FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MELCHIOR WATHELET
föredraget den 24 oktober 2013(1)
Mål C‑616/11
T-Mobile Austria GmbH
mot
Verein für Konsumenteninformation
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Österrike))
”Tillnärmning av lagstiftning – Betaltjänster – Allmänt förbud mot att ta ut avgifter för användning av ett betalningsinstrument – Avtal mellan en digital telefonioperatör och enskilda”
I – Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 52.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG,(2) (nedan kallat direktivet), att förbjuda eller begränsa tilläggsavgifter, vilka ofta kallas vid dess engelska term ”surcharging”.
2. Genom tilläggsavgifterna tar betalningsmottagarföretagen ut avgifter från deras betalande kunder för användningen av ett visst betalningsinstrument. Detta förfarande har till syfte att lägga användningskostnaderna, bland annat för kreditkort eller betalkort, på den betalande kunden.
3. Den hänskjutande domstolens frågor har till syfte att få klarhet i huruvida artikel 52.3 i direktivet är tillämplig på mobiltelefoniföretag, huruvida en överföring av medel utgör ett betalningsinstrument i direktivets mening och huruvida det allmänna förbudet mot tilläggsavgifter som är tillämpligt i Republiken Österrike är förenligt med denna artikel.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätten
4. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:
”1. I detta direktiv fastställs bestämmelser för hur medlemsstaterna ska skilja mellan följande sex kategorier av betaltjänstleverantörer:
a) Kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 a i direktiv 2006/48/EG.
b) Institut för elektroniska pengar i den mening som avses i artikel 1.3 a i direktiv 2000/46/EG.
c) Postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster.
d) Betalningsinstitut i den mening som avses i detta direktiv.
e) Europeiska centralbanken och nationella centralbanker, när de inte agerar i egenskap av monetär myndighet eller andra offentliga myndigheter.
f) Medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter.
2. I detta direktiv fastställs även bestämmelser om krav på klara villkor för och tydlig information om betaltjänster samt om betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.”
5. Artikel 4 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
3. betaltjänst: en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan.
…
5. betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.
…
7. betalare: en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder.
8. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion.
9. betaltjänstleverantör: sådana organ som avses i artikel 1.1 och juridiska och fysiska personer som omfattas av undantaget enligt artikel 26.
10. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper.
…
16. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras.
…
19. autentisering: ett förfarande genom vilket betaltjänstleverantören kan kontrollera användningen av ett specifikt betalningsinstrument, inklusive personliga säkerhetsanordningar.
…
23. betalningsinstrument: varje form av personliga(a) anordning(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder.
…”
6. Under avdelning IV i direktivet, vilken avser ”Rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande och användning av betaltjänster”, återfinns artikel 52 med rubriken ”Tillämpliga avgifter”. Artikel 52.3 har följande lydelse:
”Betaltjänstleverantören får inte hindra betalningsmottagaren från att av betalaren begära en avgift eller att erbjuda en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument. Medlemsstaterna får dock förbjuda eller begränsa rätten att ta ut avgifter med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen och främja en effektiv användning av betalningsinstrument.”
7. Räckvidden av artikel 52.3 i direktivet kommenteras i skäl 42 i detta direktiv på följande sätt:
”För att främja insyn och konkurrens bör betaltjänstleverantören inte hindra betalningsmottagaren att begära en avgift från betalaren för användning av ett specifikt betalningsinstrument. Medan det bör stå betalningsmottagaren fritt att ta ut avgifter för användning av ett visst betalningsinstrument, kan medlemsstaterna besluta att förbjuda eller begränsa sådant bruk, när enligt deras mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissättningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på användningen av ett visst betalningsinstrument, med beaktande av behovet av att uppmuntra konkurrens och användning av effektiva betalningsinstrument.”
8. Under avdelning VI, med rubriken ”Slutbestämmelser”, föreskrivs i artikel 86 i direktivet, med rubriken ”Fullständig harmonisering” följande:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 30.2, 33, 34.2, 45.6, 47.3, 48.3, 51.2, 52.3, 53.2, 61.3, 72 och 88 får medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv.
…”
B – Den österrikiska lagstiftningen
9. Enligt den hänskjutande domstolen införlivades direktivet med österrikisk lagstiftning genom lagen om betalningstjänster (Zahlungsdienstegesetz, BGBl. I, 66/2009, nedan kallad ZaDiG), som trädde ikraft den 1 november 2009.
10. I 1 § 1 ZaDiG, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”I denna förbundslag anges de villkor som leverantörer ska beakta vid yrkesmässigt erbjudande av betaltjänster i Österrike (betaltjänstleverantörer). I denna lag regleras också betaltjänstleverantörers och betaltjänstanvändares rättigheter och skyldigheter i samband med att betaltjänster tillhandahålls betaltjänstanvändare i Österrike eller sådana tjänster tillhandahålls av betaltjänstleverantörer i Österrike, samt tillgången till betalningssystemen.”
11. I 27 § 6 ZaDiG, med rubriken ”Tillämpliga avgifter”, införlivas artikel 52.3 i direktivet med den österrikiska rättsordningen. Denna bestämmelse har följande lydelse:
”Betaltjänstleverantören får inte hindra betalningsmottagaren från att erbjuda en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument. Betalningsmottagaren får inte utta en avgift med anledning av att ett visst betalningsinstrument används.”
III – Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12. Bolaget T-Mobile Austria är en av mobiltjänstleverantörerna i Österrike. I egenskap av sådan sluter bolaget telekommunikationsavtal med konsumenter och tillämpar i samband med detta allmänna villkor som det fortlöpande uppdaterar, vilka i november 2009 innehöll följande klausul (nedan kallad den omtvistade klausulen):
“23 §
…
1.2 Samtliga betalningsformer anses lösa skulden. Vid betalning med inbetalningskort eller via Telebanking uttas en transaktionsavgift. Avgiften fastställs i enlighet med den tariff som gäller för den enskilde konsumenten.”
