TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 17 februari 2017 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra spridning av kärnmaterial – Frysning av tillgångar – Invändning om rättsstridighet – Rättslig grund – Maktmissbruk – Rätten till försvar – Berättade förväntningar – Rättssäkerhet – Ne bis in idem – Rättskraft – Proportionalitet – Uppenbart oriktig bedömning – Grundläggande rättigheter”

I de förenade målen T‑14/14 och T‑87/14,

Islamic Republic of Iran Shipping Lines, Teheran (Iran), och övriga sökande som anges i bilagan, företrädda av F. Randolph, QC, P. Pantelis, solicitor, M. Lester, barrister och M. Taher, solicitor,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och V. Piessevaux, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Gauci och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,

intervenient i mål T‑87/14

Angående, i mål T‑14/14, en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av rådets beslut 2013/497/Gusp av den 10 oktober 2013 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 272, 2013, s. 46), och av rådets förordning (EU) nr 971/2013 av den 10 oktober 2013 om ändring av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 272, 2013, s. 1), såvitt dessa rättsakter rör sökandena, samt, i mål T‑87/14, en talan med dels ett yrkande enligt artikel 277 FEUF om att tribunalen ska fastställa att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 inte får tillämpas, dels ett yrkande enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av rådets beslut 2013/685/Gusp av den 26 november 2013 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 316, 2013, s. 46), och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1203/2013 av den 26 november 2013 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 316, 2013, s. 1), i den del dessa rättsakter rör sökandena,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Pelikánová (referent) och E. Buttigieg,

justitiesekreterare: handläggaren L. Grzegorczyk,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 juli 2016,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökandena i målen utgörs av rederiet Islamic Republic of Iran Shipping Lines (nedan kallad IRISL), som är Islamiska republiken Irans rederi samt tio andra enheter som anges i bilagan. Sökandena är iranska bolag med undantag av IRISL Europe GmbH som är ett tyskt bolag. Samtliga är verksamma inom sjötransportsektorn.

2        De aktuella målen rör de restriktiva åtgärder som införts i syfte att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallat spridning av kärnmaterial).

3        Den 26 juli 2010 togs sökandena upp i förteckningen i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 3010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39).

4        Följaktligen upptogs sökandena i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1), i enlighet med rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, 2010, s. 25).

5        Den omständigheten att IRISL togs upp i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 grundades på följande skäl, som väsentligen är identiska med dem som anges i bilaga V till förordning nr 423/2007:

”IRISL har medverkat till transporter av laster med militär koppling, däribland förbjuden last från Iran. Tre sådana incidenter omfattade tydliga förbrytelser som rapporterades till sanktionskommittén vid [Förenta nationernas] säkerhetsråd. IRISL:s koppling till spridning var sådan att [Förenta nationernas] säkerhetsråd uppmanade stater att göra inspektioner av IRISL-fartyg, under förutsättning att det finns rimliga skäl att tro att fartyget transporterar förbjuden materiel, i resolutionerna 1803 och 1929 från [Förenta nationernas] säkerhetsråd.”

6        Upptagandet av de övriga sökandena i förteckningen motiverades av att det rörde sig om bolag som innehades eller kontrollerades av IRISL eller som agerade på dess vägnar.

7        Förordning nr 423/2007 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 281, 2010, s. 1). Förordning nr 961/2010 upphävdes sedan genom förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L88, 2012, s. 1). Sökandena togs upp i den förteckning som finns i bilaga IX till förordning nr 267/2012 och motiveringen till att de hade upptagits i förteckningen ändrades inte.

8        Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 oktober 2010 väckte sökandena talan om ogiltigförklaring av upptagandet av dem i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga V till förordning nr 423/2007. Under förfarandets gång justerade de sina yrkanden till att särskilt avse ogiltigförklaring av upptagandet av deras namn i bilaga IX till förordning nr 267/2012.

9        Genom dom av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T‑489/10, EU:T:2013:453) (nedan kallad IRISL-domen), biföll tribunalen sökandenas talan.

10      Inledningsvis konstaterade tribunalen att Europeiska unionens råd inte i tillräcklig utsträckning hade motiverat sitt påstående att IRISL, genom det agerande som rederiet kritiserats för, hade bistått en person, en enhet eller en organisation som fanns upptagen i en förteckning med att bryta mot relevanta unionsrättsliga bestämmelser och tillämpliga resolutioner av Förenta nationernas säkerhetsråd (nedan kallat säkerhetsrådet), i den mening som avses i artikel 20.1 b i beslut 2010/413, artikel 16.2 b i förordning nr 961/2010 och artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012. Vidare fann tribunalen att rådet inte hade styrkt att IRISL, genom att vid tre tillfällen ha transporterat laster med militär materiel i strid med förbudet i punkt 5 i säkerhetsrådets resolution 1747 (2007), hade gett stöd till spridning av kärnmaterial, i den mening som avses i artikel 20.1 b i beslut 2010/413, artikel 7.2 i förordning nr 423/2007, artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 och artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012. Slutligen ansåg tribunalen att även om det antogs att de andra sökandena faktiskt ägdes eller kontrollerades av IRISL, eller hade agerat för dess räkning, rättfärdigade detta inte att restriktiva åtgärder vidtogs och bibehölls gentemot dessa. Det hade nämligen inte på ett giltigt sätt fastställts att IRISL gett stöd till spridning av kärnmaterial.

11      Genom rådets beslut 2013/497/Gusp av den 10 oktober 2013 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 272, 2013, s. 46), ersatte rådet artikel 20.1 b i beslut 2010/413 med följande text som föreskriver frysning av följande personers och enheters tillgångar:

”De personer och enheter som inte omfattas av bilaga I och som är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet eller till utvecklingen av system för kärnvapenbärare, inklusive genom att medverka i upphandling av förbjudna artiklar och varor och förbjuden utrustning, materiel och teknik, och de personer eller enheter som agerar på deras vägnar eller på deras uppdrag, eller de enheter som ägs eller kontrolleras av dem, inbegripet genom olagliga medel, samt personer och enheter som har kringgått eller brutit mot bestämmelserna i [säkerhetsrådets] resolutioner 1737 (2006), 1747 (2007), 1803 (2008) och 1929 (2010) eller i detta beslut, eller bistått angivna personer eller enheter med att kringgå eller bryta mot dessa, samt andra funktionärer och enheter inom Islamiska revolutionsgardet och [IRISL] liksom enheter som ägs eller kontrolleras av dem eller personer och enheter som agerar på deras vägnar, eller personer och enheter som tillhandahåller Islamiska revolutionsgardet och [IRISL], eller enheter som ägs eller kontrolleras av dem eller som agerar på deras vägnar, försäkringar eller andra nödvändiga tjänster, enligt förteckningen i bilaga II.”

12      Genom förordning (EU) nr 971/2013 av den 10 oktober 2013 om ändring av förordning nr 267/2012 (EUT L 272, 2013, s. 1) ersatte rådet följaktligen artikel 23.2 b och e i förordning nr 267/2012 med följande text som föreskriver frysning av tillgångar tillhörande följande personer, enheter och organisationer beträffande vilka det har fastställts att de:

”b)      är en fysisk eller juridisk person, en enhet eller ett organ som har kringgått eller brutit mot eller hjälpt förtecknade personer, enheter eller organ att kringgå eller bryta mot bestämmelserna i denna förordning, [beslut 2010/413] eller i [säkerhetsrådets] resolutioner 1737 (2006), 1747 (2007), 1803 (2008) och 1929 (2010),

…

e)      är en juridisk person, enhet eller ett organ som ägs eller kontrolleras av [IRISL], eller en fysisk eller juridisk person, enhet eller ett organ som agerar på dess vägnar, eller en fysisk eller juridisk person, enhet eller ett organ som tillhandahåller försäkring eller andra väsentliga tjänster till IRISL, eller till enheter som ägs eller kontrolleras av det eller som agerar på dess vägnar.”

13      Genom skrivelse av den 22 oktober 2013 meddelade rådet IRISL att det ansåg att rederiet hade medverkat till transporter av materiel med vapenkopplingar från Iran, med åsidosättande av punkt 5 i säkerhetsrådets resolution 1747 (2007), och att det därför uppfyllde kriterierna i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012 angående personer och enheter som har kringgått eller brutit mot vissa av säkerhetsrådets resolutioner. Rådet delgav följaktligen rederiet sin avsikt att ta upp det i förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga IX till förordning nr 267/2012 över de personer och enheter som omfattades av de restriktiva åtgärderna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna).

14      Genom skrivelser av den 22 oktober och den 30 oktober 2013 upplyste rådet var och en av de övriga sökandena om att det av olika skäl ansåg att dessa uppfyllde kriterierna i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012 angående enheter som ägs eller kontrolleras av IRISL, agerar på dess vägnar eller tillhandahåller väsentliga tjänster till IRISL (nedan kallade kriterierna angående enheter med band till IRISL). Rådet delgav således de övriga sökandena sin avsikt att ta upp dem i de omtvistade förteckningarna.

15      Genom skrivelse av den 15 november 2013 anförde IRISL i sitt svar till rådet att det till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), var rättsstridigt att med stöd av samma påståenden om de faktiska omständigheterna på nytt uppta rederiet i de omtvistade förteckningarna. Rederiet underströk att det hade lagt fram bevis för att det aldrig varit inblandat i spridning av kärnmaterial och att det inte är befraktare utan transportör och att det därför inte kan känna till vad den last som transporteras med dess fartyg innehåller och följaktligen inte kan hållas ansvarigt för den. IRISL begärde att rådet skulle översända de handlingar och den information som låg till grund för beslutet att på nytt uppta rederiet i nämnda bilagor.

16      Genom skrivelser av den 15 november och den 19 november 2013, besvarade var och en av sökandena rådets skrivelser och uppgav anledningen till att de ansåg att det till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), var rättsstridigt att på nytt uppta dem i de omtvistade förteckningarna. De begärde att rådet skulle översända de handlingar och den information som låg till grund för beslutet att på nytt uppta dem i nämnda bilagor.

17      Genom rådets beslut 2013/685/Gusp av den 26 november 2013 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 316, 2013, s. 46), blev sökandena på nytt uppförda på förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413.

18      I konsekvens härmed blev sökandena på nytt uppförda på förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012, genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1203/2013 av den 26 november 2013 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 316, 2013, s. 1).

19      Sökanden upptogs på nytt i de omtvistade förteckningarna med följande motivering:

”IRISL har medverkat i transport av materiel med vapenkopplingar från Iran i strid med förbudet i punkt 5 i [säkerhetsrådets] resolution 1747 (2007). Tre tydliga kränkningar rapporterades till [säkerhetsrådets] kommitté för sanktioner mot Iran under 2009.”

