FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 19 november 20091(1)
Förenade målen C‑317/08–C‑320/08
Rosalba Alassini m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Giudice di pace di Ischia, Italien)
”Tvister mellan slutkonsumenter och operatörer på området för elektronisk kommunikation – Direktiv 2002/22/EG – Obligatorisk förlikning utanför domstol som villkor för att därefter kunna väcka talan – Principen om ett effektivt domstolsskydd”
I – Inledning
1. Utgör gemenskapsrätten hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att vissa typer av talan i samband med telefonitjänster ska kunna prövas i sak krävs att man dessförinnan försökt att reglera tvisten utanför domstol?
2. I förevarande mål som hänskjutits av Giudice di pace di Ischia ska domstolen pröva denna fråga. Domstolen har härvid inte enbart möjlighet att yttra sig om Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster),(2) utan även om principen om ett effektivt domstolsskydd.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Gemenskapsrätten
3. Direktiv 2002/22 avser tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare. Enligt artikel 1 är målet att säkerställa att det i hela gemenskapen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet. Därvid fastställs slutanvändares rättigheter och motsvarande skyldigheter för företag. När det gäller att säkerställa tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster definieras i detta direktiv ett minimiutbud av tjänster av väl definierad kvalitet som är tillgängliga för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena och utan att konkurrensen snedvrids.
4. Skäl 47 i direktiv 2002/22 avser reglering av tvister. I detta skäl föreskrivs följande:
” ... Det bör finnas effektiva förfaranden för att behandla tvister mellan konsumenter å ena sidan och företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga kommunikationstjänster å andra sidan. Medlemsstaterna bör ta full hänsyn till kommissionens rekommendation 98/257/EG av den 30 mars 1998 om principer som skall tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol.”
5. I artikel 34 i direktiv 2002/22, som har rubriken ”Reglering av tvister utanför domstol”, förskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att förfaranden som är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad kan tas i anspråk för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol när det gäller frågor som omfattas av detta direktiv. Medlemsstaterna skall besluta om åtgärder för att säkerställa att sådana förfaranden möjliggör en rättvis och snabb tvistlösning och får, om så är nödvändigt, införa ett system för återbetalning och/eller ersättning. Medlemsstaterna får utöka dessa skyldigheter till att även gälla tvister som berör andra slutanvändare.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att deras lagstiftning inte utgör hinder för att klagomålsinstanser inrättas och on-linetjänster tillhandahålls på en sådan lämplig geografisk nivå som underlättar tillgången till tvistlösning för konsumenter och slutanvändare.
…
4. Denna artikel innebär inte att nationella rättsliga förfaranden åsidosätts.”
B – Den nationella lagstiftningen
6. Enligt lag nr 249 av den 31 juli 1997 är tillsynsmyndigheten för kommunikationer (Autorità per le garanzie nelle comunicazioni) behörig för reglering av tvister mellan slutanvändare och tjänsteleverantörer inom telekommunikationsområdet som avser underlåtenhet att iaktta bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster och slutanvändares rättigheter.
7. Genom beslut nr 173/07/CONS(3) fastställde tillsynsmyndigheten för kommunikationer förfarandet för reglering av tvister mellan leverantörer av telekommunikationstjänster och slutanvändare.
8. I artiklarna 3 och 13 i bilaga A till detta beslut föreskrivs följande:
Artikel 3
”Vad beträffar sådana tvister som avses i artikel 2.1, kan talan ej väckas i domstol innan man försökt uppnå förlikning genom det obligatoriska förfarandet vid CO.RE.COM (comitato regionale per le comunicazioni – regional kommitté med ansvar för kommunikationer), vilken är behörig att verka för förlikning inom ett visst geografiskt område eller vid de organ som ansvarar för reglering av tvister utanför domstol som anges i artikel 13.
I de fall där CO.RE.COM, vilken geografiskt sett har behörighet, inte har tillerkänts sådan behörighet som avses i första punkten, ska det obligatoriska förlikningsförfarandet äga rum vid de organ som anges i artikel 13.
Förlikningsförfarandet ska ha avslutats inom 30 dagar från den dag ansökan härom inges. Efter denna tidpunkt har parterna rätt att väcka talan i domstol även om förfarandet inte avslutats.”