13. Med tillämpning av denna klausul ska en kund som har anmält och använder tariffen ”Call Europe” betala 3 euro extra per månad för det fall vederbörande väljer ”betalning utan kontodebitering eller betalkort”. Bland dessa betalningar ingår bland annat betalning med inbetalningskort och betalning via internet (Telebanking).
14. Konsumentsammanslutningen Verein für Konsumenteninformation yrkade genom sin talan vid den nationella domstolen att T-Mobile Austria skulle förbjudas dels att införa den omtvistade klausulen i avtal med sina kunder, dels att åberopa denna inom ramen för existerande avtal. Till stöd för sin talan gjorde Verein für Konsumenteninformation gällande att den omtvistade klausulen stod i strid med den tvingande bestämmelsen i 27 § sjätte stycket andra meningen ZaDiG.
15. T-Mobile Austria yrkade att talan skulle ogillas och gjorde för det första gällande att bolaget inte omfattades av tillämpningsområdet för direktivet och för ZaDiG, eftersom det inte var en ”betaltjänstleverantör” utan en leverantör av telekommunikationstjänster via mobiltelefon. T-Mobile Austria gjorde vidare gällande att ett inbetalningskort inte, i avsaknad av personliga säkerhetsanordningar, omfattades av begreppet ”betalningsinstrument” i den mening som avses i artikel 4.23 i direktivet. Slutligen var det införlivande av artikel 52.3 i direktivet som skett genom artikel 27 § sjätte stycket andra meningen ZaDiG inte förenligt med direktivet, då den österrikiska lagstiftaren hade underlåtit att, med de skäl som anges i nämnda artikel 52.3 i direktivet, motivera förbudet mot att ta ut avgifter vid användningen av vissa betalningsinstrument.
16. Domstolen i första instans biföll Verein für Konsumenteninformations talan i sin helhet och dess dom bekräftades i andra instans. Domstolen i andra instans ansåg att inbetalningskort inte utgjorde ett betalningsinstrument i den mening som avses i artikel 4.23 i direktivet, men konstaterade att artikel 52.3 i direktivet inte omfattades av kravet på fullständig harmonisering, varför den nationella domstolen inte bara kunde införa ett sådant allmänt förbud mot uttagande av extra avgifter som föreskrevs i 27 § sjätte stycket ZaDiG, avseende såväl betalningsinstrumenten i den mening som avses i direktivet som andra betalningsförfaranden, till exempel överföringar med användning av inbetalningskort. Vidare ansåg domstolen i andra instans att detta förbud överensstämde med den i artikel 52.3 sista meningen i direktivet angivna målsättningen att stimulera konkurrensen och attfrämja ett fungerande prissystem.
17. T-Mobile Austria överklagade denna dom till Oberster Gerichtshof. Då den hänskjutande domstolen konstaterade att frågorna i målet ännu inte hade prövats av Europeiska unionens domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, beslutade den att vilandeförklara målet och att till domstolen ställa följande tolkningsfrågor:
”1. Ska artikel 52.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden tolkas så, att den också är tillämplig på avtalsförhållandet mellan en mobiloperatör i egenskap av betalningsmottagare och dennes privatkunder (konsumenter) i egenskap av betalare?
2. Utgör ett inbetalningskort som betalaren egenhändigt undertecknat alternativt det förfarande för tilldelande av betalningsuppdrag som ett sådant undertecknat inbetalningskort ligger till grund för och det överenskomna förfarandet för tilldelande av betalningsuppdrag via internet (Telebanking) ”betalningsinstrument” i den mening som avses i artiklarna 4.23 och 52.3 i direktiv 2007/64/EG?
3. Ska artikel 52.3 i direktiv 2007/64/EG tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av nationell lagstiftning som innehåller ett allmänt förbud mot att ta ut avgifter för betalningsmottagare och i vilken det, i synnerhet, inte görs åtskillnad mellan olika betalningsinstrument?”
IV – Förfarandet vid domstolen
18. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 30 november 2011. Verein für Konsumenteninformation, T-Mobile Austria, den österrikiska, den tyska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. En förhandling hölls den 11 september 2013, vid vilken Verein für Konsumenteninformation, den österrikiska och den tyska regeringen samt kommissionen framförde muntliga yttranden.
V – Bedömning
A – Den första tolkningsfrågan
19. Genom den första tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida den möjlighet som medlemsstaterna ges i artikel 52.3 andra meningen i direktivet att förbjuda eller begränsa uttagandet av avgifter ska vara tillämplig på avtalsförhållandet mellan en mobiloperatör och dennes kunder.
1. Upptagande till sakprövning
20. Verein für Konsumenteninformation anser att det saknas skäl att besvara denna tolkningsfråga, eftersom ett svar inte är ”nödvändigt” i den mening som avses i artikel 267 FEUF för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken. Verein für Konsumenteninformation anser att dess talerätt är oberoende av huruvida artikel 52.3 i direktivet är tillämplig på avtalsförhållandet mellan T‑Mobile Austria och dess kunder och följer av österrikiska offentligrättsliga bestämmelser som tillåter den att väcka talan om förbudsföreläggande för konsumentskydd.