20      De övriga sökandena upptogs i de omtvistade förteckningarna med följande motivering,

–        såvitt angår Hafize Darya Shipping Co.: ”[Hafiz Darya Shipping Lines (HDSL)] har tagit över ett antal fartyg från [IRISL] som verklig ägare. Därmed agerar HDSL på IRISL:s vägnar”,

–        såvitt angår Khazar Shipping Lines Co.: ”Khazar Shipping Lines ägs av IRISL”,

–        såvitt angår IRISL Europe: ”IRISL Europe GmbH (Hamburg) ägs av IRISL”,

–        såvitt angår Qeshm Marine Services & Engineering Co., tidigare IRISL Marine Services and Engineering Co.: ”IRISL Marine Services and Engineering Company kontrolleras av IRISL”,

–        såvitt angår Irano Misr Shipping Co.: ”Irano Misr Shipping Company tillhandahåller IRISL nödvändiga tjänster i egenskap av agent för IRISL i Egypten”,

–        såvitt angår Safiran Payam Darya Shipping Co.: ”Safiran Payam Darya (SAPID) har tagit över ett antal fartyg från [IRISL] som verklig ägare. Därmed agerar rederiet på IRISL:s vägnar”,

–        såvitt angår Marine Information Technology Development Co., tidigare Shipping Computer Services Co.: ”Shipping Computer Services Company kontrolleras av IRISL”,

–        såvitt angår Rahbaran Omid Darya Ship Management Co., även känt som Soroush Sarzamin Asatir (SSA): ”Soroush Sarzamin Asatir (SSA) står för driften och förvaltningen av ett antal fartyg tillhörande [IRISL]. Därmed agerar rederiet på IRISL:s vägnar och tillhandahåller nödvändiga tjänster till IRISL”,

–        såvitt angår Hoopad Darya Shipping Agency, även känt som South Way Shipping Agency Co. Ltd: ”South Way Shipping Agency Co Ltd förvaltar containerterminalverksamhet i Iran och tillhandahåller fartygspersonaltjänster i Bandar Abbas på IRISL:s vägnar. Därmed agerar South Way Shipping Agency Co Ltd på IRISL:s vägnar”.

–        vad gäller fråga om Valfajr Shipping Line Co.: ”Valfajr 8^th Shipping Line ägs av IRISL”.

21      Genom skrivelse av den 27 november 2013 underrättade rådet IRISL om sitt beslut att på nytt ta upp rederiet i de omtvistade förteckningarna och besvarade dess ansökan om att få tillgång till handlingarna i ärendet. Rådet anförde att det genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 hade införts ett kriterium, till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), vilket gällde personer och enheter som kringgått eller brutit mot bestämmelser i relevanta resolutioner av säkerhetsrådet, vilket möjliggjorde att rådet att på nytt kunde uppta IRISL i de omtvistade förteckningarna. Rådet avfärdade IRISL:s påstående att rederiet inte kände till vad den last som transporterades med dess fartyg innehöll och följaktligen inte kunde hållas ansvarigt för den. Rådet tillade att eftersom IRISL ägdes av den iranska regeringen och var det största iranska rederiet, förelåg det en uppenbar risk för att dess fartyg skulle användas för att transportera förbjudna ämnen och förbjuden materiel, i strid med relevanta resolutioner av säkerhetsrådet. Rådet framhöll även att det ankom på IRISL att vidta alla åtgärder som stod i dess makt, till och med sådana som går utöver sedvanlig praxis i sjötransportsektorn, för att förhindra att dess fartyg användes för att transportera förbjuden materiel. Enligt rådet hade flera tydliga kränkningar, i vilka IRISL:s fartyg deltagit, rapporterats till [Förenta nationernas] kommitté för sanktioner mot Iran (nedan kallad sanktionskommittén).

22      Genom skrivelser av den 27 november 2013, underrättade rådet var och en av de övriga sökandena om sitt beslut att på nytt ta upp dem i de omtvistade förteckningarna och besvarade deras ansökan om att få tillgång till handlingarna i ärendet. Rådet meddelade att IRISL uppfyllde det nya kriterium som införts genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 och på grundval härav hade upptagits på nytt ta upp i de omtvistade förteckningarna. Följaktligen var det även motiverat att på nytt de övriga sökandena i förteckningarna, i och med att de ägdes eller kontrollerades av IRISL, agerade på dess vägnar eller tillhandahöll väsentliga tjänster till IRISL.

 Förfarandet och parternas yrkanden

23      Sökandena har väckt talan i de aktuella målen genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 6 januari och den 7 februari 2014.

24      Europeiska kommissionen ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 maj 2014 om att få intervenera i mål T‑87/14 till stöd för rådets yrkanden. Ordföranden på tribunalens första avdelning beviljade denna interventionsansökan genom beslut av den 1 juli 2014. Kommissionen ingav sin interventionsinlaga den 6 augusti 2014. Sökandena yttrade sig över dessa inlagor inom föreskriven frist.

25      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet.

26      Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler anmodade tribunalen parterna i målen T‑14/14 och T‑87/14 att inge vissa handlingar och att besvara vissa frågor. Parterna i målen efterkom denna anmodan inom föreskriven frist.

27      Efter det att parterna hörts, förenades de aktuella målen vad gäller den muntliga delen av förfarandet och domen genom beslut av den 27 januari 2016.

28      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 12 juli 2016.

29      I mål T‑14/14 har sökandena yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara beslut 2013/497 och förordning nr 961/2010 i de delar som rör dem, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

30      I mål T‑87/14 har sökandena yrkat att tribunalen ska

–        fastställa, med stöd av artikel 277 FEUF, att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 inte får tillämpas,

–        ogiltigförklara beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 i de delar som rör sökandena, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

31      Rådet har i målen T‑14/14 och T‑87/14 yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

32      I mål T‑87/14 har kommissionen yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

 Rättslig bedömning

1.     Mål T‑14/14

33      Sökandena har yrkat att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 ska ogiltigförklaras, såvitt IRISL och andra enheter med band till IRISL nämns i kriterierna för upptagande i förteckningarna i dessa rättsakter över personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna. Sökandena har hävdat att rådet inte hade rätt att i beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 bland kriterierna för upptagande i förteckningarna inbegripa egenskapen av juridisk person, enhet eller ett organ som ägs eller kontrolleras av IRISL, eller en fysisk eller juridisk person, enhet eller ett organ som agerar på dess vägnar, eller en fysisk eller juridisk person, enhet eller ett organ som tillhandahåller försäkring eller andra väsentliga tjänster till IRISL, eller till enheter som ägs eller kontrolleras av det eller som agerar på dess vägnar. De har gjort gällande att rådet till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), varken hade möjlighet att inbegripa eller bibehålla kriterier enligt vilka det uttryckligen åberopas band till IRISL, då tribunalen konstaterat att det var rättsstridigt att uppta IRISL:s namn i förteckningarna och det inte var tillräckligt med ett band till rederiet för att motivera detta.

34      Enligt rättspraxis kan unionsdomstolen när som helst ex officio pröva huruvida det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, till vilka räknas omfattningen av dess behörighet och villkoren för talans upptagande till sakprövning (se dom av den 4 juni 2014, Hemmati/rådet, T‑68/12, ej publicerad, EU:T:2014:349, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

35      I det aktuella målet ska tribunalen ex officio pröva dels huruvida den är behörig att ta ställning till yrkandet om delvis ogiltigförklaring av beslut 2013/497, dels huruvida yrkandet om delvis ogiltigförklaring av förordning nr 971/2013 kan tas upp till sakprövning.

 Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av beslut 2013/497

36      Sökandena åsyftar väsentligen att artikel 1.2 i beslut 2013/497 ska ogiltigförklaras i den del den ersätter artikel 20.1 b i beslut 2010/413.

37      Det ska framhållas att dessa bestämmelser har antagits med stöd av artikel 29 FEU som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) i den mening som avses i artikel 275 FEUF. Enligt artikel 275 andra stycket FEUF jämförd med artikel 256.1 FEUF är dock tribunalen enbart behörig att pröva talan, utformad enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, om kontroll av lagenligheten av beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget. Såsom domstolen har påpekat i fråga om rättsakter antagna med stöd av Gusp är det dessa rättsakters individuella karaktär som enligt ordalydelsen i artikel 275 andra stycket FEUF och artikel 263 fjärde stycket FEUF ger rätt att väcka talan vid unionsdomstolen (dom av den 4 juni 2014, Sina Bank/rådet, T‑67/12, ej publicerad, EU:T:2014:348, punkt 38, och dom av den 4 juni 2014, Hemmati/rådet, T‑68/12, ej publicerad, EU:T:2014:349, punkt 31).

38      De restriktiva åtgärder som föreskrivs i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 är bestämmelser med allmän giltighet eftersom de ska tillämpas på objektivt fastställda situationer och en kategori personer som anges på ett allmänt och abstrakt sätt som ”personer och enheter … enligt förteckningen i bilaga II [till direktiv 2010/413]”. Följaktligen utgör denna bestämmelse i beslut 2010/413 inte beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF. Denna lösning påverkas inte av den omständigheten att sökandena har uppgett att de endast väcker talan om ogiltigförklaring av bestämmelsen i den del den rör dem. Den påverkas inte heller av den omständigheten att IRISL:s namn nämns i bestämmelsen eftersom den inte rör IRISL direkt utan enheter som har band till rederiet, vilka definieras på ett allmänt och abstrakt sätt utifrån objektivt fastställda kriterier. Den omständigheten att bestämmelsen har tillämpats på sökandena förändrar nämligen inte dess karaktär av rättsakt med allmän giltighet. I det aktuella fallet står ”beslut[et] om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer” i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF att finna i den rättsakt genom vilken sökandenas namn på nytt har upptagits i bilaga II till beslut 2010/41, i ändrad lydelse enligt beslut 2013/685, räknat från den 27 november 2013 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2014, Sina Bank/rådet, T‑67/12, ej publicerad, EU:T:2014:348, punkt 39).

39      Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1.2 i beslut 2013/497, i den del den innebär en ändring av artikel 20.1 b i beslut 2010/413, uppfyller således inte kraven enligt reglerna i artikel 275 andra stycket FEUF om tribunalens behörighet. Följaktligen ska yrkandet avvisas då det har framställts vid en domstol som inte är behörig att pröva det.

 Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av förordning nr 971/2013

40      En ansökan ska enligt artikel 76 d i rättegångsreglerna innehålla uppgifter om saken, vilket innebär att saken ska anges med tillräcklig precision för att svaranden på ett ändamålsenligt sätt ska kunna avge sitt svaromål och för att tribunalen ska kunna förstå sökandens yrkanden.

41      Det ska påpekas att sökandena inte uttryckligen har nämnt vilka bestämmelser i förordning nr 971/2013 som de begär att tribunalen att ska ogiltigförklara.