Artikel 13
”1. Berörda parter har, såsom ett alternativ till förlikningsförfarandet vid CO. RE.COM, möjlighet att genomföra det obligatoriska förlikningsförfarandet, även på telematisk väg, vid de organ som ansvarar för reglering av konsumenttvister utanför domstol som anges i artikel 1 o i förevarande föreskrifter.
2. Konsumenten har dessutom möjlighet att vända sig till de nationella organ som inrättats genom avtal mellan leverantörer och konsumentorganisationer, såvida nämnda organ erbjuder sina tjänster kostnadsfritt och med iakttagande av principerna om öppenhet, rättvisa och effektivitet, vilka anges i rekommendation nr 2001/310/EG.”
9. I artikel 5, med rubriken Övergångs- och slutbestämmelser, anges i samma beslut följande:
”1. Tills bestämmelserna i artikel 141.2 i lagstiftningsdekret nr 206 av den 6 september 2005 fullständigt genomförts, har parterna för att uppnå förlikning möjlighet att förutom till kamrarna för handel, industri, jordbruk och hantverk vända sig till de organ som är inskrivna i det register som anges i artikel 38 i lagstiftningsdekret nr 5 av den 17 januari 2003.
2. De tvister, även de som befinner sig på förlikningsstadiet, som uppstått fram till den tidpunkt då förevarande beslut träder i kraft omfattas av tillämpningsområdet för de tidigare bestämmelserna i artikel 4.1. ...”
III – Bakgrunden, tolkningsfrågan och förfarandet
10. Klagandena i målet vid den nationella domstolen är mottagare av telekommunikationstjänster. De har genom ansökan yrkat att rätten ska förplikta Telecom Italia SpA.(4) och Wind SpA. (5) att betala skadestånd till dem, på grund av att dessa bolag inte fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet, avseende den telefonitjänst som bolagen tillhandahåller. Klaganden i mål C-319/08 har dessutom yrkat att rätten ska fastställa att hon inte är skyldig att erlägga vissa angivna belopp.
11. Motparterna (telefonbolagen) har gjort gällande att talan inte kan väckas i domstol, eftersom klagandena dessförinnan inte hade försökt uppnå en förlikning i enlighet med artiklarna 3 och 13 i bilaga A till beslut nr 173/07/CONS.
12. Den nationella domstolen har anfört att det i den berörda regionen Campania inte har inrättats någon regional kommitté med ansvar för kommunikationer som föreskrivs i de nationella bestämmelserna. Därför ska det obligatoriska förfarandet för reglering av en tvist äga rum vid de organ som anges i artikel 13 i bilaga A till beslut 173/07/CONS. Det skedde emellertid inte någon kontroll av huruvida dessa alternativa förlikningskommittéer, såsom föreskrivs i artikel 13 i bilaga A till beslut 173/07/CONS, är förenliga med de kriterier som uppställs i rekommendation nr 2001/310/EG, särskilt avseende kostnaderna för förfarandet.
13. För det fall att det har inrättats en regional kommitté med ansvar för kommunikationer i regionen Campania, har den nationella domstolen anfört att det faktum att förlikningsförfarandet är obligatoriskt utgör ett hinder för rätten till domstolsprövning, vilket är förbjudet.
14. Den hänskjutande domstolen är inte säker på huruvida de italienska bestämmelserna är förenliga med gemenskapsrätten. Den har därför genom beslut av den 4 april 2008 beslutat att förklara samtliga fyra mål vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Har ovannämnda gemenskapsrättsliga bestämmelser (artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, direktiv 2002/22/EG, direktiv 1999/44/EG, kommissionens rekommendation nr 2001/310/EG och direktiv 98/257/EG) direkt tvingande verkan och ska de tolkas så att tvister på området för elektronisk kommunikation mellan slutanvändare och operatörer, som uppstått på grund av att bestämmelser, om samhällsomfattande tjänster och slutanvändares rättigheter, som fastslagits i lag, myndighetsbeslut, avtal och myndighetsföreskrifter inte iakttagits§ (tvister som omfattas av artikel 2 i bilaga A till beslut nr 173/07/CONS av tillsynsmyndigheten) inte måste vara föremål för ett obligatoriskt förlikningsförfarande, som föreskrivs vid äventyr av att talan ej kan väckas i domstol, och har de företräde framför artikel 3.1 i bilaga A i ovannämnda beslut av tillsynsmyndigheten?”
15. Genom beslut av den 16 september 2008 förenade domstolens ordförande de fyra målen C-317/08, C-318/08, C-319/08 och C-320/08 vad avser den skriftliga och muntliga handläggningen och domen.
