Language of document : ECLI:EU:C:2010:273

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

VERICA TRSTENJAK

föredraget den 18 maj 20101(1)

Mål C‑585/08

Peter Pammer

mot

Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG


och

Mål C‑144/09

Hotel Alpenhof GesmbH

mot

Oliver Heller

(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Österrike))





”Förordning nr 44/2001 – Artikel 15.1 c och 15.3 – Behörighet vid konsumenttvister – Verksamhet som är ’riktad’ till den medlemsstat där konsumenten har hemvist – Webbplatsen är tillgänglig på Internet – Avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat – Resa med ett lastfartyg”Innehållsförteckning

I –   Inledning

II – Tillämpliga bestämmelser

A –   Förordning nr 44/2001

B –   Rom I-förordningen

C –   Direktiv 90/314

III – Bakgrund, förfarandet i målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

A –   Målet Pammer

B –   Målet Hotel Alpenhof

IV – Förfarandet vid domstolen

V –   Parternas argument

A –   Avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat (den första frågan i målet Pammer)

B –   Verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist (den andra frågan i målet Pammer; frågan i målet Hotel Alpenhof)

C –   Förmedlarens roll (målet Pammer)

VI – Generaladvokatens bedömning

A –   Inledning

B –   Avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat (den första frågan i målet Pammer)

C –   Verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist (den andra tolkningsfrågan i målet Pammer; tolkningsfrågan i målet Hotel Alpenhof)

1.     Villkoren för att tillämpa artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

a)     Ingående av ett avtal

b)     Ingående av ett konsumentavtal som faller inom ramen för näringsidkarens kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet

c)     Verksamheten bedrivs i konsumentens medlemsstat eller verksamheten är ”riktad” till denna medlemsstat

2.     Tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

a)     Bokstavlig, teleologisk, historisk och systematisk tolkning av begreppet ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

b)     Kriterierna för att fastställa huruvida en näringsidkare riktar sin verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

c)     Frågan huruvida det är tillåtet att uttryckligen ange att verksamheten inte är riktad till vissa medlemsstater

3.     Slutsats

VII – Förslag till avgörande


I –    Inledning

1.        De två aktuella målen avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(2) (nedan kallad förordning nr 44/2001). Den huvudsakliga fråga som målen väcker är hur artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska tolkas, särskilt begreppet att en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet ”riktar” (ausrichtet, dirige, directs) denna verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller till flera stater, däribland den medlemsstaten. Både i målet Hotel Alpenhof och i målet Pammer har den nationella domstolen ställt frågan huruvida det är tillräckligt att näringsidkarens webbplats är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att verksamheten ska anses ”riktad” till en medlemsstat i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. I målet Pammer har den nationella domstolen även ställt frågan huruvida en (turist)resa med ett lastfartyg kan anses utgöra ett avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i den mening som avses i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001.

2.        I de två aktuella målen ska domstolen visserligen inte för första gången tolka artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001,(3) men den ska för första gången klargöra begreppet att kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Problemet med tolkningen av detta begrepp har redan sedan en tid tillbaka påpekats i doktrinen(4), och även av domstolarna i vissa medlemsstater som redan har haft tillfälle att tolka det.(5) Tolkningen av begreppet är särskilt viktig när en verksamhet är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist via Internet, eftersom en sådan verksamhet har vissa specifika särdrag som ska beaktas vid tolkningen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Det specifika för Internet är att konsumenterna i regel kan gå in på näringsidkarens webbplats var som helst i världen, och en mycket extensiv tolkning av begreppet ”riktad” verksamhet skulle medföra att redan inrättandet av en webbplats anses innebära att näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Vid tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet är det därför nödvändigt att göra en avvägning mellan skyddet för konsumenten, vilken enligt förordning nr 44/2001 omfattas av särskilda behörighetsregler, och följderna för näringsidkaren, på vilken dessa särskilda behörighetsregler endast är tillämpliga om vederbörande medvetet har beslutat att rikta sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

3.        Inledningsvis vill jag påpeka att med utvecklingen av nya sätt att kommunicera och ingå avtal uppkommer även nya rättsliga frågor. Artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 utgör ett bra exempel på en respons på denna utveckling, eftersom den har ändrats i förhållande till artikel 13 första stycket punkt 3 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen)(6) för att garantera konsumenterna ett mer omfattande skydd med anledning av nya kommunikationsmedel och utvecklingen av elektronisk handel. Eftersom förordning nr 44/2001 innebär att konsumenterna kan väcka talan, och att talan kan väckas mot dem, vid domstol i den medlemsstat där de har hemvist även när avtal har ingåtts på Internet, har denna bestämmelse anpassats till utvecklingen av nya teknologier. Samtidigt har det även uppstått nya frågor rörande tolkningen av denna bestämmelse. I båda målen har domstolen ombetts att besvara en av dessa frågor rörande tolkningen av förordning nr 44/2001.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Förordning nr 44/2001

4.        I artikel 2 i förordning nr 44/2001, vilken återfinns i kapitel II i förordningen (”Domstols behörighet”) under avsnitt 1 (”Allmänna bestämmelser”), föreskrivs följande:

”1. Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.

…”

5.        I artikel 5 i förordning nr 44/2001, vilken återfinns i kapitel II i förordningen (”Domstols behörighet”) under avsnitt 2 (”Särskilda behörighetsregler”), föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

1. a) om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;

…”

6.        I artiklarna 15 och 16 i förordning nr 44/2001, vilka återfinns i kapitel II i förordningen (”Domstols behörighet”) under avsnitt 4 (”Behörighet vid konsumenttvister”), föreskrivs följande:

”Artikel 15

1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt

a) om avtalet gäller köp av varor där betalningen skall erläggas i särskilda poster, eller

b) om avtalet gäller lån som skall återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller

c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.

3. Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.

Artikel 16

1. Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist.

2. Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

…”

B –    Rom I-förordningen

7.        Skäl 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)(7) (nedan kallad Rom I-förordningen) har följande lydelse:

”I fråga om konsumentavtal bör lagvalsregeln göra det möjligt att minska utgifterna för att lösa tvister i dessa ärenden, som ofta rör små belopp, och ta hänsyn till utvecklingen av ny teknik för distansförsäljning. För att uppnå överensstämmelse med förordning (EG) nr 44/2001 bör man dels låta begreppet ’riktad verksamhet’ vara ett villkor för tillämpningen av konsumentskyddsregeln, dels se till att begreppet tolkas på samma sätt i förordning (EG) nr 44/2001 och den här förordningen genom att hänvisa till ett gemensamt uttalande från rådet och kommissionen om artikel 15 i förordning (EG) nr 44/2001 där det anges att det för att artikel 15.1 c ska kunna tillämpas ’inte räcker med att ett företag riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, eller till flera medlemsstater bland vilka den staten ingår, utan dessutom måste ett avtal ha ingåtts inom ramen för denna verksamhet’. I uttalandet anges även att ’det inte räcker med att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 ska kunna tillämpas, men en omständighet att beakta är om denna webbplats ger möjlighet att ingå distansavtal och om ett sådant distansavtal också faktiskt har ingåtts på ett eller annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används på en webbplats ingen relevant faktor’.”

C –    Direktiv 90/314

8.        I artikel 2 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang(8) (nedan kallat direktiv 90/314), föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med:

1. Resepaket: en i förväg ordnad kombination av minst två av följande komponenter som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris, om tjänsten varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning:

a) Transport.

b) Inkvartering.

c) Andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet.

Att olika delar i samma resepaket debiteras separat befriar inte arrangören eller återförsäljaren från skyldigheterna enligt detta direktiv.

…”

III – Bakgrund, förfarandet i målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

A –    Målet Pammer

9.        Parter i målet vid den nationella domstolen är P. Pammer (klaganden), som är bosatt i Österrike, och bolaget Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG (motparten), med säte i Tyskland. Målet avser återbetalning av det återstående belopp som P. Pammer hade betalat för en resa med ett lastfartyg som han inte deltog i.

10.      P. Pammer bokade en resa av bolaget Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG för två personer med ett lastfartyg från Trieste till Fjärran Östern som skulle avgå i slutet av januari 2007, för ett totalt pris på 8 510 euro. Resan bokades genom förmedlingsföretaget Internationale Frachtschiffreisen Pfeiffer GmbH, vilket har sitt säte i Tyskland och erbjuder denna typ av resor även på den österrikiska marknaden via sin webbplats.

11.      Beskrivningen av fartyget och resan på förmedlingsföretagets webbplats överensstämde inte med verkligheten. I stället för den bokade dubbelhytten stod endast en enkelhytt till deras förfogande, vars luftkonditioneringsanläggning inte fungerade. Till skillnad från vad som hade angetts på webbplatsen fanns det på fartyget ingen utomhuspool, ingen träningslokal, ingen fungerande tv-apparat och inga vilstolar på däck. Vidare var möjligheterna att gå i land mycket begränsade. Av det skälet vägrade P. Pammer att resa med lastfartyget. Eftersom bolaget Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG endast återbetalade en del av beloppet, väckte klaganden talan vid österrikisk domstol för att återfå det resterande beloppet på 5 294,00 euro. Motparten invände att den domstol vid vilken talan hade väckts saknade internationell och lokal behörighet.

12.      Domstolen i första instans ansåg att den hade internationell och lokal behörighet att pröva målet. Den slog fast att talan avsåg ett avtal som ingåtts av en konsument, eller ett avtal om en ”paketresa”, och att förmedlingsföretaget Internationale Frachtschiffreisen Pfeiffer GmbH genom sin webbplats hade bedrivit reklamverksamhet, även gentemot klaganden i Österrike. Domstolen i andra instans biföll överklagandet av bolaget Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG och slog fast att den saknade behörighet samt avvisade talan. P. Pammer överklagade avgörandet av domstolen i andra instans till Oberster Gerichtshof (nedan kallad den nationella domstolen).

13.      I beslutet om hänskjutande har den nationella domstolen ställt sig tvekande till huruvida reseavtalet kan definieras som ett ”resepaket”. Den har påpekat att det i det aktuella målet inte står klart huruvida de faktiska förhållandena går att likställa med kryssningar, vilka enligt den rådande uppfattningen utgör ”paketresor”. Om det i förevarande mål ska anses föreligga ett avtal om en ”paketresa” och behörigheten ska fastställas enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, måste det klargöras på vilka villkor det ska anses att en kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet är riktad till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Den nationella domstolen har i det avseendet påpekat att i förevarande fall gjorde inte domstolarna i de lägre instanserna några närmare konstateranden vad beträffar sättet på vilket avtalet hade ingåtts. Vidare utreddes det inte på vilket sätt motparten och förmedlaren samarbetade och hur intensivt detta samarbete var.

14.      Följaktligen beslutade den nationella domstolen den 6 november 2008 att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Utgör en resa med ett lastfartyg en ’paketresa’ i den mening som avses i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område?

2) Om första frågan besvaras jakande: Är det tillräckligt att en förmedlares webbplats är tillgänglig på Internet för att verksamheten ska anses ’riktad’ [till en medlemsstat] i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001?”

B –    Målet Hotel Alpenhof

15.      Parter i målet vid den nationella domstolen är Hotel Alpenhof GesmbH (klaganden), med säte i Österrike, och O. Heller (motparten), som är bosatt i Tyskland. Målet avser betalningen av ett belopp på 5 248,30 euro för nyttjandet av hotelltjänster.

16.      Motparten fick kännedom om hotellets erbjudande på hotellets egen webbplats, vilken är tillgänglig även i Tyskland. Motpartens förfrågan om bokning av rum för flera personer under perioden den 29 december 2007–5 januari 2008, klagandens erbjudande och motpartens accept därav skedde via e-post. Det är ostridigt mellan parterna att e-postadressen fanns angiven på webbplatsen. Motparten nyttjade hotelltjänsterna under den angivna perioden, men avreste utan att betala för tjänsterna, förutom den erlagda förskottsbetalningen på 900 euro. Klaganden väckte därför talan för att erhålla betalning av det återstående beloppet.

