FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

VERICA TRSTENJAK

föredraget den 7 september 2010¹(1)

Mål C‑221/09

AJD Tuna Ltd

mot

Direttur tal-Agrikoltura u s-Sajd u Avukat Generali

(begäran om förhandsavgörande från Prim’Awla tal-Qorti Civili (Republiken Malta))

”Gemensamma fiskeripolitiken – Kommissionens förordning (EG) nr 530/2008 – Nödåtgärder – Fiske efter blåfenad tonfisk med snörpvad – Fiskeförbud riktat till vissa medlemsstater – Förbud mot landning, placering i kassar och omlastning – Kvoter – Förekomsten av ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk – Motiveringsskyldighet – Proportionalitetsprincipen – Principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet – Principen om ett effektivt domstolsskydd – Den kontradiktoriska principen – Giltigheten av en åtgärd”

Innehållsförteckning

I –   Inledning

II – Tillämpliga bestämmelser

A –   Unionslagstiftningen på den gemensamma fiskeripolitikens område

1.     Förordning nr 2847/93 och förordning nr 2371/2002

B –   Åtgärder i internationell rätt för att skydda blåfenad tonfisk

C –   Unionslagstiftningen inom området för fiske efter blåfenad tonfisk..

1.     Förordning nr 1559/2007

2.     Förordning nr 40/2008

3.     Förordning nr 446/2008

4.     Förordning nr 530/2008

III – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och frågorna

IV – Förfarandet vid domstolen

V –   Parternas yrkanden

A –   Den första och den andra frågan

B –   Den tredje frågan

C –   Den fjärde frågan

D –   Den femte frågan

E –   Den sjätte frågan

F –   Den sjunde och den åttonde frågan

G –   Den nionde frågan

H –   Den tionde frågan

VI – Generaladvokatens bedömning

A –   Inledning

B –   Den första och den andra frågan

1.     Huruvida artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 är relevant som rättslig grund för den omtvistade förordningen

2.     Huruvida motiveringen till den omtvistade förordningen är lämplig

C –   Den tredje frågan

D –   Den fjärde och den femte frågan

1.     Huruvida förbudet mot att landa tonfisk som fångats före införandet av fiskförbudet är proportionerligt

2.     Huruvida förbudet mot att landa tonfisk som fångats av fartyg som seglar under tredjelands flagg är proportionerligt

a)     Bedömningskriterium

b)     Bedömningen av huruvida proportionalitetsprincipen har åsidosatts

i)     Kontrollen av huruvida åtgärden är uppenbart olämplig

ii)   Kontrollen av huruvida åtgärden är uppenbart onödig

iii) Kontrollen av huruvida åtgärden är uppenbart oproportionerlig i ordets strikta bemärkelse

iv)   Slutsats

c)     Konsekvenserna av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts

E –   Den sjätte frågan

1.     Åtskillnaden mellan de spanska fartygen och de fartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg

a)     Frågan huruvida åtskillnaden mellan de spanska fartygen och de övriga fartygen är befogad

b)     Konsekvenserna av att principen om förbud mot diskriminering har åsidosatts

2.     Åtskillnaden mellan de fartyg som det hänvisas till i förordning nr 530/2008 och övriga fartyg

F –   Den sjunde, den åttonde och den nionde frågan

1.     Huruvida förordning nr 530/2008 åsidosätter principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen

a)     Det påstådda åsidosättandet av principen om ett effektivt domstolsskydd

b)     Det påstådda åsidosättandet av den kontradiktoriska principen

i)     Iakttagandet av den kontradiktoriska principen i förhållande till medlemsstaterna

ii)   Iakttagandet av den kontradiktoriska principen i förhållande till de övriga berörda parterna

2.     Huruvida artikel 7 i förordning nr 2371/2002 åsidosätter principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen

a)     Det påstådda åsidosättandet av principen om ett effektivt domstolsskydd

b)     Det påstådda åsidosättandet av den kontradiktoriska principen

G –   Den tionde frågan

VII – Förslag till avgörande

I –    Inledning

1.        Förevarande mål rör den gemensamma fiskeripolitiken, vilken tillmäts stor vikt i EU och beträffande vilken det finns mycket motstridiga uppfattningar. I målet, vilket avser den första begäran om förhandsavgörande som kommer från Malta, väcks flera frågor rörande giltigheten och tolkningen av kommissionens förordning (EG) nr 530/2008 av den 12 juni 2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet(2) (nedan kallad förordning nr 530/2008 eller den omtvistade förordningen). Enligt denna förordning har kommissionen förbjudit fiske efter blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus, thon rouge, bluefin tuna, Rote Thun, även kallad blåfenad tonfisk) med snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, fransk, italiensk, cypriotisk och maltesisk flagg samt under spansk flagg, och kommissionen har samtidigt även förbjudit landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning av blåfenad tonfisk. Det maltesiska bolaget AJD Tuna, som bedriver verksamhet inom området för uppfödning och gödning av blåfenad tonfisk, har på grund av förbudet mot att bedriva sin verksamhet väckt talan vid maltesisk domstol. Inom ramen för denna talan har vissa frågor rörande giltigheten och tolkningen av förordning nr 530/2008 ställts till domstolen, med stöd av artikel 234 EG(3).

2.        Bolaget AJD Tuna har även angripit förordning nr 530/2008 vid tribunalen,(4) men det förfarandet är för närvarande vilandeförklarat enligt artikel 54 tredje stycket i tribunalens stadga fram till dess att domstolen har fattat ett avgörande i förevarande mål. Förfarandet har även vilandeförklarats i ett liknande mål vid tribunalen där den aktuella förordningen har angripits av Italien.(5) Förordning nr 530/2008 har även angripits av 17 italienska bolag vid tribunalen, men talan i de målen har avvisats.(6)

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionslagstiftningen på den gemensamma fiskeripolitikens område

1.      Förordning nr 2847/93 och förordning nr 2371/2002

3.        I förevarande mål är det framför allt två unionsregelverk inom den gemensamma fiskeripolitikens område som är av relevans, nämligen rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken(7) (nedan kallad förordning nr 2847/93) och rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken(8) (nedan kallad förordning nr 2371/2002).

4.        I tjugotredje skälet i förordning nr 2847/93 anges att när en medlemsstats kvot förbrukats, eller när själva den totala tillåtna fångstmängden (TAC) är förbrukad, måste kommissionen fatta beslut om förbud mot fiske. I tjugofjärde skälet i samma förordning anges att det är nödvändigt att gottgöra den skada som en medlemsstat lidit som inte har förbrukat sin kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller grupp av ett bestånd när fisket stoppas till följd av att en TAC är förbrukad, och av denna anledning bör ett kompensationssystem införas.

5.        I artikel 21.2 och 21.3 i förordning nr 2847/93 föreskrivs följande:

”2. Varje medlemsstat skall fastställa ett datum när fångsterna ur ett kvoterat bestånd eller en kvoterad grupp av bestånd, som tagits av sådana fiskefartyg som för dess flagg eller är registrerade i den staten skall anses ha förbrukat den kvot som den tilldelats för detta bestånd eller denna grupp av bestånd. Från detta datum skall den tills vidare förbjuda nämnda fartyg att fiska ur detta bestånd eller denna grupp av bestånd och att bevara ombord, omlasta och landa fisk som fångats efter detta datum, och fastställa ett datum fram till vilket det är tillåtet att lasta om och landa fångster eller lämna in de senaste fångstdeklarationerna. Denna åtgärd skall omgående anmälas till kommissionen, som sedan skall informera de övriga medlemsstaterna om den.

3. Efter en anmälan i enlighet med punkt 2, eller på eget initiativ, skall kommissionen på grundval av tillgänglig information fastställa ett datum för när de fångster ur ett bestånd eller en grupp av bestånd som omfattas av en TAC, kvot eller någon annan form av mängdbegränsning, som de fiskefartyg tagit som för en medlemsstats flagg eller är registrerade i en medlemsstat, skall anses ha förbrukat den kvot, tilldelning eller andel som står till denna medlemsstats eller, eventuellt, gemenskapens förfogande.

I samband med bedömningen av den situation som avses i första stycket skall kommissionen informera de berörda medlemsstaterna om sannolikheten av ett fiskestopp till följd av att en TAC är förbrukad.

Från och med det datum som avses i första stycket skall flaggmedlemsstaten tills vidare förbjuda fartyg som för dess flagg att fiska ur detta bestånd eller denna grupp av bestånd och att bevara ombord, omlasta och landa fisk som fångats efter detta datum, och den skall fastställa ett datum fram till vilket det är tillåtet att lasta om och landa fångster eller lämna in slutliga fångstdeklarationer. Denna åtgärd skall utan dröjsmål anmälas till kommissionen, som sedan skall informera de övriga medlemsstaterna om den.”

6.        I artikel 2 (”Mål”) i förordning nr 2371/2002 föreskrivs följande:

”1. Den gemensamma fiskeripolitiken skall säkerställa att levande akvatiska resurser utnyttjas på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. I detta syfte skall gemenskapen tillämpa försiktighetsmetoden genom att vidta åtgärder för att skydda och bevara levande akvatiska resurser, arbeta för ett hållbart utnyttjande av dem samt minimera fiskeverksamhetens påverkan på de marina ekosystemen. Den skall sträva efter att gradvis genomföra ett synsätt i fiskeriförvaltningen som grundar sig på ekosystemen. Den skall bidra till en effektiv fiskeverksamhet inom ramen för en ekonomiskt lönsam och konkurrenskraftig fiske- och vattenbruksnäring som ger en rimlig levnadsstandard till dem som är beroende av fisket samt ta hänsyn till konsumenternas intressen.

2. Ledstjärnan för den gemensamma fiskeripolitiken skall vara följande principer om gott styre:

a) En tydlig definition av ansvaret på gemenskapsnivå samt på nationell och lokal nivå.

b) En beslutsprocess som bygger på välgrundade vetenskapliga rön som ger snabba resultat.

c) Ett brett deltagande av aktörer i alla stadier av politiken från begreppsbildningen till genomförandet.

d) Överensstämmelse med annan gemenskapspolitik, särskilt miljö-, social-, regional-, utvecklings-, hälso- och konsumentskyddspolitiken.”

7.        I artikel 5 (”Återhämtningsplaner”) i förordning nr 2371/2002 föreskrivs följande:

”1. Rådet skall som en prioritet anta återhämtningsplaner för fiske som utnyttjar bestånd som ligger utanför säkra biologiska gränser.

2. Syftet med återhämtningsplanerna skall vara att trygga beståndens återhämtning till att ligga inom säkra biologiska gränser.

…”

8.        Artikel 7 (”Kommissionens nödåtgärder”) i förordning nr 2371/2002 har följande lydelse:

”1. Om det finns tecken på ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet på grund av fiskeverksamhet och detta kräver omedelbara åtgärder får kommissionen, efter en motiverad begäran från en medlemsstat eller på eget initiativ, besluta om nödåtgärder som får tillämpas under högst 6 månader. Kommissionen får fatta ett nytt beslut för att förlänga nödåtgärderna i högst 6 månader.

2. Medlemsstaten skall översända begäran samtidigt till kommissionen, till de övriga medlemsstaterna och till de berörda regionala rådgivande nämnderna. De får översända sina skriftliga kommentarer till kommissionen inom fem arbetsdagar efter mottagandet av begäran.

Kommissionen skall fatta beslut inom 15 arbetsdagar efter mottagandet av den begäran som avses i punkt 1.

…”

9.        I artikel 20 (”Tilldelning av fiskemöjligheter”) i förordning nr 2371/2002 föreskrivs följande:

”1. Beslut om fångstbegränsningar och/eller begränsningar av fiskeansträngningen och tilldelning av fiskemöjligheter bland medlemsstaterna samt villkor i samband med dessa begränsningar skall fattas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen. Fiskemöjligheterna skall fördelas bland medlemsstaterna på ett sådant sätt att varje medlemsstat garanteras relativ stabilitet i fiskeverksamheten för varje bestånd eller fiske.

2. När gemenskapen fastställer nya fiskemöjligheter skall rådet, med beaktande av varje medlemsstats intresse, besluta om fördelningen av dessa möjligheter.

3. Varje medlemsstat skall, för de fartyg som för deras flagg, i enlighet med gemenskapsrätten besluta om vilken metod som skall användas för att fördela de fiskemöjligheter som tilldelats den medlemsstaten. Den skall underrätta kommissionen om fördelningsmetoden.

4. Rådet skall fastställa de fiskemöjligheter som finns tillgängliga för tredje land i gemenskapens vatten samt fördela möjligheterna till varje tredje land.

5. Medlemsstaterna får, efter att ha underrättat kommissionen, sinsemellan helt eller delvis byta de fiskemöjligheter som tilldelats dem.”

10.      I artikel 26 (”Kommissionens ansvar”) i förordning nr 2371/2002 föreskrivs följande:

”1. Utan att det påverkar kommissionens ansvar enligt fördraget skall kommissionen utvärdera och kontrollera hur medlemsstaterna tillämpar bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken och underlätta samordningen och samarbetet mellan dem.

2. Om det finns bevis om att bestämmelserna om bevarande, kontroll, inspektion eller tillsyn inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken inte följs och att detta kan leda till ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller genomförandet av gemenskapens system för kontroll och tillsyn samt att denna situation kräver brådskande åtgärd, skall kommissionen skriftligen underrätta den berörda medlemsstaten om vad den funnit och ge den en tidsfrist på minst femton arbetsdagar för att visa att bestämmelserna efterlevs samt ge sina synpunkter. Kommissionen skall beakta medlemsstaternas synpunkter när den vidtar åtgärder enligt punkt 3.

3. Om det finns bevis om att fiskeverksamhet i ett visst geografiskt område riskerar att leda till ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser, får kommissionen vidta förebyggande åtgärder.

Dessa åtgärder skall vara proportionerliga mot risken för ett allvarligt hot mot bevarandet av de levande akvatiska resurserna.

De får inte pågå i mer än tre veckor. De får förlängas till högst sex månader, såvitt det är nödvändigt för bevarandet av levande akvatiska resurser, genom ett beslut som skall fattas i enlighet med förfarandet i artikel 30.2.

Åtgärderna skall hävas omedelbart när kommissionen finner att det inte längre föreligger någon risk.

4. Om en medlemsstats kvot, tilldelning eller tillgängliga andel anses uttömd, får kommissionen omedelbart stoppa fiskeverksamheten på grundval av tillgänglig information.”

B –    Åtgärder i internationell rätt för att skydda blåfenad tonfisk

11.      En internationell konvention för bevarande av tonfisk i Atlanten undertecknades den 14 maj 1966 och trädde i kraft den 21 mars 1969 (nedan kallad konventionen för bevarande av tonfisk).(9) Den grundläggande avsikten med konventionen är att samarbeta i syfte att bevara beståndet av de aktuella arterna på sådana nivåer som ger utrymme för största möjliga fångst för konsumtion och andra ändamål. För att genomföra konventionen upprättade de fördragsslutande parterna Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas, nedan kallad Iccat),(10) vilken på grundval av vetenskapliga forskningsresultat får lämna rekommendationer med avseende på att bevara de bestånd av tonfisk och tonfiskliknande fisk som får tas upp i konventionsområdet på nivåer som kommer att ge utrymme för största varaktiga fångst.(11)

12.      Gemenskapen anslöt sig till nämnda konvention genom rådets beslut 86/238/EEG av den 9 juni 1986 om anslutning av gemenskapen till internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten, ändrad genom det protokoll som bifogas slutakten från konferensen för konventionsstaternas befullmäktigade ombud vilken undertecknades i Paris den 10 juli 1984.(12)

C –    Unionslagstiftningen inom området för fiske efter blåfenad tonfisk

1.      Förordning nr 1559/2007

13.      För att skydda tonfisk antog unionen rådets förordning (EG) nr 1559/2007 av den 17 december 2007 om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet och ändring av förordning (EG) nr 520/2007(13) (nedan kallad förordning nr 1559/2007).

