Language of document : ECLI:EU:C:2013:28

Mål C‑283/11

Sky Österreich GmbH

mot

Österreichischer Rundfunk

(begäran om förhandsavgörande från Bundeskommunikationssenat)

”Direktiv 2010/13/EU – Tillhandahållande av audiovisuella medietjänster – Artikel 15.6 – Giltighet – Evenemang av stort allmänintresse som omfattas av exklusiva tv-sändningsrättigheter – Rätt för programföretag att få tillgång till sådana evenemang för att producera korta nyhetsinslag – Eventuell ekonomisk ersättning till ensamrättsinnehavaren är begränsad till de extrakostnader som är resultatet av att denna tillgång tillhandahålls – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 16 och 17 – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 22 januari 2013

1.        Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationell domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF – Begrepp – Bundeskommunikationssenat – Omfattas

(Artikel 267 FEUF)

2.        Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Äganderätt – Tillämpningsområde – Rättigheter som ger en etablerad rättslig ställning – Begrepp – Exklusiva tv-sändningsrättigheter som förvärvats genom avtal efter det att direktiv 2007/65 trätt i kraft – Rätt att begära ersättning som överstiger den gräns som anges i direktivet – Omfattas inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 17.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65)

3.        Frihet att tillhandahålla tjänster – Tv-sändningar – Direktiv 2010/13 – Exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag – Rätt för programföretag att få tillgång till evenemang av stort allmänintresse – Inskränkning i näringsfriheten för innehavarna av exklusiva tv-sändningsrättigheter – Åsidosättande av artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 11, 16 och 52.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13, artikel 15.6)

1.        Se domen.

(se punkterna 26−29)

2.        Det skydd som följer av artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kan inte utsträckas till att skydda rena affärsintressen eller affärsmöjligheter, vars osäkerhet är en del av den ekonomiska verksamhetens själva natur, utan omfattar endast rättigheter som kan räknas som förmögenhetsvärden, eftersom de enligt rättsordningen ger en etablerad rättslig ställning på ett sådant sätt att rättighetsinnehavaren självständigt kan utöva dessa rättigheter för egen vinning.

Exklusiva tv-sändningsrättigheter kan inte ses som rena affärsintressen eller affärsmöjligheter, utan måste ses som rättigheter med ett förmögenhetsvärde, om de överförs mot ersättning och enligt avtalsbestämmelser till programföretag, så att dessa med ensamrätt kan sända bestämda evenemang, vilket innebär att andra programföretag inte kan producera några tv-sändningar från dessa evenemang.

En näringsidkare som har förvärvat exklusiva tv‑sändningsrättigheter genom avtal efter det att direktiv 2007/65, som modifierar direktiv 89/552, om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television trädde i kraft den 19 december 2007, kan inte i unionsrättsligt hänseende åberopa en etablerad rättslig ställning för att, utan hinder av det tvingande innehållet i direktiv 2007/65, begära ersättning som överstiger de extrakostnader som är resultatet av att tillgång till signalen tillhandahålls. Medlemsstaterna var nämligen redan skyldiga att införliva direktivet, vilket kunde ske när som helst, och i vart fall måste ha gjorts senast den 19 december 2009.

Under dessa förutsättningar kan innehavaren av ensamrätten till tv‑sändningar från ett evenemang av stort allmänintresse inte åberopa det skydd som följer av artikel 17.1 i stadgan.

(se punkterna 34, 35 och 38–40)

3.        I artikel 15.6 i direktiv 2010/13 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster föreskrivs att ensamrättsinnehavaren är skyldig att låta samtliga andra programföretag som är etablerade i unionen producera korta nyhetsinslag, utan att kunna begära ersättning för detta tillhandahållande utöver de extrakostnader som är resultatet av att tillgång till signalen tillhandahålls. Denna bestämmelses giltighet påverkas inte av artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Artikel 15.6 innebär visserligen ett intrång i ensamrättsinnehavarens näringsfrihet.

Näringsfriheten är dock inte en absolut rättighet, utan den ska beaktas i förhållande till vilken funktion den har i samhället. Den kan bli föremål för omfattande myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar hur näringar får bedrivas. Denna omständighet påverkar bland annat hur proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan ska tillämpas.

Med hänsyn till vikten av att värna den grundläggande rättigheten att ta emot information och vikten av frihet och mångfald inom massmedia, vilka garanteras i artikel 11 i stadgan, samt skyddet för näringsfriheten, vilken stadsfästs i artikel 16 i stadgan, får unionslagstiftaren anta regler av det slag som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2010/13, vilka innehåller begränsningar av näringsfriheten samtidigt som de – med beaktande av den avvägning som måste göras mellan de rättigheter och intressen som är aktuella – ger företräde åt allmänhetens rätt till tillgång till information framför avtalsfriheten.

Unionslagstiftaren kunde därför lagenligen införa begränsningar av näringsfriheten, såsom följer av artikel 15.6 i direktiv 20010/13, för innehavarna av exklusiva tv-sändningsrättigheter och anse att de olägenheter som denna bestämmelse orsakar dessa ensamrättsinnehavare inte är oproportionerliga i förhållande till de i bestämmelsen eftersträvade målen och att det råder en rättvis avvägning mellan de olika rättigheter och friheter som står på spel i förevarande fall.

(se punkterna 44−47 och 66−68 samt domslutet)