FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 14 april 2011(1)

Förenade målen C‑191/09 P och C‑200/09 P

Europeiska unionens råd (C‑191/09 P),

Europeiska kommissionen (C‑200/09 P)

mot

Interpipe Niko Tube,

Interpipe NTRP

”Överklagande – Gemensam handelspolitik – Dumpning – Förordning (EG) nr 384/96 – Artikel 2.10, artikel 3.2, artikel 18.3 och artikel 19.3 – Jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset – Justering – Rätten till försvar – Import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina – Förordning (EG) nr 954/2006 – Unionsindustrins samarbete – Användning av konfidentiella uppgifter”

Innehållsförteckning

I –   Inledning

II – Bakgrund till tvisten och den överklagade domen

III – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

IV – Bedömning

A –   Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning vid förstainstansrättens bedömning av den justering som gjordes med stöd av artikel 2.10 i i grundförordningen

1.     Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning genom analog tillämpning av rättspraxis om begreppet en enda ekonomisk enhet

a)     Parternas argument

b)     Bedömning

2.     Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning vid fördelning av bevisbördan för att villkoren för en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen var uppfyllda

a)     Parternas argument

b)     Bedömning

3.     Grunderna för huvudöverklagandena avseende åsidosättande av gränserna för domstolsprövning

a)     Parternas argument

b)     Bedömning

B –   Den tredje grunden för anslutningsöverklagandet avseende felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 2.10 i i grundförordningen vad gäller SEPCO:s transaktioner med rör tillverkade av Niko Tube

1.     Parternas argument

2.     Bedömning

C –   Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning vid konstaterandet av ett åsidosättande av sökandenas rätt till försvar i samband med justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen

1.     Parternas argument

2.     Bedömning

D –   De första två grunderna i Niko Tubes och NTRP:s anslutningsöverklagande

1.     Den första grunden för anslutningsöverklagandet avseende en felaktig rättstillämpning vid förstainstansrättens prövning av beräkningen av normalvärdet

a)     Det väsentligaste i bakgrunden till tvisten angående uteslutandet av atomrör som omfattas av produktkodnummer KE4

b)     De fem delarna i den första grunden för anslutningsöverklagandet

c)     De första två delgrunderna avseende åsidosättande av rätten till försvar och överskridande av gränserna för domstolsprövningen

i)     Parternas argument

ii)   Bedömning

d)     Den tredje delgrunden avseende underlåtenhet att pröva en grund

i)     Parternas argument

ii)   Bedömning

e)     Den fjärde delgrunden avseende en uppenbart oriktig bedömning vad gäller omsorgsplikten

i)     Parternas argument

ii)   Bedömning

f)     Den femte delgrunden avseende missuppfattning av bevisningens tydliga innebörd

i)     Parternas argument

ii)   Bedömning

2.     Den andra grunden för anslutningsöverklagandet avseende en felaktig rättstillämpning vid förstainstansrättens prövning av fastställandet av den skada som orsakats unionsindustrin

a)     Inledande anmärkningar

b)     De åtta delarna av den andra grunden för anslutningsöverklagandet avseende felaktig rättstillämpning vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen

i)     Den väsentliga bakgrunden till de relevanta aspekterna av tvisten och förstainstansrättens överväganden

ii)   Parternas argument

iii) Bedömning

–       De första två delgrunderna

–       De övriga delgrunderna, i den mån de gäller de närstående bolag som räknas upp i punkt 111 i den överklagade domen.

–       Invändningarna rörande Productos Tabulares

–       Invändningarna angående Dalmines sex närstående bolag

–       Invändningarna angående VMOG Förenade kungariket

c)     De två delar av den andra grunden för anslutningsöverklagandet avseende felaktig rättstillämpning vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 19.3 i grundförordningen

i)     Parternas argument

ii)   Bedömning

V –   Talan vid förstainstansrätten

VI – Rättegångskostnader

VII – Förslag till avgörande

I –    Inledning

1.        Genom sina respektive överklaganden har Europeiska unionens råd (C‑191/01 P) och Europeiska kommissionen (C‑200/09 P) begärt att domstolen ska upphäva Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 10 mars 2009 i mål T‑249/06, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP mot rådet (nedan kallad den överklagade domen),(2) i den mån den innebar ogiltigförklaring av artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 954/2006 av den 27 juni 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina, om upphävande av rådets förordning (EG) nr 2320/97 och rådets förordning (EG) nr 348/2000 och om avslutande av interimsöversynen och översynen vid giltighetens utgång av antidumpningstullarna på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i bland annat Ryssland och Rumänien och om avslutande av interimsöversynen av antidumpningstullarna på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i bland annat Ryssland, Rumänien, Kroatien och Ukraina (nedan kallad den omtvistade förordningen).(3)

2.        Interpipe Niko Tube (nedan kallat Niko Tube) och Interpipe NTRP (nedan kallat NTRP) har genom sin svarsinlaga ingett ett anslutningsöverklagande i enlighet med artikel 116 i domstolens rättegångsregler såvitt förstainstansrätten ogillade deras yrkanden.

II – Bakgrund till tvisten och den överklagade domen

3.        Niko Tube och NTRP är två ukrainska bolag som tillverkar sömlösa rör. De har två närstående försäljningsbolag: Interpipe SPIG (nedan kallat SPIG), etablerat i Ukraina, och SEPCO, etablerat i Schweiz.

4.        Till följd av ett klagomål inledde kommissionen i mars 2005 ett antidumpningsförfarande rörande import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i bland annat Ukraina.

5.        Undersökningen angående dumpning och den till följd av dumpningen uppkomna skadan omfattade perioden mellan den 1 januari och den 31 december 2004. Undersökningen av utvecklingstendenser som är av betydelse för skadebedömningen omfattade perioden från den 1 januari 2001 till och med den 31 december 2004.

6.        Med hänsyn till det stora antalet gemenskapsproducenter gjorde kommissionen, i enlighet med artikel 17 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen(4), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 461/2004 av den 8 mars 2004(5) (nedan kallad grundförordningen), ett stickprov avseende fem gemenskapsproducenter som skulle omfattas av undersökningen. Det ursprungliga urvalet bestod av följande fem gemenskapsproducenter: Dalmine SpA (nedan kallat Dalmine), Benteler Stahl/Rohr GmbH, Tubos Reunidos SA (nedan kallat Tubos Reunidos), Vallourec & Mannesmann France SA, och V & M Deutschland GmbH. Eftersom Benteler Stahl/Rohr GmbH valde att inte samarbeta, ersatte kommissionen detta bolag med Rohrwerk Maxhütte GmbH.

7.        I skrivelser av den 6 juni 2005 och den 14 juli 2005 besvarade såväl Niko Tube och NTRP som SPIG och SEPCO kommissionens frågeformulär i antidumpningsundersökningen. Kontrollbesök i Niko Tubes, NTRP:s och SPIG:s lokaler ägde rum från och med den 17 november till och med den 26 november 2005.

8.        Kommissionen skickade den 27 februari 2006 den första handlingen med slutliga uppgifter till Niko Tube och NTRP, vilken innehöll en beskrivning av de faktiska omständigheterna och skälen till kommissionens förslag till antagande av slutgiltiga antidumpningsåtgärder.

9.        Genom en skrivelse av den 22 mars 2006 ifrågasatte Niko Tube och NTRP formellt kommissionens slutsatser i den första handlingen med slutliga uppgifter. De hävdade att kommissionen felaktigt upptagit uppgifter om produkter som inte tillverkades av dem, att kommissionen hade jämfört normalvärdet och exportpriset i olika handelsled, vilket är oförenligt med artikel 2.10 första stycket i grundförordningen och att kommissionen hade åsidosatt artikel 2.9 i grundförordningen genom att behandla SEPCO som importör och konstruera dess exportpris.

10.      Till följd av två sammanträden för muntligt hörande med Niko Tube och NTRP och senare kontakter med dessa bolag, antog kommissionen den 24 april 2006 den andra handlingen med slutliga uppgifter. I denna handling avslog kommissionen begäran om undantag från beräkningen av normalvärdet på vissa produkter som inte tillverkades av Niko Tube och NTRP, det vill säga produkter som hänför sig till produktkodnummer KE4. Kommissionen gjorde vidare en justering av SEPCO:s försäljningspriser, vilken inte skedde på grundval av artikel 2.9 i grundförordningen utan i enlighet med artikel 2.10 i i nämnda förordning. Slutligen lämnade kommissionen i denna handling information om gemenskapsindustrins samarbete.

11.      I ett fax av den 26 april 2006 påminde Niko Tube och NTRP kommissionen om att de uppgifter som lämnats med anledning av frågeformuläret i antidumpningsundersökningen och som kontrollerats av kommissionens tjänstemän visade att atomrören med produktkontrollnummer KE4 inte tillverkades av dem.

12.      Bolagen inkom med sina fullständiga synpunkter på den andra handlingen med slutliga uppgifter till kommissionen genom en skrivelse av den 4 maj 2006.

13.      Den 7 juni 2006 antog och offentliggjorde kommissionen sitt förslag till förordning om en slutgiltig antidumpningstull.

14.      I ett fax som mottogs av Niko Tube och NTRP den 26 juni 2006 klockan 19.06, bemötte kommissionen de argument som bolagen framfört i faxet av den 26 april 2006 och skrivelsen av den 4 maj 2006, med undantag för argumentet rörande gemenskapsindustrins bristande samarbete. I en skrivelse till Niko Tube och NTRP av den 16 juni 2006, som mottogs av dessa den 27 juni 2006, bemötte kommissionen bolagens synpunkter angående gemenskapsindustrins deltagande i förfarandet.

15.      Den 27 juni 2006 antog rådet den omtvistade förordningen.

16.      Genom denna förordning belade rådet Niko Tubes och NTRP:s import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med antidumpningstullar uppgående till 25,1 procent.

17.      Niko Tube och NTRP väckte talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

18.      Sökandena åberopade sex grunder till stöd för sin ogiltighetstalan vars prövning förstainstansrätten med hänsyn till de faktiska omständigheterna delade upp i fem grupper med följande rubriker.

a)      Beräkningen av normalvärdet.

b)      Följderna av uteblivna svar på frågeformuläret från gemenskapsproducenterna närstående bolag.

c)      Justeringen av SEPCO:s försäljningspris.

d)      Sökandenas erbjudande om åtagande.

e)      Behandlingen av försäljningspriset, förvaltningskostnaderna och SPIG:s övriga allmänna kostnader.

19.      Förstainstansrätten fann att talan inte kunde bifallas vad avsåg de flesta av de grunder som sökandena hade åberopat.

20.      Förstainstansrätten biföll emellertid talan såvitt avser den del av fjärde grunden, avseende transaktionerna med rör som tillverkades av NTRP, vilken gick ut på att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artikel 2.10 i i grundförordningen såtillvida att rådet hade justerat det av SEPCO tillämpade exportpriset.

21.      Förstainstansrätten fann även att de båda sökandenas talan kunde bifallas såvitt avser den del av sjätte grunden som avsåg åsidosättande av rätten till försvar i samband med justeringens utförande.

22.      Förstainstansrätten upphävde följaktligen artikel 1 i den omtvistade förordningen i den mån den antidumpningstull som fastställts för export till Europeiska gemenskapen av produkter som tillverkades av sökandena överskred den antidumpningstull som skulle ha varit tillämplig om det inte hade gjorts en justering av exportpriset med hänsyn till en provision som utgick när försäljningen ägde rum genom den närstående handlaren SEPCO.

III – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

23.      Den 27 maj, respektive den 29 maj 2009 överklagade kommissionen och rådet den aktuella domen.

24.      Genom beslut av domstolens ordförande av den 15 juli 2009 förenades de båda målen vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

25.      Rådet har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen såvitt förstainstansrätten har dels ogiltigförklarat artikel 1 i den omtvistade förordningen, dels förpliktat rådet att bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av de rättegångskostnader som sökandena i första instans förorsakats,

–        ogilla talan i dess helhet, och

–        förplikta sökandena i första instans att ersätta rättegångskostnaderna i samband med överklagandet och förfarandet vid förstainstansrätten.

26.      Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

–        upphäva punkt 1 i domslutet i den överklagade domen,

–        ogilla talan i dess helhet, och

–        förplikta sökandena i första instans att ersätta kommissionens rättegångskostnader i samband med överklagandet.

27.      Niko Tube och NTRP har i sina svarsinlagor yrkat att domstolen ska

–        lämna rådets överklagande utan bifall, eftersom det i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och eftersom det i vart fall helt saknar grund,

–        lämna kommissionens överklagande utan bifall, eftersom det i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och eftersom det i vart fall helt saknar grund,

–        fastställa den överklagade domen i den del talan bifalls såvitt avser de grunder som åberopats av sökandena i första instans och i den del den omtvistade förordningen ogiltigförklarats i den mån den antidumpningstull som fastställts för export till Europeiska gemenskapen av produkter som tillverkas av Niko Tube och NTRP överskrider den antidumpningstull som skulle ha varit tillämplig om det inte hade gjorts en justering av exportpriset med hänsyn till en provision som utgick när försäljningen ägde rum genom den närstående handlaren SEPCO,

–        fastställa beslutet om rättegångskostnader i den överklagade domen och förplikta rådet att ersätta de rättegångskostnader som sökandena i första instans förorsakas vid domstolen i samband med rådets överklagande,

–        förplikta kommissionen att ersätta de rättegångskostnader som sökandena i första instans förorsakas vid domstolen i samband med kommissionens överklagande. Kommissionen ska i vart fall förpliktas att bära sina rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader som sökandena i första instans förorsakas vid domstolen, såtillvida som kommissionen valde att inge ett särskilt överklagande av domen när den lika väl hade kunnat höras i egenskap av intervenient i förevarande mål. Kommissionens rättegångskostnader vid domstolen ska i vart fall enbart bäras av kommissionen själv.

28.      Niko Tube och NTRP har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen i den mån förstainstansrätten inte har ogiltigförklarat den omtvistade förordningen i dess helhet och i den mån förstainstansrätten har förpliktat sökandena i första instans att bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader vid denna instans,

–        fatta ett slutgiltigt avgörande i förevarande mål och ogiltigförklara hela den omtvistade förordningen,

–        förplikta rådet och kommissionen att bära sina egna rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader för sökandena i första instans som är hänförliga till förfarandena vid förstainstansrätten och domstolen.

29.      I sina respektive svar på anslutningsöverklagandet har rådet och kommissionen yrkat att domstolen ska

–        ogilla anslutningsöverklagandet,

–        i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för en ny prövning,

–        förplikta sökandena i första instans att ersätta de rättegångskostnader som är hänförliga till anslutningsöverklagandet.

30.      Parterna har hörts vid förhandlingen inför domstolen den 18 november 2010.

IV – Bedömning

31.      Rådet har åberopat sju grunder till stöd för sitt överklagande. De fyra första grunderna rör förstainstansrättens bedömning i punkterna 177–187 i den överklagade domen av den justering som gjorts med stöd av artikel 2.10 i i grundförordningen och i konsekvens härmed förstainstansrättens bedömning i punkterna 196–197 i den överklagade domen. Dessa grunder är väsentligen identiska med de tre första grunder som kommissionen har åberopat till stöd för sitt eget överklagande. De ska därför prövas i ett sammanhang.

32.      Eftersom Niko Tube och NTRP i sitt anslutningsöverklagande även har kritiserat förstainstansrättens partiella underkännande av deras grund i första instans angående tillämpningen av artikel 2.10 i i grundförordningen, föreslår jag att den tredje grunden för deras överklagande prövas omedelbart efter de grunder för huvudöverklagandena som rör denna bestämmelse.

