FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
SHARPSTON
föredraget den 15 maj 2012(1)
Mål C‑79/11
Procura della Repubblica
mot
Maurizio Giovanardi
Andrea Lastini
Filippo Ricci
Vito Piglionica
Massimiliano Pempori
Gezim Lakja
Elettrifer Srl
Rete Ferroviaria Italiana SpA
(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Firenze (Italien))
”Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Juridiska personers straffrättsliga ansvar – Brottsoffers rätt till ersättning”
1. Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har domstolen ombetts tolka bestämmelserna i rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden(2) och, särskilt, artikel 9 i detta beslut.
2. Den aktuella frågan är huruvida, och i sådana fall i vilken utsträckning, ett offer för en straffbar gärning har rätt till ersättning för skada som uppkommer på grund av gärningen, inte bara från den eller de fysiska personer som begick brottet, utan även från en juridisk person som enligt rättsordningen i den relevanta medlemsstaten anses ansvara för brottets förövande.
Tillämpliga bestämmelser
Unionslagstiftningen
3. Vid det särskilda mötet i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 om att utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa beslutade rådet, bland annat, att utarbeta miniminormer för skydd av brottsoffer. Dessa skulle bland annat omfatta brottsoffers rätt till ersättning för skada på grund av straffbara gärningar.(3)
4. Rambeslutet antogs för att genomföra detta beslut.(4)
5. I skälen 4, 5 och 7 i rambeslutet anges följande:
”4. Medlemsstaterna bör göra en tillnärmning av sina lagar och andra författningar i den mån det behövs för att genomföra målet att ge brottsoffer en hög skyddsnivå, oberoende av i vilken medlemsstat de befinner sig.
5. Det är viktigt att brottsoffrens behov betraktas och hanteras med en helhetssyn och samordnat så att man undviker partiella eller inkonsekventa lösningar som kan leda till sekundär traumatisering.
…
7. Åtgärderna för stöd till brottsoffer, i synnerhet bestämmelserna om ersättning och medling berör inte de särskilda lösningar som tillämpas i civilprocessrätten.”
6. I artikel 1 ges följande definitioner:
”a) brottsoffer: varje fysisk person som har lidit skada … som direkt förorsakats av gärningar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat.
…
c) straffrättsligt förfarande: straffrättsligt förfarande i överensstämmelse med tillämplig nationell rätt.”
Termen ”brottsförövare” definieras inte.
7. Artikel 9.1 i rambeslutet (som har rubriken ”Rätt till ersättning inom ramen för straffrättsliga förfaranden”) har följande lydelse:
”Varje medlemsstat skall säkerställa att offret för en straffbar gärning inom rimlig tid och inom ramen för det straffrättsliga förfarandet har rätt att få ett beslut om ersättning från förövaren av brottet, utom då det i den nationella lagstiftningen, för vissa fall, föreskrivs att ersättning kommer att ges i annan ordning.”
Den nationella lagstiftningen
8. I artikel 185 i den italienska strafflagen (Codice Penale) föreskrivs att personer som har begått brott ska vara skyldiga att ersätta offret för all skada denne har lidit på grund av deras handlande. Handlandet kan också medföra en skadeståndsskyldighet för den eller de (fysiska eller juridiska) personer som ansvarar för brottsförövarens agerande.
9. Enligt artikel 74 i straffprocesslagen (Codice di procedura penale) har ett offer för ett sådant brott rätt att inträda i ett straffrättsligt förfarande mot den tilltalade som målsägande. Om brottsoffrets talan vinner bifall, erhåller brottsoffret skadestånd från den tilltalade på samma sätt som om – men (i de flesta fall) tidigare än om – brottsoffret hade väckt en separat civilrättslig talan mot den tilltalade för samma skada.
10. Före antagandet av lagstiftningsdekret nr 231/2001 (nedan kallat lagstiftningsdekretet) tillämpades i italiensk rätt principen ”societas delinquere non potest”.(5) Även om juridiska personer kunde ha ett indirekt ansvar för oriktiga gärningar som utövades av personer för vilka de ansvarade i en civilrättslig talan, kunde de inte, i sig, åtalas för att ha begått ett brott enligt italiensk rätt.
11. I artikel 1 i lagstiftningsdekretet föreskrivs att juridiska personer ådrar sig ansvar – formellt kategoriserat som ett ”förvaltningsrättsligt” ansvar – för olovliga gärningar. Bestämmelsen omfattar bolag och andra juridiska personer samt associationer som inte utgör juridiska personer. Den omfattar emellertid inte staten, territoriella samfund, offentliga organ som inte utövar en ekonomisk funktion eller offentliga organ som utövar en konstitutionell funktion.(6)
12. Kapitel 1 i lagstiftningsdekretet är indelat i tre delar. Den första innehåller en allmän del vari anges de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en juridisk person ska ådra sig ansvar enligt dekretet. I den tredje delen preciseras (genom hänvisning till bestämmelserna i strafflagen) de specifika brott som en juridisk person kan hållas ansvarig för.
