Language of document : ECLI:EU:C:2013:275

Mål C‑81/12

Asociaţia Accept

mot

Consiliul Naţional pentru Combaterea Discriminării

(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Bucureşti)

”Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78/EG – Artiklarna 2.2 a, 10.1 och 17 – Förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning – Begreppet ’fakta som ger anledning att anta att det har förekommit … diskriminering’ – Fördelning av bevisbördan – Effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner – Person som utger sig för att vara och som av allmänheten uppfattas som direktör för en professionell fotbollsklubb – Offentliga uttalanden om att det är uteslutet att värva en fotbollsspelare som anges vara homosexuell”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 25 april 2013

1.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Anhängiggörande av rättsliga eller administrativa förfaranden – Förening som inte agerar för en bestämd klagandes räkning – Tillåtet

(Rådets direktiv 2000/78, artiklarna 2.2 a, 8.1, 9.2, 10.1, 10.2 och 10.4)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet – Fastställande och bedömning av tvistens faktiska omständigheter – Tillämpning av de bestämmelser som har tolkats av domstolen

(Artikel 267 FEUF)

3.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Fakta som ger anledning att anta att det har förekommit diskriminering – Begrepp – Offentliga uttalanden om att det är uteslutet att värva en fotbollsspelare som anges vara homosexuell – Uttalanden från en person som uppfattas som fotbollsklubbens huvudsakliga direktör – Omfattas

(Rådets direktiv 2000/78, artiklarna 2.2 och 10.1)

4.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning – Bevisbörda – Bevisning omöjlig att ge in utan att kränka rätten till privatliv – Föreligger inte

(Rådets direktiv 2000/78, artikel 10.1)

5.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Åsidosättande – Sanktionsåtgärder – Sanktionsåtgärder som är effektiva, proportionerliga och avskräckande

(Rådets direktiv 2000/78, artikel 17)

1.        Det krävs inte att det finns en identifierbar klagande som gör gällande att han eller hon utsatts för direkt diskriminering för att det ska föreligga sådan diskriminering i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. Dessutom utgör – med beaktande av bland annat artikel 8.1 i direktiv 2000/78 – artikel 9.2 i samma direktiv inte något hinder för att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning ger föreningar med ett berättigat intresse av att säkerställa att detta direktiv efterlevs rätt att anhängiggöra rättsliga eller administrativa förfaranden med syfte att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, utan att de agerar för en bestämd klagandes räkning och även om det inte finns några identifierbara klagande. När en medlemsstat föreskriver en sådan rättighet, följer det av artiklarna 8.1, 9.2, 10.1, 10.2 och 10.4 i direktiv 2000/78 jämförda med varandra, att direktivet inte heller utgör hinder för att fördelningen av bevisbördan enligt artikel 10.1 även är tillämplig då en sådan förening anhängiggör ett förfarande utan att den agerar för en bestämd klagandes räkning eller med dennes godkännande.

(se punkterna 36–38)

2.        Se domen.

(se punkterna 41–43)

3.        Artiklarna 2.2 och 10.1 i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas på så sätt att offentliga uttalanden om att det är uteslutet att värva en fotbollsspelare som anges vara homosexuell kan anses utgöra ˮfakta som ger anledning att anta att det har förekommit … diskrimineringˮ med avseende på en professionell fotbollsklubb, trots att de aktuella uttalandena gjorts av en person som utger sig för att vara och som av massmedier och i samhället uppfattas som fotbollsklubbens huvudsakliga direktör, utan att denne nödvändigtvis har firmateckningsrätt eller rätt att företräda klubben med avseende på anställningar.

Endast den omständigheten att sådana uttalanden inte direkt görs av en viss svarandepart utgör inte med nödvändighet hinder för att det, med avseende på den parten, kan anses ha visats att det föreligger ˮfakta som ger anledning att anta att det har förekommit … diskrimineringˮ i den mening som avses i artikel 10.1 i direktivet.

En arbetsgivare som är svarandepart kan således inte motbevisa att det föreligger fakta som ger anledning att anta att arbetsgivarens anställningspolicy är diskriminerande endast genom att göra gällande att de uttalanden som suggererar att det föreligger en homofobisk anställningspolicy har gjorts av en person som, även om vederbörande påstår sig och förefaller ha en betydande ställning i arbetsgivarens verksamhet, juridiskt sett inte har firmateckningsrätt vad gäller anställningar. Den behöriga domstolen kan vid sin helhetsbedömning av de faktiska omständigheterna beakta att arbetsgivaren inte tydligt har tagit avstånd från uttalandena i fråga.

(se punkterna 48–50 och 53 samt punkt 1 i domslutet)

4.        Artikel 10.1 i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas på så sätt att – för det fall att sådana omständigheter som de som gett upphov till det nationella målet anses utgöra ˮfakta som ger anledning att anta att det har förekommit … diskrimineringˮ på grund av sexuell läggning i samband med en professionell fotbollsklubbs anställning av spelare – de bevisbörderegler som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2000/78 inte innebär att det krävs bevisning som är omöjlig att ge in utan att kränka rätten till privatliv.

Svaranden kan härvid vid behöriga nationella instanser bestrida att något åsidosättande skett, genom att med hjälp av alla tillgängliga rättsliga medel styrka bland annat att grunden för deras anställningspolicy inte över huvud taget har något samband med diskriminering på grund av sexuell läggning. För att motbevisa den presumtion som kan följa av artikel 10.1 i direktiv 2000/78 krävs det inte att svaranden visar att personer med viss sexuell läggning har anställts tidigare, eftersom ett sådant krav under vissa omständigheter skulle kunna kränka rätten till privatliv.

Vid den helhetsbedömning som det ankommer på behörig nationell instans att göra, skulle diskriminering på grund av sexuell läggning som förefaller föreligga kunna motbevisas genom en rad samstämmiga indicier. Bland annat en reaktion från svarandeparten i form av ett tydligt avståndstagande från de offentliga uttalanden som ledde till att diskrimineringen föreföll föreligga skulle kunna utgöra ett sådant indicium. Ett sådant indicium skulle vidare kunna vara uttryckliga bestämmelser om anställningspolicyn som har till syfte att säkerställa att likabehandlingsprincipen i den mening som avses i direktiv 2000/78 iakttas.

(se punkterna 56–59 samt punkt 2 i domslutet)

5.        Artikel 17 i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det – vid konstaterad diskriminering på grund av sexuell läggning i den mening som avses i detta direktiv – endast är möjligt att utfärda en varning såsom den som är i fråga i det nationella målet när diskrimineringen konstateras efter utgången av preskriptionsfristen på sex månader från och med tidpunkten för de faktiska omständigheterna, om tillämpningen av dessa nationella bestämmelser leder till att det inte vidtas några sanktionsåtgärder mot diskrimineringen som i materiellt och processuellt hänseende är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet beträffande de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet, och att i förekommande fall och i största möjliga utsträckning tolka nationell rätt mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som eftersträvas med direktivet.

(se punkt 73 samt punkt 3 i domslutet)