42      Det framgår emellertid av de argument som framförts i ansökan att dessa endast avser ogiltigförklaring av de bestämmelser i förordning nr 971/2013 som rör de kriterier, för upptagande i förteckningar, i vilka IRISL och andra enheter med band till IRISL nämns. Enbart artikel 1 c i förordning nr 971/2013 som ersätter artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012 nämns uttryckligen i ansökan.

43      Det finns således anledning att anse, i likhet med vad rådet gjorde i sitt svaromål, att det enbart är dessa bestämmelser som avses i sökandenas yrkande om ogiltigförklaring. Sökandena har nämligen inte nämnt artikel 1 a i förordning nr 971/2013 som ersätter artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012 och inte ens nämnt kriteriet angående personer och enheter som har kringgått eller brutit mot förordning nr 267/2012, beslut 2010/413 eller säkerhetsrådets resolutioner. De har inte framfört något argument som syftar till att bestrida kriteriets lagenlighet.

44      Sökandena har i repliken invänt mot den tolkningen av ansökan och påstått att även det kriterium som anges i artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012 har bestritts. Det framgår dock av de punkter i ansökan som sökandena har åberopat att de enbart syftar till att kritisera den omständigheten att IRISL på nytt hade upptagits i de omtvistade förteckningarna och inte lagenligheten av det kriterium enligt vilket rederiet upptogs på nytt i förteckningarna.

45      Även om artikel 84.1 i rättegångsreglerna under vissa förhållanden medger att nya grunder åberopas under rättegången, kan denna bestämmelse, enligt fast rättspraxis, under inga omständigheter tolkas så, att sökanden får framställa nya yrkanden vid rätten och på så sätt ändra saken (se beslut av den 30 april 2015, EEB/Kommissionen, T‑250/14, ej publicerad, EU:T:2015:274, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

46      Härav framgår att de nya argument som sökandena har framfört för första gången i sin replik, enligt vilka rådet på ett rättsstridigt sätt utvidgade den kategori personer som kunde upptas eller upptas på nytt i de omtvistade förteckningarna, såtillvida att den omständigheten att personer eller enheter inbegreps som kringgått eller överträtt relevanta resolutioner av säkerhetsrådet, ska betraktas som ett nytt yrkande om ogiltigförklaring av artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012 och de kan därför inte tas upp till sakprövning.

47      Det följer av det ovan anförda att det ska anses att yrkandet om delvis ogiltigförklaring av förordning nr 971/2013 endast avser ogiltigförklaring av artikel 1 c i förordning nr 971/2013 i den del denna artikel ersätter artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012.

48      Det bör observeras att artikel 1 c i förordning nr 971/2013, som ersatte artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012, antogs med stöd av artikel 215 FEUF, i vilken restriktiva åtgärder som rådet antar inom ramen för unionens yttre agerande regleras. Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF jämförd med artikel 256.1 FEUF är tribunalen behörig att pröva och avgöra en talan som väckts av fysiska eller juridiska personer, på de villkor som anges i artikel 263 första och andra stycket FEUF, mot en rättsakt som riktats till dem eller berör dem direkt och personligen samt mot en rättsakt som direkt berör dem och inte medför några genomförandeåtgärder.

49      De restriktiva åtgärder som föreskrivs i artikel 23.2 e i förordning nr 67/2012 är åtgärder med allmän giltighet eftersom de är tillämpliga på objektivt fastställda enheter och organisationer som räknas upp i bilaga IX till förordningen. För att den bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs det att en genomförandeåtgärd, eller med andra ord en rättsakt av individuell karaktär, antas vilken enligt vad som framgår av artikel 46.2 i förordning nr 267/2012 består i att en person eller en enhet upptas eller efter en ny prövning bibehålls i bilaga IX till nämnda förordning. Följaktligen är inte artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012 som sådan en bestämmelse i en rättsakt som sökandena skulle kunna angripa direkt med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Denna lösning påverkas inte av att sökandena har uppgett att de endast angriper denna i den del den rör dem. Den omständigheten att denna bestämmelse har tillämpats på sökandena ändrar inte dess rättsliga karaktär av rättsakt med allmän giltighet (se, analogt, dom av den 4 juni 2014, Sina Bank/rådet, T‑67/12, ej publicerad, EU:T:2014:348, punkt 42). I det aktuella fallet utgörs den individuella rättsakt mot vilken sökandena direkt kan väcka talan, av den rättsakt genom vilken sökandenas namn på nytt upptogs i bilaga IX till förordning nr 961/2010 från och med den 27 november 2013.

50      Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 c i förordning nr 971/2013, genom vilken artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012 ändrats, uppfyller således inte villkoren för upptagande till sakprövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. Yrkandet ska följaktligen avvisas.

51      Det framgår av det ovan anförda att talan i mål T‑14/14 ska anses ha väckts vid en domstol som saknar behörighet att pröva talan, såvitt den syftar till delvis ogiltigförklaring av beslut 2013/497, och att den inte kan tas upp till sakprövning, såvitt den syftar till delvis ogiltigförklaring av förordning nr 971/2013.

2.     Mål T‑87/14

52      Sökandena har genom sitt första yrkande framställt en invändning om rättsstridighet med stöd av artikel 277 FEUF avseende beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 och har genom sitt andra yrkande yrkat ogiltigförklaring av beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, såvitt dessa rättsakter angår dem.

 Invändningen om rättsstridighet

53      Sökandena har gjort gällande att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 som fastställer de kriterier med stöd av vilka sökandena har upptagits i de omtvistade förteckningarna, är rättsstridiga och följaktligen med stöd av artikel 277 FEUF ska förklaras inte kunna tillämpas. De har kritiserat rådet för att det när det antog beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013, till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), ändrade kriterierna i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 b och e i förordning nr 267/2012, för att kunna på nytt uppta dem i de omtvistade förteckningarna.

54      Sökandena har hävdat att i och med att tribunalen, i domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), fann att inte någon av dem hade gett sitt stöd till spridning av kärnmaterial, borde rådet ha tagit bort de kriterier som nämner IRISL. De kriterier som rådet införde i beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 är oproportionerliga, innebär ett åsidosättande av artikel 215 FEUF, och syftar till att kringgå denna dom genom att de möjliggör att deras namn upptas retroaktivt i de omtvistade förteckningarna.

55      Enligt fast rättspraxis ger artikel 277 FEUF uttryck för en allmän princip som innebär att alla parter tillförsäkras en rätt att, i syfte att få en rättsakt som berör dem direkt och personligen ogiltigförklarad, bestrida giltigheten av institutionernas tidigare rättsakter, vilka utgör den rättsliga grunden för den angripna rättsakten, om denna part inte hade rätt att med stöd av artikel 263 FEUF väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vilka parten sålunda får utstå följderna av utan att ha varit i stånd att begära att de skulle ogiltigförklaras (dom av den 25 april 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, T‑526/10, EU:T:2013:215, punkt 24). Den allmänna rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts ska vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som ifrågasätts och den ifrågavarande allmänna rättsakten (se dom av den 10 juli 2014, Moallem Insurance/rådet, T‑182/13, ej publicerad, EU:T:2014:624, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

56      Vad angår IRISL, togs rederiet upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med stöd av artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012 med motiveringen att det åsidosatte bestämmelser i säkerhetsrådets resolution 1747 (2007).

57      Vad gäller de övriga sökandena, upptogs de i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL.

58      Följaktligen ska det anses att den invändning om rättsstridighet som framställts av sökandena endast kan tas upp till sakprövning i den mån den syftar till att tribunalen ska slå fast dels, i fråga om IRISL, att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 inte får tillämpas såvitt det i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012 har införts ett kriterium som gör det möjligt att frysa tillgångar för personer och enheter som kringgått eller överträtt säkerhetsrådets resolution 1747 (2007) (nedan kallat kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747) dels, i fråga om de övriga sökandena, att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 inte får tillämpas såvitt de har ersatt artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012.

59      Sökandena har till stöd för sin invändning om rättsstridighet avseende beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 i huvudsak åberopat fem grunder av vilka den första avser avsaknad av rättslig grund, den andra, åsidosättande av skyddet för deras berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem och principen om domens rättskraft, den tredje, maktmissbruk, den fjärde, åsidosättande av deras rätt till försvar och den femte, åsidosättande av deras grundläggande rättigheter, bland annat rätten till egendom och rätten till respekt för deras goda namn och rykte.

 Den första grunden: Avsaknad av rättslig grund

60      Sökandena har gjort gällande att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 saknar rättslig grund. Rådet har inte uppgett att den ändring av kriterierna som ägde rum år 2013 motiverades av objektiva skäl som hade samband med de restriktiva åtgärder som vidtagits mot det iranska kärntekniska programmet. Artikel 215 FEUF tillåter dock endast att restriktiva åtgärder vidtas när de är nödvändiga och proportionerliga med hänsyn till det syfte som ska förverkligas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, nämligen att förhindra finansieringen av spridning av kärnmaterial i Iran.

61      Det ska framhållas att den rättsliga grunden för beslut 2013/497 är artikel 29 FEU och den rättsliga grunden för förordning nr 971/2013 är artikel 215 FEUF. Det ska anses att sökandena genom sin första anmärkning i realiteten har gjort gällande att de ändringar som infördes genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

62      Domstolen har vad gäller domstolskontrollen av att proportionalitetsprincipen har iakttagits har slagit fast följande. Unionslagstiftaren ska anses ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där lagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där denne måste göra komplicerade bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på detta område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 120, och dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 77).

63      Det ska även erinras om att beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012 syftar till att hindra spridning av kärnmaterial genom att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att den ska upphöra med de berörda verksamheterna. Detta syfte ingår bland de allmänna ansträngningarna för att bevara internationell fred och säkerhet och är följaktligen legitimt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

64      Det är lämpligt att göra en distinktion mellan det kriterium som tjänat som rättslig grund för att ta upp IRISL i de omtvistade förteckningarna och det kriterium som gäller de övriga sökandena.

–       Angående IRISL

65      Det ska erinras om att rådet till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), ändrade det kriterium som anges i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och det kriterium som anges i artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012, genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013, på ett sådant sätt att det inte längre enbart avser personer och enheter som har bistått en person eller en enhet med att kringgå eller överträda bestämmelser i vissa av säkerhetsrådets resolutioner utan även personer och enheter som själva har kringgått eller överträtt dem.

66      Det ska även erinras om att IRISL upptogs på nytt i de omtvistade förteckningarna, genom beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, med motiveringen att rederiet hade åsidosatt punkt 5 i säkerhetsrådets resolution 1747 (2007).