33.      Rådet har i sitt huvudöverklagande åberopat tre andra grunder avseende den felaktiga rättstillämpning som förstainstansrätten skulle ha gjort sig skyldig till i punkterna 202–211 i den överklagade domen när den konstaterade att sökandenas rätt till försvar hade åsidosatts i samband med att det gjordes en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen. Dessa grunder kommer att kunna analyseras tillsammans med kommissionens fjärde grund i vilken samma punkter i den överklagade domen kritiseras.

34.      Slutligen kommer jag att pröva de två första grunderna i det av Niko Tube och NTRP ingivna anslutningsöverklagandet vilka rör andra delar av förstainstansrättens bedömning än tillämpningen av artikel 2.10 i i grundförordningen.

A –    Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning vid förstainstansrättens bedömning av den justering som gjordes med stöd av artikel 2.10 i i grundförordningen

35.      Dessa grunder avser tre aspekter av förstainstansrättens resonemang. För det första har rådet och kommissionen förebrått förstainstansrätten för att ha gjort en analog tillämpning av rättspraxis angående begreppet en enda ekonomisk enhet vilket utvecklats i samband med beräkningen av normalvärdet. För det andra anser de att det var med orätt som förstainstansrätten lade bevisbördan på de båda unionsinstitutionerna för att villkoren för tillämpning av artikel 2.10 i i grundförordningen var uppfyllda. Slutligen, och för det tredje, har rådet och kommissionen anmärkt på att förstainstansrätten har överskridit gränserna för sin prövning.

1.      Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning genom analog tillämpning av rättspraxis om begreppet en enda ekonomisk enhet

a)      Parternas argument

36.      Rådet och kommissionen har förebrått förstainstansrätten att den i punkt 177 i den överklagade domen ansåg att domstolens fasta praxis om det relevanta i att beakta huruvida det föreligger en enda ekonomisk enhet vid beräkningen av normalvärdet var analogt tillämplig på beräkningen av exportpriset. Enligt dessa institutioner regleras beräkningen av normalvärdet, fastställandet av exportpriset och jämförelsen dem emellan av en rad olika bestämmelser som ska iakttas var och en för sig. Begreppet en enda ekonomisk enhet rör uteslutande vissa specifika situationer på den inre exportmarknaden. Det är således endast relevant vid beräkningen av normalvärdet. Enligt kommissionen bekräftas denna bedömning av rättspraxis från domstolen som förstainstansrätten underlät att hänvisa till i den överklagade domen.

37.      Rådet och kommissionen har även anfört att förstainstansrättens resonemang är inkonsekvent såtillvida att det i punkt 177 i den överklagade domen meddelas att begreppet en enda ekonomisk enhet kan tillämpas analogt vid beräkningen av normalvärdet, medan den tvist som anhängiggjorts vid den rörde en justering som gjorts efter det att exportpriset beräknats.

38.      Mot bakgrund av det ovan anförda har rådet och kommissionen även hävdat att förstainstansrätten borde ha förklarat varför den ansåg att begreppet en enda ekonomisk enhet var analogt tillämpligt i samband med fastställandet av exportpriset.

39.      Niko Tube och NTRP har inledningsvis hävdat att denna grund inte kan tas upp till sakprövning eftersom rådet och kommissionen redan har haft tillfälle att inför förstainstansrätten bestrida det relevanta i att använda begreppet en enda ekonomisk enhet.

40.      Vad gäller sakfrågan, anser Niko Tube och NTRP att det var korrekt av förstainstansrätten att betrakta begreppet en enda ekonomisk enhet som relevant för fastställandet av exportpriset innan och efter det att justeringen gjorts i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen. Frågan om kontrollen och fördelningen av produktions- och försäljningsverksamheterna inom en koncern bestående av i rättsligt hänseende separata enheter och huruvida det således föreligger en enda ekonomisk enhet bör begränsas till ett konstaterande av hur den ekonomiska verkligheten är beskaffad. Det handlar nämligen om att beskriva de olika närstående enheternas respektive roller och funktioner. Eftersom förstainstansrätten har erkänt att fastställandet av normalvärdet och exportpriset regleras av olika specifika regler, är det enligt dessa bolag normalt om förstainstansrätten ansåg att begreppet bör tillämpas analogt, så att fördelningen av verksamheterna inte hindrar de berörda enheterna från att utgöra en enda ekonomisk enhet. Den omständigheten att det föreligger en enda ekonomisk enhet kan ha olika inverkan, beroende på om det rör sig om att fastställa normalvärdet eller exportpriset. Den utgör dessutom inte hinder för en vidare tolkning av fast rättspraxis angående detta begrepp som domstolen hittills endast har studerat inom ramen för vissa tvister.

b)      Bedömning

41.      Inledningsvis anser jag att den processinvändning som framställts av Niko Tube och NTRP inte kan godtas. Den omständigheten att rådet och kommissionen vid behov skulle ha kunnat diskutera huruvida det var relevant att tillämpa begreppet en enda ekonomisk enhet inom ramen för det mål som anhängiggjorts vid förstainstansrätten, innebär inte på något sätt att de förlorar möjligheten att kritisera överväganden i den överklagade domen som förstainstansrätten har gjort i denna fråga. För övrigt finns det inte något i domen som tyder på att de båda institutionerna skulle ha godkänt att detta begrepp tillämpades i samband med justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

42.      I sakfrågan ska det först och främst erinras om att enligt artikel 1.2 i grundförordningen ska en produkt anses vara dumpad om exportpriset till Europeiska unionen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

43.      Enligt grundförordningen utgörs dumpningsmarginalen av det belopp varmed normalvärdet överstiger exportpriset. Fastställandet av att det föreligger dumpning grundas således på en rättvis jämförelse mellan normalvärdet, vilket grundas på de priser som oberoende kunder i exportlandet har betalat eller ska betala vid normal handel, och exportpriset, det vill säga det pris som verkligen betalas eller ska betalas för den produkt som säljs på export till unionen.

44.      Enligt artikel 2.10 i förordningen ska den rättvisa jämförelsen göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisjämförelsen. Om normalvärdet och exportpriset inte är direkt jämförbara, föreskrivs det i samma bestämmelse i grundförordningen att det i varje särskilt fall ska tas hänsyn i form av justeringar till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisjämförelsen.

45.      Bland de faktorer som ger möjlighet till justering anges en sådan i artikel 2.10 i i grundförordningen under rubriken ”Provisioner”. Enligt denna bestämmelse ska ”en justering … göras för olikheter som berör provisioner som utbetalas i samband med de ifrågavarande försäljningarna. Begreppet provisioner skall anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis”.

46.      Enligt punkt 132 i den omtvistade förordningen och enligt vad rådet och kommissionen har förklarat, gjorde rådet i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen en justering nedåt av Niko Tubes och NTRP:s exportpriser på all deras försäljning av varor till unionen via SEPCO, oavsett om försäljningen skett enbart via SEPCO eller via SEPCO och SPIG.

47.      Denna justering fick till följd att avståndet mellan normalvärdet och exportpriset på Niko Tubes och NTRP:s produkter blev större och att dumpningsmarginalen följaktligen därför ökade.

48.      Enligt rådet grundades den på så sätt utförda justeringen på följande två överväganden. För det första ansågs SEPCO vara en handlare med ”liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis” i och med att Niko Tube och NTRP å ena sidan, och SEPCO å andra sidan, erhöll samma ekonomiska resultat som i ett förhållande mellan beställare och agent och betedde sig som säljare och en köpare. För det andra förelåg det diskrepans mellan normalvärdet och exportpriset. All försäljning på den nationella marknaden som skedde via SPIG innebar nämligen att betalning erlades uteslutande till detta bolag, medan all försäljning för export som SEPCO åstadkom (antingen ensamt eller tillsammans med SPIG) innebar att betalning erlades till SPIG och SEPCO eftersom SPIG mottog betalning för all export som skedde via SEPCO.

49.      Niko Tube och NTRP har såväl under undersökningsperioden som i deras talan inför förstainstansrätten påstått att de tillsammans med SPIG och SEPCO utgjorde en enda ekonomisk enhet och att det därför inte skulle göras någon justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

50.      Det var i det sammanhanget som förstainstansrätten inledde sin prövning i punkt 177 i den överklagade domen av den av Niko Tube och NTRP åberopade grunden uppenbart oriktig bedömning vid tillämpning av artikel 2.10 i i grundförordningen. Förstainstansrätten betonade härvidlag att ”[a]v fast rättspraxis beträffande beräkningen av normalvärdet, vilken är analogt tillämplig på beräkningen av exportpriset, följer att det förhållandet att produktion och försäljning fördelas inom en koncern bestående av i rättsligt hänseende separata bolag inte påverkar det faktum att det är fråga om en enda ekonomisk enhet inom vilken olika verksamheter organiseras på detta sätt, vilka i andra fall utövas av en enda, även i rättsligt hänseende, separat enhet (se, analogt, dom av den 5 oktober 1988 i mål 250/85, Brother Industries mot rådet, REG 1988, s. 5683, punkt 16, av den 10 mars 1992 i mål C-175/87, Matsushita Electric mot rådet, REG 1992, s. I-1409, punkt 12, och av den 13 oktober 1993 i mål C-104/90, Matsushita Electric Industrial mot rådet, REG 1993, s. I-4981, punkt 9)”.

51.      Rådets och kommissionens kritik av denna punkt i den överklagade domen är av tre slag. Enligt dessa institutioner är först och främst själva den princip otänkbar, som går ut på att begreppet en enda ekonomisk enhet skulle kunna användas utanför ramen för beräkningen av normalvärdet, såsom domstolens rättspraxis visar. Därefter har rådet och kommissionen förebrått förstainstansrätten att den inte har förklarat varför den gjorde en extensiv tolkning av domstolens praxis angående beräkningen av normalvärdet. Slutligen anser de att underlaget för förstainstansrättens resonemang i punkt 177 i den överklagade domen inte överensstämmer med den faktiska situation som den skulle ta ställning till, eftersom tvisten inte har med beräkningen av exportpriset att göra utan med en justering av detta pris i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

52.      Även om det finns visst fog för dessa invändningar, finner jag dem trots allt inte övertygande.

53.      Vad inledningsvis gäller den tredje punkten, medger jag utan vidare att medan Niko Tubes och NTRP:s invändning rör det tredje steget i beräkningen av dumpningsmarginalen, det vill säga den rättvisa jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset på grund av vilken den i artikel 2.10 i i grundförordningen föreskrivna justeringen gjordes, hänvisas det i punkt 177 i den överklagade domen enbart till det andra steget i fastställandet av dumpningsmarginalen, det vill säga beräkningen av exportpriset.

54.      Med avseende på att det är nödvändigt att göra en distinktion mellan de tre stegen i den beräkning som leder fram till fastställandet av dumpningsmarginalen, en distinktion som tydligt följer av själva grundförordningen, kan inte hänvisningen till beräkningen av exportpriset ha använts av förstainstansrätten i syfte att i vidare mening även avse den justering som görs av detta pris med tillämpning av artikel 2.10 i i grundförordningen.

55.      Även om det enligt min mening måste erkännas att rådets och kommissionens kritik av den approximativa ordalydelsen i punkt 177 i den överklagade domen är berättigad, anser jag den dock vara verkningslös.

56.      Det är nämligen utrett att rådets och kommissionens grund gäller förstainstansrättens analoga tillämpning av kriteriet en enda ekonomisk enhet utanför sammanhanget med beräkning av normalvärdet, det vill säga även, som i förevarande mål, när det är fråga om en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

57.      Följaktligen finns det anledning att pröva de övriga invändningar som denna grund innehåller.

58.      Vad gäller den första invändningen, vilken uppmärksammas i punkt 51 i detta förslag till avgörande, är det visserligen sant att domstolens praxis angående begreppet en enda ekonomisk enhet har utvecklats inom ramen för beräkningen av normalvärdet. Denna enda omständighet betyder dock inte, enligt vad rådet för övrigt medgav vid förhandlingen, att en användning av begreppet utanför sammanhanget med beräkningen av normalvärdet skulle utgöra felaktig rättstillämpning.

59.      Det ska på ett mer grundläggande plan erinras om, i likhet med vad förstainstansrätten gjorde i punkt 178 i den överklagade domen, att användningen av begreppet en enda ekonomisk enhet i samband med beräkningen av normalvärdet syftar till att inbegripa den försäljning i en produkts försäljningspris som ett i rättsligt hänseende separat bolag åstadkommer, vilket dock kontrolleras ekonomiskt av producenten och med vilken det utgör en enda ekonomisk enhet, precis som när försäljningen sker genom en försäljningsavdelning som är integrerad i producentens organisation.(6)

60.      Tanken med denna integrering är lätt att förstå: Det handlar om att undvika att de kostnader som uppenbarligen inbegrips i en produkts försäljningspris när försäljningen sker genom en intern avdelning som är integrerad i producenten, inte längre gör det för det fall försäljningsverksamheten sker i ett bolag som visserligen är i rättsligt hänseende separat men som kontrolleras ekonomiskt av producenten.(7)

61.      Genom detta förfaringssätt undviks såväl diskriminerande behandling av producenter,(8) som en artificiell sänkning av normalvärdet, eftersom den återförsäljare som utgör en enda ekonomisk enhet tillsammans med en producent inte kan betraktas som en oberoende återförsäljare i första led vid beräkningen av normalvärdet.

62.      Om en producent säljer sina varor på export till unionen via ett i rättsligt hänseende oberoende bolag som den dock kontrollerar ekonomiskt, kan jag inte inse att det skulle finnas något tvingande rättsligt eller ekonomiskt skäl mot att erkänna att dessa båda aktörer bildar en enda ekonomisk enhet, vilket naturligtvis kan få återverkningar på beräkningen av exportpriset och på jämförelsen mellan detta pris och normalvärdet.

63.      Rådet och kommissionen har medgett vid förhandlingen inför domstolen att det faktum att en producent och en återförsäljare bildar en enda ekonomisk enhet utgör hinder mot den justering som föreskrivs i artikel 2.10 i i grundförordningen, vilket redan verkar bekräfta tanken att kriteriet en enda ekonomisk enhet kan vara relevant för bedömningen i samband med jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset. Dessa institutioner anser inte desto mindre att domstolens praxis har tagit avstånd från en sådan extensiv tolkning som förstainstansrätten har gjort.