21. Verein für Konsumenteninformation kan inte vinna framgång med detta argument. Som tydligt framgår av domstolens praxis ”är det nämligen endast den domstol som har beslutat att begära förhandsavgörande som är ansvarig för bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande är relevant och nödvändig”,(3) utom ”då det är uppenbart att den begärda tolkningen av [union]srätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller … domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt”.(4)
22. Det av Verein für Konsumenteninformation framförda argumentet omfattas inte av detta undantag. Vidare är inte dess synpunkter angående dess talerätt relevanta för bedömningen av huruvida tolkningsfrågan är nödvändig. Även om denna talerätt föreskrivs i österrikiska offentligrättsliga bestämmelser, kan det vara betydelsefullt för den nationella domstolen att få svar på huruvida artikel 52.3 i direktivet ska tillämpas när betalningsmottagaren, i detta fall T‑Mobile Austria, är en mobiloperatör och som sådan kan vara utesluten från direktivets tillämpningsområde.
23. Den första frågan kan följaktligen prövas i sak.
2. Bedömning i sak
24. Enligt T-Mobile Austria kan ett avtalsförhållande endast omfattas av direktivet om det omfattas av dess materiella tillämpningsområde. Mot denna bakgrund anser T-Mobile Austria att de avtalsförhållanden som mobiloperatörer ingår ska anses vara uteslutna från direktivet, inbegripet dess artikel 52.3, eftersom de inte är betaltjänsteleverantörer i den mening som avses i artikel 1.1 i detta direktiv och eftersom de inte tillhandahåller betaltjänster i den mening som avses i artikel 4.3 i nämnda direktiv.
25. T-Mobile Austria drar därav slutsatsen att direktivet, eftersom bolagets avtalsrelationer med dess kunder inte utgör betaltjänster, inte ska tillämpas på bolaget. Det följer nämligen av direktivets artikel 2.1 att detta direktiv ”ska tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom [Europeiska unionen]”.
26. Däremot är Verein für Konsumenteninformation, den österrikiska, den tyska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt kommissionen överens om uppfattningen att artikel 52.3 i direktivet ska tillämpas på T-Mobiles avtalsförhållanden med dess kunder.
27. Enligt dem framgår detta tydligt av lydelsen i denna artikel, vilken dels förbjuder betaltjänstleverantörer att hindra betalningsmottagaren från att av betalaren begära en avgift eller att erbjuda en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument, dels tillåter medlemsstaterna att förbjuda eller begränsa rätten att ta ut avgifter för användningen av ett betalningsinstrument för att stimulera konkurrensen och främja en effektiv användning av betalningsinstrument.
28. Enligt min mening råder det inga tvivel om att T-Mobile Austria är en betalningsmottagare i den mening som avses i den artikeln, vilket bolaget inte har bestritt. Enligt artikel 4.8 i direktivet avser begreppet betalningsmottagare ”en … juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion”. I egenskap av fordringsägare i förhållande till betalningarna från dess kunder är T-Mobile Austria således mottagare av dessa betalningar i den mening som avses i denna artikel och i artikel 52.3 i detta direktiv.
29. Det råder inte heller några tvivel om att T-Mobile Austrias kunder är betalare i den mening som avses i direktivet. I artikel 4.7 definieras betalare som ”[… fysisk[a] eller juridisk[a] person[er] som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, … fysisk[a] eller juridisk[a] person[er] som lämnar en betalningsorder”. Följaktligen är T-Mobile Austrias kunder, då de överför medel till detta bolag genom att betala sina fakturor, ”betalare” i den mening som avses i detta direktiv.
30. Som kommissionen har understrukit syftar visserligen den första meningen i artikel 52.3 i direktivet inte direkt på förhållandet mellan betaltjänstleverantören och mottagaren, eftersom den förstnämnda inte kunde hindra den sistnämnda från att av betalaren begära en avgift eller att ”erbjuda en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument”, men den reglerar även, om än indirekt, förhållandet mellan betalningsmottagaren och betalaren.
31. Beträffande den andra meningen i denna bestämmelse ger den medlemsstaterna möjligheten att förbjuda eller begränsa rätten att ta ut avgifter och tillåter dem således att direkt reglera förhållandet mellan mottagaren, det vill säga T-Mobile Austria, och betalaren, det vill säga dess kund, när, som anges i skäl 42 i direktivet, ”enligt deras mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissättningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på användningen av ett visst betalningsinstrument”.
32. Av det ovan anförda följer, när det gäller artikel 52.3 i direktivet, att det förfarande som innebär att avgifter tas ut för användningen av ett visst betalningsinstrument under alla omständigheter främst rör förhållandet mellan mottagaren och betalaren. Vidare ser jag inte, liksom kommissionen har påpekat, hur medlemsstaterna faktiskt skulle kunna utnyttja sin möjlighet enligt artikel 52.3 i detta direktiv om det inte endast rörde sig om förhållandet mellan betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör.
33. Jag delar således den uppfattning som Verein für Konsumenteninformation, den österrikiska, den tyska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt kommissionen har framfört.
34. Följaktligen föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan så att artikel 52.3 i direktivet ska tillämpas på avtalsförhållandet mellan en mobiloperatör, i egenskap av mottagare av en betalning, och dennes kund (konsument), i egenskap av betalare.
B – Den andra tolkningsfrågan
35. Genom sin andra tolkningsfråga har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida dels ”ett inbetalningskort som betalaren egenhändigt undertecknat alternativt det förfarande för tilldelande av betalningsuppdrag som ett sådant undertecknat inbetalningskort ligger till grund för” dels det överenskomna förfarandet för tilldelande av betalningsuppdrag via internet (Telebanking) utgör ett ”betalningsinstrument” i den mening som avses i artiklarna 4.23 och 52.3 i direktivet.