67      I punkt 5 i säkerhetsrådets resolution 1747 (2007) anges det att säkerhetsrådet ”beslutar att Islamiska republiken Iran varken direkt eller indirekt från sitt territorium eller via sina medborgare eller genom fartyg eller flygplan under dess flagg får tillhandahålla, sälja, eller överföra några vapen eller tillhörande materiel. Samtliga stater ska förbjuda att sådana artiklar förvärvas från Islamiska republiken Iran av deras medborgare, eller med hjälp av fartyg eller flygplan under deras flagg, oavsett om artiklarna har sitt ursprung i Iran.” Säkerhetsrådet har inom ramen för kampen mot spridning av kärnmaterial genom denna resolution utvidgat räckvidden av de restriktiva åtgärderna mot Iran genom att förbjuda förvärv av vapen och tillhörande materiel från Iran. Resolutionens ändamål är att säkerställa att Irans kärntekniska program uteslutande har fredliga syften och att förhindra att Iran utvecklar teknik som kan läggas till grund för dess kärnvapen- och missilprogram.

68      Det ska framhållas att säkerhetsrådets resolution 1747 (2007) nämns i skäl 2 i beslut 2010/413. Lydelsen av och föremålet för en säkerhetsrådsresolution ska även beaktas vid tolkningen av de allmänna unionsrättsliga regler om vidtagande av restriktiva åtgärder som syftar till att genomföra resolutionen (dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 104).

69      I motsats till vad sökandena har påstått är syftet med de restriktiva åtgärderna mot Iran inte enbart att förhindra finansieringen av spridning av kärnmaterial i Iran, utan mer allmänt att utöva påtryckningar mot Iran för att denna stat ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare.

70      Det kriterium som infördes genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013, som föreskriver frysning av tillgångar för personer som med åsidosättande av resolution 1747 (2007) har deltagit i leveranser, försäljning eller överföring av vapen eller tillhörande materiel, ingår i ett juridiskt sammanhang som klart avgränsas av de syften som eftersträvas med bestämmelserna om restriktiva åtgärder mot Iran.

71      I enlighet med den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 62 ska följaktligen kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747 betraktas som lämpligt med hänsyn till syftet med beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012 som är att bekämpa spridning av kärnmaterial och kriteriet överensstämmer således med proportionalitetsprincipen.

72      Vidare ska det framhållas att tribunalen redan har slagit fast att ett beslut om frysning av penningmedel och ekonomiska resurser tillhörande en enhet som hjälpt en person eller en enhet som finns upptagen i en förteckning att överträda bestämmelserna i beslut 2010/413, förordning nr 961/2010, förordning nr 267/2012 eller i säkerhetsrådets resolutioner 1737 (2006), 1747 (2007), 1803 (2008) och 1929 (2010) eller att kringgå dem, är förbunden med det syfte som anges i beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012, vilket har nämnts ovan i punkt 63. Tribunalen ansåg att under dessa förhållanden var frysning av penningmedel och ekonomiska resurser tillhörande enheter i fråga om vilka det var utrett att de tillhandahöll sådan hjälp åt en bestämd enhet nödvändig och lämplig för att säkerställa att det system med restriktiva åtgärder som upprättats genom beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012 var effektivt och för att garantera att åtgärderna inte skulle kunna kringgås (dom av den 6 september 2013, Europäisch-Iranische Handelsbank/rådet, T‑434/11, EU:T:2013:405, punkt 192).

73      Detsamma gäller i än högre grad kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747.

–       Angående de övriga sökandena

74      Vad beträffar kriterierna angående enheter med band till IRISL, ska det först framhållas att sökandena inte specifikt har anfört att kriterierna inte skulle vara proportionerliga i förhållande till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens syften.

75      Domstolen har redan slagit fast att när tillgångarna hos en enhet, avseende vilken det har fastställts att den deltar i spridning av kärnmaterial, fryses föreligger det en icke försumbar risk att denna enhet utövar påtryckningar på de enheter som den äger eller kontrollerar för att kringgå verkan av de åtgärder som har vidtagits mot den själv, varför frysningen av dessa enheters tillgångar är nödvändig och ändamålsenlig för att säkerställa att de åtgärder som har beslutats är effektiva och att de inte kringgås (dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 58).

76      Det finns anledning att anse att denna risk för kringgående även föreligger när en enhet vars tillgångar är frysta delegerar vissa delar av sin verksamhet till andra företag eller andra enheter som, även om de inte innehas av denna enhet, agerar på dess vägnar eller bedriver viss väsentlig verksamhet i dess namn.

77      Härav följer att kriterierna angående enheter med band till IRISL inte är godtyckliga utan har antagits av rådet inom ramen för det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som rådet tillerkänns och grundas på en inte försumbar risk för att en enhet vars tillgångar är frysta kringgår de restriktiva åtgärderna. Dessa kriterier måste betraktas som förenliga med proportionalitetsprincipen.

78      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av skyddet för sökandenas berättigade förväntningar samt av rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem och principen om domens rättskraft

79      Sökandena har gjort gällande att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 åsidosätter skyddet för deras berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem och principen om domens rättskraft. De anser att rådet till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), inte kunde inbegripa nya kriterier för att göra det möjligt att ta upp sökandena i de omtvistade förteckningarna.

80      För det första ska det erinras om att tribunalen, även om den i denna dom ogiltigförklarade upptagandet av sökandena i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga IX till förordning nr 267/2012, däremot inte prövade huruvida kriterierna i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 a och b i förordning nr 267/2012 var giltiga i deras på de faktiska omständigheterna i det aktuella målet tillämpliga lydelse.

81      Det är således med orätt som sökandena har hävdat att rådet, till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), borde ha tagit bort de kriterier som angick IRISL och att rådet inte kunde behålla kriterierna angående enheter med band till IRISL.

82      Därefter fann tribunalen, i punkt 64 i den domen, att om rådet i detta hänseende anser att den tillämpliga regleringen inte gör det möjligt för rådet att agera på ett tillräckligt effektivt sätt för att bekämpa spridning av kärnmaterial, är det tillåtet för rådet att i sin roll som lagstiftare, med förbehåll för unionsdomstolens laglighetskontroll, anpassa regleringen för att utöka de möjliga situationer då restriktiva åtgärder kan vidtas.

83      Även om det är sant att tribunalen, i domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), beslutade att rättsverkningarna av upptagandet av sökandenas namn i de omtvistade förteckningarna skulle bestå till dess att den frist som avses i artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol hade löpt ut, med avvikelse från artikel 280 FEUF, det vill säga till dess den frist för överklagande som anges i artikel 56 första stycket i nämnda stadga hade löpt ut, är det likväl så att nämnda upptagande avlägsnades retroaktivt från rättsordningen som om det aldrig hade existerat när nämnda frist löpte ut (se dom av den 24 maj 2016, Good Luck Shipping/rådet, T‑423/13 och T‑64/14, EU:T:2016:308, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

84      Tribunalen får nämligen fastställa en tidsfrist under vilken rättsverkningarna av ogiltigförklaringen av en rättsakt skjuts upp i syfte att ge rådet möjlighet att avhjälpa de fastställda åsidosättandena genom att, vid behov, anta nya allmänna kriterier för upptagande i förteckningen över personer eller enheter som utgör föremål för restriktiva åtgärder och nya restriktiva åtgärder, vilka syftar till att frysa den berörda enhetens tillgångar med avseende på framtiden. Det ska emellertid noteras att varken sådana nya allmänna kriterier för upptagande eller nya restriktiva åtgärder medger att åtgärder som fastställts vara olagliga i en dom av tribunalen blir giltiga (dom av den 24 maj 2016, Good Luck Shipping/rådet, T‑423/13 och T‑64/14, EU:T:2016:308, punkt 80).

85      Härav framgår att sökandena inte kan hävda att rådet, till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), inte kunde införa nya kriterier som gjorde det möjligt att ta upp dem i de omtvistade förteckningarna, och detta i synnerhet som det framgår av prövningen av den första grunden att kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747 och kriterierna angående enheter med band till IRISL i beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 är förenliga med de syften som anges i beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012.

86      Det är likaledes med orätt som sökandena har påstått att rådet ändrade kriterierna i beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 för att kunna ta upp dem i förteckningarna retroaktivt.

87      Genom domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), avlägsnades nämligen de rättsakter retroaktivt från rättsordningen som hade lett till att sökandena första gången togs upp i de omtvistade förteckningarna och sökandena ska därför anses aldrig ha varit upptagna i dessa förteckningar vad gäller tiden före avkunnandet av denna dom.

88      Beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 trädde i kraft dagen för deras publicering i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 12 oktober 2013. Upptagande i en förteckning med stöd av kriterier som dessa rättsakter innehåller kan således göras från och med den dagen. Det räcker dock att konstatera att sökandenas upptagande på nytt i de omtvistade förteckningarna, genom beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, trädde i kraft den 27 november 2013. Sökandena har inte förklarat på vilket sätt den ändring av kriterierna som skedde genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 kunde göra det möjligt att ta upp dem retroaktivt i de omtvistade förteckningarna.

89      Sökandenas argument att de till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), kunde utgå ifrån att de inte på nytt skulle upptas i de omtvistade förteckningarna i brist på ny bevisning, syftar till att bestrida giltigheten av att de upptagits i dessa förteckningar i enlighet med beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 och kommer därför att prövas i samband med deras andra yrkande.

90      Det framgår av det ovan anförda att rådet inte åsidosatte skyddet för sökandenas berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem och principen om domens rättskraft när det antog beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Maktmissbruk

91      Sökandena har gjort gällande att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 på ett omotiverat och oproportionerligt sätt ”diskriminerar” IRISL. I dessa lagtexter nämns IRISL med namn i syfte att kringgå domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), och inte i syfte att bekämpa det iranska kärntekniska programmet. Rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk genom att anta beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 och vidta restriktiva åtgärder gentemot IRISL och de övriga sökandena för att kringgå denna dom.

92      En rättsakt innebär enligt rättspraxis maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (se dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

93      Det framgår vidare av prövningen av den första grunden att de ändringar av kriterierna som införts genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 överensstämmer med syftet att bekämpa spridning av kärnmaterial.

94      Dessutom framgår det av prövningen av den andra grunden att det kan härledas ur domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), att det är förbjudet att anta eller bibehålla kriterier med allmän giltighet, såsom kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747, och kriterierna angående enheter med band till IRISL. Frågan huruvida sökandena med giltig verkan kunde vara upptagna i de omtvistade förteckningarna med stöd av dessa kriterier hänför sig till prövningen av det andra yrkandet.

95      Följaktligen har rådet inte gjort sig skyldigt till maktmissbruk genom att anta beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 och talan kan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

96      Sökandena har hävdat att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 åsidosätter deras rätt till försvar, i och med att rådet inte underrättade dem om sin avsikt att inbegripa kriterier i beslut 2013/49 och förordning nr 971/2013 som direkt hänvisade till IRISL. Rådet hade inte översänt någon handling med en förklaring till att införandet av sådana kriterier skulle kunna vara lagenligt och det hade inte gett dem möjlighet att inkomma med ett svar.

