Language of document : ECLI:EU:C:2012:781

Mål C‑610/10

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Spanien

”Fördragsbrott – Statligt stöd – Dom varigenom domstolen fastställer ett fördragsbrott – Invändning om rättegångshinder – Artiklarna 228.2 EG och 260.2 FEUF – Underlåtelse att följa domen – Ekonomiska sanktioner”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 11 december 2012

1.        Unionens fördrag – Tillämpning i tiden – Handläggningsregler – Ändring av förfarandet när medlemsstaterna har underlåtit att följa en dom från domstolen – Tillämpning på administrativa förfaranden som pågår vid ikraftträdandet – Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om förbud mot retroaktiv verkan av bestämmelser som föreskriver mindre fördelaktiga sanktioner, den straffrättsliga legalitetsprincipen och rätten till försvar – Föreligger inte

(Artikel 228.2 EG; artikel 260.2 FEUF)

2.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Tidsfrist för uppfyllande – Relevant tidpunkt för att pröva förekomsten av fördragsbrott

(Artikel 228.2 EG; artikel 260.2 FEUF)

3.        Stöd som ges av medlemsstaterna – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Det företag som tilldelats stöd har gått i konkurs – Fastställande av vem som är gäldenär när verksamheten har överlåtits

(Artikel 108.2 FEUF)

4.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Åsidosättande av skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Kommissionens förslag och riktlinjer – Betydelse

(Artikel 260.2 FEUF)

5.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Åsidosättande av skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Vite –Fastställande av belopp – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Kriterier

(Artiklarna 3.3 FEU och 51 FEU; artikel 260.2 FEUF; protokoll nr 27 bifogat till EU- och EUF-fördragen)

6.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Åsidosättande av skyldigheten att följa domen – Ekonomiska sanktioner – Föreläggande att betala ett schablonbelopp – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Bedömningskriterier

(Artikel 260.2 FEUF)

1.        I och med ikraftträdandet av Lissabonfördraget förändrades genom artikel 260.2 FEUF det administrativa förfarande som föregår kommissionens talan om att en medlemsstat inte har följt en dom från domstolen om fördragsbrott på så sätt att den fas som tidigare föreskrevs i artikel 228.2 EG och som avsåg avgivandet av ett motiverat yttrande avskaffades. Numera innehåller detta förfarande endast en fas, nämligen den som avser den formella underrättelsen.

Ett administrativt förfarande som inleddes före den dag då ändringen trädde i kraft, men som fortfarande pågår efter detta datum, regleras av de nya reglerna som, i egenskap av handläggningsregler, ska tillämpas på varje talan om fördragsbrott som väckts efter reglernas ikraftträdande, även om det administrativa förfarandet inleddes före ikraftträdandet.

Denna slutsats påverkas inte av överväganden som följer av rättssäkerhetsprincipen. Vid tiden för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna hade medlemsstaterna nämligen full kännedom om både skyldigheten att vidta de åtgärder som krävs för att följa en fördragsbrottsdom från domstolen och de följder som åsidosättandet av denna skyldighet kan leda till, eftersom dessa angetts i unionens primärrätt långt innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Detsamma gäller principen om att regler som föreskriver strängare påföljder inte får tillämpas retroaktivt och den straffrättsliga legalitetsprincipen, eftersom EUF-fördraget inte har inneburit någon ändring när det gäller dels medlemsstaternas skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att följa en fördragsbrottsdom från domstolen, dels de sanktioner som medlemsstaterna riskerar om de åsidosätter denna skyldighet. Det kan inte heller anses att medlemsstaternas rätt till försvar har åsidosatts, eftersom de har möjlighet att framföra synpunkter vid svar på den formella underrättelsen.

(se punkterna 42–44, 46–48 och 50–52)

2.        Eftersom EUF-fördraget, när det gäller fördragsbrottsförfarandet enligt artikel 260.2 FEUF, har avskaffat den fas som hänför sig till avgivandet av ett motiverat yttrande, är referenstidpunkten för att bedöma huruvida det föreligger ett fördragsbrott utgången av den frist som har angetts i den, med stöd av samma bestämmelse, avgivna formella underrättelsen.

(se punkt 67)

3.        I de fall då det företag som har mottagit det stöd som förklarats vara olagligt och oförenligt med den inre marknaden har försatts i konkurs, kan återställandet av den tidigare situationen och undanröjandet av den konkurrenssnedvridning som följer av det stöd som har betalats ut olagligen i princip ske genom att fordran på återbetalning av stödet i fråga tas upp bland skulderna i bouppteckningen.