17.      I målet vid den nationella domstolen invände motparten att den domstol vid vilken talan hade väckts saknade internationell och lokal behörighet, eftersom han är konsument och talan därför endast kunde väckas mot honom i Tyskland. Domstolarna i första och andra instans fann att talan skulle avvisas på grund av att de saknade behörighet. Klaganden ingav därför ett överklagande till den nationella domstolen.

18.      Följaktligen beslutade den nationella domstolen, genom beslut av den 26 mars 2009, att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är det tillräckligt att en konsuments avtalspart har en webbplats som är tillgänglig på Internet för att verksamheten ska anses ’riktad’ [till en medlemsstat], i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ...?”

IV – Förfarandet vid domstolen

19.      Beslutet om hänskjutande i målet Pammer inkom till domstolens kansli den 24 december 2008 och, i målet Hotel Alpenhof, den 24 april 2009. Under det skriftliga förfarandet i båda målen har den österrikiska, den tjeckiska och den luxemburgska regeringen samt kommissionen inkommit med yttranden. P. Pammer, den polska och den italienska regeringen har ingett yttranden endast i målet Pammer, medan Hotel Alpenhof, den nederländska regeringen och Förenade kungarikets regering ingett yttranden endast i målet Hotel Alpenhof. P. Pammer, Hotel Alpenhof, O. Heller, den österrikiska, den tjeckiska och den nederländska regeringen, Förenade kungarikets regering och kommissionen yttrade sig och svarade på domstolen frågor vid den gemensamma förhandlingen den 16 mars 2010.

V –    Parternas argument

A –    Avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat (den första frågan i målet Pammer)

20.      P. Pammer, den österrikiska, den tjeckiska, den italienska, den luxemburgska och den polska regeringen samt kommissionen anser att ett avtal som omfattar inte bara flera dagars resa, utan även inkvartering och andra tjänster, omfattas av begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat”, i den mening som avses i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001.

21.      P. Pammer, den österrikiska, den tjeckiska och den italienska regeringen samt kommissionen anser att man med begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” avser resor av typen ”resepaket”, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 90/314. Till stöd för sin ståndpunkt har de hänvisat till Rom I-förordningen, där det i artikel 6.4 b föreskrivs en liknande bestämmelse som uttryckligen hänvisar till definitionen i direktiv 90/314. Även kommissionen kommenterade artikel 15.3 – i motiveringen till förslaget till förordning nr 44/2001(9) – genom att fästa uppmärksamheten på vad som kännetecknar en resa som utgör ett ”resepaket” i den mening som avses i direktiv 90/314.

22.      Den luxemburgska och den polska regeringen har däremot hävdat att det saknas skäl för en sådan hänvisning till definitionen i direktiv 90/314, eftersom lagstiftaren i förordning nr 44/2001 även hade kunnat hänvisa direkt till det direktivet eller använda sig av dess terminologi.

B –    Verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist (den andra frågan i målet Pammer; frågan i målet Hotel Alpenhof)

23.      P. Pammer, O. Heller, den österrikiska, den tjeckiska, den italienska och den polska regeringen samt kommissionen har påpekat att syftet med artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är att skapa ett verksamt konsumentskydd, och de har föreslagit att begreppet verksamhet som är ”riktad” till en medlemsstat ska tolkas extensivt.

24.      O. Heller har hävdat att begreppet rikta ska tolkas extensivt. Enligt hans mening framgår detta redan av ordalydelsen i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, enligt vilken näringsidkaren får ”rikta” sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist ”på något sätt”. Oavsett om webbplatsen är interaktiv eller passiv riktar näringsidkaren sin verksamhet genom webbplatsen när han presenterar sina varor och tjänster och konkludent erbjuder konsumenten dessa. O. Heller har vidare påpekat att en extensiv tolkning av begreppet ”riktad” verksamhet inte skulle få några negativa konsekvenser för den inre marknaden, utan skulle uppmuntra konsumenterna till gränsöverskridande handel genom webbplatser, eftersom de skulle veta att de kan väcka talan, och att talan kan komma att väckas mot dem, vid domstol i den medlemsstat där de har hemvist.

25.      Den österrikiska regeringen har hävdat att det inte krävs att den information som finns tillgänglig på Internet utgör skälet till att avtalet har ingåtts. Att visa att det föreligger ett orsakssamband kan vara svårt och stå i strid med konsumentskyddet. Sättet att ingå ett avtal (på distans eller personligen) ska inte anses relevant. Näringsidkaren måste beakta möjligheten att talan kan komma att väckas mot vederbörande i samtliga medlemsstater, såvida inte näringsidkaren uttryckligen anger att den inte vänder sig till konsumenter med hemvist i vissa medlemsstater. Den österrikiska regeringen har vidare hävdat att – i motsats till vad som angavs i kommissionens och rådets gemensamma uttalande(10) – det konkreta ingåendet av ett avtal inte ska utgöra ett villkor för att fastställa behörigheten enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, eftersom detta inte föreskrivs i nämnda artikel och även skulle strida mot förordningens syfte.

26.      Enligt den tjeckiska regeringen är det inte tillräckligt att näringsidkarens webbplats enbart är tillgänglig för att behörigheten ska fastställas enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, utan det krävs även att villkoret att avtalet faller inom ramen för näringsidkarens verksamhet är uppfyllt.

27.      Enligt den italienska regeringen är det inte tillräckligt att näringsidkarens webbplats enbart är tillgänglig för att det ska föreligga en verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. För att detta villkor ska vara uppfyllt krävs i stället att konsumenten får ett erbjudande om att ingå avtal och att avtal faktiskt ingås. Vid denna bedömning anser den italienska regeringen att principen om god tro ska beaktas.

28.      Den polska regeringen anser att den nationella domstolen, vid bedömningen av huruvida verksamheten är ”riktad” till konsumentens medlemsstat, ska beakta webbplatsens innehåll och bedöma huruvida näringsidkarens webbplats uppmanar konsumenten att ingå avtal, genom att ge konsumenten möjlighet att ingå avtal via Internet. Enbart det förhållandet att webbplatsen finns är enligt den polska regeringen inte tillräckligt för att det ska anses föreligga en verksamhet som är ”riktad” till konsumentens medlemsstat. Vid tolkningen av artikel 15 i förordning nr 44/2001 är det – såsom framgår av domstolens dom i målet Gabriel(11), med avseende på tolkningen av artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen – lämpligt att undersöka huruvida ingåendet av avtalet i den stat där konsumenten har hemvist har skett till följd av annonsering i press, i radio, i tv, på biografer, i en katalog eller genom ett erbjudande som direkt riktar sig till konsumenten.

29.      Enligt kommissionen är enbart det förhållandet att webbplatsen är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist inte i sig tillräckligt för att verksamheten ska anses riktad till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Kommissionen har vidare hävdat att enbart det förhållandet att e-postadressen finns angiven på webbplatsen inte räcker för att det ska föreligga en ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Om denna artikel tolkades så, att det räckte att e-postadressen fanns angiven för att det skulle föreligga en ”riktad” verksamhet, skulle behörigheten med avseende på samtliga webbplatser kunna fastställas på grundval av nämnda artikel, eftersom det är obligatoriskt att ange e-postadressen enligt artikel 5.1 c i direktivet om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster.(12) Kommissionen har även hävdat att riktlinjerna om vertikala begränsningar,(13) vari det görs åtskillnad mellan ”aktiv” och ”passiv” försäljning, inte är relevanta vid tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet, i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

30.      Kommissionen har vidare påpekat att den nationella domstolen ska ta ställning till frågan huruvida näringsidkarens verksamhet är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Bland annat är följande omständigheter av betydelse: i) Näringsverksamhetens art och webbplatsens utformning,(14) ii) angivandet av ett telefonnummer med landsnummer, iii) en länk till ett program som ger vägbeskrivningar och iv) förekomsten av valmöjligheten ”sök/boka”, vilken gör det möjligt att kontrollera tillgången på rum under en viss period.

31.      Hotel Alpenhof, den luxemburgska och den nederländska regeringen samt Förenade kungarikets regering anser att begreppet ”riktad” verksamhet inte ska tolkas extensivt.

32.      Hotel Alpenhof har hävdat att dess verksamhet inte kan anses utgöra en verksamhet som är ”riktad” till en annan medlemsstat i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Det har påpekat att dess webbplats inte är interaktiv och att det således inte går att boka direkt via webbplatsen. Hotel Alpenhof har gjort gällande att det är nödvändigt att beakta hur Internet fungerar, det vill säga att det inte går att sprida informationen enbart inom Österrike.

33.      Den luxemburgska regeringen har framhållit den risk som kan uppstå till följd av en extensiv tolkning av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. En extensiv tolkning skulle medföra att förekomsten av potentiella tvister i samtliga medlemsstater avskräcker företagen från att erbjuda varor och tjänster på den gemensamma marknaden och skulle medföra större svårigheter att genomföra de grundläggande friheterna. Om företagen i sådana fall var tvungna att uttryckligen ange att deras varor eller tjänster inte är riktade till konsumenter med hemvist i vissa medlemsstater, skulle det medföra en territoriell begränsning av erbjudandet och en splittring av den gemensamma marknaden. Ett krav på att det uttryckligen ska anges till vilka konsumenter i vilka medlemsstater erbjudandet om varor eller tjänster riktar sig skulle strida mot artikel 20 i direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden,(15) vilken förbjuder diskriminering av tjänstemottagarna på grund av nationalitet eller hemvist. Enligt den luxemburgska regeringen är det nödvändigt att begränsa tillämpningen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 till de särskilda fall där företagen aktivt, selektivt och uttryckligen vänder sig till en viss konsument eller till konsumenterna i allmänhet. Närvaron på Internet, erbjudandets tillgänglighet och möjligheten att ingå gränsöverskridande transaktioner inom den gemensamma marknaden via en webbplats utgör inte ett sådant särskilt fall.

34.      Den nederländska regeringen har påpekat att det vid tolkningen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska göras en avvägning mellan konsumentens intresse, som vill att domstolen på den ort där han har hemvist ska anses behörig, och näringsidkarens intresse av att nämnda domstol inte ska anses behörig, om inte näringsidkaren medvetet har valt att rikta sin verksamhet även till den medlemsstaten eller bedriva sin verksamhet där. Enligt den nederländska regeringen är följande kriterier av betydelse för att fastställa att en verksamhet är ”riktad” till konsumentens medlemsstat: i) En interaktiv webbplats, i stället för en passiv webbplats, har inrättats, på vilken näringsidkarens e-postadress finns angiven, ii) ett e-postmeddelande har skickats till konsumenten med information om näringsidkarens webbplats, iii) konsumenter från vissa medlemsstater debiteras ytterligare kostnader, som till exempel fraktkostnader, iv) en kvalitetsmärkning har erhållits som används i vissa medlemsstater, v) det finns en vägbeskrivning angiven från en viss medlemsstat till den plats där näringsidkaren bedriver sin verksamhet, och vi) det finns ett telefonnummer angivet för hjälp åt utländska konsumenter. Enligt den nederländska regeringen ska den nationella domstolen i varje enskilt fall avgöra huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

35.      Den nederländska regeringen anser däremot att användningen av ett språk, en valuta eller inrättandet av flera webbplatser med olika toppdomäner (till exempel nl-domänen eller co.uk-domänen) inte utgör relevanta kriterier.

36.      Förenade kungarikets regering har angett de kriterier som den anser ska tillämpas vid bedömningen av huruvida det föreligger en verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, nämligen följande: i) Webbplatser används för att publicera annonser som riktar sig till medborgare i andra medlemsstater, eller medborgare i andra medlemsstater omnämns uttryckligen, exempelvis genom att man återger kommentarer från användare av varorna eller tjänsterna, ii) betalning har erlagts till en sökmotor på Internet för att företagets webbplats ska synas bland länkarna i vissa stater, iii) webbplatser riktas till konsumenter i andra medlemsstater genom Europatäckande startsidor. I det fallet måste konsumenterna i regel ange var de är bosatta, och de omdirigeras därefter till den relevanta webbplatsen.

