) på grund av att den var indirekt diskriminerande.

2.         Tre år av sex-villkoret tillämpades emellertid på Babette Martens, en nederländsk medborgare bosatt i Belgien under nästan hela sin skolgång, som hos nederländska myndigheter ansökte om medtagbart studiestöd för att resa till Curaçao för universitetsstudier. Hennes far (också han nederländsk medborgare bosatt i Belgien) arbetade deltid i Nederländerna under en period och Babette Martens hade beviljats medtagbart studiestöd för sina universitetsstudier för denna period. Hon nekades dock studiestöd för återstoden av studierna så snart hennes far hade upphört att vara gränsarbetare, eftersom tre år av sex-villkoret då tillämpades på hennes situation och hon inte uppfyllde det.

3.        Centrale Raad van Beroep (Nederländerna) (nedan kallad den hänskjutande domstolen) har i huvudsak önskat få klarhet i huruvida i) arbetskraftens fria rörlighet eller ii) de rättigheter som följer av ställningen som unionsmedborgare utgör hinder för Nederländerna att tillämpa tre år av sex-villkoret i en sådan situation. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet önskat få klarhet i huruvida Babette Martens far kan göra gällande rättigheter med stöd av den fria rörligheten för arbetstagare mot Nederländerna efter att ha upphört att vara gränsarbetare i den medlemsstaten. Om han inte kan göra det, önskar den hänskjutande domstolen få vägledning i frågan huruvida Babette Martens kan göra gällande egna rättigheter som unionsmedborgare.

 Unionsrätten

 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

4.        I artikel 20.1 FEUF införs ett unionsmedborgarskap. Enligt artikel 20.2 ska unionsmedborgarna ha ”de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i fördragen”. Artikel 20.2 a ger unionsmedborgarna ”rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”. I artikel 21.1 FEUF anges vidare att unionsmedborgarna har denna rätt ”om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen”.

5.        I artikel 45 FEUF anges följande:

”1.      Fri rörlighet för arbetstagare ska säkerställas inom unionen.

2.      Denna fria rörlighet ska innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.

…”

6.        I artikel 52.1 FEU föreskrivs att fördragen ska gälla för ”Konungariket Nederländerna”, till vilket Curaçao hör.(4) I artikel 52.2 FEU görs en korshänvisning till artikel 355 FEUF för en avgränsning av fördragens territoriella tillämpningsområde. I enlighet med artikel 355.2 FEUF ska de utomeuropeiska länder och territorier (nedan kallade ULT) som anges i bilaga II i FEUF omfattas av den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen i detta fördrag.(5) Förteckningen i bilaga II omfattar Nederländska Antillerna, i vilka Curaçao ingår. Dessa länder och territorier beskrivs i artikel 198.1 som ”utomeuropeiska länder och territorier som upprätthåller särskilda förbindelser med Danmark, Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket”, som ”[m]edlemsstaterna är ense om att med unionen associera”.

7.        Fjärde delen i fördraget avser ”Associering av utomeuropeiska länder och territorier”. I artikel 202 FEUF föreskrivs att ”[o]m inte annat följer av bestämmelserna om folkhälsa, allmän säkerhet och allmän ordning ska den fria rörligheten inom medlemsstaterna för arbetstagare från dessa länder och territorier samt inom dessa länder och territorier för arbetstagare från medlemsstaterna regleras genom akter som antas i enlighet med artikel 203.(6)

 Förordning nr 1612/68

8.        I förordning nr 1612/68 föreskrivs ytterligare bestämmelser för att säkerställa en rätt för medborgare i en medlemsstat att arbeta i en annan medlemsstat och därigenom genomföra fördragets bestämmelser om arbetskraftens fria rörlighet. I det första skälet i ingressen till denna förordning beskrivs det övergripande målet som att ”man avskaffar all diskriminering på grund av nationalitet mellan arbetstagare i medlemsstaterna vad avser anställning, avlöning och andra arbets- och anställningsvillkor och att arbetstagarna får rätt att röra sig fritt inom [unionen] för att ta anställning, med förbehåll för de begränsningar som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa”.

9.        I tredje respektive fjärde skälet anges att ”[f]ri rörlighet utgör en grundläggande rättighet för arbetstagare och deras familjer” och att denna rättighet måste få åtnjutas ”av fast anställda, säsongarbetare och gränsarbetare och av dem som är verksamma i serviceyrkena”.

10.      I det femte skälet anges att ”[r]ätten till fri rörlighet kräver, för att den objektivt sett skall kunna utövas i frihet och värdighet, att man säkerställer lika behandling, både praktiskt och juridiskt, i allt som rör den faktiska verksamheten som anställd och rätten till bostad, och likaså att hinder för arbetstagarens rörlighet avlägsnas, särskilt när det gäller arbetstagarens rätt att få ha sin familj hos sig och förutsättningarna för att familjen skall kunna inlemmas i värdlandet”.

11.      I artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 föreskrivs att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat ”skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare” inom en annan medlemsstats territorium.

12.      Artikel 12 i förordning nr 1612/68 har följande lydelse:

”Barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat skall ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där”.

…”

 Direktiv 2004/38

13.      I artikel 24 i direktiv 2004/38/EG(7) anges följande:

”1.      Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget. Även familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt, skall åtnjuta denna rättighet.

2.      Genom undantag från punkt 1 skall den mottagande medlemsstaten inte ... innan permanent uppehållsrätt beviljats vara skyldig att bevilja bistånd till uppehälle för studier inklusive yrkesutbildning i form av studiebidrag eller studielån till andra personer än anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan ställning eller deras familjemedlemmar.”

 Den nederländska rätten

 Stadgan för Konungariket Nederländerna

14.      I Statuut voor het Koninkrijk der Nederlanden (nedan kallad Stadgan för Konungariket Nederländerna), i dess lydelse efter ändring år 2010, föreskrivs att Konungariket Nederländerna består av Nederländerna, Aruba, Curaçao och Sint Maarten.(8) Nederländerna och de övriga enheter som ingår i Konungariket Nederländerna delar medborgarskap, statschef, utrikespolitik och försvar. Områden som utbildning och studiefinansiering regler av varje riksdel för sig, men samarbete är möjligt.

 Lag om studiefinansiering

15.      I 2000 års lag om studiefinansiering (Wet Studiefinanciering) (nedan kallad Wsf 2000) föreskrivs villkoren för studiestöd i Nederländerna och utomlands. För högre studier i Nederländerna utgår studiestöd till studerande mellan 18 och 29 år som studerar vid ett angett eller godkänt utbildningsinstitut och uppfyller ett nationalitetsvillkor. Nationalitetsvillkoret definieras i artikel 2.2. Dessa studiestödsberättigade omfattar nederländska medborgare och personer som inte är nederländska medborgare men enligt ett fördrag eller beslut av en internationell organisation likställs med en nederländsk medborgare vad avser studiestöd.

16.      Unionsmedborgare som är ekonomiskt verksamma i Nederländerna och deras familjemedlemmar behöver inte ha bott i Nederländerna för att vara berättigade till denna typ av stöd. Således omfattas gränsöverskridande arbetstagare,(9) som arbetar i Nederländerna men bor någon annanstans och deras familjemedlemmar. Däremot är unionsmedborgare som inte är ekonomiskt verksamma i Nederländerna först berättigade till studiestöd efter att ha varit lagligt bosatt i Nederländerna i fem år.

17.      Enligt artikel 2.13.1 d Wsf 2000, per den 1 september 2007, har en studerande inte har rätt till studiestöd om han eller hon under den aktuella studiestödsperioden ansöker om ersättning för kostnaderna för att få tillträde till utbildningen, eller för levnadskostnaderna, och denna ersättning beviljas av en behörig myndighet i ett annat land än Nederländerna.

18.      I artikel 2.14.2 c Wsf 2000 föreskrivs att studerande (oberoende av medborgarskap) som ansöker om medtagbart studiestöd, utöver att vara berättigade till studiemedel för universitets- och högskolestudier i Nederländerna, ska uppfylla tre år av sex-villkoret. Denna bestämmelse är endast tillämplig på studerande som efter den 31 augusti 2007 har påbörjat en universitets- eller högskoleutbildning utanför Nederländerna.

19.      Enligt artikel 3.21 andra stycket Wsf 2000 kan studiestöd inte beviljas avseende en studieperiod som tidsmässigt ligger före ansökan om studiestöd. Vissa övergångsbestämmelser ska emellertid tillämpas. Således föreskrivs exempelvis i artikel 12.1 ba följande: ”För en studerande som före den 1 september 2007 erhöll studiestöd för universitets- eller högskolestudier utanför Nederländerna är artiklarna …, i deras lydelse av den 31 augusti 2007, fortsatt tillämpliga så länge som den studerande utan avbrott erhåller studiestöd.”

20.      Enligt artikel 11.5 Wsf 2000 kan Minister van Onderwijs, Cultuur en Wetenschap (ministern för utbildning, kultur och vetenskap) med hänsyn till det intresse som Wsf syftar till att skydda, välja att inte tillämpa ”tre år av sex-villkoret” om tillämpningen skulle leda till ett övervägande oskäligt resultat (nedan kallad skälighetsregeln).

