DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 15 mars 2011 (*)
”Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser – Anställningsavtal – Parternas lagval – Tvingande regler i den lag som är tillämplig om inget lagval gjorts – Fastställande av denna lag – Begreppet det land där den anställde ’vanligtvis utför sitt arbete’ – Anställd som utför sitt arbete i mer än en konventionsstat”
I mål C‑29/10,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt första protokollet av den 19 december 1988 om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, framställd av cour d’appel de Luxembourg (Luxemburg) genom beslut av den 13 januari 2010, som inkom till domstolen den 18 januari 2010, i målet
Heiko Koelzsch
mot
État du Grand-Duché de Luxembourg,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena A. Tizzano, J.N. Cunha Rodrigues, K. Lenaerts och J.‑C. Bonichot samt domarna A. Borg Barthet, M. Ilešič, J. Malenovský, U. Lõhmus, P. Lindh och C. Toader (referent),
generaladvokat: V. Trstenjak,
justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 oktober 2010,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Heiko Koelzsch, genom P. Goergen, avocat,
– État du Grand-Duché de Luxembourg, genom G. Neu och A. Corre, avocats,
– Greklands regering, genom T. Papadopoulou och K. Georgiadis, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom A.–M. Rouchaud-Joët och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 16 december 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.2 a i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 70) (nedan kallad Romkonventionen), vilken rör individuella anställningsavtal.
2 Begäran har framställts i ett skadeståndsmål som Heiko Koelzsch har anhängiggjort mot État du Grand-Duché de Luxembourg (luxemburgska staten) med åberopande av att domstolarna i denna stat har överträtt artikel 6.2 a i Romkonventionen. Dessa myndigheter hade dömt i ett skadeståndsförfarande som Heiko Koelzsch hade inlett mot det i Luxemburg etablerade internationella transportföretaget Ove Østergaard Luxembourg SA, tidigare Gasa Spedition Luxembourg (nedan kallat Gasa), med vilket han hade ingått ett anställningsavtal.
Tillämpliga bestämmelser
Bestämmelserna om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och om domstols behörighet på privaträttens område
Romkonventionen
3 I artikel 3.1 i Romkonventionen föreskrivs följande:
”På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Lagvalet måste vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter. Genom sitt val kan parterna ange tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det.”
4 I artikel 6 i Romkonventionen, som har rubriken ”Individuella anställningsavtal”, föreskrivs följande:
”1. Oavsett bestämmelserna i artikel 3 skall parternas val av tillämplig lag i ett anställningsavtal inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i den lag som enligt punkt 2 skulle tillämpas om inget lagval gjorts.
2. Oavsett bestämmelserna i artikel 4 skall ett anställningsavtal i avsaknad av lagval enligt artikel 3 vara underkastat
a) lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land, eller
b) om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget,
om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall vara underkastat lagen i det landet.”
5 I artikel 2 i första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT C 27, 1998, s. 47), (nedan kallat första protokollet om tolkning av Romkonventionen) föreskrivs följande:
”Följande domstolar har rätt att begära att domstolen skall meddela förhandsavgörande i en fråga som uppkommer i ett mål som är anhängigt vid dem och rör tolkningen av bestämmelserna i de instrument som nämns i artikel 1, när de anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att de skall kunna döma i saken:
…
b) domstolarna i konventionsstaterna när de dömer som överinstans.”
Förordning (EG) nr 593/2008
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6) har ersatt Romkonventionen. Denna förordning ska tillämpas på avtal som ingås den 17 december 2009 eller senare.
7 I artikel 8 i förordning nr 593/2008, som har rubriken ”Individuella anställningsavtal”, föreskrivs följande:
”1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel.
2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.
3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget.
4. Om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 2 eller 3, ska lagen i detta andra land tillämpas.”
Brysselkonventionen
8 I artikel 5 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen) föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat
1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, kan talan mot arbetsgivaren även väckas vid domstolen i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.
...”
Förordning (EG) nr 44/2001
9 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) har ersatt Brysselkonventionen.