16. Motparten i mål C-318/08, Wind s.p.a., den tyska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och avgivit muntliga yttranden vid domstolen. Därutöver har den polska regeringen yttrat sig skriftligen och den italienska regeringen muntligen.
IV – Rättslig bedömning
A – Upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande
17. Den italienska regeringen har vid förhandlingen gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas. Det är i förevarande mål fråga om huruvida ett obligatoriskt förfarande för reglering av tvister utanför domstol utgör ett hinder vid genomförandet av gemenskapsrättsliga rättigheter, som är förbjudet. Av begäran om förhandsavgörande framgår emellertid inte vilka rättigheter som är omtvistade i målen vid den nationella domstolen. De frågor som har ställts är därför hypotetiska.
18. Italien har rätt i att införandet av obligatoriska förfaranden för reglering av tvister utanför domstol endast ska prövas mot bakgrund av gemenskapsrätten när föremålet för tvisten vid den nationella domstolen omfattas av gemenskapsrätten. (6)
19. Den hänskjutande domstolen har inte lämnat några detaljerade uppgifter vad gäller föremålet för talan i de mål som anhängiggjorts vid domstolen. Av begäran om förhandsavgörande framgår endast att slutanvändarna i målen vid den nationella domstolen har begärt att telefonbolagen ska betala skadestånd till dem, på grund av att dessa bolag inte fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet avseende den telefonitjänst som bolagen tillhandahåller. Den hänskjutande domstolen har inte preciserat vilka rättigheter och skyldigheter parterna tvistar om.
20. Man kan emellertid inte dra slutsatsen att de hänskjutna frågorna inte kan tas upp till sakprövning.
21. Det ska inledningsvis erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten är anhängiggjord och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet som är anhängigt vid den domstolen, bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt. Slutligen är den hänskjutande domstolen ansvarig för den dom som ska meddelas. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse. (7)
22. Domstolen ska enbart i undantagsfall undersöka de omständigheter som har föranlett den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande. (8) Enligt fast rättspraxis kan domstolen följaktligen avvisa en begäran från en nationell domstol, då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller då domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheter som krävs för att den ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den. (9)
23. I förevarande mål vid den nationella domstolen har slutanvändare väckt talan mot telefonbolag. I artikel 1.2 i direktiv 2002/22 föreskrivs slutanvändares rättigheter och motsvarande skyldigheter för företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Den hänskjutande domstolen har i tolkningsfrågan klargjort att det i målen vid den nationella domstolen är fråga om tvister på området för elektronisk kommunikation mellan slutanvändare och operatörer, som uppstått på grund av bestämmelser om samhällsomfattande tjänster och slutanvändares rättigheter. Det är inom ramen för prövningen av frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning därför inte möjligt att anse att gemenskapsrätten inte är tillämplig och att det är uppenbart att en tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen.
24. Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till sakprövning.
B – Innehållsmässig bedömning av tolkningsfrågorna
25. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att pröva huruvida gemenskapsrätten utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det krävs att ett förlikningsförfarande har genomförts för att kunna väcka talan vid domstol avseende rättigheter i samband med direktiv 2002/22.
26. Tolkningsfrågan hänför sig till olika gemenskapsrättsliga bestämmelser. Inledningsvis nämns Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier.(10) I artikel 1.2 b i detta direktiv definieras konsumentvaror som ”alla lösa saker”. Eftersom det i förevarande fall emellertid inte är fråga om lösa saker utan om telefonitjänster, är direktiv 1999/44 inte tillämpligt.
27. I det mån som den hänskjutande domstolen har hänvisat till rekommendationerna 98/257/EG(11) och 2001/310/EG(12), bör det påpekas att de enligt artikel 249 femte stycket EG inte ska vara bindande. De kan följaktligen inte fastställa självständiga skyldigheter för medlemsstaterna. De ska emellertid tillämpas inom ramen för tolkningen av andra gemenskapsrättsliga och nationella bestämmelser.
28. I förevarande fall är följaktligen artikel 34 i direktiv 2002/22 och rätten till ett effektivt domstolsskydd relevanta.
1. Artikel 34 i direktiv 2002/22
29. Artikel 34 i direktiv 2002/22 medför skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att det finns förfaranden för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol. Dessa ska vara enkla och öppna för insyn till en låg kostnad. Medlemsstaterna ska säkerställa att sådana förfaranden möjliggör en rättvis och snabb tvistlösning.