21.      Före den 1 januari 2014 var tre år av sex-villkoret inte tillämpligt på studerande (oberoende av deras medborgarskap) som ansökte om medtagbart studiestöd för att genomföra universitets- eller högskolestudier i Nederländernas ”angränsande områden”.(10)

22.      Enligt den nationella domstolen består det medtagbara studiestödet av ett grundbidrag, till ett belopp som är olika beroende på om den studerande bor hemma (det vill säga på en av eller båda föräldrarnas adress) eller har egen bostad, ett resetillägg (OV vergoeding), en kompletterande lånedel, upp till ett visst högsta belopp, ett tilläggsbidrag vars belopp beror på föräldrarnas inkomst och ett lån för att täcka avgifter, vilket i princip är begränsat till den högsta avgift som nederländska läroanstalter får ta ut för en motsvarande utbildning.

 Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

23.      Babette Martens föddes i Nederländerna den 2 oktober 1987. Hon bodde där fram till hon i juni 1993 (när hon var nästan sex år) flyttade med sina föräldrar (även de nederländska medborgare) till Belgien, där hon växte upp och fullgjorde sin skolgång. Hennes far arbetade i Belgien och gör det fortfarande. Mellan den 1 oktober 2006 och den 31 oktober 2008 arbetade fadern emellertid även deltid i Nederländerna. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att han efter oktober 2008 inte sökte anställning i Nederländerna och inte heller på annat sätt var tillgänglig på den nederländska arbetsmarknaden. Han var i stället heltidsanställd i Belgien.

24.      Den 15 augusti 2006 skrev Babette Martens in sig vid universitetet i Nederländska Antillerna i Curaçao för att studera heltid under studieåret 2006/2007 på en utbildning som leder till kandidatexamen. Under studietiden där stod hennes föräldrar till stor del för hennes kostnader (för uppehälle och studier) och erhöll barnbidrag i Belgien för sin dotter. Den hänskjutande domstolen har förklarat att detta barnbidrag ska skiljas från studiebidrag för vuxna studerande och att den flamländsspråkiga gemenskapen inte vanligtvis beviljar detta bidrag för utbildning vid utbildningsinstitut utanför det så kallade europeiska området för högre utbildning.

25.      Den 24 juni 2008 ansökte Babette Martens hos nederländska myndigheter om studiestöd (grundbidrag och resetillägg). Hon angav att hon inte erhöll studiestöd från något annat land och att hon, under sex år före hennes registrering vid universitetet i Nederländska Antillerna (det vill säga från år 2000–2006) hade bott i Nederländerna under minst tre år. Det framgår att den hänskjutande domstolen inte tvivlar på att Babette Martens var i god tro och anser att det kan ha skett ett missförstånd vid den aktuella tidpunkten beträffande tre år av sex-villkoret.

26.      Genom beslut av den 22 augusti 2008 beviljades Babette Martens studiestöd för perioden från september 2007, vilket betyder att hon erhöll studiestöd från och med sitt andra studieår. Detta beviljande förnyades periodiskt och grundade sig på antagandet att Babette Martens uppfyllde tre år av sex-villkoret.

27.      Den 1 februari 2009 ansökte Babette Martens om ett tilläggslån, vilket hon också erhöll.

28.      Därefter fastställde ministern, efter en kontroll, den 28 maj 2010, att Babette Martens, under perioden från augusti 2000 till juli 2006, inte hade varit bosatt tre år i Nederländerna och beslutade att det studiestöd som redan hade utbetalats (19 481,64 euro) skulle dras tillbaka. Babette Martens anmodades att återbetala de belopp som hon redan hade erhållit.

29.      Babette Martens begäran om omprövning av dessa beslut avslogs, liksom det överklagande hon därefter ingav vid rechtbank ’s-Gravenhage (nedan kallad rechtbank). Hon överklagade därefter rechtbanks dom till den hänskjutande domstolen. Babette Martens anförde att avgörandena stred mot principen om skydd för berättigade förväntningar och att den påstådda bristen på tillräckligt samband med Nederländerna inte kunde motivera ministerns beslut.

30.      Den 1 juli 2011 erhöll Babette Martens sin kandidatexamen och bosatte sig i Nederländerna.

31.      Den hänskjutande domstolen vilandeförklarade målet fram till dess att Europeiska unionens domstol hade avkunnat sin dom i målet kommissionen/Nederländerna, vilket den gjorde den 14 juni 2012.(11)

32.      Ministern godtog sedan att Babette Martens far var en gränsarbetare i Nederländerna från den 1 oktober 2006 till den 31 oktober 2008 och att Babette Martens därför hade rätt till medtagbart studiestöd för perioden från september 2007 till oktober 2008.(12) Detta på grund av att tre år av sex-villkoret, till följd av domen i målet kommissionen/Nederländerna, inte kunde tillämpas under sådana omständigheter. Ministern vidhöll emellertid beslutet att upphäva beviljandet av stödet från den tidpunkt då Babette Martens far upphörde att vara en gränsarbetare i Nederländerna (det vill säga november 2008).

33.      Enligt den hänskjutande domstolen grundade ministern inte sitt beslut på den omständigheten att Babette Martens kunde ha erhållit ekonomiskt stöd från Belgien (även om Belgien, enligt den hänskjutande domstolen, inte förefaller bevilja studiestöd för studier vid utbildningsinstitut utanför Europeiska unionen) och den hänskjutande domstolen prövade således inte frågan vidare.(13)

34.      Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1A.      Ska [unions]rätten, närmare bestämt artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, tolkas så, att den utgör hinder för att … Nederländerna drar in rätten till studiestöd för studier utanför EU för ett underhållsberättigat myndigt barn till en gränsarbetare, som är medborgare i Nederländerna, är bosatt i Belgien och delvis arbetar i Nederländerna, delvis i Belgien, vid den tidpunkt då gränsarbetet avslutas och verksamhet endast bedrivs i Belgien, på grund av att barnet inte uppfyller villkoret att under minst tre av de sex år som närmast föregick hennes inskrivning vid den berörda läroanstalten ha varit bosatt i Nederländerna?

1B.      Om fråga 1A besvaras jakande, utgör [unions]rätten, såvitt övriga villkor för studiestöd är uppfyllda, hinder för beviljande av studiestöd för en period som är kortare än längden på den studiemedelsberättigande utbildningen?

Om domstolen i sina svar på fråga 1A och 1B kommer fram till att lagstiftningen om fri rörlighet för arbetstagare inte utgör hinder för att under november 2008–juni 2011, eller under en del av denna period, inte bevilja Babette Martens studiestöd önskar College van Beroep svar på följande fråga:

2.      Ska artiklarna 20 och 21 FEUF tolkas så, att de utgör hinder för att EU-medlemsstaten – Nederländerna – upphör att betala ut studiestöd för studier vid en läroanstalt i utomeuropeiska länder och territorier [ULT] (Curaçao), som den studerande hade rätt till eftersom hennes far arbetade som gränsarbetare, på grund av att den studerande inte uppfyller det för varje [unions]medborgare, däribland landets egna medborgare, gällande villkoret att under minst tre av de sex år som närmast föregick hennes inskrivning på utbildningen ha varit bosatt i Nederländerna?”

35.      Skriftliga yttranden har inkommit från den danska och den nederländska regeringen och från Europeiska kommissionen. Dessa parter yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 2 juli 2014.

 Rättslig bedömning

 Inledande anmärkningar

36.      Utbildning innebär kostnader åtminstone för den medlemsstat som tillhandahåller utbildningen, den studerande själv (om vederbörande är ekonomiskt självständig) eller dem som den studerande är ekonomiskt beroende av och andra (offentliga och privata) utbildningssponsorer. Enligt unionsrätten behåller medlemsstaterna sin behörighet att besluta huruvida de ska ge bidrag till universitets- och högskolestudier och, om de gör det, i vilken utsträckning. Unionsrätten ska i princip inte hindra en medlemsstats beslut att tillhandahålla studiestöd för studier som bedrivs vid universitet och högskolor utanför deras territorium och eventuellt utanför Europeiska unionen och de villkor som de föreskriver för sådant studiestöd.

37.      Situationen för vissa personer som söker sådant studiestöd kan emellertid omfattas av unionsrätten. Dessa sökande kan således göra gällande rättigheter enligt unionsrätten, inbegripet i förhållande till deras ursprungsmedlemsstater. Medlemsstaterna ska således, vid utövandet av deras (otvivelaktiga) behörighet, iaktta unionsrätten.(14) I synnerhet ska de säkerställa att de närmare bestämmelserna för att bevilja nämnda bidrag inte ger upphov till en omotiverad begränsning av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier eller medför diskriminering på grund av nationalitet.(15)

38.      Det som står på spel i förevarande mål är således inte Nederländernas beslut att bevilja studiestöd för universitetsstudier utanför Nederländerna, utan ett villkor (nämligen tre år av sex-villkoret) som tillämpas vid beslutandet av huruvida detta studiestöd ska beviljas till en viss sökande.

39.      Tidigare mål avseende bosättningsvillkor och studiestöd gällde ofta arbetstagare som började studera och som inte längre var försörjda av andra.(16) Det är emellertid inte ovanligt för studerande att fortsätta att vara beroende av familjemedlemmar (typiskt sett av en av eller båda föräldrarna) under hela eller en del av studietiden. I detta fall kan erhållandet av studiestöd lätta den ekonomiska börda som annars vilar på dessa familjemedlemmar. Enligt fast rättspraxis utgör bistånd till uppehälle och utbildning som beviljas för genomförande av universitetsstudier, vilka leder till en yrkesbehörighet, inbegripet för en migrerande arbetstagares barn, en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68,(17) men endast i den mån arbetstagaren alltjämt svarar för barnets underhåll.(18)

40.      I förevarande fall har det inte ifrågasatts att Babette Martens far försörjde henne under hennes studier i Curaçao. Således är det medtagbara studiestöd som Babette Martens ansökt om en social förmån för hennes far i den mening som avses i förordning nr 1612/68. Det är nu fastställt att Babette Martens hade rätt till medtagbart studiestöd för perioden från oktober 2007 till oktober 2008 medan hennes far var gränsarbetare i Nederländerna. Frågan är huruvida hon hade någon sådan rätt därefter.