C –    Förmedlarens roll (målet Pammer)

37.      Eftersom P. Pammer bokade resan genom en förmedlare, har vissa parter även yttrat sig angående förmedlarens roll. Den tjeckiska, den luxemburgska, den österrikiska och den polska regeringen anser att det saknar relevans huruvida webbplatsen drivs av förmedlaren eller av näringsidkaren själv. Kommissionen har hävdat att det förhållandet att avtalet har ingåtts genom en förmedlare inte utgör hinder för att tillämpa artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, om förmedlaren har handlat på näringsidkarens vägnar och näringsidkaren i sin tur har samtyckt till att avtal ingås med konsumenten.

VI – Generaladvokatens bedömning

A –    Inledning

38.      I de två aktuella målen uppkommer två rättsliga frågor. I målet Pammer uppkommer frågan om tolkningen av begreppet avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001. Konsumenten ingick nämligen ett avtal om en resa med ett lastfartyg till Fjärran Östern, vilket inte bara omfattade resan utan även inkvartering, och frågan uppstår därför huruvida avtalet kan likställas med avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.

39.      Vidare uppkommer både i målet Pammer och i målet Hotel Alpenhof frågan om tolkningen av begreppet verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. I de båda målen har domstolen ombetts att tolka nämnda artikel, vilken har föranlett intensiva diskussioner under lagstiftningsförfarandet och därefter inom näringslivet och i doktrinen, särskilt vad gäller bedömningen av räckvidden av begreppet ”riktad” verksamhet.

40.      I förevarande förslag till avgörande kommer jag först att pröva frågan om tolkningen av artikel 15.3 i förordning nr 44/2001, vilken endast har ställts i målet Pammer, och därefter frågan om tolkningen av begreppet verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

B –    Avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat (den första frågan i målet Pammer)

41.      Den nationella domstolen har ställt den första frågan i målet Pammer för att få klarhet i huruvida ett avtal som avser arrangerandet av en resa med ett lastfartyg, såsom det i målet aktuella avtalet, utgör ett avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i den mening som avses i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001. Svaret på denna fråga får viktiga konsekvenser för konsumenten, eftersom det i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att förordningens bestämmelser om behörighet vid konsumenttvister inte ska tillämpas på transportavtal, med undantag för avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat. Enligt min mening ska denna fråga besvaras jakande, med beaktande av en bokstavlig och teleologisk tolkning av nämnda artikel.

42.      Redan på grundval av en bokstavstolkning av artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 kan slutsatsen dras att ett avtal som avser arrangerandet av en resa med ett lastfartyg, såsom det i målet aktuella avtalet, utgör ett avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i den mening som avses i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001. Av beslutet om hänskjutande framgår att klaganden bokade en resa med ett lastfartyg från Trieste till Fjärran Östern, vilken inte bara omfattade resan utan även inkvartering, och att klaganden betalade ett totalpris för hela tjänsten.

43.      Enligt min mening kan man komma fram till samma slutsats även utifrån en teleologisk tolkning av nämnda artikel. Syftet med artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 är att förhindra att domstolsbehörigheten fastställs på grundval av de bestämmelser som avser konsumentavtal, när avtalen huvudsakligen avser transport. Konsumenten i förevarande mål ingick dock inte ett avtal i syfte att åka med lastfartyget till Fjärran Östern och tillbaka, utan i syfte att – som betraktare med andra ord som turist – uppleva livet ombord på ett lastfartyg (vardagslivet, lastning och lossning av varor) och att besöka de platser där fartyget skulle anlöpa hamn. Researrangören är dessutom inte bara ansvarig för resans kvalitet, utan även för kvaliteten på inkvarteringen.

44.      Jag anser följaktligen att den första tolkningsfrågan i målet Pammer ska besvaras enligt följande. Ett avtal som avser arrangerandet av en resa med ett lastfartyg, såsom det i målet aktuella avtalet, utgör ett avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i enlighet med artikel 15.3 i förordning nr 44/2001.

45.      Trots att denna tolkningsfråga redan har besvarats på grundval av en bokstavlig och teleologisk tolkning, anser jag att det är nödvändigt att närmare undersöka det argument som har anförts av vissa parter i målet, enligt vilket begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på samma sätt som begreppet resepaket i artikel 2.1 i direktiv 90/314.(16) Enligt artikel 2.1 i direktiv 90/314 avses med ”resepaket” en i förväg ordnad kombination av minst två av följande komponenter som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris, om tjänsten varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning: a) Transport. b) Inkvartering. c) Andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet. För att besvara frågan huruvida de båda bestämmelserna ska tolkas på samma sätt, är det nödvändigt att utgå från förarbetena till förordning nr 44/2001 och från det större sammanhang som utgörs av de unionsbestämmelser i vilka detta begrepp också förekommer.

46.      Vid tolkningen av begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat”, ska först och främst motiveringen till förslaget till förordning nr 44/2001 beaktas. I nämnda motivering definierade kommissionen uttryckligen ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” som avtal om ”resepaket”, genom att hänvisa till direktiv 90/314.(17) I motiveringen till förslaget till förordning nr 44/2001 anges således att begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” ska tolkas på motsvarande sätt som begreppet resepaket i den mening som avses i direktiv 90/314.

47.      Inom ramen för det större sammanhang som unionens bestämmelser utgör, är det nödvändigt att beakta överensstämmelsen med Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (nedan kallad Romkonventionen)(18) eller med Rom I-förordningen, vilken har ersatt konventionen. I artikel 5.5 i Romkonventionen föreskrevs faktiskt samma undantag som i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001. I artikel 5 i Romkonventionen, vilken reglerade frågan om tillämplig lag på konsumentavtal, föreskrevs det i punkt 5 att dessa specialbestämmelser skulle tillämpas på avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett gemensamt pris, trots att transportavtal var undantagna från dessa bestämmelser enligt artikel 5.4 a. Användningen av samma terminologi i Romkonventionen och därefter i förordning nr 44/2001 visar utan tvekan att lagstiftarens avsikt var att begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” skulle tolkas på samma sätt i båda bestämmelserna.(19)

48.      Detta krav på en identisk tolkning kvarstår även efter antagandet av Rom I-förordningen. I artikel 6.4 b i Rom I-förordningen föreskrivs att de specialbestämmelser som gäller för konsumentavtal inte ska tillämpas på transportavtal, bortsett från avtal som avser en paketresa i den mening som avses i direktiv 90/314. Rom I-förordningen utgör således ett framsteg jämfört med förordning nr 44/2001, vilken antogs tidigare och i vilken direktiv 90/314 inte omnämns. I det avseendet är det dock nödvändigt att beakta två tolkningsprinciper. För det första ska man vid tolkningen bevara kontinuiteten mellan Romkonventionen och Rom I-förordningen. Trots att Rom I-förordningen uttryckligen hänvisar till direktiv 90/314, ska båda bestämmelserna tolkas på samma sätt, eftersom direktiv 90/314 ännu inte hade antagits vid den tidpunkt då Romkonventionen undertecknades. För det andra ska man beakta kravet att förordning nr 44/2001 och Rom I-förordningen ska tolkas enhetligt. Begreppet transportavtal som ingår i konsumentavtal ska tolkas på samma sätt i båda bestämmelserna. I skäl 7 i Rom I-förordningen anges nämligen att förordningens materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med förordning nr 44/2001.

49.      Jag anser följaktligen att begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på motsvarande sätt som begreppet resepaket i artikel 2.1 i direktiv 90/314.(20)

50.      Oberoende av frågan om den identiska tolkningen av dessa två begrepp ska – såsom redan har angetts i punkt 44 i förevarande förslag till avgörande – den första tolkningsfrågan i målet Pammer besvaras enligt följande. Ett avtal som avser arrangerandet av en resa med ett lastfartyg, såsom det i målet aktuella avtalet, utgör ett avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i den mening som avses i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001.

C –    Verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist (den andra tolkningsfrågan i målet Pammer; tolkningsfrågan i målet Hotel Alpenhof)

51.      Den nationella domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan i målet Pammer och tolkningsfrågan i målet Hotel Alpenhof, för att få klarhet i huruvida det är tillräckligt att en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet, och med vilken konsumenten har ingått ett avtal, har en webbplats som är tillgänglig på Internet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, för att verksamheten ska anses ”riktad” i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Därutöver tillkommer frågan hur extensivt man ska tolka begreppet i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, enligt vilket näringsidkaren riktar verksamheten till den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller flera stater, däribland den medlemsstaten. Inom ramen för elektronisk handel är det viktigt att fastställa på grundval av vilka kriterier gränsen ska dras mellan de webbplatser genom vilka näringsidkaren riktar verksamheten till den medlemsstat där konsumenten har hemvist och de webbplatser genom vilka näringsidkaren inte riktar sin verksamhet till denna medlemsstat.

52.      Innan jag börjar pröva denna tolkningsfråga kommer jag att undersöka vilka villkor som ska vara uppfyllda för att domstolsbehörigheten ska fastställas enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

1.      Villkoren för att tillämpa artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

53.      Fyra villkor måste vara uppfyllda för att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig.

a)      Ingående av ett avtal

54.      Det första villkoret är att det ska ha ingåtts ett avtal mellan konsumenten och näringsidkaren. Detta framgår dels redan av lydelsen i artikel 15.1 i förordning nr 44/2001, vilken är tillämplig ”[o]m talan avser avtal som har ingåtts av ... konsumenten”,(21) dels av domstolens dom i målet Ilsinger,(22) där domstolen framhöll att artikel 15 i förordning nr 44/2001 endast är tillämplig om den aktuella talan avser ett avtal som har ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren.(23) Villkoret för ingående av ett avtal inom ramen för denna artikel är att parterna, på grundval av ett anbud och en accept, har kommit överens om att ingå avtal.(24) Som domstolen redan har framhållit i målet Ilsinger krävs det inte i det fallet att det rör sig om ett ömsesidigt förpliktande avtal.(25)

55.      Med avseende på villkoret om ingående av ett avtal, är det även nödvändigt att ta ställning till frågan huruvida avtalet måste ha ingåtts på distans för att domstolsbehörigheten ska fastställas enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Trots att ingåendet av ett distansavtal omnämns med avseende på tillämpningen av denna artikel i rådets och kommissionens gemensamma uttalande(26) liksom i skäl 24 i Rom I-förordningen, vari det gemensamma uttalandet återges,(27) föreskrivs inte detta villkor i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Jag anser att ett sådant villkor kan vara problematiskt, framför allt i sådana mål som de nu aktuella.(28) Konsumenten kan till exempel göra endast bokningen av en hotell- eller turisttjänst på distans och därefter ingå avtalet på den plats där tjänsterna nyttjas. Jag anser att även i det fallet ska behörigheten fastställas enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

56.      I de båda aktuella målen ska således den nationella domstolen fastställa huruvida villkoret om ingående av ett avtal i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är uppfyllt.(29)

b)      Ingående av ett konsumentavtal som faller inom ramen för näringsidkarens kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet

57.      Det andra villkoret för att tillämpa artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är att avtalet har ingåtts mellan en konsument och en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet (näringsidkaren(30)). Även med avseende på detta villkor ska den nationella domstolen fastställa huruvida de materiella villkoren i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är uppfyllda.(31)

58.      Det tredje villkoret för att tillämpa artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är att avtalet faller inom ramen för näringsidkarens kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet. Det ankommer på den nationella domstolen att även ta ställning till detta villkor.(32)

c)      Verksamheten bedrivs i konsumentens medlemsstat eller verksamheten är ”riktad” till denna medlemsstat

59.      Det fjärde villkoret för att tillämpa artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är att näringsidkaren bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sin verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten. Uppfyllandet av detta villkor utgör själva kärnpunkten i tolkningsfrågan i de aktuella målen och kräver en ingående granskning, vilken kommer att göras nedan.

