Language of document : ECLI:EU:T:2009:205

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)

den 17 juni 2009 (*)

”Dumpning – Import av glyfosat med ursprung i Kina – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Artikel 2.7 b och c i förordning (EG) nr 384/96”

I mål T‑498/04,

Zhejiang Xinan Chemical Industrial Group Co. Ltd, Jiande City (Kina), inledningsvis företrätt av advokaten D. Horovitz och B. Hartnett, barrister, därefter av D. Horovitz,

sökande,

med stöd av

Association des utilisateurs et distributeurs de l’agrochimie européenne (Audace), företrädd av J. Flynn, QC, och D. Scannell, barrister,

intervenient,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten G. Berrisch,

svarande,

med stöd av

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av E. Righini och K. Talabér-Ritz, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 1683/2004 av den 24 september 2004 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 303, s. 1), i den mån den avser sökanden,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden O. Czúcz samt domarna I. Labucka (referent) och M. Prek,

justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 juli 2008,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Artikel 2.1–2.7 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess ändrade lydelse (nedan kallad grundförordningen), innehåller bestämmelser om metoden för att, i syfte att konstatera förekomsten av dumpning, fastställa ett belopp kallat ”normalvärdet”. I artikel 2.1 anges en huvudmetod, som innebär att ”[n]ormalvärdet … vanligtvis [skall] grundas på de priser som oberoende kunder i exportlandet har betalat eller skall betala vid normal handel”.

2        Artikel 2.7 i grundförordningen innehåller en särskild bestämmelse angående import från länder utan marknadsekonomi. Denna bestämmelse har följande lydelse:

”a)      I fråga om import från länder utan marknadsekonomi … skall normalvärdet bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredje land med marknadsekonomi eller priset från ett sådant tredje land till andra länder, inbegripet gemenskapen, eller om detta inte är möjligt, på någon annan skälig grund …

b)      I fråga om antidumpningsundersökningar rörande import från … Folkrepubliken Kina, Ukraina, Vietnam, Kazakstan och alla länder som inte är marknadsekonomier men som är medlemmar i WTO den dag då undersökningen inleds skall normalvärdet bestämmas i enlighet med punkterna 1–6, om det på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare som omfattas av undersökningen och i enlighet med de kriterier och förfaranden som anges i punkt c visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna i samband med produktion och försäljning av den berörda likadana produkten. Om så inte är fallet skall de regler som anges i punkt a tillämpas.

c)      Ett krav enligt punkt b måste göras skriftligen och innehålla tillräcklig bevisning att tillverkarna är verksamma under marknadsmässiga förhållanden, det vill säga om

–        företagens beslut om priser, kostnader och insatsvaror, exempelvis vad gäller råmaterial, kostnader för teknik och arbetskraft, produktion, försäljning samt investeringar, fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende, och kostnader för de viktigaste insatsvarorna återspeglar i stort sett marknadsvärden,

–        företagen har en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål,

–        företagens tillverkningskostnader och ekonomiska situation inte är föremål för betydande snedvridningar till följd av det tidigare icke-marknadsekonomiska systemet, särskilt vad gäller avskrivning av tillgångar, andra nedskrivningar, byteshandel och betalning genom skuldavskrivning,

–        de berörda företagen omfattas av lagar om konkurser och ägandeförhållanden som garanterar rättssäkerhet och stabila villkor för företag, och

–        valutaomräkning sker till marknadskurser.

Beslut om tillverkare uppfyller ovan nämnda kriterier skall fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts, efter särskilt samråd med rådgivande kommittén och efter det att gemenskapsindustrin har givits möjlighet att yttra sig. Detta beslut skall förbli gällande under h[e]la undersökningen.”

3        I artikel 11.5 i grundförordningen föreskrivs följande:

”De relevanta bestämmelserna i denna förordning beträffande förfaranden för och utförandet av undersökningar skall med undantag för dem som avser tidsfrister gälla för varje översyn som utförs i enlighet med punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel. …”

 Bakgrund till tvisten

4        Sökanden, Zhejiang Xinan Chemical Industrial Group Co. Ltd, är ett bolag bildat enligt kinesisk rätt, noterat på Shanghaibörsen. Glyfosat är en av de huvudprodukter som sökanden tillverkar och säljer på den kinesiska marknaden och världsmarknaden. Det är en grundläggande kemisk herbicid som i stor utsträckning används av jordbrukare i hela världen.

5        I februari 1998 införde rådet, genom förordning (EG) nr 368/98 (EGT L 47, s. 1), slutgiltiga antidumpningsåtgärder avseende import av glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina. Denna förordning ändrades genom rådets förordningar (EG) nr 1086/2000 (EGT L 124, s. 1) och nr 163/2002 (EGT L 30, s. 1).

6        Den 18 november 2002, efter publicering av ett tillkännagivande om att giltighetstiden snart skulle komma att löpa ut för vissa antidumpningsåtgärder avseende import av glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina (EGT C 120, s. 3), mottog kommissionen en begäran från European Glyphosate Association (EGA) om översyn av dessa åtgärder enligt artikel 11.2 i grundförordningen. Den 15 februari 2003 publicerade kommissionen ett tillkännagivande om inledande av en översyn, vid giltighetstidens utgång, och en interimsöversyn av de antidumpningsåtgärder som tillämpas på import av glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina, enligt artikel 11.2 och 11.3 i grundförordningen (EUT C 36, s. 18).

7        Den 4 april 2003, efter att undersökningen inletts, ingav sökanden till kommissionen frågeformuläret för tillverkare som önskar få status som företag som verkar i en marknadsekonomi, fullständigt ifyllt. Företaget begärde att kommissionen skulle bevilja det sådan status, i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen. Sökanden gav vidare, den 30 april 2003, in frågeformuläret för tillverkare/exportörer av glyfosat i Folkrepubliken Kina, till kommissionen, fullständigt ifyllt.

8        Sökanden svarade därefter vid flera tillfällen på kommissionens krav på kompletterande upplysningar och reagerade på EGA:s yttrande, i vilket organisationen hade motsatt sig att sökanden beviljades status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Kommissionen gjorde vidare från den 2 till den 4 september 2003 ett kontrollbesök hos sökanden.

9        Den 5 december 2003 lämnade kommissionen ett meddelande till sökanden om sin avsikt att avslå ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallat meddelandet av den 5 december 2003). Den 16 och den 23 december 2003 yttrade sig sökanden över detta meddelande.

10      Genom skrivelse av den 6 april 2004 bekräftade kommissionen sitt beslut att inte bevilja sökanden status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

11      Den 7 april 2004 delgav kommissionen sökanden uppgifter om de väsentliga faktiska omständigheter och överväganden som låg till grund för det tänkta förslaget till slutliga antidumpningsåtgärder. Sökanden yttrade sig över detta meddelande den 19 april 2004.

12      Den 24 september 2004 antog rådet, på förslag av kommissionen, förordning (EG) nr 1683/2004 av den 24 september 2004 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 303, s. 1) (nedan kallad den angripna förordningen). Vad gäller sökandens ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, anges följande i skälen 13–15 i den angripna förordningen:

”13)      Trots att de flesta aktierna ägdes av privatpersoner ansågs [bolaget] ändå stå under statlig kontroll, eftersom de icke-statliga aktierna var spridda på ett stort antal ägare och det största aktieblocket i företaget ägdes av staten. Dessutom var styrelsen utsedd av staten och majoriteten av styrelseledamöterna var antingen statstjänstemän eller tjänstemän i statsägda företag. Den statliga kontrollen och inflytandet i företaget ansågs därför vara betydande.

14)      Dessutom fastställdes det att Kinas regering hade gett China Chamber of Commerce Metals, Minerals & Chemicals Importers and Exporters (CCCMC) rätt att stämpla kontrakten och kontrollera exportpriserna för tullklareringen. Systemet omfattade möjligheten att fastställa ett minimipris för export av glyfosat och gav CCCMC rätt att lägga in sitt veto mot exporter som inte respekterade dessa priser.

15)      Efter samråd med rådgivande kommittén beslutades det därför att [sökanden] inte skulle beviljas marknadsekonomisk status eftersom företaget inte uppfyllde alla kriterier i artikel 2.7 c i grundförordningen.”

13      I skäl 17 i den angripna förordningen anges följande:

”Det konstaterades i detta avseende att staten i betydande grad hade kontroll över hur [sökanden] fastställde exportpriserna för den berörda produkten …”

14      Eftersom ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi avslogs, bestämdes normalvärdet, enligt artikel 2.7 a i grundförordningen, på grundval av uppgifter som inhämtats från tillverkare i ett tredjeland med marknadsekonomi, närmare bestämt Brasilien (skälen 23–30 i den angripna förordningen).

15      I artikel 1 i den angripna förordningen stadgas följande:

”1. En slutgiltig antidumpningstull skall införas på import av glyfosat enligt KN-nummer ex29310095 (Taric-nummer 2931009582) och ex38083027 (Taric-nummer 3808302719) med ursprung i Kina.

4. Den tullsats som skall tillämpas på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, för de produkter som anges i punkterna 1–3, skall vara 29,9 %.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

16      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 december 2004 väckte sökanden förevarande talan.

17      Genom en handling som ingavs till förstainstansrättens kansli den 5 april 2005 ansökte kommissionen om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Genom beslut av den 13 juni 2005 biföll ordföranden på förstainstansrättens första avdelning denna ansökan. Genom skrivelse som ingavs till förstainstansrättens kansli den 28 juni 2005 underrättade kommissionen förstainstansrätten om att den avstod från att ge in en interventionsinlaga men att den ämnade delta i förhandlingen.

18      Genom handling som gavs in till förstainstansrättens kansli den 25 april 2005 ansökte Association des utilisateurs et distributeurs de l’agrochimie européenne (Audace) om att få intervenera till stöd för sökandens yrkanden. Genom beslut av den 8 juli 2005 biföll ordföranden på första avdelningen denna ansökan och angav att beslut om sökandens och rådets begäran om sekretess skulle meddelas senare. De icke hemliga versionerna av de handlingar som parterna gett in sändes över till Audace.

19      Audace gav in sin interventionsinlaga den 15 september 2005, och rådet yttrade sig över denna den 6 december 2005.

20      I skrivelser av den 2 respektive den 15 december 2005 uppgav rådet och sökanden att de återkallade sin respektive sekretessbegäran beträffande Audace, varpå en kopia av de hemliga handlingarna delgavs Audace.

21      Då sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar ändrades och referenten förordnades att tjänstgöra på den fjärde avdelningen, lottades förevarande mål om på denna avdelning.

22      En medlem av avdelningen var förhindrad att döma i målet. Förstainstansrättens ordförande utsåg därför, med tillämpning av artikel 32.3 i förstainstansrättens rättegångsregler, en annan domare för att uppnå en full avdelning.

23      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (fjärde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och att, som åtgärd för processledning, anmoda sökanden att besvara vissa frågor och att ge in en handling. Sökanden efterkom denna begäran inom den utsatta fristen.

24      Parterna, med undantag för Audace som inte deltog i förhandlingen, utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 2 juli 2008.

25      Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara artikel 1 i den angripna förordningen i den mån den rör sökanden, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

26      Audace har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara artikel 1 i den angripna förordningen i den mån den rör sökanden, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna avseende interventionen.

27      Rådet har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

28      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska ogilla talan.