36. Det ska genast påpekas att det föreligger en språklig skillnad mellan den tyska och den franska versionen av direktivet. Medan ”betalningsinstrument” i den franska versionen definieras som ”varje form av personlig(a) anordning(ar) och/eller rutiner … ” (tout dispositif personnalisé et/ou ensemble de procédures …), används i den tyska versionen adjektivet personlig(a) för att beskriva såväl anordning(ar) som rutiner (” jedes personalisierte Instrument und/oder jeden personalisierten Verfahrensablauf …”).(5) Andra versioner, såsom den engelska och den grekiska kan tolkas på båda sätten.(6)
37. Denna språkliga skillnad påverkar dock inte min bedömning. Ett undertecknat inbetalningskort och ett betalningsuppdrag via internet kan, oavsett om de är ”anordning(ar)” eller ”rutiner”, vara personliga, inbetalningskortet genom att det undertecknas egenhändigt och betalningsuppdraget via internet genom användning av personliga säkerhetsanordningar (en PIN-kod till exempel). Såtillvida kan båda uppfylla kraven i såväl den tyska som den franska versionen av direktivet.
38. När det gäller frågan huruvida ett vederbörligen undertecknat inbetalningskort och ett betalningsuppdrag via internet utgör ”betalningsinstrument” i direktivets mening, råder det delade meningar om mellan parterna.
39. Beträffande det vederbörligen undertecknade inbetalningskortet har Verein für Konsumenteninformation, den österrikiska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt kommissionen gjort gällande att det utgör ett ”betalningsinstrument” i den mening som avses i artikel 4.23 i direktivet, som används på grundval av en överenskommelse mellan leverantören och användaren av betaltjänsterna, för att genomföra en betalningsoperation i den mening som avses i artikel 4.16 i detta direktiv, det vill säga för att göra en överföring av medel. Kravet på att överföringen ska vara personlig är uppfyllt när betalaren egenhändigt har undertecknat inbetalningskortet, vilken gör det möjligt att knyta betalningsorderns ursprung till användaren av betalningstjänsten.
40. När det gäller huruvida anordningar eller rutiner ska anses vara personliga, har kommissionen påpekat att det av lydelsen i artikel 4.23 inte går att dra slutsatsen att det är nödvändigt att införa en ytterligare bestämmelse om personlig säkerhet utöver undertecknandet för att ett vederbörligen undertecknat inbetalningskort ska utgöra ett betalningsinstrument i den mening som avses i detta direktiv.
41. Den franska regeringen har tillagt att det, mot bakgrund av direktivets syfte som är att skapa en enhetlig marknad för betaltjänster inom unionen, inte med framgång kan göras gällande att unionslagstiftaren har haft för avsikt att från begreppet ”betalningsinstrument” utesluta så vedertagna betalningssätt som överföringar.
42. T-Mobile Austria och den tyska regeringen har däremot bestritt denna tolkning av artikel 4.23 i direktivet. T-Mobile Austria anser att kravet för att det ska föreligga ett ”betalningsinstrument” är en säkerhetsanordning och att detta krav inte är uppfyllt enbart genom undertecknande av ett inbetalningskort. Enligt T-Mobile Austria måste ett betalningsinstrument vara personligt innan det undertecknas, vilket innebär att betalningsinstrumentet ska vara personligt även utan underskrift.
43. Den tyska regeringen anser att ett inbetalningskort varken är en anordning eller en rutin i den mening som avses i artikel 4.23 i detta direktiv. Den har hänvisat till flera bestämmelser i direktivet där begreppet ”betalningsinstrument” används på ett sådant sätt att det framgår att det inte omfattar inbetalningskort.
44. Nämnda regering har därvid bland annat hänvisat till artikel 57 i direktivet, enligt vilken betaltjänstleverantören ”utfärdar” ett betalningsinstrument till betaltjänstanvändare och ska förvissa sig om att ”de personliga säkerhetsanordningarna i betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet”,(7) och till artikel 55.2, vilken avser blockering av betalningsinstrumentet av objektivt betingade skäl som har samband med betalningsinstrumentets säkerhet (till exempel vid icke auktoriserad eller bedräglig användning).
45. Den tyska regeringen anser således att användningen av begreppet ”betalningsinstrument” innebär att det inte kan omfatta inbetalningskort. Enligt denna regering är inbetalningskort nämligen inte föremål för något utfärdande och kräver inte någon användning av personliga säkerhetsanordningar, vilket är fallet med kreditkort. Vidare är någon blockering av ett inbetalningskort inte heller möjlig.
46. Vid förhandlingen bekräftade den tyska regeringen – då T-Mobile Austria inte var närvarande vid denna – sin ståndpunkt och angav att ett inbetalningskort, enligt dess uppfattning, utgör en betalningsorder i den mening som avses i artikel 4.16 i direktivet men inte ett betalningsinstrument i den mening som avses i artikel 4.23 i direktivet.
47. Beträffande utfärdandet av betalningsorder via internet (”Telebanking”) har Verein für Konsumenteninformation, den tyska, den österrikiska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt kommissionen gjort gällande att dessa har de egenskaper som i artikel 4.23 i direktivet fastställts för betalningsinstrument. Detta utfärdande följer nämligen ett särskilt förfarande inom ramen för vilket användaren av betaltjänsterna har tillgång till en elektronisk plattform. Personaliseringen av ett sådant förfarande garanteras i allmänhet genom säkerhets- och identifieringsanordningar. Detta är fallet i förevarande mål, eftersom den hänskjutande domstolen har bekräftat att betalaren har skyldighet att trycka en PIN-kod för att få tillträde till den elektroniska plattformen och en TAN‑kod (transaktionsnummer) som är nödvändig för att identifiera betalningsordern.
48. T-Mobile Austria anser däremot att utfärdandet av betalningsorder genom en överföring via internet inte heller utgör ett betalningsinstrument.
49. Enligt min uppfattning ska den andra tolkningsfrågan besvaras jakande. Överföringen omfattas nämligen, oberoende av huruvida den sker via ett vederbörligen undertecknat inbetalningskort eller på elektronisk väg (vilket den hänskjutande domstolen har kallat ”Telebanking”), av såväl artikel 4.3 som artikel 4.23 i direktivet.