2.      Tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

60.      Själva kärnpunkten vid bedömningen i förevarande mål är således att undersöka huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller flera stater, däribland den medlemsstaten. Vid tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska flera omständigheter beaktas. Först och främst ska det, med olika tolkningsmetoder, fastställas i vilken utsträckning detta begrepp ska tolkas extensivt. Därefter ska det fastställas vilka kriterier som är relevanta för att avgöra huruvida näringsidkaren via en webbplats riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

61.      Vid bedömningen av i vilken utsträckning begreppet ”riktad” verksamhet i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska tolkas extensivt, ska i huvudsak två frågor bedömas. För det första ska frågan besvaras huruvida det är tillräckligt att webbplatsen enbart är tillgänglig för att verksamheten ska anses riktad i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. För det andra ska det bedömas huruvida det vid tolkningen av detta begrepp är nödvändigt att skilja mellan så kallade interaktiva och passiva webbplatser. Interaktiva webbplatser gör det möjligt att direkt ingå avtal via webbplatsen, medan passiva webbplatser inte möjliggör detta.(33)

a)      Bokstavlig, teleologisk, historisk och systematisk tolkning av begreppet ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

62.      I förordning nr 44/2001 definieras inte begreppet ”riktad” verksamhet. Det följer av fast rättspraxis att fastställandet av betydelsen och räckvidden av ett begrepp som inte definierats i gemenskapsrätten måste ske i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang det används i och de mål som eftersträvas genom det regelverk i vilket bestämmelsen ingår.(34) Med beaktande av denna fasta rättspraxis och parternas yttranden i de aktuella målen anser jag att följande fyra utgångspunkter ska användas vid tolkningen: för det första bokstavstolkningen, det vill säga den normala betydelsen av begreppet ”riktad” verksamhet, för det andra den teleologiska tolkningen, för det tredje den historiska tolkningen och för det fjärde den systematiska tolkningen av nämnda begrepp.

63.      På grundval av en bokstavstolkning går det att fastställa att begreppet verksamhet som är ”riktad” till en medlemsstat eller flera stater innebär att näringsidkaren aktivt anstränger sig för att konsumenterna i den eller de medlemsstaterna ska ingå avtal med vederbörande.(35) Det krävs således att näringsidkaren bedriver en verksamhet som har till syfte och resultat att locka kunder från andra medlemsstater.(36) En tolkning som innebär att det är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att verksamheten ska anses ”riktad” till denna stat skulle nämligen medföra att begreppet ”riktad” verksamhet förlorar sin innebörd. Av den normala betydelsen av begreppet ”riktad” verksamhet går det således att dra slutsatsen att det inte är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig på Internet för att det ska föreligga en verksamhet som är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Samtidigt framgår det inte av bokstavstolkningen några omständigheter som stöder ståndpunkten att man vid tolkningen av detta begrepp ska göra åtskillnad mellan interaktiva webbplatser och passiva webbplatser, eftersom det i bestämmelserna i nämnda artikel inte omnämns några olika typer av webbplatser.

64.      Som den nederländska regeringen har påpekat är det vid en teleologisk tolkning av begreppet ”riktad” verksamhet nödvändigt att göra en avvägning mellan konsumentens intresse, vilken önskar att domstolen på den ort där han har hemvist ska vara behörig, och näringsidkarens intresse av att nämnda domstol inte ska anses behörig, om inte näringsidkaren medvetet har valt att rikta sin verksamhet även till den medlemsstaten eller att bedriva sin verksamhet även där. Syftet med denna artikel är således att garantera konsumenten särskilda rättigheter vad gäller behörighet, när det avtal som konsumenten har ingått har en tillräcklig anknytning till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Vid tolkningen av denna artikel är det samtidigt nödvändigt att ge näringsidkaren möjlighet att slippa väcka talan, eller undgå att talan kan komma att väckas mot honom, i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, om näringsidkarens verksamhet inte är riktad till konsumentens medlemsstat och det således inte finns någon tillräcklig anknytning till denna stat. Om lagstiftaren hade velat föreskriva att domstolsbehörigheten skulle fastställas på grundval av specialbestämmelserna för konsumentavtal enbart på grund av att webbplatsen är tillgänglig på Internet, skulle den inte som villkor för att tillämpa dessa bestämmelser ha uppställt som krav att verksamheten ska vara riktad till en medlemsstat, utan enbart att webbplatsen finns.(37) På grundval av en teleologisk tolkning kan man således dra slutsatsen att det inte är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig på Internet för att det ska föreligga en verksamhet som är ”riktad” i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

65.      Vidare anser jag att en teleologisk tolkning talar emot att göra en åtskillnad mellan interaktiva och passiva webbplatser vid tolkningen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, dels därför att begreppet ”riktad” verksamhet inte ska vara avhängigt det tekniska hjälpmedel som används för att ingå avtalet,(38) dels därför att det i praktiken är svårt att göra en avgränsning mellan interaktiva webbplatser och passiva webbplatser.(39)

66.      Av den historiska tolkningen framgår att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 har ersatt bestämmelsen i artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen, vilken var tillämplig på avtal om leverans av varor eller utförande av tjänster, om avtalet hade föregåtts av ett särskilt anbud riktat till konsumenten i den konventionsstat där han har hemvist, eller annonsering där, och konsumenten hade vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna i den staten. Artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ändrades jämfört med artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen, i syfte att ge konsumenterna ett mer omfattande skydd med hänsyn till nya kommunikationsmedel och utvecklingen av elektronisk handel.(40) Jämfört med nämnda artikel i konventionen har denna artikel i förordningen en vidare utformning, eftersom den inte bara avser avtal om utförande av tjänster eller leverans av varor, utan samtliga avtal, och samtidigt har man däri avskaffat villkoret att konsumenten ska vidta de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna i den stat där han har hemvist. Ibland är det svårt att fastställa var handlingarna har ägt rum, framför allt i fråga om avtal som har ingåtts på Internet. För att fastställa sambandet mellan avtalet och den stat där konsumenten har hemvist är det följaktligen avgörande att näringsidkaren bedriver sin verksamhet i den stat där konsumenten har hemvist eller riktar sin verksamhet till den staten. Begreppet ”riktad” verksamhet i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 omfattar således, utöver de traditionella formerna för att marknadsföra näringsidkarens verksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, vilka redan omfattades av artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen,(41) även verksamhet som är ”riktad” till konsumentens medlemsstat genom webbplatser.(42)

67.      Trots att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ändrades för att omfatta avtal som har ingåtts inom ramen för elektronisk handel, går det inte att av den historiska tolkningen dra någon entydig slutsats om betydelsen och räckvidden av begreppet verksamhet som är ”riktad” genom webbplatser. I själva verket var bestämmelserna i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 omtvistade redan vid antagandet av förordningen, och institutionerna lyckades inte komma överens om hur omfattande begreppet ”riktad” verksamhet skulle vara. Vidare är det framför allt handelssektorn som har reagerat negativt på begreppet, särskilt av oro för att en alltför extensiv tolkning av begreppet ”riktad” verksamhet kan avskräcka små och medelstora företag från att använda Internet för annonsering eller marknadsföring av deras verksamheter.(43)

68.      I det ursprungliga förslaget till förordning(44) var lydelsen i artikel 15.1 c identisk med lydelsen i den förordning som för närvarande är i kraft. I motiveringen till förslaget uppger kommissionen att begreppet verksamhet bedriven i eller riktad till en medlemsstat används för att denna artikel ska vara tillämplig på konsumentavtal som ingåtts via en interaktiv webbplats på Internet som är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.(45) I motiveringen anges även att om konsumenten i sin hemviststat, via en passiv webbplats på Internet, enbart fått kännedom om en tjänst eller en vara räcker inte det för att behörigheten ska fastställas på grundval av denna artikel.(46) Av motiveringen till förslaget till förordning kan man således dra slutsatsen att det är webbplatsens interaktiva karaktär, det vill säga att det är möjligt att ingå avtal direkt på webbplatsen, som avgör gränsdragningen mellan de webbplatser som omfattas av begreppet ”riktad” verksamhet och de webbplatser som inte omfattas därav.

69.      Under lagstiftningsförfarandet förordade Ekonomiska och sociala kommittén att formuleringen i artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen skulle behållas, medan Europaparlamentet föreslog en definition av begreppet ”riktad” verksamhet som innebar att näringsidkaren avsiktligen måste ha riktat sin verksamhet i väsentlig omfattning till en annan medlemsstat,(47) och att den nationella domstolen, vid bedömningen av huruvida näringsidkaren har riktat sin verksamhet på detta sätt, skulle beakta alla omständigheter som hänför sig till det enskilda fallet, däribland näringsidkarens alla försök att förhindra att avtal ingås med konsumenter som har hemvist i vissa medlemsstater.(48) Kommissionen antog inte denna definition i det ändrade förslaget till förordning.(49)

70.      På grund av ett flertal meningsskiljaktigheter och oklarheter vad beträffar tolkningen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 gjorde rådet och kommissionen, efter antagandet av förordningen, ett gemensamt uttalande vari de påpekade att det inte räcker att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 ska kunna tillämpas, utan webbplatsen måste dessutom ge möjlighet att ingå distansavtal, och ett sådant måste också faktiskt ha ingåtts på ett eller annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används på en webbplats ingen relevant faktor.(50)

71.      Även utifrån en historisk tolkning av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är det möjligt att dra slutsatsen att det inte är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att det ska föreligga en verksamhet som är ”riktad” till denna medlemsstat. Den historiska tolkningen är mindre klar vad gäller avgränsningen mellan interaktiva och passiva webbplatser.

72.      Inom ramen för en systematisk tolkning ska det beaktas att förordning nr 44/2001 ska tolkas på ett enhetligt sätt i förhållande till Rom I-förordningen.(51) I skäl 7 i Rom I-förordningen anges nämligen att ”[d]enna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med ... förordning (EG) nr 44/2001 ...”. Vid tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska domstolen således vara uppmärksam så att detta begrepp inte tolkas på ett sätt som står i strid med innebörden av och syftet med Rom I-förordningen.

73.      I skäl 24 i Rom I-förordningen anges att man, för att uppnå överensstämmelse med förordning nr 44/2001, bör ”låta begreppet ’riktad verksamhet’ vara ett villkor för tillämpningen av konsumentskyddsregeln” och se till att begreppet tolkas på samma sätt i förordning nr 44/2001 och i Rom I-förordningen. I nämnda skäl hänvisas det uttryckligen till rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artikel 15 i förordning nr 44/2001, där det anges att ”det för att artikel 15.1 c ska kunna tillämpas ’inte räcker med att ett företag riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist ..., utan dessutom måste ett avtal ha ingåtts inom ramen för denna verksamhet’”, att ”det inte räcker med att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 ska kunna tillämpas, men en omständighet att beakta är om denna webbplats ger möjlighet att ingå distansavtal och om ett sådant distansavtal också faktiskt har ingåtts på ett eller annat sätt” och att ”det språk eller den valuta som används på en webbplats [inte är någon] relevant faktor”. Av detta skäl framgår det klart att det inte är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig på Internet för att artikel 15 i förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig. I nämnda skäl görs det vidare inte någon åtskillnad mellan interaktiva webbplatser och passiva webbplatser, och det går därför att dra slutsatsen att näringsidkaren kan rikta sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist genom båda typer av webbplatser.(52)

74.      Av de bokstavliga, teleologiska, historiska och systematiska tolkningarna av begreppet ”riktad” verksamhet i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 kan man enligt min mening dra två slutsatser. För det första går det att entydigt konstatera att det inte är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att en verksamhet ska anses ”riktad” till denna stat i den mening som avses i nämnda artikel.(53) För det andra är det möjligt – utom på grundval av den historiska tolkningen – att konstatera att det vid bedömningen av huruvida det föreligger en ”riktad” verksamhet i den mening som avses i nämnda artikel inte är avgörande huruvida webbplatsen är interaktiv eller passiv.(54)

75.      Nedan kommer jag att definiera kriterierna för att fastställa när en näringsidkare, genom sin webbplats, riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

b)      Kriterierna för att fastställa huruvida en näringsidkare riktar sin verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001

76.      Begreppet ”riktad” verksamhet är således inte så omfattande att det innefattar att webbplatsen enbart är tillgänglig på Internet. Det går dock att rikta verksamheten både genom interaktiva och passiva webbplatser. Var gränsen går, mellan de webbplatser varigenom näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist och de webbplatser varigenom näringsidkaren inte riktar sin verksamhet dit, ska fastställas i varje enskilt fall, efter en bedömning av samtliga specifika omständigheter. Denna bedömning ska göras av den nationella domstolen i varje enskilt fall,(55) men domstolen ska ge den nationella domstolen klara kriterier på grundval av vilka den kan avgöra huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

77.      Enligt min mening är flera kriterier relevanta för att avgöra huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist.