30. I artikel 34 fastställs således de kvalitetskriterier som en reglering av tvister utanför domstol ska uppfylla. Det framgår emellertid inte uttryckligen huruvida regleringen av tvister utanför domstol även kan utformas som en skyldighet och ett villkor för att kunna väcka talan. I artikel 34.4 i direktiv 2002/22 klargörs tvärtom att denna artikel inte innebär att nationella rättsliga förfaranden åsidosätts. Eftersom kravet på att försöka uppnå förlikning som ett villkor för att kunna väcka en talan hör till områden som avser nationella rättsliga förfaranden, regleras denna fråga således inte uttömmande av direktiv 2002/22.
31. I den mån som förfaranden för reglering av tvister utanför domstol uppfyller kriterierna i artikel 34 i direktiv 2002/22, det vill säga är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad, utgör direktivet inte hinder för att de utformas som obligatoriska förfaranden för reglering av tvister.
32. I det följande kommer två av de kriterier som anges i direktivet för förfarandet för reglering av tvister att behandlas i korthet, nämligen öppenhet för insyn och låg kostnad.
33. Av artikel 13.2 i bilaga A till beslut 173/07/CONS framgår att förlikning av en tvist vid det organ som ansvarar för reglering av konsumenttvister utanför domstol i allmänhet är kostnadsfri. Motparten i målet vid den nationella domstolen i mål C-318/08 har påpekat att förfarandena vid den regionala kommittén med ansvar för kommunikationer är kostnadsfria och att andra ansvariga organ arbetar till mycket låg kostnad.
34. Förfarandet måste därutöver vara öppet för insyn. De berörda måste ha kännedom om vilka organ som ansvarar för förlikning. Enligt de italienska bestämmelserna är det i första hand den regionala kommittén med ansvar för kommunikationer, som är behörig på det aktuella geografiska området. I regioner där en regional kommitté med ansvar för kommunikationer inte har inrättats ansvarar alternativa organ för reglering av tvisten. Klagandena kan emellertid med hjälp av lagbestämmelserna med rimliga ansträngningar få kännedom om vilka organ som alternativt ansvarar för förlikningen.
35. De italienska bestämmelserna är således förenliga med de materiella kraven i direktiv 2002/22. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att slutgiltigt pröva detta.
36. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det av direktiv 2002/22 inte framgår om ett obligatoriskt förfarande för reglering av tvister är tillåtet. Denna fråga kan därför endast bedömas mot bakgrund av principen om ett effektivt domstolsskydd.
2. Principen om ett effektivt domstolsskydd
37. Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör enligt fast rättspraxis en av gemenskapsrättens allmänna principer. Den har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (13) samt bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(14) som proklamerades i Nice den 7 december 2000.
38. Inledningsvis vill jag påpeka att nationella bestämmelser endast ska bedömas mot bakgrund av de allmänna gemenskapsrättsliga principerna när de omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapsrätten.(15)
39. I direktiv 2002/22 fastställs materiella rättigheter för slutanvändare av telefonitjänster. Eftersom det obligatoriska förlikningsförfarandet har införts för att genomföra de materiella rättigheter som fastställs i direktivet är gemenskapsrätten tillämplig i förevarande fall.
40. Det ankommer i princip på varje medlemsstats interna rättsordning att fastställa förfarande för att genomföra gemenskapsrätten och de processuella regler som gäller för talan. Medlemsstaterna är emellertid inte helt fria när de antar bestämmelser för förfarande för att tillämpa gemenskapsrätten.
41. Domstolen har i fast rättspraxis understrukit att de förfaranden som syftar till att säkerställa att enskildas rättigheter enligt gemenskapsrätten genomförs inte får vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande situationer av intern art (likvärdighetsprincipen). De får inte heller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).(16)
42. I samband med genomförandet av gemenskapsrätten på rättslig väg är effektivitetsprincipen ett uttryck för principen om ett effektivt domstolsskydd. Jag kommer därför att bedöma förevarande fall direkt mot bakgrund av principen om ett effektivt domstolsskydd. Därefter kommer jag att undersöka frågan om likvärdighet.