10 I artikel 19 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat kan väckas
1) vid domstolen i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, eller
2) i en annan medlemsstat
a) vid domstolen i den ort där arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, eller
b) om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.”
Nationell lagstiftning
11 I artikel 34.1 i den luxemburgska lagen av den 18 maj 1979 om ändrad arbetstagarrepresentation (loi du 18 mai 1979 portant réforme des délégations du personnel) (Mémorial A 1979, nr 45, s. 948) föreskrivs följande:
”Ledamöterna och suppleanterna i de olika arbetstagarrepresentationsorganen kan inte sägas upp under mandatperioden. En uppsägning som arbetsgivaren har delgett en arbetstagarrepresentant ska anses ogiltig.”
12 I 15 § punkt 1 i den tyska lagen om anställningsskydd (Kündigungsschutzgesetz) föreskrivs följande:
”Uppsägning av en ledamot i ett företagsråd ... är olaglig, såvida det inte föreligger sådana omständigheter som innebär att arbetsgivaren har rätt att avskeda ledamoten på grund av särskilda skäl utan iakttagande av uppsägningstid och ett sådant tillstånd som krävs enligt 103 § i lagen om företagsorganisation (Betriebsverfassungsgesetz) har meddelats i, eller ersatts av, ett domstolsavgörande. Efter mandatperiodens utgång är det olagligt att säga upp en ledamot i ett företagsråd, en representant ..., såvida det inte föreligger sådana omständigheter som innebär att arbetsgivaren har rätt att avskeda denne på grund av särskilda skäl utan iakttagande av uppsägningstid. Detta gäller inte när det förhållandet att arbetstagaren inte längre är ledamot i företagsrådet grundas på ett domstolsavgörande.
Efter utgången av mandatperioden gäller förbudet mot uppsägning i ett år.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13 Genom ett anställningsavtal som undertecknades i Luxemburg den 16 oktober 1998 anställdes långtradarchauffören Heiko Koelzsch, bosatt i Osnabrück i Tyskland, som internationell chaufför i Gasa. I detta avtal finns en klausul som hänvisar till den luxemburgska lagen av den 24 maj 1989 om anställningsavtal (loi du 24 mai 1989 sur le contrat de travail) (Mémorial A 1989, nr 35, s. 612) och en klausul enligt vilken domstolarna i Luxemburg har exklusiv behörighet.
14 Gasa är ett dotterbolag till det enligt dansk rätt bildade bolaget Gasa Odense Blomster amba. Gasas verksamhetsföremål är att transportera blommor och andra växter från Odense i Danmark till bestämmelseorter som mestadels är belägna i Tyskland, men även till andra europeiska länder, med lastbilar stationerade i Tyskland, närmare bestämt i Kassel, Neukirchen/Vluyn och Osnabrück. Gasa har varken säte eller kontor i Tyskland. Lastbilarna är inregistrerade i Luxemburg och chaufförerna omfattas av den luxemburgska lagstiftningen om social trygghet.
15 Som en följd av tillkännagivandet av omstruktureringen av Gasa och nedskärningen i transportverksamheten från Tyskland inrättade de anställda i företaget den 13 januari 2001 ett företagsråd (Betriebsrat) i denna stat. Heiko Koelzsch invaldes till suppleant i detta organ den 5 mars 2001.
16 Genom en skrivelse av den 13 mars 2001 sade direktören i Gasa upp Heiko Koelzschs anställningsavtal med verkan från den 15 maj 2001.
Talan om ogiltigförklaring av uppsägningen och skadeståndstalan mot Gasa
17 Heiko Koelzsch väckte först talan mot beslutet om uppsägning i Tyskland vid Arbeitsgericht Osnabrück. Denna domstol förklarade, i en dom av den 4 juli 2001, att den i territoriellt hänseende (ratione loci) saknade behörighet att avgöra målet. Heiko Koelzsch överklagade domen till Landesarbeitsgericht Osnabrück. Överklagandet lämnades emellertid utan bifall.