78.      Först och främst ska man bedöma webbplatsens innehåll, såsom det var utformat vid den tidpunkt då avtalet ingicks. Man ska bedöma huruvida det av webbplatsen klart framgår att näringsidkaren medvetet har ansträngt sig för att ingå distansavtal med konsumenter från andra medlemsstater och om näringsidkaren anmodar och uppmuntrar dessa att ingå ett distansavtal. I det avseendet är exempelvis följande information som anges på webbplatsen relevant: angivandet av landsnumret bredvid näringsidkarens telefonnummer eller faxnummer, eller angivandet av ett särskilt nummer för hjälp och information till utländska konsumenter,(56) angivandet av en resväg för att ta sig från andra medlemsstater till den plats där näringsidkaren bedriver sin verksamhet (som exempelvis vägbeskrivningar, internationella tågförbindelser, uppgift om de mest närbelägna flygplatserna), möjligheten att kontrollera om varor finns i lager eller möjligheten att få en tjänst utförd,(57) och möjligheten för en konsument från en annan medlemsstat att prenumerera på ett nyhetsbrev som rör de varor eller tjänster som näringsidkaren erbjuder. Vad beträffar interaktiva webbplatser är det i det avseendet exempelvis även relevant om konsumenten, när han anger sin adress för att ingå avtalet, har möjlighet att bland flera medlemsstater välja den medlemsstat där han har hemvist.

79.      Som kommissionen har anfört är det däremot inte tillräckligt att e-postadressen anges på webbplatsen för att det ska föreligga en ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Det krävs nämligen enligt artikel 5.1 c i direktivet om elektronisk handel att e-postadressen anges. På samma sätt kan inte heller angivandet av andra uppgifter som gör det möjligt att snabbt kontakta tjänsteleverantören och kommunicera med denne på ett direkt och effektivt sätt i sig innebära att en verksamhet är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, eftersom det också rör sig om obligatoriska uppgifter.(58) Om dessa uppgifter i sig var tillräckliga för att det skulle föreligga en ”riktad” verksamhet skulle faktiskt alla webbplatser höra till denna kategori, vilket skulle strida mot syftet med artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

80.      Vidare ska den kommersiella verksamhet som tidigare har bedrivits med konsumenter från andra medlemsstater beaktas. Det ska undersökas huruvida näringsidkaren redan tidigare har ingått avtal med konsumenter från andra medlemsstater.(59) I samband med detta kriterium uppkommer naturligtvis frågan hur många kunder eller hur stor procentandel kunder (konsumenter) som näringsidkaren ska ha i vissa medlemsstater för att det ska anses föreligga en verksamhet som är ”riktad” till utlandet. Jag anser att det beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Om näringsidkaren traditionellt sett ingår distansavtal med konsumenter från en medlemsstat, riktar han utan tvekan sin verksamhet till den medlemsstaten. Frågan är svårare att besvara om näringsidkaren har ingått ett avtal med endast en konsument från en annan medlemsstat. Att ingå ett avtal med endast en konsument från en medlemsstat är i sig, och oberoende av andra kriterier, i princip inte tillräckligt för att det ska föreligga en verksamhet som är ”riktad” till denna medlemsstat.(60) Om artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 tolkades så, att enbart ingåendet av ett avtal innebär att det föreligger en ”riktad” verksamhet,(61) skulle det medföra att begreppet ”riktad” verksamhet, vilket förutsätter en aktiv ansträngning från näringsidkarens sida för att ingå avtal med konsumenter från andra medlemsstater, förlorar sin innebörd. Om andra kriterier bekräftar att verksamheten är ”riktad” till en medlemsstat, kan man dock göra gällande att näringsidkaren, eftersom han visste att han ingick avtal med en konsument från en annan medlemsstat, har visat att han var beredd att rikta sin verksamhet även till den medlemsstat där denna konsument har hemvist.

81.      Vad beträffar det språk som webbplatsen är avfattad på har det i rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artikel 15 i förordning nr 44/2001,(62) vilket sammanfattas i skäl 24 i Rom I-förordningen, gjorts gällande att det språk som används på webbplatsen inte är någon relevant faktor. Trots detta kan det göras gällande att språket i vissa begränsade fall ändå utgör ett tecken på att verksamheten är ”riktad” till en medlemsstat eller flera medlemsstater. Enligt min mening kan språket vara ett relevant kriterium i två avseenden.

82.      För det första, om webbplatsen enbart är avfattad på ett språk som inte är särskilt utbrett och som är officiellt språk i en enda medlemsstat, kan det tyda på att näringsidkaren riktar sin verksamhet endast till den medlemsstaten.(63) Detta kriterium kan visserligen vara problematiskt, eftersom det väcker frågan huruvida en sådan webbplats endast riktar sig till konsumenterna i den medlemsstat där detta språk är officiellt språk eller även till de personer som bor i andra medlemsstater och som talar detta språk.(64) Detta argument kan dock bemötas med en bokstavstolkning av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001: enligt denna artikel ska näringsidkaren rikta sin verksamhet till en viss medlemsstat och inte till en viss grupp av konsumenter som talar ett visst språk. Vad beträffar en webbplats som är avfattad på ett mycket utbrett språk(65) eller på ett språk som är officiellt språk i flera medlemsstater,(66) är det däremot inte möjligt att automatiskt fastställa huruvida näringsidkarens verksamhet är ”riktad” även till andra medlemsstater än den medlemsstat där näringsidkaren har sitt säte. Även i det fallet är det nödvändigt att beakta samtliga tillgängliga uppgifter vid bedömningen.

83.      För det andra är det enligt min mening relevant att undersöka huruvida det på en webbplats som är avfattad på ett språk är möjligt att byta till ett annat språk. Denna omständighet är relevant, eftersom den utgör en indikation på att näringsidkaren riktar sin verksamhet även till andra medlemsstater. Genom möjligheten att byta språk visar nämligen näringsidkaren medvetet sin avsikt att ingå avtal även med konsumenter från andra medlemsstater.(67)

84.      Det ska vidare undersökas huruvida användningen av en stats toppdomän (top-level domain) kan utgöra ett relevant kriterium.(68) Till skillnad från den nederländska regeringen anser jag att detta kriterium kan vara relevant för att bedöma huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till en medlemsstat, men i samband därmed ska två omständigheter beaktas. För det första utgör angivandet av en medlemsstats Internetdomän en klar indikation på att näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat som domänen avser. Om näringsidkaren – som till exempel Internationale Frachtschiffreisen Pfeiffer i målet Pammer – inrättar en webbplats under de-domänen betyder det med nödvändighet att näringsidkaren riktar sin verksamhet till den tyska marknaden. För det andra hindrar inte användningen av medlemsstatens Internetdomän att verksamheten är ”riktad” till andra medlemsstater. Om näringsidkaren till exempel inrättar en webbplats under de-domänen och andra kriterier klart tyder på att näringsidkaren riktar sin verksamhet även till andra medlemsstater, ska det anses att näringsidkarens verksamhet inte är begränsad till enbart Tyskland.

85.      Kriteriet som avser angivandet av medlemsstatens Internetdomän är i praktiken relevant framför allt i de fall där en näringsidkare med säte i en medlemsstat använder domänen för en annan medlemsstat där näringsidkaren inte har sitt säte.(69) Om till exempel en näringsidkare med säte i Förenade kungariket inrättar en webbplats under es-domänen, är det uppenbart att näringsidkaren riktar sin verksamhet (även) till den spanska marknaden. I det avseendet ska det även beaktas att vissa näringsidkare inrättar flera nationella webbplatser för att marknadsföra sin verksamhet. Ofta omdirigeras konsumenten från en startsida till en webbplats med domänen för den stat där konsumenten har hemvist. I det fallet riktar näringsidkaren, via webbplatsen med en medlemsstats domän, i regel sin verksamhet endast till marknaden i den medlemsstat som domänen avser. Det är dock nödvändigt att i varje enskilt fall bedöma huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet även till andra medlemsstater.

86.      På samma sätt kan användningen av landsneutrala domännamn(70) vara en indikation på att näringsidkaren riktar sin verksamhet inte bara till den medlemsstat där han har sitt säte, utan även till andra medlemsstater, även om detta inte räcker för att kunna dra slutsatsen att näringsidkaren riktar sin verksamhet till samtliga medlemsstater. Även i det fallet måste man bedöma webbplatsens innehåll och på grundval av samtliga kriterier avgöra till vilka medlemsstater näringsidkaren riktar sin verksamhet.

87.      Det ska vidare undersökas huruvida det – såsom kommissionen har anfört – vid bedömningen av huruvida en verksamhet är ”riktad” till andra medlemsstater krävs att man beaktar den typ av verksamhet som näringsidkaren bedriver. Kommissionen har till exempel hävdat att hantverksverksamhet, vilken typiskt sett bedrivs på lokal nivå, inte utgör en verksamhet som är ”riktad” till de andra medlemsstaterna. Jag anser att det argumentet inte kan godtas. Oavsett verksamhetens typ kan näringsidkaren besluta att exempelvis sälja varor(71) eller tillhandahålla tjänster(72) även till konsumenter från andra medlemsstater. Jag anser följaktligen att verksamhetens typ inte ska vara avgörande.

88.      Det ska vidare undersökas huruvida näringsidkaren, tack vare de olika tekniska möjligheter som Internet erbjuder, har ansträngt sig för att informera konsumenterna från vissa medlemsstater om sitt utbud och förmå dem att ingå avtal. Till dessa hör exempelvis sponsrade länkar på webbplatser, vilka visas vid sökningar i sökmotorer i vissa medlemsstater, eller fönster som öppnar sig när man går in på en webbplats i vissa medlemsstater (så kallade extrafönster eller poppupp-fönster). Det ska även undersökas huruvida näringsidkaren via e-post har skickat länken till sin webbplats till konsumenter från vissa medlemsstater eller har uppmanat dessa att ingå ett distansavtal, utan att konsumenterna har begärt det.(73) Om ett sådant e-postmeddelande har skickats saknar det enligt min mening betydelse om näringsidkaren visste i vilken medlemsstat konsumenten har hemvist. Om näringsidkaren skickar oönskade e-postmeddelanden anser jag att näringsidkaren ska bära risken för att talan kan komma att väckas mot denne, eller att näringsidkaren måste väcka talan mot konsumenten, i vilken medlemsstat som helst.

89.      Det är även relevant att fastställa huruvida en näringsidkare som har en webbplats riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist med hjälp av andra reklamverktyg: om näringsidkaren till exempel har låtit registrera sin webbplats i ett register över webbplatser eller om näringsidkaren har gjort reklam för sin verksamhet i press, radio, tv eller på annat sätt. I ett sådant fall rör det sig utan tvekan inte om en verksamhet som är ”riktad” genom webbplatsen, utan om en verksamhet som är ”riktad” på andra sätt, men – som jag redan har påpekat(74) – artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är tillämplig även i det fallet.

90.      Slutligen vill jag framhålla att dessa kriterier inte är uttömmande och att det vid bedömningen av huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist alltid är nödvändigt att beakta samtliga kriterier, och inte bara några av dessa.

c)      Frågan huruvida det är tillåtet att uttryckligen ange att verksamheten inte är riktad till vissa medlemsstater

91.      Slutligen är det nödvändigt att, kortfattat, även bedöma frågan huruvida näringsidkaren uttryckligen på sin webbplats får ange att avsikten är att inte rikta verksamheten till vissa medlemsstater eller att rikta verksamheten endast till vissa medlemsstater (en så kallad disclaimer).(75) Denna fråga uppstår inte direkt i förevarande mål, eftersom det inte finns någon sådan uppgift på näringsidkarnas webbplatser. Nedan kommer jag därför endast att försöka ange några eventuella riktlinjer vid bedömningen av denna fråga, vilken är ganska komplicerad.