41.      Genom den första tolkningsfrågan har domstolen ombetts att klarlägga Babette Martens ställning som en tidigare gränsarbetares underhållsberättigade barn. Om Babette Martens kan åberopa sin fars ställning som tidigare gränsarbetare i Nederländerna och göra gällande rättigheter genom denna för att få fortsatt tillgång till studiestöd för återstoden av sina studier i Curaçao finns det ingen anledning att pröva den andra tolkningsfrågan, vilken avser Babette Martens egna rättigheter som unionsmedborgare.(19) (Först i sistnämnda sammanhang tog Nederländerna tydligt ställning till det eventuella berättigandet av en begränsning av rättigheter).

42.      För fullständighetens skull ska jag besvara båda tolkningsfrågorna. Innan jag gör det ska jag emellertid undersöka huruvida den plats där Babette Martens bedrev sina studier (Curaçao) ger upphov till frågor angående den territoriala tillämpningen av både den fria rörligheten för arbetstagare och unionsmedborgares rättigheter.

 Unionsrättens territoriala tillämpningsområde

43.      Curaçao utgör en del av Konungariket Nederländerna men betecknas också som ett utomeuropeiskt territorium. Tillämpningen av tre år av sex-villkoret på Babette Martens visar att ministern ansåg att Babette Martens inte studerade ”i Nederländerna”.(20) Den nederländska regeringen bekräftade vid förhandlingen denna ståndpunkt.

44.      Väcker Babette Martens studieort frågor beträffande den territoriala tillämpningen av arbetskraftens fria rörlighet och/eller unionsmedborgares rättigheter?

45.      Visserligen ska, när särskilda överenskommelser mellan Europeiska unionen och ULT finns, andra bestämmelser i fördragen än de som återfinns i fjärde delen i FEUF endast tillämpas när de uttryckligen har gjorts tillämpliga.(21) Således ska, såvida det inte uttryckligen anges i fördraget att en viss artikel också är tillämplig på territorier utanför unionen eller på tredjeländer,(22) denna artikel inte tillämpas på ULT.(23)

46.      Som jag ser det uppkommer inte dessa frågor i förevarande mål.

47.      Frågan här är inte huruvida unionsrätten är tillämplig på grund av att en unionsmedborgare (ekonomiskt verksam eller inte) har flyttat från en medlemsstat till ett ULT. Det som har betydelse är snarare huruvida rättigheter kan anses följa av en unionsmedborgares flytt mellan två medlemsstater (Nederländerna och Belgien) och bosättning därefter i en medlemsstat (Belgien) som inte är nationalitetsmedlemsstaten, när det gäller studiestöd som tillhandahålls av en av dessa medlemsstater (Nederländerna) för studier som bedrivs utomlands.

48.      I detta specifika fall tillämpades ett villkor (nämligen tre år av sex-villkoret) på en unionsmedborgare (Babette Martens) som har utövat sin rätt till fri rörlighet och bosättning när hon flyttade från Nederländerna till Belgien och som fortsatte att bo i Belgien åtminstone tills hon flyttade till Curaçao för att studera.(24) Hon utövade således rättigheter enligt unionsrätten oavbrutet åtminstone fram till den tidpunkt då hon gjorde gällande dessa rättigheter i syfte att erhålla medtagbart studiestöd.(25) Babette Martens är även underhållsberättigat barn till en unionsmedborgare som har utövat sina rättigheter som arbetstagare genom att flytta från sin hemmedlemsstat (Nederländerna) till en värdmedlemsstat (Belgien) för att bo och arbeta där och som senare arbetade deltid i Nederländerna, men fortsatte att vara bosatt i Belgien, men slutligen återgick till en heltidsanställning i värdmedlemsstaten där han är bosatt (Belgien).

49.      Under dessa omständigheter omfattas både Babette Martens och hennes fars situation av unionsrättens tillämpningsområde.

 Tolkningsfråga 1: Den fria rörligheten för arbetstagare

 Inledning

50.      Den hänskjutande domstolen har i huvudsak önskat få klarhet i huruvida Babette Martens far, som är tidigare gränsarbetare, och hans underhållsberättigade dotter som har ansökt om medtagbart studiestöd, kan göra gällande de rättigheter som följer av hans ställning som arbetstagare i Nederländerna där han inte längre arbetar, eftersom han har tagit en heltidsanställning i Belgien.

51.      Alla parter som har ingett skriftliga yttrande och närvarade vid förhandlingen är överens om att artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 utgör hinder för Nederländerna att föreskriva tre år av sex-villkoret som ett krav för beviljande av medtagbart studiestöd till migrerande arbetstagare och gränsarbetare i Nederländerna. Detta var även domstolens slutsats i domen C-542/09.(26) Så länge Babette Martens far arbetade i Nederländerna kunde Babette Martens (anser de) erhålla sitt medtagbara studiestöd. De är emellertid av uppfattningen att när en arbetstagare inte längre är en gränsarbetare ska de båda bestämmelserna inte längre tillämpas.

52.      Enligt min mening är det irrelevant vad någon som tidigare varit gränsarbetare kan (eller inte kan) göra gällande. Faktum är att Babette Martens far fortsätter att vara en migrerande arbetstagare. Parterna har, genom att fokusera på verkningarna av Babette Martens fars förlust av sin ställning som gränsarbetare, förbisett de konsekvenser som följer av detta faktum.

 Begränsning av Babette Martens fars rättigheter enligt artikel 45 FEUF

53.      Artikel 45 FEUF medför såväl avskaffande av all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor som en rätt att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för att anta erbjudanden om anställning.

54.      Syftet med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer är att underlätta för gemenskapsmedborgarna att utöva all slags yrkesverksamhet inom unionen. Parallellt med detta mål utgör de även hinder för åtgärder som kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat (och således lämna sitt hemland).(27) Således utgör dessa bestämmelser hinder för åtgärder som kan göra det svårare eller mindre attraktivt för unionsmedborgarna att utöva dessa friheter.(28) Sådana åtgärder som innebär att arbetstagarna, på grund av att de utövar sin rätt till fri rörlighet, förlorar de sociala trygghetsförmåner som lagstiftningen i en medlemsstat garanterar dem kan betecknas som hinder för denna rättighet.(29) Detta gäller även när nationell lagstiftning, oberoende av den berörda arbetstagarens nationalitet, hindrar eller avskräcker en medborgare från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet.(30)

55.      I förevarande mål tillämpas tre år av sex-villkoret på Babette Martens, eftersom hennes fars anställning som gränsarbetare i Nederländerna upphörde. De faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har beskrivit visar inte att han behöll sin ställning som arbetstagare i Nederländerna (exempelvis att han sökte arbete där, eller på annat sätt stod till den nederländska arbetsmarknadens förfogande).(31) Babette Martens far blev emellertid inte ekonomiskt inaktiv eller otillgänglig för arbetsmarknaden. Han utövade däremot sin fria rörlighet som arbetstagare för att anta en heltidsanställning i Belgien, där han fortfarande bor och arbetar.(32) Han kan således åberopa artikel 45 FEUF till skydd mot åtgärder som försätter honom i en mindre förmånlig situation på grund av att han har valt att arbeta i en annan medlemsstat.

56.      Tillämpningen av tre år av sex-villkoret tvingar i sak Babette Martens far att inte utöva sin fria rörlighet som arbetstagare och endast söka ny anställning i Nederländerna (så att hans dotter kan fortsätta vara berättigad till medtagbart studiestöd) eller att utöva denna rättighet men acceptera den ekonomiska förlusten av studiestöd och den eventuella risken att inget annat alternativt studiestöd står att finna.

57.      Denna åtgärd begränsar Babette Martens fars rättigheter enligt artikel 45 FEUF. Såvida den inte är objektivt berättigad, är den förbjuden enligt denna bestämmelse.(33)

58.      Om domstolen inte skulle dela denna bedömning, ska en prövning göras av tillämpningsområdet för domen i mål C-542/09 och av skyddsnivån enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (och/eller artikel 12 i denna förordning). Slutligen är det nödvändigt att pröva under vilka omständigheter en tidigare ställning som arbetstagare kan fortsätta att ha verkningar.

 Tillämpningsområdet för domstolens dom i mål C-542/09, kommissionen/Nederländerna

59.      Utgångspunkten för parterna i förevarande mål är domstolens dom i mål C-542/09. Domstolen prövade detta fördragsbrott med stöd av artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, Det var i målet frågan om indirekt diskriminering på grund av nationalitet av migrerande arbetstagare och gränsarbetare jämfört med nationella arbetstagare.

60.      Som jag tolkar domstolens dom i nämnda mål, omfattade den inte uttryckligen även den situation då en nederländsk medborgare är bosatt utanför sin hemmedlemsstat men utövar sin fria rörlighet enligt unionsrätten för att arbeta i Nederländerna. (Jag kommer nedan, för enkelhetens skull, att kalla denna kategori för ”nederländska gränsarbetare”).