 Rättslig bedömning

29      Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. Som första grund har sökanden åberopat åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen. Den andra grunden avser åsidosättande av punkt 6 i bilaga 2 till avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (nedan kallat antidumpningsavtalet) och av artikel 18.4 i grundförordningen liksom av sökandens grundläggande rättigheter. Som tredje grund har gjorts gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Sökanden har vidare hävdat att gemenskapsinstitutionerna inte i tillbörlig utsträckning har beaktat de antidumpningsundersökningar som parallellt inletts mot bolaget i tredjeland och har i sin replik anfört att gemenskapen underlät att uppfylla sina förpliktelser enligt Världshandelsorganisationens (WTO:s) bestämmelser, när den inte beviljade bolaget status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

30      Innan förstainstansrätten prövar de anmärkningar som gjorts inom ramen för den första grunden (se nedan punkt 43 och följande punkter), ska den först precisera ramen och föremålet för tvisten, med hänsyn tagen till parternas argument rörande systematiken i artikel 2.7 i grundförordningen och bevisbördan vid tillerkännande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi, liksom till argumenten rörande skälen för att inte bevilja sådan status i det aktuella fallet.

 Inledande synpunkter

31      Det ska erinras om att artikel 2.7 i grundförordningen rör beräkningen av normalvärdet vid import från ett land utan marknadsekonomi. Ända tills ändring skedde genom rådets förordning (EG) nr 905/98 av den 27 april 1998 om ändring av grundförordningen (EGT L 128, s. 18), hade normalvärdet alltid, för alla länder utan marknadsekonomi, beräknats enligt metoden med ”jämförbart tredjeland”, det vill säga på grundval av priset eller av det uppskattade värdet i ett jämförbart tredjeland med marknadsekonomi.

32      Det framgår dock av ingressen till förordning nr 905/98 att rådet år 1998 ansåg att ”[r]eformprocessen i Ryssland och Folkrepubliken Kina ha[de] ändrat deras ekonomier i grunden och lett till att det uppstått företag för vilka marknadsekonomiska förhållanden råder” och att ”[b]ägge länder … till följd av detta utvecklats i riktning bort från de ekonomiska omständigheter som låg till grund för metoden med jämförbart tredje land” (fjärde skälet). Rådet fann följaktligen att ”[g]emenskapens antidumpningspraxis [borde] ses över för att hänsyn [skulle] kunna tas till de ändrade ekonomiska förhållandena” i de båda ovannämnda länderna, och att det ”särskilt [borde] anges att normalvärdet får fastställas i enlighet med de regler som är tillämpliga på länder med marknadsekonomi i fall där det kan påvisas att marknadsekonomiska förhållanden råder beträffande en eller flera undersökta tillverkares produktion och försäljning av den berörda produkten” (femte skälet). Rådet angav slutligen att ”en granskning av huruvida marknadsekonomiska förhållanden råder kommer att utföras på grundval av korrekt underbyggda ansökningar inlämnade av en eller flera tillverkare som är föremål för undersökning och som önskar utnyttja möjligheten att få normalvärdet fastställt på grundval av de bestämmelser som tillämpas på länder med marknadsekonomi” (sjätte skälet).

33      Efter denna ändring ska således, enligt artikel 2.7 b i grundförordningen, normalvärdet vid undersökningar rörande import från Folkrepubliken Kina bestämmas enligt artikel 2.1–2.6 i samma förordning, om det fastställs, på grundval av en tillbörligt dokumenterad begäran från en eller flera tillverkare som är föremål för undersökningen och enligt de kriterier och förfaranden som stadgas i artikel 2.7 c i nämnda förordning, att villkoren för en marknadsekonomi är uppfyllda för denna eller dessa tillverkare vad gäller tillverkningen och försäljningen av den berörda likartade produkten. Om så emellertid inte är fallet, ska metoden med jämförbart tredjeland enligt artikel 2.7 a tillämpas.

34      Som förstainstansrätten redan slagit fast, följer det av artikel 2.7 i grundförordningen och av de ovannämnda skälen i förordning nr 905/98 att gemenskapsinstitutionerna i en sådan situation som den förevarande ska genomföra en granskning från fall till fall, och att Folkrepubliken Kina ännu inte kan anses vara ett land med marknadsekonomi. Normalvärdet av en produkt med ursprung i Folkrepubliken Kina kan således endast fastställas i enlighet med de regler som tillämpas på länder med marknadsekonomi ”om det ... visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna” (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 28 oktober 2004 i mål T‑35/01, Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, REG 2004, s. II‑3663, punkt 52).

35      Det följer vidare av de ovannämnda bestämmelserna att bevisbördan ligger på den tillverkare/exportör som vill erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi. I artikel 2.7 c i grundförordningen anges nämligen att ansökan ”måste ... innehålla tillräcklig bevisning”. Följaktligen åligger det inte gemenskapsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren/exportören inte uppfyller de angivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det gemenskapsinstitutionerna att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av tillverkaren/exportören är tillräckliga bevis för att villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkterna 53 och 54).

36      Av detta följer att om det råder något tvivel om huruvida villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda, exempelvis till följd av att den berörda tillverkaren/exportören inte har tillhandahållit eller inte har varit i stånd att lämna nödvändiga uppgifter eller inte har samarbetat fullt ut under utredningen, och det därför inte är möjligt för gemenskapsinstitutionerna att avgöra huruvida det råder marknadsekonomiska förhållanden, kan företaget i fråga inte beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

37      Av rättspraxis framgår även att gemenskapsinstitutionerna, vid en bedömning av faktiska omständigheter av juridisk och politisk art i det ifrågavarande landet för att avgöra huruvida en exportör kan beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Därav följer att gemenskapsdomstolens prövning av institutionernas bedömningar endast ska avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

38      I detta fall är det otvistigt att sökanden nekats status som företag som verkar i en marknadsekonomi enbart av den anledningen att bolaget inte visat att det uppfyllde villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, närmare bestämt att ”företagens beslut om priser, kostnader och insatsvaror … fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende”.

39      Som sökanden har anfört, framgår det av meddelandet av den 5 december 2003 att kommissionen fann att de övriga kriterierna, i artikel 2.7 c andra–femte strecksatserna i grundförordningen, var uppfyllda. Vad vidare gäller artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen invände kommissionen inte mot kostnaderna för de viktigaste insatsvarorna, som enligt ordalydelsen i denna bestämmelse i stort sett ska återspegla marknadsvärden. Den fann, när det var möjligt att jämföra priserna på råvaror från den nationella marknaden med importerade råvaror, att det endast förelåg små skillnader. Rådet har också i sina inlagor medgett att sökanden nekades status som företag som verkar i en marknadsekonomi av den anledningen att institutionerna hade funnit att företaget inte hade visat att dess beslut hade fattats utan ett större statligt inflytande.

40      Av detta följer att sökanden blivit fullt underrättad om skälen för avslaget på dess ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi och att den omständigheten att det inte anges exakt i den angripna förordningen vilket av kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen som inte var uppfyllt inte, i motsats till vad sökanden har anfört, kan anses vittna om en bristande objektivitet och opartiskhet från institutionernas sida. Det framgår också tydligt av sökandens argument att denne mycket väl har förstått innebörden av avslaget på ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

41      Såsom framgår av den angripna förordningen och som rådet har framhållit i sina inlagor, grundar sig institutionernas slutsats att sökanden inte hade visat att bolaget uppfyllde villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen dels på överväganden rörande statens kontroll över sökanden och tillsättningen och sammansättningen av bolagets styrelse (skäl 13 i den angripna förordningen), dels på konstaterandet att staten utövar en betydande kontroll, genom ett system med stämpling och granskning av exportkontrakten, över sökandens fastställande av exportpriserna för de berörda produkterna (skäl 14 i den angripna förordningen, med vidare preciseringar i skäl 17 i samma förordning).

42      Det ska i det sammanhanget konstateras att sökanden som första grund, beträffande åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen, först och främst gör gällande att institutionerna inte prövat huruvida sökandens beslut om priser och kostnader för insatsvaror fattades som svar på marknadssignaler och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende. Dessa invändningar rör följaktligen främst de skäl som anges i skäl 13 i den angripna förordningen och ska alltså prövas i det sammanhanget. Därefter ska invändningarna mot institutionernas bedömning angående exportpriserna behandlas separat.

 Invändningarna angående rådets bedömning av statens kontroll över sökanden och av tillsättningen och sammansättningen av bolagets styrelse

43      Sökanden har gjort gällande att rådet, vid sin bedömning av huruvida företaget agerade under marknadsmässiga förhållanden, har tillämpat ett kriterium som är oförenligt med artikel 2.7 c i grundförordningen. Sökanden anser sig ha lagt fram all bevisning som krävs för att styrka att dess beslut angående priser och kostnader för insatsvaror fattades som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende, och att rådet inte beaktat denna bevisning i tillbörlig mån. Sökanden har följaktligen anfört att slutsatserna i skäl 13 om statens minoritetsägande och om tillsättningen och sammansättningen av styrelsen inte, även om de skulle stämma överens med uppgifterna i akten, i sig kan motivera att företaget nekas status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Sökanden har dock även bestritt rådets bedömning av de faktiska omständigheterna och gjort gällande att denna motsägs av uppgifterna i akten från det administrativa förfarandet.

44      Förstainstansrätten finner det lämpligt att pröva dessa invändningar i ett sammanhang.

 Parternas argument

45      Sökandebolaget har gjort gällande att det har uppfyllt beviskraven fullt ut genom att redan från början av utredningen lägga fram bevisning som styrker att dess affärsbeslut fattades som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende.

46      Sökanden har därvid hänvisat till bevisning rörande dess priser och kostnader och förvärv av insatsvaror. Bolaget har bland annat gjort gällande att det visat att det förhandlade priserna på jämställd fot och därvid sökt att få täckning för sina samlade produktionskostnader samtidigt som det försäkrade sig om en rimlig vinst och att, som kommissionen påstås ha medgett i sitt meddelande av den 5 december 2003, priserna för inhemska respektive importerade råvaror var nästan identiska. Detta visar att bolaget köpte sina råvaror på den nationella marknaden till marknadsmässiga priser.

47      Sökanden har betonat att rådet inte i den angripna förordningen angett att staten utövat något större inflytande över dess affärsbeslut. Utredningsakten innehåller vidare ingen bevisning om att sökandens beslut om priser, kostnader och insatsvaror inte fattades som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan – utan ett större statligt inflytande. Sökanden har även framhållit att kommissionen undersökt bolagets dokumentation angående priser, kostnader och förvärv av insatsvaror vid kontrollen på plats, att kommissionen inte gjorde några anmärkningar beträffande dokumentationens tillförlitlighet och att denna bevisning varken bestritts eller motbevisats i institutionernas slutsatser.

48      Vad gäller rådets bedömning, i skäl 13 i den angripna förordningen, att ”[d]en statliga kontrollen och inflytandet i företaget ansågs … vara betydande”, anser sökanden att detta inte är tillräckligt, med hänsyn till kriteriet i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, och således inte ger stöd för att avslå ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

49      Sökanden har betonat att ordalydelsen i den bestämmelsen medför ett krav på gemenskapsinstitutionerna att bedöma huruvida den bevisning som ingetts av tillverkaren/exportören räcker för att styrka att dess affärsbeslut fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande. Frånvaron av ett ”större statligt inflytande” ska således bedömas objektivt, konkret och på grundval av bevisning avseende varje aspekt av de affärsbeslut som anges i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Enligt sökanden utgör det, med hänsyn till betydelsen av ordet inflytande, inte ”inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen när staten antingen inte är inblandad i affärsbesluten eller är inblandad men inte hindrar att dessa beslut fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan. Sökanden har vidare anfört att denna bestämmelse tillåter statligt inflytande, förutsatt att det inte är ”större”.

