Mål T‑336/07
Telefónica, SA och
Telefónica de España, SA
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – De spanska marknaderna för bredbandsanslutning till internet – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 82 EG konstateras – Prissättning – Marginalpress – Marknadsdefinitioner – Dominerande ställning – Missbruk – Beräkning av marginalpressen – Effekterna av missbruket – Kommissionens befogenhet – Rätten till försvar – Subsidiaritet – Proportionalitet – Rättssäkerhet – Lojalt samarbete – Principen om god förvaltning – Böter”
Sammanfattning av domen
1. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Replik – Formkrav – Fastställelse av saken – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Handlingar som utgör bilagor till ansökan eller repliken
(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Vägran att lämna ut en handling – Följder – Vad gäller det berörda företagets bevisbörda måste en åtskillnad göras mellan handlingar som är till dess nackdel och handlingar som är till dess fördel
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)
4. Konkurrens – Dominerande ställning – Relevant marknad – Avgränsning – Kriterier – Tjänster avseende bredbandstillträde i grossistledet
(Artikel 82 EG; kommissionens tillkännagivande 97/C 372/03)
5. Konkurrens – Dominerande ställning – Beteende på den dominerade marknaden som har verkningar på en angränsande marknad – Tillämpning av artikel 82 EG
(Artikel 82 EG)
6. Konkurrens – Dominerande ställning – Bedömningskriterier – Förekomsten av eventuell konkurrens på marknaden – Av betydelse
(Artikel 82 EG)
7. Konkurrens – Dominerande ställning – Begrepp – Förmåga att genomdriva regelbundna prishöjningar – Icke nödvändig omständighet
(Artikel 82 EG)
8. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Marginalpress – Begrepp – Bedömningskriterier
(Artikel 82 EG)
9. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Marginalpress – Lika möjligheter – Föreligger inte
(Artikel 82 EG)
10. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Beteenden som har konkurrensbegränsande verkningar – Potentiellt resultat
(Artikel 82 EG)
11. Konkurrens – Gemenskapsregler – Kommissionens tillämpning – Begränsning av kommissionens befogenhet enligt regelverket för telemarknaden – Föreligger inte
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003; Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21)
12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldighet att samarbeta lojalt med de nationella regleringsmyndigheterna – Räckvidd
(Artiklarna 10 EG, 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 11–16)
13. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Överträdelse genom uppsåt eller grov oaktsamhet – Begrepp
(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, första stycket, och nr 1/2003, artikel 23.2)
14. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Huruvida prissättning ska anses utgöra missbruk – Ett företags oberoende beteende på marknaden
(Artikel 82 EG)
15. Konkurrens – Gemenskapsregler – Materiellt tillämpningsområde – Den reglerade telesektorn – Omfattas
(Artikel 82 EG)
16. Konkurrens – Böter – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Bedömning grundad på företagets individuella beteende
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)
17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Skyldighet att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden – Räckvidd
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens tillkännagivande 98/C 9/03, punkt 1 A, första stycket)
18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning – De tre kriterier som är uttryckligen nämnda i riktlinjerna, vilka fastställts av kommissionen, är ömsesidigt beroende av varandra – Kvalificering av en överträdelse som mycket allvarlig
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens tillkännagivande 98/C 9/03, punkt 1 A)
19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Böternas avskräckande verkan – Allmänavskräckande verkan – Åsidosättande av principen att straff ska vara individuella – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Höjning av bötesbeloppet – Beaktande av att överträdelsens allvar varierat – Omfattas inte
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)
21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – De nationella myndigheternas godkännande eller tolerans enligt nationell rätt av överträdelsen
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens tillkännagivande 98/C 9/03, punkt 3)
1. Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Bilagorna ska enbart tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning, vilket innebär att såvitt de innehåller rättsliga omständigheter som påstås utgöra stöd för vissa grunder som anges i ansökan ska dessa omständigheter återfinnas i själva ansökan eller åtminstone i tillräcklig grad ha identifierats i denna inlaga. Ansökan ska av den anledningen klart uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att enbart ett abstrakt omnämnande inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna. Bilagorna kan följaktligen inte användas för att utveckla en grund som har framställts kortfattat i ansökan, genom att däri framföra invändningar och argument som inte återfinns i ansökan.
Denna tolkning av artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna avser även villkoren för att repliken, vilken i enlighet med artikel 47.1 i rättegångsreglerna kompletterar ansökan, ska kunna beaktas.