64.      Det är sant att domstolen, alldeles särskilt i den av kommissionen mycket uppmärksammade domen i målet Minolta Camera mot rådet,(9) har slagit fast att fastställandet av normalvärdet och exportpriset styrs av olika regler och att försäljningskostnader samt allmänna och administrativa kostnader inte med nödvändighet ska behandlas på samma sätt i de båda fallen.(10)

65.      Det är nämligen fullt möjligt att en producent agerar på sin inre marknad via ett försäljningsbolag, tillsammans med vilket den utgör en enda ekonomisk enhet, medan så inte är fallet när producenten agerar på exportmarknaden. Det ovannämnda målet Minolta Camera mot rådet gällde för övrigt en sådan situation. Domstolens dom rörde de försäljningskostnader, administrativa kostnader och andra allmänna kostnader som ett försäljningsdotterbolag beläget i exportlandet haft, i det aktuella fallet Japan, vilket hade fyllt funktionen av en försäljningsavdelning i bolaget Minolta. Enligt domstolen kunde dessa kostnader i realiteten endast jämföras med motsvarande kostnader som Minoltas exportavdelning haft, vilka inte hade dragits av från exportpriset, och de kunde inte såsom Minolta påstod jämföras med dess europeiska dotterbolags kostnader. Domstolen fann därför anledning att påpeka att eventuella skillnader i dessa kostnaders storlek kunde beaktas i samband med de justeringar som det fanns stöd för i den grundförordning som var tillämplig vid tidpunkten för ifrågavarande mål.(11)

66.      Emellertid kan jag för det första inte inse varför den motsatta situationen inte skulle kunna uppstå, det vill säga att en producent i en tredje stat agerar på sin inre marknad under täckmantel av ett bolag som den inte kontrollerar ekonomiskt, medan den säljer sina produkter till unionen via ett bolag som tillsammans med den bildar en enda ekonomisk enhet. För det andra har jag svårt att föreställa mig vad som skulle kunna ge rådet och kommissionen befogenhet att bortse från ett konstaterande som avspeglar den ekonomiska verkligheten i förhållandet mellan en producent i en tredje stat och ett av dess försäljningsbolag på marknaden för export till unionen.

67.      Med andra ord, om en producent i en tredje stat och ett av producentens försäljningsbolag som bedriver export till unionen utgör en enda ekonomisk enhet, kan denna ekonomiska realitet inte ignoreras. Ett sådant konstaterande måste på grund av sin själva natur göras innan det tas ställning till vilka regler och metoder som ska tillämpas för att bestämma de tre stegen i den beräkning som leder till fastställandet av dumpningsmarginalen. Det kvarstår dock att om det måste konstateras att det är fråga om en sådan situation, detta får konsekvenser antingen för fastställandet av exportpriset eller för beräkningen av justeringar som görs i samband med en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset. Den motsatta slutsatsen skulle leda till en artificiell sänkning av exportpriset i syfte att öka dumpningsmarginalen.

68.      I förevarande fall har rådet medgett, såsom jag redan har påpekat att det faktum att en producent i en tredje stat och det företag som exporterar dess varor till unionen bildar en enda ekonomisk enhet, utgör hinder mot att en justering görs i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

69.      För övrigt är det viktigt att slå fast att kommissionen, i likhet med vad förstainstansrätten erinrade om i punkt 182 i den överklagade domen, angav tre omständigheter i sitt fax av den 26 juni 2006 som låg till grund för dess slutsats att SEPCO utövade funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis. Dessa rör SEPCO:s kommersiella funktioner och den kontroll som Niko Tube och NTRP hade över SEPCO.(12) Emellertid överensstämmer dessa delar av bedömningen i stor utsträckning med dem som användes i samband med fastställandet av huruvida det föreligger en enda ekonomisk enhet, enligt vad som följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 179 i den överklagade domen.(13)

70.      Följaktligen anser jag att förstainstansrätten inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i sin bedömning utgick från förutsättningen att kriteriet en enda ekonomisk enhet var relevant för att kontrollera om, såsom rådet konstaterade i den omtvistade förordningen, tillämpningsvillkoren för artikel 2.10 i i grundförordningen var uppfyllda.

71.      Under dessa förhållanden ska enligt min åsikt även rådets och kommissionens gemensamma argument förkastas enligt vilket förstainstansrätten hade en särskild skyldighet att motivera en analog tillämpning av den rättspraxis angående en enda ekonomisk enhet som vuxit fram i samband med beräkningen av normalvärdet.

72.      Jag föreslår således att huvudöverklagandena inte ska bifallas såvitt avser grunderna avseende felaktig rättstillämpning genom analog tillämpning av rättspraxis angående begreppet en enda ekonomisk enhet, eftersom dessa delvis är verkningslösa, delvis saknar stöd.

2.      Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning vid fördelning av bevisbördan för att villkoren för en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen var uppfyllda

a)      Parternas argument

73.      Rådet och kommissionen anser att det var med orätt som förstainstansrätten ansåg i punkt 180 i den överklagade domen att det åligger institutionerna att, när de anser sig behöva göra en justering, stödja sig på bevis eller åtminstone på indicier som kan styrka förekomsten av den omständighet som ligger till grund för ifrågavarande justering. Hänvisningen i denna punkt i den överklagade domen till förstainstansrättens dom i målet Kundan och Tata mot rådet(14) är inte heller relevant i förevarande mål, eftersom de faktiska omständigheterna i det målet hänförde sig till tiden före ändringen av den grundförordning som ligger till grund för den omtvistade förordningen.

74.      Niko Tube och NTRP har föreslagit att grunderna för huvudöverklagandena ska underkännas.

b)      Bedömning

75.      I punkt 180 i den överklagade domen fann förstainstansrätten att ”… på samma sätt som en part som med stöd av artikel 2.10 i grundförordningen begär justeringar för att normalvärdet och exportpriset ska kunna jämföras i syfte att bestämma dumpningsmarginalen måste visa att begäran är berättigad, åligger det institutionerna att, när de anser sig behöva göra en justering, stödja sig på bevis eller åtminstone på indicier som kan styrka förekomsten av den omständighet som ligger till grund för justeringen och bestämma dess inverkan på prisjämförelsen (dom av den 21 november 2002 i mål T‑88/98, Kundan och Tata mot rådet, REG 2002, s. II‑4897, punkt 96)”.

76.      Tvärtemot vad rådet och kommissionen har hävdat, anser jag inte att denna bedömning innehåller någon felaktig rättstillämpning.

77.      I det sammanhanget är det viktigt att erinra om att enligt artikel 2.10 i grundförordningen ska i de fall då det fastställda exportpriset och normalvärdet inte kan jämföras, i varje särskilt fall, hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisjämförelsen.

78.      Den opersonliga form som används i denna bestämmelse innebär att det inte är fastställt vilka personer som har bevisbördan för att identifiera de faktorer som är ursprunget till att en justering behöver göras och att styrka i vilken mån nämnda faktorer påverkar prisjämförelsen på den inre marknaden och marknaden för export till unionen.(15)

79.      Under dessa förhållanden åligger bevisbördan för att de specifika justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k är nödvändiga, dem som önskar göra gällande justeringarna.

80.      När en producent således kräver att normalvärdet justeras (nedåt) eller att exportpriserna justeras (uppåt) åligger det denna aktör att ange och visa att villkoren för beviljande av en sådan justering är uppfyllda.(16)

81.      Motsatsvis gäller, såsom förstainstansrätten korrekt påpekade, att när i likhet med i förevarande mål kommissionen och rådet anser att i stället för att justera exportpriset nedåt med motiveringen att ett försäljningsbolag som står nära en producent fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer det på dem att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier för att detta villkor är uppfyllt.

82.      Jag föreslår därför att de grunder för huvudöverklagandena ska underkännas som avser felaktig rättstillämpning vid fördelning av bevisbördan för att villkoren för en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen var uppfyllda.

3.      Grunderna för huvudöverklagandena avseende åsidosättande av gränserna för domstolsprövning

a)      Parternas argument

83.      Rådet och kommissionen har hävdat, tvärtemot tillämplig rättspraxis på området som förstainstansrätten för övrigt inte har erinrat om, att den inte inskränkte sig till att kontrollera om dessa institutioner baserade sig på felaktiga faktiska omständigheter eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning när de utförde en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen. Förstainstansrätten ersatte i stället institutionernas bedömning med sin egen bedömning genom att på ett felaktigt sätt använda begreppet en enda ekonomisk enhet i punkterna 184–189 i den överklagade domen.

84.      Vidare begränsas förstainstansrättens bedömning, likaledes på ett felaktigt sätt, till de tre omständigheterna vilka nämndes i kommissionens fax av den 26 juni 2006, utan att hänsyn togs till de ytterligare förklaringar som rådet tillhandahållit inom ramen för det rättsliga förfarandet i första instans. För övrigt har förstainstansrätten missförstått vissa av de skäl som det redogjordes för i nämnda fax och som var avgörande för tillämpningen av den justering som föreskrivs i artikel 2.10 i i grundförordningen.

85.      Kommissionen har också påstått att förstainstansrättens slutsats att institutionerna saknade möjlighet att göra ifrågavarande justering inte överensstämmer med slutsatsen i punkt 213 i den överklagade domen enligt vilken förstainstansrätten fann att faxet av den 26 juni 2006 innehöll en utförlig motivering av vilken skälen för att vidta denna justering framgick.

86.      Rådet och kommissionen har slutligen hävdat att det befogade i deras invändningar automatiskt medför att förstainstansrättens bedömning i punkterna 193–197 underkänns, såvitt angår förhållandet mellan NTRP och SEPCO. Förstainstansrätten ansåg nämligen i nämnda punkter att sökandenas grund avseende en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artikel 2.10 första stycket i grundförordningen inte kunde anses som självständig i förhållande till den av sökandena åberopade grunden avseende åsidosättande av artikel 2.10 i i grundförordningen.

87.      Niko Tube och NTRP har hävdat att förstainstansrätten i tillräcklig grad prövade den av institutionerna gjorda bedömningen, och den ersatte inte de senares bedömning med sin egen bedömning. Förstainstansrätten kontrollerade endast att villkoren i artikel 2.10 i i grundförordningen hade iakttagits och att de faktiska omständigheterna hade bedömts på ett riktigt sätt.

88.      Enligt Niko Tube och NTRP är det dessutom uppenbart att förstainstansrätten beaktade och utvärderade alla rådets och kommissionens argument, samt den tillgängliga information som parterna hade delgett förstainstansrätten, innan den drog slutsatsen att institutionerna hade gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att inte lägga fram tillräckliga indicier för att SEPCO hade agerat i egenskap av agent som arbetar på provisionsbasis vid transaktionerna med stålrör tillverkade av NTRP. För övrigt har Niko Tube och NTRP gjort gällande att institutionerna inte med fog kunde anse att det räcker att ett försäljningsbolag som är närstående eller som står under gemensam kontroll av en exporterande producent säljer den berörda produkten i unionen för att slutsatsen med full rätt ska kunna dras att detta bolag fyller liknande funktioner som en kommissionär. Om så hade varit fallet skulle det ha räckt med att det angavs artikel 2.10 i i grundförordningen att den vinstmarginal som en kommersiell aktör åstadkommer kan bli föremål för justering. Så är emellertid just inte fallet, såsom förstainstansrätten slog fast.

89.      Dessa bolag har tillagt att förstainstansrätten var fullständigt befogad att dra slutsatsen att institutionerna hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när de tillämpade artikel 2.10 i i grundförordningen. Justeringen som sådan bibehöll eller skapade asymmetri enligt vad förstainstansrätten anförde i punkt 195 i den överklagade domen.

b)      Bedömning

90.      Före prövningen av det centrala i de grunder som parterna anfört för huvudöverklagandena vilka rör omfattningen av den prövning som ombesörjs av förstainstansrätten, ska först två kompletterande argument tillbakavisas som framförts av kommissionen. Det rör sig om en påstådd inkonsekvens i förstainstansrättens resonemang och en påstådd brist på beaktande från denna domstols sida av den ytterligare motivering som rådet gav under förfarandet i första instans.

91.      Vad den första punkten beträffar, är den kritik uppenbart grundlös enligt vilken den överklagade domen innehåller skäl som är motsägelsefulla, såtillvida att förstainstansrätten å ena sidan i bland annat punkt 184 i domen ansåg att de omständigheter som anfördes i kommissionens fax av den 26 juni 2006 för att motivera en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen inte utgjorde tillräckligt övertygande indicier, och å andra sidan i punkt 213 i domen fann att nämnda fax innehöll en utförlig motivering av vilken skälen för att vidta denna justering framgick. Medan punkt 184 i den överklagade domen gäller prövningen av det välgrundade i de skäl som lagts fram i faxet av den 26 juni 2006, det vill säga den omtvistade förordningens lagenlighet i materiellt hänseende, konstaterades det endast i punkt 213 att kommissionen, särskilt i sitt fax, hade fullgjort skyldigheten att på ett klart och otvetydigt sätt ange skälen till ifrågavarande justering, det vill säga hade iakttagit en väsentlig formföreskrift.(17) För övrigt rör punkt 213 i den överklagade domen just prövningen av en grund avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

92.      Rådets invändning att förstainstansrätten hade ignorerat dess ytterligare förklaringar finner jag inte heller befogad. Det gäller de tre omständigheter som angavs i kommissionens fax av den 26 juni 2006 och som rådet hade tillhandahållit under domstolsförfarandet i första instans.

93.      I den mån rådets argument först och främst ska tolkas som en invändning riktad mot förstainstansrätten för att denna inte beaktade förklaringar som lämnats efter det att faxet av den 26 juni 2006 hade översänts och efter det att den omtvistade förordningen antagits följande dag, vilka dessutom är nya i förhållande till de omständigheter som angavs i faxet och i rättsakten, måste argumentet uppenbarligen underkännas. Det är nämligen detsamma som att kritisera förstainstansrätten för att den vägrat att låta institutionen ersätta den ursprungliga motivering som framgick av faxet av den 26 juni 2006 och av ordalydelsen i den angripna rättsakten med en ny motivering. Förstainstansrätten kan emellertid inte utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning tillåta en institution att under förfarandet ersätta de ursprungliga skälen till en omtvistad rättsakt med nya skäl.(18)

94.      För det fall, därefter, att rådets argument måste tolkas så att förstainstansrätten i dem kritiseras för att ha ignorerat de ytterligare förklaringarna i vilka skälen utförligt angavs för att vidta en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen, bör det framhållas att rådet har inskränkt sig till att systematiskt hänvisa till ett tiotal punkter i sina inlagor i första instans utan att tillräckligt precisera vilka förklaringar som förstainstansrätten har underlåtit att ta hänsyn till.(19) Det måste i vart fall slås fast att förstainstansrätten åtminstone beaktade det väsentliga i de överväganden som rådet redogjorde för under förfarandet i första instans vilka syftade till att motivera justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen. I punkt 185 i den överklagade domen behandlade förstainstansrätten således argumentet, kortfattat utvecklat i rådets skrivelser, angående Niko Tubes och NTRP:s direktförsäljning till de nya medlemsstaterna. Likaledes undersökte förstainstansrätten i punkt 186 i samma dom SPIG:s roll i direktförsäljningen riktad till unionen, ett argument som rådet betonade i sin svarsinlaga i första instans. Förstainstansrätten studerade även i punkt 187 i den överklagade domen, banden mellan Niko Tube och NTRP och hänvisade varje gång antingen till diskussionen parterna emellan under förfarandet i första instans eller till de handlingar i målet som parterna ingett till förstainstansrätten.

95.      Jag föreslår således att kommissionens och rådets respektive argument ska underkännas.

96.      Jag kommer nu till den väsentliga problematik som tas upp i de grunder för huvudöverklagandena som rör omfattningen av den prövning som förstainstansrätten gjorde av kommissionens och rådets bedömning.

97.      Det är framför allt viktigt att framhålla att förstainstansrätten i den överklagade domen inledningsvis erinrade, i punkt 182 i domen, om tre omständigheter som låg till grund för institutionernas slutsats att SEPCO utövade funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis, i den mening som avses i artikel 2.10 i i grundförordningen.