13. Med avseende på de tillämpliga förutsättningarna specificeras i artikel 5 i lagstiftningsdekretet de fysiska personer som, i egenskap av förövare av en straffbar gärning, kan ådra en juridisk person ansvar. Dessa utgör huvudsakligen a) personer i ledande ställning och b) personer som kontrolleras av personer i ledande ställning. I artiklarna 6 och 7 anges de omständigheter under vilka ansvar kan tillskrivas en juridisk person. När ett brott begås av en fysisk person som agerade inom ramen för sin ledande ställning har den juridiska personen ett presumerat ansvar. Presumtionen kan endast kullkastas om den juridiska personen kan styrka att den hade infört, och effektivt tillämpade, ett organisations- och ledningssystem som kunde säkerställa att brotten i fråga inte skulle begås eller att systemet obehörigen hade kringgåtts eller missbrukats av den fysiska personen i fråga. Något presumtionsansvar föreligger inte för den juridiska personen när brott begås av personer som inte handlar inom ramen för sin ledande ställning. I sådana fall är det i stället nödvändigt att styrka att brottet möjliggjordes på grund av brister i ledning eller tillsyn.
14. Enligt artikel 25 septies i lagstiftningsdekretet omfattar de brott som räknas upp i den särskilda delen vållande till annans död och övergrepp som tillfogar svår kroppsskada.
15. Fyra andra bestämmelser i lagstiftningsdekretet bör nämnas. I artikel 8 anges att en juridisk person kan ha ett självständigt ansvar för brott, det vill säga att ansvar kan utdömas även om det inte är möjligt att fastställa vilken fysisk person som begått brottet i fråga eller om den fysiska personen inte kan åtalas. I artikel 34 anges att de processuella bestämmelserna i lagdekretet och, i förekommande fall, straffprocesslagen och lagstiftningsdekret nr 271/1989(7) ska tillämpas på juridiska personer som åtalas enligt ovanstående bestämmelser. I artikel 35 anges att de processuella bestämmelser som gäller för fysiska personer som har anklagats för en straffbar gärning, så långt som möjligt, ska tillämpas på juridiska personer som åtalas enligt de bestämmelser som angavs ovan. Enligt artikel 36 är de brottmålsdomstolar som är behöriga i mål om straffbara gärningar som har begåtts av fysiska personer även behöriga i mål avseende åtal mot juridiska personer.
16. Enligt artikel 74 i straffprocesslagen har ett brottsoffer (eller dennes rättsinnehavare) rätt att inträda som civilrättslig part i ett straffrättsligt förfarande mot, bland annat, den person som har anklagats för att ha begått ett brott, i syfte att erhålla skadestånd för skada som brottsoffret har lidit till följd av brottet.
17. Artikel 83 i straffprocesslagen har följande lydelse:
”En person som enligt civilrättsliga regler ansvarar för en tilltalads gärningar må [av offret för dessa gärningar] instämmas i ett straffrättsligt förfarande … Den tilltalade kan instämmas avseende det ansvar som denne, enligt civilrättsliga bestämmelser, har för sin medtilltalades gärningar, för det fall den medtilltalade frikänns eller åtalet mot honom avvisas.”
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
18. Den 2 oktober 2008 skedde en olycka vid en järnvägskorsning i närheten av Florens. Olyckan påstås ha orsakats av Maurizio Giovanardis och fyra andra personers bristande yrkesutförande (som uppgick till straffbar oaktsamhet enligt artiklarna 41, 113 och 589 (II) och (IV) i den italienska strafflagen).(8) Den 28 juli 2010 väckte den allmänna åklagaren (Pubblicco Ministerio) åtal mot dessa personer genom ansökan hos förundersökningsdomaren (Ufficio del Giudice delle indagini preliminari) vid Tribunale di Firenze (tingsrätten i Florens). Personerna i fråga var anställda av Rete Ferroviaria Italiana (nedan kallat RFI), den statligt ägda järnvägsoperatören. Följderna av olyckan var att Alessandro Marrai dog, Aldo Bardelli tvingades amputera ett ben och Adrea Tomberli skadades allvarligt. Samtliga var anställda av RFI.
19. I ansökan avseende de fysiska personerna i fråga väcktes även åtal mot två juridiska personer avseende olyckan, nämligen Elettri Fer s.r.l (nedan kallat Elettri Fer) och RFI. Denna senare åtalsansökan stöder sig bland annat på artikel 25 septies i lagstiftningsdekretet.
20. I målet vid den hänskjutande domstolen har Aldo Bardelli och ombuden för Alessandro Marrais anhöriga (sökande i målet vid den hänskjutande domstolen) begärt att få intervenera som målsägande i enlighet med artikel 74 och följande artiklar i straffprocesslagen. De har yrkat ersättning för den ekonomiska och ideella skada de lidit till följd av olyckan och har i den hänskjutande domstolen begärt att få inträda i rättegången såväl mot de fysiska personer som påstås ha begått brotten i fråga som mot Elettri Fer och RFI.
21. Den nationella domstolen har i uppgift att pröva en invändning mot denna begäran. Till grund för invändningen har anförts att brottsoffer och deras ombud enligt italiensk rätt inte har rätt att framställa krav direkt mot juridiska personer inom ramen för straffrättsliga förfaranden.