Härav följer att bilagorna till ansökan och repliken enbart kan beaktas i den utsträckning de stöder eller kompletterar grunder eller argument som sökandena uttryckligen har anfört i brödtexten i sina skrivelser och i den utsträckning det är möjligt för tribunalen att exakt fastställa vilka delar i dessa bilagor som stöder eller kompletterar nämnda grunder eller argument.
(se punkterna 58–61 och 63)
2. I ett ärende angående en överträdelse av unionens konkurrensregler utgör en underlåtenhet att kommunicera en handling ett åsidosättande av rätten till försvar enbart om det berörda företaget för det första visar att kommissionen använde denna handling som stöd för sin invändning angående förekomsten av en överträdelse och för det andra att invändningen endast kunde bevisas med hänvisning till denna handling. Om det fanns andra bevishandlingar som de berörda företagen fick del av under det administrativa förfarandet, och som utgör särskilt stöd för kommissionens slutsatser, innebär inte den omständigheten att den handling till nackdel för företaget som inte kommunicerats inte får användas som bevisning att de invändningar som gjorts i det omtvistade beslutet ska anses grundlösa. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en okommunicerad handling som kommissionen lagt till grund för sitt påstående om en överträdelse inte hade fått användas som bevisning mot företaget.
(se punkt 78)
3. För att principen om rätten till försvar ska iakttas krävs det bland annat att det meddelande om invändningar som kommissionen riktar till ett företag mot vilket den avser att vidta sanktionsåtgärder på grund av överträdelse av konkurrensreglerna ska innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot företaget, såsom de faktiska omständigheter som läggs företaget till last, hur dessa omständigheter ska kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, detta för att företaget ska ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det. Detta krav har iakttagits om kommissionen i sitt beslut inte anser att de berörda är ansvariga för andra överträdelser än de som avses i meddelandet om invändningar och enbart beaktar faktiska omständigheter som de berörda har haft tillfälle att yttra sig över.
Kommissionens slutliga beslut måste dock inte nödvändigtvis vara en kopia av redogörelsen för invändningarna. Det är således tillåtet att göra tillägg till meddelandet om invändningar mot bakgrund av parternas yttranden, om de däri framförda argumenten visar att parterna verkligen har kunnat utöva sin rätt till försvar. Kommissionen kan även mot bakgrund av det administrativa förfarandet ändra och lägga till argument avseende de faktiska omständigheterna, eller rättsliga argument, till stöd för de invändningar som den redan har formulerat.
Således åsidosätts rätten till försvar på grund av skillnader mellan meddelandet om invändningar och det slutliga beslutet endast om en invändning i det slutliga beslutet inte har framställts på ett sådant sätt i meddelandet om invändningar att dem som beslutet riktar sig till har kunnat försvara sig. Så är inte fallet när de påstådda skillnaderna mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet inte avser andra beteenden än de som sökandena redan har yttrat sig över och som därför inte kan utgöra några nya invändningar.
(se punkterna 80–82, 84 och 85)
4. Vid prövningen av huruvida ett företag har en dominerande ställning på en viss branschmarknad ska, enligt fast rättspraxis, konkurrensmöjligheterna bedömas på en marknad som omfattar alla produkter som på grund av sina egenskaper är särskilt lämpade för att tillgodose konstanta behov och endast i begränsad omfattning är utbytbara mot andra produkter. Eftersom avgränsningen av den relevanta marknaden ska ligga till grund för bedömningen av huruvida det berörda företaget kan hindra upprätthållandet av en effektiv konkurrens och i märkbar omfattning uppträda oberoende i förhållande till sina konkurrenter, sina kunder och konsumenterna, räcker det inte att endast undersöka de ifrågavarande produkternas objektiva egenskaper, utan även konkurrensvillkoren samt efterfråge‑ och utbudsmönstret på marknaden måste beaktas.
Begreppet relevant marknad avser en marknad på vilken produkterna kan konkurrera effektivt, vilket förutsätter att alla produkter som tillhör en och samma marknad är i tillräcklig grad utbytbara inom samma användningsområde.
