Mål C‑549/10 P

Tomra Systems ASA m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Marknad för maskiner avsedda för insamling av använda dryckesförpackningar – Beslut i vilket konstateras en överträdelse av artikel 82 EG och artikel 54 i EES-avtalet – Exklusivitetsavtal, kvantitetsåtaganden och trohetsrabatter”

Sammanfattning av domen

1.        Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Objektivt begrepp som omfattar beteenden som kan påverka strukturen hos en marknad och medför att hinder skapas för konkurrensens upprätthållande eller utveckling – Nödvändigheten av att fastställa förekomsten av en konkurrensbegränsande avsikt – Föreligger inte

(Artikel 102 FEUF)

2.        Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Ett dominerande företag blockerar en väsentlig del av marknaden – Graden av dominans på den berörda marknaden – Saknar betydelse – Nödvändigheten av att fastställa en exakt tröskel för blockering av marknaden – Föreligger inte

(Artikel 102 FEUF)

3.        Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Beteende som antingen har till resultat eller till syfte att hindra att konkurrensen upprätthålls eller utvecklas – Retroaktiva rabatter

(Artikel 102 FEUF)

4.        Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Exklusiva inköpsavtal – Lojalitetsrabatter – Fråga huruvida rabattsystemet utgör missbruk – Bedömningskriterier

(Artikel 102 FEUF)

5.        Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Retroaktiva rabatter – Fråga huruvida det utgör missbruk – Bedömningskriterier

(Artikel 102 FEUF)

6.        Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Omständigheter som ska beaktas – Höjning av den generella bötesnivån – Tillåtet – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

1.        Missbruk av en dominerande ställning, som är förbjudet enligt artikel 102 FEUF, är ett objektivt begrepp som avser sådant beteende hos ett företag i dominerande ställning som, på en marknad där konkurrensen redan är försvagad just till följd av företagets närvaro på den marknaden, hindrar att den konkurrens som fortfarande föreligger upprätthålls eller utvecklas genom användandet av andra metoder än sådana som räknas till normal konkurrens om varor och tjänster på grundval av de ekonomiska aktörernas prestationer. Trots detta är kommissionen, vid sin bedömning av ett dominerande företags beteende och för att avgöra om detta företag har missbrukat sin dominerande ställning, skyldig att beakta samtliga relevanta faktiska omständigheter som hänför sig till detta beteende. I detta hänseende gör kommissionen med nödvändighet en bedömning av företagets affärsstrategi. Vid denna bedömning framstår det som normalt att kommissionen prövar omständigheter av subjektiv karaktär, nämligen de motiv som ligger bakom den aktuella affärsstrategin.

Förekomsten av en konkurrensbegränsande avsikt är således endast en av många faktiska omständigheter som kan beaktas för att bedöma om det rör sig om missbruk av dominerande ställning. Kommissionen är emellertid inte på något sätt skyldig att visa att det dominerande företaget har en sådan avsikt för att kunna tillämpa artikel 82 EG.

(se punkterna 17–21)

2.        När det gäller den grad av marknadsstyrka som ett företag måste ha för att ett beteende ska kunna anses utgöra missbruk, innebär en sådan dominerande ställning som avses i artikel 102 FEUF att ett företag har en sådan ekonomisk maktställning att det kan hindra upprätthållandet av en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden, genom att denna ställning tillåter företaget att i betydande omfattning agera oberoende, i förhållande till sina konkurrenter och sina kunder. Denna bestämmelse inför varken någon distinktion eller gradering avseende begreppet dominerande ställning. Så snart ett företag har den ekonomiska styrka som krävs enligt artikel 102 FEUF för att det ska anses ha en dominerande ställning på marknaden, ska dess beteende bedömas utifrån denna bestämmelse. I princip påverkar graden av marknadsstyrka effekterna av det aktuella företagets beteende snarare än förekomsten av missbruket som sådant.

Den omständigheten att ett dominerande företag blockerar en väsentlig del av marknaden kan inte rättfärdigas genom att det visas att den konkurrensutsatta delen av marknaden fortfarande är tillräckligt stor för ett begränsat antal konkurrenter. För det första ska kunderna inom den blockerade delen av marknaden ha möjlighet att dra nytta av all den konkurrens som kan råda på marknaden, och konkurrenterna ska kunna konkurrera med priser och prestationer på hela marknaden och inte endast på en del av den. För det andra är det dominerande företagets roll inte att fastställa hur många lönsamma konkurrenter som ska tillåtas konkurrera om den del av efterfrågan som är öppen för konkurrens.

Dessutom kan det endast mot bakgrund av en bedömning av de faktiska omständigheterna i målet fastställas huruvida de metoder som ett företag i dominerande ställning tillämpar kan utestänga konkurrensen. Det är emellertid inte naturligt att a priori fastställa hur stor del av marknaden som får vara bunden utan att de metoder som ett företag i dominerande ställning tillämpar kan stänga ute konkurrenterna.