98.      När det gäller den första omständigheten, det vill säga att Niko Tube och NTRP bedrev direktförsäljning av den berörda produkten i gemenskapen, underströk förstainstansrätten i punkt 185 i den överklagade domen att det kan vara fråga om en enda ekonomisk enhet när producenten utför en del försäljningsfunktioner som kompletterar dem som utförs av det bolag som är återförsäljare för dess produkter. Efter att ha anmärkt att det framgick av parternas inlagor att direktförsäljningen i gemenskapen var riktad mot de nya medlemsstaterna under en övergångsfas och att deras volym endast motsvarade 8 procent av den totala försäljningsvolymen till gemenskapen, konstaterade emellertid förstainstansrätten att Niko Tube och NTRP enbart hade kompletterande funktioner i förhållande till de funktioner som SEPCO utövade och då endast under en övergångsperiod.

99.      Vad gäller den andra omständigheten, att försäljningsbolaget SPIG i Ukraina hade agerat som försäljningsagent för Niko Tubes och NTRP:s försäljning till SEPCO, fann förstainstansrätten i punkt 186 i den överklagade domen att rådet inte förklarat på vilket sätt det förhållandet att SPIG fick provision på Niko Tubes och NTRP:s försäljning till SEPCO visade att SEPCO utövade funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis eller kunde hindra att SEPCO ansågs utgöra en intern försäljningsavdelning i förhållande till Niko Tube och NTRP.

100. Vad beträffar den tredje omständigheten, att banden mellan SEPCO och Niko Tube och NTRP var otillräckliga och inte gjorde det möjligt att anse att SEPCO kontrollerades av Niko Tube och NTRP eller att SEPCO och Niko Tube och NTRP stod under gemensam kontroll, påpekade förstainstansrätten i punkt 187 i den överklagade domen att det framgick av handlingarna i målet att SEPCO och NTRP hade en koppling genom det gemensamma moderbolaget som innehade 100 procent av kapitalet i SEPCO och 24 procent av kapitalet i NTRP under undersökningsperioden. Förstainstansrätten konstaterade följaktligen att detta i förevarande fall utgjorde en omständighet som, om den stöddes av andra relevanta omständigheter, skulle kunna bidra till att fastställa att SEPCO och NTRP stod under gemensam kontroll, och som under alla omständigheter, inte visade att banden mellan SEPCO och NTRP var otillräckliga. Däremot fann förstainstansrätten i punkt 188 i den överklagade domen att det inte styrktes av handlingarna i målet att SEPCO stod under Niko Tubes kontroll eller att dessa båda bolag stod under gemensam kontroll.

101. Förstainstansrätten ansåg därför att de omständigheter som anförts i faxet av den 26 juni 2006 för att motivera en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen inte var ”tillräckligt övertygande” och således inte kunde anses utgöra indicier som gjorde det möjligt att fastställa förekomsten av den omständighet som låg till grund för justeringen och bestämma dess inverkan på prisjämförelsen (punkt 184 i den överklagade domen). Förstainstansrätten biföll således talan såvitt avsåg den del av grunden i första instans som rörde förekomsten av en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artikel 2.10 i grundförordningen vad gällde rådets justering av det exportpris som SEPCO tillämpade vid transaktioner med rör tillverkade av NTRP. Förstainstansrätten fann att denna delgrund i övrigt, det vill säga avseende den justering som gjorts av det exportpris som SEPCO tillämpade för transaktioner avseende rör tillverkade av Niko Tube inte kunde läggas till grund för ett bifall av talan (punkterna 188 och 190 i den överklagade domen).

102. Rådet och kommissionen anser att förstainstansrätten genom detta tillvägagångssätt inkräktade på deras utrymme för skönsmässig bedömning och därmed överskred gränserna för sin prövning.

103. Visserligen har domstolen slagit fast härvidlag att unionens institutioner på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma.(20)

104. Vidare följer det även av rättspraxis att domstolprövningen av en bedömning av en komplicerad ekonomisk situation endast ska avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.(21) Unionsdomstolen kan följaktligen inte inom ramen för sin begränsade prövning av komplicerade ekonomiska situationer ersätta unionens institutioners ekonomiska bedömning med sin egen bedömning.(22)

105. I enlighet med vad domstolen har slagit fast i samband med konkurrensrättsliga frågor och frågor om statligt stöd, som i likhet med handelspolitiska skyddsåtgärder medför komplicerade ekonomiska bedömningar, innebär emellertid inte det utrymme för skönsmässig bedömning avseende ekonomiska frågor som institutionerna har att unionsdomstolen ska avstå från att pröva dessa institutioners ”tolkning” av ekonomiska uppgifter.(23)

106. Enligt denna rättspraxis ska unionsdomstolen nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits.(24)

107. I detta sammanhang drar således rättspraxis en gräns mellan vad unionsdomstolen är förbjuden att göra, det vill säga ersätta unionsinstitutioners ekonomiska bedömning med sin egen bedömning, och vad den är tillåten att göra, det vill säga pröva institutionernas rättsliga kvalificering av ekonomiska uppgifter.(25) Det handlar följaktligen om motsatsförhållandet mellan å ena sidan institutionernas bedömning av ekonomiska uppgifter vars domstolsprövning utesluter en ny självständig bedömning av unionsdomstolen och ska begränsas till påvisandet av ett uppenbart fel och å andra sidan den rättsliga kvalificeringen vilken i egenskap av rättsfråga ska bli föremål för unionsdomstolens fullständiga prövning.

108. Såsom kommissionen har gjort gällande erinrade förstainstansrätten visserligen inte i förevarande fall om den rättspraxis enligt vilken räckvidden av förstainstansrättens prövning är begränsad, när det rör sig om komplicerade ekonomiska bedömningar som institutionerna gjort, i likhet med dem som är i fråga i dessa grunder för huvudöverklagandena.

109. En sådan underlåtenhet kan emellertid inte i sig utgöra ett bevis för att förstainstansrätten har överskridit gränserna för sin prövning.

110. Jag anser i själva verket, även om den överklagade domens motivering kan kritiseras, att rådet och kommissionen misstar sig vad gäller innehållet i den prövning som förstainstansrätten utförde.

111. Förstainstansrätten gjorde nämligen inte någon ny självständig bedömning av de faktiska omständigheterna som rådet och kommissionen har kritiserat den för, utan den begränsade sig med fog till att med hänsyn till den rättspraxis som erinras om i punkterna 105 och 106 i detta förslag till avgörande, pröva om de tre omständigheter som angavs i faxet av den 26 juni 2006 stödde institutionernas slutsats att SEPCO fyllde liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis och om de följaktligen motiverade en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen, såsom i huvudsak framhölls i punkt 184 andra meningen i den överklagade domen.

112. Detta förefaller mig särskilt tydligt vad beträffar den prövning som förstainstansrätten gjorde av den andra och den tredje av de omständigheter som räknas upp i faxet av den 26 juni 2006. Förstainstansrätten noterade nämligen endast med avseende på dessa dels att rådet inte hade lämnat tillräckliga upplysningar om vilken inverkan SPIG:s agerande hade på det faktum att SEPCO ansågs fylla liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, dels att förhållandet mellan SEPCO och NTRP inom det gemensamma moderbolaget inte visade, såsom institutionerna påstod, att banden mellan dessa bolag var otillräckliga så att det var uteslutet att det förelåg en enda ekonomisk enhet, i överensstämmelse med vad Niko Tube och NTRP hade hävdat under det administrativa förfarandet och inför förstainstansrätten.

113. Förstainstansrättens prövning av den första omständigheten angående Niko Tubes och NTRP:s direktförsäljning i unionen vilken enligt institutionerna utgjorde ett indicium för att SEPCO inte agerade som en intern försäljningsavdelning för nämnda bolags export skulle vid en första anblick, åtminstone delvis, kunna nyansera min bedömning. När förstainstansrätten slog fast i punkt 185 i den överklagade domen på grundval av uppgifter som parterna förelagt den att Niko Tube och NTRP enbart hade kompletterande försäljningsfunktioner i förhållande till de funktioner som SEPCO utövade och då endast under en övergångsperiod (vilket kunde tyda på att det förelåg en enda ekonomisk enhet), verkar den faktiskt ha gjort en egen bedömning av de ekonomiska uppgifter som blev föremål för diskussioner under förfarandet.

114. Även om ordalydelsen i punkt 185 sista meningen i den överklagade domen kan inbjuda till kritik, ingår argumentationen i denna punkt i nämnda dom otvivelaktigt i den prövning som nämns i punkt 184 i samma dom av huruvida de slutsatser som institutionerna kom fram till angående SEPCO:s funktioner har kunnat styrkas. Förstainstansrätten ansåg närmare bestämt genom sin analys i punkt 185 i den överklagade domen att det avdrag som institutionerna gjorde med anledning av att Niko Tube och NTRP bedrivit direktförsäljning var så till den grad felaktigt att de med hänsyn till de icke bestridda uppgifterna borde ha kommit fram till den motsatta slutsatsen.

115. Enligt min mening har förstainstansrätten följaktligen inte ersatt institutionernas ekonomiska bedömning med sin egen bedömning. Den har tvärtom prövat institutionernas rättsliga kvalificering av de ekonomiska uppgifterna och konstaterat att de tre omständigheter som redogjordes för i faxet av den 26 juni 2006 inte utgjorde indicier som kunde styrka deras slutsats att SEPCO uppfyllde villkoren för att en justering skulle utföras i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen, åtminstone inte vad gällde transaktionerna med stålrör tillverkade av NTRP.

116. Jag anser slutligen att det likaledes var utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning som förstainstansrätten i punkt 195 i den överklagade domen kunde, inom ramen för den av Niko Tube och NTRP anförda grunden avseende tillämpningen av artikel 2.10 första stycket i grundförordningen, slå fast att om justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen inte hade gjorts på ett korrekt sätt i fråga om SEPCO:s transaktioner med rör tillverkade av NTRP, skulle denna ha bibehållit eller till och med skapat asymmetri mellan normalvärdet och exportpriset. Det faktum att en sådan asymmetri bibehålls eller skapas påverkar det i artikel 2.10 första stycket i grundförordningen uttalade kravet att det ska göras en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset.

117. Jag föreslår således att huvudöverklagandena inte ska bifallas såvitt avser grunderna avseende åsidosättande av gränserna för domstolsprövning.

B –    Den tredje grunden för anslutningsöverklagandet avseende felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 2.10 i i grundförordningen vad gäller SEPCO:s transaktioner med rör tillverkade av Niko Tube

1.      Parternas argument

118. Niko Tube och NTRP har hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 187–190 i den överklagade domen i huvudsak bekräftade att SEPCO hade fungerat som en agent som arbetar på provisionsbasis i fråga om transaktionerna med rör tillverkade av Niko Tube. Enligt dessa bolag betydde inte den omständigheten att kapitalbindningarna inte var desamma mellan SEPCO och Niko Tube som mellan SEPCO och NTRP att SEPCO i juridisk mening hade funktionen av en agent som arbetar på provisionsbasis i sitt förhållande till Niko Tube. I motsats till vad förstainstansrätten ansåg, kan det vara fråga om kontroll även om de båda ifrågavarande bolagen inte har samma slutliga ägare (ultimate beneficiaries). Det finns därför anledning att skilja mellan kontroll och aktieägande. Vidare räcker det inte enligt Niko Tube och NTRP enbart med att förhållandet mellan en exportör och hans närstående försäljningsbolag är det mellan en köpare och en säljare för att försäljningsbolagets vinstmarginal ska behandlas som en provision i den mening som avses i artikel 2.10 i i grundförordningen. Förstainstansrättens slutsatser som hänför sig till förhållandet mellan SEPCO och Niko Tube är i vart fall felaktiga eftersom de baseras på faktiska omständigheter och argument som har utarbetats efter det att det administrativa förfarandet avslutats.

119. Rådet och kommissionen har i sina respektive svar på den tredje grunden för anslutningsöverklagandet dragit slutsatsen att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning såvitt avser den grunden eller att det åtminstone inte kan vinna bifall. Rådet anser att anslutningsöverklagandet inte kan tas upp till sakprövning såvitt avser den grunden eftersom den inte kan påverka domslutet i den överklagade domen. Förstainstansrätten har nämligen redan ogiltigförklarat artikel 1 i den omtvistade förordningen. Kommissionen anser, för sin del, att argumenteringen till stöd för den tredje grunden för anslutningsöverklagandet inte har styrkts och inte är tillräckligt precis, vilket medför att anslutningsöverklagandet inte kan tas upp till sakprövning såvitt avser den grunden. Vad gäller sakfrågan har institutionerna väsentligen gjort gällande att Niko Tube och NTRP borde ha angett vilka omständigheter i handlingarna i målet som visar att SEPCO stod under Niko Tubes kontroll eller att de båda bolagen stod under gemensam kontroll. I brist på sådana angivelser var det korrekt av förstainstansrätten att underkänna den grund som anförts i första instans.

2.      Bedömning

120. Utan att det enligt min uppfattning finns anledning att ta ställning till huruvida denna grund kan tas upp till sakprövning, anser jag i vart fall att den är obefogad.

121. Niko Tube och NTRP har först och främst misstolkat den överklagade domen när de påstått att det däri slogs fast att det endast kan föreligga kontroll om SEPCO och Niko Tube har samma slutliga ägare. Det kan nämligen slås fast att förstainstansrätten i punkterna 188–189 i den överklagade domen endast undersökte om, såsom Niko Tube och NTRP har påstått och med hänsyn till ”omständigheter i handlingarna i målet”, SEPCO kontrollerades av Niko Tube eller om de båda stod under gemensam kontroll när bolagets kapitalstruktur studerades, eftersom denna omständighet, såsom förstainstansrätten korrekt erinrade om i punkt 179 i den överklagade domen, är ett indicium på att det föreligger en enda ekonomisk enhet. Förstainstansrätten ansåg således inte att en kontroll, särskilt en gemensam sådan, endast kunde föreligga om de båda bolagen hade samma ”slutliga ägare”.

122. Likaledes har punkt 187 i den överklagade domen tolkats felaktigt genom bedömningen att förstainstansrätten skulle ha konstaterat att enbart det faktum att förhållandet mellan en exportör och hans försäljningsbolag motsvarar det mellan en köpare och en säljare skulle vara tillräckligt för att försäljningsbolagets vinstmarginal skulle behandlas som en provision. Förutom att det i avsnittet i nämnda punkt i den överklagade domen preciseras att ett sådant förhållande saknar relevans när det gäller att visa att SEPCO utövade liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, är det inte de transaktioner som SEPCO utfört åt Niko Tube som åsyftas utan dem som detta bolag utfört åt NTRP.

123. De skäl som låg bakom underkännandet av sökandenas tes bygger i realiteten inte på att förhållandet mellan producenten och försäljningsbolaget motsvarar ett förhållande mellan en köpare och en säljare utan på avsaknaden av indicier som styrker Niko Tubes eventuella kontroll över SEPCO eller att dessa båda bolag stod under gemensam kontroll. Det är härvidlag viktigt att slå fast att Niko Tube och NTRP på intet sätt har preciserat vilka omständigheter i handlingarna i målet som förstainstansrätten skulle ha missförstått eller underlåtit att beakta och som skulle ha kunnat vederlägga dess bedömning i punkterna 188–189 i den överklagade domen. Enligt förstainstansrättens bedömning kunde inte den omständigheten att Niko Tube och NTRP hade tre gemensamma delägare, däribland NTRP:s moderbolag, visa att SEPCO stod under Niko Tubes kontroll eller att dessa båda bolag stod under gemensam kontroll, utan endast att det förelåg en indirekt koppling mellan de två sistnämnda bolagen.