18 Heiko Koelzsch väckte därefter, genom en stämningsansökan daterad den 24 juli 2002, talan mot Ove Østergaard Luxembourg SA, som trätt i stället för Gasa. Talan väcktes vid tribunal du travail de Luxembourg med yrkande om att bolaget skulle förpliktas att betala skadestånd för uppsägning utan saklig grund, ersättning motsvarande lön under uppsägningstid och förfallen lön. Heiko Koelzsch gjorde gällande att trots att luxemburgsk rätt var avtalsstatut (lex contractus) enligt parternas lagval, så var de tvingande reglerna i tysk rätt om skydd för ledamöterna i ett företagsråd (Betriebsrat) tillämpliga i målet enligt artikel 6.1 i Romkonventionen, eftersom tysk rätt skulle ha tillämpats på avtalet om inget lagval hade gjorts. Uppsägningen var därmed olaglig, eftersom det i 15 § i den tyska lagen om anställningsskydd föreskrivs ett förbud mot uppsägning av ledamöter i ett sådant Betriebsrat, och detta förbud, enligt rättspraxis från Bundesarbeitsgericht (federal arbetsdomstol), även omfattar suppleanter.
19 Tribunal du travail de Luxembourg fann i sin dom av den 4 mars 2004 att tvisten skulle avgöras uteslutande enligt luxemburgsk rätt och tillämpade följaktligen bland annat lagen av den 18 maj 1979 om ändrad arbetstagarrepresentation.
20 Denna dom fastställdes i sak av cour d’appel de Luxembourg genom dom av den 26 maj 2005, varvid det även konstaterades att Heiko Koelzschs yrkande om att nämnda tyska lag skulle tillämpas på alla hans krav var nytt och därmed inte kunde prövas. Cour de cassation de Luxembourg avslog överklagandet av detta avgörande genom dom av den 15 juni 2006.
Skadeståndstalan mot staten på grund av domstolarnas överträdelse av Romkonventionen
21 Eftersom detta första förfarande inför de luxemburgska domstolarna slutgiltigt hade avslutats, väckte Heiko Koelzsch den 1 mars 2007 skadeståndstalan mot luxemburgska staten med stöd av artikel 1 första stycket i lagen av den 1 september 1988 om statens och de offentliga organens skadeståndsansvar (loi du 1er septembre 1988 relative à la responsabilité civile de l’État et des collectivités publiques) (Mémorial A 1988, nr 51, s. 1000). Han åberopade därvid att det hade förekommit fel i rättskipningen vid domstolarna i denna stat.
22 Heiko Koelzsch hävdade bland annat att nämnda rättsliga avgöranden strider mot artikel 6.1 och 6.2 i Romkonventionen. I dessa avgöranden angavs nämligen att de tvingande reglerna i den tyska lagen om anställningsskydd inte kunde anses tillämpliga på hans anställningsavtal och att han inte fick bifall till sitt yrkande om att begära förhandsavgörande från EU‑domstolen för att, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet, få en närmare precisering av kriteriet den ort där arbetet vanligtvis utförs.
23 Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Luxemburg) fann i dom av den 9 november 2007 att talan kunde tas upp till sakprövning men att den inte kunde vinna bifall. Denna domstol fann, vad gäller frågan om fastställande av tillämplig lag, att de domstolar som hade att avgöra tvisten mellan Heiko Koelzsch och hans arbetsgivare hade gjort en riktig bedömning när de fann att parterna i anställningsavtalet hade valt luxemburgsk lag som tillämplig rätt och att artikel 6.2 i Romkonventionen således inte skulle beaktas. Den fann även att arbetstagarrepresentationsorgan är underkastade de tvingande reglerna i det land där arbetsgivaren har sitt säte.
24 Den 17 juni 2008 överklagade Heiko Koelzsch denna dom till Cour d’appel de Luxembourg.
25 Cour d’appel de Luxembourg anser att den kritik Heiko Koelzsch riktat mot de luxemburgska domstolarnas tolkning av artikel 6.1 i Romkonventionen inte framstår som helt ogrundad, eftersom dessa domstolar inte fastställde tillämplig lag, i avsaknad av parternas lagval, med stöd av denna bestämmelse.