97      Det räcker att nämna att rätten att yttra sig inom ramen för ett administrativt förfarande som avser en bestämd person, vilken ska iakttas även i avsaknad av reglering av förfarandet i fråga, inte gäller de förfaranden som föreskrivs i artikel 29 FEU och artikel 215 FEUF, vilka, liksom i förevarande fall, leder till att bestämmelser med allmän giltighet antas (se, analogt, dom av 11 september 2002, Alpharma/rådet, T‑70/99, EU:T:2002:210, punkt 388 och där angiven rättspraxis).

98      Det existerar inte någon bestämmelse som innehåller en skyldighet för rådet att underrätta varje person som potentiellt omfattas av ett nytt kriterium med allmän räckvidd om att detta kriterium har antagits. Sökandena kan inte göra gällande att deras rätt till försvar har åsidosatts till följd av antagandet av beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013.

99      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Åsidosättande av grundläggande rättigheter, särskilt av rätten till egendom och rätten till respekt för sökandenas goda namn och rykte

100    Sökandena har hävdat att beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 åsidosätter deras grundläggande rättigheter, särskilt rätten till egendom och rätten till respekt för deras goda namn och rykte, eftersom det i kriterierna för upptagande i de omtvistade förteckningarna görs en koppling till IRISL genom att rederiet uttryckligen nämns vid namn. Beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 låter förstå att IRISL och de enheter som är förbundna med IRISL har kopplingar till spridning av kärnmaterial vilket fullständigt saknar grund, då tribunalen, i domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), konstaterade att så inte var fallet.

101    Vad angår IRISL, togs rederiet upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747. Det kan anföras dels att IRISL inte nämns med namn i detta kriterium med allmän räckvidd, dels att detta kriterium skiljer sig från det som anges i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012 om att ge ”stöd till [spridning av kärnmaterial]”. Kriteriet innebär inte att rådet är skyldigt att påvisa en direkt eller indirekt koppling mellan den persons eller enhets verksamhet som är föremål för restriktiva åtgärder och spridning av kärnmaterial.

102    Vad gäller de övriga sökandena, upptogs de i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL. Dessa kriterier innebär inte att det påvisas en direkt eller indirekt koppling mellan den berörda personens eller enhetens verksamhet och spridning av kärnmaterial.

103    Följaktligen kan sökandena inte hävda att de kriterier som infördes genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 åsidosätter deras grundläggande rättigheter genom att det i dem görs en koppling mellan sökandena och spridning av kärnmaterial.

104    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

105    Det följer av det ovan anförda att invändningen om rättsstridighet avseende beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 ska avslås.

 Yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, i den del dessa rättsakter rör sökandena

106    Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring har sökandena anfört fem grunder, av vilka den första gäller avsaknad av rättslig grund, den andra rådets uppenbart oriktiga bedömningar, den tredje åsidosättande av rätten till försvar, den fjärde åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen om domens rättskraft, principen ne bis in idem och principen om icke-diskriminering, och den femte åsidosättande av deras grundläggande rättigheter, bland annat, rätten till egendom och rätten till respekt för deras goda namn och rykte samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

 Den första grunden: Avsaknad av rättslig grund

107    Sökandena har gjort gällande att eftersom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 är rättsstridiga av skäl som angetts till stöd för deras invändning om rättsstridighet och ska förklaras inte få tillämpas, saknar beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 rättslig grund.

108    Härvidlag räcker det att slå fast att då invändningen om rättsstridighet avseende beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013 har avslagits kan talan inte bifallas vad avser den första grunden.

Den andra grunden: Huruvida rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning

109    Sökandena har gjort gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning när det beslutade att på nytt ta upp dels IRISL, dels de övriga sökandena i de omtvistade förteckningarna.

110    För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs det att unionsdomstolen – inom ramen för sin prövning av lagenligheten av de skäl som ligger till grund för beslutet att uppta en person i förteckningen över personer som omfattas av restriktiva åtgärder – försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119).

111    Det är den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen. De uppgifter och den bevisning som inges ska ges stöd för de skäl som har åberopats mot den berörda personen. Om det utifrån dessa omständigheter inte går att sluta sig till att det finns stöd för ett visst skäl ska unionsdomstolen underkänna det såsom grund för beslutet om att uppta eller behålla det aktuella namnet i förteckningen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 121–123).

–       Angående IRISL

112    Sökandena har hävdat att rådet inte kunde grunda sig på ageranden som gick tillbaka till år 2009, det vill säga incidenter som avsåg åsidosättande av säkerhetsrådets resolution 1747 (2007) på vilken rådet hade grundat sig för att uppta IRISL i de rättsakter som ogiltigförklarades genom domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), i syfte att uppta rederiet i de omtvistade förteckningarna på nytt år 2013. Tribunalen konstaterade i detta hänseende i domen att dessa incidenter inte gällde spridning av kärnmaterial och inte hade lett till sanktioner från säkerhetsrådets sida.

113    Sökandena har därefter gjort gällande att IRISL inte har överträtt säkerhetsrådets resolution, såsom framgår av vittnesutsagor som översänts till rådet före antagandet av beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013. Rådet har inte förklarat varför det förkastat denna bevisning.

114    Slutligen har sökandena begärt att tribunalen ska bortse från rådets skrivelse av den 27 november 2013 i vilken rådet lade till nya skäl till att IRISL på nytt hade tagits upp i de omtvistade förteckningarna, vilka inte hade angetts angivna i beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013.

115    Sökandena har hävdat att innehållet i denna skrivelse under alla omständigheter är felaktigt. För det första ägs inte IRISL av den iranska regeringen, såsom framgår av dess verkställande direktörs vittnesmål. För det andra utgör den omständigheten, att rådet ”inte godtar” att IRISL i egenskap av transportör inte har kännedom om vilken last dess fartyg transporterar eller att rederiet inte kan hållas ansvarigt för den, att rådet åberopar en princip om strikt ansvar som saknar rättslig grund. Sökandena har i detta hänseende uppgett att IRISL i egenskap av transportör inte ansvarar för den last som dess fartyg transporterar i enlighet med internationella sjörättsliga principer. IRISL har slutligen erkänt att dess fartyg skulle kunna användas för att transportera förbjudna föremål och rederiet har infört strikta rutiner i syfte att undvika denna risk, vilka går utöver sedvanlig praxis i sjötransportsektorn.

116    Det ska erinras om att rådet genom beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 beslutade att på nytt ta upp IRISL i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att rederiet ”[hade] medverkat i transport av materiel med vapenkopplingar från Iran i strid med förbudet i [punkt] 5 i [säkerhetsrådets] resolution 1747 (2007)” och att ”[t]re tydliga kränkningar rapporterades till [säkerhetsrådets] kommitté för sanktioner mot Iran under 2009.”

117    Inledningsvis ska det nämnas att motiveringen till att IRISL på nytt hade tagits upp i de omtvistade förteckningarna var att det hade konstaterats faktiska åsidosättanden av säkerhetsrådets resolution 1747 (2007). I motsats till vad sökandena har hävdat bygger följaktligen det konstaterandet med nödvändighet på faktiska omständigheter som hänför sig till tiden före antagandet av beslutet att på nytt ta upp sökandena i förteckningarna. Rådet hade således rätt att beakta de åsidosättanden av denna resolution av säkerhetsrådet som konstaterats år 2009. Det kunde även anse år 2013 att händelser som inträffat år 2009 låg tillräckligt nära i tiden.

118    Rådet grundade sig på 2009 års rapport från säkerhetsrådets sanktionskommitté (nedan kallad sanktionskommitténs rapport) i vilken det uppgavs att tre åsidosättanden av punkt 5 i resolution 1747 (2007) hade anmälts som ledde till att Iran blev föremål för ett embargo på export av vapen och tillhörande materiel. Rapporten avslöjade att IRISL var involverat i de tre anmälda åsidosättanden eftersom det hade befraktat det fartyg som transporterade materiel från Iran till en annan stat.

119    Rapporten innehåller preciseringar rörande dessa tre incidenter i vilka IRISL var involverat. Angående var och en av dessa tre incidenter, mottog sanktionskommittén upplysningar av en tredje stat om förekomsten av en misstänkt last från Iran som skulle skickas till en annan stat ombord på ett fartyg befraktat av IRISL. Under en inspektion som utfördes av myndigheterna i den stat som hade anmält förhållandena konstaterades det att lasten innehöll materiel som kunde användas militärt. Samma stat angav att den hade kvarhållit lasten, lossat den och lagrat den i ett magasin.

120    Det ska påpekas att sökandena inte har framfört något argument i syfte att bestrida de förhållanden som anmälts i sanktionskommitténs rapport, nämligen att militär materiel hade beslagtagits ombord på fartyg som befraktades av IRISL. De har varken framfört något argument eller lagt fram någon bevisning som styrker att IRISL inte deltog i dessa tre incidenter.

121    De har endast åberopat utsagor av IRISL:s verkställande direktör och styrelseordförande och IRISL:s direktör för avdelningen bulktransport av livsmedel, som enligt dem visar att IRISL inte har överträtt säkerhetsrådets resolution.

122    Enligt rättspraxis gäller principen om fri bevisvärdering för domstolens och tribunalens verksamhet och det enda kriteriet för att bedöma värdet av den bevisning som lagts fram är dess trovärdighet. Vid bedömningen av en skriftlig handlings bevisvärde ska vidare prövas om uppgifterna i handlingen är tillförlitliga, varvid hänsyn ska tas särskilt till frågan huruvida handlingen till sitt innehåll verkar rimlig och trovärdig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2012, Shell Petroleum m.fl./kommissionen, T‑343/06, EU:T:2012:478, punkt 161 och där angiven rättspraxis).

123    De båda utsagorna härrör dock från personer som varit anställda vid IRISL sedan år 1984 eller år 1985 och för närvarande innehar chefspositioner där, och deras vittnesmål kan således inte anses avvika från eller vara oberoende av IRISL:s vittnesmål. Utsagorna gjordes dessutom på IRISL:s begäran i samband med förevarande mål och var riktade till IRISL.

124    Dessa utsagor ska således anses ha ett ringa bevisvärde.

125    Vad vidare angår innehållet i utsagorna, räcker det att nämna att utsagan av IRISL:s direktör för avdelningen bulktransport av livsmedel inte innehåller någon uppgift angående de tre incidenter som nämndes i sanktionskommitténs rapport.

126    Den verkställande direktören för IRISL påstod i sin utsaga att IRISL i sin egenskap av transportör inte hade kännedom om innehållet i den last som transporterades i de tre fartyg som var involverade i incidenterna och att rederiet var beroende av den av lastaren utförda beskrivningen av lasten. Han uppgav vidare att det inte fanns något bevis för att känslig kärnteknisk materiel hade hittats ombord på dessa fartyg. Slutligen nämnde han att Förenta nationerna inte hade konstaterat att det skett något åsidosättande av en resolution av säkerhetsrådet.