14.      Artikel 3 i förordning nr 1559/2007 har följande lydelse:

”De totala tillåtna fångstmängder som ICCAT har fastställt för de avtalsslutande parterna för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet ska vara följande:

– 2008: 28 500 ton.

– 2009: 27 500 ton.

– 2010: 25 500 ton.

…”

15.      I artikel 4 i förordning nr 1559/2007 föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dess fartygs och fällors fiskeansträngning motsvarar de fiskemöjligheter för blåfenad tonfisk som är tillgängliga för den medlemsstaten i östra Atlanten och Medelhavet.

2. Varje medlemsstat ska utarbeta en årlig fiskeplan för fartyg och fällor som används för att fiska blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet. Medlemsstater vars kvot för blåfenad tonfisk understiger 5 % av gemenskapskvoten får tillämpa en särskild metod för förvaltning av sin kvot i sin fiskeplan och i det fallet ska punkt 3 inte tillämpas.

…”

16.      I artikel 5.2 i förordning nr 1559/2007 föreskrivs följande:

”Fiske efter blåfenad tonfisk med ringnotsfartyg är förbjudet i östra Atlanten och Medelhavet under perioden 1 juli–31 december.”

2.      Förordning nr 40/2008

17.      I enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/2008 av den 16 januari 2008 om fastställande för år 2008 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i gemenskapens vatten och, för gemenskapens fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs(14) (nedan kallad förordning nr 40/2008) fastställdes totala tillåtna fångstmängder för vissa fiskarter, som är uppdelade mellan medlemsstaterna. På grundval av bilaga ID till nämnda förordning fastställdes unionens fångstkvot för blåfenad tonfisk för år 2008 till 16 210,75 ton, uppdelad på de enskilda medlemsstaterna enligt följande:

–        Cypern: 149,44 ton.

–        Grekland : 277,46 ton.

–        Spanien: 5 378,76 ton.

–        Frankrike: 5 306,73 ton.

–        Italien: 4 188,77 ton.

–        Malta: 343,54 ton.

–        Portugal: 506,06 ton.

–        Övriga medlemsstater: 60 ton.

18.      De totala tillåtna fångstmängderna (Total Allowable Catch, TAC) för fiskezonen Atlanten öster om longitud 45 ^oV och Medelhavet fastställdes till 28 500 ton för år 2008.

3.      Förordning nr 446/2008

19.      Kvoterna för år 2008, vilka fastställdes i enlighet med förordning nr 40/2008, ändrades senare genom kommissionens förordning (EG) nr 446/2008 av den 22 maj 2008 om anpassning av vissa tonfiskkvoter under 2008 i enlighet med artikel 21.4 i rådets förordning (EEG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken(15) (nedan kallad förordning nr 446/2008). Denna förordning antogs på grund av att Frankrike och Italien hade överskridit sina fiskekvoter för blåfenad tonfisk under år 2007. Kvoterna för dessa medlemsstater minskades för år 2008, och de mängder som drogs av omfördelades mellan Grekland, Spanien, Cypern, Malta och Portugal.

20.      De kvoter som de enskilda medlemsstaterna tilldelades för år 2008 fastställdes enligt följande:

–        Cypern: 303,54 ton.

–        Grekland: 477,46 ton.

–        Spanien: 5 428,46 ton.

–        Frankrike: 4 894,19 ton.

–        Italien: 4 162,71 ton.

–        Malta: 365,44 ton.

–        Portugal: 518,96 ton.

–        Övriga medlemsstater: 60 ton.

4.      Förordning nr 530/2008

21.      Förordning nr 530/2008 antogs med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002.

22.      I skälen 6, 7 och 8 i förordning nr 530/2008 anges följande:

”(6) De uppgifter som kommissionen förfogar över och de uppgifter som har erhållits av kommissionens inspektörer under deras besök i de berörda medlemsstaterna visar att de fiskemöjligheter för blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet som tilldelats snörpvadsfartyg som är registrerade i Grekland, Frankrike, Italien, Cypern och Malta eller seglar under dessa medlemsstaters flagg anses vara uttömda den 16 juni 2008 och att de fiskemöjligheter för samma bestånd som tilldelats snörpvadsfartyg som är registrerade i Spanien eller seglar under spansk flagg anses vara uttömda den 23 juni 2008.

(7) Fiskeflottans överkapacitet har beaktats av Iccats (Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten) vetenskapliga kommitté som den främsta bidragande orsaken till en eventuell utfiskning av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet. Fiskeflottans överkapacitet leder till en förhöjd risk för otillåtet fiske. Dessutom är den dagliga fångstkapaciteten för ett enda snörpvadsfartyg så hög att den tillåtna fångstmängden kan uppnås eller överskridas mycket snabbt. Under dessa omständigheter skulle denna flottas kvotöverskridande utgöra ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk.

(8) Kommissionen har noggrant följt i vilken mån medlemsstaterna har följt alla relevanta gemenskapsbestämmelser under fiskeåret 2008 för blåfenad tonfisk. De uppgifter som kommissionen förfogar över och de uppgifter som har erhållits av kommissionens inspektörer visar att de berörda medlemsstaterna inte sett till att bestämmelserna i förordning (EG) nr 1559/2007 har följts fullt ut.”

23.      I artiklarna 1, 2 och 3 i förordning nr 530/2008 föreskrivs följande:

”Artikel 1

Fiske efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet med snörpvadsfartyg som är registrerade i Grekland, Frankrike, Italien, Cypern och Malta eller seglar under dessa medlemsstaters flagg är förbjudet från och med den 16 juni 2008.

Det är också förbjudet att förvara ombord, placera i kassar för uppfödning eller gödning, omlasta eller landa fisk ur detta bestånd som fångas av de ovannämnda fartygen från och med den dagen.

Artikel 2

Fiske efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet med snörpvadsfartyg som är registrerade i Spanien eller seglar under spansk flagg är förbjudet från och med den 23 juni 2008.

Det är också förbjudet att förvara ombord, placera i kassar för uppfödning eller gödning, omlasta eller landa fisk ur detta bestånd som fångas av de ovannämnda fartygen från och med den dagen.

Artikel 3

1. Om inte annat följer av punkt 2 ska gemenskapens operatörer från och med den 16 juni 2008 inte godta landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning i gemenskapens vatten eller hamnar av blåfenad tonfisk fångad av snörpvadsfartyg i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet.

2. Till och med den 23 juni 2008 är det tillåtet att i gemenskapens vatten och hamnar landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning, och omlasta blåfenad tonfisk som fångats i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet av snörpvadsfartyg som är registrerade i Spanien eller seglar under spansk flagg.”

24.      Förordning nr 530/2008 trädde i kraft den 13 juni 2008.

III – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och de hänskjutna frågorna

25.      Käranden, bolaget AJD Tuna Ltd med säte på Malta, är verksam inom området uppfödning och gödning av blåfenad tonfisk. Käranden äger två fiskodlingar som är avsedda för uppfödning och gödning av blåfenad tonfisk. Den ena fiskodlingen har en kapacitet på 2 500 ton medan den andra har en kapacitet på 800 ton. Kärandens huvudsakliga verksamhet består i att köpa blåfenad tonfisk som fångats levande i Medelhavet, föda upp och göda dem för att sedan sälja dem till aktörer inom och utanför gemenskapen. Den uppfödnings- och gödningsverksamhet som käranden bedriver har godkänts av Iccat och bolaget har rätt att köpa en årlig kvot på 3 200 ton blåfenad tonfisk som är avsedd för denna verksamhet.

26.      Under fiskesäsongen 2008 antog kommissionen förordning nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet. Enligt denna förordning förbjöds fiske efter blåfenad tonfisk med snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, fransk, italiensk, cypriotisk och maltesisk flagg från och med den 16 juni 2008, medan sådant fiske med snörpvadsfartyg som seglar under spansk flagg förbjöds från och med den 23 juni 2008. Direktören för jordbruk och fiske vid jordbruksministeriet (nedan kallad jordbruks- och fiskedirektören) på Malta förbjöd därför käranden att köpa eller importera blåfenad tonfisk för sin uppfödnings- och gödningsverksamhet. Jordbruks- och fiskedirektörens förbud omfattade inte bara tonfisk som fångats i gemenskapens vatten, utan även blåfenad tonfisk som fångats utanför gemenskapens vatten med snörpvadsfartyg som seglar under tredjelands flagg.

27.      Fram till den 16 juni 2008 hade kärandebolaget köpt 465 500 kilo blåfenad tonfisk och det hade kunnat köpa ytterligare 1 369 829 kilo för att nå den tilldelade kvoten. Till följd av förbudet i artikel 3 i förordning nr 530/2008 kunde käranden inte köpa den återstående delen av den tilldelade kvoten för blåfenad tonfisk, inte ens genom byte med fiskare av blåfenad tonfisk utanför gemenskapen. Bolaget väckte därför skadeståndstalan mot jordbruks- och fiskedirektören vid den nationella domstolen.

28.      Mot denna bakgrund vilandeförklarade den nationella domstolen målet genom beslut av den 4 juni 2009 och ställde följande frågor till domstolen med stöd av artikel 234 EG:

”1)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att den strider mot artikel 253 EG, då den inte anger en tillräcklig motivering för vidtagandet av de nödåtgärder som föreskrivs i artiklarna 1, 2 och 3 i förordningen, och då den inte ger en tillräckligt klar bild av skälen till dessa åtgärder?

2)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att den åsidosätter artikel 7.1 i rådets förordning nr 2371/2002, då det i dess skäl inte i tillräcklig omfattning fastställs att det finns i) ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet på grund av fiskeverksamhet och ii) behov av omedelbara åtgärder?

3)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att de vidtagna åtgärderna berövar gemenskapens aktörer, däribland käranden, deras berättigade förväntningar till följd av artikel 1 i kommissionens förordning nr 446/2008 av den 22 maj 2008 och av artikel 2 i rådets förordning nr 2371/2002 av den 20 december 2002?

4)      Är artikel 3 i kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att den åsidosätter proportionalitetsprincipen, då den medför att i) gemenskapens samtliga aktörer hindras från att landa och placera tonfisk i kassar för uppfödning och gödning, även vad gäller tonfisk som fångats tidigare och helt i enlighet med kommissionens förordning nr 530/2008, och ii) ingen aktör i gemenskapen kan utöva denna verksamhet vad avser tonfisk som fångats av fiskare vars fartyg inte seglar under en flagg som tillhör en av de medlemsstater som anges i artikel 1 i kommissionens förordning nr 530/2008, även när denna tonfisk fångats i enlighet med de kvoter som fastställts i den internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten?

5)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att den åsidosätter proportionalitetsprincipen, i den mån kommissionen inte förmådde visa att de åtgärder som skulle vidtas bidrog till återhämtning av tonfiskbeståndet?

6)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att de vidtagna åtgärderna är orimliga och innebär diskriminering på grund av nationalitet, i den mening som avses i artikel 12 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, då det i denna förordning görs åtskillnad på snörpvadsfartyg som seglar under spansk flagg och de fartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg samt i den mån åtskillnad görs mellan dessa sex medlemsstater och de övriga medlemsstaterna?

7)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att de rättskipningsprinciper som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inte iakttogs, då de berörda parterna och medlemsstaterna inte fick tillfälle att inge skriftliga kommentarer innan beslutet fattades?

8)      Är kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att den kontradiktoriska principen (audi alteram partem), som är en allmän gemenskapsrättslig princip, inte iakttogs då de berörda parterna och medlemsstaterna inte fick tillfälle att inge skriftliga kommentarer innan beslutet fattades?

9)      Är artikel 7.2 i rådets förordning nr 2371/2002 ogiltig på grund av att den kontradiktoriska principen (audi alteram partem), som är en allmän gemenskapsrättslig princip, och/eller de rättskipningsprinciper som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inte iakttogs, och är följaktligen kommissionens förordning nr 530/2008 ogiltig på grund av att den grundar sig på rådets förordning nr 2371/2002?

10)      För det fall Europeiska unionens domstol fastslår att kommissionens förordning nr 530/2008 är giltig, ska denna förordning tolkas så, att de åtgärder som fastställs i artikel 3 i denna förordning även förbjuder gemenskapens aktörer att godta landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning i gemenskapens vatten eller hamnar av blåfenad tonfisk som fångats i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet av snörpvadsfartyg som seglar under ett tredjelands flagg?”

IV – Förfarandet vid domstolen

29.      Beslutet om hänskjutande inkom till domstolen den 17 juni 2009. Under det skriftliga förfarandet ingav bolaget AJD Tuna, den maltesiska, den grekiska och den italienska regeringen samt rådet och kommissionen yttranden. Vid förhandlingen den 20 maj 2010 yttrade sig företrädarna för bolaget AJD Tuna, den grekiska och den italienska regeringen samt rådet och kommissionen muntligen och besvarade domstolens frågor.

V –    Parternas yrkanden

A –    Den första och den andra frågan

30.      Den första och den andra frågan avser huruvida motiveringen till förordning nr 530/2008 är tillräcklig.

31.      Bolaget AJD Tuna,den maltesiska, den grekiska och den italienska regeringen anser att motiveringen till förordning nr 530/2008 inte är tillräcklig. I förordningens skäl omnämns de uppgifter som kommissionen hade tillgång till, dock utan att dessa exakt anges eller specificeras. På grund av oriktiga uppgifter hade de mest berörda parterna inte möjlighet att förstå de faktiska skäl som låg till grund för antagandet av den aktuella förordningen. Motiveringsskyldigheten borde ha varit särskilt relevant, eftersom förordning nr 530/2008 innehåller nödåtgärder som endast kan vidtas i undantagsfall. Kommissionen borde noggrant ha fastställt att det förelåg ett allvarligt hot mot bevarandet av blåfenad tonfisk och behov av omedelbara åtgärder. Enbart hänvisningen till att kvoterna var uttömda kan enligt dessa parter inte motivera nödåtgärder.

32.      Kommissionen anser att motiveringen till förordning nr 530/2008 är tillräcklig i den mening som avses i domstolens fasta praxis.(16) Enligt kommissionen innehåller förordningens ingress utan tvekan de klara skälen till att den i förväg stoppade fisket av blåfenad tonfisk med snörpvad. I förordningens ingress anges just den rättsliga grunden, nämligen risken för att fiskekvoterna skulle överskridas och medlemsstaternas underlåtenhet att iaktta skyldigheten enligt förordning nr 1559/2007. Motiveringsskyldigheten ska inte förstås så, att alla tekniska och vetenskapliga uppgifter som kommissionen har beaktat måste beskrivas i detalj. Vidare får inte motiveringsskyldigheten äventyra omfattningen av det förfarande som föreskrivs i artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002.