124. Enbart den omständigheten, vilken nämns i fotnot 47 i anslutningsöverklagandet, att förstainstansrätten hade underlåtit att bemöta argumentet att företrädare för SEPCO var närvarande vid kontrollbesöken i Niko Tubes lokaler under undersökningsförfarandet kan inte leda till att denna analys ifrågasätts. I överensstämmelse med vad rådet helt riktigt uppgav i sitt svar på anslutningsöverklagandet vittnar denna omständighet endast om att de båda ifrågavarande bolagen samarbetade under undersökningen, precis som det kan förväntas av två närstående bolag, och inte att Niko Tube kontrollerade SEPCO eller att de båda bolagen stod under gemensam kontroll.

125. Slutligen har Niko Tube och NTRP inte heller kunnat ange på vilka nya omständigheter förstainstansrätten baserade sig när den delvis underkände den grund som de anfört i första instans. Härvidlag kan Niko Tube och NTRP inte kritisera förstainstansrätten för att den har tillåtit dem att styrka sina påståenden i denna instans, när bolagen såsom jag angav i föregående punkt i detta förslag till avgörande, fortfarande i samband med överklagandet är oförmögna att på ett precist sätt ange vilka bevis i handlingarna i målet som förstainstansrätten skulle ha underlåtit att ta med i beräkningen när den i huvudsak bekräftade institutionernas bedömning att banden mellan SEPCO och Niko Tube inte var tillräckligt starka för att de båda bolagen skulle anses stå under gemensam kontroll eller att Niko Tube utövade kontroll över SEPCO. Detta var ett nödvändigt villkor för att de båda bolagen skulle anses utgöra en enda ekonomisk enhet, vilket skulle ha fråntagit institutionerna möjligheten att göra en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

126. Följaktligen föreslår jag att anslutningsöverklagandet inte ska bifallas såvitt avser den tredje grunden avseende felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 2.10 i i grundförordningen vad gäller SEPCO:s transaktioner med rör tillverkade av Niko Tube.

C –    Grunderna för huvudöverklagandena avseende felaktig rättstillämpning vid konstaterandet av ett åsidosättande av sökandenas rätt till försvar i samband med justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen

1.      Parternas argument

127. Rådet och kommissionen anser att förstainstansrätten i tre olika avseenden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde att Niko Tubes och NTRP:s rätt till försvar hade åsidosatts i samband med den justering som gjordes med stöd av artikel 2.10 i i grundförordningen.

128. För det första anser dessa institutioner att förstainstansrätten i punkt 201 i den överklagade domen tillämpade den informationsskyldighet som åligger dem alltför strikt. I synnerhet anser de att det är oproportionerligt att kräva att kommissionen i varje enskilt fall upplyser exportören inte endast om den rättsliga grunden till justeringen utan även om de skäl som motiverar den. Genom att i förevarande fall underlåta att kontrollera om enbart underrättelsen om den rättsliga grunden till justeringen var tillräcklig för att ifrågavarande bolag skulle kunna utöva sin rätt till försvar har förstainstansrätten emellertid gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Enligt kommissionen har förstainstansrätten förväxlat den skyldighet att ge en utförlig motivering som åligger institutionerna vid antagandet av ifrågavarande rättsakt med skyldigheten att under det administrativa förfarandet eller undersökningsförfarandet delge aktörerna tillräckligt med upplysningar för att de ska kunna utöva sin rätt till försvar. Kommissionen har tillagt att innehållet i sökandenas skrivelse av den 4 maj 2006 som kortfattat tas upp i punkt 204 i den överklagade domen visar att dessa helt och hållet hade förstått skälen till att kommissionen avsåg att göra ifrågavarande justering.

129. För det andra har rådet förebrått förstainstansrätten att den i punkt 209 i den överklagade domen inte på ett korrekt sätt undersökte om Niko Tube och NTRP efter den försenade delgivningen av de tre omständigheter som räknas upp i kommissionens fax av den 26 juni 2006, verkligen hade fråntagits möjligheten att framföra argument och synpunkter som hade kunnat leda till att det administrativa förfarandet fick en annan utgång. Enligt rådet borde förstainstansrätten ha undersökt om Niko Tube och NTRP hade fråntagits möjligheten att framföra nya argument till följd av den försenade delgivningen av faxet av den 26 juni 2006, argument som de faktiskt redogjort för inför förstainstansrätten. Om förstainstansrätten på vederbörligt sätt hade tillämpat detta kriterium skulle den ha konstaterat att de argument som åberopats i målet i stort sett var identiska med dem som lades fram inom ramen för det administrativa förfarandet inför kommissionen innan sökandena hade mottagit faxet av den 26 juni 2006.

130. För det tredje har rådet hävdat att eftersom förstainstansrätten i punkterna 185–188 i den överklagade domen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i flera avseenden, var det likaledes med orätt som förstainstansrätten biföll talan i punkt 211 i samma dom såvitt avser grunden avseende åsidosättande av Niko Tubes och NTRP:s rätt till försvar, såvitt den rörde ifrågavarande justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen. Rådet har tillagt att förstainstansrätten i vart fall gjorde sig skyldig till ett logiskt felslut angående Niko Tube eftersom även om bolagets rätt till försvar inte hade åsidosatts skulle detta inte ha kunnat leda till ett annat resultat än det som förstainstansrätten bekräftade i punkt 189 i den överklagade domen. Mer allmänt anser kommissionen att förstainstansrätten i punkt 209 i den överklagade domen inte kunde begränsa sig till att enbart hänvisa till sin bedömning av sakfrågan för att anse att sökandena hade styrkt att deras rätt till försvar blivit åsidosatt.

131. Niko Tube och NTRP har anmodat domstolen att förklara att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser de grunder som anförts av rådet och kommissionen.

132. De har först och främst hävdat att förstainstansrätten hade rätt när den inte nöjde sig med att enbart hänvisa till den rättsliga grunden till ifrågavarande justering för att undersöka huruvida institutionerna hade underlåtit att fullgöra skyldigheten att iaktta rätten till försvar. Bolagen har särskilt understrukit att förstainstansrättens konkreta prövning motsvarar de krav som ställs i rättspraxis och att den inte kan betraktas som alltför strikt. Även om Niko Tube och NTRP har gjort gällande i sin skrivelse av den 4 maj 2006 som svar på den andra handling med slutliga uppgifter som kommissionen hade ställt till dem, att SEPCO:s verksamhet inte kunde jämställas med den som en agent har som arbetar på provisionsbasis, visste de emellertid inte om och av vilket skäl kommissionen kunde beteckna detta bolag som en kommissionär. Bolagen kunde uppenbarligen inte bemöta de specifika argument som framfördes i faxet av den 26 juni 2006. Faxet utgjorde, såsom förstainstansrätten korrekt slog fast, den första framställning i det administrativa skedet som innehöll en motivering av vilken institutionernas skäl för att vidta den omtvistade justeringen framgick.

133. Sedan är det enligt Niko Tube och NTRP också uppenbart, såsom förstainstansrätten har anfört, att de tvärtemot vad som krävs enligt rättspraxis inte gavs tillfälle före kommissionens antagande av sitt förslag till den omtvistade förordningen att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda faktiska omständigheterna och förhållandena vilka hade föregått den av institutionerna slutligen utförda justeringen verkligen förelåg och var relevanta.

134. Niko Tube och NTRP har även hävdat att det rättsliga kriterium som rådet föreslog gick utöver förstainstansrättens begränsade rätt att pröva bevisningen. Syftet med kriteriet var att kontrollera huruvida den oegentlighet i förfarandet som institutionerna begått skulle ha kunnat ha någon inverkan på den slutsats som de sistnämnda kom fram till, när de jämförde Niko Tubes och NTRP:s argument innan motiveringen i faxet av den 26 juni 2006 hade avslöjats med argument som bolagen formulerat efter avslöjandet. Förstainstansrätten begränsade sig korrekt till att slå fast att det administrativa förfarandet skulle ha kunnat få en annan utgång om sökandena hade haft tillfälle att yttra sig under förfarandet i första instans över de omständigheter som låg till grund för justeringen.

135. Vad slutligen angår rådets argument om den påstådda inkonsekvens i förstainstansrättens resonemang som rör åsidosättande av Niko Tubes rätt till försvar, har detta bolag och NTRP gjort gällande att det inte var därför att förstainstansrätten, inom ramen för förfarandet i första instans, fann att det saknades bevis för att SEPCO stod under Niko Tubes kontroll som detta bolags rätt till försvar inte hade åsidosatts. Enligt bolagens åsikt skulle Niko Tube ha kunnat koncentrera sina argument på skälen till den omtvistade justeringen under det administrativa förfarandet och påverka dess utgång om bolaget hade informerats i rätt tid om nämnda skäl.

2.      Bedömning

136. Inledningsvis vill jag erinra om, såsom förstainstansrätten uppgav i punkt 64 i den överklagade domen till vilken den hänvisade i punkt 201 i nämnda dom, att det anges i artikel 20.2 i grundförordningen att de klagande, importörer och exportörer och deras intresseorganisationer och företrädare för exportlandet får begära att slutligen ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs.

137. Det följer av den rättspraxis som förstainstansrätten har nämnt att de berörda företagen ska ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda faktiska omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada.(26)

138. Jag noterar att förstainstansrätten angav i punkt 203 i den överklagade domen, utan att det har bestritts av rådet och kommissionen, att kommissionen i den andra handlingen med slutliga uppgifter av den 24 april 2006 hade underrättat Niko Tube och NTRP om att justeringen, såvitt avsåg försäljningen till gemenskapen för vilken SEPCO varit verksam, i själva verket hade genomförts i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen och inte artikel 2.9 i grundförordningen, såsom hade angetts av misstag i den första handlingen med slutliga uppgifter. Förstainstansrätten uppmärksammade vidare att kommissionen, även om den i denna handling hade angett att avdragsbeloppet förblev oförändrat, däremot inte lämnade någon motivering till att artikel 2.10 i i grundförordningen var tillämplig i förevarande fall.

139. Dessutom har varken rådet eller kommissionen bestritt förstainstansrättens rättsliga kvalificering i punkt 201 i den överklagade domen enligt vilken uppgifterna om den omtvistade justeringen och skälen till varför den gjordes är av väsentlig betydelse, eftersom en sådan justering direkt påverkar antidumpningstullarnas storlek.

140. Det är därför enligt min mening på ett felaktigt sätt som institutionerna har anmärkt på att förstainstansrätten i huvudsak har krävt att kommissionen skulle upplysa Niko Tube och NTRP under det administrativa förfarandets gång inte bara om det förhållandet att en justering skulle göras i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen, utan även om skälen till en sådan justering, nämligen de påstådda förhållanden och den bevisning som kommissionen har anfört till stöd för sin bedömning.

141. Eftersom dessa förhållanden och denna bevisning bedömdes vara väsentliga borde de faktiskt ha delgetts sökandena vid en tidpunkt då de fortfarande kunde framföra sina synpunkter på ett ändamålsenligt sätt, särskilt i fråga om deras relevans, innan den omtvistade förordningen antogs. Såsom förstainstansrätten emellertid konstaterade, var det enbart i sitt fax av den 26 juni 2006, det vill säga dagen före antagandet av den omtvistade förordningen, som kommissionen delgav de berörda företagen vilka precisa omständigheter som enligt kommissionen motiverade justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

142. I överensstämmelse med vad förstainstansrätten också korrekt erinrade om i punkt 208 i den överklagade domen, kan emellertid en sådan felaktighet som begåtts av kommissionen endast utgöra ett sådant åsidosättande av rätten till försvar som motiverar att den omtvistade förordningen ogiltigförklaras om sökandena har styrkt, inte att förordningen skulle ha fått ett annat innehåll, utan endast att de bättre skulle ha kunnat säkerställa sitt försvar om denna oegentlighet i förfarandet inte förelegat(27). Med andra ord skulle Niko Tube och NTRP visa att det fanns en möjlighet att det administrativa förfarandet i avsaknad av denna oegentlighet hade kunnat få en annan utgång och att deras rätt till försvar således verkligen hade påverkats.(28)

143. Utan att ifrågasätta denna rättspraxis anser rådet att förstainstansrätten inte på ett konkret sätt undersökte, med hänsyn till de argument som framförts till den, vilka omständigheter som sökandena skulle ha fråntagits möjlighet att lämna underrättelse om med anledning av att faxet av den 26 juni 2006 hade skickats iväg för sent.

144. Jag anser att denna kritik måste tillbakavisas.

145. Jag vill i detta hänseende påpeka att i punkt 209 i den överklagade domen angående de tre omständigheter på vilka kommissionen baserade sig när den drog slutsatsen att SEPCO hade liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis anförde förstainstansrätten följande: ”Det har emellertid ovan i punkterna 185–188 [i den överklagade domen], på grundval av de argument som sökandena har anfört i målet vid förstainstansrätten, visats att dessa tre omständigheter inte kunde betraktas som indicier som gjorde det möjligt att fastställa vare sig att SEPCO utövade funktioner som liknar funktionerna för en agent som arbetar på provisionsbasis, eller att SEPCO och NTRP inte utgör en enda ekonomisk enhet. Förstainstansrätten konstaterar således att sökandena har styrkt att en underrättelse i ett tidigare skede av innehållet i faxet av den 26 juni 2006 skulle ha gjort det möjligt för dem att försöka visa nämnda förhållande före antagandet av den omtvistade förordningen, och därmed att styrka påståendet att kommissionen inte förfogade över några konkreta omständigheter till stöd för att vidta den omtvistade justeringen.”(29)

146. Enligt vad denna punkt i den överklagade domen vittnar om, i vilken det hänvisas till den prövning i sak som utförs i punkterna 185–188 i nämnda dom där det i enlighet med vad jag redan har framhållit upprepade gånger talas om argument och upplysningar som lagts fram under förfarandet i första instans, grundade sig förstainstansrätten åtminstone delvis på bevisning som sökandena tillhandahållit, när den undersökte huruvida den oegentlighet i förfarandet som kommissionen anklagats för på ett konkret sätt hade påverkat deras rätt att framföra sina synpunkter under det administrativa förfarandet.

147. Däremot anser jag att förstainstansrättens dom och närmare bestämt punkt 209, jämförd med punkterna 188–190, innehåller motsägelsefulla skäl och en otillräcklig motivering vad gäller konstaterandet att Niko Tubes rätt till försvar hade åsidosatts.

148. Förstainstansrätten kan nämligen enligt min mening inte i sak underkänna sökandenas grund vad gäller justeringen av SEPCO:s exportpris vid transaktionerna med rör tillverkade av Niko Tube, bland annat med hänsyn till de argument som framfördes under förfarandet av sökandena och samtidigt anse att samma argument, om de hade framförts inom ramen för det administrativa förfarandet, skulle ha kunnat leda till ett annat resultat än det som institutionerna kom fram till.

149. Med avseende på underkännandet i sak av sökandenas delgrund som anfördes till stöd för ogiltigförklarandet av den omtvistade förordningen såvitt den rörde justeringen av det av SEPCO tillämpade exportpriset vid transaktionerna med rör tillverkade av Niko Tube kunde förstainstansrätten i vart fall inte inskränka sig till att vid bedömningen av huruvida sistnämnda bolags rätt till försvar hade åsidosatts åberopa sakskäl som inte specifikt rörde Niko Tube. Förstainstansrätten var tvärtom skyldig att förklara varför, trots att talan inte bifallits såvitt avsåg delgrunden, de argument som lagts fram i målet av sökandena möjligen skulle ha lett till att resultatet blev ett annat än det som institutionerna kom fram till om argumenten hade kunnat framföras under det administrativa förfarandet. Genom att förstainstansrätten underlät att förklara detta, anser jag att den inte tillräckligt motiverade sin slutsats som återfinns i punkt 209 i den överklagade domen enligt vilken sökandena hade styrkt att en underrättelse i ett tidigare skede av innehållet i faxet av den 26 juni 2006 skulle ha gjort det möjligt för dem att före antagandet av den omtvistade förordningen styrka påståendet att kommissionen inte förfogade över några konkreta omständigheter till stöd för att vidta den omtvistade justeringen såvitt gällde Niko Tube.