50      Audace har därvid tillagt att motsvarande begrepp på engelska (interference) tydligt har ett ”inslag av konkret inblandning, ingripande eller snedvridning”. Föreningen har uppgett att det är fråga om ett ”transitivt begrepp” och att staten måste ingripa ”i” (interfere with) ett specifikt beslut eller en specifik handling, som måste ingå i en av kategorierna i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Ordalydelsen av den bestämmelsen på de andra officiella språken bekräftar den tolkningen (”intervention significative” på franska och ”Staatseingriffe” på tyska). Enligt Audace kan man inte likställa detta begrepp med begreppen ”kontroll” eller ”påverkan”, som är ”intransitiva begrepp”, då staten kan ha viss påverkan utan att konkret ändra beslut eller handlingar. För övrigt förbinder ordvalet ”i detta hänseende” detta inflytande med beslut rörande priser och kostnader för insatsvaror.

51      Sökanden har mer specifikt understrukit att det inte är kontroll som är kriteriet i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen och att statens minoritetsägande följaktligen inte är en faktor som kan leda till slutsatsen att bolaget inte uppfyllde kraven i denna bestämmelse. Sökanden har även anfört att det inte finns något publicerat beslut där ett bolag har nekats status som företag som verkar i en marknadsekonomi med anledning av minoritetsägande av staten eller av statliga bolag och att kommissionen själv under undersökningen måste ha funnit att detta ägande inte utgjorde något hinder mot att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi, eftersom den kontroll som kommissionen utfört på plats annars skulle sakna mening.

52      Sökanden har även bestritt relevansen i institutionernas påståenden om tillsättningen och sammansättningen av bolagets styrelse. Sökanden har hävdat, vad gäller påståendet att offentliga aktieägare utsett styrelseledamöterna, att den omständigheten att flertalet av de övriga aktieägarna inte deltar i bolagsstämman inte kan leda till slutsatsen att staten har en betydande inblandning i bolagets affärsbeslut. Sökanden har även gjort gällande att styrelseledamöterna inte företräder en specifik aktieägare och inte ingriper i bolagets beslut rörande priser, kostnader och insatsvaror. Ett sådant ingripande skulle strida såväl mot kinesisk bolagsrätt som mot sökandens bolagsordning. Sökanden anser därför att förekomsten av påstådda statstjänstemän eller personer från statliga bolag i styrelsen inte i sig kan leda till slutsatsen att villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen inte var uppfyllt.

53      Sökanden har anfört att rådets tolkning i praktiken betyder att många kinesiska aktiebolag som är moderna, vinstdrivande och välskötta till följd av statligt minoritetsägande inte skulle kunna visa att ”marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna i samband med produktion och försäljning av den berörda … produkten”, vilket skulle strida mot syftet med förordning nr 905/98. Sökanden anser sig vara ett typexempel på den sortens kinesiska bolag, nystartat och effektivt, börsnoterat och verkande utan begränsningar under marknadsekonomiska förhållanden med målet att nå högsta möjliga vinst och maximera aktieutdelningen. Sökanden har vidare anfört att betydande statligt delägande i bolag inom Europeiska unionen visar att statligt aktieinnehav inte behöver betyda att staten har inflytande över bolagets affärsbeslut. Dessutom är personer med kopplingar till offentlig sektor involverade i många av de mest konkurrenskraftiga bolagen inom unionen.

54      Sökanden har för övrigt gjort gällande att även om det statliga minoritetsägandet var relevant, som rådet anser, räcker det inte för att motivera avslaget på ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi i detta fall, då den bevisning som lagts fram visar att aktieägarna inte ingrep i bolagets beslut om priser, kostnader och insatsvaror och att statens delägande inte hindrade bolaget från att svara på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan. Sökanden har betonat att ingen av bolagets invändningar om ”säkerhetsåtgärder” för att hindra staten från att ingripa i affärsbeslut har prövats eller tillbakavisats av institutionerna i deras skrivelser. Detta skiljer sig från institutionernas vanliga praxis, nämligen att dessa bedömer i detalj, även när det handlar om bolag som helt eller till majoriteten ägs av staten, vilka åtgärder de berörda bolagen har vidtagit för att förhindra statligt inflytande under de aktuella omständigheterna.

55      I alla händelser har sökanden bestritt institutionernas bedömning av de faktiska omständigheterna.

56      För det första har sökanden gjort gällande att statens innehav av en minoritetspost i bolaget till skillnad från vad institutionerna har hävdat inte gör det möjligt, varken faktiskt eller rättsligt, för staten att kontrollera bolaget, eftersom de tillämpliga förordningarna och bolagets egen bolagsordning såsom konstaterats vid undersökningen innehåller garantier mot att de offentliga aktieägarna ingriper i bolagets affärsbeslut eller ledning och förbjuder dem att skada bolagets och övriga aktieägares rättigheter och berättigade intressen. Sökanden har vidare hävdat att en av de offentliga aktieägarnas ägande är följden av en normal kommersiell transaktion.

57      För det andra är styrelseledamöterna i sökandebolaget, såsom bolaget visat under undersökningen, inte utsedda av staten, i motsats till vad rådet uppgett i den angripna förordningen, utan väljs av bolagsstämman. Såsom sökanden också har förklarat, är bolaget och dess aktieägare ”skyddade” mot ett sådant ingripande enligt kinesisk bolagsrätt, den egna bolagsordningen och bestämmelserna om notering på Shanghaibörsen.

58      För det tredje har sökanden bestritt rådets påstående att ”majoriteten av styrelseledamöterna var antingen statstjänstemän eller tjänstemän i statsägda företag”. Sökanden har därvid gjort gällande att bolaget visat dels att ingen i dess styrelse eller ledning var statstjänsteman och att bestämmelserna i kinesisk bolagsrätt, som återges i bolagsordningen, förbjuder statstjänstemän att vara styrelseledamot, revisor eller företagsledare i ett bolag, dels att bara två (av sammanlagt nio) styrelseledamöter ledde statligt ägda bolag, i detta fall två bolag som var delägare i sökandebolaget. Sökanden har, som svar på de argument som rådet framfört i sitt svaromål, gjort gällande att bolagets styrelseledamöter inte kan anses vara knutna till staten enbart på den grunden att de var anställda av bolaget eller var professorer vid universitet, som är offentliga utbildningsinstitutioner.

59      Slutligen har sökanden och Audace bestritt de argument som rådet har anfört under förfarandet till stöd för sitt tillvägagångssätt.

60      För det första, vad gäller rådets argument att den bevisning som kan ligga till grund för en prövning av huruvida sökanden agerar utifrån marknadssignaler inte är relevant vad gäller frågan om statens inflytande, har sökanden anfört att det framgår av rättspraxis och av institutionernas egen praxis att varje strecksats i artikel 2.7 c i grundförordningen utgör ett villkor som avser en enda helhet av faktiska omständigheter som ska prövas i ett sammanhang. De fem strecksatserna i nämnda bestämmelse avser fem centrala aspekter av de väsentliga kännetecken som aktörer i en marknadsekonomi måste uppvisa. Vad gäller villkoret i första strecksatsen avser det hur den berörda organisationen fattar sina affärsbeslut och syftar till att utvärdera om dessa beslut fattas av företaget och för den kommersiella verksamheten eller om de snedvrids av andra hänsynstaganden som dominerar i system utan marknadsekonomi. Sökanden har hävdat att om institutionerna i detta fall har medgett att bolagets affärsbeslut ”fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan” och att ”[kostnaderna] för de viktigaste insatsvarorna … i stort sett [återspeglar] marknadsvärden”, föreligger det en presumtion för att dessa beslut fattas ”utan ett större statligt inflytande i detta hänseende”. Detta gäller i än högre grad när akten i målet inte innehåller någon bevisning som styrker motsatsen och villkoren i de övriga strecksatserna i artikel 2.7 c i grundförordningen är fullständigt uppfyllda.

61      Audace har också betonat att målet med artikel 2.7 c i grundförordningen är att ställa upp kriterier för att avgöra huruvida de berörda företagen ska behandlas på samma sätt som bolag i marknadsekonomier när det gäller att bestämma normalvärdet för produkterna. Vad som slutligen är betydelsefullt vid denna utvärdering är huruvida dessa bolag fattar sina beslut utifrån situationen på marknaden. Enligt Audace ska gemenskapsinstitutionerna således pröva huruvida statens påverkan leder till snedvridning av de relevanta besluten, så att de inte styrs av marknadens lagar. Audace anser att rådets tolkning inte är förenlig med det målet.

62      Vad för det andra gäller rådets påstående att det inte behöver prövas huruvida staten haft inflytande över enskilda affärsbeslut, eftersom ”Folkrepubliken Kina fortfarande är ett land utan marknadsekonomi, där bara några bolag verkar på marknadsekonomiska villkor”, har sökanden påpekat att rådet år 1998 självt formellt erkände den avsevärda utvecklingen i den kinesiska ekonomin, vilket motiverade ändringen av artikel 2.7 i grundförordningen. Det framgår också av institutionernas beslutspraxis att beviljande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi till företag etablerade i Folkrepubliken Kina sker långt ifrån i undantagsfall. Audace har därvid tillagt att målet med artikel 2.7 b i grundförordningen är att låta kvalificerade kinesiska exportörer, även om dessa skulle vara mycket få till antalet, visa från fall till fall att de är underkastade marknadsekonomins lagar, då Folkrepubliken Kina är medlem i WTO. Rådets tillvägagångssätt tycks förvanska detta förfarande och föregripa svaret.

63      För det tredje har sökanden, som svar på rådets argument om bevisbördan för den berörda exportören och institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning, betonat att gränserna för rådets behörighet tydligt definierats i rättspraxis. Sökanden har särskilt gjort gällande att bland de garantier som gemenskapens rättsordning ger i det administrativa förfarandet finns den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla de relevanta omständigheterna i det aktuella fallet samt den berörda partens rätt att ge sin ståndpunkt till känna och att få en tillräcklig motivering av beslutet. Sökanden anser att institutionerna i detta fall uppenbart har åsidosatt sina skyldigheter och att detta medfört en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

64      För det fjärde har sökanden gjort gällande, i motsats till vad rådet har hävdat i sitt svaromål, att artikel 2.7 b och c i grundförordningen inte ska tolkas restriktivt, och att institutionerna bör ha en flexibel och öppen inställning till möjligheten att ständigt fler bolag uppfyller kriterierna för status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Sökanden har framhållit att nämnda bestämmelser utgör ett undantag från undantaget, det vill säga ett undantag från metoden med jämförbart tredjeland som, enligt grundförordningen och antidumpningsavtalet, i sig är ett undantag från huvudmetoden för att bestämma normalvärdet. Dessutom är det enligt protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO, bilagt beslut av WTO:s ministerkonferens av den 10 november 2001 (WT/L/432 av den 23 november 2001) (nedan kallat protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO), fråga om en provisorisk övergångslösning.

65      Sökanden har slutligen även bestritt rådets argument att hänvisningar till kinesisk bolagsrätt inte är relevanta. Sökanden anser att det argumentet går emot Folkrepubliken Kinas ansträngningar att upprätta en marknadsekonomi och strider mot skälen för att införa status som företag som verkar i en marknadsekonomi i grundförordningen. Sökanden har vidare hävdat att denna lagstiftning införts relativt nyligen och innehåller bestämmelser som motsvarar dem som gäller i de ledande moderna ekonomierna, däribland olika medlemsstater i gemenskapen.