22. Den hänskjutande domstolen har anmärkt att den fråga som tas upp i invändningen är en mycket omdebatterad fråga som, enligt nämnda domstol, ännu inte har avgjorts. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att nationell rätt kategoriserar brott som begås av juridiska personer som indirekta och subsidiära och att de därför inte kan anses ha ett direkt kausalsamband med förövandet av de aktuella brotten. Efter en prövning av argumenten för och mot invändningen fann den nationella domstolen att en riktig tolkning av nationell rätt stöder de invändande parternas uppfattning, även om rättsläget inte är helt klart.
23. Mot denna bakgrund beslutade den nationella domstolen att hänskjuta följande fråga till domstolen i en begäran om förhandsavgörande:
”Är de italienska bestämmelserna om förvaltningsrättsligt ansvar för juridiska personer, såsom de framgår av [lagstiftningsdekretet] i ändrad lydelse, förenliga med gemenskapsrättens bestämmelser om skydd för brottsoffer i straffrättsliga förfaranden i den mån det i nämnda italienska bestämmelser inte ’uttryckligen’ föreskrivs att dessa juridiska personer, inom ramen för det straffrättsliga förfarandet, kan hållas ansvariga för den skada som brottsoffren har orsakats?”
24. Skriftliga yttranden har inkommit från ombuden för Alessandro Marrais anhöriga, den tyska, den italienska, den nederländska och den österrikiska regeringen samt kommissionen. Vid förhandlingen den 15 mars 2012 yttrade sig ombuden för Alessandro Marrais anhöriga, den tyska och den italienska regeringen samt kommissionen muntligen.
Bedömning
Inledande synpunkter
Domstolens behörighet
25. Rambeslutet antogs med stöd av artiklarna 31 och 34.2 b EU. Bestämmelserna i fråga återfanns i avdelning VI i EU-fördraget, som hade rubriken ”Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete”. Enligt artikel 35.1 EU skulle domstolen vara behörig att, i enlighet med de villkor som angavs i artikeln i fråga, meddela förhandsavgöranden, bland annat, om tolkningen av rambeslut som hade upprättats enligt bestämmelserna i den avdelningen. Villkoren omfattade enligt artikel 35.2 EU ett krav på att en medlemsstat först skulle förklara att den godtog domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden enligt artikel 35.1. Republiken Italien godtog domstolens behörighet i detta avseende genom en förklaring som trädde i kraft den 1 maj 1999.(9)
26. Sedan rambeslutet antogs har Lissabonfördraget trätt i kraft.(10)
27. Såsom domstolen förklarade i målet X(11) medför artiklarna 9 och 10.1 i protokoll nr 36 om övergångsbestämmelser, som har bilagts till FEU-fördraget, att rambeslutets rättsverkningar består även efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget och att domstolens behörighet i fråga om förhandsavgöranden kvarstår som oförändrad.(12)
28. Under dessa förhållanden är det domstolens uppgift att meddela förhandsavgörande.
Direktiv 2004/80
29. Även om den hänskjutande domstolen inte uttryckligen har tagit upp frågan i beslutet om hänskjutande, har den antytt att den inte bara söker klarhet i rambeslutets tolkning utan också i frågan huruvida direktiv 2004/80(13) är tillämpligt i den situation som beskrivs ovan.
30. Såsom framgår av artikel 1 i nämnda direktiv är det endast tillämpligt när ett ”uppsåtligt våldsbrott” med gränsöverskridande egenskaper har begåtts. I förevarande mål har det inte gjorts gällande att de straffbara gärningarna – i den utsträckning några sådana har begåtts – begicks uppsåtligt. Inte heller finns det några gränsöverskridande egenskaper. Under sådana omständigheter kan direktiv 2004/80 inte äga tillämpning(14) och jag kommer därför inte att beakta det i den fortsatta prövningen.
Tolkningsfrågan
31. Den hänskjutande domstolen har framställt föreliggande begäran om förhandsavgörande för att få klarhet i om vissa bestämmelser i dess nationella lagstiftning är förenliga med artikel 9.1 i rambeslutet. Det är klarlagt att ett offer för ett brott som har begåtts av en fysisk person har rätt att utkräva ersättning från gärningsmannen genom att framställa ett yrkande med motsvarande innehåll som målsägande i ett straffrättsligt förfarande.(15) När brottsförövaren är en juridisk person anser den hänskjutande domstolen dock att ett sådant yrkande inte kan framställas och att brottsoffret måste framställa sin talan i ett civilrättsligt förfarande som har inletts särskilt i detta syfte.(16) Den hänskjutande domstolen har anmärkt att brottsoffer måste göra ett val när de ska väcka en civilrättslig talan. De kan antingen vänta på att den (eventuellt) fällande domen i brottmålet ska vinna laga kraft, något som (åtminstone om domen överklagas) kan dröja flera år, innan de väcker den civilrättsliga talan, vilken även den troligen skulle pågå i flera år. De kan annars väcka en parallell civilrättslig talan omedelbart, men även detta skulle ta ”mycket lång” tid och innebära en betydande kostnadsökning.