61.      Domstolen slog i domen i målet kommissionen/Nederländerna fast att Nederländerna hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 genom att kräva att migrerande arbetstagare och deras underhållsberättigade familjemedlemmar skulle uppfylla tre år av sex-villkoret (som föreskrivs i artikel 2.14.2 i Wsf 2000) för att vara berättigade till studiestöd för universitets- och högskolestudier utanför Nederländerna. Domstolen bekräftade att artikel 7.2 garanterar att migrerande arbetstagare, vilka bor i en mottagande medlemsstat, och gränsarbetare, vilka bor i en annan medlemsstat trots att de arbetar i den mottagande medlemsstaten, ska åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.(34)

62.      Domstolen slog fast att en sådan åtgärd som tre år av sex-villkoret ”i första hand [riskerar att] missgynna migrerande arbetstagare och gränsarbetare som är medborgare i andra medlemsstater. Personer som inte är bosatta i medlemsstaten är nämligen som regel inte heller medborgare i medlemsstaten”.(35) Domstolen angav att för att fastställa att indirekt diskriminering föreligger ”krävs det inte att [åtgärden] gynnar alla nationella medborgare eller endast missgynnar medborgare i andra medlemsstater med uteslutande av nationella medborgare”.(36) Domstolen identifierade därefter de situationer som skulle jämföras, avseende tillträde till medtagbart studiestöd enligt följande: i) migrerande arbetstagare som arbetar i Nederländerna men är bosatta i en annan medlemsstat och migrerande arbetstagare som bor och arbetar i Nederländerna, men inte uppfyller tre år av sex-villkoret och ii) nederländska arbetstagare som både bor och arbetar i Nederländerna.(37)

63.      Domstolen beaktade inte ställningen för nederländska gränsarbetare separat. Den fokuserade, genom att identifiera de båda kategorier som skulle jämföras med varandra, på diskriminering på grund av nationalitet.

64.      En nederländsk gränsarbetare som Babette Martens far särbehandlas sammanfattningsvis i förhållande till nationella arbetstagare, eftersom han har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, inte på grund av hans nationalitet, vilken han delar med nederländska arbetstagare. Följaktligen kan han inte, enligt min uppfattning, utan att vidare utveckla sin ståndpunkt, åberopa den lösning avseende indirekt diskriminering som domstolen slog fast i domen i målet C-542/09.

65.      Det är således nödvändigt att mer djupgående pröva artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

 Likabehandling enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68

66.      Bestämmelserna i artikel 7 (och i artikel 12) i förordning nr 1612/68 är ytterligare uttryck för den fria rörligheten för arbetstagare inom Europeiska unionen vilken garanteras genom artikel 45 FEUF.(38) Enligt fjärde skälet i ingressen till den förordningen, måste denna rättighet utan diskriminering få åtnjutas av gränsarbetare. Den skyddar mot direkt eller indirekt diskriminering på grund av nationalitet.(39)

67.      För att en arbetstagare ska kunna göra gällande rätten till likabehandling för att erhålla studiestöd som en social förmån enligt artikel 7.2 måste arbetstagaren fortsätta att vara underhållsskyldig för sin familjemedlem.(40) Detta förefaller vara fallet här. Det krävs inte att barnet är bosatt i den medlemsstat där arbetstagaren bor och arbetar (eller gränsarbetaren arbetar).(41)

68.      I förevarande fall behandlas Babette Martens far mindre förmånligt på grund av att han har utnyttjat sin fria rörlighet som arbetstagare och inte på grund av hans nederländska nationalitet.

69.      Enligt artikel 7.2 ska ”[a]rbetstagaren … åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare”, varmed avses en sådan arbetstagare som beskrivs i artikel 7.1, det vill säga en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och arbetar i en annan medlemsstat. Även andra bestämmelser i förordning nr 1612/68, särskilt de som ingår i avdelning II om ”Anställning och likabehandling” avser en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat men anställd inom en annan medlemsstats territorium arbetstagare.

70.      Det följer emellertid av domstolens praxis att likabehandlingskravet i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 är mer omfattande än principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet.(42)

71.      Domstolen bekräftade således i domen i målet Hartmann att ”alla medborgare i gemenskapens medlemsstater som har använt sig av rätten till fri rörlighet för arbetstagare och som har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat än den där de är bosatta omfattas, oavsett bosättningsort och nationalitet”, av tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om arbetskraftens fria rörlighet.(43) En sådan person omfattades också av tillämpningsområdet för förordning nr 1612/68.(44) Följaktligen skulle fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare, och således förordning nr 1612/68, tillämpas på Hartmann, som var bosatt i en annan medlemsstat men arbetade i den medlemsstat där han var medborgare.(45) Han kunde åberopa sin ställning som migrerande arbetstagare i förordning nr 1612/68 och göra gällande artikel 7 på samma sätt som alla andra arbetstagare som avses i denna bestämmelse.(46) Domstolen jämförde behandlingen av en person i hans situation (en arbetstagare som hade utövat den fria rörligheten) med behandlingen av nationella arbetstagare (det vill säga nationella arbetstagare som inte hade utövat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig).

72.      I detta sammanhang har domstolen även hänvisat till fjärde skälet i ingressen till förordning nr 1612/68 i vilken anges att fri rörlighet måste få åtnjutas ”utan diskriminering … av fast anställda, säsongarbetare och gränsarbetare …”.(47) En arbetstagare kan på samma sätt åberopa artikel 7 i förordning nr 1612/68 gentemot den medlemsstat som han är medborgare i, när han har varit bosatt och anställd i en annan medlemsstat.(48)

73.      Det framgår således att begreppet ”nationell arbetstagare” i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 ska tolkas så att det avser en nationell arbetstagare som inte har utövat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig, och att skyddet enligt denna bestämmelse avser likabehandling oberoende av nationalitet för att främja utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig enligt unionsrätten.

74.      Härav följer att både artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 utgör hinder för att en medlemsstat missgynnar arbetstagare (oavsett om de är fast anställda, säsongarbetare eller gränsarbetare)(49) som har utövat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig. Trots lydelsen i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, utgör denna bestämmelse och artikel 45 FEUF hinder för Nederländerna att neka studiestöd till underhållsberättigade barn till en gränsarbetare som är nederländsk medborgare med stöd av tre år av sex-villkoret så länge vederbörande är gränsarbetare. Detta beror på att tre år av sex-villkoret missgynnar en gränsarbetare jämfört med en nationell arbetstagare under liknande förhållanden.

 Förlust av ställning som arbetstagare

75.      Jag har ovan förklarat varför jag anser att domstolen inte i förevarande mål behöver pröva huruvida (och i så fall i vilken utsträckning) en person kan fortsätta att göra gällande (vissa) bestämmelser avseende den fria rörligheten för arbetstagare efter att ha förlorat sin ställning som migrerande arbetstagare eller gränsarbetare.(50) För fullständighetens skull ska jag dock behandla denna fråga abstrakt.

76.      Enligt min uppfattning uppkommer frågan endast när en person inte längre utövar denna frihet genom att arbeta, verkligen söka anställning,(51) eller på annat sätt stå till arbetsmarknadens förfogande i värdmedlemsstaten.(52) Detta skulle vara fallet till exempel om en person i samma situation som Babette Martens far hade avslutat sitt arbetsliv och gått i pension (i Belgien eller någon annanstans).

77.      I princip kan en sådan person inte längre göra gällande rättigheter till följd av sin tidigare ställning som arbetstagare.(53) Förlusten av denna ställning innebär en förlust av det skydd som den ger enligt unionsrätten. Endast ett byte av anställning kan emellertid inte medföra att detta skydd upphör.(54)

78.      När en sådan unionsmedborgare bor kvar inom värdmedlemsstatens territorium kan han, under alla omständigheter, göra gällande principen om likabehandling i artikel 24.1 i direktiv 2004/38 som skyddar honom genom hans unionsmedborgarskap.(55) I detta sammanhang kan själva den omständigheten att han tidigare var arbetstagare och/eller behöll denna ställning utgöra grund för rätten att uppehålla sig.(56) Dessutom kan unionsrätten föreskriva att rättigheter följer av eller är knutna till tidigare ställning som arbetstagare.(57)

79.      Domstolen har även godtagit att ställningen som tidigare migrerande arbetstagare eller gränsarbetare kan ha verkningar efter det att anställningsförhållandet har upphört.(58) Detta (mer omfattande) skydd kan fortfarande tillämpas oberoende av att en sådan person kan skyddas av unionsmedborgarrättigheter så snart han inte längre är ekonomiskt verksam. Den fria rörligheten för arbetstagare erbjuder ett mer omfattande skydd. Vad specifikt avser studiestöd, har domstolen slagit fast att så länge föräldrarna åtnjuter en ställning som migrerande arbetstagare eller gränsarbetare kan inte en medlemsstat tillämpa ett villkor om bosättning och ange målet att undvika en orimlig ekonomisk börda som ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera att nationella arbetstagare särbehandlas i förhållande till gränsarbetare och migrerande arbetstagare.(59) Således kan medlemsstaten inte vidta en sådan åtgärd som krav på permanent bosättning i syfte att begränsa den ekonomiska solidaritet som ska visas migrerande arbetstagare och gränsarbetare i förhållande till inhemska arbetstagare. Följaktligen uppkommer inte, till skillnad från frågan hurvida en sådan åtgärd kan vara motiverad på grundval av samma mål i samband med unionsmedborgarrättigheter, frågor avseende proportionaliteten av ett sådant villkor.(60)

80.      Under vilka omständigheter ska en tidigare gränsarbetare eller tidigare migrerande arbetstagare fortsätta att åtnjuta skydd till med hänvisning till den fria rörligheten för arbetstagare (det vill säga åtnjuta annat skydd än det som uttryckligen föreskrivs i lagstiftningen)?