66      Rådet har hävdat att sökandens och Audaces tolkning av artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen är felaktig och att institutionerna har tillämpat den rätta metoden i detta fall. Rådet har också betonat att det framgår av rättspraxis att den metod för att bestämma normalvärdet som anges i artikel 2.7 b i grundförordningen är ett undantag från den specifika metoden i artikel 2.7 a och ska, följaktligen, tolkas strikt. Rådet har också erinrat om att bevisbördan för att alla kriterierna är uppfyllda ligger på den berörda tillverkaren och att institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

67      Rådet anser att ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen inte medför något krav på att institutionerna prövar huruvida satsen haft inflytande över enskilda affärsbeslut, om staten själv fattar sådana beslut eller förhindrar att de fattas. Det räcker att visa att staten utövar en väsentlig kontroll över exportören i Folkrepubliken Kina.

68      Rådet har därvid påpekat att Folkrepubliken Kina fortfarande är ett land utan marknadsekonomi, där bara några bolag verkar på marknadsekonomiska villkor. Rådet anser därför att för att visa att staten har inflytande över affärsbeslut räcker det att styrka att staten i betydande grad tar del i bolagets beslutsprocess. Detta inflytande kan anta olika former, däribland deltagandet i aktieägarnas möten och i styrelsemöten.

69      Enligt rådet är det så, att om staten kontrollerar ett bolag har det även inflytande över dess beslut, även om den inte blandar sig i affärsbesluten eller styr eller snedvrider dessa, såsom Audace har hävdat. I det fallet är bolagets beslut statliga beslut fattade med stöd av den allmänna kontroll den utövar, och det rör sig ofrånkomligen om beslut av den typ som anges i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Om staten avstår från att handla och detta antar formen av statlig kontroll, innebär även detta således enligt rådet ett statligt inflytande som per definition är ”större”.

70      Rådet har understrukit att statens inflytande samt prissättning enligt marknadsvillkor enligt artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen är två olika frågor. Villkoren för att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi syftar inte enbart till att kontrollera att priserna och kostnaderna återspeglar marknadsvärdena. Såsom framgår av bruket av den samordnande konjunktionen ”och” i ordalydelsen i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, måste en exportör styrka två separata omständigheter: för det första att dess beslut fattas som svar på marknadssignaler och för det andra att dessa beslut fattas utan ett större statligt inflytande. Rådet anser följaktligen att bevisningen rörande priser vid enskilda affärer inte är relevant vad gäller frågan om statligt inflytande och den har därför inte bemött det resonemang som sökanden fört i ansökan angående denna fråga.

71      Rådet anser vidare att om det krävdes bevisning om enskilda affärsbeslut, skulle detta göra det praktiskt taget omöjligt för exportören att visa att det första kriteriet var uppfyllt. Det räcker därför i princip att exportören visar att företaget allmänt sett inte kontrolleras av staten och drivs utan större statlig påverkan, eftersom det indikerar att staten inte heller har inflytande över företagets affärsbeslut.

72      Rådet har vidare bestritt att det är praxis att institutionerna i detalj bedömer de åtgärder som den exportör som är föremål för undersökningen har vidtagit för att förhindra statligt inflytande. Rådet anser i alla händelser att sökanden inte under undersökningen visat att bolaget faktiskt hade vidtagit åtgärder för att förhindra statligt inflytande. Rådet har framhållit att exempel på åtgärder som därvid skulle kunna vara relevanta är åtgärder avseende styrelsens sammansättning (vars ledamöter varken ska vara tjänstemän eller personer med kopplingar till staten) eller åtgärder beträffande röstregler (som hindrar att de offentliga aktieägarna bildar en blockerande minoritet, så att de privata aktieägarna kan kontrollera bolaget). Den enda åtgärd som sökanden hänvisat till är den kinesiska bolagslagen, vilket inte utgör en åtgärd som sökanden vidtagit. Om den kinesiska bolagslagen i sig kunde förhindra statlig påverkan skulle, enligt rådets mening, alla bolag som staten kontrollerar begära status som företag som verkar i en marknadsekonomi med stöd av denna lag, vilket skulle betyda att utvärderingen praktiskt taget förlorade sitt föremål.

73      Vad gäller jämförelsen mellan sökandens situation och situationen för företag i ett land med marknadsekonomi, har rådet understrukit att sökanden inte beaktat att Folkrepubliken Kina fortfarande är ett land utan marknadsekonomi och att statskontrollerade företag där per definition inte verkar under marknadsekonomiska förhållanden.

74      Rådet har tillagt att huruvida statens delaktighet i hela beslutsprocessen räcker för att utgöra ett ”inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen beror på de specifika omständigheterna i varje enskilt fall. Här fann institutionerna att skälen för avslag i den angripna förordningen ”som helhet” räckte för att dra slutsatsen att sökanden inte hade visat att bolaget verkade utan statligt inflytande.

75      Slutligen har rådet gjort gällande, tvärtemot vad sökanden har anfört, att motiveringen i skäl 13 i den angripna förordningen stöds av handlingarna i den administrativa akten.

76      Rådet har för det första anfört att institutionernas slutsats att staten kontrollerade sökandebolaget även utan att inneha aktiemajoriteten grundade sig på en bedömning av hur aktierna var fördelade. Statens aktieinnehav (40,98 procent) är extremt koncentrerat, då det är fördelat mellan endast tre offentliga organisationer, medan det privata aktieinnehavet (59,02 procent) är utspritt. De offentliga aktieägarna kan därigenom kontrollera bolagsstämmorna. Att den ojämna fördelningen av det offentliga aktieinnehavet jämfört med det privata gör det möjligt för staten att kontrollera bolaget bekräftas vidare av hur andelarna företräddes på den årliga bolagsstämma som hölls under undersökningstiden, där 90 procent av de företrädda aktierna innehades av staten eller av offentliga företag.

77      För det andra har rådet påpekat att eftersom sökandebolagets styrelseledamöter är valda vid bolagsstämman, som enligt vad som framgår ovan kontrolleras av de offentliga aktieägarna, är det i praktiken de sistnämnda som har utnämnt styrelsen.

78      Vad för det tredje gäller styrelsens sammansättning, har rådet gjort gällande att det tydligt framgår av en förteckning som sökanden gett in genom en skrivelse av den 10 september 2003, som svar på en begäran om upplysningar från kommissionen, att bara två av nio styrelseledamöter saknade kopplingar till staten. Alla de övriga var anställda vid företag eller institutioner i offentlig sektor eller under statlig kontroll. I ett land utan marknadsekonomi kan det antas att staten kontrollerar all ekonomisk verksamhet. Det är därför svårt att föreställa sig hur de anställda i offentliga eller statskontrollerade organ skulle kunna undgå att påverkas av sin arbetsgivare, det vill säga staten, och agera på samma sätt som statstjänstemän.

 Förstainstansrättens bedömning

79      Förstainstansrätten erinrar om att rådet i skäl 13 i den angripna förordningen konstaterade följande:

”Trots att de flesta aktierna ägdes av privatpersoner ansågs [bolaget] ändå stå under statlig kontroll, eftersom de icke-statliga aktierna var spridda på ett stort antal ägare och det största aktieblocket i företaget ägdes av staten. Dessutom var styrelsen utsedd av staten och majoriteten av styrelseledamöterna var antingen statstjänstemän eller tjänstemän i statsägda företag. Den statliga kontrollen och inflytandet i företaget ansågs därför vara betydande.”

80      Det ska först framhållas att, i motsats till vad sökanden tycks hävda (se ovan punkt 56), institutionerna inte alls, vare sig i den angripna förordningen eller vid undersökningen, har påstått att staten var direkt inblandad i beslutsfattandet i den dagliga förvaltningen av bolaget, att de offentliga aktieägarna kränkte bolagets och de övriga aktieägarnas rättigheter och berättigade intressen eller att det sätt på vilket staten hade förvärvat sitt ägande var oförenligt med villkoren i en marknadsekonomi. Förutom påståendena om styrelseledamöterna i sökandebolaget, konstaterade de endast att det förelåg en statlig kontroll på grundval av överväganden rörande fördelningen av aktierna i bolaget. De har inte uttalat sig om huruvida denna kontroll utövades eller kunde utövas i praktiken. Sökanden har inte bestritt rådets påstående att bolagsstämmorna, inklusive dem där styrelsens sammansättning bestämdes, kontrollerades av de offentliga aktieägarna.

81      Förstainstansrätten ska således pröva huruvida konstaterandet att det förelåg en sådan statlig kontroll kan motivera att status som företag som verkar i en marknadsekonomi nekas.

82      Det ska därvid framhållas att statens ”kontroll” eller ”påverkan” inte är ett villkor som uttryckligen stadgas i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Det ska således prövas huruvida, som rådet har hävdat, statens kontroll såsom denna har konstaterats i detta fall, nödvändigtvis innebär att det föreligger ett ”större inflytande” från statens sida i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

83      Det ska erinras om att artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen bland annat kräver att den berörda tillverkaren/exportören, för att kunna beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi, ska lägga fram bevis som styrker att ”företagens beslut om priser, kostnader och insatsvaror, exempelvis vad gäller råmaterial, kostnader för teknik och arbetskraft, produktion, försäljning samt investeringar, fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende”.

84      Det framgår tydligt av ordalydelsen i denna bestämmelse att frågan huruvida det förekommer något större statligt inflytande ska bedömas med hänsyn till hur ”företagens beslut om priser, kostnader och insatsvaror” fattas. Enligt denna bestämmelse ankommer det på den berörda tillverkaren/exportören att visa att dess beslut fattas dels ”som svar på marknadssignaler”, dels ”utan ett större statligt inflytande”. Valet av formuleringen ”i detta hänseende” förstärker ytterligare kopplingen mellan de relevanta besluten och det statliga inflytandet. Ett uppträdande från statens sida som inte är ägnat att påverka dessa beslut kan följaktligen inte utgöra något ”större statligt inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen.

85      Med hänsyn till ordalydelsen i denna bestämmelse, dess syfte och sammanhang, kan uttrycket ”större statligt inflytande” inte likställas med varje form av påverkan på ett företags verksamhet eller delaktighet i dess beslutsprocess, utan ska förstås som ett handlande från de offentliga myndigheternas sida av sådan art att företagets beslut blir oförenliga med villkoren i en marknadsekonomi.

86      Faktum är att själva användandet av uttrycket ”större inflytande” vittnar om en vilja hos gemenskapslagstiftaren att tillåta ett visst statligt inflytande över ett företags verksamhet eller delaktighet i dess beslutsprocess, förutsatt att detta inte har någon inverkan på hur beslut om priser och kostnader för insatsvaror fattas.

87      Det ska även framhållas att enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen, syftar villkoren i artikel 2.7 c första till femte strecksatserna till att identifiera de tillverkare, vilka är föremål för en antidumpningsundersökning, för vilka ”marknadsekonomiska förhållanden råder … i samband med produktion och försäljning av den berörda likadana produkten” (artikel 2.7 b i grundförordningen; se även femte skälet i förordning nr 905/98) och som ”är verksamma under marknadsmässiga förhållanden” (artikel 2.7 c i grundförordningen). Tillämpningen av artikel 2.1–2.6 i grundförordningen förutsätter vidare att vissa uppgifter finns tillgängliga, såsom de priser som har betalats eller ska betalas, produktionskostnaden och försäljningen ”vid normal handel”, som främst avser den produkt som är föremål för undersökningen (artikel 2.1 i grundförordningen). Det är i det sammanhanget som kriterierna i artikel 2.7 c i grundförordningen fordrar att företag som önskar få status som företag som verkar i en marknadsekonomi är verksamma under marknadsmässiga förhållanden och att priser, kostnader och räkenskaper är tillförlitliga (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2003 i mål T‑255/01, Changzhou Hailong Electronics & Light Fixtures och Zhejiang Yankon mot rådet, REG 2003, s. II‑4741, punkt 41).

