Mål T‑18/10

Inuit Tapiriit Kanatami m.fl.

mot

Europaparlamentet och

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring – Förordning (EG) nr 1007/2009 – Handel med sälprodukter – Import- och saluföringsförbud – Undantag till förmån för inuitsamhällen – Tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF – Begreppet ’regleringsakt’ – Villkoret direkt eller personligen berörd ej uppfyllt – Avvisning”

Sammanfattning av beslutet

1.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Begreppet regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF – Alla rättsakter med allmän giltighet med undantag av lagstiftningsakter

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Villkor som berör dem direkt i den mening som avses i 263 fjärde stycket FEUF – Åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd – Föreligger inte

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

3.      Institutionernas rättsakter – Juridisk karaktär – Lagstiftningsakter och regleringsakter – Särskiljningskriterium – Förfarandet för en rättsakts antagande

(Artikel 251 EG; artikel 289.1 och 289.3 FEUF samt artikel 294 FEUF)

4.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Förordning nr 1007/2009 om handel med sälprodukter

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1007/2009)

1.      Begreppet regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF omfattar alla rättsakter med allmän giltighet med undantag av lagstiftningsakter. Fysisk eller juridiska personer kan således endast väcka talan mot en lagstiftningsakt om denna berör dem direkt eller personligen.

Även om artikel 263 fjärde stycket FEUF innebär en nyhet i förhållande till EG‑fördraget vad beträffar möjligheten att väcka talan vid unionsdomstolen, då varje fysisk eller juridisk person numera kan väcka talan mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder, definieras inte begreppet ”regleringsakt” i EUF-fördraget. Denna bestämmelse, där ordet beslut har utelämnats, innebär att talan kan väckas mot rättsakter med individuell giltighet, mot rättsakter med allmän giltighet som berör en fysisk eller juridisk person direkt eller personligen samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. Denna möjlighet avser emellertid inte samtliga rättsakter med allmän giltighet utan en mer begränsad kategori av dessa, nämligen regleringsakter. Härav framgår att det i artikel 263 fjärde stycket FEUF, jämförd med dess första stycke, föreskrivs att fysiska och juridiska personer kan väcka talan mot rättsakter som är riktade till dem samt mot dels rättsakter som har allmän giltighet, både lagstiftningsakter och regleringsakter, som berör dem direkt och personligen, dels vissa rättsakter med allmän giltighet, nämligen regleringsakter, som berör dem direkt och inte medför genomförandeåtgärder.

Denna tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF bekräftas vidare av denna bestämmelses tillkomsthistoria som kan härledas till fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Därav framgår att den valda formuleringen innebär att en åtskillnad kan göras mellan lagstiftningsakter och regleringsakter genom ett restriktivt tillvägagångssätt vad beträffar enskildas talan mot lagstiftningsakter.

Ändamålet med artikel 263 fjärde stycket FEUF är slutligen att fysiska eller juridiska personer ska kunna väcka talan mot rättsakter med allmän giltighet som inte är lagstiftningsakter, som berör dem direkt och som inte medför genomförandeåtgärder. Formuleringen i denna bestämmelse innebär således inte att talan kan väckas mot samtliga rättsakter som uppfyller villkoret direkt berörd och inte medför genomförandeåtgärder, eller samtliga rättsakter med allmän giltighet som motsvarar dessa kriterier, utan endast mot en särskild kategori av dessa sistnämnda akter, nämligen regleringsakter. Förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en lagstiftningsakt ska kunna tas upp till sakprövning förblir således mer restriktiva än dem som gäller talan mot en regleringsakt.

(se punkterna 39, 42, 43, 45, 49, 50 och 56)

2.      Vad beträffar rätten till ett effektivt domstolsskydd i enlighet med bland annat artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, kan unionsdomstolen inte, utan att överskrida sin befogenhet, tolka villkoren enligt vilka enskilda kan väcka talan mot en förordning, vilka uttryckligen föreskrivs i fördraget, på ett extensivt sätt även om de ska tolkas med hänsyn till principen om rätten till ett effektivt rättsmedel.

(se punkt 51)

3.      Det framgår av artikel 289.1 och 289.3 FEUF att de rättsakter som antas enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 294 FEUF, kallat ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”, utgör lagstiftningsakter. Eftersom det förfarande som beskrivs i artikel 294 FEUF i allt väsentligt motsvarar det som föreskrivs i artikel 251 EG, måste en förordning som antagits med stöd av artikel 95 EG i enlighet med det medbeslutandeförfarande som föreskrivs i artikel 251 EG emellertid, inom ramen för de kategorier av rättsakter som anges i EUF-fördraget, anses utgöra en lagstiftningsakt.

Enligt fast rättspraxis, som främst avser den andra delen av artikel 230 fjärde stycket EG, står kriteriet för att skilja mellan en förordning och ett beslut att finna i huruvida den ifrågavarande rättsakten har allmän giltighet eller inte. Syftet med denna bestämmelse är bland annat att förhindra att unionens institutioner, genom att helt enkelt välja att använda sig av en förordning, utestänger en enskild från att föra talan mot ett beslut som berör honom direkt och personligen och, således, att klargöra att den valda formen inte kan förändra en rättsakts karaktär.

Även om kriteriet för att skilja på en rättsakt med allmän giltighet och en rättsakt med individuell giltighet står att finna i den ifrågavarande rättsaktens eventuella allmänna giltighet är dess kvalificering som lagstiftningsakt eller regleringsakt enligt EUF-fördraget beroende på förfarandet för dess antagande, vare sig detta var lagstiftande eller ej.

(se punkterna 59–61 och 63–65)

4.      Enligt villkoret att en enskild direkt måste beröras av en rättsakt med allmän giltighet i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, som ska vara uppfyllt för att en talan mot denna rättsakt ska kunna prövas i sak, måste den angripna unionsrättsakten ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämna dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas.

Vad beträffar enskildas talan mot förordning nr 1007/2009 om handel med sälprodukter, är den omständigheten att det inte kan uteslutas att det allmänna saluföringsförbudet gällande sälprodukter som föreskrivs i den angripna förordningen kan påverka personer som bedriver verksamhet i tidigare eller senare led, jämfört med saluföringen, ändå inte anses utgöra en direkt följd av förordningen. Beträffande de produkter som kan bli föremål för undantaget till det allmänna förbud som föreskrivs i förordningen, kan de nationella myndigheterna inte själva tillämpa den angripna förordningen utan att genomförandeåtgärder har fastställts genom en tillämpningsförordning, där just villkoren för saluföring av de godkända varorna ska definieras. En sådan bestämmelse utgör emellertid inte en fullständig reglering som i sig är tillräcklig och som inte kräver några tillämpningsföreskrifter och som därför direkt berör enskilda.

Vad gäller frågan huruvida fysiska eller juridiska personer berörs personligen av förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, på så vis att deras talan om ogiltigförklaring av förordningen kan tas upp till sakprövning, är den omständigheten att de berörda personerna, bortsett från det allmänna förbudet, omfattas av undantaget för de ifrågavarande produkterna, inte tillräcklig för att utmärka dem på motsvarande sätt som den som ett beslut är riktat till.

(se punkterna 71, 75, 78 och 92)