43. Enligt de italienska bestämmelserna är genomförandet av ett förlikningsförfarande ett villkor för att kunna väcka talan i domstol. Talan kan inte väckas i domstol innan man försökt uppnå förlikning. Härigenom uppställs ytterligare ett hinder för rätten till domstolsprövning. Såsom varje villkor för talerätt som föreskrivs i lag utgör kravet på genomförande av ett förlikningsförfarande följaktligen en begränsning av rätten till domstolsprövning. Det föreligger således en inskränkning av principen om ett effektivt domstolsskydd.
44. Rätten till ett effektivt domstolsskydd är inte en absolut rättighet. Tillgången till rättsligt skydd kan förvisso inskränkas. För varje domstolsförfarande krävs en lagstadgad utformning och reglering av villkoren för talerätt. Medlemsstaterna har härvid ett särskilt utrymme för skönsmässig bedömning. Såsom domstolen har fastslagit måste inskränkningar emellertid faktiskt svara mot ett mål av allmänintresse och inte, med hänsyn till det eftersträvade målet, innebära en oproportionerlig kränkning som påverkar själva innehållet i rättigheterna.(17)
45. Den italienska regeringen anförde vid förhandlingen att syftet med det obligatoriska förlikningsförfarandet är att uppnå en snabb reglering av tvister till en låg kostnad. En snabb reglering av tvister till en låg kostnad ligger i parternas intresse. Den medför samtidigt att domstolarnas arbetsbörda minskar och bidrar, således, även till en effektiv statlig rättskipning.(18) En förlikning som parterna uppnår utanför domstol är dessutom ofta i större utsträckning ägnad att uppnå en bestående lösning av tvisten än ett omstritt domstolsavgörande, där åtminstone en av parterna är missnöjd.(19) De italienska bestämmelserna eftersträvar således legitima mål av allmänintresse.
46. Införandet av ett obligatoriskt förlikningsförfarande utanför domstol är således ägnat att säkerställa att dessa mål uppnås.
47. Det krävs emellertid bara att ett obligatoriskt förfarande för reglering av tvister införs, om ett fakultativt förlikningsförfarande inte skulle vara lika ägnat – men utgöra en mindre ingripande åtgärd för – att säkerställa att ovannämnda mål uppnås. Den italienska regeringen har emellertid rätt i att enbart ett fakultativt förfarande för reglering av tvister utanför domstol inte är lika effektivt som ett obligatoriskt, som måste genomföras innan talan kan väckas. Den tyska regeringen har också med rätta anfört att även om en eller till och med båda parter vägrar att inleda ett förfarande för att uppnå förlikning finns det erfarenhetsmässigt vilka parterna till en början inte tänkt på.
48. Det föreligger således inte heller någon uppenbart bristande proportionalitet mellan målet att uppnå en snabb lösning av en tvist till en låg kostnad som tar hänsyn till parternas intressen och de eventuella nackdelar som kravet på genomförande av ett obligatoriskt förlikningsförfarande innebär. Det ingrepp som kravet på ett förlikningsförfarande utanför domstol innebär i rätten till domstolsskydd kan nämligen anses som minimalt, och de fördelar som förfarandet innebär överväger således.
49. Genom det förlikningsförfarande som äger rum innan talan kan väckas i domstol fördröjs domstolsförfarandet endast obetydligt. I artikel 3 i bilaga A till beslut 173/07/CONS föreskrivs nämligen att förfarandet utanför domstol ska ha avslutats inom 30 dagar från den dag ansökan om förlikning ingavs. Om förlikning inte har träffats inom denna frist kan parterna väcka talan vid domstol.
50. Därutöver är ett förfarande för reglering av en tvist utanför domstol, såsom angetts ovan,(20) billigt.
51. Dessutom kan rättigheter inte preskriberas under försöket att uppnå förlikning. Förfarandet äventyrar således inte heller genomförandet av rättigheterna.
52. Den hänskjutande domstolen har i beslutet om hänskjutande emellertid framfört kritik mot en detalj i den formella utformningen av förfarandet för reglering av tvister som skulle kunna klassificera förfarandet som ett oproportionerligt ingrepp. Den hänskjutande domstolen har anfört att förlikningsförfarande med nödvändighet ska ha ansökts om i enlighet med de föreskrifter som återfinns på den berörda myndighetens internetsida. Detta utgör ett hinder för dem som inte har någon dator. Om det verkligen förhåller sig på det sättet att ansökan om ett förlikningsförfarande endast kan ske på särskilda formulär och dessa endast finns tillgängliga på Internet, har den hänskjutande domstolen rätt i att tillgången till förlikningsförfarandet, och därmed även rätten att väcka talan i domstol, avsevärt försvåras för de personer som inte har tillgång till Internet. Jag anser således att det föreligger ett oproportionerligt ingrepp i rätten till domstolsskydd.