32. I den mån den hänskjutande domstolen har ombett att domstolen ska pröva huruvida en nationell rättsakt är förenlig med unionsrätten, faller detta utanför domstolens behörighet. Domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen de upplysningar om tolkningen av unionsrätten som krävs för att sistnämnda domstol ska kunna bedöma rättsaktens förenlighet med unionsrätten.(17) Såsom kommissionen mycket riktigt har observerat, kan frågan omformuleras i syfte att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar. Frågan är i huvudsak om artikel 9.1 i rambeslutet tillåter att fysiska och juridiska personer som begår brott behandlas på olika sätt i fråga om brottsoffrets rätt att inom ramen för ett straffrättsligt förfarande erhålla skadestånd från brottsförövaren för den skada som åsamkades genom brottet.
33. Den tyska, nederländska och österrikiska regeringen har samstämmigt erinrat om det stora handlingsutrymme medlemsstaterna har när det gäller att genomföra rambeslutet. Domstolen har obestridligen fastställt att det finns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende.(18) Det är något som kan vara av särskild betydelse när en viss utgång i ett mål skulle kunna strida mot den aktuella medlemsstatens grundlagar, medan en annan utgång inte skulle göra det.(19) Samtidigt är det dock viktigt att bära i åtanke att rambeslutet syftade till att ålägga medlemsstaterna skyldigheter avseende de eftersträvade målsättningarna. Således är detta ett område där domstolen måste gå försiktigt fram. Det betyder dock inte att frågan inte ska prövas alls.
34. Innan jag övergår till att bedöma frågan om hur artikel 9.1 ska tolkas kan det vara på sin plats att kort överväga vad den bestämmelsen inte gör. Den kräver inte att medlemsstaterna ändrar sin materiella straffrättsliga lagstiftning för att införa eller utvidga en princip om straffrättsligt ansvar för juridiska personer.(20) Med andra ord har medlemsstaterna inte någon skyldighet enligt artikeln att skapa ett ansvar om det inte finns något. En medlemsstat vars rättssystem föreskriver att endast fysiska personer kan dömas för brott åsidosätter således inte bestämmelserna i rambeslutet genom att inte tillse att juridiska personer, som kan antas ha något slags närliggande ansvar för brottet i fråga, kan hållas ansvariga, och genom att inte tillse att det är möjligt att utkräva skadestånd från dessa juridiska personer enligt artikel 9.1. Brottsoffer som önskar erhålla skadestånd för en olovlig gärning som den juridiska personen i fråga påstås ansvara för i denna medlemsstat, måste i sådana fall väcka en civilrättslig talan, med allt vad det för med sig enligt det nationella rättssystemet.
35. Det är dock inte detta det rör sig om här. Genom en kombination av beslutet om hänskjutande samt de skriftliga och muntliga yttranden som har inkommit i detta mål, har jag förstått att situationen enligt italiensk rätt är följande:
– Det följer av lagstiftningsdekretet att juridiska personer kan hållas ansvariga för förövandet av en olovlig gärning.
– Den olovliga gärning som juridiska personer kan åtalas för klassificeras som en förvaltningsrättslig överträdelse. Denna klassificering har kommit till för att undvika eventuella problem som skulle kunna uppstå enligt italiensk grundlag om den gärning som en juridisk person har förövat skulle anses vara ”straffbar”.
– De förutsättningar som anges i den allmänna delen av lagstiftningsdekretet, där den olovliga gärningen definieras, har angetts genom att uttryckligen hänvisa till bestämmelserna i strafflagen.(21)
– En olovlig gärning som förövas av en juridisk person ska inte anses utgöra samma gärning som när motsvarande gärning förövas av en fysisk person. Ett ansvar av det förra slaget ska klassificeras som ”indirekt och subsidiärt”. För att juridiska personer ska ådra sig ansvar är det nödvändigt att styrka att de ansvarar för sina befattningshavares och/eller anställdas agerande.
– Av ovanstående följer att en juridisk person inte kan anses vara den ”direkta förövaren” av ett brott som har begåtts av en fysisk person.
– Trots detta är det en nödvändig förutsättning för att hålla en juridisk person ansvarig att en olovlig gärning har förövats av en fysisk person.(22) Det innebär med andra ord att utan förövandet av denna (straffbara) gärning, skulle något ansvar inte kunna uppkomma för den juridiska personen.
– Rättsliga förfaranden mot juridiska personer ska väckas i brottmålsdomstolarna, de omfattas av bestämmelserna i straffprocesslagen och förenas med det straffrättsliga förfarandet mot den eller de fysiska personer som påstås ha förövat den olovliga gärningen i fråga.(23)
36. Det stämmer visserligen att brottsoffer enligt italiensk rätt inte kan utkräva skadestånd från juridiska personer i straffrättsliga förfaranden genom att inträda som målsägande enligt artikel 74 i straffprocesslagen. Det verkar dock i praktiken vara möjligt att uppnå motsvarande resultat på ett annat sätt. I en dom som meddelades i oktober 2010, fann Corte Suprema di Cassaziones sjätte avdelning följande:
”... enligt det förfarande som föreskrivs i lagstiftningsdekretet skyddas brottsoffrets situation ändå, eftersom brottsoffret dels kan vidta direkta åtgärder för att skydda sina intressen genom att väcka en civilrättslig talan och dels kan instämma den juridiska personen avseende dennes civilrättsliga ansvar, såsom det uttrycks i artikel 83 i straffprocesslagen, i det rättsliga förfarande som pågår för att bedöma det straffrättsliga ansvaret för en person som har förövat en olovlig gärning på vägnar av eller till gagn för en juridisk person och dessutom – i regel – kan göra detta i samma förfarande som har väckts för att avgöra den juridiska personens ansvar.”(24)
37. Det ankommer naturligtvis på den hänskjutande domstolen att fastställa att det ovanstående är en riktig beskrivning av situationen enligt nationell rätt.