33.      Kommissionen har framhållit att förbudet mot landning av blåfenad tonfisk i artikel 3 i förordning nr 530/2008 var nödvändigt för att skärpa förbudet mot fiske med snörpvad. Oaktat detta har kommissionen medgett att den skulle ha kunnat vidta åtgärden att förbjuda fiske både med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 och med stöd av artikel 26 i samma förordning. Kommissionen har uppgett att den först inledde förfarandet för vidtagande av åtgärder enligt artikel 26.2 i förordning nr 2371/2002, men senare beslutade den att i stället vidta nödåtgärderna med stöd av artikel 7.1 i samma förordning.

34.      Vad beträffar bevisen för att det förelåg ett allvarligt hot har kommissionen hävdat att man i förevarande mål ska agera i enlighet med försiktighetsprincipen, vilken omnämns i artikel 2 i förordning nr 2371/2002, och således utgå från att det förelåg ett hot eller en risk, som per definition inte kan föreligga med säkerhet.

B –    Den tredje frågan

35.      Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den omtvistade förordningen åsidosätter de berättigade förväntningarna för de aktörer som tilldelades kvoter för år 2008.

36.      Bolaget AJD Tuna har betonat att det, vid ingåendet av avtal med fiskare, utgick från de kvoter som medlemsstaterna hade tilldelats. Bolaget anser att kommissionen – genom att oväntat stoppa fisket av blåfenad tonfisk, trots att kvoterna ännu inte hade uppnåtts – åsidosatte dess berättigade förväntningar. Det har vidare hävdat att kommissionen saknar behörighet att förbjuda företagsverksamhet som hänför sig till ett senare skede efter det att fångsterna har gjorts.

37.      Den italienska regeringen anser att om villkoren för att tillämpa artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 var uppfyllda, skulle de berättigade förväntningarna inte ha kunnat utgöra hinder för den omtvistade förordningens giltighet.

38.      Kommissionen har påpekat att bolaget AJD Tuna aldrig gavs någon försäkran om att de fiskare som bolaget hade ingått avtal med nödvändigtvis skulle fånga den kvantitet tonfisk som de tilldelats. Dessutom har det alltid funnits en möjlighet att fisket efter blåfenad tonfisk skulle stoppas om kvoterna uttömdes eller om det förelåg ett allvarligt hot mot bevarandet av akvatiska resurser. Kommissionen har räknat upp några förordningar som innehåller sådana åtgärder.

C –    Den fjärde frågan

39.      Den nationella domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida den omtvistade förordningen åsidosätter proportionalitetsprincipen, då den dels förbjuder landning och placering i kassar av tonfisk för uppfödning och gödning, även vad gäller tonfisk som fångats redan före den 16 juni 2008, dels förbjuder denna verksamhet även vad avser fartyg som inte anges i artikel 1 i förordning nr 530/2008 och trots att denna tonfisk fångats i enlighet med de kvoter som fastställts i konventionen för bevarande av tonfisk.

40.      Bolaget AJD Tuna anser att den omtvistade förordningen inte är förenlig med proportionalitetsprincipen, eftersom den inte gör en avvägning mellan kravet på att skydda miljön och kravet på att de ekonomiska aktörernas intressen inte ska skadas i alltför stor utsträckning. Genom den omtvistade förordningen har kommissionen endast tillgodosett miljöskyddsintressena, utan att beakta de ekonomiska aktörernas intressen.

41.      Den grekiska och den italienska regeringen har hävdat att förbudsåtgärden inte står i proportion till målet att bevara beståndet av blåfenad tonfisk. Den är inte heller förenlig med proportionalitetsprincipen på grund av att de spanska fiskarna får fortsätta att fånga tonfisk under ytterligare sju dagar.

42.      Kommissionen har påpekat att lydelsen i artikel 3 i förordning nr 530/2008 inte är helt exakt och att nämnda förordning endast syftar på fångster som skett efter den 16 juni 2008 eller efter den 23 juni 2008. En sådan tolkning är rimlig mot bakgrund av innehållet i de andra bestämmelserna i förordningen. Kommissionen har vidare påpekat att förbudet i artikel 3 i förordning nr 530/2008 faktiskt även syftar på fartyg som seglar under andra staters flagg än dem som nämns i artiklarna 1 och 2 i förordningen. Kommissionen anser att det aktuella förbudet är förenligt med proportionalitetsprincipen, eftersom kommissionen hade tillgång till uppgifter om att även fiskefartyg från andra stater hade uttömt sina kvoter och att inte heller dessa hade iakttagit Iccats rekommendationer.

D –    Den femte frågan

43.      Den nationella domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 530/2008 strider mot proportionalitetsprincipen, på grund av att kommissionen inte förmådde visa att de åtgärder som den avsåg att vidta skulle bidra till återhämtning av tonfiskbeståndet.

44.      Bolaget AJD Tuna anser att förbudet mot landning och placering i kassar av blåfenad tonfisk som redan fångats eller som fångats av fartyg som seglar under andra staters flagg än dem som anges i artikel 1 i den omtvistade förordningen saknar betydelse för skyddet för beståndet av blåfenad tonfisk. Kommissionen har inte visat att beståndet av blåfenad tonfisk allvarligt skulle ha skadats om förbudet i den omtvistade förordningen inte hade införts.

45.      Den maltesiska regeringen har påpekat att förbudet inte påverkade bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk, eftersom förbudet inte inverkade på verksamheten för de fiskare som är verksamma utanför gemenskapen.

46.      Kommissionen har framhållit att återhämtningen av beståndet av blåfenad tonfisk garanteras tack vare TAC-systemen och de kvoter som fastställs av Iccat. För att se till att kvoterna inte överskreds år 2008, var kommissionen tvungen att vidta en åtgärd som hade till effekt att bevara beståndet.

E –    Den sjätte frågan

47.      Den nationella domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida den omtvistade förordningen strider mot förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet, på grund av att det i förordningen föreskrivs olika datum då förbudet börjar gälla för de spanska fartygen och för fartygen från andra medlemsstater.

48.      Bolaget AJD Tuna och den grekiska regeringen har hävdat att den åtskillnad som gjorts mellan de spanska fartygen och fartygen från andra medlemsstater inte är befogad. Denna åtskillnad var än mindre befogad med tanke på att kommissionens åtgärder var brådskande. Om åtgärden var brådskande och nödvändig för att skydda beståndet av blåfenad tonfisk, var det obefogat att låta de spanska fartygen fortsätta fånga och landa blåfenad tonfisk under ytterligare en vecka.

49.      Kommissionen har framhållit att situationen för de spanska fartygen skilde sig från situationen för fartygen från andra medlemsstater vad beträffar antalet fartyg i förhållande till den kvot som Spanien hade tilldelats. Beträffande de spanska fartygen fanns det inte någon risk för att kvoten skulle uttömmas före den 23 juni 2008.

F –    Den sjunde och den åttonde frågan

50.      Den nationella domstolen har ställt den sjunde och den åttonde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den kontradiktoriska principen åsidosattes, då de berörda parterna och medlemsstaterna inte fick tillfälle att inge skriftliga kommentarer innan beslutet fattades.

51.      Bolaget AJD Tuna har hävdat att det borde ha fått yttra sig innan den omtvistade förordningen antogs, och kommissionen åsidosatte därför den kontradiktoriska principen och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

52.      Enligt den italienska regeringen borde kommissionen ha vidtagit åtgärderna med stöd av artikel 26 i förordning nr 2371/2002, vilken innehåller ett system för att underrätta medlemsstaterna. Genom att använda sig av förfarandet i artikel 7.1 i nämnda förordning, åsidosatte kommissionen artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och den kontradiktoriska principen.

53.      Kommissionen och rådet har framhållit att det i artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 inte föreskrivs något samråd med de berörda parterna. De har hävdat att artikel 47 i stadgan reglerar rätten till en opartisk domstol, vilken inte är aktuell i förevarande fall. I artikel 41 i stadgan regleras däremot enbart individuella situationer.

G –    Den nionde frågan

54.      Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 i rådets förordning nr 2371/2002 är ogiltig på grund av att det är möjligt att vidta nödåtgärder utan att de berörda parterna och medlemsstaterna fått tillfälle att inge skriftliga kommentarer innan beslutet fattas, vilket medför att den kontradiktoriska principen och de grundläggande rättigheter som följer av stadgan har åsidosatts.

55.      Bolaget AJD Tuna anser att det borde ha fått yttra sig innan förordning nr 530/2008 antogs och att den kontradiktoriska principen samt artiklarna 41 och 47 i stadgan har åsidosatts genom artikel 7 i rådets förordning nr 2371/2002, i vilken det inte föreskrivs någon sådan möjlighet.

56.      Kommissionen har beträffande denna fråga intagit samma ståndpunkt som i fråga om den sjunde och den åttonde frågan.

57.      Rådet har hävdat att artikel 7.2 i förordning nr 2371/2002 inte är ogiltig. Rådet anser att den kontradiktoriska principen visserligen utgör en grundläggande princip i gemenskapsrätten som är tillämplig i alla administrativa förfaranden, men kravet på att iaktta det kontradiktoriska förfarandet kan inte överföras på ett lagstiftningsförfarande, där det antas rättsakter som har allmän giltighet.

H –    Den tionde frågan

58.      Den nationella domstolen har ställt den tionde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 i förordning nr 530/2008 ska tolkas så, att den förbjuder gemenskapsmedborgare att landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning, och omlasta blåfenad tonfisk som fångats av snörpvadsfartyg som seglar under tredjelands flagg.

59.      Bolaget AJD Tuna och kommissionen har hävdat att förordning nr 530/2008 ska tolkas så, att förbudet även syftar på landning av blåfenad tonfisk som fångats av fartyg som seglar under ett tredjelands flagg.

60.      Den italienska regeringen anser däremot att förbudet i förordning nr 530/2008 endast syftar på förbudet avseende de fångster som gjorts av fiskeflottorna i de medlemsstater som det hänvisas till i förordningen.

VI – Generaladvokatens bedömning

A –    Inledning

61.      Förevarande mål går att hänföra till kampen för att bevara blåfenad tonfisk, som är en levande art som hela tiden blir alltmer hotad.(17) På en hotskala hamnar blåfenad tonfisk i kategorin allvarligt hotade levande arter(18) och dess bestånd har fram till i dag minskat med cirka 85 procent.(19) På internationell nivå görs det således mycket för att bevara denna skyddade art, särskilt inom ramen för Iccat. För att beståndet av blåfenad tonfisk ska återhämta sig har Iccat föreskrivit en gradvis minskning av de totala tillåtna fångstmängderna (Total Allowable Catch eller TAC), begränsning av fisket inom vissa områden och tidsperioder, en ny minsta storlek för blåfenad tonfisk, åtgärder för sport- och fritidsfiske samt kontrollåtgärder och genomförande av Iccats ordning för ömsesidig internationell inspektion för att säkra återhämtningsplanens effektivitet för blåfenad tonfisk.(20) Inom ramen för Förenta nationerna har det vidare i mars i år föreslagits att det skulle införas ett absolut förbud mot internationell handel med blåfenad tonfisk, men förslaget har inte antagits.

62.      Med hänsyn till det stora hotet mot blåfenad tonfisk eftersträvar även unionen att denna art ska bevaras genom antagandet, i förordning nr 1559/2007, av en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet. I nämnda förordning föreskrivs en årlig minskning av de totala tillåtna fångstmängderna(21) och att fiske efter blåfenad tonfisk endast är tillåtet under perioden den 1 januari till den 30 juni(22). Förordningen innehåller exempelvis även bestämmelser om den minsta storleken på blåfenad tonfisk som får fångas(23) och i förordningen föreskrivs övervakningsåtgärder, däribland även en obligatorisk fångstrapport(24). De enskilda medlemsstaternas fiskekvoter för blåfenad tonfisk har i unionen fastställts genom förordning nr 40/2008 och bifogats förordning nr 446/2008.

63.      I förevarande mål aktualiseras flera rättsfrågor rörande giltigheten av förordning nr 530/2008 och frågan hur själva förordningen ska tolkas, men även frågan huruvida artikel 7 i förordning nr 2371/2002 är giltig. Genom den förstnämnda förordningen har kommissionen förbjudit fiske efter blåfenad tonfisk med snörpvadsfartyg från Grekland, Frankrike, Italien, Cypern och Malta från och med den 16 juni 2008, och med snörpvadsfartyg från Spanien från och med den 23 juni 2008. Kommissionen har även förbjudit landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning av blåfenad tonfisk som fångats antingen av fartyg från de nämnda staterna eller av fartyg från tredjeland.

B –    Den första och den andra frågan

64.      Den nationella domstolens första och andra fråga, vilka ska prövas gemensamt på grund av sambandet mellan dessa, avser två juridiska problemställningar: för det första, huruvida artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 utgör den relevanta rättsliga grunden för antagandet av förordning nr 530/2008 och, för det andra, huruvida motiveringen till förordning nr 530/2008 är lämplig.(25)

65.      Det ska således först undersökas huruvida artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 utgör den relevanta rättsliga grunden för antagandet av förordning nr 530/2008 och därefter huruvida motiveringen till den aktuella förordningen är lämplig. Med andra ord ska det först fastställas huruvida kommissionen verkligen konstaterade att det förelåg ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk som gjorde det nödvändigt att förbjuda fiske av denna fiskart med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002. Därefter ska det – om ett sådant hot verkligen förelåg och om ovannämnda artikel utgör lämplig rättslig grund – fastställas huruvida kommissionen motiverade den omtvistade förordningen på lämpligt sätt.(26)

1.      Huruvida artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 är relevant som rättslig grund för den omtvistade förordningen

66.      Enligt artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 får kommissionen, efter en motiverad begäran från en medlemsstat eller på eget initiativ, besluta om nödåtgärder om två villkor är uppfyllda: för det första, om det finns tecken på ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet på grund av fiskeverksamhet och, för det andra, om detta hot kräver omedelbara åtgärder. Som den maltesiska regeringen har påpekat är det andra villkoret för att tillämpa den aktuella bestämmelsen avhängigt det första villkoret: kravet på omedelbara åtgärder är följden av att det föreligger ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser och, omvänt, när det inte föreligger något sådant hot, krävs det inte omedelbara åtgärder.