53. Av artikel 13.1 i bilaga A till beslut 173/07/CONS framgår emellertid enbart att ansökan även kan ske elektroniskt. Av de lagbestämmelser som domstolen har uppgifter om framgår därför inte att de formulär som är nödvändiga endast är tillgängliga via Internet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att slutgiltigt avgöra om de formulär som är nödvändiga för förlikningsförfarandet med rimlig ansträngning kan erhållas av de berörda på annat sätt än via Internet.
54. Avslutningsvis ska de båda rekommendationer som den hänskjutande domstolen har frågat om undersökas. Till skillnad från vad den hänskjutande domstolen och den polska regeringen har angett föranleder dessa inte någon annan bedömning. Såväl i rekommendation 98/257 som i rekommendation 2001/310 anges i skäl 21 respektive skäl 14 visserligen att förfaranden för utomrättslig reglering av tvister inte kan konstrueras så att de ersätter domstolsförfaranden. Därför får de som utnyttjar sådana förfaranden inte berövas rätten att väcka talan inför domstol. De italienska bestämmelserna är emellertid inte oförenliga med dessa uttalanden. I dessa bestämmelser konstrueras förfaranden för utomrättslig reglering av tvister nämligen inte så att de ersätter domstolsförfaranden, och rätten till domstolsprövning berövas dem därmed inte utan fördröjs med högst 30 dagar.
55. Denna slutsats bekräftas för övrigt av direktiv 2008/52 om vissa aspekter på medling i privaträttsliga tvister.(21) Detta är visserligen inte tillämpligt i förevarande fall men ger uttryck för en värdering som kan överföras på förevarande fall. I artikel 5.2 i direktiv 2008/52 föreskrivs att detta direktiv inte påverkar tillämpningen av nationell lagstiftning enligt vilken medling är obligatorisk eller förenad med fördelar eller sanktioner, oavsett om detta gäller före eller efter det att ett domstolsförfarande har inletts, under förutsättning att sådan lagstiftning inte hindrar parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning. Såsom visats uppfyller de italienska bestämmelserna dessa villkor, eftersom tillgången till domstolsprövning endast fördröjs.
56. De omtvistade bestämmelserna åsidosätter således inte heller likvärdighetsprincipen. Enligt denna princip får de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt gemenskapsrätten inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer av intern art.(22) Den italienska regeringen anförde vid den muntliga förhandlingen, efter en fråga från domstolen, visserligen att ett obligatoriskt förfarande för reglering av tvister i Italien endast föreskrevs på telekommunikationsområdet. Man började således att införa sådana förfaranden på telekommunikationsområdet och är nu i färd att införa dem på andra områden, såsom energisektorn. Detta innebär enligt min mening emellertid inget åsidosättande av likvärdighetsprincipen. Det föreligger nämligen inte någon mindre förmånlig behandling i förhållande till rent inhemska situationer. Det är inte uppenbart att det när det gäller talan som väcks på andra områden, såsom till exempel inom områden för energiförsörjning, är fråga om ”liknande situationer”. Dessutom kan man utgå från att de omtvistade bestämmelserna inte endast gäller för de rättigheter som följer av gemenskapsrätten inom området för samhällsomfattande tjänster utan även för de rättigheter som följer av nationell lagstiftning.
57. Det kan alltså sammanfattningsvis konstateras att ett obligatoriskt förlikningsförfarande som ska genomföras före ett domstolsförfarande i princip inte utgör något oproportionerligt ingrepp i rätten till ett effektivt domstolsskydd. Bestämmelser som de omtvistade utgör ett minimalt ingrepp i rätten till prövning vid domstol, som kompenseras av möjligheten att avsluta tvisten snabbare och till en lägre kostnad.
V – Förslag till avgörande
58. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som i fyra fall har ställts av Giudice di pace di Ischia med begäran om förhandsavgörande enligt följande:
Enligt artikel 34 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), ska förfaranden för tvistelösning utanför domstol vara enkla och öppna för insyn till en låg kostnad. Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör inte hinder för en obligatorisk utformning av ett förfarande för reglering av tvister utanför domstol, när det eftersträvar legitima mål av allmänintresse och inte är oproportionerligt med hänsyn till det eftersträvade målet.