38. Är bestämmelserna, såsom jag har beskrivit dem ovan, förenliga med artikel 9.1 i rambeslutet?
39. Artikel 9.1 skyddar brottsoffer genom att kräva att medlemsstaterna ska införa en ordning varigenom dessa brottsoffer kan erhålla ersättning inom rimlig tid inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. Att avgöra brottsoffers ersättningskrav på detta sätt bör, såsom kommissionen har påpekat, leda till ett förfarande som är både snabbare och mindre kostsamt för brottsoffren än det skulle ha varit om de hade varit tvungna att väcka en separat civilrättslig talan.
40. Bestämmelsen består av två delar. I den första delen återfinns huvudregeln att varje medlemsstat ska säkerställa att offret för en straffbar gärning inom rimlig tid och inom ramen för det straffrättsliga förfarandet har rätt att få ett beslut om ersättning från brottsförövaren. Den andra delen utgör ett undantag från denna huvudregel. Undantaget är tillämpligt när nationell rätt ”för vissa fall” föreskriver att ersättning kommer att ges i annan ordning.
41. Jag ska först behandla huvudregeln i första delen av artikel 9.1 i rambeslutet och därefter undantaget i den andra delen.
Huvudregeln
42. Vilka är de nödvändiga förutsättningar som måste vara för handen för att medlemsstaterna, enligt artikel 9.1, ska ha en skyldighet att säkerställa att offret för en straffbar gärning inom rimlig tid får ett beslut om ersättning för skada som offret har ådragit sig till följd av brottet? För det första måste en straffbar gärning ha förövats. För det andra måste det enligt medlemsstatens rättssystem vara möjligt att väcka en straffrättslig talan mot den anklagade avseende gärningen i fråga. För det tredje måste en sådan talan ha väckts.
43. Om vi tar ett okomplicerat exempel är det inte svårt att tillämpa dessa förutsättningar. Låt oss ponera att X är vårdslös i trafik inom ramen för sin anställning hos Y (en juridisk person). X vårdslöshet i trafik leder till en olycka som orsakar en eller flera offer skada. Medlemsstaten i fråga erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar och åtalar juridiska personer i straffrättsliga förfaranden på vanligt sätt. Låt oss vidare anta att begreppet ”förövaren av brottet” i artikel 9.1 kan tillämpas på juridiska personer (jag återkommer till denna fråga nedan(25)). På grund av olyckan har både X (som den fysiska person som direkt orsakade olyckan) och Y (som den juridiska person som indirekt ansvarade för olyckans orsakande) åtalats i ett straffrättsligt förfarande. Brottsrubriceringarna är snarlika. I denna situation är det uppenbart att rambeslutet kräver att en medlemsstat vars rättssystem ännu inte gör det möjligt för brottsoffren att kräva och (om tillämpligt) erhålla skadestånd i det straffrättsliga förfarandet ska ändra sin nationella lagstiftning så att den uppfyller artikel 9.1.
44. Föreliggande mål är dock inte fullt så okomplicerat.
45. Om man tar förutsättningarna ovan i punkt 42 en i sänder, förefaller det mig för det första som om rambeslutet inte egentligen avser rubriceringen av ”brottet” enligt nationell rätt, utan dess avgörande egenskaper. Rambeslutet sätter materiella hänsyn framför formella hänsyn. Även om domstolen har erinrat om de nationella myndigheternas stora utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de konkreta tillvägagångssätten för att uppnå rambeslutets underliggande syften, har den också funnit att rambeslutet, för att det inte ska mista sin ändamålsenliga verkan, måste tolkas på ett meningsfullt sätt.(26)
46. Det faktum att ett brott enligt det nationella rättssystemet kategoriseras som ”indirekt och subsidiärt” måste därför sakna betydelse för bedömningen av huruvida en medlemsstat har åsidosatt artikel 9.1. Straffrättsligt ansvar för juridiska personer är till sin natur knappast varken direkt eller primärt. För fullständighetens skull vill jag lägga till att det inte krävs att fysiska och juridiska personer kan åtalas för samma gärning. Inte heller krävs det, för att artikel 9.1 ska kunna tillämpas på en juridisk person, att en eller flera fysiska personer dessförinnan har åtalats för den aktuella överträdelsen.