88      Det ska således konstateras att villkoret i fråga syftar till att pröva om de relevanta besluten av de berörda tillverkarna/exportörerna vägleds av rent affärsmässiga överväganden, typiska för ett företag som utvecklas under marknadsekonomiska förhållanden eller om de snedvrids av andra överväganden, typiska för planekonomier.

89      Det ska därvid konstateras att rådet med rätta framhållit, vad gäller tolkningen och tillämpningen av artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, att det ska beaktas att de stater som avses i artikel 2.7 b i denna förordning inte ska betraktas som stater med marknadsekonomi, detta trots de reformer som gjorts där (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkterna 51 och 52). Det är en bedömning som gemenskapslagstiftaren har gjort av den ekonomiska, rättsliga och politiska situationen i dessa tredjeländer, som redovisas uttryckligen i artikel 2.7 i grundförordningen och som motiverar den särskilda behandlingen av import från dessa stater när det gäller att bestämma normalvärdet. Det ska följaktligen presumeras, så länge inte motsatsen visats, att villkoren för företagen i de länderna inte är jämförbara med förhållandena i länder med marknadsekonomi.

90      När det gäller ett land utan marknadsekonomi kan den omständigheten att ett bolag kontrolleras av staten således väcka tvivel om huruvida staten går utöver sin roll som normal aktieägare som iakttar marknadens spelregler och huruvida bolagets ledning är tillräckligt oberoende av staten för att kunna fatta självständiga beslut om priser och kostnader för insatsvaror och som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan. Det framgår av artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, enligt vilken företagens beslut ”fattas”, att gemenskapslagstiftaren specifikt krävt att beslutsprocessen i det berörda företaget är fri från allt större statligt inflytande. Det ankommer således på företaget att visa att dess beslut om priser och kostnader för insatsvaror fattas på ett självständigt sätt, vägleds av sådana överväganden som är kännetecknande för en marknadsekonomi, det vill säga vinstmaximering, och inte påverkas av överväganden som är typiska för offentliga myndigheter. Beslutsfattande som är självständigt och motiveras av affärsmässiga överväganden är i princip kännetecknande för den privata sektorn, och det är därför berättigat att gemenskapsinstitutionerna, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, vid sin prövning av den bevisning som den berörda exportören har lagt fram beaktar att företaget i fråga kontrolleras av staten.

91      Den statliga kontroll som konstaterats i detta fall är dock inte i sig oförenlig med att det berörda företaget fattar affärsmässiga beslut på marknadsekonomiska villkor och betyder inte att dess beslut om priser och kostnader för insatsvaror vägleds av hänsynstaganden som är främmande för ett företag som verkar under sådana villkor.

92      Rådets ståndpunkt i detta förfarande, som även framgår av skäl 13 i den angripna förordningen, att den statliga kontrollen utgör ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen leder till att bolag kontrollerade av staten som princip utesluts från status som företag som verkar i en marknadsekonomi, oberoende av det konkreta faktiska, rättsliga och ekonomiska sammanhang de verkar i och, mer specifikt, oberoende av huruvida de kunnat styrka att staten inte gick utöver den roll en normal aktieägare spelar i ett land med marknadsekonomi, att företaget fattade beslut självständigt och oberoende av sådana överväganden som kännetecknar offentliga myndigheter och att dessa beslut därför vägleddes av rent affärsmässiga överväganden, typiska för ett företag som verkar under marknadsekonomiska förhållanden.

93      Det ska härvid särskilt påpekas att rådets påståenden om tillsättningen och sammansättningen av sökandebolagets styrelse inte, efter vad som framgår av handlingarna i målet, kan väcka tvivel om att statens kontroll över bolaget, såsom sökanden anser, håller sig inom gränserna för normala marknadsmekanismer.

94      Vad för det första gäller tillsättningen av styrelsen, framgår det av handlingarna i målet att staten eller de offentliga organen inte har rätt att direkt utnämna en eller flera styrelseledamöter. Som sökanden visat i sin ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi väljs styrelseledamöterna enligt bolagsordningen av bolagsstämman. Detta har inte bestritts av institutionerna. Tvärtom framgår det av handlingarna i målet och av rådets argument att påståendet i skäl 13 i den angripna förordningen avser just den omständigheten att de offentliga aktieägarna till följd av att det privata ägandet är så spritt kan kontrollera bolagsstämmorna och därmed i praktiken avgöra styrelsens sammansättning. Det innebär dock inte att de offentliga aktieägarna måste anses befinna sig i en annorlunda situation eller agera annorlunda än en privat minoritetsägare som till följd av ett spritt majoritetsägande har den faktiska kontrollen vid bolagsstämmorna. Inte heller detta kan således vara ett skäl för att inte bevilja sökanden status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

95      Vad för det andra gäller styrelsens sammansättning ska det konstateras, med hänsyn till handlingarna i målet och rådets argument, att påståendena att det finns kopplingar mellan majoriteten i styrelsen och staten också helt enkelt grundar sig på att sökanden kontrolleras av staten. Trots att institutionerna inte haft några invändningar mot två av de nio styrelseledamöterna, har de kritiserat tre andra ledamöter för att genom anställningsförhållande (vad gäller verkställande direktören och vice verkställande direktören) eller genom ett tjänsteavtal (vad gäller styrelseordföranden) vara knutna till sökanden, som kontrolleras av staten. Den omständigheten kan dock inte i sig anses vara oförenlig med villkoren i en marknadsekonomi och ger inte stöd för att hävda att dessa ledamöters beslutsfattande i styrelsen vägleds av sådana överväganden som kännetecknar offentliga myndigheter, så läge det inte finns andra tecken på att de är förbundna med staten. Under dessa omständigheter kan invändningen att majoriteten i styrelsen har kopplingar till staten som är oförenliga med villkoren i en marknadsekonomi inte godtas. Sökandens argument angående de övriga styrelseledamöterna behöver därmed inte prövas.

96      Det ska således konstateras att de överväganden som redovisas i skäl 13 i den angripna förordningen inte innehåller något som längre kan motivera att status som företag som verkar i en marknadsekonomi inte beviljas i detta fall. Rådets slutsats att ”[d]en statliga kontrollen och inflytandet i [sökandebolaget] … [är] betydande” bekräftar bara, sett till handlingarna i målet, att det föreligger en statlig kontroll över bolaget.

97      Eftersom kriteriet statlig kontroll inte uttryckligen återfinns bland villkoren i bestämmelsen i fråga, är rådets angreppssätt således oförenligt med det system som rådet självt upprättade när det, genom förordning nr 905/98, införde bestämmelserna i artikel 2.7 b och c i grundförordningen. Enligt dessa bestämmelser ska gemenskapsinstitutionerna göra en bedömning från fall till fall av huruvida den bevisning som lagts fram av en tillverkare/exportör som är föremål för en antidumpningsundersökning och önskar åtnjuta status som företag som verkar i en marknadsekonomi är tillräcklig.

98      Sökanden har följaktligen med rätta anfört att motiveringen i skäl 13 i den angripna förordningen vittnar om att institutionerna, vid sin bedömning av huruvida den bevisning sökanden lagt fram var tillräcklig, tillämpade ett kriterium som inte föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen. Även om statens kontroll över ett företag är en omständighet som eventuellt kan beaktas, är den inte i sig tillräcklig för att visa att det föreligger ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

99      Bevisbördan åligger förvisso den tillverkare/exportör som önskar bli beviljad status som företag som verkar i en marknadsekonomi. I förevarande fall har dock sökanden lagt fram olika slag av bevisning i syfte att visa att företaget uppfyllde villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Denna bevisning har dock bedömts vara irrelevant av den anledningen att den statliga kontrollen ansetts utgöra ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

100    Sökanden har således lagt fram bevisning, som för övrigt kommissionen själv efterfrågade i sitt frågeformulär till de tillverkare som ansökte om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, angående de beslut som fattades under undersökningsperioden beträffande priser och kostnader, avtalsförhandlingar, prisförändringar, regleringar (avseende priser, distribution och exportlicenser) och beslutsprocessen inom bolaget. Rådet har inte bestritt sökandens påstående att kommissionen granskade företagets dokument om priser, kostnader och förvärv av insatsvaror vid kontrollen på plats och inte invände mot deras sanningsenlighet. Tvärtom har rådet under förfarandet uttryckligen medgett att gemenskapsinstitutionerna hade funnit att bevisningen rörande enskilda affärsbeslut inte var relevant för deras bedömning av huruvida villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen var uppfyllt och, i synnerhet, huruvida dessa beslut hade fattats utan större statligt inflytande.

101    Varken ordalydelsen i den angripna förordningen eller handlingarna i undersökningsakten ger stöd för slutsatsen att institutionerna beaktade den bevisning som sökanden lade fram vid sin ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, och som den upprepade flera gånger under undersökningens gång, angående de garantier som lämnades i bolagsordningen, i kinesisk bolagsrätt och i bestämmelserna om notering på Shanghaibörsen, när de bedömde i vilken mån dessa garantier räckte för att styrka att sökandens beslut om priser och kostnader för insatsvaror hade fattats utan större statligt inflytande. Detsamma gäller bevisningen rörande de offentliga och de privata aktieägarnas uppträdande vid omröstningarna på bolagsstämman och bevisningen rörande hur det statliga ägandet hade uppkommit. I den del av meddelandet av den 5 december 2003 som har rubriken ”Statlig påverkan” tas denna bevisning inte upp. Så är inte heller fallet i skrivelsen av den 6 april 2004, där kommissionen bekräftade sitt beslut att inte bevilja sökanden status som företag som verkar i en marknadsekonomi.

102    Av vad som anförts följer att omständigheterna i skäl 13 i den angripna förordningen inte ger stöd åt rådets slutsats, i skäl 15 i förordningen, att sökanden inte uppfyllde samtliga kriterier i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen.

103    Rådets argument att gemenskapsinstitutionerna enligt rättspraxis har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i ett fall som det förevarande ändrar inte den slutsatsen.

104    Ovannämnda överväganden grundar sig nämligen inte på en utvärdering av de faktiska omständigheterna av rättslig och politisk art, beträffande vilka institutionerna förvisso har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, utan följer av hur räckvidden för de relevanta rättsliga bestämmelserna, beslutade av rådet, ska bestämmas. Vid sin legalitetsprövning gör gemenskapsdomstolen en fullständig bedömning av huruvida institutionerna har tillämpat de relevanta bestämmelserna på ett korrekt sätt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 november 2007 i mål T‑374/04, Tyskland mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4431, punkt 81).

105    Det ska understrykas att rådet, genom artikel 2.7 b och c i grundförordningen, och i synnerhet genom att föreskriva exakta kriterier för beviljandet av status som företag som verkar i en marknadsekonomi, har begränsat sitt eget utrymme för skönsmässig bedömning, detta för övrigt i syfte att ta hänsyn till de ”ändrade ekonomiska förhållandena” i Kina (femte skälet i förordning nr 905/98). Dess bedömning på denna punkt måste alltså göras inom ramen för dessa rättsliga bestämmelser, och rådet får inte utnyttja sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning på detta område till att ställa upp ytterligare villkor för att bevilja status som företag som verkar i en marknadsekonomi som går utöver dem i artikel 2.7 c i grundförordningen.