92.      För det första, om man tillåter att näringsidkaren underförstått får ange att verksamheten inte är ”riktad” till vissa medlemsstater (eller bekräfta att den endast är ”riktad” till vissa medlemsstater), förutsatt att näringsidkaren utformar innehållet på sin webbplats på ett visst sätt, ser jag ingen anledning till att inte också tillåta att näringsidkaren uttryckligen får ange att verksamheten inte är riktad till vissa medlemsstater (eller bekräfta att den endast är ”riktad” till vissa medlemsstater). I det avseendet är det viktigt att näringsidkaren även i praktiken agerar i överensstämmelse med de uppgifter som anges på webbplatsen. Om näringsidkaren uppger på webbplatsen att han inte riktar sin verksamhet till vissa medlemsstater, men därefter ändå ingår avtal med konsumenter från dessa medlemsstater, kan näringsidkaren inte åberopa den uttryckliga uppgiften om att hans verksamhet inte är riktad till dessa medlemsstater.

93.      För det andra förefaller ståndpunkten att näringsidkarna ska ha möjlighet att uttryckligen ange att verksamheten inte är ”riktad” till vissa medlemsstater – framför allt för att undgå att talan kan komma att väckas mot dem i dessa medlemsstater, eftersom möjligheten att talan kan komma att väckas där skulle avskräcka dem från att bedriva elektronisk handel – enligt min mening vara alltför inskränkt.

94.      Å ena sidan ska det hållas i minnet att det hittills, inom ramen för unionsrätten, redan har antagits många rättsakter som underlättar lösningen av gränsöverskridande tvister och gränsöverskridande verkställighet, som till exempel förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande,(76) förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande,(77) förordning (EG) nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar,(78) och sist men inte minst förordning nr 44/2001, vilken innehåller bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar.(79) Syftet med dessa förordningar är att förenkla och påskynda lösningen av gränsöverskridande tvister samt att minska kostnaderna(80) eller att möjliggöra fri rörlighet för betalningsförelägganden, domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar.(81) Jag anser därför att oron för att små och medelstora företag ska avstå från elektronisk handel enbart på grund av möjligheten att talan kan komma att väckas mot dem i andra medlemsstater, och att det endast av det skälet är nödvändigt att tillåta dem att uttryckligen ange att verksamheten inte är riktad till andra medlemsstater, är överdriven.(82)

95.      Å andra sidan ska det beaktas att skälen till att en näringsidkare vill att verksamheten inte ska vara riktad till andra medlemsstater kan vara mycket varierande och dessa kan vara sådana att de motiverar en möjlighet för näringsidkaren att ange att verksamheten inte är riktad till andra medlemsstater. Näringsidkaren vill kanske inte rikta sin verksamhet till andra medlemsstater därför att han har en fast och trogen kundkrets i den medlemsstat där han har sitt säte och inte önskar utöka sin verksamhet. Näringsidkaren vill kanske begränsa tillhandahållandet av tjänster endast till sin egen medlemsstat på grund av att transportkostnaderna till andra medlemsstater är alltför höga och det helt enkelt inte skulle vara lönsamt för honom ur ekonomisk synvinkel. Näringsidkaren kan till exempel ha som klar affärsstrategi att vilja öka sin konkurrenskraft i en viss region – exempelvis i Beneluxländerna – och följaktligen avser han att endast bedriva handel med konsumenter från dessa stater. Utgör inte beslutet om en begränsning av åt vilket håll verksamheten riktas ett självständigt affärsmässigt beslut av näringsidkaren, som han ska ges rätt att fatta, naturligtvis under förutsättning att beslutet är förenligt med bestämmelserna om skydd för konkurrensen? Kan man verkligen kräva att näringsidkaren potentiellt sett ska göra affärer även med konsumenter från andra medlemsstater, genom att frånta näringsidkaren möjligheten att på sin webbplats uttryckligen ange till vilka medlemsstater han riktar sin verksamhet?

96.      För det tredje ska man med viss försiktighet undersöka den luxemburgska regeringens argument, enligt vilket en uttrycklig uppgift på webbplatsen om att verksamheten inte är ”riktad” till vissa medlemsstater skulle strida mot artikel 20 i tjänstedirektivet, vilken förbjuder diskriminering på grund av tjänstemottagarnas nationalitet eller bosättningsort.

97.      Förutom att ställa sig frågan i vilken utsträckning tjänstedirektivet kan vara av relevans(83), är det nödvändigt att beakta det faktum att detta direktiv, liksom artikel 20 i direktivet, riktar sig till medlemsstaterna. Det är därför endast möjligt att kontrollera huruvida de nationella bestämmelser som tillåter att det på webbplatsen uttryckligen anges att verksamheten inte är ”riktad” till vissa medlemsstater står i strid med artikel 20 i tjänstedirektivet.

98.      Dessutom ska det beaktas att artikel 20.2 i tjänstedirektivet ger möjlighet att införa skillnader i villkoren för tillträde till tjänster som grundar sig på tjänstemottagarens nationalitet eller bosättningsort, när dessa är direkt motiverade av objektiva faktorer. Artikel 20 i tjänstedirektivet tillåter således en skillnad i behandling som grundar sig på tjänstemottagarens nationalitet eller bosättningsort om denna skillnad är objektivt motiverad, vilket ska bedömas från fall till fall.(84)

99.      Följaktligen anser jag att näringsidkarna i princip ska ha möjlighet att uttryckligen ange till vilka stater deras verksamhet riktar sig eller inte riktar sig(85) och att det är nödvändigt att i varje enskilt fall, med beaktande av de konkreta omständigheterna, undersöka huruvida det eventuellt är (o)förenligt med andra bestämmelser i unionsrätten att inte rikta verksamheten till vissa medlemsstater.

3.      Slutsats

100. Mot bakgrund av vad som har angetts i punkterna 51–99 i förevarande förslag till avgörande anser jag att den andra frågan i målet Pammer och frågan i målet Hotel Alpenhof ska besvaras på följande sätt. Det är inte tillräckligt att en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet har en webbplats som är tillgänglig på Internet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att verksamheten ska anses ”riktad” i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Den nationella domstolen ska, på grundval av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, avgöra huruvida en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. De relevanta faktorerna vid denna bedömning är framför allt webbplatsens innehåll, den verksamhet som tidigare har bedrivits av den person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet, den typ av Internetdomän som används och de möjligheter till reklam på Internet eller i andra medier som har utnyttjats.

VII – Förslag till avgörande

101. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Oberster Gerichtshof har ställt på följande sätt:

1)         Ett avtal som avser arrangerandet av en resa med ett lastfartyg, såsom det i målet aktuella avtalet, utgör ett avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat, i den mening som avses i artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

2)         Det är inte tillräckligt att en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet har en webbplats som är tillgänglig på Internet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att verksamheten ska anses ”riktad” i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Den nationella domstolen ska, på grundval av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, avgöra huruvida en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. De relevanta faktorerna vid denna bedömning är framför allt webbplatsens innehåll, den verksamhet som tidigare har bedrivits av den person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet, den typ av Internetdomän som används och de möjligheter till reklam på Internet eller i andra medier som har utnyttjats.


1 – Originalspråk: slovenska.


2 – EGT L 12, s. 1.


3 – För den första tolkningen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, se domstolens dom av den 14 maj 2009 i mål C-180/06, Ilsinger (REG 2009, s. I-0000).


4 – Se exempelvis Øren, Joakim S.T., ”International jurisdiction over consumer contracts in e-Europe”, International and comparative law quarterly, nr 3/2003, s. 665 och följande sidor, Montero, E., ”À propos d’un contrat de voyage formé par hybridation (web + télécopie)”, Revue internationale du droit des affaires, nr 91/2009, s. 332 och följande sidor, Mankowski, P., ”Neues zum ’Ausrichten’ unternehmerischer Tätigkeit unter Art. 15 Abs. 1 lit. c EuGVVO”, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts, nr 3/2009, s. 238 och följande sidor, Gaudemet-Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe. Règlement n° 44/2001, Conventions de Bruxelles et de Lugano, 3:e upplagan, Librairie générale de droit et de jurisprudence, Paris 2002, s. 229 och följande sidor, Galič, A., ”Mednarodna pristojnost za reševanje potrošniških sporov v pravu EU”, i Seliškar Toš, M. (utgivare), Mednarodna konferenca Slovensko pravo in gospodarstvo ob vstopu Slovenije v Evropsko unijo, Juridiska fakulteten, Ljubljana, 2004, s. 125, och Gillies, L.E., ”Jurisdiction for Consumer Contracts”, Computer Law & Security Report, nr 6/2001, s. 395.


5 – Se exempelvis i Belgien dom av den 1 oktober 2009 av Tribunal de première instance de Liège (R.D.C., 2009, s. 610), i Österrike dom av den 20 oktober 2003 av Landesgericht Feldkirch (3R259/03s), i Tyskland beslut av den 17 september 2008 av Bundesgerichtshof (III ZR 71/08) och i Frankrike dom av den 16 november 2009 av Cour d’appel de Montpellier (nr 09/04838).


6 – Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde (EGT L 304, s. 1, och ändrad text, s. 77; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde till konventionen (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 26), enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 43), och enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1).


7 – EUT L 177, s. 6.


8 – EGT L 158, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53.


9 – Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(1999) 348 slutlig).


10 – Rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artiklarna 15 och 73 i förordning nr 44/2001, vilket finns tillgängligt på exempelvis svenska på webbplatsen http://ec.europa.eu/civiljustice/homepage/homepage_ec_sv_declaration.pdf.


11 – Dom av den 11 juli 2002 i mål C-96/00, Gabriel (REG 2002, s. I-6367), punkt 44.


12 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, s. 1).


13 – EGT C 291, 2000, s. 1.


14 – Kommissionen har i det avseendet angett att när det gäller en hantverkares webbplats, vars tjänster är av lokal art, föreligger det inte en verksamhet som är ”riktad” till andra medlemsstater, medan ett hotell som erbjuder turisttjänster på den internationella marknaden önskar dra till sig kunder från andra medlemsstater och på lämpligt sätt anpassar sin presentation på Internet till dessa.


15 – Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36).


16 – Se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande. Jag vill tillägga att frågan huruvida dessa två begrepp ska tolkas på samma sätt framför allt är relevant om avtalet endast omfattar transport och andra tjänster, men inte inkvartering. Enligt artikel 2.1 i direktiv 90/314 är det fråga om ett ”resepaket” om avtalet omfattar minst två av följande tre komponenter: transport, inkvartering och andra tjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering. Det betyder att det är fråga om ett ”resepaket” när dessa komponenter förekommer i följande kombinationer: transport och inkvartering, inkvartering och andra tjänster, transport och andra tjänster, eller samtliga komponenter på en gång. Om begreppet ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 tolkas på samma sätt som begreppet resepaket i artikel 2.1 i direktiv 90/314, får det följande konsekvenser. Det första fallet (transport och inkvartering) omfattas redan av lydelsen i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001, vilket medför att vid denna kombination uppkommer i själva verket inte frågan huruvida artikel 2.1 i direktiv 90/314 ska tolkas på samma sätt. I det andra fallet (inkvartering och andra tjänster) uppkommer inte heller frågan huruvida det omfattas av artikel 15.3 i förordning nr 44/2001, eftersom komponenten transport – vilken krävs för att tillämpa undantaget i artikel 15.3 i förordningen – inte föreligger. I det tredje fallet (transport och andra tjänster) saknas i stället en av de två komponenterna i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001, nämligen inkvartering. Frågan om de nämnda begreppen i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 och i artikel 2.1 i direktiv 90/314 ska tolkas på samma sätt är följaktligen relevant framför allt i det tredje fallet, eftersom det faktiskt skulle innebära att man frångår ordalydelsen i artikel 15.3 i förordning nr 44/2001.


17 – Se motiveringen till förslaget till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (ovan fotnot 9), s. 15 i den svenska språkversionen.


18 – Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EUT C 169, 2005, s. 10).