50. Den hänskjutande domstolen har visserligen formellt inte frågat domstolen om tekniken för överföring i sin helhet utan om betalning med undertecknat inbetalningskort och utfärdandet av en betalningsorder via internet. Ett inbetalningskort som undertecknas och överlämnas till betaltjänstleverantören eller en betalningsorder via internet är emellertid i mindre utsträckning ”personliga(a) anordning(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder”(8) än själva betalningsordern, det vill säga ”[en] instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras”.(9)
51. Jag anser dock att den hänskjutande domstolens fråga, bortsett från den formulering som använts, avser huruvida samtliga befintliga sätt att genomföra en överföring av medel, det vill säga ifyllande och undertecknande av ett inbetalningskort som överlämnas till betaltjänstleverantören och genomförande av en elektronisk överföring, utgör ett ”betalningsinstrument” i den mening som avses i direktivet.
52. Med den preciseringen anser jag emellertid att direktivet ska tillämpas på överföringar, oavsett om dessa görs via ett av betalaren egenhändigt undertecknat inbetalningskort eller på elektronisk väg. I dess artikel 4.3 definieras nämligen begreppet ”betaltjänst” som ”en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan”, vilken i sin tredje punkt hänför till ”[g]enomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör: … Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder”.
53. Vidare uppfyller en överföring de kriterier som anges i artikel 4.23 i direktivet, eftersom den utgör rutiner, med användning av antingen elektronik eller en pappershandling, som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren och betalaren att uppdra åt sin betaltjänstleverantör, som ofta är en bank, att överföra medel från sitt konto till det konto som betalningsmottagaren öppnat hos sin egen betaltjänstleverantör.
54. Den omständigheten att överföring erkänns som ett betalningsinstrument bekräftas av Europeiska centralbankens (ECB) praxis att inbegripa överföringar (”kredittransaktioner”) bland betalningsinstrumenten inom det gemensamma eurobetalningsområdet [”Single Euro Payments Area” (SEPA)] (Sepa).(10)
55. Denna slutsats finner även stöd i den nyligen utkomna så kallade ”konsekvensbedömningen” av den 24 juli 2013 som medföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2013/36/EG och 2009/110/EG samt upphävande av direktiv 2007/64/EG (nedan kallat direktivförslaget).(11)
56. Denna konsekvensbedömning, som för närvarande endast finns tillgänglig på engelska, karakteriserar vid flera tillfällen överföringarna (”credit transfers”) som betalningsinstrument, genom att till exempel konstatera att betalkort, följt av överföringar och direktbetalningar, är de mest populära icke kontanta betalningsinstrumenten inom EU”.(12)
57. Det ska här erinras om att artikel 52.3 i direktivet avser betalningsmottagarens rätt att ta ut tilläggsavgifter (”surcharging”), det vill säga betalningsmottagarens rätt att låta betalkunden stå för de kostnader som uppkommit till följd av den sistnämndas val av ett visst betalningsinstrument.
58. Som konsekvensbedömningen visar är tilläggsavgifter mycket vanliga vid användning av betalkort.(13) Detta konstaterande återfinns även i skäl 63 i direktivförslaget,(14) men den omständigheten att tilläggsavgifterna främst tillämpas vid användning av betalkort och möjligheten att artikel 52.3 i direktivet upprättats mot bakgrund av detta konstaterande räcker inte för att utesluta andra betalningsinstrument, såsom överföringar, från dess tillämpningsområde.
59. Den tyska regeringens resonemang enligt vilket ett undertecknat inbetalningskort till skillnad från en överföring via internet inte utgör ett betalningsinstrument är inte övertygande. Som kommissionen angav vid förhandlingen är det nämligen inte logiskt att behandla dessa båda metoder för användning av samma betalningsinstrument, det vill säga överföring, på olika sätt.
60. Denna andra tolkningsfråga ska således besvaras så att en överföring av medel (”kredittransaktion”) som genomförs antingen genom ett av betalaren undertecknat inbetalningskort eller på elektronisk väg (”Telebanking”) ska anses vara ett ”betalningsinstrument” i den mening som avses i artikel 4.23 och artikel 52.3 i direktivet.
C – Den tredje tolkningsfrågan
61. Genom den tredje tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida artikel 52.3 andra meningen i direktivet tillåter Republiken Österrike att genom 27 § sjätte stycket i ZaDiG införa ett allmänt förbud mot tilläggsavgifter och i vilket det, i synnerhet, inte görs åtskillnad mellan olika betalningsinstrument.
62. Beträffande denna fråga anser Verein für Konsumenteninformation, med stöd av den österrikiska, den tyska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt kommissionen, att det allmänna förbud mot tilläggsavgifter som föreskrivs i 27 § sjätte stycket ZaDiG införlivar artikel 52.3 i det aktuella direktivet på ett korrekt sätt.
63. De anser för det första att denna bestämmelse främjar användningen av för betalaren effektiva betalningsinstrument genom att förbjuda mottagaren att ta ut ytterligare avgifter, samtidigt som den tillåter den att erbjuda nedsättningar, i syfte att uppmuntra till användning av de betalningsinstrument som enligt denna mottagare förefaller mest effektiva.
64. Vidare främjar denna bestämmelse konkurrensen genom att öka insynen i avgifterna, eftersom det uttagande av ytterligare avgifter vid användningen av ett betalningsinstrument försvårar konsumenternas jämförelse mellan de avgiftserbjudanden som finns på marknaden.
65. Dessutom anser den tyska regeringen och kommissionen att artikel 52.3 andra meningen i direktivet erbjuder ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet mellan att allmänt förbjuda eller begränsa tilläggsavgifter för att främja konkurrensen, att favorisera användningen av effektiva betalningssätt och att förebygga varje missbruk vid avgiftssättningen från betalningsmottagarens sida.