150. Denna bedömning verkar inte motsägas av uppfattningen att vissa argument i punkterna 185 och 186 i den överklagade domen hänför sig till såväl NTRP som Niko Tube.

151. Eftersom förstainstansrätten underförstått men med nödvändighet i fråga om sin bedömning i sak av sökandens grund avseende den omtvistade justeringen inte ansåg att dessa argument i sig kunde medföra att talan kunde bifallas såvitt avsåg nämnda grund och följaktligen att den omtvistade förordningen kunde ogiltigförklaras såvitt justeringen gällde SEPCO:s försäljning på export av rör tillverkade av Niko Tube, förstår jag nämligen inte hur och utan specifik motivering från förstainstansrättens sida det faktum att dessa argument hade kunnat åberopas under det administrativa förfarandet rent konkret skulle ha möjliggjort för sökandena att påverka det administrativa förfarandet så att utgången blev en annan.

152. Såsom härvidlag redan framgått underförstått av min bedömning i punkt 146 i detta förslag till avgörande, har, enligt min uppfattning, NTRP och Niko Tube fel när de påstår att förstainstansrätten i samband med prövningen av ett eventuellt åsidosättande av dessa företags rätt till försvar inte utan att överskrida gränserna för sin begränsade prövning kunde undersöka de nya argument som de hade framfört i målet.

153. Såsom vid varje påstående till stöd för en talan om ogiltigförklaring, ankommer det nämligen på sökanden att bevisa ett påstående om åsidosättande av hans processuella rättigheter. Eftersom rättspraxis dock kräver att det måste kunna visas att ett åsidosättande har haft en konkret inverkan på rätten till försvar för att talan ska vinna bifall såvitt avser denna grund och följaktligen medföra att en unionsrättsakt ogiltigförklaras, ankommer det på en sökande som framställer ett sådant yrkande om ogiltigförklaring riktad mot en sådan rättsakts lagenlighet att på ett tillräckligt precist sätt ange vilka argument han skulle ha framfört om någon oegentlighet i förfarandet inte hade förekommit och på vilket sätt argumenten skiljer sig från dem som redan har kunnat framföras i det administrativa förfarandet innan oegentligheten begicks. Det är endast genom en sådan prövning som förstainstansrätten på ett giltigt sätt kan bedöma huruvida sökandens rätt till försvar således verkligen har påverkats.(30) Enligt min åsikt överskrids härigenom på intet sätt räckvidden för unionsdomstolens prövning. Tvärtom är denna prövning en del av den fullständiga undersökning av ett eventuellt åsidosättande från unionens institutioners sida av den grundläggande unionsrättsliga principen om rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot.(31)

154. Samma överväganden motiverar att kommissionens allmänna tes ska förkastas enligt vilken förstainstansrätten i punkt 209 i den överklagade domen inte kunde hänvisa till sina resonemang angående sakprövningen av den omtvistade justeringen. Såvitt denna kritik gäller NTRP har hänvisningen i punkt 209 i den överklagade domen inte något annat syfte än att visa att NTRP, om bolaget hade haft tillfälle att under det administrativa förfarandet lämna underrättelse om de omständigheter som det lade fram under förfarandet vid förstainstansrätten och som behandlas i punkterna 185–187 i den överklagade domen, skulle ha haft större möjlighet att utöva sin rätt till försvar.

155. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att rådets överklagande delvis ska bifallas och att den överklagade domen ska upphävas i den del talan bifölls såvitt avsåg sökandenas sjätte grund avseende åsidosättande av Niko Tubes rätt till försvar såvitt den grunden rörde justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen av det av SEPCO tillämpade exportpriset vid transaktionerna med rör tillverkade av Niko Tube.

156. Eftersom däremot kommissionens huvudöverklagande av förstainstansrättens dom inte innehåller någon grund som är identisk med den av rådet anförda grund avseende vilken jag föreslår att huvudöverklagandet ska bifallas, anser jag att kommissionens huvudöverklagande bör ogillas i dess helhet.

157. Nu finns det således anledning att pröva de båda grunder som anförts till stöd för Niko Tubes och NTRP:s anslutningsöverklagande vilka avser andra överväganden från förstainstansrättens sida än dem som gäller justeringen i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

D –    De första två grunderna i Niko Tubes och NTRP:s anslutningsöverklagande

158. Utöver den tredje grunden för deras anslutningsöverklagande som redan har prövats har Niko Tube och NTRP åberopat två andra grunder som avser den felaktiga rättstillämpning som förstainstansrätten skulle ha gjort sig skyldig till när den prövade beräkningen av normalvärdet respektive fastställandet av den skada som orsakats unionsindustrin.

1.      Den första grunden för anslutningsöverklagandet avseende en felaktig rättstillämpning vid förstainstansrättens prövning av beräkningen av normalvärdet

159. Innan jag studerar denna grund för anslutningsöverklagandet som består av fem delar anser jag det vara lämpligt att erinra om det väsentligaste i bakgrunden till tvisten angående uteslutandet av atomrör som omfattas av produktkodnummer KE4 och som utgör föremålet för denna grund.

a)      Det väsentligaste i bakgrunden till tvisten angående uteslutandet av atomrör som omfattas av produktkodnummer KE4

160. Kommissionen har inom ramen för sin undersökning definierat den berörda produkten (sömlösa rör) vilken beskrivs i det frågeformulär som riktats till de berörda parterna. I samma frågeformulär angav kommissionen också att den för att kunna göra en rättvis jämförelse av priserna på den berörda produkten hade beslutat att använda ett system för klassificering av produkten, det så kallade produktkodnumret, som bestod av en kod med sex symboler (exempelvis JB21YN). Koden grundas på de berörda sömlösa rörens tullklassificering och specifika fysiska och tekniska egenskaper (diameter, tjocklek). I frågeformulärets text betonades att de berörda parterna måste använda produktkodnumren i hela sitt svar på ett ytterst exakt och konsekvent sätt.

161. SPIG tillhandahöll i sitt svar på frågeformuläret i juni 2005 en detaljerad förteckning, transaktion för transaktion, över dess försäljning i Ukraina och en förteckning över sina leverantörer. Emellertid använde inte SPIG det system med sex symboler som kommissionen förordat i sitt frågeformulär utan ett förenklat system med tre symboler. I förteckningen över SPIG:s försäljning fanns sex transaktioner med koden KE4. NTRP angavs i förteckningen som den ende leverantör av rör som omfattades av produktkodnummer KE4. Kommissionen baserade sig på denna lista, som granskades på plats, för att beräkna normalvärdet.

162. I deras korrespondens med kommissionen till följd av den första handlingen med slutliga uppgifter har Niko Tube och NTRP gjort gällande att de rör som omfattas av produktkodnummer KE4 borde undantas vid beräkningen eftersom de inte utgjorde den berörda produkten eller i vart fall inte hade tillverkats av dessa bolag.

163. I den andra handlingen med slutliga uppgifter antagen den 24 april 2006 avslog kommissionen begäran om undantag från beräkningen av normalvärdet för produkter som omfattas av produktkodnummer KE4. I denna handling nämndes att kommissionen hade tagit del av kommentarerna angående den nationella försäljning som omfattades av produktkodnummer KE4 men att den inte var i stånd att kontrollera den nya information som Niko Tube och NTRP hade tillhandahållit.

164. De sistnämnda bolagen upprepade sin begäran om undantag i sitt svar av den 4 maj 2006 på den andra handlingen med slutliga upplysningar. I detta svar försäkrades att koncernen Interpipe inte tillverkade något av de rör som omfattades av produktkodnummer KE4 och särskilt inte de 63,1 ton sömlösa rör som omfattades av teknisk standard TU 14-3P-197-2001. Fortfarande i detta svar, angavs att det följde direkt av de olika förteckningar med försäljning som riktats till kommissionen att koncernen Interpipe endast agerade som återförsäljare av dessa sömlösa rör och att de rör som omfattades av produktkodnummer KE4 tillverkades uteslutande av NTRP.

165. Kommissionen avslog på nytt begäran om undantag i sitt fax av den 26 juni 2006, bland annat med motiveringen att uppgifterna om rören inte var tillräckligt tillförlitliga, i avsaknad av en ny kontroll på platsen som bedömdes vara alltför besvärlig att anordna i ett framskridet skede av det administrativa förfarandet.

166. Niko Tube och NTRP har gjort gällande i sin talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen att institutionerna gjorde sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning när de vid beräkningen av normalvärdet och således även av dumpningsmarginalen inbegrep uppgifter om rör som omfattades av produktkodnummer KE4 och teknisk standard TU 14-3P-197-2001 samt att de åsidosatte principen om icke-diskriminering, rätten till försvar och motiveringsskyldigheten.

167. Förstainstansrätten biföll inte talan såvitt avsåg någon av dessa grunder.

168. Vad beträffar prövningen av den uppenbart oriktiga bedömning som sökandena hade kritiserat förstainstansrätten för, vilken även inbegrep ett åsidosättande av omsorgsplikten, undersökte förstainstansrätten om de omständigheter som sökandena redogjort för inför kommissionen under undersökningen var tillräckliga för att slå fast att sökandena inte tillverkade atomrör som omfattades av produktkodnummer KE4, vilket innebar att kommissionen underlät att noggrant och opartiskt undersöka alla relevanta aspekter i detta fall och gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att dessa omständigheter borde leda till ett nytt kontrollbesök i sökandenas lokaler.

169. Inom ramen för denna prövning konstaterade förstainstansrätten inledningsvis i punkt 45 i den överklagade domen att sökandena aldrig hade infört standard TU 14-3P-197-2001 i förteckningen över deras inhemska försäljning och försäljning på export, vilket var en indikation på att sökandena inte sålde några atomrör, inte ens till SPIG. Förstainstansrätten anförde vidare att förteckningen över sökandenas produktionskostnader visade att de produkter som nämndes i förteckningarna inte hade tillverkats i enlighet med nämnda standard.

170. Förstainstansrätten noterade emellertid också att det i förteckningen över SPIG:s försäljning på den inhemska marknaden hade upptagits sex transaktioner avseende rör med produktkodnummer KE4 som tillverkades enligt ovannämnda tekniska standard. I punkt 48 i den överklagade domen tillade den att endast en enda leverantör av rör som omfattades av produktkodnummer KE4 angavs i SPIG:s förteckning över leverantörer och inköp, nämligen NTRP. Förteckningen skulle emellertid endast omfatta leverantörer vars produkter såldes i unionen. Eftersom de omständigheter som framgick av handlingarna i målet bekräftade att rör som omfattades av produktkodnummer KE4 och teknisk standard TU 14-3P-197-2001 har sålts på den ukrainska marknaden och att alla rör som omfattades av nämnda kod men inte nämnda tekniska standard som tillverkades av NTRP, hade sålts av SPIG på gemenskapsmarknaden, ansåg förstainstansrätten att SPIG inte gjorde något fel när bolaget i sin förteckning över leverantörer och inköp inte nämnde någon annan leverantör än NTRP av rör som omfattades av produktkodnummer KE4.

171. Förstainstansrätten noterade emellertid i punkt 49 i den överklagade domen att det förhållandet dels att förteckningen över SPIG:s inhemska försäljning innehöll transaktioner avseende rör som omfattades av produktkodnummer KE4 och teknisk standard TU 14-3 3P-197-2001, dels att det i SPIG:s förteckning över leverantörer och inköp endast hänvisades till en enda leverantör av rör som omfattades av produktkodnummer KE4, kan ha varit förvirrande för kommissionens tjänstemän med ansvar för undersökningen. Förstainstansrätten drog härav slutsatsen i punkterna 50–51 i den överklagade domen att kommissionen, efter en omsorgsfull utvärdering av de svar som sökandena och deras närstående försäljningsbolag SPIG lämnat på frågeformuläret, förfogade över motsägelsefulla uppgifter, eller åtminstone uppgifter vars giltighet kunde ifrågasättas utan att sökandena hade försökt skingra kommissionens tvivel beträffande dessa motsägelsefulla uppgifter. Förstainstansrätten fann att det ankom på sökandena att styrka att de sex transaktionerna i fråga avsåg SPIG:s köp av rör som omfattades av produktkodnummer KE4 och teknisk standard TU-14-197-3P 2001 från en oberoende leverantör, vilket de hade misslyckats med. Förstainstansrätten ansåg att kommissionen hade fullgjort sin skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla relevanta omständigheter i ärendet och att normalvärdet bestämdes på ett skäligt sätt i överensstämmelse med rättspraxis samt att rådet inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning.

172. Vad angår grunden om åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, godtog rådet att vid beräkningen av dumpningsmarginalen undanta produkter som inte tillverkades av sökandena och som omfattades av vissa produktkodnummer, medan rådet vägrade att göra detta när det gällde de atomrör som omfattades av produktkodnummer KE4 och teknisk standard TU 14-3P-197-2001. Förstainstansrätten konstaterade angående detta i punkterna 59 och 60 i den överklagade domen att trots att de sistnämnda rören tillverkades av NTRP, fanns de rör som omfattades av de övriga produktkodnumren inte upptagna någonstans i förteckningarna över sökandenas försäljning och produktionskostnader. I förteckningen över SPIG:s leverantörer och inköp upptogs dessutom en enda leverantör av de rör som omfattades av produktkodnummer KE4, nämligen NTRP. Förstainstansrätten underkände således denna grund.

173. I punkterna 67–69 i den överklagade domen biföll förstainstansrätten inte heller talan såvitt avsåg grunderna avseende åsidosättande av rätten till försvar och motiveringsskyldigheten, vilka hade åberopats av sökandena.

b)      De fem delarna i den första grunden för anslutningsöverklagandet

174. Niko Tube och NTRP har för det första hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt deras rätt till försvar genom att inte bifalla talan såvitt avsåg de grunder som de åberopade i första instans avseende en uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen. För det andra har de gjort gällande att förstainstansrätten har överskridit gränserna för sin prövning. För det tredje har Niko Tube och NTRP förebrått förstainstansrätten för att inte ha uttalat sig om en ytterligare grund som åberopats i första instans. För det fjärde har förstainstansrätten gjort en uppenbart oriktig bedömning vad gäller dess omsorgsplikt. Slutligen har den för det femte missförstått den tydliga innebörden av bevisningen.

c)      De första två delgrunderna avseende åsidosättande av rätten till försvar och överskridande av gränserna för domstolsprövningen

i)      Parternas argument

175. Även om Niko Tube och NTRP har erkänt att de kunnat yttra sig under förfarandet i första instans över de omständigheter som förstainstansrätten baserade sig på, har de påstått att förstainstansrätten åsidosatte deras rätt till försvar genom att i punkterna 47–55 samt 59 och 60 i den överklagade domen grunda sig på nya omständigheter i målet som de inte hade underrättats om under det administrativa förfarandet. Så var fallet med den nya motivering som rådet och kommissionen lämnade för att berättiga det felaktiga uteslutandet av atomrör som omfattades av produktkodnummer KE4 vid beräkningen av dumpningsmarginalen, samt de nya faktiska omständigheter som redogjorts för och som anses stödja denna nya motivering, såsom relevansen hos förteckningen över SPIG:s leverantörer och inköp, påståendet om avsaknad av samarbete med översättningar och den påstådda bristen på bevis angående leverantören av nämnda atomrör. Niko Tube och NTRP har erinrat i den andra delgrunden om att förstainstansrätten inte kunde beakta en ny motivering till stöd för ett avslag på deras begäran om undantag för rör som omfattades av produktkodnummer KE4.