67.      De ovannämnda villkoren för att tillämpa artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 innebär att de åtgärder som vidtas med stöd av denna bestämmelse är av undantagskaraktär och brådskande och kan med rätta vidtas i situationer som kräver att fiskeverksamhet helt stoppas, det vill säga när fiskeverksamhet kan medföra irreparabla följder för vissa akvatiska resurser eller för det marina ekosystemet. Att sådana åtgärder är av undantagskaraktär och brådskande illustreras även av de förordningar som kommissionen fram till i dag har antagit med stöd av denna bestämmelse. Exempelvis antog kommissionen år 2003 förordning (EG) nr 677/2003 av den 14 april 2003 om nödåtgärder för torskbeståndets återhämtning i Östersjön,(27) varigenom fiske efter denna art totalförbjöds under en viss period, eftersom torskbeståndet var hotat på grund av trålfiske [efter torsk] som var mindre än den tillåtna minimistorleken. På samma sätt vidtog kommissionen år 2005 nödåtgärder med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002, varigenom den helt förbjöd ansjovisfiske i ett visst område eftersom vetenskapliga rön pekade på att brådskande åtgärder var nödvändiga för att ansjovisbeståndet i det området skulle kunna skyddas och återhämta sig.(28)

68.      Vid bedömningen av huruvida artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 är relevant som rättslig grund för förordning nr 530/2008, ska det först och främst fastställas huruvida kommissionen, på grundval av allmänna konstateranden och statistik, verkligen hade bevis för att det förelåg ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk och att det därför var nödvändigt att vidta nödåtgärder. Vid denna bedömning är det nödvändigt att beakta att kommissionen vid genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken (som innefattar fiske) måste bedöma en komplicerad ekonomisk och social situation. Det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har vid prövningen av det enskilda fallet omfattar följaktligen inte endast arten av och tillämpningsområdet för de bestämmelser som ska antas utan även i viss utsträckning fastställandet av sakförhållandena. Kommissionen får i det sammanhanget i förekommande fall grunda sig på en helhetsbedömning och statistik.(29)

69.      Vad beträffar omfattningen av utrymmet för skönsmässig bedömning i förevarande fall, ska det även påpekas att det följer av fast rättspraxis att då gemenskapslagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning – som på jordbruksområdet, vilket innefattar fiske – ska domstolsprövningen begränsas till en kontroll av att åtgärden i fråga inte är behäftad med ett uppenbart fel eller innebär maktmissbruk och att den ifrågavarande myndigheten inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.(30) Trots att gemenskapslagstiftaren har ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning krävs dock att denne grundar sina val på kriterier som är objektiva och lämpliga utifrån det mål som ska uppnås genom lagstiftningen i fråga, med beaktande av alla faktiska omständigheter liksom de vetenskapliga och tekniska data som är tillgängliga vid tidpunkten för antagandet av rättsakten i fråga.(31) Vid utövandet av sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar ska gemenskapslagstiftaren fullt ut beakta berörda intressen, och vid bedömningen av de problem som är förknippade med olika åtgärdsalternativ ska gemenskapslagstiftaren undersöka huruvida den valda åtgärden, mot bakgrund av de eftersträvade målen, kan motivera de negativa ekonomiska effekterna därav, även omfattande sådana, för vissa aktörer.(32)

70.      Enligt offentliga uppgifter som bolaget AJD Tuna har ingett till domstolen(33) hade gemenskapens fiskeflotta under år 2008 uttömt endast 63,23 procent av den kvot som gemenskapen hade tilldelats. Enligt dessa uppgifter hade på samma sätt de stater i Medelhavsområdet som inte är medlemsstater i EU(34) inte överskridit sina respektive kvoter, eller överskridit dessa endast med en liten procentandel(35).

71.      Som kommissionen påpekade vid förhandlingen ska det dock beaktas att dessa uppgifter endast är preliminära. Kommissionen uppgav vid förhandlingen att enligt de slutgiltiga uppgifterna uttömde gemenskapen under år 2008 92,3 procent av sin kvot. Vidare framgår det av Iccats rapport(36) att beräkningen av merparten av fångsterna har gjorts utifrån de fångster som rapporterats till Iccats myndigheter. I Iccats rapport nämns således att den totala tillåtna fångstmängden (TAC) för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet uppgick till 28 500 ton för år 2008.(37) De rapporterade fångsterna (reported catch) för år 2008 uppgick till sammanlagt 23 868 ton, och de beräknade fångsterna (best catch estimate) uppgick till 25 760 ton.(38) Både de rapporterade och de beräknade fångsterna understiger således TAC, men i dessa uppgifter finns inte illegala, orapporterade och regelvidriga fångster medräknade: de potentiella fångsterna (potential catch) för år 2008 var dessutom mycket högre än TAC (34 120 ton).(39)

72.      Jag anser att kommissionen, med hänsyn till nämnda uppgifter, kunde anta förordning nr 530/2008 med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002, även om den kanske inte hade tillgång till helt tillförlitliga vetenskapliga rön vid antagandet av nämnda förordning. Denna rättsliga grund är relevant dels för att kommissionen har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, även vid fastställandet av sakförhållandena,(40) dels för att den, vid vidtagandet av nödåtgärden, utgick från försiktighetsmetoden. Det ska nämligen beaktas att gemenskapen ska tillämpa försiktighetsmetoden då den vidtar åtgärder för att skydda och bevara levande akvatiska resurser, arbeta för ett hållbart utnyttjande av dem samt minimera fiskeverksamhetens påverkan på de marina ekosystemen.(41) Försiktighetsmetoden i fiskeriförvaltningen betyder att avsaknaden av tillförlitliga vetenskapliga rön inte får tas som intäkt för att skjuta upp eller avstå från att vidta förvaltningsåtgärder för att bevara målarter, därmed förbundna arter eller arter som är beroende av dessa samt deras livsmiljö.(42)

73.      Jag anser följaktligen att artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 utgör den relevanta rättsliga grunden för förordning nr 530/2008.

2.      Huruvida motiveringen till den omtvistade förordningen är lämplig

74.      Jag kommer nedan att pröva frågan huruvida motiveringen till förordning nr 530/2008 är lämplig. Inom ramen för denna fråga är det nödvändigt att undersöka huruvida nämnda förordning är ogiltig på grund av att den inte är lämpligt motiverad. Det ska i det avseendet först klargöras vilken skyldighet som åligger kommissionen vid motiveringen av en förordning varigenom den vidtar nödåtgärder för bevarandet av levande akvatiska resurser.

75.      Enligt fast rättspraxis avseende artikel 253 EG(43) ska motiveringen vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.(44) Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha.(45) Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.(46)

76.      Utöver detta framgår det även av fast rättspraxis att motiveringsskyldighetens omfattning är beroende av den aktuella rättsaktens beskaffenhet och att, vad beträffar rättsakter med allmän giltighet, motiveringen kan begränsas till den generella situation som har lett fram till antagandet av den och de allmänna syften som ska uppnås med den. Domstolen har i detta sammanhang särskilt klargjort att det inte behövs någon särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts, om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av den omtvistade rättsakten.(47)

77.      Det framgår således av rättspraxis att kommissionen inte var skyldig att ange konkreta uppgifter rörande utfiskningen av blåfenad tonfisk i motiveringen till den omtvistade förordningen.

78.      Denna ståndpunkt bekräftas även av de andra förordningar som kommissionen har antagit med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002, till exempel förordning nr 677/2003 om nödåtgärder för torskbeståndets återhämtning i Östersjön,(48) kommissionens förordning (EG) nr 1037/2005 av den 1 juli 2005 om vidtagande av nödåtgärder för skydd och återhämtning av ansjovisbeståndet i ICES-delområde VIII,(49) kommissionens förordning (EG) nr 1539/2005 av den 22 september 2005 om förlängning av nödåtgärderna för skydd och återhämtning av ansjovisbeståndet i ICES-delområde VIII(50) och kommissionens förordning (EG) nr 1475/2003 av den 20 augusti 2003 om skydd av djuphavskorallrev mot effekterna av trålning i ett område nordväst om Skottland.(51)

79.      Inte i någon av dessa förordningar har kommissionen angett konkreta uppgifter om ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser, även om det framgår av samtliga förordningar att kommissionen har utgått från sådana uppgifter. Det går således inte att instämma med käranden i målet vid den nationella domstolen att kommissionen borde ha angett konkreta uppgifter om ett allvarligt hot mot bevarandet av tonfiskbeståndet i den omtvistade förordningen.

80.      Dessutom – som jag redan har påpekat i punkt 72 i förevarande förslag till avgörande – skulle kommissionen, även om den vid antagandet av förordning nr 530/2008 inte hade tillgång till uppgifter om att det skulle föreligga en allvarlig risk för utfiskning av det aktuella beståndet om inte nödåtgärder vidtogs, ändå ha kunnat anta förordningen med tillämpning av försiktighetsmetoden.

81.      Jag anser således att kommissionen har motiverat förordning nr 530/2008 på ett lämpligt sätt.

C –    Den tredje frågan

82.      Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 530/2008 är ogiltig på grund av att den berövar sådana personer som käranden deras berättigade förväntningar.

83.      Enligt fast rättspraxis har varje ekonomisk aktör möjlighet att åberopa skyddet för berättigade förväntningar om en institution har ingett honom grundade förhoppningar.(52) Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, exempel på sådana försäkringar.(53) Det går således inte att åberopa ett åsidosättande av denna princip om institutionen inte har gett personen tydliga försäkringar.(54) När en försiktig och medveten ekonomisk aktör skulle kunna förutse att en gemenskapsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits.(55)

84.      Som kommissionen har påpekat gav den inte AJD Tuna någon försäkran om att fiske efter blåfenad tonfisk med snörpvadsfartyg skulle vara tillåtet fram till och med den 30 juni 2008. Om bolaget AJD Tuna i det avseendet tilläts – utan någon tydlig försäkran från kommissionens sida – att åberopa berättigade förväntningar, skulle det faktiskt vara omöjligt för kommissionen att vidta någon åtgärd för att tills vidare stoppa fisket. Förutom nödåtgärder med stöd av artiklarna 7 och 26 i förordning nr 2371/2002, skulle kommissionen även kunna hindras från att vidta åtgärder för att reglera och tillfälligt stoppa fiskeverksamhet enligt artikel 21 i förordning nr 2847/93.

85.      Enligt min mening ska således den tredje frågan besvaras så, att förordning nr 530/2008 inte åsidosätter de berättigade förväntningar som sådana personer som käranden har.

D –    Den fjärde och den femte frågan

86.      Den nationella domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 530/2008 är förenlig med proportionalitetsprincipen, av följande två skäl:

–        Dels på grund av att gemenskapens samtliga aktörer hindras från att landa och placera tonfisk i kassar för uppfödning eller gödning, även vad gäller tonfisk som fångats före det datum då fisket stoppades genom förordning nr 530/2008.

–        Dels på grund av att ingen aktör i gemenskapen får utöva denna verksamhet vad avser tonfisk som fångats av fiskare vars fartyg inte seglar under en flagg som tillhör en av de medlemsstater som anges i artikel 1 i förordning nr 530/2008.

87.      Jag kommer i det följande att undersöka båda frågorna vad beträffar åsidosättandet av proportionalitetsprincipen.

1.      Huruvida förbudet mot att landa tonfisk som fångats före införandet av fiskförbudet är proportionerligt

88.      Det ska först undersökas huruvida det är proportionerligt med en åtgärd som innebär att gemenskapens samtliga aktörer hindras från att landa och placera tonfisk i kassar för uppfödning och gödning, även vad gäller tonfisk som fångats före det datum då fisket stoppades i enlighet med förordning nr 530/2008 för snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, fransk, italiensk, cypriotisk och maltesisk flagg, det vill säga före den 16 juni 2008.

89.      Beträffande den aktuella åtgärden ska det påpekas att det i artikel 3 i förordning nr 530/2008 faktiskt föreskrivs att gemenskapens aktörer ska från och med den 16 juni 2008, eller från och med den 23 juni 2008 (vad beträffar tonfisk som fångats av spanska snörpvadsfartyg), inte godta landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning i gemenskapens vatten eller hamnar av blåfenad tonfisk fångad av snörpvadsfartyg i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet. Genom en bokstavstolkning av denna artikel kan man faktiskt komma fram till slutsatsen att det aktuella förbudet även avser tonfisk som fångats före den 16 eller den 23 juni 2008.

90.      Kommissionen hävdade dock i sitt skriftliga yttrande att en teleologisk tolkning av denna artikel måste leda till slutsatsen att gemenskapens aktörer inte ska godta landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning av blåfenad tonfisk som fångats efter den 16 eller den 23 juni 2008. Artikel 3 i förordning nr 530/2008 ska läsas i förening med artiklarna 1 och 2 i samma förordning, vilka förbjuder fiske efter blåfenad tonfisk från och med den 16 eller den 23 juni 2008.

91.      Eftersom jag instämmer i den teleologiska tolkning av artikel 3 i förordning nr 530/2008 som kommissionen har gjort gällande, anser jag att det, vad beträffar förbudet mot att landa tonfisk som fångats före den 16 eller den 23 juni 2008, inte uppstår någon fråga om huruvida den aktuella åtgärden är förenlig med proportionalitetsprincipen.

2.      Huruvida förbudet mot att landa tonfisk som fångats av fartyg som seglar under tredjelands flagg är proportionerligt

92.      Det är däremot viktigare att fastställa huruvida åtgärden i artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 är proportionerlig, eftersom ingen aktör i gemenskapen får landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning eller omlasta (nedan kallad åtgärden att förbjuda landning av tonfisk) tonfisk som fångats av fiskare vars fartyg inte seglar under en flagg som tillhör en av de medlemsstater som anges i artikel 1 i förordning nr 530/2008.

a)      Bedömningskriterium

93.      Det ska framhållas att proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i gemenskapsrätten, innebär att gemenskapsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.(56)

94.      Vid proportionalitetsbedömningen är det således nödvändigt att utgå från en undersökning i tre steg, varigenom det ska fastställas huruvida åtgärden, för det första är lämplig, för det andra nödvändig och, för det tredje proportionerlig i strikt bemärkelse.(57)

95.      Domstolen har dock slagit fast att då gemenskapslagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning – som på den gemensamma jordbrukspolitikens område, vilket innefattar fiske – ska domstolsprövningen begränsas till en kontroll av att åtgärden i fråga inte är behäftad med ett uppenbart fel eller innebär maktmissbruk och att den ifrågavarande myndigheten inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.(58) Med hänsyn till att gemenskapslagstiftaren på den gemensamma jordbrukspolitikens område har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning anser domstolen att lagenligheten av en åtgärd som vidtagits på detta område endast kan påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen söker uppnå.(59)

96.      Som jag redan har påpekat i förslagen till avgöranden i målen Azienda Agricola(60) och Agrana Zucker(61) och som generaladvokaten Sharpston har klargjort i målet Zuckerfabrik Jülich,(62) är en sådan begränsad bedömning av en åtgärds proportionerlighet, som endast avser prövningen av huruvida åtgärden är lämplig, inte övertygande.(63)

97.      Kriterierna lämplig, nödvändig och proportionerlig i strikt bemärkelse är inte en gradering av ett och samma begrepp, utan det är först genom prövningen av huruvida en åtgärd är nödvändig och proportionerlig i strikt bemärkelse som gemenskapslagstiftarens eftersträvade mål med åtgärden och de berördas rättigheter ”sätts i förhållande” till varandra.(64) En prövning som endast avser frågan huruvida en åtgärd är lämplig innebär inte en prövning av huruvida åtgärden är proportionerlig utan endast en objektiv kontroll av hur gemenskapslagstiftaren har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning.(65)

98.      Följaktligen anser jag att man, även på den gemensamma jordbrukspolitikens område, vilket innefattar fiske, ska utgå från en proportionalitetsprövning i tre steg. På grund av gemenskapslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning är det dock nödvändigt att begränsa denna prövning till att avse huruvida åtgärden är uppenbart olämplig, uppenbart onödig eller uppenbart oproportionerlig i strikt bemärkelse.(66) På så sätt respekterar man gemenskapslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning vad beträffar komplicerade politiska, ekonomiska och sociala beslut och förhindrar att domstolen ersätter dessa beslut med sin egen bedömning.

b)      Bedömningen av huruvida proportionalitetsprincipen har åsidosatts

99.      Det är först och främst nödvändigt att fastställa målet med den omtvistade åtgärden, vilken består i ett förbud mot att landa tonfisk. Som framgår av skäl 10 i förordning nr 530/2008 är målet med åtgärden att förbättra åtgärdernas effektivitet med beaktande av att de har utformats för att förebygga ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk.