66. För det första har T-Mobile Austria gjort gällande att artikel 52.3 i direktivet inte tillåter medlemsstaterna att föreskriva ett allmänt förbud, utan enbart att förbjuda att avgifter tas ut för användningen av ett visst bestämt betalningsinstrument.
67. För det andra har detta bolag understrukit att ett sådant förbud enligt artikel 52.3 i direktivet ska beakta nödvändigheten av att främja konkurrensen och favorisera användningen av effektiva betalningssätt. Ett allmänt förbud drabbar emellertid utan åtskillnad både effektiva och ineffektiva betalningssätt. Vidare har T-Mobile gjort gällande att skäl 42 i direktivet i detta hänseende preciserar att medlemsstaterna kan besluta om att förbjuda eller begränsa tilläggsavgifter, när enligt deras mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissättningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på användningen av ett visst betalningsinstrument, vilket inte är fallet med den omtvistade bestämmelsen.
68. För det tredje har T-Mobile Austria anfört att en tolkning av direktivet mot bakgrund av rätten till fritt yrkesval och rätten till egendom (artiklarna 15 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) bör göra det tillåtet med fakturering av ytterligare kostnader som uppkommer till följd av ineffektiva betalningsmetoder, såsom inbetalningskort.
69. För min del, instämmer jag med den ståndpunkt som Verein für Konsumenteninformation, den österrikiska, den tyska, den franska, den italienska och den portugisiska regeringen samt kommissionen har framfört.
70. Liksom den tyska regeringen och kommissionen anser jag att lydelsen i artikel 52.3 i direktivet ger medlemsstaterna ett brett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta huruvida och på vilket sätt de önskar använda möjligheten att förbjuda eller begränsa tilläggsavgifterna. Den andra meningen i denna artikel anger nämligen klart att ”[m]edlemsstaterna får … förbjuda eller begränsa rätten att ta ut avgifter”, varvid den enda begränsningen är att denna åtgärd ska beakta ”behovet att stimulera konkurrensen och främja en effektiv användning av betalningsinstrument”.
71. Skäl 42 i direktivet bekräftar att unionslagstiftarens avsikt var att bevilja medlemsstaterna detta breda utrymme för skönsmässig bedömning. Enligt detta skäl ”kan medlemsstaterna besluta att förbjuda eller begränsa [tilläggsavgifter], när enligt deras mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissättningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på användningen av ett visst betalningsinstrument …”.(15)
72. Medlemsstaterna får således förbjuda eller begränsa uttagandet av tilläggsavgifter, även allmänt, i syfte att främja konkurrensen, favorisera användningen av effektiva betalningsförfaranden eller förebygga missbruk i prissättningen.
73. T-Mobile Austria har framhävt användningen av begreppet ”visst betalningsinstrument”(16) som används i första meningen i artikel 52.3 i direktivet för att göra gällande att ett allmänt förbud mot tilläggsavgifter inte är möjligt. Bolaget har på grundval härav hävdat att direktivet endast ger medlemsstaterna en möjlighet att förbjuda eller begränsa tilläggsavgifter i förhållande till särskilda betalningsinstrument och under förutsättning att varje förbud eller begränsning beslutas ”med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen och främja en effektiv användning av betalningsinstrument”.
74. Enligt min uppfattning är det logiskt att den första meningen i artikel 52.3 i direktivet hänför till ett ”visst betalningsinstrument”, eftersom det inte kunde vara frågan om att förbjuda betaltjänstleverantören att hindra en betalningsmottagare att ta ut tilläggsavgifter enbart för det fall den sistnämnda avser att tillämpa dessa avgifter på alla betalningsinstrument. Men den naturliga följden är självklart att dessa ord inte används i den andra meningen i denna artikel, varför medlemsstaterna fritt kan fastställa räckvidden av förbudet mot eller begränsningen (exempelvis till endast vissa betalningsinstrument) av tilläggsavgifter.
75. Vid förhandlingen hänvisade den österrikiska regeringen till de skäl som lett den österrikiska lagstiftaren till att införa ett allmänt förbud mot tilläggsavgifter. I motiveringen till 27 § sjätte stycket ZaDiG nämns strävan efter insyn och främjandet av konkurrensen.(17) Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att bekräfta vad domstolen i andra instans fastställt, det vill säga att det allmänna förbudet mot tilläggsavgifter i tillräcklig utsträckning ”beaktade” de allmänna intressen som anges i artikel 52.3 i direktivet,(18) anser jag att den österrikiska lagstiftaren har respekterat gränserna för den skönsmässiga bedömning som den beviljas genom denna artikel och skäl 42 i direktivet. När det gäller de målsättningar av allmänt intresse som anges i artikel 52.3 i direktivet bör några ytterligare påpekanden göras.
76. Konsekvensbedömningen visade att tillämpningen av tilläggsavgifter ofta ledde till ett missbruk i prissättningen från vissa säljares sida, nämligen oproportionerligt höga avgifter i förhållande till säljarens kostnader för att genomföra transaktionen, bland annat i de fall konsumenterna inte kunde undvika dessa extra avgifter genom att använda ett annat betalningsinstrument.(19)
77. Enligt samma konsekvensbedömning framgår det att tilläggsavgifter även användes i syfte att generera ytterligare intäkter snarare än att på betalaren överföra de faktiska kostnader som betalningsmottagarens betalningstjänstleverantör tillämpade på denna betalningsmottagare vid användningen av ett betalningsinstrument.(20)
78. Det är för att undvika dessa typer av missbruk och den enorma svårigheten att med precision fastställa motsvarigheten mellan de faktiska kostnaderna och de avgifter som tas ut som medlemsstaterna enligt artikel 52.3 i direktivet har möjlighet att helt enkelt förbjuda tilläggsavgifter.(21)
79. I förevarande mål ställdes frågan huruvida de 3 euro som T-Mobile tog ut som avgift av betalaren motsvarade den faktiska kostnad som den sistnämnda hade med anledning av betalarens val att betala sin faktura via överföring. Som den franska regeringen har påpekat är de avgifter som tas ut av en betalningsmottagare, vilken mottar medel till följd av en nationell eller europeisk betalningsorder, i allmänhet mycket låga, eller obefintliga. Såvida inte ordern är ofullständig, krediteras nämligen mottagarens konto automatiskt, utan något aktivt handlande från betaltjänstleverantörens sida.