176. Rådet och kommissionen anser att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första delen av den första grunden för anslutningsöverklagandet vilken är synnerligen oklar. Förutom att Niko Tube och NTRP inte har preciserat de omständigheter med stöd av vilka förstainstansrätten inte beviljade dem rätten att yttra sig, har institutionerna gjort gällande att bolagen förväxlat rätten till försvar med motiveringsskyldigheten. Rådet har angående den sistnämnda aspekten noterat att Niko Tube och NTRP på intet sätt har preciserat de påstådda ”nya omständigheter” som förstainstansrätten skulle ha baserat sig på. Dessa påstådda ”nya omständigheter” är enligt rådets uppfattning inte något annat än ytterligare förklaringar som styrker institutionernas konstateranden i kommissionens andra handling med slutliga uppgifter av den 24 april 2006 enligt vilken begäran om undantag för de sex transaktionerna med atomrör som omfattades av produktkodnummer KE4 inte kunde beviljas därför att det skulle ha krävts en ytterligare granskning av nya uppgifter. Institutionerna är i vart fall inte skyldiga att endast citera den motivering som ligger till grund för deras rättsakt och korrespondensen parterna emellan. De kan utveckla sin ståndpunkt ytterligare inför förstainstansrätten. Anslutningsöverklagande bör inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del av liknande skäl. Förstainstansrätten har agerat inom gränserna för sin prövning.

ii)    Bedömning

177. Anslutningsöverklagande ska enligt min åsikt inte bifallas såvitt avser den första grundens första del, såvitt den syftar till att det ska fastställas att förstainstansrätten har åsidosatt kraven på iakttagande av Niko Tubes och NTRP:s rätt till försvar. Det är nämligen uppenbart att de sistnämnda bolagen underlåtit att precisera vilka de faktiska och rättsliga omständigheter var som förstainstansrätten inte låtit dem yttra sig över. De har för övrigt medgett att de varit i stånd att ge synpunkter på de omständigheter som lades till grund för förstainstansrättens bedömning i punkterna 45–54 och 59–60 i den överklagade domen.

178. Dessutom och för alla eventualiteter, bör nämnas att Niko Tube och NTRP inom ramen för anslutningsöverklagandet inte har kritiserat förstainstansrättens bedömning i punkt 67 i den överklagade domen, vilken gällde det påstådda åsidosättande av deras rätt till försvar som institutionerna hade gjort sig skyldiga till i samband med bolagens begäran om undantag för atomrör som omfattades av produktkodnummer KE4.

179. I högre grad än att ha åsidosatt rätten till försvar har förstainstansrätten i realiteten förebråtts för att ha överskridit gränserna för sin prövning genom att ha beaktat skäl, till stöd för avslaget på sökandenas begäran om undantag från beräkningen av normalvärdet för rör med produktkodnummer KE4, vilka inte framgick av det administrativa förfarandet.

180. Den första delen av den första grunden för anslutningsöverklagandet kan således i stort sett sammanföras med den andra delgrunden som just avser att förstainstansrätten gjort sig skyldig till maktmissbruk.

181. Jag anser att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna grund.

182. Först och främst gör jag den bedömningen att Niko Tube och NTRP inte kan vinna framgång med sitt påstående i anslutningsöverklagandet enligt vilket förstainstansrätten baserade sig på nya faktiska omständigheter. Det framgår faktiskt av de relevanta punkterna i den överklagade domen att förstainstansrätten begränsade sig vid prövningen av grunderna avseende en uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av principen om icke-diskriminering till att beakta de omständigheter som framgick av de handlingar som utväxlades under det administrativa förfarandet.

183. Det bör därefter uppmärksammas att förstainstansrätten kontrollerade, enligt vad sökandena begärt, huruvida rådet hade gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när den avslog deras begäran om undantag från beräkningen av normalvärdet och dumpningsmarginalen för atomrör som omfattades av produktkodnummer KE4 under förevändning att de inte tillverkade sådana rör. Förstainstansrätten prövade i detta syfte bland annat den motivering med stöd av vilken avslaget meddelats i synnerhet med avseende på det faktiska sammanhang i vilket motiveringen antagits. En sådan bedömning kan inte i sig utgöra felaktig rättstillämpning. Förstainstansrätten ersatte nämligen inte institutionernas bedömning med sin egen bedömning, utan satte helt enkelt in avslaget på sökandenas begäran i sitt sammanhang genom att särskilt ta upp den omständigheten att förteckningen över SPIG:s leverantörer och inköp innehöll en enda leverantör av rör med produktkodnummer KE4, det vill säga NTRP, vilket kunde ha en inverkan på påståendet att sökandena inte tillverkade nämnda rör.

184. Detta sammanhang kunde säkerligen inte sökandena vara ovetande om, vilket för övrigt intygas bland annat av konstaterandet i punkt 51 i den överklagade domen att sökandena hade skickat iväg fakturor som förmodades avse de sex transaktioner med rör som omfattades av produktkodnummer KE4 vilka felaktigt angetts i förteckningen över SPIG:s försäljning.

185. Jag anser således att anslutningsöverklagandet inte ska bifallas såvitt avser den första grundens två första delar.

d)      Den tredje delgrunden avseende underlåtenhet att pröva en grund

i)      Parternas argument

186. Niko Tube och NTRP har påstått att de i sin replik i första instans gjort gällande att de förklaringar och påståenden som det redogjordes för i rådets svarsinlaga kom för sent och inte borde beaktas. Förstainstansrätten tog hänsyn till denna grund såsom rättegångsprotokollet vittnar om, men den prövade den inte i den överklagade domen.

187. Rådet och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning och i vart fall inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund.

ii)    Bedömning

188. Även om det antas att sökandena åberopade en ny grund under förfarandet i första instans som avsåg det faktum att den motivering till stöd för den omtvistade förordningen som förstainstansrätten skulle ha prövat gavs alltför sent, måste det slås fast att förstainstansrätten underförstått men med nödvändighet prövade grunden och underkände den när den studerade de av institutionerna anförda omständigheterna i deras rätta sammanhang.

189. Följaktligen föreslår jag att anslutningsöverklagandet inte ska bifallas såvitt avser den tredje delgrunden.

e)      Den fjärde delgrunden avseende en uppenbart oriktig bedömning vad gäller omsorgsplikten

i)      Parternas argument

190. Enligt Niko Tube och NTRP tolkade förstainstansrätten begreppet omsorg på ett felaktigt sätt när den i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen ansåg att två legitima skäl av de tio som rådet anfört för att avslå sökandenas begäran om uteslutande av de rör som omfattades av produktkodnummer KE4 från beräkningen av normalvärdet, räckte för att visa att kommissionen på det hela taget hade visat tillbörlig omsorg.

191. Rådet och kommissionen har i denna delgrund gjort gällande att Niko Tube och NTRP närmare bestämt på nytt vill ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, ett ifrågasättande som inte kan prövas i sak inom ramen för överklagandet. Rådet har även erinrat om att principen om omsorgsplikt är av processuell karaktär medan Niko Tube och NTRP har bestritt resultatet av den prövning av de faktiska omständigheterna som förstainstansrätten gjorde och de slutsatser som institutionerna drog. Rådet har tillagt att Niko Tubes och NTRP:s påståenden att de flesta av deras argument har förklarats sakna relevans eller förkastats av förstainstansrätten är oriktiga.

ii)    Bedömning

192. Det är vedertaget när unionens institutioner förfogar över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning att iakttagandet av de skyddsregler som unionens rättsordning innehåller för administrativa förfaranden är av än mer grundläggande betydelse. Dessa skyddsregler innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.(32)

193. Såsom förstainstansrätten i detta sammanhang erinrade om i punkt 41 i den överklagade domen och utan att det har bestritts av parterna, åligger det emellertid unionsdomstolarna att säkerställa, på området för antidumpning, där de inte kan intervenera i bedömningen vilken förbehålls institutionerna, att institutionerna beaktat alla relevanta omständigheter och att de utvärderat handlingarna i ärendet med erforderlig omsorg för att normalvärdet ska kunna anses ha fastställts på ett skäligt sätt med avseende på bestämmelserna i grundförordningen.(33)

194. I denna delgrund har Niko Tube och NTRP i huvudsak hävdat att förstainstansrätten inte med fog kunde konstatera att institutionerna med all tillbörlig omsorg hade prövat uppgifterna om rör som omfattades av produktkodnummer KE4, medan den hade underkänt eller bedömt som irrelevanta åtta av de tio skäl som institutionerna hade grundat sig på för att inbegripa dessa rör i beräkningen av normalvärdet och dumpningsmarginalen.

195. Frågan huruvida förstainstansrätten hade fog för att dra slutsatsen att institutionerna hade iakttagit sin omsorgsplikt är en rättsfråga som i sig ska bli föremål för domstolens prövning inom ramen för ett överklagande.(34)

196. Oavsett den omständigheten att förstainstansrätten inte gjorde någon förteckning över tio faktorer utan erinrade i punkterna 33–37 i den överklagade domen om de fem grupper med skäl som hade föranlett institutionerna att avslå begäran om undantag från beräkningen av normalvärdet och dumpningsmarginalen för rör som omfattades av produktkodnummer KE4, anser jag att Niko Tube och NTRP i sin argumentering uppenbarligen har missförstått den överklagade domen.

197. För det första, vad angår punkt 48 i den överklagade domen, betraktade förstainstansrätten nämligen inte, i motsats till vad Niko Tube och NTRP har hävdat, det argumentet som ”grundlöst” enligt vilket SPIG hade angett NTRP som enda leverantör av nämnda rör. Förstainstansrätten fann tvärtom att ”SPIG inte gjorde något fel när bolaget i sin förteckning över leverantörer och inköp inte nämnde någon annan leverantör än NTRP”.

198. För det andra kan det faktum att förstainstansrätten inte uttalade sig specifikt om vissa faktorer som uppräknats i Niko Tubes och NTRP:s anslutningsöverklagande inte tolkas som ett konstaterande av att förstainstansrätten ansåg att dessa faktorer ”saknade relevans”. Det är fullt möjligt att förstainstansrätten efter legitima processekonomiska överväganden bedömde att det, inom ramen för prövningen av en grund avseende en uppenbart oriktig bedömning som det ålåg sökandena att styrka, inte ankom på den att granska alla argument som institutionerna framfört till stöd för sin slutsats, i den mån vissa av de omständigheter som det redogjorts för räckte till för att stödja nämnda slutsats.

199. Niko Tube och NTRP har själva medgett att förstainstansrätten fann det utgöra ett ”berättigat bekymmer” att de hade underlåtit att förebringa bevis som på ett tydligt sätt kunde visa att ifrågavarande rör hade köpts av en oberoende tredje part och inte av NTRP och att kommissionen under kontrollbesöket på plats inte hade tagit upp frågan om rör som omfattades av produktkodnummer KE4 eftersom sökandena ännu inte framställt sin begäran om undantag för nämnda rör. Att Niko Tube och NTRP inte har övertygats av sistnämnda bedömning och försökt ifrågasätta den inför domstolen utgör med säkerhet inte en fråga som omfattas av domstolens behörighet inom ramen för överklagandet.(35) Vad gäller konstaterandet att Niko Tube och NTRP inte hade lagt fram bevis för att ifrågavarande rör hade köpts av en oberoende tredje part, har dessa bolag i denna delgrund inte preciserat någon oriktig rättstillämpning som förstainstansrätten skulle ha gjort sig skyldig till.

200. Även om det i vart fall antas att förstainstansrätten eventuellt fann att vissa av de argument som institutionerna framfört inte visade sig vara relevanta betyder det inte att dessa har underlåtit att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla de uppgifter som de underrättats om under det administrativa förfarandet.

201. Följaktligen föreslår jag att anslutningsöverklagandet inte ska bifallas såvitt avser den första grundens fjärde del.

f)      Den femte delgrunden avseende missuppfattning av bevisningens tydliga innebörd

i)      Parternas argument

202. I andra hand har Niko Tube och NTRP hävdat att förstainstansrätten missförstod bevisningens tydliga innebörd. Förstainstansrätten skulle således ha dragit den felaktiga slutsatsen att de upplysningar som sökandena tillhandahållit under det administrativa förfarandet kunde ha varit förvirrande för kommissionens tjänstemän med ansvar för undersökningen och att kommissionen förfogade över motsägelsefulla uppgifter (punkterna 49 och 50 i den överklagade domen), att kommissionen hade visat tillbörlig omsorg (punkt 52) och att sökandena inte hade försökt skingra kommissionens tvivel (punkt 51 i den överklagade domen).

203. Enligt rådet och kommissionen kan överklagandet inte tas upp till sakprövning och i vart fall inte bifallas såvitt avser den femte delgrunden. I synnerhet har Niko Tube och NTRP varken kunnat visa att bevisningen missförståtts eller att förstainstansrättens bedömning lett till ett sådant missförstånd och de har nöjt sig med att bestrida förstainstansrättens bedömning under åberopande av argument som förstainstansrätten redan har underkänt.

ii)    Bedömning

204. Såsom jag redan har anfört utgör inte bedömningen av de faktiska omständigheterna, utom då det är fråga om att den vid förstainstansrätten åberopade bevisningen har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning inom ramen för överklagandet.

205. För övrigt ska enligt fast rättspraxis en påstådd missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller av bevisningen framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.(36)

206. Niko Tube och NTRP har till stöd för sitt första påstående hävdat, tvärtemot vad förstainstansrätten ansåg i punkterna 49 och 50 i den överklagade domen, att deras svar på kommissionens frågeformulär inte innehöll några motsägelsefulla uppgifter. Förstainstansrätten medgav för övrigt i punkt 46 i den överklagade domen att Niko Tube och NTRP inte tillverkade några atomrör. Det var således tydligt att dessa rör endast kunde ha förvärvats från en annan enhet än NTRP.

207. Denna argumentation kan inte godkännas.

208. Först och främst har Niko Tube och NTRP inte på ett tydligt sätt angett vilka bevis som förstainstansrätten skulle ha missförstått.

209. Därefter är det i vart fall viktigt att slå fast att det inte endast var efter utvärderingen av de svar som sökandena lämnat, utan även av deras närstående försäljningsbolag SPIG:s svar, på frågeformuläret, som förstainstansrätten konstaterade i punkt 50 i den överklagade domen att kommissionen förfogade över motsägelsefulla uppgifter. Niko Tube och NTRP har dock inte påstått att förstainstansrätten missförstod SPIG:s svar på kommissionens frågeformulär. I slutet av detta svar fanns en förteckning över försäljningen på den ukrainska marknaden som innehöll transaktioner med rör som omfattades av produktkodnummer KE4 och en förteckning över SPIG:s leverantörer där det angavs en enda leverantör av nämnda rör, nämligen NTRP, såsom förstainstansrätten konstaterade i punkt 49 i den överklagade domen. Eftersom uppgifterna i detta svar kunde motsägas av de uppgifter som framgick av Niko Tubes och NTRP:s svar, angående vilka dessa bolag inte heller har påstått att de missförstods av förstainstansrätten, var det enligt min mening med fog som förstainstansrätten slog fast att kommissionen efter en omsorgsfull utvärdering av de svar som sökandena och deras närstående försäljningsbolag SPIG lämnat på frågeformuläret, förfogade över motsägelsefulla uppgifter eller åtminstone uppgifter vars giltighet kunde ifrågasättas.