100. Det ska därefter kontrolleras huruvida denna åtgärd är uppenbart olämplig, uppenbart onödig eller uppenbart oproportionerlig i strikt bemärkelse i förhållande till det eftersträvade mål som angetts ovan.

i)      Kontrollen av huruvida åtgärden är uppenbart olämplig

101. Enligt fast rättspraxis är en åtgärd endast ägnad att säkerställa förverkligandet av det eftersträvade målet om den verkligen på ett sammanhängande och systematiskt sätt tillgodoser behovet av att uppnå målet.(67) Åtgärden är således uppenbart olämplig, om den redan prima facie inte säkerställer att det föreskrivna målet uppnås eller att det uppnås på ett sammanhängande och systematiskt sätt.

102. Jag anser att åtgärden att förbjuda landning av tonfisk i artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 inte i sig är uppenbart olämplig för att uppnå målet att förbättra åtgärdernas effektivitet med beaktande av att de har utformats för att förebygga ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk.

103. Denna åtgärd av gemenskapen skulle i sig ha varit uppenbart olämplig om det vore helt uteslutet att den skulle ha kunnat påverka fisket med fartyg från tredjeland. Det ska i det avseendet framhållas att gemenskapslagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på jordbruksområdet, vilket innefattar fiske. Detta utrymme motsvarar det politiska ansvar som lagstiftaren har tilldelats vad beträffar utarbetandet av den gemensamma jordbrukspolitiken.(68) Inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning ansåg uppenbarligen kommissionen att den åtgärd som består i ett förbud mot landning av tonfisk påverkade (eller kunde påverka) även fisket med fartyg från tredjeland, eftersom det – i avsaknad av ett förbud mot landning – var möjligt att snörpvadsfartyg från stater som inte anges i förordning nr 530/2008 skulle ha börjat fånga en större kvantitet tonfisk för att sedan sälja den till gemenskapens aktörer. Följaktligen anser jag att denna åtgärd inte i sig är uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet att bevara beståndet av blåfenad tonfisk.

104. Enligt min mening är det dock tvivelaktigt huruvida åtgärden att förbjuda landning av tonfisk i artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 överensstämmer med de åtgärder som består i förbudet mot landning av tonfisk i artikel 3.2. Det ska beaktas att förordning nr 530/2008, utöver förbudet mot landning av tonfisk med stöd av artikel 3.1, även innehåller ett motsvarande förbud i artikel 3.2 mot landning av tonfisk som fångats av snörpvadsfartyg som seglar under spansk flagg. Eftersom de spanska snörpvadsfartygen kunde fånga tonfisk under ytterligare sju dagar, började även förbudet mot landning av tonfisk att gälla för dessa sju dagar senare. Jag anser därför att det är helt osammanhängande och osystematiskt att fiskgrossister i gemenskapen inte kunde köpa tonfisk av snörpvadsfartyg från tredjeland under perioden den 16–23 juni 2008, medan de utan några begränsningar kunde köpa tonfisk av spanska snörpvadsfartyg. Det är nämligen möjligt att den farhåga som har nämnts i föregående punkt i förevarande förslag till avgörande, nämligen att de spanska fartygen hade möjlighet att fånga en större kvantitet tonfisk för att sedan sälja den till fiskgrossister från andra medlemsstater, faktiskt blev verklighet tack vare att de spanska fartygen tilläts fiska. På grund av denna inkonsekvens fyller den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk, med avseende på fartyg från tredjeland, inte längre något syfte och är således uppenbart olämplig för att uppnå målet.

105. Den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk i artikel 3 i förordning nr 530/2008 är följaktligen uppenbart olämplig för att uppnå målet att förbättra åtgärdernas effektivitet med beaktande av att de har utformats för att förebygga ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk.

ii)    Kontrollen av huruvida åtgärden är uppenbart onödig

106. För det fall domstolen slår fast att den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk inte är uppenbart olämplig för att uppnå målet att förbättra åtgärdernas effektivitet med beaktande av att de har utformats för att förebygga ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk, ska det undersökas huruvida det är uppenbart att den aktuella förbudsåtgärden inte var nödvändig. Kontrollen av huruvida en åtgärd är nödvändig ska, på de områden där lagstiftaren har ett utrymme för skönsmässig bedömning, faktiskt begränsas till en granskning av huruvida det bland flera åtgärder, som är lämpliga med hänsyn till det eftersträvade målet, uppenbart finns en annan åtgärd som är mindre ingripande för det intresse eller den i lag skyddade rättighet som är i fråga.

107. Enligt min mening finns det inte några uppgifter som gör det möjligt att dra slutsatsen att det uppenbart finns en annan åtgärd som är mindre ingripande för det intresse eller den i lag skyddade rättighet som är i fråga. Man skulle faktiskt kunna hävda att det är uppenbart att den åtgärd som består i förbudet mot att landa tonfisk som fångats av snörpvadsfartyg från tredjeland inte var nödvändig för att uppnå målet, eftersom det, för att uppnå målet, skulle ha räckt att förbudet mot landning av tonfisk började gälla för fartyg från tredjeland först den 23 juni 2008, såsom var fallet för de spanska fartygen. Därigenom skulle man dock på nytt ha infört en åtgärd som inte överensstämmer med förbudet mot landning av tonfisk.

108. Jag anser således att det inte går att konstatera att det är uppenbart att den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk i artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 inte är nödvändig för att uppnå målet att bevara beståndet av blåfenad tonfisk.

iii) Kontrollen av huruvida åtgärden är uppenbart oproportionerlig i ordets strikta bemärkelse

109. I andra hand, för det fall domstolen slår fast att den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk varken är uppenbart olämplig eller uppenbart onödig, ska det vidare undersökas huruvida åtgärden är proportionerlig i strikt bemärkelse, vilket innebär att det ska göras en avvägning mellan aktörernas intressen som påverkats och intresset av att skydda blåfenad tonfisk. Jag anser att det inte finns några uppgifter som skulle kunna ge upphov till tvivel om att denna åtgärd är proportionerlig i strikt bemärkelse. Även om aktörerna naturligtvis lider ekonomisk skada på grund av den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk, överväger utan tvivel de fördelar för skyddet av blåfenad tonfisk som följer av detta förbud. Om domstolen slår fast att den åtgärd som består i förbudet mot landning av tonfisk varken är uppenbart olämplig eller uppenbart onödig, anser jag följaktligen att denna åtgärd inte är uppenbart oproportionerlig i ordets strikta bemärkelse.

iv)    Slutsats

110. Det ska således anses att det i artikel 3 i förordning nr 530/2008 inte föreskrivs att gemenskapens aktörer är förhindrade att landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning och omlasta blåfenad tonfisk som fångats före det datum då fisket stoppades enligt förordning nr 530/2008. Med avseende på den åtgärden aktualiseras således inte frågan om proportionalitet. Åtgärden i artikel 3 i förordningen, enligt vilken gemenskapens aktörer är förhindrade att landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning och omlasta blåfenad tonfisk som fångats av snörpvadsfartyg som inte seglar under en flagg som tillhör en av de medlemsstater som det hänvisas till i artikel 1 i förordning nr 530/2008, är däremot inte förenlig med proportionalitetsprincipen.

c)      Konsekvenserna av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts

111. Slutligen ska det även bedömas vilka konsekvenser åsidosättandet av proportionalitetsprincipen medför för giltigheten av förordning nr 530/2008. Det ska först och främst undersökas huruvida hela förordningen eller endast artikel 3 i förordningen är ogiltig på grund av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

112. Enligt fast rättspraxis är en ogiltigförklaring av en del av en gemenskapsrättsakt endast möjlig under förutsättning att denna del kan skiljas från rättsakten i övrigt.(69) Vidare är kravet på avskiljbarhet inte tillräckligt, om en ogiltigförklaring av en del av rättsakten skulle ändra dess materiella innehåll.(70)

113. I förevarande mål ska det konstateras att artikel 3 i förordning nr 530/2008 är placerad så, att den utan svårighet kan skiljas från övriga artiklar i förordningen. Även om denna artikel, som innehåller åtgärden att förbjuda landning av tonfisk, ogiltigförklaras, kommer fiskeförbudet i artiklarna 1 och 2 i samma förordning att fortsätta gälla utan några konsekvenser.

114. Följaktligen anser jag att artikel 3 i förordning nr 530/2008 är ogiltig på grund av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

E –    Den sjätte frågan

115. Den nationella domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 530/2008 är ogiltig på grund av att den strider mot principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet i den mening som avses i artikel 12 EG, genom att det i denna förordning görs åtskillnad mellan de snörpvadsfartyg som seglar under spansk flagg och de snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg samt görs åtskillnad mellan fartygen från dessa sex medlemsstater och fartygen från de övriga medlemsstaterna.(71)

1.      Åtskillnaden mellan de spanska fartygen och de fartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg

a)      Frågan huruvida åtskillnaden mellan de spanska fartygen och de övriga fartygen är befogad

116. Det ska först prövas huruvida åtskillnaden mellan de spanska snörpvadsfartygen, å ena sidan, och de snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg, å andra sidan, är befogad.

117. Som framgår av fast rättspraxis innebär icke-diskrimineringsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(72)

118. Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande rörande denna fråga framför allt hävdat att det inte förelåg någon diskriminering vad beträffar de fartyg som seglar under spansk flagg eftersom det, enligt beräkningen av den faktiska fångstvolymen, inte fanns någon risk för att de spanska fartygen skulle överskrida den kvot som Spanien hade tilldelats. Kommissionen har vidare gjort gällande att den spanska fiskeflottans objektiva situation (antalet fartyg i förhållande till den kvot som Spanien hade tilldelats) skilde sig från övriga fiskeflottors situation. Vid förhandlingen hävdade slutligen kommissionen att den spanska fiskeflottans objektiva situation var en annan, eftersom fiskesäsongen börjar en vecka senare i Spanien. Närmare bestämt fångar de flesta spanska snörpvadsfartyg blåfenad tonfisk runt Balearerna, där havet uppnår lämplig temperatur för fiske efter blåfenad tonfisk en vecka senare än på andra platser.(73)

119. Vad beträffar åtskillnaden mellan de spanska snörpvadsfartygen och de övriga fartyg som förordning nr 530/2008 är tillämplig på har kommissionen således anfört tre argument: för det första att det inte förelåg någon konkret risk för att de spanska snörpvadsfartygen skulle uttömma kvoten, för det andra att situationen för de spanska snörpvadsfartygen objektivt sett var en annan, eftersom det under inga omständigheter var möjligt att dessa fartyg skulle uttömma sin kvot och för det tredje att situationen för de spanska snörpvadsfartygen objektivt sett var en annan, eftersom deras fångster sker i vatten som uppnår lämplig temperatur för fiske efter tonfisk en vecka senare.

120. Jag anser att de argument som kommissionen har anfört inte motiverar en skillnad i behandling mellan den spanska fiskeflottan och de övriga fiskeflottorna i detta fall.

121. Kommissionen har varken i det skriftliga yttrandet eller under det muntliga förfarandet lämnat någon uppgift av vilken det klart framgår att den spanska fiskeflottans kvot förmodligen skulle vara uttömd först den 23 juni 2008 och inte den 16 juni 2008. Kommissionen har inte ingett någon uppgift som visar att, under den period då den omtvistade förordningen antogs, den spanska fiskeflottans fångstvolym fram till dess understeg fångstvolymen för de övriga medlemsstaternas fiskeflottor. Tvärtom anges det i kommissionens skriftliga yttrande till och med att de spanska snörpvadsfartygens fångster under perioden den 27 maj 2008 till den 23 juni 2008 var större än de franska snörpvadsfartygens fångster.(74) Det har i det avseendet visserligen hävdats att det är möjligt att uppgifterna om den franska fiskeflottans fångstvolym inte var korrekta, eftersom satellitsystemen för fartygsövervakning inte var i funktion under en viss tid. Trots denna påstådda oegentlighet har dock den faktiska bedömningen av den franska fiskeflottans fångstkvantitet jämfört med den spanska fiskeflottan inte angetts.

122. Vad beträffar den spanska fiskeflottans konkreta fångster under år 2008 (genom alla typer av fiske, inte bara med snörpvad) framgår det av Iccats rapport att den spanska fiskeflottans fångster av blåfenad tonfisk i östra Atlanten beräknades till 2 938 ton och i Medelhavet till 2 465 ton, sammanlagt 5 403 ton.(75) Det utgör 99,3 procent av den kvot som Spanien hade tilldelats för år 2008, vilken uppgick till 5 428,46 ton. Enligt uppgifterna från denna källa närmade sig således Spanien sin kvot, vad beträffar de beräknade fångsterna, i mycket större utsträckning än Frankrike och Italien.(76)

123. I avsaknad av konkreta uppgifter som visar att det inte förelåg någon risk för att de spanska snörpvadsfartygen skulle uppnå eller överskrida den kvot som Spanien hade tilldelats, anser jag att det inte finns några sakliga skäl för skillnaden i behandling mellan de snörpvadsfartyg som seglar under spansk flagg och de snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg.

124. Därefter ska det undersökas huruvida det går att hävda att det teoretiskt sett var omöjligt för de spanska snörpvadsfartygen att senast den 23 juni 2008 uppnå eller överskrida den kvot som Spanien hade tilldelats. Enligt min mening kan inte heller detta påstående godtas.

125. För det första framgår det av kommissionens skriftliga yttrande att varje medlemsstats kvot delas upp på antalet fartyg som medlemsstaten förfogar över. Kommissionen har i det skriftliga yttrandet uppgett att det i gemenskapen fanns totalt 131 snörpvadsfartyg år 2008, varav 1 cypriotiskt, 4 maltesiska, 6 spanska, 16 grekiska, 36 franska och 68 italienska fartyg.(77) I det avseendet har kommissionen till exempel angett att för 32 franska fartyg, vars längd överskred 24 meter, fastställdes år 2008 en kvot för varje enskilt fartyg på mellan 110 och 120 ton. Den enskilda kvoten för vart och ett av de 68 italienska fartygen fastställdes till 52 ton. Den enskilda kvoten för vart och ett av de 6 spanska fartygen fastställdes till mellan 251 och 352 ton. Av dessa uppgifter framgår att förhållandet mellan antalet fartyg och den kvot som Spanien hade tilldelats inte kan motivera en skillnad i behandling mellan de spanska fartygen och de övriga medlemsstaternas fartyg, eftersom den aktuella kvoten delas upp proportionellt på antalet fartyg som varje enskild medlemsstat har. Dessutom har kommissionen själv angett i skäl 7 i förordning nr 530/2008 att ”den dagliga fångstkapaciteten för ett enda snörpvadsfartyg [är] så hög att den tillåtna fångstmängden kan uppnås eller överskridas mycket snabbt”(78). Om kvoten således kan överskridas av ett enda snörpvadsfartyg, anser jag att argumentet att de spanska snörpvadsfartygen inte hade kunnat uppnå den tilldelade kvoten inte kan godtas.