81.      Det framgår tydligt varför verkningarna av vissa sociala förmåner måste fortsätta oberoende av bosättningsorten. Det är mest uppenbart att så är fallet när förmånen är nära knuten till den omständigheten att ett anställningsförhållande eller en arbetstagares arbetsliv har upphört.(61) Således är ersättning vid ett anställningsavtals upphörande per definition tillgänglig endast för en person som tidigare var, men inte längre är, anställd. Under sådana omständigheter måste det vara möjligt att göra gällande en tidigare ställning som arbetstagare. Sekundärrätten bekräftar denna ställning.(62)

82.      När den händelse eller situation med hänsyn till vilken en social förmån beviljas inträffar efter upphörandet av anställningsförhållandet och inte är knuten till denna omständighet eller till arbetstagarens tidigare arbete, är det i princip inte möjligt att åberopa till exempel artikel 72 i förordning nr 1612/68 eller artikel 45 FEUF.(63) Domstolen har således slagit fast att den tidigare arbetstagaren när han själv senare studerar i värdmedlemsstaten behåller sin ställning som arbetstagare och därför, när han ansöker om underhålls- och utbildningsbidrag, kan göra gällande artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, under förutsättning att det finns ett samband mellan den tidigare förvärvsverksamheten och de aktuella studierna.(64) När det tidigare anställningsförhållandet endast är underordnat de studier som ska finansieras av studiestödet, behåller han däremot inte sin ställning som arbetstagare och kan inte göra gällande denna bestämmelse.(65) Undantagsvis ställs – när en arbetstagare ofrivilligt har blivit arbetslös och på grund av förhållandena på arbetsmarknaden är tvungen att genomgå yrkesstudier på ett annat verksamhetsområde – inget krav på samband med tidigare anställning.(66)

83.      Vad händer då om den händelse eller situation som utlöser behovet av tillgång till en social förmån inträffade före förlusten av ställningen som gränsarbetare eller migrerande arbetstagare, men fortsätter efter förlusten av denna ställning?

84.      Detta beror återigen på tillämpningsområdet för förmånen och skälet till varför den beviljas.

85.      I detta sammanhang har flera parter åberopat domen i målet Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado och jag ska därför mer i detalj redogöra det målet.

86.      Domstolen fann i nämnda mål att det inte förelåg några särskilda omständigheter som motiverade att man frångick den principiella utgångspunkten att förlust av en ställning som gränsarbetare eller ställning som migrerande arbetstagare innebär förlust av skydd knutet till denna ställning i en situation där en tidigare arbetstagare (som inte längre var bosatt i värdmedlemsstaten) försökte åberopa den fria rörligheten för arbetstagare för att från denna medlemsstat erhålla rätt till studiestöd på samma villkor som denna stat tillämpade avseende egna medborgare.(67)

87.      De faktiska omständigheterna i det målet gällde en tidigare arbetstagare som hade erhållit barnbidrag, slutat arbeta, erhållit en invaliditetspension och sedan, till följd av en lagreform genom vilken rätten att erhålla barnbidrag omvandlades till en rätt att erhålla studiestöd,(68) förlorade detta bidrag på grund av att hennes dotter avslutade sina gymnasiestudier och därför inte längre uppfyllde villkoret i övergångsbestämmelserna om att barnen måste fortsätta att bedriva den typ av studier som de bedrev den 1 oktober 1995.

88.      Domstolen fann att det inte kunde göras gällande att – när det gäller en migrerande arbetstagare som har upphört att arbeta och har återvänt till sin ursprungsmedlemsstat i vilken även hans barn arbetar – de villkor på vilka studiestöd beviljas kan kränka denne arbetstagares rättigheter enligt artikel 45 FEUF.(69) När domstolen drog den slutsatsen bekräftade den att i) artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 inte ska tolkas så att tidigare arbetstagare kan åberopa den för att utan diskriminering få tillgång till de sociala förmåner som värdmedlemsstaten beviljar,(70) men att ii) verkningarna kunde fortsätta när förmånen hängde samman med upphörandet av en arbetstagares anställningsförhållande eller arbetsliv(71) och uttryckligen föreskrevs i lagstiftningen.(72)

89.      Kort därefter accepterade domstolen, i domen i målet Leclere and Deaconescu att när en arbetstagare har upphört med sin yrkesverksamhet, ”fortsätter han … att ha rätt till vissa förmåner som förvärvats under anställningsförhållandet”.(73) I det målet ansåg generaladvokaten Jacobs att det som är avgörande är huruvida en tidigare nationell arbetstagare (som inte utövade sin fria rörlighet) beviljas förmånen på grund av sin ställning som tidigare arbetstagare oberoende av hans bosättningsort. Om svaret är ”nej”, kan den tidigare migrerande arbetstagaren eller gränsarbetaren inte längre åberopa det skydd som denna ställning ger.(74)

90.      Jag drar slutsatsen, och jag vill igen understryka att jag behandlar denna fråga abstrakt, att en tidigare arbetstagare inte har rätt att fortsättningsvis åtnjuta alla de förmåner som han erhållit under sitt anställningsförhållande. Begreppet ”social förmån”, enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, är väldigt vidsträckt och omfattar samtliga förmåner som, oavsett om de har samband med ett anställningsavtal eller inte, allmänt tillerkänns inhemska arbetstagarna på grundval av den objektiva egenskapen att de är arbetstagare eller av den enda omständigheten att de har sitt hemvist inom det nationella territoriet.(75) En tidigare arbetstagare kan fortsätta att åberopa den fria rörligheten med hänsyn till de sociala förmåner som är knutna till hans tidigare arbetsförhållande. Medtagbart studiestöd ges emellertid allmänt sett inte till arbetstagare (eller deras underhållsberättigade barn) på grund av deras anställningsförhållande. Det är en social förmån som Nederländerna har gjort tillgänglig för alla unionsmedborgare som önskar studera utanför Nederländerna och som är tillräckligt integrerade i Nederländerna. Unionsrätten hindrar således Nederländerna från att neka en sådan fördel till unionsmedborgare som har utövat den fria rörligheten för arbetstagare (på grund av att deras objektiva ställning som arbetstagare redan i sig är bevis på integration).

91.       Detta innebär också, som generaladvokaten Jacobs påpekade,(76) att när en medlemsstat fortsätter att tillhandahålla en social förmån till tidigare arbetstagare trots att deras anställningsförhållande har upphört och oberoende av bosättningsort, får den inte diskriminera tidigare arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater eller som har utnyttjat den fria rörligheten för arbetstagare. I detta sammanhang kan en tidigare gränsarbetare eller tidigare migrerande arbetstagare fortsätta att åberopa skyddet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 med hänsyn till de förmåner som han erhöll innan hans ställning som gränsarbetare eller migrerande arbetstagare upphörde.

92.      Således ankommer det på en medlemsstat att besluta huruvida (inhemska) tidigare arbetstagare fortsätter att åtnjuta en sådan social förmån som studiestöd efter det att anställningsförhållandet upphört på grund av deras tidigare anställning. Om detta är fallet, kan en medlemsstat inte särbehandla de arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat och/eller har utnyttjat sin fria rörlighet som arbetstagare.

 Artikel 12 i förordning nr 1612/68

93.      Trots den omständigheten att den hänskjutande domstolen endast har begärt vägledning i fråga om tolkningen av artikel 7 i förordning nr 1612/68, har samtliga parter också diskuterat artikel 12 i denna förordning i samband med deras svar på den första tolkningsfrågan (inbegripet frågan huruvida den över huvud taget är tillämplig på en gränsarbetares barn). För fullständighetens skull ska jag avsluta denna del av mitt förslag till avgörande med att behandla denna bestämmelse.

94.      Artikel 12 tillerkänner en separat, särskild rätt till barn till arbetstagare som arbetar eller har arbetat inom en annan medlemsstats territorium.(77) Den garanterar dem bland annat tillträde till allmänna skolor i den medlemsstat där deras förälder är eller var anställd (och således är eller var en migrerande arbetstagare) på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor i värdmedlemsstaten.(78) Således kan barn i denna situation påbörja och i förekommande fall slutföra utbildning i värdmedlemsstaten.(79) De kan också åberopa artikel 12 när värdmedlemsstaten erbjuder egna medborgare möjlighet att erhålla stöd för att genomgå en utbildning i utlandet.(80) För att göra gällande artikel 12 i förordning nr 1612/68 behöver sökanden inte vara underhållsberättigat barn till migrerande arbetstagare, visa att hans föräldrar båda har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten eller visa att hans föräldrar fortfarande är migrerande arbetstagare.(81) Hans föräldrar behöver inte heller vara gifta eller båda vara unionsmedborgare.(82) Det som krävs är endast att barnet har bott med en av eller båda föräldrarna i en medlemsstat medan åtminstone en av föräldrarna var bosatt där som arbetstagare.(83) På detta sätt bidrar artikel 12 till det övergripande målet med förordning nr 1612/68 det vill säga att integrationen av arbetstagarens familj i värdlandet kan ske under bästa möjliga omständigheter.(84) Ett barn till en migrerande arbetstagare måste ha möjlighet att gå i skolan och fortsätta sin utbildning i värdmedlemsstaten i syfte att slutföra studierna på ett framgångsrikt sätt.(85) Av detta skäl gäller rätten till utbildning och den därmed sammanhängande uppehållsrätten till dess att barnet har avslutat sin utbildning.(86)

95.      En gränsarbetare kan emellertid per definition inte bo och arbeta i värdmedlemsstaten.

96.      Således visar lydelsen i artikel 12 att den inte är tillämplig på barn till gränsarbetare. En sådan tolkning förefaller emellertid svår att förena med principen att migrerande arbetstagare och gränsarbetare ska behandlas lika, vilket följer av fjärde skälet i ingressen till förordning nr 1612/68 och av fast rättspraxis avseende den fria rörligheten för arbetstagare.(87)

97.      Under alla omständigheter ska – även om (den gränsarbetande) föräldern inte måste vara bosatt i värdmedlemsstaten för att artikel 12 i förordning nr 1612/68 ska vara tillämplig (en fråga som jag medvetet lämnar öppen) – barnet enligt min uppfattning ha visat någon anknytning till eller integration i värdmedlemsstaten genom bosättning eller studier där. Jag uttrycker här ingen slutgiltig synpunkt angående exakt hur detta band ska fastställas. I förevarande mål har Babette Martens inte varit bosatt i Nederländerna medan hennes far var gränsarbetare där och hon ansökte om studiestöd för att studera vid en läroanstalt utanför Nederländerna.