26 Cour d’appel de Luxembourg har anfört följande. Om luxemburgsk rätt ska anses utgöra tillämplig lag för avtalet i avsaknad av parternas lagval, är det inte nödvändigt att företa en jämförelse mellan denna lag och de av Heiko Koelzsch åberopade bestämmelserna i den tyska lagen för att fastställa vilken lag som är mest förmånlig för arbetstagaren i den mening som avses i artikel 6.1 i Romkonventionen. Om det däremot är tysk lag som ska anses utgöra tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval, kan det förhållandet att det i luxemburgsk rätt finns tvingande regler för uppsägning inte hindra tillämpningen av de tyska bestämmelserna om särskilt skydd mot uppsägning för ledamöter i ett arbetstagarrepresentationsorgan.
27 I detta hänseende anser Cour d’appel de Luxembourg att det, med hänsyn till de anknytningskriterier som föreskrivs i artikel 6.2 i Romkonventionen, särskilt kriteriet det land där arbetet vanligtvis utförs, inte är möjligt att, såsom tribunal d’arrondissement de Luxembourg gjorde i sin dom, avfärda tysk lag som lex contractus.
28 Cour d’appel de Luxembourg anser att begreppet ”lagen i det land där den anställde … vanligtvis utför sitt arbete” i artikel 6.2 a i Romkonventionen av enhetlighetsskäl bör tolkas mot bakgrund av det begrepp som förekommer i artikel 5.1 i Brysselkonventionen och med beaktande av den formulering som använts i artikel 19 i förordning nr 44/2001 och i artikel 8 i förordning nr 593/2008. Däri hänvisas det inte bara till det land där arbetet utförs, utan även till det land från vilket den anställde bedriver sin verksamhet.
29 Mot denna bakgrund beslutade cour d’appel de Luxembourg att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen.
”Ska lagvalsregeln i artikel 6.2 a [i Romkonventionen] – i vilken anges att ett anställningsavtal ska vara underkastat lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete – tolkas så, att, för det fall den anställde utför sitt arbete i flera länder men regelmässigt återvänder till ett av dessa länder, sistnämnda land ska betraktas som det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete?”
Prövning av tolkningsfrågan
30 Eftersom frågan har ställts av en överinstans är domstolen behörig att ta upp begäran om förhandsavgörande till sakprövning enligt första protokollet om tolkning av Romkonventionen, vilket trädde i kraft den 1 augusti 2004.
31 För att kunna besvara den fråga som ställts ska domstolen tolka bestämmelsen i artikel 6.2 a i Romkonventionen och särskilt kriteriet det land där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete”.
32 Som Europeiska kommissionen har påpekat ska detta kriterium tolkas självständigt på ett sådant sätt att innebörden av och tillämpningsområdet för den aktuella regeln inte kan fastställas utifrån nationell rätt i det land där den domstol vid vilken talan har väckts är belägen, utan på grundval av enhetliga och självständiga kriterier, för att säkerställa Romkonventionens fulla verkan i förhållande till de mål som den eftersträvar (se, analogt, dom av den 13 juli 1993 i mål C‑125/92, Mulox IBC, REG 1993, s. I‑4075, punkterna 10 och 16; svensk specialutgåva, volym 14, s. 285).
33 Vid denna tolkning får inte heller bortses från tolkningen av kriterierna i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, då dessa kriterier anger reglerna för fastställande av domstols behörighet på samma områden och med användning av liknande begrepp. Det framgår nämligen av ingressen till Romkonventionen att denna ingåtts för att, på den internationella privaträttens område, fullfölja det lagharmoniseringsarbete som redan påbörjats genom antagandet av Brysselkonventionen (se dom av den 6 oktober 2009 i mål C‑133/08, ICF, REG 2009, s. I‑9687, punkt 22).
34 När det gäller innebörden av artikel 6 i Romkonventionen erinrar domstolen om att denna bestämmelse anger speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal. Dessa regler avviker från de allmänna lagvalsreglerna i artiklarna 3 och 4 i denna konvention, vilka avser parternas frihet att välja tillämplig lag respektive kriterierna för att fastställa tillämplig lag i avsaknad av ett sådant val.