126. För det andra framgår det även av kommissionens skriftliga yttrande att de spanska fartygen, under perioden den 27 maj 2008 till den 23 juni 2008 (det vill säga inom loppet av fyra veckor), fångade 1 404,427 ton blåfenad tonfisk.(79) Det innebär att fångsterna under en vecka i genomsnitt uppgår till lite drygt 351 ton blåfenad tonfisk. Spaniens fiskekvot för tonfisk var år 2008 fastställd till 5 428,46 ton.(80) Enligt kommissionens uppgifter skedde cirka 70 procent av det totala fisket efter blåfenad tonfisk med snörpvad,(81) vilket betyder att man förutsåg att de spanska snörpvadsfartygen under år 2008 skulle fånga cirka 3 800 ton blåfenad tonfisk (det vill säga 70 procent av den totala spanska kvoten). Om de spanska fartygen varje dag hade fångat tonfisk med en motsvarande kapacitet som under perioden den 27 maj 2008 till den 23 juni 2008, skulle fångstkvantiteten ha uppgått till 3 800 ton inom tio eller elva veckor. Med beaktande av att fiskesäsongen i Spanien varade i 25 veckor,(82) kan det enligt min mening inte göras gällande att det teoretiskt sett var omöjligt för de spanska snörpvadsfartygen att uppnå kvoterna för år 2008.

127. Vidare hävdade kommissionen under det muntliga förfarandet att den objektiva situationen för de spanska snörpvadsfartygen är en annan, eftersom de vatten där de spanska snörpvadsfartygen fångar blåfenad tonfisk uppnår lämplig temperatur för fiske en vecka senare. Jag anser att det argumentet inte kan godtas. Om kommissionens påstående var övertygande borde även fiskesäsongen för blåfenad tonfisk, vilken regleras i förordning nr 1559/2007, ha varat en vecka längre i Spanien än i de övriga medlemsstaterna.(83) Om denna omständighet verkligen hade varit så viktig för fisket som kommissionen har framhållit, skulle det redan genom förordning nr 1559/2007 ha beslutats att Spanien får fånga blåfenad tonfisk en vecka längre än alla de andra medlemsstaterna.

128. Slutligen ska det understrykas att det inte är övertygande att hävda att det föreligger ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk, och samtidigt tillåta Spanien att fiska under ytterligare en vecka just under högsäsongen för fiske. Kommissionen har, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bedömt att det verkligen föreligger ett allvarligt hot mot bevarandet av beståndet av blåfenad tonfisk. På grund av detta konstaterande borde kommissionen ha behandlat alla medlemsstater som det hänvisas till i förordning nr 530/2008 lika. Om beståndet av en viss fiskart verkligen är hotat, är denna art hotad i hela fiskeområdet, oavsett om vissa medlemsstater ännu inte tycks ha uttömt sin kvot.(84)

129. Jag anser därför att förordning nr 530/2008 strider mot principen om förbud mot diskriminering, på grund av skillnaden i behandling mellan de snörpvadsfartyg som seglar under spansk flagg och de snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg.

b)      Konsekvenserna av att principen om förbud mot diskriminering har åsidosatts

130. Det ska även undersökas vilka konsekvenser konstaterandet att förordning nr 530/2008 strider mot principen om förbud mot diskriminering medför för förordningens giltighet. Närmare bestämt är det nödvändigt att fastställa huruvida hela förordningen eller endast några artiklar i förordningen är ogiltiga på grund av att denna princip har åsidosatts.

131. Enligt fast rättspraxis är en ogiltigförklaring av en del av en gemenskapsrättsakt endast möjlig under förutsättning att denna del kan skiljas från rättsakten i övrigt.(85) Vidare är kravet på avskiljbarhet inte tillräckligt, om en ogiltigförklaring av en del av rättsakten skulle ändra dess materiella innehåll.(86) Enligt domstolen ska följaktligen två villkor vara uppfyllda för att en del av en rättsakt ska ogiltigförklaras: den del som ska ogiltigförklaras måste kunna avskiljas och rättsaktens materiella innehåll måste förbli oförändrat.

132. Enligt min mening leder åsidosättandet av principen om förbud mot diskriminering i förevarande fall framför allt till att artiklarna 1 och 2 i förordning nr 530/2008 är ogiltiga. Av dessa artiklar följer att de spanska snörpvadsfartygen behandlas förmånligare än de andra fartyg som det hänvisas till i nämnda förordning. Artiklarna 1 och 2 i förening strider mot principen om förbud mot diskriminering och ska därför ogiltigförklaras.

133. Om domstolen, vid bedömningen av förenligheten med proportionalitetsprincipen (den fjärde och den femte frågan), inte ogiltigförklarar artikel 3, anser jag att denna artikel ska ogiltigförklaras som en konsekvens av ogiltigförklaringen av artiklarna 1 och 2 i förordning nr 530/2008. Åtgärden att förbjuda landning av tonfisk saknar nämligen mening om dess rättsliga grund, vilken består i förbudet mot själva fisket efter tonfisk, inte finns.(87) Eftersom jag dock anser att artikel 3 i förordning nr 530/2008 är ogiltig redan på grund av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts, ska bara artiklarna 1 och 2 i förordningen ogiltigförklaras.

134. Jag anser således att artiklarna 1 och 2 i förordning nr 530/2008 är ogiltiga på grund av att principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet i den mening som avses i artikel 12 EG har åsidosatts.

2.      Åtskillnaden mellan de fartyg som det hänvisas till i förordning nr 530/2008 och övriga fartyg

135. Det ska även undersökas huruvida det är befogat att göra åtskillnad mellan de snörpvadsfartyg som det hänvisas till i förordning nr 530/2008 (det vill säga de fartyg som seglar under grekisk, italiensk, fransk, cypriotisk och maltesisk flagg respektive spansk flagg) och alla andra snörpvadsfartyg.(88)

136. Under det muntliga förfarandet uppgav kommissionen att Portugal och andra medlemsstater inte fångar blåfenad tonfisk med snörpvadsfartyg, utan på andra sätt, och den bekräftade att alla medlemsstater som fångar blåfenad tonfisk med snörpvadsfartyg finns angivna i förordning nr 530/2008.

137. Det ska således konstateras att de medlemsstater som det inte hänvisas till i förordning nr 530/2008 befann sig objektivt sett i en annan situation än de medlemsstater som det hänvisas till i den aktuella förordningen. Ur den synvinkeln strider följaktligen inte förordning nr 530/2008 mot principen om förbud mot diskriminering.

F –    Den sjunde, den åttonde och den nionde frågan

138. Den nationella domstolen har ställt den sjunde, den åttonde och den nionde frågan, vilka ska prövas tillsammans eftersom frågeställningarna är likartade, för att få klarhet i

–        för det första, huruvida förordning nr 530/2008 är ogiltig dels på grund av att principen om ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inte beaktades vid antagandet av förordningen, dels på grund av att den kontradiktoriska principen, som är en allmän gemenskapsrättslig princip, inte iakttogs då de berörda parterna och medlemsstaterna inte fick tillfälle att inge skriftliga kommentarer innan den omtvistade förordningen antogs, och

–        för det andra, huruvida förordning nr 530/2008 är ogiltig på grund av att den antogs med stöd av artikel 7 i förordning nr 2371/2002, vilken strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och den kontradiktoriska principen, som är en allmän gemenskapsrättslig princip.

139. Vad särskilt beträffar den nionde frågan vill jag framhålla att denna fråga – som rådet påpekade vid förhandlingen – i själva verket endast avser giltigheten av artikel 7.2 i förordning nr 2371/2002, vilken inte är relevant i förevarande mål. Den nationella domstolens fråga ska dock förstås så, att nämnda domstol vill få klarhet i huruvida artikel 7 i förordning nr 2371/2002 strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen, då artikeln ger de övriga medlemsstaterna rätt att yttra sig endast när förfarandet har inletts efter en motiverad begäran från en medlemsstat, och inte när förfarandet har inletts på kommissionens eget initiativ.

140. Det ska således först undersökas huruvida förordning nr 530/2008 strider mot de ovannämnda principerna och därefter huruvida artikel 7 i förordning nr 2371/2002 strider mot dessa principer – i båda fallen utifrån antagandet att artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 utgör den relevanta rättsliga grunden för antagandet av förordning nr 530/2008.

1.      Huruvida förordning nr 530/2008 åsidosätter principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen

a)      Det påstådda åsidosättandet av principen om ett effektivt domstolsskydd

141. Det ska inledningsvis påpekas att principen om ett effektivt domstolsskydd enligt fast rättspraxis utgör en av gemenskapsrättens allmänna principer. Den har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(89) och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som proklamerades i Nice den 7 december 2000(90). I artikel 47.1 i stadgan föreskrivs således att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln.

142. Jag kan inte se hur det förhållandet att de berörda parterna och medlemsstaterna inte fick tillfälle att inge skriftliga kommentarer innan den omtvistade förordningen antogs skulle kunna strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd. Denna princip syftar nämligen på domstolsskyddet efter det att rättsakten redan har antagits. Detta domstolsskydd garanteras både medlemsstaterna och de berörda personerna (fysiska och juridiska) eftersom dessa, på de villkor som föreskrivs i artikel 230 andra och fjärde styckena EG,(91) kan angripa en sådan rättsakt genom en talan om ogiltigförklaring, liksom även en nationell domstol i ett mål som är anhängigt vid den kan ställa en fråga till domstolen rörande giltigheten av en gemenskapsrättsakt. Jag anser således att det förhållandet att det inte gavs tillfälle att inge skriftliga kommentarer under förfarandet för antagande av förordning nr 530/2008 inte stred mot principen om ett effektivt domstolsskydd.

b)      Det påstådda åsidosättandet av den kontradiktoriska principen

143. I samband med det påstådda åsidosättandet av den kontradiktoriska principen, ska det undersökas huruvida förordning nr 530/2008 åsidosätter denna princip dels i förhållande till medlemsstaterna, dels i förhållande till de berörda parter som det hänvisas till i artikel 3 i samma förordning.

i)      Iakttagandet av den kontradiktoriska principen i förhållande till medlemsstaterna

144. Vad beträffar iakttagandet av den kontradiktoriska principen i förhållande till medlemsstaterna, framgår det av domstolens praxis att denna princip är tillämplig inte bara på medborgarna, utan även på medlemsstaterna. Vad gäller medlemsstaterna har denna princip ansetts vara tillämplig på förfaranden som har inletts av en gemenskapsinstitution mot en berörd medlemsstat.(92) Den kontradiktoriska principen gäller således endast när en gemenskapsinstitution inleder ett förfarande mot en medlemsstat, till exempel ett förfarande enligt artikel 228 EG(93) eller ett förfarande rörande statligt stöd.(94) En kommissionsförordning utgör däremot i princip en rättsakt som har allmän giltighet och under förfarandet för antagande av denna har kommissionen, som antar rättsakten, inte någon generell skyldighet att låta de berörda parterna eller medlemsstaterna yttra sig över själva förordningen. Enligt artikel 249 andra stycket EG(95) ska en förordning ha allmän giltighet. Den ska till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.

145. Utöver detta ska det beaktas att det i den rättsliga grund med stöd av vilken förordning nr 530/2008 antogs – nämligen artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 – föreskrivs att nödåtgärder ska vidtas på initiativ av kommissionen.(96) Eftersom det är fråga om nödåtgärder skulle en möjlighet för medlemsstaterna att yttra sig kunna, på ett orimligt sätt, fördröja vidtagandet av nödåtgärderna och åtgärderna skulle förlora sin betydelse. Nödåtgärder kännetecknas just av att de vidtas snabbt och utan onödiga uppskov, vilket gör att deras verkan säkerställs.(97)

146. Jag anser därför att förordning nr 530/2008 inte åsidosätter den kontradiktoriska principen i förhållande till medlemsstaterna.

ii)    Iakttagandet av den kontradiktoriska principen i förhållande till de övriga berörda parterna

147. Vad beträffar iakttagandet av den kontradiktoriska principen i förhållande till de övriga berörda parter som det hänvisas till i artikel 3 i förordning nr 530/2008, ska det framhållas att det följer av domstolens fasta praxis att den kontradiktoriska principen är tillämplig på alla förfaranden som kan utmynna i ett beslut från en gemenskapsinstitution, som på ett märkbart sätt påverkar en persons intressen.(98) I likhet med i punkt 144 i förevarande förslag till avgörande, ska det även i det avseendet framhållas att en kommissionsförordning i princip utgör en rättsakt som har allmän giltighet. Beroende på innehållet kan förordningen faktiskt utgöra även en individuell rättsakt, om det visar sig att den i själva verket innehåller ett beslut eller en rad beslut som direkt och personligen berör enskilda.(99) Enligt min mening är kravet på att den enskilde ska påverkas inte uppfyllt i förevarande fall, eftersom artikel 3 i förordning nr 530/2008 allmänt syftar på alla aktörer i gemenskapen som skulle kunna ägna sig åt landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning av blåfenad tonfisk.(100) Jag kan därför inte betrakta förordning nr 530/2008 som ett beslut, utan som en rättsakt som har allmän giltighet och inom vars ram kommissionen inte är skyldig att garantera de parter som berörs enligt artikel 3 i den aktuella förordningen rätten att yttra sig.

148. Det ska vidare tilläggas att det framgår av rättspraxis att även då förordningen direkt och personligen berör personerna i fråga och dessa kan angripa förordningen enligt artikel 230 fjärde stycket EG,(101) kan man inte ur denna bestämmelse härleda någon automatisk rätt för enskilda att yttra sig innan denna rättsakt antas.(102)

149. Det ska även – i likhet med i punkt 145 i förevarande förslag – påpekas att en möjlighet för alla berörda parter att yttra sig skulle likaså på ett orimligt sätt fördröja vidtagandet av nödåtgärder enligt artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002, åtgärder som måste vidtas snabbt och utan onödiga uppskov, så att deras verkan säkerställs.

150. Jag anser således att förordning nr 530/2008 inte åsidosätter den kontradiktoriska principen i förhållande till de övriga berörda parter som det hänvisas till i artikel 3 i förordningen.

2.      Huruvida artikel 7 i förordning nr 2371/2002 åsidosätter principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen

151. Jag anser att inte heller artikel 7 i förordning nr 2371/2002 åsidosätter principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen.

a)      Det påstådda åsidosättandet av principen om ett effektivt domstolsskydd

152. Vad beträffar frågan huruvida principen om ett effektivt domstolsskydd har åsidosatts, vill jag hänvisa till resonemanget i punkterna 141 och 142 i förevarande förslag till avgörande. Av samma skäl som anges där anser jag att artikel 7 i förordning nr 2371/2002 inte åsidosätter principen om ett effektivt domstolsskydd.

b)      Det påstådda åsidosättandet av den kontradiktoriska principen

153. Jag anser även att artikel 7 i förordning nr 2371/2002 inte åsidosätter den kontradiktoriska principen, det vill säga rätten för de berörda parterna och medlemsstaterna att yttra sig.