47. När det kommer till det faktum att den felgärning som en juridisk person har begått kategoriseras som en ”förvaltningsrättslig” sådan(27), bör enligt min uppfattning samma tolkningsprincip ändå vara tillämplig. Det följer av skäl 4 i rambeslutet att det mål som eftersträvas är att ge brottsoffer en ”hög skyddsnivå”. Ett av de sätt på vilket rambeslutet söker uppnå detta mål är att med hjälp av artikel 9.1 göra ersättning tillgänglig för dessa brottsoffer genom att inom ramen för en straffrättslig talan avseende den olovliga gärning som gav upphov till skadan i fråga. Jag kan med lätthet godta att rambeslutet inte innebär att medlemsstater som inte redan tillämpar en princip om straffrättsligt ansvar för juridiska personer ska införa en sådan princip i sin nationella rätt.(28) Däremot tycker jag inte att medlemsstater som tillämpar en sådan princip ska kunna undgå skyldigheten att tillhandahålla det skydd som föreskrivs i artikel 9.1 på något som i praktiken är rent formella grunder.
48. I detta fall kan juridiska personer i medlemsstaten ådra sig ansvar för olovliga gärningar genom en ordning som innebär att 1) de rekvisit som definierar den olovliga gärningen har angetts genom hänvisning till strafflagen, 2) det, för att ansvar ska kunna uppkomma för denna gärning, är en avgörande förutsättning att en fysisk person har förövat en olovlig gärning och 3) talan mot den juridiska personen väcks i brottmålsdomstolarna, att denna talan omfattas av bestämmelserna i straffprocesslagen och, i normalfallet, förenas med förfarandet mot den eller de fysiska personer som påstås ha förövat den relevanta olovliga gärningen. Artikel 9.1 måste tolkas på ett meningsfullt sätt, såtillvida att materiella hänsyn ska sättas framför formella hänsyn. Enligt min uppfattning utgör det faktum att man enligt nationell rätt kategoriserar det ansvar som juridiska personer ådrar sig för olovliga gärningar som ”förvaltningsrättsligt” inte tillräcklig grund för att anse att artikeln inte är tillämplig och för att bortse från skyldigheten att tillhandahålla skydd för de som fallit offer för de olovliga gärningarna i fråga.
49. Vidare måste den aktuella gärningen ha lett till att en talan har väckts mot en brottsförövare. Emedan artikel 1 a i rambeslutet innehåller en definition av termen ”brottsoffer” finns det ingen motsvarande definition av begreppet ”brottsförövare”.(29) Under dessa omständigheter är det min uppfattning att begreppet ska tolkas enligt sin naturliga och vardagliga mening. Det är ett vidsträckt begrepp som har använts i ett sammanhang där lagstiftaren, om den hade velat det, kunde ha uttryckt sig snävare. Det är därför inte med någon större svårighet jag drar slutsatsen att begreppet ”brottsförövare” ska tolkas så att det omfattar både fysiska och juridiska personer som har åtalats för att ha begått olovliga gärningar.
50. För det tredje måste ett straffrättsligt förfarande pågå. Det är en uppenbar förutsättning. Utan den skulle artikel 9.1 helt sakna mening. Enligt artikel 1 c i rambeslutet ska uttrycket ha den mening det ges i tillämplig nationell rätt. Med andra ord finns det ingen harmoniserad europeisk princip som anger vad begreppet ”straffrättsligt förfarande” är tänkt att omfatta. Eftersom det i detta fall synes vara klarlagt att förfarandet i fråga är ett straffrättsligt förfarande – något som den italienska regeringen bekräftade vid förhandlingen(30) – kommer jag inte att utreda detta spörsmål vidare.
51. Om de angivna förutsättningarna är uppfyllda, måste medlemsstaten i fråga se till att det finns bestämmelser i den nationella lagstiftningen som gör det möjligt för ett offer för olovliga gärningar att medverka i det straffrättsliga förfarandet på ett sätt som – inom ramen för det straffrättsliga förfarandet – gör det möjligt för personen i fråga att framställa ett yrkande om lämpligt skadestånd från den tilltalade. Detta omfattar juridiska personer.
52. I punkt 36 ovan hänvisade jag till en dom av Corte Suprema di Cassazione, som den italienska regeringen uppmärksammade domstolen på i sina yttranden och som var föremål för en långdragen diskussion vid förhandlingen. I denna dom har slagits fast att personer som har fallit offer för en olovlig gärning inte kan åberopa artikel 74 i straffprocesslagen för att som målsägande inträda i ett rättsligt förfarande mot en juridisk person. Dessa brottsoffer skyddas dock ändå, eftersom de 1) kan väcka en civilrättslig talan och där framställa sina yrkanden gentemot den juridiska personen och 2) kan åberopa artikel 83 i straffprocesslagen och framställa sina yrkanden i en straffrättslig talan på ett annat sätt. Den första av dessa möjligheter – det vill säga möjligheten att väcka en civilrättslig talan – är inte relevant i föreliggande diskussion. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det är troligt att ett sådant förfarande skulle vara långdraget.(31) Om det är riktigt innebär det att det skydd som rambeslutet eftersträvar inte kommer att uppnås. I motsats framstår möjligheten att väcka talan med stöd av artikel 83 i straffprocesslagen som relevant. Om det är riktigt att detta är ett lämpligt alternativ för de som fallit offer för olovliga gärningar av nämnda art, skulle det faktum att brottsoffer enligt italiensk rätt inte har rätt att inträda som målsägande i det straffrättsliga förfarandet sakna betydelse för frågan om den nationella lagstiftningen uppfyller förutsättningarna i artikel 9.1 i rambeslutet.