98.      Härav drar jag slutsatsen att artikel 12 i förordning nr1612/68 inte är relevant i förevarande mål.

 Tolkningsfråga 2: unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig

99.      Jag anser inte att det är nödvändigt för domstolen att besvara den andra frågan rörande unionsmedborgarskap. Artiklarna 20 och 21.1 FEUF utmyntas specifikt i artikel 45 FEUF beträffande fri rörlighet för arbetstagare(88) och Babette Martens far kan fortsätta att åberopa denna bestämmelse. Om domstolen skulle vara av en annan uppfattning och besluta sig för att besvara den andra frågan anser jag att rättspraxis innehåller nödvändiga upplysningar till vägledning för den hänskjutande domstolen.

100. I domen i målet C-542/09 prövades inte tillämpningen av tre år av sex-villkoret på underhållsberättigade barn till nederländska medborgare som varken var ekonomiskt aktiva i Nederländerna eller bosatta där. Domstolen har emellertid senare prövat liknande åtgärder i samband med unionsmedborgares rättigheter, särskilt i mål rörande tyska medborgare bosatta utanför Tyskland som har ansökt om studiestöd i Tyskland.(89)

101. Domstolen har i sak slagit fast att medlemsstater som har infört ett studiestödssystem enligt vilket studerande kan erhålla stöd när de studerar i en annan medlemsstat följaktligen måste säkerställa att de närmare bestämmelserna för att bevilja nämnda stöd inte ger upphov till en omotiverad begränsning av den i artikel 21 FEUF föreskrivna rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.(90) Ett krav på sammanhängande bosättning under en viss period har ansetts vara en sådan begränsning. Det är sannolikt att ett sådant krav avskräcker medlemsstatens egna medborgare från att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, med hänsyn till att de om de gör detta sannolikt förlorar rätten till studiestöd.(91)

102. Vid prövningen av huruvida en sådan begränsning kan vara berättigad med hänsyn till överväganden av allmänt intresse (oavsett medborgarskap) och av proportionaliteten av den aktuella åtgärden i förhållande till det legitima mål som den eftersträvar, har domstolen slagit fast att det är legitimt att en medlemsstat ställer krav på att studerande kan påvisa en viss grad av samhällsintegration i denna stat, för att förvissa sig om att bistånd till uppehälle för studerande från andra medlemsstater inte blir en orimlig börda som kan få betydelse för nivån på det bistånd som staten totalt kan ge, endast beviljar sådant bistånd till studerande som kan påvisa en tillräcklig grad av samhällsintegration i den medlemsstat som tillhandahåller studiestödet.(92) Domstolen har beskrivit detta mål som ett medel för att uppnå ett annat syfte, nämligen att undvika att lägga en orimlig börda på den finansierande medlemsstaten som kan få betydelse för nivån på det bistånd som denna stat totalt kan ge.(93) Domstolen har emellertid ansett att ett enda krav på sammanhängande bosättning under en fastställd period är alltför generellt och utesluter alltför många personer samt går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet. Det ansågs därför inte vara proportionerligt.(94) Även andra faktorer kan visa att en tillräcklig anknytning till den finansierande medlemsstaten föreligger, exempelvis medborgarskap, utbildning, familjeband, anställning där, språkkunskaper, och andra sociala eller ekonomiska band.(95)

103. Således kan, även när en unionsmedborgare inte är (eller inte längre är) ekonomiskt verksam, anställning och familj styrka ett samband till en medlemsstat i vilken ansökan om stöd har gjorts. Detta omfattar i synnerhet den berörda studerandes (senaste) anställning, men potentiellt även den aktuella eller senaste anställningen som en av de familjemedlemmar som den studerande är beroende av (typiskt sett föräldrar) har haft.(96) Eftersom nivån av samband endast är ett villkor för att avgränsa gruppen av förmånstagare i syfte att undvika risken att lägga en orimlig ekonomisk börda på den finansierande medlemsstaten, anser jag att det inte kan bortses från den omständigheten att föräldern tidigare har bidragit till statskassan.

104. Under vissa omständigheter är det möjligt att studiernas plats och typ också kan ge vägledning vid bedömningen av huruvida en unionsmedborgare visar en tillräcklig nivå av anknytning med den finansierande medlemsstaten, men jag ser detta som en ytterligare faktor, snarare än ett obligatoriskt inslag.

105. I förevarande fall är Babette Martens, genom sitt medborgarskap, unionsmedborgare som utnyttjade sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium när hon som barn flyttade med sina föräldrar från Nederländerna till Belgien. Hon kan följaktligen göra gällande artiklarna 20 och 21 FEUF, även mot den medlemsstat där hon är medborgare (Nederländerna).

106. Den enda omständigheten att lång tid har förflutit sedan hon utnyttjade denna fria rörlighet kan inte i sig påverka frågan huruvida rättigheter kan följa av artiklarna 20 och 21 FEUF under sådana förhållanden då det har förelegat ett fortgående utnyttjande av rätten att uppehålla sig i en annan medlemsstat.(97)

107. Det kan visserligen vara riktigt att medtagbart studiestöd ännu inte existerade när Babette Martens och hennes familj flyttade till Belgien (och av denna anledning inte begränsade utnyttjandet av deras fria rörlighet vid denna tidpunkt), men tillämpningen av tre år av sex-villkoret missgynnar henne emellertid på grund av att hon fortsatte att vara bosatt utanför Nederländerna.

108. Nederländerna måste ge samma rättsliga behandling oberoende av sökandenas medborgarskap när nederländska myndigheter beslutar vem som erhåller det stöd som denna stat tillhandahåller för studier, oavsett om dessa bedrivs i andra medlemsstater eller utanför Europeiska unionen. Vidare ska de när de fattar detta beslut inte missgynna en sökande som har utnyttjat sin rätt att flytta till och uppehålla sig i en annan medlemsstat. I domen i målet d’Hoop uttalade domstolen i otvetydiga vändningar att ”det [är] oförenligt med rätten till fri rörlighet när en person i den medlemsstat i vilken han är medborgare behandlas på ett mindre förmånligt sätt än vad som skulle ha varit fallet om han inte hade använt sig av de rättigheter i fråga om fri rörlighet som han har enligt fördraget”.(98) Under sådana omständigheter skulle medlemsstaten i realiteten missgynna en av sina medborgare för att vederbörande har utnyttjat sin fria rörlighet.(99)

109. Tillämpningen av tre år av sex-villkoret på Babette Martens har exakt denna effekt. Babette Martens kan inte uppfylla det villkoret, eftersom hon då hon flyttade till Belgien från Nederländerna som barn fortsatte att vara bosatt i Belgien åtminstone fram till den tidpunkt då hon skrev in sig vid universitet i Nederländska Antillerna.

110. I syfte att motivera tre år av sex-villkoret har Nederländerna åberopat domstolens har godtagit att medlemsstater kan bevilja detta stöd endast till studenter som har påvisat en viss grad av samhällsintegration i denna stat.(100)

111. Domstolen har förvisso godtagit detta mål, men den har även klargjort att en användning av enbart bosättning som kriterium utesluter alltför många personer och är alltför generellt. Enligt min uppfattning gör det i detta hänseende ingen skillnad att Wsf 2000, till skillnad från det tyska bosättningsvillkor som var aktuellt i mål som Prinz och Thiele Meneses, inte kräver att en studerande ska ha bott i Nederländerna under en sammanhängande period på tre år omedelbart innan vederbörande påbörjar sina studier. Denna åtskillnad fråntar inte bosättningsvillkoret dess absoluta och uteslutande karaktär.

112. För fullständighetens skull vill jag påpeka att tre år av sex-villkoret inte är någon absolut regel (eftersom det är möjligt för ministen att lämna den utan avseende genom att tillämpa skälighetsregeln).(101) Domstolen har emellertid få eller inga upplysningar avseende denna regels tillämpningsområde och funktion. Under alla omständigheter påverkas inte bedömningen av den omständigheten att ministerns skönsmässiga bedömning kan utövas så att den inte medför en omotiverad begränsning av en unionsmedborgares rättigheter under vissa förhållanden. Det som är otillåtet enligt unionsrätten är otillåtet. (Det samma gäller med avseende på undantaget för gränsarbetare(s) (barn) och personer med nederländskt medborgarskap som bor i ett gränsområde och vill studera vid en läroanstalt där.)