35 I artikel 6.1 i konventionen begränsas parternas frihet att välja tillämplig lag. Här föreskrivs att avtalsparterna inte genom avtal kan utesluta tillämpningen av tvingande regler i den lag som skulle vara tillämplig om inget lagval gjorts.
36 I artikel 6.2 i konventionen anges specifika anknytningskriterier, det vill säga det land där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete” (punkt 2 a) eller, om det inte finns något sådant, där ”det verksamhetsställe genom vilket han anställdes” är beläget (punkt 2 b). I artikel 6.2 föreskrivs dessutom att dessa två anknytningskriterier inte är tillämpliga när det av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet ska vara underkastat lagen i det landet.
37 I sitt beslut om hänskjutande önskar cour d’appel de Luxembourg få klarlagt vilket av de två första kriterierna som är tillämpligt på det anställningsavtal som är i fråga i det mål den har att avgöra.
38 Enligt luxemburgska staten framgår det av ordalydelsen i artikel 6 i Romkonventionen att den situation som tolkningsfrågan avser, det vill säga arbete inom transportsektorn, är en sådan situation som åsyftas i artikel 6.2 b. Om anknytningsregeln i artikel 6.2 a ansågs vara tillämplig på ett sådant avtal, skulle det innebära att bestämmelsen i artikel 6.2 b förlorade sin betydelse. Sistnämnda bestämmelse avser nämligen just det fallet att den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land.
39 Heiko Koelzsch, den grekiska regeringen och kommissionen har däremot hävdat att det framgår av domstolens rättspraxis rörande artikel 5.1 i Brysselkonventionen att denna regel, enligt en systematisk tolkning av kriteriet den ort där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete”, även är tillämplig i de fall då arbetet utförs i flera medlemsstater. De har närmare bestämt anfört att domstolen, när det gäller det konkreta fastställandet av denna ort, har hänvisat till den ort från vilken den anställde huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren (domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkterna 21–23), den ort där den anställde har upprättat det faktiska centret för sin yrkesverksamhet (dom av den 9 januari 1997 i mål C‑383/95, Rutten, REG 1997, s. I‑57, punkt 23) eller, om det inte finns något kontor, den ort där den anställde utför den största delen av sitt arbete (dom av den 27 februari 2002 i mål C‑37/00, Weber, REG 2002, s. I‑2013, punkt 42).
40 Domstolen gör i denna del följande bedömning. Det framgår av den rapport om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser som upprättats av Mario Giuliano och Paul Lagarde (EGT C 282, 1980, s. 1) att artikel 6 i konventionen har införts för att ”åstadkomma ändamålsenligare bestämmelser på de områden där avtalsparternas intressen inte befinner sig på samma plan och [således] tillförsäkra den part som, ur socio-ekonomisk synvinkel, är att betrakta som den svagare parten i avtalsförhållandet ett tillräckligt skydd”.
41 Domstolen har även hämtat vägledning från dessa principer vid tolkningen av behörighetsreglerna för sådana avtal i Brysselkonventionen. I de fall då den anställde bedriver sin yrkesverksamhet i mer än en konventionsstat, såsom är fallet i det nationella målet, har domstolen nämligen slagit fast att vederbörlig hänsyn ska tas till ambitionen att tillförsäkra den anställde, som är den svagare avtalsparten, ett adekvat skydd (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rutten, punkt 22, och dom av den 10 april 2003 i mål C‑437/00, Pugliese, REG 2003, s. I‑3573, punkt 18).
42 Härav följer att artikel 6 i Romkonventionen, i och med att syftet med denna bestämmelse är att tillförsäkra den anställde ett adekvat skydd, måste förstås på ett sådant sätt att den säkerställer att det är lagen i den stat där den anställde bedriver sin yrkesverksamhet som är tillämplig snarare än lagen i den stat där arbetsgivaren har sitt säte. Det är nämligen i den förstnämnda staten som den anställde utövar sitt arbete i ekonomiskt och socialt hänseende och det är – såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 50 i sitt förslag till avgörande – i denna stat som arbetsmiljön och den politiska miljön påverkar hans verksamhet. Det ska följaktligen i möjligaste mån säkerställas att de arbetsrättsliga skyddsreglerna i detta land iakttas.