Det framgår likaledes av kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning att en relevant produktmarknad omfattar alla varor eller tjänster som på grund av sina egenskaper, sitt pris och den tilltänkta användningen av konsumenterna betraktas som utbytbara. Ur ekonomisk synvinkel och i samband med definitionen av den relevanta marknaden utgör utbytbarheten på efterfrågesidan den mest omedelbara och effektiva begränsningen för leverantörer av en viss produkt, särskilt i fråga om prissättning. I de situationer då utbytbarheten på utbudssidan kan jämföras med utbytbarheten på efterfrågesidan vad gäller effektivitet och omedelbarhet kan även denna beaktas när marknaderna definieras. För detta krävs att leverantörerna som svar på små men varaktiga förändringar av de relativa priserna kan ställa om till produktion av de relevanta produkterna och marknadsföra dem på kort sikt utan att väsentliga tilläggskostnader eller risker uppstår.
Med avseende på grossistmarknaderna för bredbandstillträde gjorde kommissionen en riktig bedömning när den – med hänsyn till de betydande investeringar som krävs för att övergå från den nationella grossistprodukten till den regionala grossistprodukten, till den regionala produkten för tillträde till accessnätet och den tid som krävs för en sådan övergång – fann att detta inte var genomförbart för hela landet, att sökanden måste ha en viss minsta kritisk massa och att tillträde till accessnätet inte tillhör samma marknad som den nationella och den regionala grossistprodukten, eftersom det finns funktionella skillnader mellan dem. Kommissionen gjorde vidare en riktig bedömning när den fann att den nationella grossistprodukten och den regionala grossistprodukten inte tillhör samma marknad, eftersom det – med hänsyn till kostnaderna för att övergå från den nationella grossistprodukten till den regionala grossistprodukten – är föga troligt, och ologiskt från ekonomisk synpunkt, att operatörerna, vilka redan har investerat i utbyggnaden av ett nät, skulle bära kostnaden för att inte utnyttja detta nät och besluta att använda den nationella grossistprodukten, vilken inte skulle ge dem samma möjligheter att kontrollera kvaliteten på tjänsten i slutkundsledet som den regionala grossistprodukten gör.
(se punkterna 111–113, 116, 127, 134, 139 och 143)
5. Frågan huruvida den prissättning som ett vertikalt integrerat företag i dominerande ställning på en relevant grossistmarknad tillämpar, och som leder till att nämnda företags konkurrenter på slutkundsmarknaden utsätts för marginalpress, ska anses utgöra missbruk är inte avhängig av att nämnda företag innehar en dominerande ställning på sistnämnda marknad. Kommissionen är följaktligen inte tvungen att styrka att ett företag har en dominerande ställning på grossistmarknaden och slutkundsmarknaden samtidigt för att kunna konstatera att ett företag har missbrukat sin dominerande ställning genom att utöva marginalpress.
(se punkt 146)
6. Förekomsten av konkurrens på marknaden är en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida någon har en dominerande ställning. Det förhållandet att det föreligger konkurrens – även en livlig sådan – på en viss marknad utesluter dock inte att ett företag kan ha en dominerande ställning på samma marknad, eftersom en sådan ställning i huvudsak karaktäriseras av att företaget kan bestämma sitt beteende utan att i sin marknadsstrategi behöva ta hänsyn till denna konkurrens och utan att för den skull lida skada på grund av sitt uppträdande.
(se punkt 162)
7. Även om förmågan att genomdriva regelbundna prishöjningar obestridligen utgör en omständighet som kan vara en indikation på att det föreligger en dominerande ställning, är denna förmåga nämligen på intet sätt en oundgänglig omständighet. Det oberoende som ett dominerande företag åtnjuter i prishänseende visar sig mer i ett företags förmåga att sätta priserna utan hänsynstagande till konkurrenters, kunders och leverantörers reaktioner än i förmågan att höja dem.
(se punkt 166)
8. För att konstatera att marginalpress föreligger krävs det inte att det grossistpris som faktureras konkurrenterna för produkten i grossistledet är oskäligt högt eller om den härledda produkten säljs till slutkunderna till underpris. Marginalpressen kan i sig, i avsaknad av objektiv motivering, utgöra missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG. Marginalpressen följer av skillnaden mellan de priser som tas ut på leveranser i grossistledet och de priser som tas ut i slutkundsledet och inte av nivån på dessa priser som sådana. Marginalpress kan härvid vara resultatet inte endast av ett onormalt lågt pris på slutkundsmarknaden, utan även av ett onormalt högt pris på grossistmarknaden.
Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den fann att det korrekta testet för att slå fast marginalpressen var att fastställa huruvida en konkurrent med samma kostnadsstruktur som det vertikalt integrerade företagets verksamhet i slutkundsledet skulle kunna erbjuda slutkundstjänster utan förlust om det vertikalt integrerade företaget hade varit tvunget att betala samma pris för tillträde i grossistledet som det som företagets konkurrenter fakturerades, med hänvisning till företagets kostnader, utan att det gjordes någon undersökning av de viktigaste alternativa operatörers marginaler på den relevanta marknaden.
Bedömningen av huruvida ett dominerande företags prispolitik är tillåten ska i princip göras med hänvisning till priskriterier som grundar sig på de kostnader som det dominerande företaget självt har haft och på företagets strategi. När en prissättning leder till marginalpress gör sådana kriterier det möjligt att kontrollera huruvida det dominerande företaget skulle ha varit tillräckligt effektivt för att kunna erbjuda sina tjänster till slutkunderna utan att göra förlust om det hade varit tvunget att betala sina egna grossistpriser för grossisttjänsterna.
Detta synsätt är desto mer befogat eftersom det även överensstämmer med den allmänna rättssäkerhetsprincipen med hänsyn till att den omständigheten att det dominerande företagets kostnader beaktas gör det möjligt för detta företag att, med hänsyn till det särskilda ansvar som åligger det enligt artikel 82 EG, bedöma huruvida dess eget beteende är lagenligt. Ett dominerande företag har nämligen kännedom om sina egna, men i princip inte om sina konkurrenters, kostnader och priser. Vidare påverkar ett missbruk med utestängningseffekter det dominerande företagets potentiella konkurrenter, vilka skulle kunna avskräckas från att inträda på marknaden genom bristen på utsikter till lönsamhet.
Det kan visserligen inte uteslutas att konkurrenternas kostnader och priser kan vara relevanta vid prövningen av den aktuella prissättningen. Konkurrenternas priser och kostnader på samma marknad ska emellertid beaktas först när det saknas möjlighet att referera till det dominerande företagets priser och kostnader.
(se punkterna 186, 187 och 190–194)
9. Kommissionen gjorde inte fel vid tillämpningen av marginalpresstestet när den – med hänvisning till att produkterna inte tillhör samma marknad – prövade förekomsten av marginalpress separat för var och en av det berörda företagets produkter, trots att de alternativa operatörerna använde en optimal kombination av produkter. Enligt artikel 82 EG är det förbjudet för ett företag som har en dominerande ställning på en given marknad att tillämpa en prissättning som har utestängningseffekter på nuvarande eller potentiella, lika effektiva, konkurrenter. Vid prövningen av ett företags eventuellt dominerande ställning ska en bedömning göras av konkurrensmöjligheterna på den marknad som omfattar alla produkter som på grund av sina egenskaper är särskilt lämpade för att tillgodose konstanta behov och endast i begränsad omfattning är utbytbara mot andra produkter. Avgränsningen av den relevanta marknaden ska härvid ligga till grund för bedömningen av om det berörda företaget har möjlighet att hindra upprätthållandet av en effektiv konkurrens på nämnda marknad.
Det kan inte heller göras gällande att en alternativ operatör kan kompensera förluster till följd av marginalpress på en grossistprodukt genom intäkter som härrör från användningen, inom vissa lönsammare geografiska områden, av andra produkter från det berörda företaget som inte är föremål för marginalpress och tillhör en annan marknad. En icke snedvriden konkurrens kan endast säkerställas om de olika ekonomiska aktörerna tillförsäkras lika möjligheter. Lika möjligheter innebär att ett företag som har en dominerande ställning i telesektorn och de konkurrenter som är minst lika effektiva ska vara likställda på slutkundsmarknaden. Detta är inte fallet dels om de alternativa operatörerna bara kan övervältra de grossistpriser som de betalar till det dominerande företaget på priserna för deras slutkundsprodukter om dessa säljs till förlust.
(se punkterna 200–204)
10. För att en överträdelse av artikel 82 EG ska vara styrkt räcker det att det är styrkt att det beteende som utgör missbruk tenderar att begränsa konkurrensen eller att beteendet, med andra ord, är av sådan beskaffenhet att det har eller kan ha sådan effekt. Det krävs således att den aktuella prissättningen har en konkurrensbegränsande effekt på marknaden, men denna effekt behöver inte nödvändigtvis vara konkret, utan det räcker att visa att det föreligger en potentiell, konkurrensbegränsande effekt, vilken kan medföra att konkurrenter som är minst lika effektiva som det dominerande företaget utestängs. Det kan därför inte hävdas att det inte var lämpligt att göra ett test av de sannolika effekterna, med hänsyn till den tid som förflutit från det att beteendet inleddes till dess att kommissionens beslut antogs. Kommissionen hade nämligen tillräckligt med tid för att styrka att de påstådda konkurrensbegränsade effekterna av beteendet förelåg.