 Förslag till avgörande

113. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Centrale Raad van Beroep enligt följande:

Artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen utgör hinder för Nederländerna att neka studiestöd till ett underhållsberättigat barn till en gränsarbetare som är nederländsk medborgare med stöd av tre år av sex-villkoret så länge han är gränsarbetare. När denna gränsarbetare avslutar sin anställning i Nederländerna och utnyttjar sin fria rörlighet för arbetstagare för att ta fast heltidsanställning i en annan medlemsstat, och oberoende av hans bosättningsort, utgör artikel 45 FEUF hinder för Nederländerna att tillämpa åtgärder som, såvida de inte objektivt kan berättigas, får till följd att denne arbetstagare avskräcks från att utnyttja sina rättigheter enligt artikel 45 FEUF och medför att han, till följd av utnyttjandet av sin fria rörlighet, förlorar sociala förmåner enligt nederländsk lagstiftning, såsom medtagbart studiestöd för hans underhållsberättigade barn.


1  – Originalspråk: engelska.


2 _ EU:C:2012:346.


3 _ Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva: område 5, volym 1, s. 33). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, s. 1) upphävde förordning nr 1612/68 med verkan från den 16 juni 2011 (således efter de faktiska omständigheterna i förevarande mål). Under alla omständigheter förblir lydelsen i artiklarna 7.2 och 12 i förordning nr 1612/68 oförändrad, varför jag hänvisar till båda bestämmelserna i presens.


4 _ Se artikel 1 i Statuut voor het Koninkrijk der Nederlanden (punkt 14 nedan).


5 _ Bilaga II – Utomeuropeiska länder och territorier på vilka bestämmelserna i fjärde delen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska tillämpas (EUT C 326, 2012, s. 336).


6 _ Den lagstiftning som har antagits enligt artikel 203 FEUF ger ingen vägledning om huruvida Martens och hans dotter kan göra gällande unionsrätten i förevarande mål.


7 _ Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, s. 77, och ändringar EUT L 229, 2004, s. 35, EUT L 30, 2005, s. 27, EUT L 197, 2005, s. 34 och EUT L 204, 2007, s. 28).


8 _ De övriga delarna av Nederländska Antillerna förtecknade i bilaga II i FEUF (nämligen Bonaire, Sint Eustatius och Saba) har en annan status enligt stadgan.


9 _ Denna kategori omfattar mer än bara gränsarbetare. De sistnämnda arbetar i en medlemsstat och bor i ett gränsområde i en angränsande medlemsstat. Gränsöverskridande arbetstagare omfattar, till skillnad från gränsarbetare, även arbetstagare som arbetar i en medlemsstat och bor i en annan medlemsstat men inte bara i ett gränsområde i en angränsande medlemsstat. Se även, exempelvis, dom S, C-457/12, EU:C:2014:136, punkterna 38 och 39.


10 _ Dessa områden är Flandern och huvudstadsregionen Bryssel, samt Nordrhein-Westfalen, Niedersachsen och Bremen i Tyskland.


11 _ EU:C:2012:346


12 _ Se även punkterna 19 och 20 ovan.


13 _ Se punkterna 17 och 24 ovan.


14 _ Se, exempelvis, dom Prinz, C-523/11 och C-585/11, EU:C:2013:524, punkt 26 och där angiven rättspraxis.


15 _ Se, exempelvis, dom Morgan och Bucher, C-11/06 och C-12/06, EU:C:2007:626, punkt 28 och där angiven rättspraxis, dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 30 och där angiven rättspraxis, dom Elrick, C-275/12, EU:C:2013:684, punkt 25.


16 _ Se, exempelvis, dom Förster, C-158/07, EU:C:2008:630.


17 _ Se även punkt 90 nedan.


18 _ Dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkterna 34, 35 och 48 samt där angiven rättspraxis.


19 _ Beträffande förhållandet mellan artiklarna 21 och 45 FEUF, se exempelvis dom Caves Krier Frères, C‑379/11, EU:C:2012:798, punkt 30 och där angiven rättspraxis.


20 _ Se ovan punkt 15. Om ministeriet hade ansett att Babette Martens utbildning var ”i Nederländerna” snarare än någon annanstans (så att hon begärde medtagbart studiestöd), skulle hon automatiskt, i egenskap av nederländsk medborgare, ha varit berättigad till studiestöd.


21 _ Se, exempelvis, dom Thermotraffic Holland BV and TBG, C-24/12 och C-27/12, EU:C:2014:1385, punkt 45 och där angiven rättspraxis.


22 _ Således finns det, exempelvis, ingen uttrycklig bestämmelse avseende kapitalrörelser mellan medlemsstater och ULT. Den fria rörligheten för kapital uttrycks emellertid i en bestämmelse (artikel 63 FEUF) som har ett obegränsat territorialt tillämpningsområde och därför nödvändigtvis ska tillämpas på kapitalrörelser till och från ULT i deras egenskap av icke-medlemsstater. Se, exempelvis, dom Prunus, C-384/09, EU:C:2011:276, punkterna 20 och 31.


23 _ Se dom Prunus, EU:C:2011:276, punkt 29 och där angiven rättspraxis.


24 _ Det framgår inte från beslutet om hänskjutande huruvida hon bosatte sig i Curaçao när hon började studera där, eller huruvida hon fortsatte att vara lagligen bosatt i Belgien.


25 _ Se även punkt 106 nedan.


26 _ Se dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 64.


27 _ Se, exempelvis, dom Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 44 och där angiven rättspraxis.


28 _ Se, exempelvis, dom Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, EU:C:2008:178, punkt 45 och där angiven rättspraxis.


29 _ Se, exempelvis, dom Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, EU:C:2008:178, punkt 46 och där angiven rättspraxis.


30 _ Se exempelvis dom Terhoeve, C-18/95, EU:C:1999:22, punkterna 38 och 39 och där angiven rättspraxis.


31 _ I artikel 7.3 i direktiv 2004/38 anges de förhållanden under vilka en unionsmedborgare behåller sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i den mening som avses i artikel 7.1, i syfte att kunna hävda sin rätt att uppehålla sig inom värdmedlemsstatens territorium under längre tid än tre månader.


32 _ Babette Martens far är således inte i samma situation som Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado. I domen i målet Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado, C‑33/99, EU:C:2001:176, slog domstolen fast att hon inte kunde göra gällande artikel 7.2 i syfte att bibehålla en sådan social förmån som studiestöd då hon hade upphört att förvärvsarbeta i värdmedlemsstaten och återvänt till sin ursprungsmedlemsstat (punkterna 46 och 47). Till skillnad från Babette Martens far, utnyttjade emellertid Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado inte den fria rörligheten för arbetstagare genom att flytta (tillbaka) till sin hemmedlemsstat.


33 _ En bestämmelse som hindrar den fria rörligheten för arbetstagare kan tillåtas om den eftersträvar ett berättigat mål som är förenligt med fördraget och om den är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. Åtgärden ska också vara ägnad att säkerställa att målet i fråga uppnås och att inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Se, exempelvis, dom Olympique Lyonnais, C‑325/08, EU:C:2010:143, punkt 38 och där angiven rättspraxis. Inga uppgifter till stöd för något objektivt berättigande enligt artikel 45 FEUF för ett sådant hinder har emellertid ingetts till domstolen i förevarande mål.


34 _ Dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkterna 32 och 33 och där angiven rättspraxis.


35 _ Dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 38 och där angiven rättspraxis (min kursivering). Se även, exempelvis, dom Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 44.


36 _ Dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 38 och där angiven rättspraxis (min kursivering). Se även, exempelvis, dom Giersch m.fl., EU:C:2013:411, punkt 45.


37 _ Dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 44.


38 _ Se, exempelvis, första och andra skälet i ingressen till förordning nr 1612/68. Beträffande artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, se exempelvis dom Hendrix, C-287/05, EU:C:2007:494, punkt 53.


39 _ Se, exempelvis, dom Giersch m.fl., EU:C:2013:411, punkt 37 och där angiven rättspraxis.


40 _ Se dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 48 och där angiven rättspraxis.


41 _ Se, exempelvis, dom Meeusen, C-337/97, EU:C:1999:284, punkt 25.


42 _ Generaladvokaten Kokott har påpekat att, trots att (lydelsen i) artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 framstår som mindre långtgående än den garanti som ges i artikel 45 FEUF, tillämpar domstolen artikel 7.2 och artikel 45 parallellt och tolkar artikel 7 på samma sätt som artikel 45. Se förslag till avgörande i målet Hendrix, C-287/05, EU:C:2007:196, punkt 31.


43 _ Se dom Hartmann, C-212/05, EU:C:2007:437, punkt 17 (min kursivering) i vilken domstolen sammanfattade sin ställning i domen Ritter-Coulais, C‑152/03, EU:C:2006:123, punkterna 31 och 32. I det målet hade Hartmann endast flyttat till en annan medlemsstat. I förevarande mål flyttade Babette Martens far först både sin bostad och sin anställning till en annan medlemsstat och återvände sedan till Nederländerna genom att ta en deltidsanställning där samtidigt som han fortsatte att vara bosatt i Belgien. Se även, exempelvis, dom Hendrix, EU:C:2007:494, punkt 46. Hendrix, en nederländsk medborgare, arbetade och var bosatt i Nederländerna. Han flyttade sedan sin bostad till en annan medlemsstat och bytte därefter anställning i Nederländerna. Se likaledes, exempelvis, dom Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, EU:C:2008:178, punkt 34 och där angiven rättspraxis, dom Caves Krier Frères, WU:C:2012:798, punkt 25 och där angiven rättspraxis, och dom Saint Prix, C-507/12, EU:C:2014:2007, punkt 34 och där angiven rättspraxis.