Ett sådant upptagande är emellertid – i de fall de nationella myndigheterna inte kan få tillbaka hela stödbeloppet – endast tillräckligt för att skyldigheten att återkräva stödet ska anses ha iakttagits om konkursförfarandet leder till att det stödmottagande företaget likvideras, det vill säga att dess verksamhet definitivt upphör. När det företag som tagit emot olagligt stöd har försatts i konkurs och ett annat bolag har bildats i syfte att fortsätta driva en del av det förstnämnda bolagets verksamhet, kan den omständigheten att denna verksamhet fortsätter utan att stödet helt har återkrävts göra att snedvridningen av konkurrensen, som uppstått genom den konkurrensfördel som stödmottagaren åtnjutit i förhållande till sina konkurrenter på marknaden, kvarstår. Ett sådant nybildat bolag kan sålunda vara skyldigt att återbetala stödet om konkurrensfördelen kvarstår för det bolaget. Så är bland annat fallet när det visats att detta bolag fortfarande faktiskt åtnjuter den konkurrensfördel som uppkommit genom stödet och särskilt när detta bolag förvärvar tillgångarna från bolaget i likvidation utan att erlägga ett marknadsmässigt pris eller när det visats att bildandet av ett sådant bolag har inneburit att skyldigheten att återbetala stödet har kringgåtts. Detta gäller särskilt när erläggandet av ett marknadspris inte skulle vara tillräckligt för att neutralisera den konkurrensfördel som uppstått genom det olagliga stödet.

I ett sådant fall är upptagandet av skulden avseende stödet i förteckningen över skulderna inte i sig tillräckligt för att snedvridningen av konkurrensen ska anses avlägsnad.

(se punkterna 72, 99, 104, 106 och 107)

4.        Se beslutet.

(se punkterna 115 och 116)

5.        När det gäller att ålägga en medlemsstat löpande vite för att den inte har följt en dom om fördragsbrott, ska denna sanktion bestämmas med hänsyn till den påtryckning som krävs för att den medlemsstat som underlåtit att följa en fördragsbrottsdom ska förändra sitt beteende och upphöra med fördragsbrottet. Domstolen får inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området fastställa vitet så att detta dels anpassas efter omständigheterna, dels står i proportion till det fastställda fördragsbrottet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga.

Vid domstolens bedömning är de kriterier som ska beaktas för att säkerställa det löpande vitets karaktär av tvångsmedel, i syfte att uppnå en enhetlig och effektiv tillämpning av unionsrätten, i princip, överträdelsens varaktighet, dess svårighetsgrad och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga. Vid tillämpningen av dessa kriterier ska det särskilt beaktas vilka konsekvenser som underlåtenheten att följa domen får för privata och offentliga intressen samt hur brådskande det är att få den berörda medlemsstaten att uppfylla sina skyldigheter.

När det gäller medlemsstatens betalningsförmåga ska hänsyn tas till den senaste utvecklingen av inflationen och bruttonationalprodukten i medlemsstaten fram till dagen för domstolens prövning av de faktiska omständigheterna. När en medlemsstat har åsidosatt sin skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att följa ett kommissionsbeslut, har det förhållandet att en medlemsstat har överlåtit åt sina regioner att verkställa beslutet ingen påverkan på tillämpningen av artikel 260 FEUF. Även om varje medlemsstat fritt kan fördela centrala och regionala befogenheter internt är det nämligen enligt artikel 260 FEUF likväl enbart staten som inför unionen ansvarar för att dess skyldigheter enligt unionsrätten uppfylls.

När det gäller överträdelsens varaktighet ska den bedömas utifrån den tidpunkt då domstolen bedömer de faktiska omständigheterna, och inte utifrån den tidpunkt då kommissionen väckte talan vid domstolen.

När det gäller överträdelsens svårhetsgrad, ska det vid underlåtenheten att följa en dom som avser återbetalning av ett olagligt statligt stöd beaktas att bestämmelserna i EUF-fördraget om statligt stöd är av grundläggande betydelse. Dessa är nämligen ett uttryck för ett av unionens viktigaste uppdrag, som tilldelats denna genom artikel 3.3 FEU och som rör upprättandet av en inre marknad, och genom protokoll nr 27 om den inre marknaden och konkurrens, vilket enligt artikel 51 FEU utgör en del av fördragen och enligt vilket den inre marknaden innefattar en ordning som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids. Genom återbetalning av det stöd som förklarats olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden elimineras den snedvridning av konkurrensen som orsakats av den konkurrensfördel som stödet skapat, och stödmottagaren förlorar genom denna återbetalning den fördel som vederbörande haft i förhållande till sina konkurrenter på marknaden.

(se punkterna 117–120, 125–127, 131 och 132)

6.        Se beslutet.

(se punkterna 141 och 143–145)