127    Dessa påståenden är identiska med de argument som sökandena framfört i ansökan.

128    Argumentet att IRISL inte kände till innehållet i de laster som dess fartyg transporterade är emellertid verkningslöst. Det räcker nämligen att konstatera att även om det godtogs att IRISL var ovetande om att vapen och militär materiel transporterades i dess fartyg, kvarstår inte desto mindre att de förhållanden som anmälts i sanktionskommitténs rapport visar att rederiet i egenskap av befraktare ”medverkat i transport av materiel med vapenkopplingar från Iran”.

129    I motsats till vad sökandena har hävdat, kräver inte kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747 att de incidenter som berättigar dess tillämpning angår spridning av kärnmaterial. För att kriteriet ska kunna tillämpas krävs inte heller att den person som avses med kriteriet har blivit föremål för sanktioner av säkerhetsrådet.

130    Argumentet, att rådets påstående i dess skrivelse av den 27 november 2013 om att IRISL ägdes av den iranska regeringen var felaktigt, är verkningslöst, eftersom detta övervägande inte ingår i motiveringen till att IRISL på nytt togs upp i de förteckningarna.

131    Slutligen är det argumentet från sökandenas sida verkningslöst enligt vilket rådet i sin skrivelse av den 27 november 2013 inte kunde påstå att det förelåg en risk för att IRISL:s fartyg skulle användas till transport av förbjuden last med åsidosättande av säkerhetsrådets resolutioner, då sökandena hade visat att det inte fanns någon sådan risk. Såsom sökandena själva har anfört ingår nämligen inte detta påstående i motiveringen av beslutet att på nytt ta upp sökandena i förteckningarna, vilket bygger på konstaterandet av faktiska åsidosättanden av säkerhetsrådets resolution 1747 (2007). Detta påstående utgör endast rådets svar på IRISL synpunkter i dess skrivelse av den 15 november 2013. Sökandena kan således inte påstå att rådet har bortsett från dessa synpunkter och vittnesmål som de hade översänt till rådet. Argumentet strider för övrigt mot sökandenas påstående i deras ansökan att de medger att det fanns en sådan risk och att IRISL vidtagit åtgärder för att undvika den.

132    Det ska följaktligen anses att rådet inte begick något misstag när det fann att IRISL hade medverkat till transporter av materiel med vapenkopplingar från Iran och att den omständigheten att IRISL på nytt hade tagits upp i de omtvistade förteckningarna var motiverat utifrån kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747.

–       Angående de övriga sökandena

133    Inledningsvis har sökandena gjort gällande att eftersom det var rättsstridigt att på nytt ta upp IRISL i de omtvistade förteckningarna, var det likaledes rättsstridigt att på nytt ta upp de övriga sökandena i förteckningarna med anledning av deras band till IRISL.

134    Här räcker det att konstatera att argumentet ska underkännas eftersom rådet inte begick något fel när det på nytt tog upp IRISL i förteckningarna.

135    Sökandena har hävdat att rådet begick ett antal fel avseende de faktiska omständigheterna i motiveringarna till att var och en av de övriga sökandena togs upp i förteckningarna.

136    För det första togs Khazar Sea Shipping Lines, IRISL Europe och Valfajr Shipping Line upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att dessa ägdes av IRISL.

137    Det räcker att konstatera att sökandena inte har bestritt att dessa tre enheter ägs av IRISL.

138    Det var således korrekt av rådet att ta upp dem i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL.

139    För det andra togs Qeshm Marine Services & Engineering och Marine Information Technology Development upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att de kontrollerades av IRISL.

140    Sökandena har bestritt den motivering som avser dessa båda enheter varvid de nöjt sig med att göra gällande att enheterna har bytt firma.

141    Det räcker att ange att detta argument är verkningslöst. En ändring av dessa båda enheters firmor saknar nämligen inverkan på ägarstrukturen i bolagen och ändrar inte det faktum att de är dotterbolag till IRISL.

142    Det var således korrekt av rådet att ta upp dem i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL.

143    För det tredje togs Hafize Darya Shipping och de Safiran Payam Darya Shipping upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att de agerar på IRISL:s vägnar, eftersom de har övertagit ett antal fartyg av IRISL som de ska anses vara de verkliga ägarna av.

144    Sökandena har gjort gällande att dessa båda enheter inte äger några fartyg och att rådet har grundat sig på allmänna uttalanden som härrör från icke oberoende källor och inte visar att de är ägare av fartyg. Dessutom anser de att rådet varken har förklarat vad det innebär att vara ”verklig ägare” eller har visat att dessa båda enheter skulle anses som sådana.

145    Det ska erinras om att rådet angav i sina skrivelser av den 22 oktober 2013 som översändes till var och en av de båda enheterna att den omständigheten att de i egenskap av verkliga ägare hade övertagit ett antal fartyg av IRISL bekräftades av rapporterna av den 12 juni 2012 och den 5 juni 2013 vilka upprättats av Förenta nationernas expertgrupp som inrättats genom säkerhetsrådets resolution 1929 (2010). Rådet preciserade i sina skrivelser av den 27 november 2013, som översändes till var och en av de båda enheterna, att det i rapporten av den 12 juni 2012 angavs att IRISL till följd av säkerhetsrådets resolution 1803 (2008) hade börjat överföra fartyg till Hafize Darya Shipping och Safiran Payam Darya Shipping, som har band till IRISL och att IRISL och de bolag som har band till rederiet hade genomfört ett stort antal förändringar som rörde deras fartygs registrerade ägare och verkliga ägare från år 2008 fram till dess att resolution 1929 (2010) antogs. Rådet tillade att det i rapporten av den 5 juni 2013 hade uppgetts att de fartyg vilka verkliga ägare var IRISL, Hafize Darya Shipping och Safiran Payam Darya Shipping, fortsatte att byta firma, flagg och registrerad ägare under perioden från april 2012 till april 2013.

146    Det ska nämnas att rapporterna av den 12 juni 2012 och den 5 juni 2013 finns tillgängliga på Förenta nationernas webbsida och att sökandena inte har bestritt att de fått kännedom om dem.

147    I rapporten av den 12 juni 2012 beskrivs mekanismen för överföringen av äganderätten till IRISL:s fartyg till Hafize Darya Shipping och Safiran Payam Darya Shipping till följd av antagandet av säkerhetsrådets resolution 1803 (2008) i vilken IRIS nämndes för första gången. I rapporten förklaras bland annat att det var få fartyg som direkt hade registrerats i Hafize Darya Shippings och Safiran Payam Darya Shippings namn, eftersom deras fartyg hade registrerats på ett stort antal olika bolag som ägdes av dessa.

148    Härav framgår tydligt att rådet genom att använda begreppet ”verklig ägare” i motsats till begreppet ”registrerad ägare” avser en enhet som även om den inte officiellt har registrerats som ägare till ett fartyg, är dess verkliga ägare via ett bolag som det äger och som är fartygets registrerade ägare.

149    Sökandena kan därför inte hävda att detta begrepp är oklart och att de inte kan förstå varför Hafize Darya Shipping och Safiran Payam Darya Shipping skulle anses som de verkliga ägarna.

150    Dessutom ska det påpekas att sökandena inte har framfört något argument och inte har företett något som helst bevis som syftar till att bestrida de faktiska omständigheter som lades fram i rapporterna av den 12 juni 2012 och den 5 juni 2013. De kan inte hävda att de rapporter som upprättats av Förenta nationernas expertgrupp härrör från källor som inte är oberoende.

151    Det var således korrekt av rådet att ta upp Hafize Darya Shipping och Safiran Payam Darya Shipping i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL.

152    För det fjärde togs Rahbaran Omid Darya Ship Management upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att bolaget agerade på IRISL:s vägnar och tillhandahöll rederiet väsentliga tjänster, i och med att det ansvarade för driften och förvaltningen av ett antal av IRISL:s fartyg. Hoopad Darya Shipping Agency togs upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att bolaget agerade på IRISL:s vägnar, i och med att det bedrev containerterminalverksamhet i Iran och tillhandahöll fartygspersonaltjänster i Bandar Abbas på IRISL:s vägnar.

153    Angående Rahbaran Omid Darya Ship Management, har sökandena medgett att bolaget tillhandahåller vissa tjänster åt ett antal fartyg som tillhör IRISL, men de har bestritt att dessa tjänster skulle vara väsentliga.

154    Vad angår Hoopad Darya Shipping Agency, har sökandena medgett att de tillhandahåller lagringstjänster åt fartyg som tillhör IRISL och att bolaget agerar på IRISL:s vägnar men de har bestritt att dessa tjänster skulle vara väsentliga.

155    Det är tillräckligt att konstatera att sökandena, angående Rahbaran Omid Darya Ship Management och de Hoopad Darya Shipping Agency, antingen inte har bestritt eller uttryckligen har erkänt att dessa enheter agerar på IRISL:s vägnar.

156    Den omständigheten att dessa enheter agerar på IRISL:s vägnar medför i sig att det är berättigat att på nytt ta upp dem i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL.

157    De argument som syftar till att bestrida den ”väsentliga” karaktären hos de tjänster som dessa enheter utför åt IRISL är följaktligen verkningslösa, i synnerhet vad angår bolaget Hoopad Darya Shipping Agency i fråga om vilket tillhandahållandet av väsentliga tjänster inte angetts som ett skäl för att på nytt ta upp det i de omtvistade förteckningarna.

158    Vad angår sökandenas påstående att dessa båda enheter har ändrat sina firmor, har de inte förklarat i vilken mån denna upplysning är relevant för ifrågasättandet av de skäl som rådet grundat sig på för att på nytt ta upp dem i de omtvistade förteckningarna.

159    Det var således med rätta som rådet tog upp Rahbaran Omid Darya Ship Management och Hoopad Darya Shipping Agency i de omtvistade förteckningarna med stöd av kriterierna angående enheter med band till IRISL.

160    Irano Misr Shipping togs upp på nytt i de omtvistade förteckningarna med motiveringen att företaget tillhandahöll väsentliga tjänster åt IRISL i sin egenskap av IRISL:s agent i Egypten.

161    Sökandena har gjort gällande att Irano Misr Shipping fungerar som agent åt IRISL och utför vissa tjänster åt rederiet men de har bestritt att dessa tjänster skulle vara väsentliga.

162    Det är tillräckligt att konstatera att denna enhet i sin egenskap av IRISL:s agent i Egypten utför uppgifter som är oundgängliga för att IRISL ska kunna bedriva transportverksamhet i detta land. Sökandena kan således inte bestrida att enheten inom ramen för sin verksamhet utför väsentliga tjänster åt IRISL.

163    Vidare har sökandena som svar på en skriftlig fråga från tribunalen uppgett att bland de tjänster som enheten utför åt IRISL förekommer byten av besättning, förtöjning av fartyg och utfärdande av konossement, det vill säga väsentliga tjänster för ett rederis verksamhet.