44 _ Dom Hartmann, EU:C:2007:437, punkt 19.


45 _ Dom Hartmann, EU:C:2007:437, punkt 19 och där angiven rättspraxis.


46 _ Dom Hartmann, EU:C:2007:437, punkt 24 och där angiven rättspraxis.


47 _ Dom Hartmann, EU:C:2007:437, punkt 24 och där angiven rättspraxis. Se även, exempelvis, dom Hendrix, EU:C:2007:494, punkt 47.


48 _ Se, exempelvis, dom Terhoeve, EU:C:1999:22, punkterna 28 och 29. I det målet fann domstolen emellertid att den aktuella åtgärden utgjorde ett hinder för arbetskraftens fria rörlighet enligt (nuvarande) artikel 45 FEUF, och att det således var onödigt att undersöka huruvida det även förelåg indirekt diskriminering enligt (nuvarande) artiklarna 18 och 45 FEUF och enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (se punkt 41).


49 _ Se fjärde skälet i ingressen till förordning nr 1612/68.


50 _ Se punkterna 52–57 ovan.


51 _ Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att en person som verkligen söker anställning ska anses vara en arbetstagare. Se, exempelvis, dom Martínez Sala, C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 32 och där angiven rättspraxis. Således är en sådan persons situation olik situationen för en gränsarbetare eller migrerande arbetstagare som har förlorat denna ställning och som inte söker anställning.


52 _ Se, exempelvis, dom Saint Prix, EU:C:2014:2007, punkt 41 och där angiven rättspraxis.


53 _ Således kan, exempelvis, en arbetstagare som är bosatt i den medlemsstat i vilken han är medborgare som, efter det att han gått i pension, flyttar till en annan medlemsstat utan någon avsikt att arbeta där inte göra åberopa principen om fri rörlighet för arbetstagare. Se dom van Delft m.fl., C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 90 och där angiven rättspraxis.


54 _ För en illustration, se punkterna 53–58 ovan.


55 _ Se artikel 24.1 i direktiv 2004/38.


56 _ Se, exempelvis, artiklarna 7.3, 17 och 24.2 i direktiv 2004/38.


57 _ Se, exempelvis, artikel 12 i förordning nr 1612/68.


58 _ Se, exempelvis, dom Saint Prix, EU:C:2014:2007, punkt 35 och där angiven rättspraxis. Se även dom Caves Krier Frères, EU:C:2012:798, punkt 26 och där angiven rättspraxis.


59 _ Se dom i kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 69.


60 _ Se även punkt 102 nedan.


61 _ Se, exempelvis, dom Leclere och Deaconescu, C-43/99, EU:C:2001:303, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis.


62 _ Se, exempelvis, artikel 7.1 i förordning nr 1612/68 i vilken föreskrivs en standard för likabehandling ”… i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om [en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat] skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning”.


63 _ Se, exempelvis, dom Leclere och Deaconescu, EU:C:2001:303, punkterna 58 och 59 och där angiven rättspraxis.


64 _ Se, exempelvis, dom Lair, 39/86, EU:C:1988:322, punkt 39.


65 _ Se, exempelvis, dom Brown, 197/86, EU:C:1988:323, punkterna 27 och 28.


66 _ Se, exempelvis, dom Raulin, C-357/89, EU:C:1992:87, punkt 21. Denna princip återspeglas även i artikel 7.3 i direktiv 2004/38.


67 _ Dom Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado, EU:C:2001:176, punkt 51.


68 _ Det målet gällde också medtagbart studiestöd, men i ett tidigare skede av detta.


69 _ Dom Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado, EU:C:2001:176, punkt 43.


70 _ Dom Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado, ovan, punkterna 46 och 47.


71 _ Dom Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado, EU:C:2001:176, punkt 47. Se även punkt 81 ovan.


72 _ Dom Fahmi and Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado, EU:C:2001:176, punkt 49.


73 _ Se dom Leclere och Deaconescu, EU:C:2001:303, punkt 58 (min kursivering). Jag anser emellertid inte att enbart det förhållandet att en person fortsätter att erhålla förmåner nödvändigtvis innebär att han måste anses fortsätta ha en ställning som arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1612/68 (se, i detta hänseende, punkt 59 i domen).


74 _ Förslag i målet Leclere and Deaconescu, C-43/99, EU:C:2001:97, punkt 98.


75 _ Se, exempelvis, dom Even och ONPTS, 207/78, EU:C:1979:144, punkt 22.


76 _ Förslag till avgörande i målet Leclere and Deaconescu, EU:C:2001:97, punkt 98.


77 _ Se punkt 36 i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Nederländerna, C-542/09, EU:C:2012:79. Se även punkt 49 i domen i det målet, EU:C:2012:436.


78 _ Se, exempelvis, dom Teixeira, C-480/08, EU:C:2010:83, punkterna 44 och 45.


79 _ Se, exempelvis, dom Baumbast och R, C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 69.


80 _ Se, exempelvis, dom di Leo, C-308/89, EU:C:1990:400, punkterna 12 och 15.


81 _ Se dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 49 och där angiven rättspraxis.


82 _ Se även, exempelvis, dom Ibrahim, C-310/08, EU:C:2010:80, punkt 29 och där angiven rättspraxis.


83 _ Se dom kommissionen/Nederländerna, EU:C:2012:346, punkt 50 och där angiven rättspraxis. Se även, exempelvis, dom Ibrahim, EU:C:2010:80, punkt 29 och där angiven rättspraxis, samt dom Czop, C‑147/11 och C‑148/11, EU:C:2012:538, punkt 26.


84 _ Se, exempelvis, dom Hadj Ahmed, C-45/12, EU:C:2013:390, punkterna 44 och 45 och där angiven rättspraxis.


85 _ Se, exempelvis, dom Hadj Ahmed, C-45/12, EU:C:2013:390, punkt 45 och där angiven rättspraxis.


86 _ Se, exempelvis, dom Alarape and Tijani, C‑529/11, EU:C:2013:390, punkt 24 och där angiven rättspraxis.


87 _ Se, exempelvis, dom Giersch m.fl., EU:C:2013:411, punkt 37 och där angiven rättspraxis. Jag ska inte här vidare undersöka huruvida domstolens bedömning av det eventuella berättigandet av den diskriminerande behandlingen i det målet undergräver principen om likabehandling av migrerande arbetstagare och gränsarbetare.


88 _ Se, exempelvis, dom S, EU:C:2014:136, punkt 45 och där angiven rättspraxis.


89 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, C‑220/12, EU:C:2013:683, dom Elrick, EU:C:2013:684, och dom Prinz, EU:C:2013:524.


90 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, EU:C:2013:683, punkt 25, dom Elrick, EU:C:2013:684, punkt 25, och dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 30 och där angiven rättspraxis.


91 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, EU:C:2013:683, punkterna 27 och 28, och dom Prinz, EU:C:2013:524, punkterna 31 och 32.


92 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, EU:C:2013:683, punkt 35, och dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 36 och där angiven rättspraxis. Ett sådant berättigande är inte möjligt när anspråket på studiestöd har gjorts gällande med stöd av artikel 45 FUEF och/eller artikel 7.2 i förordning 1612/68. Se punkt 79 ovan och där angiven rättspraxis.


93 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, EU:C:2013:683, punkt 35, dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 36 och där angiven rättspraxis. Se även, beträffande beskrivningen av detta mål, punkterna 65–72 i mitt förslag till avgörande i Prinz, C-523/11 och C-585/11, EU:C:2013:90.


94 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, EU:C:2013:683, punkt 38, och dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 40.


95 _ Se, exempelvis, dom Thiele Meneses, EU:C:2013:683, punkt 38, och dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 38.


96 _ Se även, exempelvis, dom Giersch m.fl., EU:C:2013:411, punkt 78, och dom Stewart, C-503/09, EU:C:2011:500, punkt 100. Som jag redan har angett i mitt förslag till avgörande i Prinz, EU:C:2013:90, fotnot 30, gällde målet Stewart en annan typ av sociala förmåner. Med hänsyn till det legitima målet att säkerställa att det finns en verklig anknytning mellan den som begär en förmån och den behöriga medlemsstaten, godtog domstolen emellertid att familjeförhållanden (inbegripet när en sökandes föräldrar hade arbetat och mottagit understöd vid arbetsoförmåga och ålderspension) kunde utgöra omständigheter som kunde styrka en sådan verklig anknytning.


97 _ Således lämnade, exempelvis, Nerkowska, en polsk medborgare, Polen år 1985 (efter att ha studerat och arbetat där i mer än 20 år) i syfte att bosätta sig permanent i Tyskland. Domstolen godtog i domen i målet C-499/06 att hon kunde göra gällande rättigheter genom sitt unionsmedborgarskap beträffande en förmån som hon hade ansökt om vid de polska myndigheterna år 2000. Se dom Nerkowska, C-499/06, EU:C:2008:300, punkterna 11 och 12 (beträffande de faktiska omständigheterna) och punkt 47.


98 _ Dom D’Hoop, C-224/98, EU:C:2002:432, punkt 30.


99 _ Dom D’Hoop, EU:C:2002:432, punkt 31 och där angiven rättspraxis. Se även, exempelvis, dom Morgan och Bucher, EU:C:2007:626, punkt 26 och där angiven rättspraxis, samt dom Prinz, EU:C:2013:524, punkt 28.


100 _ Se ovan punkt 102.


101 _ Se ovan punkt 20.