53. Parterna har olika uppfattningar om huruvida nämnda dom är tillämplig i målet i den nationella domstolen. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att avgöra denna fråga.
54. Mot bakgrund av allt det som har anförts ovan, är det min uppfattning att den huvudregel som slås fast i den första delen av artikel 9.1 i rambeslutet ska förstås så att när det enligt en medlemsstats nationella rättssystem är möjligt att väcka talan mot juridiska personer rörande en olovlig gärning, medför inte det faktum att ansvaret för en sådan gärning, enligt det nationella rättssystemet i fråga, kategoriseras som ”indirekt och subsidiärt” och/eller ”förvaltningsrättsligt” att den aktuella medlemsstaten fritas från sin skyldighet att tillämpa artikelns bestämmelser på juridiska personer när 1) de rekvisit som definierar den olovliga gärningen har angetts genom hänvisning till strafflagen, 2) det, för att ansvar ska kunna uppkomma för denna gärning, är en avgörande förutsättning att en fysisk person har förövat en olovlig gärning och 3) talan mot den juridiska personen väcks i brottmålsdomstolarna, denna talan omfattas av bestämmelserna i straffprocesslagen och, i normalfallet, förenas med förfarandet mot den eller de fysiska personer som påstås ha förövat den olovliga gärningen i fråga.
Undantaget
55. Huvudregeln i artikel 9.1 gäller inte ”då det i den nationella lagstiftningen, för vissa fall, föreskrivs att ersättning kommer att ges i annan ordning”.
56. Den tyska och den nederländska regeringen har gjort gällande att undantaget ska tillämpas i målet vid den nationella domstolen. När det står brottsoffer fritt att i en civilrättslig talan göra sin rätt gällande mot de juridiska personer som påstås ha förövat brottet, har medlemsstaten i fråga inte någon skyldighet att se till att brottsoffren kan framställa sina yrkanden mot den juridiska personen i en straffrättslig talan.
57. Jag delar inte denna uppfattning.
58. Då andra delen av artikel 9.1 utgör ett undantag från huvudregeln måste den tolkas restriktivt.(32) Att tolka undantaget så att det omfattar alla mål rörande en särskild kategori brottsförövare, nämligen juridiska personer, skulle riskera att göra undantaget till huvudregel. En sådan situation kan inte ha avsetts av lagstiftaren. Undantaget är uttryckligen avsett att gälla ”för vissa fall”. I det hänseendet finns det skäl att hänvisa till rambeslutets förarbeten, vari omnämns en diskussion som ägde rum vid ett möte i den relevanta rådsarbetsgrupp där ordalydelsen i utkastet till rambeslut behandlades.(33) I protokollet från nämnda möte anges att den svenska, den österrikiska och den tyska delegationen föreslog att de aktuella orden(34) skulle utgå. I protokollet anges vidare att rådets (franska) ordförandeskap underströk att ”artikel 9.1 skulle sakna mening utan [denna] fras”.
59. Det betyder inte att det aldrig kan föreligga omständigheter som gör att undantaget kan tillämpas. I detta avseende delar jag kommissionens uppfattning att det måste finnas objektiva omständigheter som motiverar ett sådant resultat. Det kan till exempel vara mål där det av praktiska skäl inte är möjligt att tillämpa huvudregeln, exempelvis om den skada som brottet har gett upphov till inte kan fastställas, eller om den inte kan fastställas med tillräcklig noggrannhet, och det därför inte är möjligt att formulera ett yrkande förrän efter att det straffrättsliga förfarandet mot brottsförövaren har slutförts. Det kan dock inte finnas någon objektiv grund för att, som en kategori, undanta juridiska personer från tillämpningsområdet för artikel 9.1.
60. Min slutsats är därför att undantaget till huvudregeln, vilket återfinns i andra delen av artikel 9.1, inte kan tolkas så att alla mål rörande en särskild kategori brottsförövare, såsom juridiska personer, undantas från tillämpningsområdet för huvudregeln i första delen av artikel 9.1.
Slutsatser
Tillämpning av ovanstående principer
61. I målet vid den nationella domstolen ankommer det på den hänskjutande domstolen att vidta följande åtgärder. För det första ska den avgöra huruvida de juridiska personerna i fråga har begått en straffbar gärning i den mening som avses i artikel 9.1 i rambeslutet. Vid denna prövning ska den hänskjutande domstolen inte bara ta hänsyn till nationell lagstiftning angående en olovlig gärnings egenskaper, utan även de principer som anges i punkt 48 ovan. För det andra ska den hänskjutande domstolen fastställa om personerna ska anses vara brottsförövare i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Därvid ska den hänskjutande domstolen ta hänsyn till de iakttagelser som gjordes i punkt 49 ovan. För det tredje ska den hänskjutande domstolen bedöma huruvida förfarandet i fråga utgör ett straffrättsligt förfarande i den mening som avses i artikel 9.1. Vid denna bedömning ska den hänskjutande domstolen beakta övervägandena i punkt 50 ovan. Slutligen ska den hänskjutande domstolen avgöra huruvida det föreligger några exceptionella omständigheter som gör att undantaget i den andra delen av artikel 9.1 ska tillämpas. Om den hänskjutande domstolen i detta sammanhang finner att det är huvudregeln, och inte undantaget, som ska tillämpas ska den hänskjutande domstolen bedöma huruvida nationell rätt faktiskt uppfyller huvudregeln.