164    Det var således med rätta som rådet tog upp Irano Misr Shipping i de omtvistade förteckningarna på grundval av kriteriet angående enheter med band till IRISL.

165    Av det ovan anförda framgår att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

166    Sökandena har hävdat att rådet i det aktuella fallet meddelade sin avsikt att på nytt ta upp dem i förteckningarna och ange skälen härtill samt härvidlag beviljade dem en kort tidsfrist för att uttrycka sina synpunkter. Rådet åsidosatte dock deras rätt till försvar.

167    Först och främst uppgav rådet, enligt sökandena, vilka uppgifter den stödde sig på först efter det att beslutet antagits om att på nytt ta upp dem i förteckningarna, så att det blev för sent för sökandena att lägga fram synpunkter och för rådet att beakta dem. Rådet angav dessutom inte på vilken grund det var motiverat att på nytt ta upp sökandena i de omtvistade förteckningarna i november 2013 och det beaktade inte deras synpunkter eller förklarade varför det ansåg att det saknades fog för dem. Sökandena har tillagt att den omständigheten att deras synpunkter inte återfinns i de handlingar som rådet studerade för att grunda sitt beslut att på nytt ta upp sökandena i de omtvistade förteckningarna betyder att det inte beaktade dem. Eftersom rådet inte hade redogjort för skälen till att IRISL på nytt tagits upp i de omtvistade förteckningarna förrän i sin skrivelse av den 27 november 2013, det vill säga efter antagandet av beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, är dessa skäl inte relevanta. Rådet borde ha gett IRISL möjlighet att yttra sig över de påståenden som finns i denna skrivelse och det borde ha inbegripit dessa i den motivering till att IRISL på nytt togs upp i de omtvistade förteckningarna som återfinns i beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013.

168    Tribunalen erinrar först om att iakttagandet av rätten till försvar och särskilt rätten att yttra sig, i alla förfaranden som inleds mot en enhet som kan leda till en rättsakt som går enheten emot, enligt fast rättspraxis utgör en grundläggande unionsrättslig princip som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat (se dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

169    Principen om rätt till försvar kräver dels att den berörda enheten underrättas om de omständigheter som görs gällande gentemot den till stöd för den rättsakt som går enheten emot, dels att det är möjligt för enheten att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sin ståndpunkt i detta avseende (se dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, EU:T:2013:397, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

170    Rådet ska således, i samband med ett beslut om att behålla en person eller enhet i en förteckning över personer eller enheter som omfattas av restriktiva åtgärder, iaktta personens eller enhetens rätt att yttra sig innan beslut fattas, för det fall rådet tar in nya uppgifter om personen eller enheten i beslutet om att behålla namnet på förteckningen, det vill säga uppgifter som inte fanns med i det ursprungliga beslutet att ta upp namnet på förteckningen (dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 26).

171    Det ska härvidlag påpekas att när den berörda enheten har erhållit tillräckligt preciserade uppgifter, som ger den möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har lagt enheten till last, kan rådet inte anses ha en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet på grund av principen om iakttagandet av rätten till försvar. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, EU:T:2013:397, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

172    Vad slutligen angår rätten till ett effektivt domstolsskydd utgör den en allmän unionsrättslig princip som numera kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och den betyder att den unionsmyndighet som antar en rättsakt, som innebär restriktiva åtgärder gentemot en person eller en enhet, i så stor utsträckning som möjligt ska upplysa den berörda personen eller den berörda enheten om de skäl som ligger till grund för rättsakten, antingen vid den tidpunkt beslutet antas eller åtminstone så snart som möjligt efter det att beslutet antagits, så att dessa personer och enheter kan utöva sin rätt att väcka talan inom föreskriven tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

173    Vad gäller det aktuella fallet ska det erinras om att rådet genom skrivelser av den 22 oktober och den 30 oktober 2013 delgav sökandena motiveringen till att det hade för avsikt att på nytt ta upp dem i de omtvistade förteckningarna samt de omständigheter som enligt rådet innebar att var och en av dem uppfyllde kriterierna i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 23.2 b och e i förordning nr 267/2012 (se punkterna 13 och 14 ovan).

174    Genom dessa skrivelser delgav rådet sökandena, tvärtemot vad de har hävdat, skälen till och den rättsliga grunden för att de upptogs i de omtvistade förteckningarna före antagandet av beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013. I dessa skrivelser beviljade rådet dem också en tidsfrist för att inkomma med synpunkter.

175    Vidare ska det, i likhet med vad sökanden har anfört, framhållas att beslutet att uppta dem på nytt i de omtvistade förteckningarna grundades på samma faktiska omständigheter som legat till grund för det första upptagandet i förteckningarna, nämligen vad angår IRISL, de tre incidenter som gällde transport av militär materiel och vad gäller de övriga sökandena, deras band till IRISL.

176    Genom skrivelser av den 15 och den 19 november 2013 (se punkterna 15 och 16 ovan), lade sökandena på ett detaljerat sätt fram sina synpunkter på de faktiska omständigheter som rådet åberopat. De hade således möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt redogöra för sina synpunkter på de omständigheter som rådet lagt dem till last.

177    Genom skrivelser av den 27 november 2013 bemötte rådet specifikt sökandenas synpunkter och avfärdade dessas påståenden. Det är således med orätt som sökandena har gjort gällande att rådet varken beaktade deras synpunkter eller förklarade varför det avfärdade dem.

178    Det är likaledes med orätt som sökandena har hävdat att eftersom deras synpunkter inte återfinns i rådets akt kan rådet inte ha beaktat dem vid antagandet av beslutet att på nytt uppta dem i förteckningarna. Utöver de uppgifter till sökandenas nackdel som rådet förfogade över för att grunda sina beslut att på nytt uppta sökandena i förteckningarna, lämnade rådet i skrivelserna av den 27 november 2013 förklaringar till att deras synpunkter inte påverkade dessa besluts giltighet.

179    I motsats till vad sökandena har hävdat innehåller rådets skrivelser av den 27 november 2013 inte några nya skäl till stöd för beslutet att på nytt ta upp dem i de omtvistade förteckningarna som skiljer sig från de skäl som uppgavs i skrivelserna av den 22 och den 30 oktober 2013 och som delgavs sökandena före beslutet att på nytt ta upp dem i förteckningarna. De förklaringar som rådet gav med anledning av sökandenas synpunkter kan inte likställas med nya skäl som motiverar att de tas upp i förteckningarna.

180    Genom skrivelser av den 27 november 2013 delgav slutligen rådet sökandena, med anledning av deras ansökan om att få tillgång till handlingarna i ärendet, de handlingar på grundval av vilka den på nytt hade upptagit deras namn i de omtvistade förteckningarna (se punkterna 21 och 22 ovan). Enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 171, hade rådet inte någon skyldighet att spontant delge dem dessa handlingar innan det beslutade att på nytt uppta dem i förteckningarna.

181    Det framgår av det ovan anförda att rådet inte har åsidosatt sökandenas rätt till försvar och att talan inte kan vinna bifall, vad avser den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen om domens rättskraft, principen ne bis in idem och principen om icke-diskriminering

182    Sökandena har gjort gällande att de till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), hade rätt att förvänta sig att deras namn inte skulle upptas i de omtvistade förteckningarna i avsaknad av nya påståenden eller ny bevisning som rådet lagt fram. När rådet upptog sökandenas namn på förteckningarna åsidosatte det principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen om domens rättskraft, principen ne bis in idem samt principen om icke-diskriminering.

–       Huruvida principen om domens rättskraft har åsidosatts

183    Enligt fast rättspraxis ska domar om ogiltigförklaring som meddelas av unionsdomstolarna ha rättskraft så snart de vunnit laga kraft. Detta omfattar inte bara domslutet i domen om ogiltigförklaring, utan också de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för domslutet och således inte kan åtskiljas från detta (se dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T–471/11, EU:T:2014:739, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Domen om ogiltigförklaring innebär således att den institution som den ogiltigförklarade rättsakten härrör från ska anta en ny rättsakt och därvid inte enbart respektera domslutet i domen, utan även de domskäl som föranlett detta domslut och som utgör det nödvändiga stödet för detta. Den berörda institutionen är således skyldig att se till att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som fastslagits i domen om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkterna 29 och 30).

184    En doms rättskraft omfattar emellertid endast bevis- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts (dom av den 19 februari 1991, Italien/kommissionen, C‑281/89, EU:C:1991:59, punkt 14). Således är den institution som har antagit rättsakten enligt artikel 266 FEUF endast skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Den institution som har antagit rättsakten kan vidare i det nya beslutet åberopa andra skäl än de som den grundade det första beslutet på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkterna 28–32).

185    Det ska påpekas att tribunalen i domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453) inte har ifrågasatt förekomsten av de beteenden som IRISL kritiseras för. Det rör sig om tre incidenter, i vilka rederiet varit involverat, som rör transport av militär materiel i strid med punkt 5 i säkerhetsrådets resolution 1747 (2007). Inte heller bevisen för dessa beteenden har ifrågasatts i domen. Tribunalen konstaterade endast att dessa beteenden dels inte räckte för att motivera att IRISL upptogs i de omtvistade förteckningarna på grundval av kriteriet angående personer som bistått en person med att överträda den relevanta resolutionen av säkerhetsrådet, dels inte utgjorde stöd till spridning av kärnmaterial i den mening son avses med kriteriet angående personer som stödjer Irans kärnvapenverksamhet.

186    Det kriterium med stöd av vilket IRISL upptogs på nytt i de omtvistade förteckningarna genom beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 skiljer sig från dem som rådet hade tillämpat i de rättsakter som ogiltigförklarades genom domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453). I motsats till vad sökandena har hävdat avvek således inte rådet från denna dom genom att använda sig av ett nytt kriterium, som antagits i laga ordning, som motiverade att restriktiva åtgärder vidtogs mot dem.

187    Vad angår sökandenas argument enligt vilka rådet inte kunde basera sig på samma påståenden och samma bevisning som det hade åberopat till stöd för det första upptagandet av dem i de omtvistade förteckningarna, räcker det att konstatera att tribunalen i domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), inte prövade frågan huruvida dessa påståenden och bevis kunde motivera att IRISL upptogs med stöd av det nya kriterium som införts genom beslut 2013/497 och förordning nr 971/2013.

188    Vad slutligen gäller de övriga sökandena konstaterade tribunalen helt enkelt i punkt 77 i domen att den omständigheten att dessa faktiskt ägs eller kontrolleras av IRISL, eller agerar på dess vägnar, inte rättfärdigar att restriktiva åtgärder vidtogs eller bibehölls gentemot dessa. Det hade nämligen inte på ett giltigt sätt fastställts att IRISL hade gett stöd till spridning av kärnmaterial.