Det är således inte nödvändigt att vid tillämpningen av artikel 102 FEUF fastställa någon exakt tröskel för blockering av marknaden ovanför vilken de aktuella förfarandena måste anses utgöra missbruk.

(se punkterna 38, 39, 42, 43 och 46)

3.        För att visa att det föreligger ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF räcker det att visa att missbruket av företaget i dominerande ställning tenderar att begränsa konkurrensen eller att beteendet har eller kan ha sådana verkningar.

När det föreligger ett system med retroaktiva rabatter som inför en trohetsmekanism genom vilken leverantören tränger ut sina konkurrenter genom att suga upp den del av efterfrågan som är öppen för konkurrens, är det inte nödvändigt att pröva rabatternas konkreta verkningar för konkurrensen, eftersom det, för att fastställa att det föreligger en överträdelse av artikel 102 FEUF, räcker att visa att beteendet i fråga kan ha sådana verkningar.

(se punkterna 68 och 79)

4.        När det gäller rabatter som ett företag med dominerande ställning beviljar sina kunder, har domstolen påpekat att dessa kan strida mot artikel 102 FEUF även om de inte motsvarar något av de exempel som anges i artikel 102 andra stycket FEUF. I de fall då ett företag, som innehar en dominerande ställning, använder sig av ett rabattsystem, missbrukar detta företag denna ställning när det, utan att binda köparna genom en formell förpliktelse, antingen enligt avtal med köparna eller ensidigt tillämpar ett system med trohetsrabatter, det vill säga rabatter som ges på villkor att kunden, oavsett om denne köper för avsevärda eller obetydliga belopp, gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget. I detta avseende är det nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna och sättet för beviljandet av rabatterna, och att undersöka huruvida syftet med rabatterna, genom att ge en förmån som inte baserar sig på någon ekonomisk motprestation som berättigar till den, är att frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.

Följaktligen måste ett rabattsystem anses strida mot artikel 102 FEUF om det syftar till att hindra att det dominerande företagets kunder gör inköp hos konkurrerande producenter.

(se punkterna 69–72)

5.        Fakturering av ”negativa” priser, det vill säga priser under självkostnadspris, är inte en förutsättning för att kunna fastställa att ett dominerande företags system med retroaktiva rabatter utgör missbruk.

Tribunalen gjorde med rätta bedömningen att ett sådant rabattsystem har en konkurrensbegränsande karaktär när incitamentet att göra alla eller nästan alla sina inköp hos vissa företag är särskilt starkt med anledning av att trösklar kombineras med ett system där uppnåendet av en rabatt eller en fördelaktigare rabattröskel gynnar alla inköp som kunden gör under referensperioden och inte bara den inköpsvolym som överstiger den aktuella tröskeln. Ett individuellt rabattsystem för varje kund, vilket kombineras med trösklar som fastställts på grundval av kundens beräknade behov och/eller tidigare inköpsvolymer, utgör ett starkt incitament att köpa all eller nästan all nödvändig utrustning hos nämnda företag, och det ökar artificiellt kostnaderna för att byta till en annan leverantör, även för ett litet antal enheter. Retroaktiva rabattsystem tillämpas ofta på vissa av företagets största kunder i syfte att försäkra sig om att de förblir trogna. Det finns inte objektiva skäl för företagets beteende och det ger inte upphov till stora effektivitetsvinster som överträffar de konkurrensbegränsande verkningar som uppkommer för konsumenterna.

Den utestängningsmekanism som de retroaktiva rabatterna innebär kräver inte heller att det dominerande företaget försakar någon vinst, eftersom kostnaden för rabatten är uppdelad på ett stort antal enheter. Genom att bevilja retroaktiva rabatter kan det dominerande företagets genomsnittspris mycket väl vara mycket högre än kostnaderna och ge en hög genomsnittlig vinstmarginal. Det retroaktiva rabattsystemet innebär emellertid för kundens del att det faktiska priset för de sista enheterna blir väldigt lågt till följd av uppsugningseffekten.

(se punkterna 73, 75 och 78)

6.        Bedömningen av överträdelsernas allvar ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan. Det har dock inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste beaktas.

Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör inte den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet och beslut i andra ärenden är endast vägledande. Det förhållandet att kommissionen tidigare har ålagt böter på en viss nivå för vissa typer av överträdelser hindrar den inte från att höja denna nivå, om en höjning bedöms vara nödvändig för att genomföra unionens konkurrenspolitik, som uteslutande definieras i förordning nr 1/2003. Genomförandet av unionens konkurrenspolitik kräver nämligen att kommissionen kan anpassa böternas nivå efter konkurrenspolitikens behov.

(se punkterna 104–107)