106    När gemenskapsinstitutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning är det särskilt viktigt att de iakttar de garantier som gemenskapens rättsordning ger i de administrativa förfarandena. Dessa garantier innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet, att den berörda personen ska ha rätt att framföra sina synpunkter samt att beslutet ska vara tillräckligt motiverat (domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑453, och förstainstansrättens dom av den 13 juli 2006 i mål T‑413/03, Shandong Reipu Biochemicals mot rådet, REG 2006, s. II‑2243, punkt 63). I ett fall som det förevarande ska gemenskapsdomstolen följaktligen, även om den inte kan ingripa i den bedömning som ankommer på gemenskapens förvaltningsmyndigheter, ändock försäkra sig om att dessa, vid den bedömning de ska göra enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen, har tagit hänsyn till alla omständigheter som tillverkaren/exportören har anfört och att de har utvärderat dessa med erforderlig omsorg (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovannämnda målet Shandong Reipu Biochemicals mot rådet, punkt 64). Såsom har påpekats ovan, har emellertid en felaktig tolkning av de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga i detta fall fått institutionerna att inte beakta den relevanta bevisning som sökanden lagt fram.

107    Rådet har också med rätta hävdat att den metod för bestämning av normalvärdet som anges i artikel 2.7 b i grundförordningen utgör ett undantag till den specifika metod som anges i artikel 2.7 a, vilken i princip är tillämplig vid import från länder utan marknadsekonomi. Den ska därför tolkas restriktivt (domarna i det ovan i punkt 87 nämnda målet Changzhou Hailong Electronics & Light Fixtures och Zhejiang Yankon mot rådet, punkt 39, och i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronics mot rådet, punkt 50). Detta ger dock inte stöd för rådets försök att i princip likställa statlig kontroll, såsom i skäl 13 i den angripna förordningen, med ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen, detta utan hänsyn tagen till bevisningen rörande det konkreta faktiska, rättsliga och ekonomiska sammanhang som sökanden verkar i. Ett sådant tillvägagångssätt medför, såsom just konstaterats, att det ställs upp ytterligare villkor för att status som företag som verkar i en marknadsekonomi ska beviljas utöver dem som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen.

108    Förstainstansrätten kan inte, såsom sökanden begärt, pröva huruvida den bevisning som sökanden lagt fram var tillräcklig för att villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen skulle anses uppfyllt. Den bedömningen ankommer det på gemenskapsinstitutionerna att göra. Som rådet med rätta har understrukit, åligger det gemenskapsinstitutionerna att från fall till fall bedöma huruvida de uppgifter som tillverkaren/exportören lämnat styrker att villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda, och det åligger gemenskapsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkterna 52 och 53). Det ankommer således inte på förstainstansrätten att göra en sådan bedömning i gemenskapsinstitutionernas ställe.

109    Av vad som anförts följer att talan ska bifallas såvitt avser de aktuella invändningarna.

 Invändningarna om rådets bedömning av sökandens fastställande av exportpriser

110    Sökanden anser att rådets bedömning av hur företaget fastställer sina exportpriser inte ger stöd åt dess beslut att inte bevilja bolaget status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Sökandebolaget har för det första anfört att försäljningen för export inte är relevant för bedömningen av ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi och att rådet således gjort en felaktig tolkning av artikel 2.7 b och c i grundförordningen. För det andra har anförts att rådets bedömning av sökandens fastställande av exportpriser är uppenbart felaktig.

 Invändningen om felaktig tolkning av artikel 2.7 b och c i grundförordningen

–       Parternas argument

111    Sökanden har gjort gällande att eftersom förfarandet med stämpling av exportkontrakten från China Chamber of Commerce Metals, Minerals & Chemicals Importers and Exporters (nedan kallad CCCMC) rör exportpriser, inte försäljning av den berörda produkten på den nationella kinesiska marknaden, kan detta förfarande inte utgöra en giltig grund för att neka bolaget status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Rådets motsatta bedömning är enligt sökanden följden av en tolkning av artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen som är oförenlig med den allmänna systematiken i antidumpningsavtalet, protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO och grundförordningen.

112    Sökanden har anfört att artikel 2.7 i grundförordningen och artikel 15 i protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO rör fastställandet av normalvärdet och grundar sig på att hänsyn tas till försäljningen av den berörda produkten på den nationella marknaden i Kina. Exportpriserna däremot är ett separat begrepp inom ramen för grundförordningen och regleras i andra bestämmelser. Sökanden anser att denna tolkning bekräftas av skälen till förordning nr 905/98, av förstainstansrättens rättspraxis (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka mot rådet) och av institutionernas fasta beslutspraxis, som vid sin bedömning av om det föreligger något ”större statligt inflytande” alltid tar hänsyn till besluten om priserna på den nationella marknaden i fråga, inte till exportpriserna.

113    Rådet har gjort gällande att det inte är relevant att förfarandet där CCCMC stämplar kontrakten bara rör exportverksamheten. Rådet anser att sökanden förväxlar villkoren för att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi med bestämmandet av ett normalvärde och beräkningen av exportpriset under den förutsättningen att status som företag som verkar i en marknadsekonomi har beviljats. För att exportören ska beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi måste denne styrka att staten inte påverkat företagets prissättning och försäljning. Det villkoret är inte uppfyllt om staten ingriper beträffande exportpriser. Rådet har vidare betonat att förstainstansrätten i sin dom i det ovan i punkt 34 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkterna 94–109, särskilt tog fasta på institutionernas slutsatser angående exportpriser som kontrolleras av staten.

–       Förstainstansrättens bedömning

114    Även om sökanden har rätt i att artikel 2.7 i grundförordningen rör bestämmandet av normalvärdet, som inom ramen för den förordningen är ett separat begrepp från exportpriset, betyder inte det att det helt saknar relevans för tillämpningen av artikel 2.7 b och c i grundförordningen hur de berörda tillverkarna/exportörerna uppträder beträffande exportpriserna.

115    Enligt denna bestämmelse är det ett villkor för att kunna bestämma normalvärdet i enlighet med artikel 2.1–2.6 i grundförordningen att den berörda tillverkaren visar att denne driver sin verksamhet under marknadsekonomiska förhållanden. Det finns ingen anledning att anse att ”marknadsekonomiska förhållanden” uteslutande omfattar tillverkarens nationella verksamhet. Tvärtom kan det inte förnekas att avsaknaden av begränsningar beträffande exportverksamhet, särskilt friheten att förhandla fram priserna vid export, är ett av kännetecknen för en marknadsekonomi.

116    Sökandens påstående finner för övrigt inget stöd i ordalydelsen i de fem strecksatserna i artikel 2.7 c i grundförordningen, vilka beskriver vilken bevisning som tillverkaren måste lägga fram för att denne ska kunna anses verka under marknadsekonomiska förhållanden. Det framgår på intet sätt av dessa bestämmelser att de uteslutande hänför sig till de berörda tillverkarnas nationella verksamhet. Särskilt kan nämnas att det beträffande ”företagens beslut om priser” inte görs något förbehåll för att med dessa beslut endast ska avses beslut om tillverkarens nationella marknad.

117    Vad gäller punkt 15 a i protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO, som sökanden har åberopat, hänvisar den också till kriteriet om ”marknadsekonomiska förhållanden” vad gäller bland annat försäljning av en likartad produkt, utan att det nämns att detta enbart skulle gälla försäljning på den nationella marknaden.

118    Sökanden har följaktligen inte visat att uttrycket ”marknadsekonomiska förhållanden”, som används både i grundförordningen och i protokollet om Folkrepubliken Kinas anslutning till WTO inte avser exportpriser. Eventuella begränsningar av friheten att bestämma exportpriserna skulle följaktligen kunna utgöra en legitim grund för att avslå en ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, varför institutionerna inte gjort något fel i detta hänseende.

119    Sökanden medgav också själv i sin skrivelse av den 16 december 2003 att analysen av exportförsäljningen var relevant beträffande artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Sökanden har bekräftat att kommissionen borde ta hänsyn till om staten hindrade export till följd av alltför låga priser vid sin bedömning av huruvida det förelåg ett större statligt inflytande. Bolaget hävdade dock samtidigt att så inte var fallet för den berörda produkten.

120    Denna invändning kan således inte godtas.

 Invändningen att rådet gjort en uppenbart oriktig bedömning beträffande sökandens fastställande av exportpriser

–       Parternas argument

121    Sökandebolaget har gjort gällande att det har visat att dess exportpriser bestämdes fritt, enbart utifrån affärsmässiga överväganden och utan statligt inflytande. Rådets bedömning angående förfarandet med CCCMC:s stämplar på exportkontrakten innehåller därför ett uppenbart fel.

122    Sökanden har därvid för det första hänvisat till den bevisning och de förklaringar som lagts fram för kommissionen – och sedan bedömts av denna vid kontrollen på plats – vilka sökanden anser har styrkt att bolagets beslut om priser grundade sig på rent affärsmässiga överväganden och varken dikterades eller kontrollerades av staten. Den anser sig i synnerhet ha styrkt att det inte krävdes något godkännande för att sälja den berörda produkten på den nationella marknaden eller världsmarknaden och att det inte förekom någon prisreglering till följd av några statsorgans agerande.

123    För det andra, beträffande CCCMC, har sökanden förklarat att denna varken styrts eller kontrollerats av staten, utan att den är ett icke-statligt organ grundat av dess medlemmar. Sökanden har vidare anfört att undersökningsakten innehåller bevisning som styrker att riktpriset inte fastställdes av CCCMC utan av de kinesiska glyfosattillverkarna själva och att det inte var fråga om ett tvingande lägstapris vid export, utan om ett vägledande riktpris. Detta pris behövde alltså inte ”iakttas”, och förfarandet med stämplar på exportkontrakten var en ren formalitet.

124    Sökanden har mer specifikt förklarat att de kinesiska glyfosattillverkarna kommit överens om att det behövdes riktpriser vid export (guided export pricing) för att minimera risken för antidumpningsundersökningar på utländska marknader. CCCMC:s roll var därvid att underlätta denna samordning och tillhandahålla administrativt stöd. Sökanden har anfört att underlaget för att fastställa följande års riktpris kom från de kinesiska tillverkarna, som lade fram sina individuella förslag för CCCMC. De faktiska exportpriserna bestämdes dock av varje enskild tillverkare på grundval av förhandlingar som skedde på jämlik fot med kunderna. En kopia av exportkontraktet lämnades sedan till CCCMC, vars roll var att föra in avtalsvillkoren i en databas och att stämpla kontraktet, utan att påverka exportpriset. De upplysningar som CCCMC samlade in användes för att regelbundet informera de kinesiska glyfosattillverkarna om exportpriserna, i övergripande, icke-konfidentiell form. Enligt sökanden skulle exportören visa upp det av CCCMC stämplade kontraktet för tullmyndigheterna, som därefter genomförde tullklareringen.

125    Sökandebolaget har för det tredje gjort gällande att det har styrkt att alla dess exportkontrakt under undersökningsperioden hade stämplats av CCCMC, oavsett pris, och följaktligen att det påstådda lägstapriset vid export inte var tvingande, och definitivt inte vad gällde sökanden. Bolaget har därvid hänvisat till ett antal uppgifter som det lämnat under undersökningen och som bekräftats av kommissionen vid kontrollen på plats, såsom kopior av kontrakten och exportfakturorna och fullständiga förteckningar över dess försäljning avseende export till gemenskapen och andra marknader under undersökningsperioden. Alla dessa handlingar innehåller priser, inklusive det genomsnittliga enhetspriset vid försäljning på export, som var lägre än riktpriset. Sökanden har också gett in ett intyg från CCCMC med en bekräftelse av att handelskammaren hade stämplat sökandens alla kontrakt om export av glyfosat under undersökningsperioden.