(se punkterna 268 och 272)
11. Förekomsten av direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster påverkar således inte den befogenhet för kommissionen att konstatera överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG, som direkt följer av artikel 3.1 i förordning nr 17 och, sedan den 1 maj 2004, av artikel 7.1 i förordning nr 1/2003. Konkurrensreglerna i EG‑fördraget kompletterar, genom en kontroll i efterhand, de tillämpliga bestämmelser som unionslagstiftaren har antagit i syfte att i förväg reglera telemarknaderna.
(se punkt 293)
12. Med avseende på frågan om förbindelserna i kommissionens förfaranden enligt artikel 81 EG och 82 EG har formerna för genomförandet av principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG, som kommissionen är bunden av i sina förbindelser med medlemsstaterna, preciserats i artiklarna 11–16 i förordning nr 1/2003 i kapitel IV med rubriken ”Samarbete”. I dessa bestämmelser föreskrivs inte uttryckligen att kommissionen är skyldig att inhämta yttrande från de nationella regleringsmyndigheterna.
(se punkt 312)
13. Vad gäller frågan huruvida överträdelserna begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet och därmed kan beivras genom att böter åläggs enligt artikel 15.2 första stycket i förordning nr 17 och – sedan den 1 maj 2004 – enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, är detta villkor uppfyllt när företaget måste ha varit medvetet om att dess beteende var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att dess beteende innebar en överträdelse av fördragets konkurrensregler. Ett företag är medvetet om att dess beteende är konkurrensbegränsande när det kände till de faktiska omständigheter som ligger till grund för konstaterandet att företaget har en dominerande ställning på den relevanta marknaden och för kommissionens bedömning att företaget har missbrukat denna ställning.
Ett dominerande företag borde nämligen i egenskap av omsorgsfull ekonomisk aktör ha underrättat sig om de principer som styr definitionen av den relevanta marknaden i konkurrensärenden och, i förekommande fall samt i den utsträckning som är rimlig med hänsyn till omständigheterna, ha anlitat kvalificerad rådgivning för att bedöma följderna av ett visst handlande. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att vara tvungna att vara mycket försiktiga vid utövandet av sitt yrke. De förväntas således visa särskild omsorg vid bedömningen av riskerna med ett handlande. Vidare utgör stora marknadsandelar visserligen inte nödvändigtvis och i samtliga fall det enda indiciet på att företag har en dominerande ställning, men de är av stor betydelse. Det råder inte något tvivel om att en medveten ekonomisk aktör måste ta hänsyn till detta i sitt beteende på marknaden En tidigare monopoloperatör och ägare till den enda betydande infrastrukturen för att leverera grossistprodukter på regional eller nationell nivå måste ha varit medveten om att företaget hade en dominerande ställning på de relevanta marknaderna. Med hänsyn till operatörens stora marknadsandelar på grossistmarknaderna på nationell och regional nivå, kan företagets uppfattning att det inte hade en dominerande ställning på dessa marknader endast vara följden av antingen otillräcklig undersökning av strukturerna på de marknader som företaget är verksamt på eller en vägran att ta dessa strukturer i beaktande.
(se punkterna 319, 320 och 323–325)
14. Artikel 82 EG avser enbart sådant konkurrensbegränsande beteende som företagen på eget initiativ har medverkat till. Om företagen i nationell lagstiftning åläggs ett konkurrensbegränsande beteende eller om denna lagstiftning ger upphov till ett rättsligt ramverk som omöjliggör ett konkurrensmässigt beteende från företagens sida, är artikel 82 EG inte tillämplig. Som framgår av dessa bestämmelser orsakas inte konkurrensbegränsningen i en sådan situation av företagens oberoende beteende.
Däremot kan artikel 82 EG tillämpas om det visar sig att den nationella lagstiftningen ger utrymme för en konkurrens som kan hindras, begränsas eller snedvridas genom företagens oberoende beteende. Om ett dominerande och vertikalt integrerat företag – oavsett om det finns någon sådan lagstiftning eller inte – har ett handlingsutrymme för att ändra sina priser, även om det enbart är fråga om slutkundspriserna, kan marginalpress tillskrivas företaget redan på grund av detta.