43 Med hänsyn till syftet med artikel 6 i Romkonventionen kan det således konstateras att kriteriet det land där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete” i artikel 6.2 a ska tolkas extensivt, medan kriteriet belägenheten av ”det verksamhetsställe genom vilket han anställdes” i artikel 6.2 b ska tillämpas då den domstol vid vilken talan väckts inte kan fastställa det land där arbetet vanligtvis utförs.
44 Av ovanstående följer att kriteriet i artikel 6.2 a i Romkonventionen är tillämpligt även då den anställde bedriver sin verksamhet i mer än en konventionsstat, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, när det är möjligt för den domstol vid vilken talan väckts att fastställa till vilken stat arbetet har en betydande anknytning.
45 Enligt den rättspraxis från domstolen som har nämnts i punkt 39 i denna dom – vilken är relevant även för prövningen enligt artikel 6.2 i Romkonventionen när arbetet utförs i mer än en medlemsstat – ska kriteriet det land där arbetet vanligtvis utförs tolkas extensivt och anses hänvisa till den ort där, eller från vilken, den anställde faktiskt bedriver sin yrkesverksamhet och, i avsaknad av yrkesverksamhetscentrum, den ort där den anställde utövar den största delen av sin yrkesverksamhet.
46 Denna tolkning är dessutom förenlig med ordalydelsen i den nya bestämmelsen innehållande lagvalsregler för individuella anställningsavtal i förordning nr 593/2008, vilken i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) inte är tillämplig i detta fall. Enligt artikel 8 i denna förordning ska nämligen ett individuellt anställningsavtal, när parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på avtalet, vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Denna lag ska fortsatt tillämpas när den anställde tillfälligtvis utför arbete i en annan stat. Dessutom ska denna bestämmelse, såsom anges i skäl 23 i denna förordning, tolkas i ljuset av principen om att den anställde ska åtnjuta den förmånligaste behandlingen (favor laboratoris), eftersom den svagare avtalsparten bör skyddas ”med hjälp av lagvalsregler som är mer gynnsamma”.
47 Mot bakgrund av ovanstående ska den nationella domstolen ge anknytningskriteriet i artikel 6.2 a i Romkonventionen en extensiv tolkning när den fastställer huruvida Heiko Koelzsch vanligtvis har utfört sitt arbete i en av konventionsstaterna och när den tar ställning till i vilken av konventionsstaterna detta har skett.
48 Med hänsyn till karaktären av det arbete som utförs inom den internationella transportsektorn, såsom det som är i fråga i det nationella målet, ska den nationella domstolen, som generaladvokaten har föreslagit i punkterna 93–96 i sitt förslag till avgörande, beakta samtliga omständigheter som är utmärkande för den anställdes verksamhet.
49 Den nationella domstolen ska bland annat fastställa i vilken stat den ort är belägen från vilken den anställde utför sina transportuppdrag, mottar instruktioner avseende sina uppdrag och organiserar sitt arbete samt i vilken stat den ort är belägen där den anställde har sina arbetsredskap. Den ska dessutom ta ställning till inom vilka orter transporten huvudsakligen genomförs, på vilka orter varorna avlossas och till vilken ort den anställde återvänder efter sina uppdrag.
50 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande: Artikel 6.2 a i Romkonventionen ska tolkas så, att i de fall då den anställde bedriver sin verksamhet i mer än en konventionsstat, ska det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete i den mening som avses i denna bestämmelse anses vara det land där, eller från vilket, den anställde – med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för dennes verksamhet – huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.
Rättegångskostnader
51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
Artikel 6.2 a i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, ska tolkas så, att i de fall då den anställde bedriver sin verksamhet i mer än en konventionsstat, ska det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete i den mening som avses i denna bestämmelse anses vara det land där, eller från vilket, den anställde – med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för dennes verksamhet – huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.
Underskrifter