126    Sökanden har tillagt att institutionerna inte beaktat de argument och den bevisning som bolaget lade fram under olika skeden av undersökningen och att de därför behöll samma motivering beträffande CCCMC:s roll i deras olika skrivelser och i den angripna förordningen. De har därmed inte uppfyllt rådande krav på rättvis behandling, objektivitet och opartiskhet samt har åsidosatt sin skyldighet att göra en omsorgsfull prövning liksom principen om god förvaltningssed.

127    Sökanden har vidare gjort gällande att rådets argument att bara två glyfosattillverkare i Folkrepubliken Kina har ansökt om status som företag som verkar i en marknadsekonomi utgör ”rena spekulationer” och inte kan prövas i sak. Sökanden har i alla händelser noterat att i själva verket flera kinesiska exportörer hotats av Monsantos offensiv mot dem inom ramen för antidumpningsundersökningar som genomförts närmast parallellt i hela världen och att dessa föredragit att undvika att spendera ännu mer resurser på att försvara sig på unionsmarknaden. Audace har också specifikt betonat denna punkt och framhållit att detta argument från rådets sida visar att den institutionen har en ytlig och förutfattad mening om den utvärdering den måste göra i förevarande fall.

128    Slutligen har sökanden gjort gällande att för det fall rådets bedömning skulle hänföra sig till en situation där CCCMC kunde neka att stämpla ett exportkontrakt med anledning av priset, kan den möjligheten inte motivera ett avslag på ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, med tanke på CCCMC:s praxis och i avsaknad av faktiska bevis på att det förekommit att någon nekats stämplar. En vetorätt som inte utnyttjas kan inte utgöra statligt inflytande och än mindre ett större statligt inflytande. I alla händelser har bolaget visat att mekanismen i fråga inte var tänkt att möjliggöra ett sådant inflytande.

129    Sökanden har vidare anfört att det inte är ovanligt med vissa formaliteter vid export, inte ens inom Europeiska unionen. Det är exempelvis obligatoriskt med exporttillstånd för livsmedelsprodukter inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Sökanden har understrukit att det ständigt förekommer statliga ingripanden, på såväl mikroekonomisk som makroekonomisk nivå, i alla länder med marknadsekonomi. Införandet av antidumpningstullar är ett klassiskt exempel på ett sådant ingripande för att skydda den lokala industrin. Skillnaden mellan ett marknadsekonomiskt system och ett annat system ligger således i att det införts en gradering (”större”) av begreppet ”statligt inflytande”.

130    Rådet har gjort gällande att det förelåg ett mycket effektivt kontrollsystem, att detta styrdes av staten genom CCCMC och tullmyndigheterna och att Folkrepubliken Kinas regering därmed hade inflytande över fastställandet av sökandens exportpriser. Mot denna bakgrund var det inte relevant vilka priser sökanden faktiskt fastställde eller att CCCMC stämplade kontrakt där priset var lägre än ”lägstapriset”.

131    Rådet har därvid framhållit att sökanden i sitt svar på en begäran från kommissionen om kompletterande upplysningar förklarade att det inom CCCMC fanns en samordningsgrupp för glyfosatexportörer som sammanträdde för att fastställa det lämpliga ”lägstapriset” vid försäljning på export. Större delen av exporten sker till högre priser än detta ”lägstapris”, som förblivit oförändrat i två år. Enligt sökanden skulle alla exportkontrakt ges in till CCCMC, som kontrollerade försäljningspriset och stämplade kontraktet om försäljningspriset var högre än ”lägstapriset”. Folkrepubliken Kinas regering hade beordrat de kinesiska tullmyndigheterna att bara godkänna exporten om kontraktet hade CCCMC:s stämpel.

132    Rådet har påpekat att sökanden i en senare skrivelse uppgett att bolaget hade uttryckt sig illa när det använde ordet lägstapris och att CCCMC:s uppgift bara bestod i att kontrollera priset i kontraktet. Rådet har dock understrukit att sökanden alltid hävdat att CCCMC stämplat kontrakt där priset var lägre än ”lägstapriset” men aldrig påstått att CCCMC saknade rätt att inte stämpla ett kontrakt där priset var lägre än ”lägstapriset”. Om CCCMC inte hade någon sådan rätt skulle systemet för godkännande i sin helhet inte, enligt rådet, kunna uppfylla sitt syfte, nämligen att säkerställa att fastställandet av exportpriserna på glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina inte leder till antidumpningsundersökningar i utlandet.

133    Vad gäller sökandens argument att CCCMC inte styrdes eller kontrollerades av staten och att ”lägstapriset” inte bestämdes av CCCMC utan av de kinesiska glyfosattillverkarna själva, anser rådet att detta motsägs av lydelsen av ett utdrag ur en informationsbroschyr från CCCMC, med följande innehåll:

”Försäljning till låga priser medför betydande förluster för staten, industrin och företagen och leder till antidumpningsärenden mot de berörda industrierna och företagen i utlandet. För att upprätthålla ett strikt system för export och skydda industrins intressen, har staten vidtagit åtgärder som ger CCCMC rätten att sätta stämplar på kontrakten och kontrollera exportpriserna inför tullklareringen.” (rådets understrykningar utelämnade)

134    Rådet har tillagt att även om priset av allt att döma fastställdes av alla glyfosattillverkarna, var det i själva verket staten som gjorde detta, eftersom det stora flertalet tillverkare var offentliga företag eller företag som kontrollerades av staten. Rådet har därvid påpekat att av de 39 glyfosattillverkare i Folkrepubliken Kina som begäran om omprövning avsåg har bara två ansökt om status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Rådet har av detta dragit slutsatsen att de övriga 37 tillverkarna själva konstaterat att de inte uppfyllde villkoren för att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi, därför att de ägdes eller kontrollerades av staten.

135    Rådet har framhållit att eftersom tullmyndigheterna bara godkände exporten om CCCMC hade stämplat kontraktet, kunde CCCMC motsätta sig all export där ”lägstapriset” inte iakttogs. Enligt rådet tvingade det i praktiken exportörerna, inklusive sökanden, att iaktta ”lägstapriset”, även om handelskammaren i vissa fall även godkände exporttransaktioner där exportpriset var lägre än det priset.

136    Slutligen har rådet, som svar på sökandens argument att det inte är ovanligt med vissa formaliteter vid export, gjort gällande att statens inflytande i en marknadsekonomi, där alla bolag verkar under marknadsekonomiska förhållanden, även när de är helt statsägda, inte kan jämföras med situationen i ett land som inte har den typen av ekonomiskt system. Ett bolag som kontrolleras av staten verkar där inte under marknadsekonomiska förhållanden. Att inrätta ett allmänt ramverk för företagandet, även om detta påverkar bolagens beslut, inklusive prissättning, utgör enligt rådet inte heller statligt inflytande i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen.

–       Förstainstansrättens bedömning

137    Det ska först konstateras att, såsom har påpekats ovan, eventuella begränsningar av friheten att fastställa exportpriserna ska beaktas vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda. Det ankommer således på sökanden att styrka bland annat att dess försäljning på export var förenlig med hur ett företag uppträder som verkar under marknadsekonomiska förhållanden och, i synnerhet, att bolaget fritt kunde bestämma sina exportpriser utifrån rent affärsmässiga överväganden och utan något större statligt inflytande.

138    Sökanden uppgav vid sin ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, som svar på frågor från kommissionen i dess frågeformulär för de tillverkare som önskar få sådan status, att bolaget hade alla nödvändiga tillstånd för export och import, att dess försäljning på export grundade sig på förhandlingar utifrån affärsmässiga faktorer och att staten inte hade något inflytande över fastställandet av priser, kvantiteter, villkor och försäljningsformer. Sökanden har också lagt fram dokumentation som kommissionen efterfrågat, bland annat en förteckning över försäljningar till köpare inom gemenskapen under undersökningsperioden liksom en förteckning över de månatliga säljvolymerna beträffande export av produkten i fråga samt det månatliga genomsnittspriset vid försäljning på export under undersökningsperioden.

139    Såsom framgår av den angripna förordningen (skäl 14, med vidare preciseringar i skäl 17), och som rådet har framhållit under förfarandet, har institutionerna emellertid ansett att staten, genom den mekanism med stämplar från CCCMC på exportkontrakten, som det företag som hade ingett klagomål hade uppmärksammat dem på, utövade en betydande kontroll över sökanden beträffande prissättningen vid export av den berörda produkten, på ett sätt som var oförenligt med artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Kommissionen fann vidare i sitt meddelande av den 5 december 2003 att denna mekanism skulle betraktas som ett ”större statligt inflytande över glyfosatexportörernas beslut”. Utöver dessa överväganden har institutionerna inte bestritt sökandens ovannämnda påståenden, och de har inte klandrat sökanden för några som helst brister i samarbetet eller när det gällde att inkomma med information som krävs för att avgöra huruvida det förelåg marknadsekonomiska förhållanden beträffande företagets exportverksamhet.

140    Sökanden har inte bestritt att mekanismen i fråga existerar. Bolaget lämnade självt under undersökningen upplysningar om hur den fungerade. Det har dock gjort gällande att det visat att denna mekanism inte var oförenlig med villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Förstainstansrätten ska således kontrollera huruvida institutionerna, med hänsyn till de uppgifter som sökanden lade fram under undersökningen, kunnat finna – utan att göra en uppenbart oriktig bedömning – att mekanismen med stämplar från CCCMC på exportkontrakten kunde ligga till grund för slutsatsen att sökanden inte hade visat att företaget uppfyllt det villkoret.

141    Det framgår för det första av sökandens uttalanden i dess skrivelser av den 24 juni och den 4 juli 2003, som svar på en begäran från kommissionen om kompletterande upplysningar angående ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi och av dess yttranden den 16 och den 23 december 2003 över kommissionens meddelande av den 5 december 2003, att systemet i fråga hade inrättats på initiativ av de glyfosattillverkare som är medlemmar i CCCMC, vilket är en icke-statlig organisation. Syftet var att underlätta efterlevnaden av antidumpningslagstiftningen och därmed skydda sig mot klagomål av detta slag. Det är ur det perspektivet som staten gav CCCMC rätten att stämpla kontrakten och granska exportpriserna inför tullklarering. Sökandens påståenden på denna punkt får stöd av innehållet i CCCMC:s broschyr. Översättningar av denna har getts in av sökanden, som bilaga till skrivelsen av den 24 juni 2003, och av EGA, i sin skrivelse av den 21 november 2003. Enligt vad sökanden har hävdat kontrollerade tullmyndigheterna vid tullförfarandet huruvida exportkontraktet hade stämplats av CCCMC men undersökte inte det pris som angavs i kontraktet i fråga.

142    För det andra framgår det av de ovannämnda handlingarna att priset fastställdes av glyfosattillverkarna själva. Sökandens påståenden i detta hänseende stöds av en handling från CCCMC daterad den 29 december 2001, som ingavs till kommissionen vid kontrollen på plats hos sökanden, och upprepades av sökanden i bilagan till bolagets yttrande av den 23 december 2003, där det framgår att sänkningen av riktpriset var följden av en ”omröstning” bland de berörda exportörerna.

143    För det tredje har sökanden lagt fram en rad bevis som styrker att priset i fråga inte var tvingande under undersökningsperioden och att bolaget fritt kunde sätta sina exportpriser på en lägre nivå.