Om det, med avseende på ett dominerande teleföretags prissättning, antas att det krävs ett ingripande från den nationella regleringsmyndigheten för att sänka priserna och att företaget inte fritt kan besluta om sänkningar, är företaget, i kraft av sitt särskilda ansvar på grund av den dominerande ställningen på den relevanta marknaden, skyldigt att ansöka hos myndigheten om ändringar av sina priser när dessa skadar en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den gemensamma marknaden.
(se punkterna 328–330 samt 335)
15. Den omständigheten att ett företag med dominerande ställning på telemarknaden följer den nationella telelagstiftningen innebär inte att företaget är skyddat från ett ingripande från kommissionen med stöd av artikel 82 EG.
Konkurrensrätten gäller nämligen även för reglerade sektorer, såvida det inte föreskrivs något uttryckligt undantag. Konkurrensreglerna är tillämpliga om de bestämmelser som gäller för den aktuella sektorn innebär att det kvarstår en konkurrens som kan hindras, begränsas eller snedvridas genom företags oberoende beteenden.
(se punkterna 339 och 340)
16. Det faktum att kommissionen i vissa beslut inte ålägger böter på grund av att de överträdelser som konstaterats är av en relativt ny typ innebär inte att företag som senare begår samma typ av överträdelser får immunitet. Kommissionen beslutar i varje enskilt ärende efter eget skön huruvida det är lämpligt att ålägga böter i syfte att beivra en konstaterad överträdelse och bevara konkurrensrättens effektivitet.
(se punkt 357)
17. Enligt punkt 1 A första stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 KS är kommissionen – i samband med bedömningen av överträdelsens allvar – endast skyldig att betrakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden om påverkan är mätbar.
(se punkt 389)
18. Den geografiska marknadens omfattning är endast ett av tre relevanta kriterier som enligt ovannämnda riktlinjer ska beaktas vid helhetsbedömningen av överträdelsens allvar. Bland dessa kriterier, som är ömsesidigt beroende av varandra, är överträdelsens art det grundläggande. Den geografiska marknadens omfattning däremot är inte ett självständigt kriterium i den meningen att det endast är överträdelser som omfattar flera medlemsstater som skulle kunna kvalificeras som ”mycket allvarliga”. Varken i EG‑fördraget, förordning nr 17, förordning nr 1/2003, ovannämnda riktlinjer eller rättspraxis uttalas det att endast geografiskt mycket omfattande begränsningar kan kvalificeras så. Mot bakgrund härav gjorde kommissionen en riktig bedömning när den kvalificerade överträdelsen som ”mycket allvarlig”, trots att den relevanta geografiska marknaden var begränsad till en medlemsstat.
(se punkt 413)
19. Vid bedömningen av en överträdelses allvar i samband med fastställandet av böternas belopp ska kommissionen se till att institutionens handlande verkar avskräckande, i synnerhet vad gäller den typ av överträdelser som är särskilt skadliga för genomförandet av unionens mål. Avskräckningen ska på samma gång vara individuell och allmän. Böterna utgör ett ingripande mot ett individuellt beteende, men ingår samtidigt i den allmänna politiken för att få företagen att följa konkurrensreglerna. Det kan inte hävdas att principen att straff ska vara individuella har åsidosatts på grund av att de böter som ålagts ett företag och som beräknats med hänsyn till företagets egen situation, också kan ha en avskräckande effekt i allmänhet på andra företag som skulle kunna tänkas överträda konkurrensreglerna.
(se punkt 433)
20. Inom konkurrensrätten ökas böterna med hänvisning till överträdelsens varaktighet genom att det på utgångsbeloppet tillämpas en viss procentsats, som fastställts med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är som helhet och som således redan återspeglar överträdelsens varierande omfattning. Det finns därför inte anledning att ta hänsyn till en variation i överträdelsens omfattning under den aktuella perioden.
(se punkt 450)
21. Även om det inte är uteslutet att en nationell rättslig ram eller uppträdandet hos nationella myndigheter i vissa fall kan utgöra förmildrande omständigheter, kan de nationella myndigheternas godkännande eller tolerans i förhållande till överträdelsen inte beaktas i detta avseende om företagen i fråga förfogar över de resurser som är nödvändiga för att skaffa sig korrekt och exakt juridisk information.
(se punkt 458)