62. I det avseendet vill jag göra följande allmänna iakttagelser.
63. Domstolen har tidigare funnit att principen att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med EU-rätten gäller för rambeslut som har antagits inom ramen för avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen. Den hänskjutande domstolen, som ska tolka den nationella rätten, är vid tillämpningen av denna rätt skyldig att, i den utsträckning det är möjligt, tolka den nationella rätten mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte, för att uppnå det avsedda resultatet och därmed agera i överensstämmelse med fördragets bestämmelser.(35)
64. Å andra sidan har domstolen upprepade gånger funnit att den hänskjutande domstolens skyldighet att tolka nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten begränsas av allmänna rättsliga principer, särskilt principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet. Principen om konform tolkning kan med andra ord inte tjäna som grund för att tolka nationell rätt contra legem. Denna princip kräver i stället att den hänskjutande domstolen i förekommande fall beaktar hela den nationella rätten för att bedöma i vilken mån den kan tillämpas utan att det leder till ett resultat som strider mot det som eftersträvas med rambeslutet.(36)
65. Slutligen har den hänskjutande domstolen anmärkt att den tolkning av nationell rätt som har förordats av målsägandena i målet vid den nationella domstolen riskerar att strida mot den nationella principen att bestämmelserna i strafflagen inte får tillämpas analogt till den berörda partens nackdel (in malam partem).
66. Det är inte bara nationell rätt som förhindrar att straffrättsliga bestämmelser tillämpas på ett sådant sätt. Redan år 1963 fann Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna att en sådan tillämpning av straffrättsliga regler skulle strida mot artikel 7.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som anger att ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt.(37) Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har intagit ett liknande synsätt i sin praxis.(38)
67. Artikel 7.1 i Europakonventionen har exakt samma lydelse som de relevanta delarna av artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med anledning av Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 utgör stadgan primärrätt.(39) Enligt artikel 52.3 i stadgan ska rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen.
68. En analog tillämpning av nationella straffrättsliga bestämmelser in malam partem kan både strida mot och stå i överensstämmelse med nationell rätt (om vilket jag inte uttalar mig). Frågan kvarstår dock hur denna princip ska tillämpas inom ramen för artikel 9.1 i rambeslutet.
69. Medlemsstaterna har ingen skyldighet enligt artikel 9.1 att ändra materiella straffrättsliga principer på något sätt.(40) Inte heller påverkar denna artikel storleken på det skadestånd som ska utgå till ett brottsoffer som ersättning för skada eller förlust till följd av att en olovlig gärning har förövats. Det finns inget i rambeslutet som anger att beloppet i fråga ska beräknas på olika sätt i fråga om straffrättsliga förfaranden och civilrättsliga förfaranden. Vad rambeslutet gör, i syfte att skydda brottsoffers intressen, är att påskynda den tid det annars skulle ta innan ersättningen i fråga ska utgå. Det är en processuell fråga som inte påverkar den ersättningsskyldige partens straffrättsliga ansvar på något sätt. Under dessa omständigheter kan jag inte finna någon grund för att tillämpa principen om in malam parten vid den tolkning av artikel 9.1 i rambeslutet som jag föreslår i detta förslag till avgörande.
Förslag till avgörande
70. Jag anser därför att domstolen ska besvara den fråga som Tribunale di Firenze har ställt på följande sätt:
Huvudregeln i första delen av artikel 9.1 i rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ska tolkas så, att när det enligt en medlemsstats nationella rättssystem är möjligt att väcka talan mot juridiska personer rörande en olovlig gärning, medför inte det faktum att ansvaret för en sådan gärning, enligt det nationella rättssystemet i fråga, kategoriseras som ”indirekt och subsidiärt” och/eller ”förvaltningsrättsligt” att den aktuella medlemsstaten fritas från sin skyldighet att tillämpa artikelns bestämmelser på juridiska personer när 1) de rekvisit som definierar den olovliga gärningen har angetts genom hänvisning till strafflagen, 2) det, för att ansvar ska kunna uppkomma för denna gärning, är en avgörande förutsättning att en fysisk person har förövat en olovlig gärning och 3) talan mot den juridiska personen väcks i brottmålsdomstolarna, denna talan omfattas av bestämmelserna i straffprocesslagen och, i normalfallet, förenas med förfarandet mot den eller de fysiska personer som påstås ha förövat den olovliga gärningen i fråga.
Undantaget till huvudregeln, vilket återfinns i den andra delen av artikel 9.1 ska tolkas restriktivt. Det kan inte tolkas så att alla mål rörande en särskild kategori brottsförövare, såsom juridiska personer, undantas från tillämpningsområdet för huvudregeln i första delen av artikel 9.1.