189    Eftersom tribunalen ovan funnit att domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), inte utgjorde hinder mot att rådet på nytt upptog IRISL i de omtvistade förteckningarna av något annat skäl än det som prövats i domen, kunde den inte heller utgöra hinder för att på nytt ta upp de övriga sökandena i de omtvistade förteckningarna med anledning av att IRIS på nytt upptogs där.

190    Följaktligen ska anmärkningen om åsidosättande av principen om domens rättskraft underkännas.

–       Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

191    Enligt fast rättspraxis tillkommer rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar varje person som genom tydliga försäkringar från en av Europeiska unionens institutioner har ingetts grundade förhoppningar. När en försiktig och medveten ekonomisk aktör kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han emellertid inte åberopa denna princip när denna åtgärd har vidtagits (dom av den 22 juni 2006, Belgien och Forum 187/kommissionen, C‑182/03 och C‑217/03, EU:C:2006:416, punkt 147, dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina, C‑519/07 P, EU:C:2009:556, punkt 84, och dom av den 16 december 2010, Kahla Thüringen Porzellan/kommissionen, C‑537/08 P, EU:C:2010:769, punkt 63).

192    Vad angår rättssäkerhetsprincipen innebär denna, enligt fast rättspraxis, att unionslagstiftningen ska vara otvetydig och att dess tillämpning ska vara förutsebar för de enskilda (dom av den 22 juni 2006, Belgien och Forum 187/kommissionen, C‑182/03 och C‑217/03, EU:C:2006:416, punkt 69, och dom av den 14 oktober 2010, Nuova Agricast och Cofra/kommissionen, C‑67/09 P, EU:C:2010:607, punkt 77).

193    Det ska erinras om att i det aktuella fallet kunde rådet, såsom framgår av punkt 189 ovan, till följd av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), besluta att på nytt uppta sökandena i de omtvistade förteckningarna. I punkterna 81–83 i domen lät tribunalen rättsverkningarna bestå av det beslut och den förordning genom vilka sökandena ursprungligen hade tagits upp i de omtvistade förteckningarna fram till dess att överklagandefristen löpte ut, för att rådet skulle kunna rätta till de åsidosättanden som konstaterats, i förekommande fall genom att vidta nya restriktiva åtgärder gentemot sökandena.

194    Sökandena har betonat att rådet inte överklagade domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453). Den omständigheten kunde inte ge upphov till förväntningar hos dem om att deras namn inte skulle upptas på nytt i de omtvistade förteckningarna. Avsaknaden av överklagande kunde emellertid på intet vis tolkas så, att rådet avstod från att på nytt uppta sökandena i dessa förteckningar, i synnerhet som tribunalen uttryckligen angav i punkt 64 i domen att rådet i sin roll som lagstiftare hade möjlighet att utöka antalet situationer där restriktiva åtgärder kunde vidtas.

195    Härav följer att sökandena inte kunde dra slutsatsen av domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453), att det var säkert att de inte skulle upptas på nytt i de omtvistade förteckningarna enligt andra kriterier än de som låg till grund för det första upptagandet i förteckningarna.

196    Härav följer att sökandenas anmärkning om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och av rättssäkerhetsprincipen ska underkännas.

–       Huruvida principen ne bis in idem har åsidosatts

197    Principen ne bis in idem utgör en allmän princip i unionsrätten vars iakttagande ska säkerställas av domstolarna. Denna princip innebär ett förbud mot att sanktionsåtgärder vidtas mot samma person mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 338), och är tillämplig då sanktionsåtgärder vidtas till följd av ett rättsstridigt beteende (dom av den 27 september 2012, Italien/kommissionen, T‑257/10, ej publicerad, EU:T:2012:504, punkt 41).

198    Det räcker att erinra om att det följer av fast rättspraxis att restriktiva åtgärder i form av frysning av tillgångar inte har en straffrättslig karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet, T‑47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkt 101, och dom av den 7 december 2010, Fahas/rådet, T‑49/07, EU:T:2010:499, punkt 67). De berördas tillgångar konfiskeras nämligen inte på grund av att de härrör från brottslig verksamhet, utan de fryses som en säkerhetsåtgärd. Dessa åtgärder utgör således inte straffrättsliga påföljder och innebär inte att det mot de berörda framförs någon anklagelse av straffrättslig karaktär (dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet, T‑47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkt 101, och dom av den 9 december 2014, Peftiev/rådet, T‑441/11, ej publicerad, EU:T:2014:1041, punkt 87).

199    Sökandena kan således inte göra gällande att denna princip har åsidosatts, varför denna anmärkning ska underkännas.

–       Huruvida principen om icke-diskriminering har åsidosatts

200    Enligt rättspraxis förbjuder principen om likabehandling, som utgör en grundläggande rättsprincip, att lika situationer behandlas olika och att olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 56).

201    Sökandena har inte framfört något argument som kan visa att rådet har åsidosatt denna princip varför anmärkningen inte kan tas upp till prövning.

202    Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Åsidosättande av grundläggande rättigheter, särskilt rätten till egendom och rätten till respekt för sökandenas goda namn och rykte samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen

203    Sökandena har gjort gällande att den omständigheten att de på nytt upptagits i de omtvistade förteckningarna utgör ett oberättigat och oproportionerligt ingrepp i deras grundläggande rättigheter, särskilt i rätten till egendom och rätten till respekt för deras goda namn och rykte. Upptagandet på nytt i de omtvistade förteckningarna genom beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 låter förstå att de stödjer spridning av kärnmaterial eller har kopplingar till sådan spridning, tvärtemot vad tribunalen fann i domen av den 16 september 2013, IRISL (T‑489/10, EU:T:2013:453). Rådet har inte preciserat i beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, på vilket sätt beslutet att på nytt ta upp dem i förteckningarna var motiverat av ett legitimt ändamål som stod i proportion till detta syfte. I beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013 nämns incidenter som inträffade år 2009, utan samband med syftet att få det iranska kärntekniska programmet att upphöra, och det anges inte något aktuellt skäl som motiverade att sökandena på nytt upptogs i företeckningarna.

204    Enligt fast rättspraxis har de grundläggande rättigheter som sökandena har åberopat, det vill säga rätten till egendom och rätten till respekt för deras goda namn och rykte, inte ett absolut skydd i unionsrätten. Det är följaktligen möjligt att begränsa utövandet av dessa rättigheter, under förutsättning att dessa begränsningar faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen och att de inte, i förhållande till de eftersträvade målen, utgör ett orimligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de sålunda garanterade rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 121, och dom av den 25 juni 2015, Iranian Offshore Engineering & Construction/rådet, T‑95/14, EU:T:2015:433, punkt 59)

205    Det följer vidare av fast rättspraxis att proportionalitetsprincipen ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten och att den innebär att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse ska vara ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 122, och dom av den 25 juni 2015, Iranian Offshore Engineering & Construction/rådet, T‑95/14, EU:T:2015:433, punkt 60).

206    Det är visserligen korrekt att sökandens rättigheter i viss mån har begränsats genom de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot dem, eftersom de varken kan förfoga över den egendom som eventuellt befinner sig i unionen eller innehas av dess medborgare eller överföra sina tillgångar till unionen annat än med särskilda tillstånd. De åtgärder som avser sökandena kan likaledes ge upphov till viss misstänksamhet mot dem från deras partner och kunders sida.

207    Emellertid framgår det av punkterna 65–77 ovan att de av rådet tillämpade kriterierna är förenliga med syftet att bekämpa spridning av kärnmaterial i beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012. Det framgår också av punkterna 116–164 ovan att det var med rätta som rådet på nytt upptog sökandena i de omtvistade förteckningarna på grundval av dessa kriterier. Följaktligen måste de begränsningar av sökandenas rättigheter som är en följd av detta betraktas som motiverade.

208    De olägenheter som orsakats sökandena genom att de på nytt togs upp i de omtvistade förteckningarna är inte överdrivna med hänsyn till syftet att upprätthålla internationell fred och säkerhet, vilket eftersträvas i beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013.

209    Slutligen ska det påpekas att rådet inte har hävdat att sökandena själva är inblandade i spridning av kärnmaterial. Sökandena är således inte personligen kopplade till beteenden som utgör en risk för internationell fred och säkerhet, varför graden av misstro mot sökandena bör bli lägre.

210    Härav följer att den omständigheten att sökandenas namn upptogs på nytt i de omtvistade förteckningarna inte utgör en oproportionerlig begränsning av deras rätt till respekt för sitt goda namn och rykte samt deras rätt till egendom.

211    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

212    Av det ovan anförda följer att talan i mål T‑87/14 ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

213    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

214    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

215    Sökandena har tappat målet och ska därför, i enlighet med vad rådet har yrkat, bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets kostnader.

216    Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas i båda målen.

2)      Islamic Republic of Iran Shipping Lines och de övriga sökande vilkas namn anges i bilagan ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.

3)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Kanninen Pelikánová Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 februari 2017.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Mål T 14/14

Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av beslut 2013/497

Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av förordning nr 971/2013

2.  Mål T 87/14

Invändningen om rättsstridighet

Den första grunden: Avsaknad av rättslig grund

–  Angående IRISL

–  Angående de övriga sökandena

Den andra grunden: Åsidosättande av skyddet för sökandenas berättigade förväntningar samt av rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem och principen om domens rättskraft

Den tredje grunden: Maktmissbruk

Den fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

Den femte grunden: Åsidosättande av grundläggande rättigheter, särskilt av rätten till egendom och rätten till respekt för sökandenas goda namn och rykte

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2013/685 och genomförandeförordning nr 1203/2013, i den del dessa rättsakter rör sökandena

Den första grunden: Avsaknad av rättslig grund

–  Angående IRISL

–  Angående de övriga sökandena

Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen om domens rättskraft, principen ne bis in idem och principen om icke-diskriminering

–  Huruvida principen om domens rättskraft har åsidosatts

–  Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

–  Huruvida principen ne bis in idem har åsidosatts

–  Huruvida principen om icke-diskriminering har åsidosatts

Den femte grunden: Åsidosättande av grundläggande rättigheter, särskilt rätten till egendom och rätten till respekt för sökandenas goda namn och rykte samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen

Rättegångskostnader

Bilaga

Hafize Darya Shipping Co., Teheran (Iran),

Khazar Sea Shipping Lines Co., Anzali Free Zone (Iran),

IRISL Europe GmbH, Hamburg (Tyskland),

Qeshm Marine Services & Engineering Co., Qeshm (Iran),

Irano Misr Shipping Co., Teheran,

Safiran Payam Darya Shipping Co., Teheran,

Marine Information Technology Development Co., Teheran,

Rahbaran Omid Darya Ship Management Co., Teheran,

Hoopad Darya Shipping Agency, Teheran,

Valfajr Shipping Co., Teheran.

*Rättegångsspråk: engelska.