19 – Förordning nr 44/2001 antogs faktiskt tio år efter antagandet av direktiv 90/314 och man hade i artikel 15.3 kunnat hänvisa till direktiv 90/314. Man föredrog dock i stället att återge den terminologi som användes i Romkonventionen och att således skapa ett direkt samband mellan dessa och ett krav på en identisk tolkning.


20 – För en sådan lösning, se i doktrinen även exempelvis Nielsen, P.A., i Magnus, U., Mankowski, P. (utgivare), Brussels I Regulation, Sellier, München, 2007, s. 318, punkt 39, Rauscher, T. (utgivare), Europäisches Zivilprozeβrecht. Kommentar, 2:a upplagan, Sellier, European Law Publishers, München 2006, s. 291, punkt 20, och Kropholler, J., Europäisches Zivilprozeßrecht. Kommentar zu EuGVO und Lugano-Übereinkommen, 8:e upplagan, Verlag Recht und Wirtschaft, Heidelberg 2005, s. 233, punkt 30.


21 – Min kursivering.


22 – Domen i målet Ilsinger (ovan fotnot 3).


23 – Domen i målet Ilsinger (ovan fotnot 3), punkterna 52 och 53.


24 – Vad beträffar villkoren för ingående av konsumentavtal i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, se mitt förslag till avgörande som föredrogs den 11 september 2008 i mål C-180/06, Ilsinger (REG 2009, s. I-0000), punkt 46 och följande punkter.


25 – Domen i målet Ilsinger (ovan fotnot 3), punkt 51. Se även mitt förslag till avgörande i nämnda mål (ovan fotnot 24), punkt 40.


26 – I rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artiklarna 15 och 73 i förordning nr 44/2001 (ovan fotnot 10) anges uttryckligen att avtalet måste ha ingåtts på distans.


27 – Även kommissionen har intagit denna ståndpunkt i punkt 31 i dess skriftliga yttrande i målet Hotel Alpenhof.


28 – Ett annat problematiskt exempel kan vara en klinik som erbjuder hälso- och sjukvårdstjänster och som genom webbplatsen entydigt uppmanar konsumenter från andra medlemsstater att välja dess tjänster, vilka dock måste bege sig till kliniken för varje typ av behandling. Konsumenterna kan således på distans (till exempel per telefon) endast boka besöken, men avtalet om tillhandahållande av tjänster (behandlingen) ingås där tjänsteleverantören har sitt säte. Man kan även tänka sig fallet med en konsument som beslutar att inte göra ett inköp via webbplatsen, på grund av rädsla för kontokortsbedrägeri, och en näringsidkare som inte godtar betalningar genom postförskott eller banköverföring. I det fallet får konsumenten antagligen all information via webbplatsen, och endast ingåendet av avtalet sker i den medlemsstat där näringsidkaren bedriver sin verksamhet.


29 – Av beslutet om hänskjutande i målet Hotel Alpenhof framgår att bokningserbjudandet skickades och mottogs via e-post och att motparten faktiskt nyttjade hotelltjänsterna (se punkt 16 i förevarande förslag till avgörande). I målet Pammer anges det däremot inte uttryckligen i beslutet om hänskjutande hur avtalet ingicks, utan endast att P. Pammer bokade en resa av bolaget Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. KG för två personer med ett lastfartyg från Trieste till Fjärran Östern, genom förmedlingsföretaget Internationale Frachtschiffreisen Pfeiffer GmbH (se punkt 10 i förevarande förslag till avgörande). Vid förhandlingen uppgav dock P. Pammers ombud att hans klient först fick informationen från förmedlaren via e-post, men att han sedan skickade det undertecknade avtalet till förmedlaren med vanlig post.


30 – I artikel 15 i förordning nr 44/2001 används i själva verket inte begreppet näringsidkare, utan det hänvisas till en person ”som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet”. För enkelhetens skull används i förevarande förslag till avgörande uttrycket näringsidkare med avseende på en sådan person.


31 – I förevarande mål tycks detta villkor vara uppfyllt. I målet Pammer har konsumenten, genom förmedlaren, ingått avtal med ett bolag som bedriver transportverksamhet med lastfartyg och som således kan anses utgöra en person som bedriver kommersiell verksamhet. Detta bolag ger konsumenten, genom förmedlaren, möjlighet att som passagerare delta i transporten ombord på ett lastfartyg, och det bedriver därigenom även en underordnad verksamhet, nämligen turistverksamhet. Det förhållandet att avtalet har ingåtts genom en förmedlare har inte någon betydelse i det avseendet. I målet Hotel Alpenhof har avtalet i stället ingåtts med det hotell som erbjuder hotelltjänsterna och som således kan anses utgöra en person som bedriver kommersiell verksamhet.


32 – Av uppgifterna i beslutet om hänskjutande kan slutsatsen dras att även detta villkor är uppfyllt. I målet Pammer är det faktiskt inte bolaget Reederei Karl Schlüter GmbH & Co. K:s huvudsakliga kommersiella verksamhet att ge konsumenter möjlighet att delta i transporten ombord på ett lastfartyg, utan en underordnad verksamhet, men som likväl utgör en av de kommersiella verksamheter som bolaget bedriver. På samma sätt faller hotelltjänsterna i målet Hotel Alpenhof inom ramen för hotellets kommersiella verksamhet.


33 – Vad beträffar definitionen av begreppen ”interaktiva” och ”passiva” webbplatser, se exempelvis Øren, a.a. (fotnot 4), s. 684. Se även Kropholler, a.a. (ovan fotnot 20), s. 230, punkt 23, Gillies, a.a. (ovan fotnot 4), s. 397, och Gaudemet-Tallon, H., ”Le juge compétent”, i Fasquelle, D., Meunier, P., Le droit communautaire de la consommation: Bilan et perspectives, La documentation française, Paris, 2002, s. 228.


34 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 1995 i mål C-128/94, Hönig (REG 1995, s. I-3389), punkt 9, av den 27 januari 2000 i mål C-164/98 P, DIR International Film m.fl. (REG 2000, s. I-447), punkt 26, och av den 10 mars 2005 i mål C-336/03, easyCar (REG 2005, s. I-1947), punkt 21.


35 – Se Øren, a.a. (ovan fotnot 4), s. 686, vilken hävdar att en ”riktad verksamhet” enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 innebär att näringsidkaren medvetet organiserar sin kommersiella verksamhet för att nå potentiella kunder i vissa stater. Samma författare (s. 687) hävdar även att detta begrepp innebär att näringsidkaren anstränger sig för att göra affärer med kunder från vissa medlemsstater.


36 – Det ska tilläggas att det i det avseendet är relevant att bedöma näringsidkarens verksamhet ur objektiv synvinkel och inte utifrån dess subjektiva mål som näringsidkaren inte har gett uttryck för genom konkreta handlingar. Se Øren, a.a. (ovan fotnot 4), s. 687.


37 – Jag vill tillägga att i det ursprungliga förslaget till förordning nr 44/2001 (ovan fotnot 9) angavs det i skäl 13 att elektronisk handel med varor och tjänster med användning av medel som finns tillgängliga i en annan medlemsstat utgör en verksamhet som är ”riktad” till denna stat. Om konsumenten har hemvist i den staten ska han åtnjuta skydd enligt förordningen, när ett avtal har ingåtts på elektronisk väg. Detta skäl skulle kunna tolkas så, att det räcker att webbplatsen är tillgänglig i den medlemsstat där konsumenten har hemvist för att fastställa domstolsbehörigheten på grundval av specialbestämmelserna som avser konsumentavtal. Skälet togs dock bort under det efterföljande lagstiftningsförfarandet, vilket a fortiori stöder argumentet att det inte är tillräckligt att webbplatsen är tillgänglig för att det ska föreligga en verksamhet som är ”riktad” i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.


38 – I doktrinen, se Montero, a.a. (ovan fotnot 4), s. 335, vilken framhåller att det förhållandet att avtalet inte har ingåtts med samma medel som det varigenom konsumenten fick kännedom om erbjudandet inte utesluter det skydd som konsumenten har rätt till enligt artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Se även Mankowski, ”Neues zum ’Ausrichten’…”, a.a. (ovan fotnot 4), s. 242, och Gaudemet-Tallon, H., ”Le juge compétent”, a.a. (ovan fotnot 33), s. 228.


Jag vill tillägga att om avtalet har ingåtts på distans kan det ha ingåtts med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel, som möjliggör ingåendet av avtalet. I enlighet med artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19) avses med tekniker för distanskommunikation ”varje teknik som, utan att leverantören och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, kan användas för ingående av ett avtal mellan dessa parter”. Enligt bilaga I till nämnda direktiv utgör till exempel telefon, elektronisk post och telefax sådana kommunikationstekniker.


39 – I doktrinen, se exempelvis Mankowski, ”Neues zum ’Ausrichten’…”, a.a. (ovan fotnot 4), s. 239. Se även Rauscher, a.a. (ovan fotnot 20), s. 288, punkt 15.


40 – Se förslaget till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (ovan fotnot 9). Se även domen i målet Ilsinger (ovan fotnot 3), punkt 50.


41 – Vad beträffar begreppet att verksamheten är ”riktad” till den medlemsstat där konsumenten har hemvist ska det påpekas att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 fortfarande– i likhet med artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen – omfattar de traditionella formerna för annonsering av näringsidkarens verksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, såsom annonsering i press, radio eller tv i denna medlemsstat. För de olika typerna av annonsering, se tolkningen av artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen i dom av den 11 juli 2002 i mål C-96/00, Gabriel (REG 2002, s. I-6367), punkt 44. Se även i doktrinen Nielsen, a.a. (ovan fotnot 20), s. 316, punkt 33.


42 – I artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 talas det uttryckligen om att verksamheten ”på något sätt” riktas. Se även i doktrinen Mankowski, ”Neues zum ’Ausrichten’…”, a.a. (ovan fotnot 4), s. 239.


43 – Se yttrandet från Ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område” (KOM(1999) 348 slutlig – 99/0154(CNS)), punkterna 4.2.1 och 2.2.2. I denna handling framhöll även Ekonomiska och sociala kommittén att formuleringen i förslaget till förordning (”på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten”) inte är tillräckligt klar för att öka parternas förtroende för varandra, och den förordade att formuleringen i artikel 13 i Brysselkonventionen skulle behållas.


44 – Ovan fotnot 9.


45 – Se förslaget till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (ovan fotnot 9), s. 14 i den svenska språkversionen.


46 – Förslaget till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (ovan fotnot 9), s. 14 och 15 i den svenska språkversionen.


47 – För en kritisk analys av kriteriet om ”riktad” verksamhet i väsentlig omfattning, se i doktrinen exempelvis Farah, Y., ”Allocation of jurisdiction and the internet in EU law”, European Law Review, nr 2/2008, s. 267.


48 – Förslaget till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(1999) 348 – C5-0169/1999 – 1999/0154(CNS)) (EGT C 146, 2001, s. 94), ändringsförslag 37 till artikel 15. Ursprungligen föreslogs i parlamentet en mycket vidare formulering, enligt vilken kriteriet om ”riktad” verksamhet skulle ersättas med rekvisitet att ett distansavtal har ingåtts med en konsument som har hemvist i en annan medlemsstat. Se betänkandet om förslaget till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(1999) 348 – C5-0169/1999 – 1999/0154(CNS)), ändringsförslag 23 till artikel 15. Detta ändringsförslag antogs dock inte av parlamentet; se resultatet av omröstningarna avseende ändringsförslag 23 (EGT C 146, 2001, s. 41).


49 – I motiveringen angav kommissionen att redan det faktum att det har ingåtts ett konsumentavtal i sig är en klar indikation på att näringsidkaren har riktat sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist (se det ändrade förslaget till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(2000) 689 slutlig), s. 6 i den svenska språkversionen). Kommissionens motivering tyder på att det faktum att det finns en (passiv) webbplats räcker för att domstolsbehörigheten ska fastställas på grundval av specialbestämmelserna för konsumentavtal. För en kritisk analys i doktrinen, se Øren, a.a. (ovan fotnot 4), s. 682 och 683.


50 – Se rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artiklarna 15 och 73 i förordning nr 44/2001 (ovan fotnot 10).