154. Vad beträffar rätten för övriga berörda parter (fysiska och juridiska personer) att yttra sig, vill jag hänvisa till punkterna 145 och 149 i förevarande förslag till avgörande. Om alla andra berörda parter (fysiska och juridiska personer) hade rätt att yttra sig under förfarandet för vidtagande av nödåtgärder, skulle det på ett orimligt sätt fördröja förfarandet för vidtagande av nödåtgärder för bevarande av levande akvatiska resurser och på ett märkbart sätt minska deras verkan.

155. Med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 får kommissionen vidta nödåtgärder för bevarandet av levande akvatiska resurser efter en motiverad begäran från en medlemsstat eller på eget initiativ. Enligt artikel 7.2 i förordning nr 2371/2002 ska medlemsstaten översända begäran samtidigt till kommissionen, till de övriga medlemsstaterna och till de berörda regionala rådgivande nämnderna, vilka får översända sina skriftliga kommentarer till kommissionen inom fem arbetsdagar efter mottagandet av begäran.

156. När en av medlemsstaterna inger en begäran om att nödåtgärder ska vidtas, får således de övriga medlemsstaterna inge skriftliga kommentarer enligt artikel 7.2 i förordning nr 2371/2002. När kommissionen på eget initiativ vidtar nödåtgärder får däremot inte medlemsstaterna översända skriftliga kommentarer. En sådan bestämmelse kan prima facie framstå som inkonsekvent, men jag anser att det förhållandet att medlemsstaterna inte får inge kommentarer, om kommissionen vidtar nödåtgärder på eget initiativ, inte strider mot deras rätt att yttra sig.

157. Om en medlemsstat föreslår att nödåtgärder ska vidtas, har kommissionen uppenbarligen inte känt behov av sådana åtgärder, och följaktligen kan de övriga medlemsstaternas åsikter vara till hjälp för att bilda sig en objektiv uppfattning och samtidigt förhindra att en av medlemsstaterna kan missbruka möjligheten att begära att nödåtgärder ska vidtas. Det förhåller sig annorlunda när nödåtgärderna vidtas på kommissionens eget initiativ. I sådant fall är behovet av nödåtgärder så uppenbart att kommissionen redan har märkt av detta, och kommissionen har rätt att vidta nödåtgärder på grundval av de uppgifter som den har tillgång till.

158. Jag anser följaktligen att artikel 7 i förordning nr 2371/2002 inte på något sätt åsidosätter den kontradiktoriska principen.

G –    Den tionde frågan

159. Den tionde frågan har ställts endast i andra hand, och det är således inte nödvändigt att domstolen besvarar frågan för det fall förordning nr 530/2008 ogiltigförklaras. Trots detta kommer jag nedan att pröva frågan, för det fall domstolen inte ogiltigförklarar förordningen.

160. Den nationella domstolen har ställt den tionde frågan för att få klarhet i huruvida, för det fall domstolen slår fast att förordning nr 530/2008 är giltig, artikel 3.1 i denna förordning ska tolkas så, att den förbjuder gemenskapens aktörer att i gemenskapens vatten eller hamnar landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning, och omlasta blåfenad tonfisk som fångats i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet av snörpvadsfartyg som seglar under tredjelands flagg.

161. Enligt min mening ska denna fråga besvaras jakande.

162. En sådan tolkning bekräftas av lydelsen i artikel 3.1 i förordning nr 530/2008, vilken allmänt talar om ”snörpvadsfartyg”, och inte uttryckligen om sådana fartyg som seglar under grekisk, fransk, italiensk, cypriotisk och maltesisk flagg. Denna bestämmelse har således medvetet formulerats på ett annat sätt än artikel 1.1 i samma förordning, där det uttryckligen anges vilka medlemsstater som förordningen syftar på. Artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 visar därigenom klart att bestämmelsen avser alla fartyg och inte bara fartyg från de angivna medlemsstaterna.

163. Man kommer fram till samma resultat även genom en systematisk tolkning av den aktuella bestämmelsen. Till skillnad från artikel 3.1 i förordning nr 530/2008, som är allmänt formulerad, avser artikel 3.2 endast en medlemsstat, nämligen Spanien. Genom en systematisk tolkning kan man således dra slutsatsen att kommissionen – om den hade önskat att artikel 3.1 i förordningen endast skulle avse vissa medlemsstater – skulle ha angett detta uttryckligen även i lydelsen.

164. Dessutom har kommissionen bekräftat att artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 ska tolkas så, att den avser förbudet mot att landa tonfisk som fångats av snörpvadsfartyg från vilket land som helst, med undantag av Spanien.

165. Jag anser således att den tionde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i förordning nr 530/2008 ska tolkas så, att den förbjuder gemenskapens aktörer att godta landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning i gemenskapens vatten eller hamnar av blåfenad tonfisk som fångats i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet av snörpvadsfartyg som seglar under flagg tillhörande ett tredjeland som inte är medlem i gemenskapen.

VII – Förslag till avgörande

166. Mot bakgrund av konstaterandena ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Prim’Awla tal-Qorti Civili (Republiken Malta) på följande sätt:

1)         Vid bedömningen av relevansen av den rättsliga grunden och motiveringen till kommissionens förordning (EG) nr 530/2008 av den 12 juni 2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka förordningens giltighet.

2)         Förordning nr 530/2008 åsidosätter inte de berättigade förväntningar som sådana personer som käranden i målet vid den nationella domstolen har.

3)         Artikel 3 i förordning nr 530/2008 är ogiltig på grund av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

4)         Artiklarna 1 och 2 i förordning nr 530/2008 är ogiltiga på grund av att principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet i den mening som avses i artikel 12 EG har åsidosatts.

5)         Förordning nr 530/2008 och artikel 7 i förordning nr 2371/2002 åsidosätter inte principen om ett effektivt domstolsskydd och den kontradiktoriska principen.

1 – Originalspråk: slovenska.

2 – EUT L 155, s. 9.

3 – Till följd av ikraftträdandet av Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 (EUT C 306, 2007, s. 1), vilket trädde i kraft den 1 december 2009, regleras förfarandet för förhandsavgöranden av artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF).

4 – Talan i mål T-329/08, AJD Tuna mot kommissionen, väckt den 12 augusti 2008.

5 – Talan i mål T-305/08, Italien mot kommissionen, väckt den 11 augusti 2008.

6 – Se förstainstansrättens (numera tribunalen) beslut av den 30 november 2009 i de förenade målen T-313/08–T-318/08 och T-320/08–T-328/08, Veromar di Tudisco Alfio & Salvatore m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I-0000).

7 – EGT L 261, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 5, s. 118.

8 – EGT L 358, s. 59.

9 – Konventionstexten har offentliggjorts i EGT L 162, 1986, s. 34, svensk specialutgåva, område 11, volym 11, s. 262.

10 – Artikel 3.1 i konventionen för bevarande av tonfisk.

11 – Artikel 8.1 a i konventionen för bevarande av tonfisk.

12 – EGT L 162, s. 33; svensk specialutgåva, område 11, volym 11, s. 261.

13 – EUT L 340, s. 8.

14 – EUT L 19, s. 1.

15 – EUT L 134, s. 11.

16 – Kommissionen har därvid hänvisat till dom av den 25 oktober 2001 i mål C‑120/99, Italien mot rådet (REG 2001, s. I-7997), punkterna 28 och 29.

17 – Angående hotet för blåfenad tonfisk, se exempelvis FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations publikation, som gavs ut år 1995, Examen de la situation mondiale des espèces de grands migrateurs et des stocks chevauchants, FAO document technique sur les pêches 337, 1995, s. 36.

18 – Se exempelvis publikationen Biodiversity: My Hotel in Action: A Guide to Sustainable Use of Biological Resources, International Union for Conservation of Nature, Gland, 2008, s. 64, och Deere, C., Net Gains: Linking Fisheries Management, International Trade and Sustainable Development, IUCN, Washington, 2000, s. 37. Se även Barnosky, A.D., Heatstroke: Nature in an Age of Global Warming, Island Press, Washington, 2009, s. 50, och Lévêque, C., La biodiversité au quotidien: Le développement durable à l'épreuve des faits, Éditions Quae, Versailles, 2008, s. 173.

19 – Det ska tilläggas att det i doktrinen även har påpekats att blåfenad tonfisk är klart överexploaterad och att det skulle krävas åtminstone en 25-procentig minskning av dödligheten hos denna fiskart. Se Markus, T., European fisheries law: from promotion to management, Europa Law Publishing, Groningen, 2009, s. 13.

20 – Se skäl 3 i förordning nr 1559/2007.

21 – Se artikel 3 i förordning nr 1559/2007.

22 – Enligt artikel 5.1 och 5.2 i förordning nr 1559/2007 är fiske efter blåfenad tonfisk med stora pelagiska långrevsfartyg över 24 meter och snörpvadsfartyg förbjudet i östra Atlanten och Medelhavet under perioden den 1 juli till den 31 december.

23 – Se artikel 7 i förordning nr 1559/2007.

24 – Se artikel 17 i förordning nr 1559/2007.

25 – Det ska tilläggas att den andra frågan avser huruvida motiveringen till förordning nr 530/2008 är lämplig såvitt avser den rättsliga grunden (artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002). Före bedömningen av huruvida förordningens motivering är lämplig, ska det dock undersökas huruvida artikel 7.1 i förordning nr 2371/2002 utgör en relevant rättslig grund för antagandet av förordning nr 530/2008.

26 – Det ska i det avseendet tilläggas att det följer av rättspraxis att motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida grunden för den omtvistade rättsakten är lagenlig. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2002 i mål C-113/00, Spanien mot kommissionen (REG 2002, s. I‑7601), punkt 47, och av den 5 mars 2009 i mål C-479/07, Frankrike mot rådet (REG 2009, s. I-0000), punkt 50.

27 – EUT L 97, s. 31.

28 – Kommissionens förordning (EG) nr 1037/2005 av den 1 juli 2005 om vidtagande av nödåtgärder för skydd och återhämtning av ansjovisbeståndet i ICES-delområde VIII (EUT L 171, s. 24). Jag vill tillägga att kommissionen fram till i dag inte bara har vidtagit åtgärder som förbjuder fiske efter en viss art, utan även åtgärder för bevarande av marina ekosystem, exempelvis korallrev. Se i det avseendet exempelvis kommissionens förordning (EG) nr 1475/2003 av den 20 augusti 2003 om skydd av djuphavskorallrev mot effekterna av trålning i ett område nordväst om Skottland (EUT L 211, s. 14) och kommissionens förordning (EG) nr 263/2004 av den 16 februari 2004 om sex månaders förlängning av tillämpningsperioden för förordning (EG) nr 1475/2003 om skydd av djuphavskorallrev mot effekterna av trålning i ett område nordväst om Skottland (EUT L 46, s. 11).

29 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 1996 i mål C-122/94, kommissionen mot rådet (REG 1996, s. I-881), punkt 18, av den 19 februari 1998 i mål C-4/96, NIFPO och Northern Ireland Fishermen’s Federation (REG 1998, s. I‑681), punkterna 41 och 42, av den 5 oktober 1999 i mål C-179/95, Spanien mot rådet (REG 1999, s. I-6475), punkt 29, av den 25 oktober 2001 i mål C-120/99, Italien mot rådet (REG 2001, s. I-7997), punkt 44, och av den 2 juli 2009 i mål C‑343/07, Bavaria och Bavaria Italia (REG 2009, s. I-5491), punkt 84. Se även mitt förslag till avgörande av den 3 mars 2009 i mål C-34/08, Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl. (REG 2009, s. I-4023), punkt 47.

30 – Se exempelvis dom av den 12 juli 2001 i mål C-189/01, Jippes m.fl. (REG 2001, s. I‑5689), punkt 80, av den 9 september 2004 i mål C-304/01, Spanien mot kommissionen (REG 2004, s. I-7655), punkt 23, och av den 23 mars 2006 i mål C‑535/03, Unitymark och North Sea Fishermen’s Organisation (REG 2006, s. I-2689), punkt 55.

31 – Se exempelvis dom av den 16 december 2008 i mål C-127/07, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. (REG 2008, s. I-9895), punkt 58 och där angiven rättspraxis.

32 – Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 8 juni 2010 i mål C-58/08, Vodafone m.fl. (REU 2010, s. I-0000), punkt 53, och domen i målet Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. (ovan fotnot 31).

33 – Bilaga 5 till bolaget AJD Tunas skriftliga yttrande: ICCAT Circular 1995/08.

34 – Kroatien hade således, vad beträffar de fångster som rapporterats till Iccat, uppnått 98,91 procent av sin kvot, medan Marocko hade uppnått 87,32 procent. Se bilaga 5 till bolaget AJD Tunas skriftliga yttrande: ICCAT Circular 1995/08.

35 – Tunisien hade fångat 107,20 procent av sin kvot, medan Libyen hade fångat 105,58 procent.

36 – Se Report for biennal period, 2008-09, Part II (2009) – Vol. 2, som finns tillgänglig på webbadressen www.iccat.int/Documents/BienRep/REP_EN_08-09_II_2.pdf.

37 – Ibidem, s. 119.

38 – Ibidem, s. 120.

39 – Ibidem, s. 119. Det ska tilläggas att de potentiella fångsterna fastställs utifrån fiskefartygens kapacitet. I doktrinen framhålls att överfiskning utgör det största problemet inom den gemensamma fiskeripolitiken på grund av fiskefartygens överkapacitet (i förhållande till de tilldelade kvoterna). Se, för ett liknande resonemang, Berg, A., Implementing and Enforcing European Fisheries Law: The Implementation and the Enforcement of the Common Fisheries Policy in the Netherlands and in the United Kingdom, Kluwer, Haag, 1999, s. 38, och Markus, T., a.a. (ovan fotnot 19), s. 13. Se även grönboken ”Reform av den gemensamma fiskeripolitiken” (KOM(2009) 163 slutlig), s. 5, där det påpekas att de europeiska bestånden sedan mer än ett decennium redan är föremål för överfiskning, då fiskeflottorna är alltför många i förhållande till de tillgängliga fiskeresurserna.

40 – Se punkt 68 i förevarande förslag till avgörande.

41 – Se artikel 2 i förordning nr 2371/2002.

42 – Se artikel 3 led i) i förordning nr 2371/2002.

43 – Nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, artikel 296 andra stycket FEUF.

44 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2000 i mål C-288/96, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-8237), punkt 82, och av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C-15/98 och C-105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen (REG 2000, s. I-8855), punkt 65. I doktrinen, se exempelvis Schwarze, J. (utg.), EU-Kommentar, 2:a upplagan, Nomos, Baden-Baden, 2009, s. 1919, punkt 5 och följande punkter.

45 – Se exempelvis dom av den 25 oktober 2001 i mål C-120/99, Italien mot rådet (REG 2001, s. I-7997), punkt 29.

46 – Se, för ett liknande resonemang, särskilt dom av den 29 februari 1996 i mål C‑56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 86, av den 2 april 1998 i mål C-367/95, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (REG 1998, s. I-1719), punkt 63, av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen (REG 2002, s. I-2289), punkt 48, av den 12 december 2002 i mål C‑5/01, Belgien mot kommissionen (REG 2002, s. I-11991), punkt 68, och av den 5 mars 2009 i mål C-479/07, Frankrike mot rådet (REG 2009, s. I-0000), punkt 49.