144    Även om sökanden i sina första uttalanden om CCCMC, i skrivelsen av den 24 juni 2003, använde uttrycket ”lägstapris”, påpekade bolaget senare, i sin skrivelse av den 4 juli 2003, att varken staten, CCCMC eller tillverkarna själva säkerställde att det priset iakttogs. Enligt dessa uttalanden var CCCMC:s roll enbart att kontrollera priset i kontraktet och föra in det i en databas för statistiska ändamål och stämpla kontraktet när detta skett. Sökanden har förklarat att stämpeln således inte betydde att CCCMC hade godkänt priset utan endast att denna kontroll hade ägt rum. Beträffande tullmyndigheterna har sökanden anfört att dessa enbart kontrollerade huruvida det fanns en stämpel på kontraktet. Påståendena att priset i fråga inte var tvingande upprepades senare av sökanden i dess skrivelser av den 16 och den 23 december 2003.

145    Det framgår vidare av undersökningsakten att sökanden vid kontrollen på plats lämnade ytterligare förklaringar av mekanismen i fråga och uppgav att det i december 2001 hade beslutats att alla kontrakt skulle stämplas, även om priset var lägre än riktpriset, och att CCCMC under år 2002 (undersökningsperioden) hade stämplat alla kontrakt. Sökanden har även anfört att systemet med riktpris övergavs vid ett möte som hölls i februari 2003. Kontrakten skulle dock även fortsättningsvis stämplas, så att CCCMC kunde sammanställa årlig statistik. Dessa förklaringar gavs även till kommissionen i sökandens skrivelse av den 23 december 2003.

146    Dessa påståenden, som innebar att priset i fråga inte var tvingande, har stöd i andra omständigheter som sökanden redovisade under undersökningen.

147    För det första framgår det, som sökanden har anfört, av kommissionens frågeformulär för tillverkare som önskar få status som företag som verkar i en marknadsekonomi och av frågeformuläret för tillverkare/exportörer av glyfosat i Folkrepubliken Kina, att sökanden under undersökningsperioden gjorde två försäljningar till köpare inom gemenskapen och att priset vid de två tillfällena var lägre än ”lägstapriset”. Detta framgår av en handling från CCCMC daterad den 29 december 2001, som ingavs till kommissionen vid kontrollen på plats.

148    För det andra, vad gäller sökandens försäljning till andra länder, bifogade bolaget, till frågeformuläret för tillverkare/exportörer av glyfosat i Folkrepubliken Kina, en tabell som bland annat innehöll kvantiteter och belopp för dess försäljningar. Av denna tabell framgår, som sökanden har framhållit utan att detta bestritts av rådet, att även genomsnittspriset, beräknat på grundval av mer än 200 försäljningar som genomfördes under undersökningsperioden, var lägre än ”lägstapriset”.

149    För det tredje har sökanden till stöd för sina påståenden vid kontrollen på plats, angående förfarandet med stämplar från CCCMC på exportkontrakten, gett in ett försäljningskontrakt daterat den 26 november 2002, som innehåller ett lägre pris än ”lägstapriset” och är stämplat av CCCMC, jämte tillhörande fakturor. Som sökanden har uppgett, ingår det bland de handlingar som lämnades till kommissionen vid denna kontroll även andra fakturor från exportförsäljning till lägre priser än ”lägstapriset”. Sökanden har anfört att kommissionen har kontrollerat detta material, något som rådet inte har bestritt. Sökanden gav vidare in en handling från CCCMC daterad den 29 december 2001, där det anges att priserna kan variera beroende på ändrade marknadsförhållanden. Sökanden uppmärksammade också senare, i sina yttranden av den 16 och den 23 december 2003, kommissionen på dessa uppgifter som hade lämnats vid kontrollen.

150    Slutligen lade sökanden, i sin skrivelse av den 1 oktober 2003, som gavs in som svar på EGA:s yttrande över bolagets ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi, också fram en handling daterad den 15 september 2003, där CCCMC förklarar sig ha stämplat alla sökandens kontrakt år 2002 (undersökningsperioden) och uppger att priset bara är ett riktpris. Denna handling översändes även till kommissionen i samband med sökandens skrivelser av den 16 och den 23 december 2003.

151    Det ska således konstateras att ovannämnda uppgifter visar att mekanismen i fråga inte hade påtvingats av staten, att de glyfosattillverkare som var medlemmar i CCCMC själva bestämde priset och att detta inte medfört någon faktisk begränsning av sökandens exportverksamhet. Institutionerna kunde följaktligen inte – utan att ifrågasätta bevisvärdet av dessa uppgifter – finna, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning, att staten genom mekanismen i fråga hade utövat en betydande kontroll över priset på den berörda produkten och att denna mekanism utgjorde ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen.

152    Det ska understrykas att denna bevisning och dessa påståenden inte har bestritts av institutionerna.

153    Det framgår av handlingarna i målet att institutionerna aldrig bestritt sökandens påståenden om att CCCMC var en icke-statlig organisation, och de har inte ifrågasatt vad sökanden hävdat om att det var glyfosattillverkarna själva som tog initiativ till att införa systemet i fråga, i syfte att minimera risken för antidumpningsundersökningar på exportmarknaderna och möjliggöra för CCCMC att samla in statistiska uppgifter. Även om det framgår av ordalydelsen i CCCMC:s broschyr, som rådet stöder sig på (se ovan punkt 133), att staten vidtagit åtgärder som gjorde det möjligt för tullmyndigheterna att spela en roll i den berörda mekanismen, motsäger inte detta, tvärtemot vad rådet har hävdat, sökandens påståenden att denna mekanism inte hade påtvingats dem av staten och att det var de glyfosattillverkare som var medlemmar i CCCMC som själva bestämde priset.

154    Förstainstansrätten kan inte heller godta det argument som rådet framfört under förfarandet att den omständigheten att bara 2 av 39 glyfosattillverkare i Folkrepubliken Kina ansökt om status som företag som verkar i en marknadsekonomi betyder att de ägdes eller kontrollerades av staten och att ”lägstapriset” följaktligen i praktiken bestämdes av staten. Påståendet om varför dessa 37 tillverkare inte ansökt om status som företag som verkar i en marknadsekonomi saknar helt stöd. Ståndpunkten framgår inte heller av institutionernas skrivelser under undersökningen eller av den angripna förordningen.

155    Vidare har institutionerna inte bestritt att den bevisning som lagts fram, bland annat de olika fakturorna och kontrakten, räcker för att styrka att sökanden fritt kunde sätta sina exportpriser på en lägre nivå än ”lägstapriset”. De har bara bemött detta med allmänna påståenden om att exportpriserna kontrollerades av staten. I motsats till vad rådet tycks hävda är dock bevisningen rörande de priser som faktiskt bestämts i högsta grad relevant för bedömningen av villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Man kan i synnerhet inte, såsom rådet gjort för att försvara sitt tillvägagångssätt i den angripna förordningen, göra gällande – utan att ifrågasätta bevisvärdet av dessa uppgifter – att det förelåg ett mycket effektivt kontrollsystem och att sökanden i praktiken var tvungen att iaktta ”lägstapriset”.

156    Mot denna bakgrund förefaller den enda omständighet som legat till grund för institutionernas bedömning ha varit själva möjligheten för CCCMC att inte stämpla ett exportkontrakt och därmed förbjuda export om inte ”lägstapriset” iakttas, med hänsyn till tullmyndigheternas roll i systemet. Den tolkningen följer också av ordalydelsen i meddelandet av den 5 december 2003. Där framgår det att kommissionen ansåg att CCCMC:s möjlighet att hindra export som inte uppfyllde de villkor den hade ställt upp i sig utgjorde ett ”större statligt inflytande” i den mening som avses i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, detta oberoende av sökandens förklaring att priset i fråga var ett riktpris och att den berörda mekanismen hade inrättats för att minimera risken för antidumpningsundersökningar i tredjeland och möjliggöra för CCCMC att samla in statistiska uppgifter.

157    Den omständigheten räcker dock inte i sig, mot bakgrund av ovannämnda uppgifter, för att motivera att ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi avslås i detta fall. Det ska understrykas att vid en bedömning av huruvida sökanden hade visat att bolaget uppfyllde villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, går det inte att bortse från bevisning som kan styrka dels att den berörda mekanismen inte medfört några faktiska begränsningar av sökandens exportverksamhet, dels att den inte införts för att möjliggöra ett statligt inflytande över denna verksamhet.

158    Institutionernas bedömning av CCCMC:s roll räcker således inte, med hänsyn till den bevisning som sökanden lade fram under undersökningen, som stöd för slutsatsen att bolaget inte hade styrkt att det uppfyllde villkoren i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen.

159    Talan ska således bifallas såvitt avser förevarande invändning.

160    Vad slutligen gäller rådets argument att sökanden, för att nå framgång, behövde visa att det var den övergripande bedömningen beträffande förekomsten av större statligt inflytande som gjorts på grundval av samtliga de skäl som prövats ovan – inte vart och ett av dessa skäl separat – som utgjorde en uppenbart oriktig bedömning, konstaterar förstainstansrätten att dessa skäl inte, ens sammantagna, kan motivera att sökanden i detta fall nekas status som företag som verkar i en marknadsekonomi. Det framgår av vad som ovan har anförts att institutionerna, vid sin bedömning av de omständigheter de grundade sig på för att neka status som företag som verkar i en marknadsekonomi, inte beaktat alla relevanta omständigheter som sökanden anfört för att visa att bolaget fattade sina beslut som svar på marknadssignaler och utan något större statligt inflytande i detta hänseende. Ingen av dessa omständigheter, ens sammantagna med andra, kan alltså leda till slutsatsen att sökanden inte hade styrkt att bolaget uppfyllde villkoren i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen. Därmed gäller de ovan konstaterade felen även rådets sammantagna slutsats.

161    Vidare erinras om att normalvärdet, till följd av att sökandens ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi avslogs, för detta bolag bestämdes enligt artikel 2.7 a i grundförordningen, på grundval av uppgifter från tillverkare i ett tredjeland med marknadsekonomi, närmare bestämt Förbundsrepubliken Brasilien (skälen 23–31 i den angripna förordningen). Det är bland annat på denna grund som en enda dumpningsmarginal för hela Folkrepubliken Kina beräknades (skälen 36–39 i den angripna förordningen). Avslaget på ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi har alltså ofrånkomligen påverkat införandet av en slutgiltig antidumpningstull för sökanden med stöd av artikel 1 i den angripna förordningen.

162    Mot denna bakgrund ska talan bifallas på den första grunden och artikel 1 i den angripna förordningen ogiltigförklaras i den mån den rör sökanden. Det finns därmed inte anledning att pröva sökandens övriga grunder och argument.

 Rättegångskostnader

163    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.4 första stycket ska institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Eftersom rådet har tappat målet ska det bära sin rättegångskostnad samt förpliktas att ersätta sökandens rättegångskostnad. Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 1683/2004 av den 24 september 2004 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av glyfosat med ursprung i Folkrepubliken Kina ogiltigförklaras i den mån den avser Zhejiang Xinan Chemical Industrial Group Co. Ltd.

2)      Rådet ska bära sin rättegångskostnad samt ersätta rättegångskostnaderna för Zhejiang Xinan Chemical Industrial Group Co. Ltd och för Association des utilisateurs et distributeurs de l’agrochimie européenne (Audace).

3)      Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.

Czúcz

Labucka

Prek

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 juni 2009.

Innehållsförteckning


Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Inledande synpunkter

Invändningarna angående rådets bedömning av statens kontroll över sökanden och av tillsättningen och sammansättningen av bolagets styrelse

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Invändningarna om rådets bedömning av sökandens fastställande av exportpriser

Invändningen om felaktig tolkning av artikel 2.7 b och c i grundförordningen

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Invändningen att rådet gjort en uppenbart oriktig bedömning beträffande sökandens fastställande av exportpriser

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader


* Rättegångsspråk: engelska.