51 – Inom ramen för den systematiska tolkningen vill jag även tillägga att – som kommissionen har påpekat – vid tolkningen av begreppet ”riktad” verksamhet i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är riktlinjerna om vertikala begränsningar (EGT C 291, 2000, s. 1) inte relevanta, och inte heller förslaget till ändring av riktlinjerna om vertikala begränsningar (SEK(2009) 946), enligt vilka reklam och försäljning på Internet anses utgöra ”passiv” försäljning (se punkterna 50 och 51 i de riktlinjer som för närvarande är i kraft och punkterna 51 och 52 i förslaget till ändring av riktlinjerna, jämförda med artikel 4 b i kommissionens förordning (EG) nr 2790/1999 av den 22 december 1999 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden (EGT L 336, s. 21) och artikel 4 b i förslaget till ändring av förordningen (C(2009) 5365/2)). Viss försäljning definieras som ”passiv” i syfte att förhindra att leverantören begränsar den typen av försäljning till enbart ett område eller till enbart vissa användargrupper och därigenom överträder artikel 81 EG. Syftet med artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är dock ett helt annat, nämligen att införa bestämmelser för att fastställa domstolsbehörigheten som är mer förmånliga för konsumenten, vilken är den svagare parten i avtalsförhållandet.


52 – Jag vill tillägga att det i motiveringen till förslaget till Rom I-förordningen anges att de webbplatser varigenom näringsidkaren riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist ”inte nödvändigtvis [är] interaktiva” och att även en webbplats där kunderna uppmanas att skicka sina beställningar via fax syftar till att ingå distansavtal. Detta argument stöder ståndpunkten att den riktade verksamheten inte behöver vara begränsad till enbart interaktiva webbplatser, utan att begreppet ska vara mer omfattande.


53 – I doktrinen se även exempelvis Gaudemet-Tallon, Compétence et exécution…, a.a. (ovan fotnot 4), s. 230, punkt 286, Geimer, R., Schütze, R.A., Europäisches Zivilverfahrensrecht: Kommentar zur EuGVVO, EuEheVO, EuZustellungsVO, EuInsVO, EuVTVO, zum Lugano-Übereinkommen und zum nationalen Kompetenz- und Anerkennungsrecht, 3:e upplagan, Beck, München, 2010, s. 335, punkt 38, Droz, G., Gaudemet-Tallon, H., ”La transformation de la Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968 en Règlement du Conseil concernant la compétence judiciaire, la reconnaissance et l’exécution des décisions en matière civile et commerciale”, Revue critique de droit international privé, nr 4/2001, s. 638, punkt 45, och Sinay-Cytermann, A., ”La protection de la partie faible en droit international privé”, i Mélanges en l’honneur de Paul Lagarde – Le droit international privé : esprit et méthodes, Dalloz, Paris, 2005, s. 743.


54 – I doktrinen se exempelvis även Kropholler, a.a. (fotnot 20), s. 231, punkt 24, vilken påpekar att en passiv webbplats som inte bara innehåller reklam, utan som även innehåller en anmodan om att ingå avtal per post, e-post, fax eller telefon, i rättsligt hänseende ska behandlas på samma sätt som en interaktiv webbplats. Se även Mankowski, ”Neues zum ’Ausrichten’…”, a.a. (ovan fotnot 4), s. 239 och följande sidor, Montero, a.a. (ovan fotnot 4), s. 334, Geimer/Schütze, a.a. (ovan fotnot 53), s. 335, punkt 38, och Gaudemet-Tallon, H., ”Le juge compétent”, a.a. (ovan fotnot 33), s. 228.


55 – I ett förfarande avseende en begäran om förhandsavgörande, ett förfarande som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, är det den nationella domstolen som ska bedöma omständigheterna i målet. Se i det avseendet exempelvis dom av den 18 december 2007 i mål C-341/05, Laval un Partneri (REG 2007, s. I-11767), punkt 45, av den 22 oktober 2009 i de förenade målen C-261/08 och C-348/08, Zurita García m.fl. (REG 2009, s. I-0000), punkt 34, och av den 16 juli 2009 i mål C-537/07, Gómez-Limón Sánchez-Camacho (REG 2009, s. I-0000), punkt 24.


56 – Om näringsidkaren till exempel tillhandahåller de konsumenter som har hemvist i näringsidkarens egen stat ett telefonnummer för betalsamtal, medan näringsidkaren anger ett normalt telefonnummer med landsnummer för konsumenter i utlandet.


57 – I fråga om hotelltjänster finns exempelvis valmöjligheten ”sök/boka”, vilken gör det möjligt att kontrollera tillgången på rum under en viss period.


58 – Mot bakgrund av dom av den 16 oktober 2008 i mål C-298/07, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände (REG 2008, s. I-7841), punkt 40 och domslutet, ska artikel 5.1 c i direktivet om elektronisk handel tolkas på så sätt att en tjänsteleverantör är skyldig att förutom sin e-postadress tillhandahålla tjänstemottagare – innan avtal ingås med dem – andra uppgifter som möjliggör snabb kontakt och direkt och effektiv kommunikation.


59 – Näringsidkaren kan exempelvis ange på sin webbplats att han har haft kunder från flera medlemsstater eller på webbplatsen återge kommentarer från kunder som kommer från olika medlemsstater.


60 – Se även i doktrinen Geimer/Schütze, a.a. (fotnot 53), s. 335, punkt 38.


61 – För en sådan tolkning i doktrinen, se exempelvis Farah, a.a. (ovan fotnot 47), s. 267.


62 – Se rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artiklarna 15 och 73 i förordning nr 44/2001 (ovan fotnot 10).


63 – Se även Nielsen, a.a. (ovan fotnot 20), s. 317, punkt 35, som anser att en webbplats som har inrättats i Sverige riktar sig till Sverige och inte till Spanien. Se även Vasiljeva, K., ”1968 Brussels Convention and EU Council Regulation no 44/2001: jurisdiction in consumer contracts concluded online”, European Law Journal, nr 1/2004, s. 133.


64 – Detta har i doktrinen även påpekats av Øren, a.a. (ovan fotnot 4), s. 690.


65 – Som exempelvis engelska.


66 – Som exempelvis tyska i Tyskland och Österrike.


67 – Om exempelvis en estnisk näringsidkare har en webbplats på estniska, men det på webbplatsen finns möjlighet att byta språk till finska, tyder det på att näringsidkaren riktar sin verksamhet även till Finland. I samband med språkkriteriet uppkommer givetvis även frågan huruvida en näringsidkare på vars webbplats det går att byta språk till engelska automatiskt riktar sin verksamhet till alla andra medlemsstater, med hänsyn till den utbredda användningen av engelska som andraspråk. Enligt min mening är det uppenbart att möjligheten att byta språk på webbplatsen till engelska utgör ett starkt bevis för att näringsidkaren riktar sin verksamhet även till alla andra medlemsstater, men det är i sig inte tillräckligt. Vid bedömningen av huruvida näringsidkaren riktar sin verksamhet till andra medlemsstater ska under alla omständigheter även andra kriterier tas i beaktande.


68 – Det rör sig om så kallade country-code top-level domains, som till exempel domänerna at, fr, de eller co.uk.


69 – Se även i doktrinen Øren, a.a. (ovan fotnot 4), s. 690, fotnot 105.


70 – Exempelvis domänerna com, net, org eller eu.


71 – Exempelvis kan till och med en konditor, vilken traditionellt sett tillhandahåller sina tjänster inom ett begränsat geografiskt område, sälja vissa produkter via en webbplats och skicka dessa till utlandet.


72 – Frisörtjänster är till exempel huvudsakligen av lokal karaktär, men i områden nära gränsen till ett annat land är det under alla omständigheter möjligt att tjänsteleverantören då och då har även utländska kunder.


73 – Se även Øren, a.a. (ovan fotnot 4), s. 687.


74 – Se punkt 66 och fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande.


75 – Förutom att uttryckligen ange att verksamheten inte är ”riktad” till vissa medlemsstater finns det även en möjlighet för näringsidkaren att på teknisk väg hindra konsumenter från vissa medlemsstater att få tillgång till näringsidkarens webbplats. Se i doktrinen Nielsen, a.a. (ovan fotnot 20), s. 317, punkt 35, och Gaudemet-Tallon, H., ”Le juge compétent”, a.a. (ovan fotnot 33), s. 227.


76 – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, s. 1). Det är riktigt att förordningens tillämpningsområde enligt artikel 2.1 i förordningen är begränsat till mål där värdet av en fordran, exklusive ränta, inte överstiger 2 000 euro och att det således inte är möjligt att tillämpa förordningen i förevarande mål. Jag anser dock att det är möjligt att tillämpa förordningen i flertalet av de tvister som avser konsumentavtal. I de mål där värdet av en fordran, exklusive ränta, inte överstiger 2 000 euro har förfarandet väsentligen förenklats, eftersom förfarandet i regel är skriftligt (enligt artikel 5.1 i förordningen ska domstolen hålla en muntlig förhandling, om den anser att detta är nödvändigt eller om en part begär det) och det inte är obligatoriskt att företrädas av en advokat eller annan jurist (artikel 10).


77 – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, s. 1).


78 – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, s. 15).


79 – Artiklarna 32–56 i förordning nr 44/2001.


80 – Se i det avseendet artikel 1 i förordning nr 861/2007 och artikel 1.1 a i förordning nr 1896/2006.


81 – Vad beträffar fri rörlighet för betalningsförelägganden, se artikel 1.1 b i förordning nr 1896/2006. Vad beträffar fri rörlighet för domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar, se artikel 1 i förordning nr 805/2004. Vad beträffar syftet med förordning nr 44/2001, se skäl 2 i nämnda förordning, där det anges att ”[v]issa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl”, och att det därför är nödvändigt ”att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”.


82 – Dessutom har Nielsen, a.a. (ovan fotnot 20), s. 316, punkt 30, med fog framhållit att konsumenterna skulle vara mer benägna att göra köp på Internet om de hade ett rimligt processuellt skydd och visste att de kunde väckta talan i den medlemsstat där de har hemvist.


83 – Enligt artikel 3.2 i tjänstedirektivet ”rör [direktivet] inte den internationella privaträtten, i synnerhet de regler som styr vilken lag som skall tillämpas på avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser, inbegripet sådana som garanterar att konsumenter omfattas av det konsumentskydd som fastställs i gällande konsumentlagstiftning i deras medlemsstater”. Av lydelsen i denna artikel skulle man enkelt kunna utläsa att detta endast syftar på de bestämmelser som styr vilken lag som ska tillämpas på avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser, men i dokumentet ”Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet” (http://ec.europa.eu/internal_market/services/services-dir/proposal_en.htm#handbook, s. 16 i den svenska språkversionen) angav kommissionen, med avseende på denna artikel, att tjänstedirektivet inte avser domstolarnas jurisdiktion, eftersom sådana frågor regleras av förordning nr 44/2001.


84 – Jag vill tillägga att i skäl 95 i tjänstedirektivet anges som exempel på sådana objektiva faktorer bland annat högre faktiska kostnader på grund av avstånd eller tekniska detaljer i samband med tillhandahållandet, olika marknadsvillkor, exempelvis säsongsberoende högre eller lägre efterfrågan, olika semesterperioder i medlemsstaterna och olika konkurrenters prissättning eller större risktagande på grund av att bestämmelserna skiljer sig från dem i etableringsmedlemsstaten.


85 – I doktrinen har samma sak även gjorts gällande av exempelvis Geimer/Schütze, a.a. (ovan fotnot 53), s. 335, punkt 38, Micklitz, H.-W., Rott, P., ”Vergemeinschaftung des EuGVÜ in der Verordnung (EG) Nr. 44/2001”, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, nr 11/2001, s. 331, Beraudo, J.-P., ”Actualité: le règlement (CE) du Conseil du 22 décembre 2000 concernant la compétence judiciaire, la reconnaissance et l’exécution des décisions en matière civile ou commerciale”, JurisClasseur procédure civile, 2002, häfte 52, punkt 32, och Fawcett, J.J., Harris, J.M., Bridge, M., International Sale of Goods in the Conflict of Laws, Oxford University Press, Oxford, 2005, s. 501, punkt 10.16.