47 – Se exempelvis dom av den 7 november 2000 i mål C‑168/98, Luxemburg mot kommissionen och rådet (REG 2000, s. I-9131), punkt 62, av den 9 september 2003 i mål C-361/01 P, Kik (REG 2003, s. I-8283), punkt 102, och domen i målet Spanien mot kommissionen (ovan fotnot 30), punkt 51.

48 – Ovan fotnot 27.

49 – EUT L 171, s. 24.

50 – EUT L 247, s. 9.

51 – EUT L 211, s. 14.

52 – Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgens mot kommissionen (REG 1987, s. 1155), punkt 44, av den 15 juli 2004 i de förenade målen C-37/02 och C-38/02, Di Lenardo och Dilexport (REG 2004, s. I-6911), punkt 70, av den 10 mars 2005 i mål C-342/03, Spanien mot rådet (REG 2005, s. I-1975), punkt 47, och av den 25 oktober 2007 i mål C-167/06 P, Komninou m.fl. (REG 2007, s. I-141), punkt 63.

53 – Se, för ett liknande resonemang, exempelvis domen i målet Komninou m.fl. (ovan fotnot 52), punkt 63.

54 – Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 24 november 2005 i mål C-506/03, Tyskland mot kommissionen (REG 2005, s. I-0000), punkt 58, av den 22 juni 2006 i de förenade målen C-182/03 och C-217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen (REG 2006, s. I-5479), punkt 147, och domen i målet Komninou m.fl. (ovan fotnot 52), punkt 63.

55 – Se, för ett liknande resonemang, exempelvis domen i målet Van den Bergh en Jurgens mot kommissionen (ovan fotnot 52), punkt 44, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association m.fl. (REG 1997, s. I-1809), punkt 25, och domen i de förenade målen Belgien och Forum 187 mot kommissionen (ovan fotnot 54), punkt 147.

56 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009 i mål C-33/08, Agrana Zucker (REG 2009, s. I-5035), punkt 31, av den 7 september 2006 i mål C-310/04, Spanien mot rådet (REG 2006, s. I-7285), punkt 97, domen i målet Jippes m.fl. (ovan fotnot 30), punkt 81, dom av den 5 oktober 1994 i de förenade målen C‑133/93, C-300/93 och C-362/93, Crispoltoni m.fl. (REG 1994, s. I-4863), punkt 41, och av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl. (REG 1990, s. I-4023), punkt 13.

57 – Vad beträffar detta kriterium i tre steg för att bedöma proportionalitetsprincipen, se exempelvis mitt förslag till avgörande av den 21 januari 2010 i mål C-365/08, Agrana Zucker (REU 2010, s. I-0000), punkt 60. Vad beträffar proportionalitetsprincipens uppbyggnad i tre steg, se i doktrinen exempelvis Simon, D., Le contrôle de proportionnalité exercé par la Cour de Justice des Communautés Européennes, Petites affiches, nr 46/2009, s. 17, punkt 20 och följande punkter, de Búrca, G., The Principle of Proportionality and its Application in EC Law, Yearbook of European Law, volym 13 (1993), s. 113, och Van Gerven, W., ”The Effect of Proportionality on the Actions of Member States of the European Community: National Viewpoints from Continental Europe” i Ellis, E., The Principle of Proportionality in the Laws of Europe, Oxford och Portland, 1999, s. 37.

58 – Se exempelvis domarna i målen Jippes m.fl. (ovan fotnot 30), punkt 80, Spanien mot kommissionen (ovan fotnot 30), punkt 23, och Unitymark och North Sea Fishermen’s Organisation (ovan fotnot 30), punkt 55.

59 – Se exempelvis domarna i målen Fedesa m.fl. (ovan fotnot 56), punkt 14, Crispoltoni m.fl. (ovan fotnot 56), punkt 42, och Jippes m.fl. (ovan fotnot 30), punkt 82, samt dom av den 10 januari 2006 i mål C-344/04, IATA och ELFAA (REG 2006, s. I-403), punkt 80.

60 – Se mitt förslag till avgörande i målet Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl. (ovan fotnot 29), punkt 61.

61 – Se mitt förslag till avgörande i målet Agrana Zucker (ovan fotnot 57), punkt 64.

62 – Se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande av den 14 juni 2007 i de förenade målen C-5/06 och C-23/06–C-36/06, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (REG 2007, s. I‑3231), punkt 65.

63 – Det ska tilläggas att i domen i målet Vodafone m.fl. (ovan fotnot 32), punkterna 51 och 71, vid bedömningen av giltigheten av en gemenskapsförordning, tillämpade även domstolen – trots gemenskapslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning – metoden att göra proportionalitetsprövningen i tre steg, eftersom den undersökte huruvida åtgärden var lämplig (punkterna 55–60), nödvändig (punkterna 61–68) och proportionerlig i strikt bemärkelse (punkt 69).

64 – Se mina förslag till avgöranden i målen Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl. (ovan fotnot 29), punkt 63, och Agrana Zucker (ovan fotnot 57), punkt 66.

65 – Se mina förslag till avgöranden i målen Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl. (ovan fotnot 29), punkt 63, och Agrana Zucker (ovan fotnot 57), punkt 66.

66 – Se mina förslag till avgöranden i målen Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl. (ovan fotnot 29), punkt 64, och Agrana Zucker (ovan fotnot 57), punkt 70.

67 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2007 i de förenade målen C‑338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl. (REG 2007, s. I-1891), punkterna 53 och 58, av den 17 juli 2008 i mål C-500/06, Corporación Dermoestética (REG 2008, s. I-5785), punkterna 39 och 40, och av den 10 mars 2009 i mål C-169/07, Hartlauer (REG 2009, s. I-1721), punkt 55, vilka avsåg proportionalitetsprövningen av nationella bestämmelser, men som kan tillämpas analogt även på proportionalitetsprövningen av gemenskapsåtgärder. Se även exempelvis generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 6 maj 2010 i mål C-499/08, Andersen (ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 57 och där angiven rättspraxis.

68 – Se mitt förslag till avgörande i målet Azienda Agricola Disarò Antonio m.fl. (ovan fotnot 29), punkt 37.

69 – I det avseendet rör det sig visserligen om rättspraxis avseende en talan om ogiltigförklaring, men det är möjligt att analogt överföra denna rättspraxis på bedömningen av en begäran om förhandsavgörande rörande giltigheten av en gemenskapsrättsakt. Se exempelvis dom av den 10 december 2002 i mål C‑29/99, kommissionen mot rådet (REG 2002, s. I-11221), punkterna 45 och 46, av den 21 januari 2003 i mål C-378/00, kommissionen mot parlamentet och rådet (REG 2003, s. I-937), punkt 30, och av den 30 september 2003 i mål C-239/01, Tyskland mot kommissionen (REG 2003, s. I-10333), punkt 33.

70 – Se exempelvis dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike mot kommissionen (REG 1998, s. I-1375), punkt 257, och domarna i målen kommissionen mot rådet (ovan fotnot 69), punkt 46, och Tyskland mot kommissionen (ovan fotnot 69), punkt 34.

71 – Bland de övriga europeiska staterna avses framför allt Portugal, som med stöd av bilagan till förordning nr 446/2008 tilldelades en kvot på 518,96 ton. De övriga medlemsstater som det hänvisas till i förordning nr 530/2008 tilldelades totalt en kvot på endast 60 ton.

72 – Se exempelvis dom av den 17 oktober 1995 i mål C-44/94, Fishermen’s Organisations m.fl. (REG 1995, s. I-3115), punkt 46, av den 30 mars 2006 i de förenade målen C‑87/03 och C-100/03, Spanien mot rådet (REG 2006, s. I-2915), punkt 48, av den 19 april 2007 i mål C-134/04, Spanien mot rådet (REG 2007, s. I‑54), punkt 28, och av den 8 november 2007 i mål C-141/05, Spanien mot rådet (REG 2007, s. I-9485), punkt 40.

73 – Under det muntliga förfarandet hävdade kommissionen att det krävs en viss havstemperatur, nämligen mellan 17 ºC och 24 ºC, för att det ska finnas blåfenad tonfisk.

74 – Se punkt 35 i bilaga 6 till kommissionens skriftliga yttrande.

75 – Se Report for biennal period, 2008-09, Part II (2009) – Vol. 2, vilken finns tillgänglig på webbadressen www.iccat.int/Documents/BienRep/REP_EN_08-09_II_2.pdf, s. 125 och 126 (BFT-Table 1. Estimated catches (t) of northern bluefin tuna (Thunnus thynnus) by major area, gear and flag).

76 – Frankrikes beräknade fångster för år 2008 uppgick till 253 ton för Atlantområdet och till 2 670 ton för Medelhavsområdet, således totalt 2 923 ton (se ibidem), vilket utgör 59,72 procent av Frankrikes kvot som för år 2008 uppgick till 4 894,19 ton enligt bilagan till förordning nr 446/2008. Italiens beräknade fångster uppgick (i Medelhavet) till 2 234 ton (se ibidem), vilket utgör 53,67 procent av Italiens kvot som för år 2008 uppgick till 4 162,71 ton enligt bilagan till förordning nr 446/2008.

77 – Se punkt 32 i kommissionens skriftliga yttrande.

78 – Min kursivering.

79 – Se bilaga 6 till kommissionens skriftliga yttrande.

80 – Se bilagan till förordning nr 446/2008.

81 – Se punkt 31 i kommissionens skriftliga yttrande.

82 – Vilket framgår av bilaga 6 till kommissionens skriftliga yttrande.

83 – I artikel 5.1 och 5.2 i förordning nr 1559/2007 förbjuds fiske efter blåfenad tonfisk med pelagiska långrevsfartyg över 24 meter och med ringnotsfartyg i östra Atlanten och Medelhavet under perioden den 1 juni till den 31 december.

84 – Detta framgår även av de åtgärder som fram till i dag har vidtagits med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 3271/2002. Se de åtgärder som nämns i punkt 67 i förevarande förslag till avgörande.

85 – I det avseendet rör det sig om fast rättspraxis avseende en talan om ogiltigförklaring, men det är möjligt att analogt överföra denna rättspraxis på bedömningen av en begäran om förhandsavgörande rörande giltigheten av en gemenskapsrättsakt. Se exempelvis domarna i målen kommissionen mot rådet (ovan fotnot 69), punkterna 45 och 46, kommissionen mot parlamentet och rådet (ovan fotnot 69), punkt 30, och Tyskland mot kommissionen (ovan fotnot 69), punkt 33.

86 – Se exempelvis domarna i målen Frankrike m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 70), punkt 257, kommissionen mot rådet (ovan fotnot 69), punkt 46, och Tyskland mot kommissionen (ovan fotnot 69), punkt 34.

87 – Se punkterna 111–114 i förevarande förslag till avgörande.

88 – Av bilagan till förordning nr 446/2008 framgår att Portugal tilldelades en kvot på 518,96 ton, medan alla de återstående medlemsstaterna (med undantag av de medlemsstater som det hänvisas till i förordning nr 530/3008) tilldelades en kvot på totalt 60 ton.

89 – Dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597), punkterna 18 och 19, av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens m.fl. (REG 1987, s. 4097; svensk specialutgåva, volym 9, s. 223), punkt 14, av den 27 november 2001 i mål C-424/99, kommissionen mot Österrike (REG 2001, s. I-9285), punkt 45, av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 2002, s. I-6677), punkt 39, av den 19 juni 2003 i mål C-467/01, Eribrand (REG 2003, s. I-6471), punkt 61, av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 37, och av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I‑6351), punkt 335.

90 – EUT C 83, 2010, s. 389.

91 – Nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, artikel 263 andra och fjärde styckena FEUF.

92 – Se exempelvis dom av den 20 mars 2003 i mål C-3/00, Danmark mot kommissionen (REG 2003, s. I-2643), punkt 46, och av den 13 september 2007 i de förenade målen C-439/05 P och C-454/05 P, Land Oberösterreich och Österrike mot kommissionen (REG 2007, s. I-7141), punkt 36.

93 – Nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, artikel 258 FEUF.

94 – Således har generaladvokaten Sharpston, exempelvis i det förslag till avgörande som föredrogs den 15 maj 2007 i de förenade målen C-439/05 P och C-454/05 P, Land Oberösterreich och Österrike mot kommissionen (REG 2007, s. I-7141), punkt 79, hävdat att denna princip är tillämplig bland annat ”när en persons rättigheter eller intressen kan påverkas av ett förfarande som inleds mot honom av en myndighet, i vilket han måste ges tillfälle att yttra sig över de omständigheter som myndigheten tänker beakta” och att ”[t]ill dessa hör inkvisitoriska straffrättsliga förfaranden och många administrativa förfaranden – inom gemenskapssfären, exempelvis, undersökningar som vidtas av kommissionen inom konkurrens- eller antidumpningsområdena, eller förfaranden om fördragsbrott enligt artikel 226 EG”.

95 – Nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, artikel 288 andra stycket FEUF.

96 – Förfarandet är ett annat om åtgärden vidtas efter en motiverad begäran från en medlemsstat. I sådant fall ska medlemsstaten, enligt artikel 7.2 i förordning nr 2371/2002, översända begäran samtidigt till kommissionen, till de övriga medlemsstaterna och till de berörda regionala rådgivande nämnderna, vilka får översända sina skriftliga kommentarer till kommissionen inom fem arbetsdagar efter mottagandet av begäran.

97 – Vad beträffar frågan huruvida artikel 7 i förordning nr 2371/2002 strider mot den kontradiktoriska principen, se punkt 153 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

98 – Se exempelvis dom av den 10 juli 2001 i mål C-315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten (REG 2001, s. I-5281), punkt 28, av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. (REU 2009, s. I-0000), punkt 50, och av den 17 december 2009 i mål C-197/09 RX-II, M mot Europeiska läkemedelsmyndigheten (REU 2009, s. I-0000), punkt 41.

99 – Se dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann (REG 1963, s. 199; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), där domstolen slog fast att ”[a]ndra personer än dem som ett beslut är riktat till kan göra anspråk på att vara personligen berörda endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till”.

100 – Detta har slagits fast beträffande italienska ägare av snörpvadsfartyg även av förstainstansrätten (numera tribunalen) i beslut av den 30 november 2009 i de förenade målen T‑313/08–T‑318/08 och T-320/08–T-328/08, Veromar di Tudisco Alfio & Salvatore m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I-0000). Genom beslutet avvisades den talan om ogiltigförklaring av förordning nr 530/2008 som ägarna av nämnda fartyg hade väckt, eftersom de inte berördes personligen av förordningen. I sitt resonemang (punkt 45) framhöll förstainstansrätten att förordning nr 530/2008 är en rättsakt som har allmän giltighet.

101 – Nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, artikel 263 fjärde stycket FEUF. Jag vill även påpeka att villkoren för talerätt delvis har ändrats genom artikel 263 fjärde stycket FEUF och att fysiska eller juridiska personer får väcka talan inte bara mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem utan även mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. Beträffande frågan om enskildas talerätt på den gemensamma fiskeripolitikens område (före Lissabonfördragets ikraftträdande), se exempelvis Markus, T., a.a. (ovan fotnot 19), sidan 251 och följande sidor.

102 – Se exempelvis dom av den 14 oktober 1999 i mål C-104/97 P, Atlanta (REG 1999, s. I-6983), punkt 35.