80. T-Mobile Austria hävdade däremot i sitt skriftliga yttrande att handläggningen av de betalningar som görs via inbetalningskort medförde stora kostnader, utan vidare förklaringar. Dessa förklaringar lämnades inte heller som svar på den franska regeringens argument, eftersom bolaget inte var närvarande vid förhandlingen.
81. Det är således fullt möjligt att de 3 euro som T-Mobile Austria fakturerade på varje betalningsorder, inte hade till syfte att överföra bolagets kostnader på kunderna utan att avskräcka de sistnämnda från att betala sina fakturor via överföring, för till skillnad från automatisk kontodebitering, bland annat genom autogiro, tillåter inte överföringsförfarandet betalningsmottagaren att initiera betalningstransaktionen. Detta förfarande står i strid med artikel 52.3, som tillåter betalningsmottagare att ta ut avgifter för de faktiska kostnader som de påförts, eller att erbjuda nedsättningar för att uppmana betalarna att använda ur betalningsmottagarens synvinkel mer effektiva betalningsinstrument. Följaktligen ingår den österrikiska lagstiftarens beslut att förbjuda tilläggsavgifter fullständigt i den målsättning som unionslagstiftaren har angett i skäl 42 i direktivet, nämligen att förebygga missbruk vid prissättningen.
82. När det gäller det i artikel 52.3 i direktivet nämnda stimulerandet av konkurrensen, ska allmänhetens intresse av insyn som en sådan bestämmelse som 27 § sjätte stycket ZaDiG främjar beaktas.(22) Som den österrikiska regeringen har påpekat hindrar nämligen det allmänna förbudet mot tilläggsavgifter att ett företag, i händelse av användning av ett visst betalningsinstrument, kräver ett högre slutpris än det som företaget angett i sin kommunikation och som kunden jämför med andra priserbjudanden.
83. Vidare ska egenskaperna hos den marknad som är aktuell i målet vid den nationella domstolen beaktas. Det råder en hård konkurrens just mellan mobiloperatörerna, med avseende på abonnemangsavgifter, priser per minut och taxepaket. Som den österrikiska regeringen har påpekat, är det emellertid abonnemangskostnaderna som konsumenterna jämför inför sina beslut att teckna ett visst abonnemang och inte de avgifter som tas ut för användningen av betalningsinstrument.
84. När det gäller främjandet av effektiva betalningsinstrument som även nämns i artikel 52.3 i direktivet, har T-Mobile Austria med fog betonat att det är nödvändigt att beakta såväl betalningsmottagarnas som betalarnas intressen. Även om dessa båda grupper ofta har motstridiga intressen, finns det nämligen ingenting i direktivet som tvingar medlemsstaterna att gynna den ena gruppens intressen framför den andras.
85. Det ska emellertid icke förglömmas att artikel 52.3 i direktivet och 27 § sjätte stycket ZaDiG tillåter T-Mobile Austria att erbjuda sina kunder nedsättningar för att uppmuntra dem att använda de betalningsinstrument som enligt detta bolags uppfattning är de mest effektiva.
86. Med detta sagt kan vissa betalare, även om T-Mobile Austria anser att automatisk kontodebitering är det mest effektiva betalningsinstrumentet, ändå föredra överföring av skäl som är knutna till den typ av bankkonto som de har eller en önskan att kontrollera fakturan före betalning.
87. Som Verein für Konsumenteninformation har påpekat har vissa konsumenter bankkonton som inte tillåter automatisk kontodebitering eller endast gör det för mycket begränsade belopp (vilket är fallet för studenter och personer som uppbär ”minimiålderspension” etc.). Om, i deras fall, saldot på kontot inte är tillräckligt för att täcka kontodebiteringen, kommer banken att fakturera betalaren, och inte betalningsmottagaren, för avslagsavgiften, vilket inte medför någon extra kostnad för betalningsmottagaren. Ur dessa konsumenters perspektiv är överföring således det mest effektiva betalningsinstrumentet, eftersom det gör det möjligt för dem att välja ett datum för genomförandet då det finns ett tillräckligt saldo på deras konto för att genom betalningen med iakttagande av den frist som betalningsmottagaren har fastställt. Vidare tillåter en överföring, till skillnad från en automatisk kontodebitering, konsumenter att kontrollera fakturan före betalning. Med andra ord ska betalningsinstrumentets effektivitet inte bara bedömas med hänsyn till betalningsmottagaren.
88. Vidare kan inte en sådan bestämmelse som 27 § sjätte stycket ZaDiG, genom att föreskriva bestämmelser och förfaranden som är nödvändiga för utövandet av ett fritt yrkesval och som respekterar konkurrensen, betalningarnas effektivitet och konsumenterna, såsom T-Mobile Austria har gjort gällande, inskränka dess grundläggande rättigheter, särskilt dess rätt till egendom och rätt till fritt yrkesval enligt artiklarna 15 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
89. T-Mobile Austrias argument avseende artikel 19 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG,(23) kan inte heller godtas. Enligt denna artikel ska medlemsstaterna förbjuda ”näringsidkarna att ta ut sådana avgifter av konsumenterna som överstiger de kostnader näringsidkaren haft för användningen av [ett] visst betalningssätt”. Det finns ingenting i denna skyldighet för medlemsstaterna som inskränker deras möjlighet att allmänt förbjuda tilläggsavgifter.
90. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras så att artikel 52.3 i direktivet ska tolkas så att den inte utgör hinder för tillämpningen av sådana nationella bestämmelser som 27 § sjätte stycket ZaDiG, vilka allmänt och utan åtskillnad mellan de olika betalningsinstrumenten förbjuder betalningsmottagaren att ta ut avgifter.
91. Denna slutsats påverkas inte av om domstolen, inom ramen för den andra tolkningsfrågan, slår fast att överföringar som görs på elektronisk väg eller med en pappershandling och via undertecknade inbetalningskort inte utgör betalningsinstrument.
92. I detta fall skulle det nämligen, som Verein für Konsumenteninformation och den tyska regeringen har påpekat, fortfarande stå medlemsstaterna fritt att förbjuda tilläggsavgifter vid användning av överföring för att genomföra betalningar, eftersom artikel 52.3 i direktivet enligt dess artikel 86 inte utgör en harmoniserad bestämmelse. Ett sådant beslut omfattas således av medlemsstaternas behörighet, eftersom direktivet inte är tillämpligt.
D – Tidsbegränsning för domens rättsliga verkningar
93. För det fall domstolen kommer fram till den slutsatsen att överföringen ska anses vara ett betalningsinstrument i den mening som avses i direktivet och att artikel 52.3 i direktivet inte utgör hinder för ett sådant allmänt förbud mot tilläggsavgifter som det som föreskrivs i 27 § sjätte stycket ZaDiG, har T-Mobile Austria yrkat att domens rättsliga verkningar ska tidsbegränsas.
94. Enligt T-Mobile Austria skulle detta scenario medföra betydande ekonomiska följder för företagen inom telekommunikationssektorn, inte bara i Österrike utan även i de medlemsstater som tillåter tilläggsavgifter samt för företag inom andra ekonomiska sektorer som i dessa medlemsstater tar ut tilläggsavgifter.
95. I detta sammanhang ska det erinras om att det av fast praxis framgår att den tolkning som domstolen gör av en unionsrättslig bestämmelse, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, klargör och preciserar innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den ska eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Härav följer att den nationella domstolen får och ska tillämpa den sålunda tolkade bestämmelsen på rättsförhållanden som uppkommit före dagen för meddelande av förhandsavgörande, om övriga förutsättningar för att väcka talan vid behörig domstol i en tvist som rör bestämmelsens tillämpning är uppfyllda.(24)
96. Domstolen kan således, med tillämpning av en allmän rättssäkerhetsprincip som utgör en del av unionens rättsordning, endast undantagsvis komma att begränsa möjligheten för varje berörd person att göra gällande en bestämmelse som domstolen har tolkat i syfte att ifrågasätta de rättsliga förhållanden som fastställts i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar.(25)
97. Som domstolen angav i domen i det ovannämnda målet Santander Asset Mangagement SGIIC m.fl., ”har [domstolen] endast använt denna lösning när vissa klart preciserade omständigheter har varit för handen, särskilt då det har förelegat fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, som i synnerhet har berott på det stora antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande, och det har framgått att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot unionsbestämmelserna på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, en osäkerhet till vilken andra medlemsstaters eller kommissionens beteenden kan ha bidragit”.(26)
98. Liksom domstolen angav i domen i det ovannämnda målet Santander Asset Management SGIIC m.fl. har T-Mobile Austria i förevarande fall ”inte presenterat några uppgifter som gör det möjligt för domstolen att bedöma om [bolaget] faktiskt riskerar att drabbas av allvarliga ekonomiska återverkningar”.(27) Trots att T-Mobile i sitt skriftliga yttrande endast utan närmare upplysningar nämnde ”betydande ekonomiska konsekvenser”, närvarade bolaget inte vid förhandlingen, vid vilken det hade kunnat klargöra denna punkt och ange hur stora avgifter det olagligen hade fakturerat sina kunder i avgifter.
99. Vidare förelåg det ingen ”objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, … till vilken andra medlemsstaters eller kommissionens beteenden kan ha bidragit”, med hänsyn till att 14 medlemsstater, såsom konsekvensbedömningen visade, har infört ett allmänt förbud mot tilläggsavgifter,(28) kommissionen inte vid något tillfälle har reagerat mot dessa lagstiftningar och till och med regeringen i en av de medlemsstater som tillåter tilläggsavgifter, nämligen den tyska regeringen, har yttrat sig i målet för att göra gällande att ett sådant allmänt förbud mot tilläggsavgifter som det som föreskrivs i 27 § sjätte stycket ZaDiG var förenligt med artikel 52.3 i direktivet.
100. Av detta följer att det saknas anledning att begränsa domens rättsverkningar i tiden.
VI – Förslag till avgörande
101. Jag föreslår följaktligen att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Oberster Gerichtshof har ställt på följande sätt:
1. Artikel 52.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG ska tillämpas på avtalsförhållandet mellan en mobiloperatör, i egenskap av mottagare av en betalning, och dennes kund (konsument), i egenskap av betalare.
2. En överföring (”kredittransaktion”) som genomförts antingen genom ett av betalaren undertecknat inbetalningskort eller på elektronisk väg (”Telebanking”) ska anses vara ett ”betalningsinstrument” i den mening som avses i artikel 4.23 och i artikel 52.3 i direktiv 2007/64.
3. Artikel 52.3 i direktiv 2007/64 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för tillämpningen av sådana nationella bestämmelser som 27 § sjätte stycket i lagen om betalningstjänster (Zahlungsdienstegesetz), vilka allmänt och utan åtskillnad mellan de olika betalningsinstrumenten förbjuder betalningsmottagaren att ta ut avgifter.