210. Av samma skäl kan inte heller den andra invändningen med giltig verkan godtas.

211. Niko Tube och NTRP har i den tredje delen av sin kritik, som rör punkt 51 i den överklagade domen, påstått att avsaknaden av översättning till engelska av SPIG:s inköpsfakturor enbart var en förevändning för att anse att sökandena inte hade försökt skingra kommissionens tvivel angående de motsägelsefulla uppgifterna. Det framgick enligt Niko Tube och NTRP tydligt av dessa fakturor som hade bifogats den av rådet till förstainstansrätten ingivna svarsinlagan att SPIG hade förvärvat atomrören av ett icke närstående bolag.

212. Det är härvidlag viktigt att erinra om att förstainstansrätten, i syfte att styrka sitt konstaterande enligt vilket sökandena inte hade försökt skingra kommissionens tvivel, bland annat uppgav att dessa vid ett sammanträde för muntligt hörande den 24 mars 2006, hade försett kommissionen med flera handlingar skrivna på ukrainska. Dessa handlingar förmodades utgöra sex fakturor avseende transaktioner som felaktigt angetts i förteckningen över SPIG:s försäljning. Även om det uppstod oenighet mellan parterna vid förhandlingen om huruvida kommissionen vid nämnda sammanträde hade begärt en översättning av dessa handlingar, konstaterade förstainstansrätten, vidare, att det ankom på sökandena att styrka sitt påstående, nämligen att SPIG hade köpt de omtvistade rören från en oberoende leverantör.

213. Jag noterar emellertid att Niko Tube och NTRP över huvud taget inte har kopierat eller bifogat sitt anslutningsöverklagande ifrågavarande fakturor, för att visa hur förstainstansrätten missförstått dessa handlingar, utan har nöjt sig med att hänvisa domstolen till en bilaga till rådets svarsinlaga som förebringats förstainstansrätten vilken innehöll en kopia av handlingarna. Mot bakgrund av den rättspraxis som jag erinrat om i punkt 205 i detta förslag till avgörande kan dessa omständigheter i mina ögon vara tillräckliga för att invändningen ska underkännas.

214. Förstainstansrätten kan i vart fall inte kritiseras för att ha missförstått bevisningen när det är utrett att Niko Tube och NTRP aldrig på ett tydligt sätt angav vilka delar av dessa handlingar som uppenbarligen skulle intyga att SPIG hade förvärvat de omtvistade rören från ett annat bolag än NTRP och utan att någon översättning till ett av unionens officiella språk av de relevanta partierna i nämnda handlingar hade tillhandahållits. Om enligt vad Niko Tube och NTRP har hävdat i sitt anslutningsöverklagande, handlingarna hade den betydelse som dessa bolag har tillskrivit dem i syfte att undanta de produkter från beräkningen av normalvärdet som omfattades av produktkodnummer KE4, ankom det utan tvivel på bolagen att tillse att institutionerna och förstainstansrätten gavs tillfälle att fullt ut kontrollera dessa handlingars äkthet och innehåll.

215. Av ovan anförda skäl anser jag att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens femte del.

216. Under dessa förhållanden kan anslutningsöverklagandet inte vinna bifall på någon del av denna grund.

2.      Den andra grunden för anslutningsöverklagandet avseende en felaktig rättstillämpning vid förstainstansrättens prövning av fastställandet av den skada som orsakats unionsindustrin

a)      Inledande anmärkningar

217. Den andra grunden för anslutningsöverklagandet avser de skäl i domen som rör ”konsekvenserna av det uteblivna svaret på kommissionens frågeformulär från de [unions]producenterna närstående bolagens sida”.

218. Sökandena har genom sin andra grund inför förstainstansrätten hävdat att, eftersom var och en av de fem producenter i unionen av sömlösa rör som ingick i kommissionens stickprov var knuten till ett eller flera produktions- och försäljningsbolag som underlåtit att inge separata svar på kommissionens frågeformulär, dessa fem producenter inte kunde anses ha samarbetat fullt ut. Därför har sökandena argumenterat att detta bristande samarbete från unionsproducenternas sida borde ha föranlett institutionerna att avbryta undersökningen. I vart fall hade den påstådda skada som unionen orsakats genom den dumpningspraxis som de anklagats för bland annats grundats på en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av rätten till försvar.

219. I den överklagade domen prövade förstainstansrätten de fem grunder som sökandena åberopat, nämligen åsidosättande av artikel 3.2 och 3.5–3.7 i grundförordningen, åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, åsidosättande av artikel 19.3 i grundförordningen, åsidosättande av artikel 5.4 i grundförordningen, åsidosättande av rätten till försvar samt åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

220. Förstainstansrätten biföll inte talan såvitt avsåg någon av dessa grunder.

221. Niko Tube och NTRP har genom den andra grunden för sitt anslutningsöverklagande väsentligen kritiserat skälen i den överklagade domen angående prövningen av åsidosättandet av artikel 3.2 och 3.5–3.7 i grundförordningen (punkterna 88–112 i den överklagade domen) och åsidosättandet av artikel 19.3 i grundförordningen (punkterna 130–135 i den överklagade domen).

222. I punkt 187 i anslutningsöverklagandet har visserligen Niko Tube och NTRP även tagit upp en felaktig rättstillämpning som skett i punkt 141 i den överklagade domen i samband med prövningen av åsidosättandet av artikel 5.4 i grundförordningen. Det är emellertid viktigt att framhålla att det endast var för fullständighetens skull som förstainstansrätten utvecklade det argumentet i denna punkt i den överklagade domen. I överensstämmelse med rättspraxis och med hänsyn till den omständigheten att Niko Tube och NTRP på intet sätt har kritiserat förstainstansrättens bedömning i punkt 140 i den överklagade domen kan en anmärkning som riktats mot ett överflödigt skäl i ett beslut från förstainstansrätten inte medföra att beslutet upphävs, och är således verkningslös.(37)

223. Såsom nyss har beskrivits är den andra grunden för anslutningsöverklagandet uppdelad i tio delar. Åtta av dessa delgrunder är riktade mot punkterna 88–112 i den överklagade domen, det vill säga mot de bedömningar som förstainstansrätten gjorde under rubriken ”åsidosättande av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen”. Två av dessa delgrunder är riktade mot prövningen i punkterna 130–135 i den överklagade domen av åsidosättandet av artikel 19.3 i grundförordningen.

224. Jag kommer att i tur och ordning pröva dessa båda grupper med delgrunder.

b)      De åtta delarna av den andra grunden för anslutningsöverklagandet avseende felaktig rättstillämpning vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen

i)      Den väsentliga bakgrunden till de relevanta aspekterna av tvisten och förstainstansrättens överväganden

225. Såsom framgår av punkt 12 i den omtvistade förordningen begränsade kommissionen, med anledning av det stora antalet klaganden över den praxis som bland annat Niko Tube och NTRP hade kritiserats för, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen, sin undersökning till ett representativt urval på fem unionsproducenter som stödde klagomålet vilka var etablerade i fyra olika medlemsstater och som svarade för 49 procent av unionens totala produktion av den berörda produkten. Det nämns också i den omtvistade förordningen dels att kommissionen riktade ett frågeformulär till dessa producenter som bevarade det, dels att kommissionen genomförde kontroller på plats av de uppgifter som inhämtats från dessa bolag. Den omtvistade förordningen innebär även med tillämpning av artikel 3.5 i grundförordningen att en granskning ska ske av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för unionsindustrins tillstånd, samt en prövning av orsakssambandet mellan den import som är föremål för dumpning och den skada som orsakats, särskilt genom en granskning av verkningarna av andra yttre faktorer i enlighet med artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen. Slutligen anges i punkterna 234 och 235 i den omtvistade förordningen att slutgiltiga antidumpningsåtgärder i enlighet med regeln om lägsta tull i artikel 9 i grundförordningen bör införas avseende import av den berörda produkten, på en nivå som motsvarar den lägsta av dumpnings- och skademarginalerna, det vill säga i detta fall dumpningsmarginalen.

226. Sökandena har inför förstainstansrätten i huvudsak påstått att det bristande samarbetet under undersökningen från ett dussin företags sida som stod nära de unionsproducenter som omfattades av stickprovet snedvred resultatet av bedömningen av den skada som unionsindustrin orsakats, i strid med artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen. Enligt den artikeln krävs det nämligen att fastställande av skada ska grundas på faktiska bevis.

227. Såsom jag redan har meddelat biföll förstainstansrätten inte talan såvitt avsåg denna grund.

228. Förstainstansrätten erinrade i punkt 87 i den överklagade domen framför allt om att varken rådet eller kommissionen har några befogenheter som ger dem rätt att tvinga bolag att delta i undersökningen eller att lämna upplysningar, utan de är beroende av att parterna samarbetar frivilligt. De berörda parternas svar på det frågeformulär som föreskrivs i artikel 6.2 i grundförordningen är härvid väsentliga för antidumpningsförfarandets genomförande.

229. I punkt 90 i den överklagade domen anförde emellertid förstainstansrätten att det, trots innehållet i nämnda artikel, följer av ordalydelsen i artikel 18.3 i grundförordningen att uppgifter som lämnas i en annan form än som svar på ett frågeformulär eller i en annan handling inte ska lämnas utan beaktande när de fyra villkor som anges i denna bestämmelse är uppfyllda. Härav drog förstainstansrätten slutsatsen att det förhållandet att ett unionsproducenten närstående bolag underlåter att inge ett svar på kommissionens frågeformulär inte nödvändigtvis innebär att producenten ska anses icke samarbetsvillig. Såsom förstainstansrätten angav i punkt 92 i den överklagade domen kommer nämnda producent inte att anses icke samarbetsvillig om underlåtelsen att lämna uppgifter inte hade någon väsentlig inverkan på genomförandet av undersökningen.

230. När förstainstansrätten övergick till prövningen av förevarande fall anförde den först i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, dels att inget av de unionsproducenterna närstående elva bolag som ingick i stickprovet hade lämnat något svar på frågeformuläret, dels att ett svar hade ingetts efter fristens utgång av ett annat bolag som stod nära nämnda producenter. Kommissionen beaktade därför inte detta svar vid fastställandet av skadan.

231. Förstainstansrätten kontrollerade sedan huruvida villkoren i artikel 18.3 i grundförordningen var uppfyllda för vart och ett av dessa närstående bolag, så att det kunde uteslutas att en uppenbart oriktig bedömning hade gjorts vid fastställandet av skadan eller beräkningen av skademarginalen. Efter det att förstainstansrätten gjort en ingående prövning av alla uppgifter angående dessa närstående bolag i punkterna 97–110 i den överklagade domen drog den i huvudsak slutsatsen att vissa bolags uppgifter redan ingick i svaren på frågeformuläret från de unionsproducenter som deltagit i undersökningen, bland annat därför att det gällde handlare. Den fann också att de uteblivna svaren från andra närstående bolags sida inte hade haft någon väsentlig inverkan vid fastställandet av skadan eller, när det rörde sig om ett av de närstående bolagen, att de uteblivna svaren på frågeformuläret förklarades av att svaren inte hade någon betydelse vare sig när det gällde försäljningen eller produktionen av den berörda produkten.

232. När det slutligen rör sig om den beräkning av skademarginalen som undersökts i punkt 111 i den överklagade domen, påpekade förstainstansrätten att skademarginalen enligt artikel 9.4 i grundförordningen endast används för att bestämma storleken på antidumpningstullen när dumpningsmarginalen är högre än skademarginalen. I förevarande fall ansåg förstainstansrätten efter att ha angett att den antidumpningstull som påförts sökandena var grundad på dumpningsmarginalen, det vill säga 25,7 procent, och inte på skademarginalen som var 57 procent, slog förstainstansrätten fast att ”[o]m det antas att skademarginalen grundades på de överlåtelsepriser som [unions]producenterna tillämpade gentemot [närstående försäljningsbolag som kommit in på den berörda produktmarknaden] motsvarade försäljningen till dessa bolag högst 10 procent av [unions]industrins totala försäljning. Det skulle således ha varit nödvändigt, såsom rådet har påpekat, att de försäljningspriser som dessa närstående bolag tillämpade var fullständigt oproportionerliga i förhållande till priserna för övrig försäljning som beaktats inom ramen för beräkningen av skademarginalen för att denna skulle hamna på en nivå som är lägre än dumpningsmarginalen”.

233. Förstainstansrätten drog således slutsatsen att rådet inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att de uteblivna svaren på frågeformuläret från de unionsindustrin närstående bolagens sida vilka ingick i stickprovet varken innebar att fastställandet av skadan eller beräkningen av skademarginalen blev felaktiga och inte heller utgjorde ett åsidosättande av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen.

ii)    Parternas argument

234. Niko Tube och NTRP har påstått i den första och den andra delen av den andra grunden för anslutningsöverklagandet att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte direkt prövade grunden om åsidosättande av artikel 3.2 i grundförordningen, utan lät bedömningen av denna grund underordnas frågan om iakttagandet av artikel 18.3 i förordningen. Eftersom fastställandet av skadan inte grundades på en väsentlig del av unionsindustrin, grundades den inte på faktiska bevis. I den andra delgrunden har Niko Tube och NTRP hävdat att det nödvändiga i att göra en objektiv granskning i enlighet med artikel 3.2 i grundförordningen innebär dels, i motsats till vad förstainstansrätten ansåg i punkterna 100 och 108 i den överklagade domen, att ett produktionsbolag som står nära en producent som ingår i stickprovet i princip är skyldigt att samarbeta vid undersökningen, dels att den närstående handlarens försäljning som nämns i punkt 103 i den överklagade domen också beaktas.

235. I den tredje och den fjärde delen av den andra grunden för anslutningsöverklagandet har Niko Tube och NTRP förebrått förstainstansrätten för att ha tolkat artikel 18.3 i grundförordningen på ett felaktigt eller åtminstone ofullständigt sätt. Bortsett från bedömningen av det närstående bolagets ställning i punkt 102 i den överklagade domen undersökte förstainstansrätten för det första inte vilken individuell inverkan det bristande samarbetet hade på var och en av producenternas försäljning. Vidare borde förstainstansrätten ha kontrollerat inverkan på hela produktionen och försäljningen i unionsindustrin och inte på de unionsproducenter som var ursprunget till klagomålet. Den metod som förstainstansrätten har använt gör det inte möjligt enligt Niko Tube och NTRP att komma fram till ett ”rimligt tillförlitligt avgörande” i den mening som avses i ovannämnda artikel 18.3 i grundförordningen. För det andra har förstainstansrätten systematiskt avstått från att pröva huruvida de fyra villkoren som räknas upp i den sistnämnda bestämmelsen var uppfyllda.

236. Genom den femte, den sjätte och den åttonde delgrunden har Tube och NTRP påstått att förstainstansrätten har överskridit gränserna för sin prövning och åsidosatt rätten till försvar genom att godta att institutionerna lade fram förklaringar och faktiska omständigheter som inte hade framkommit under det administrativa förfarandet. Dessutom hade förstainstansrätten inte gett sökandena tillfälle att framföra synpunkter på faktiska omständigheter som inte kunde hänföras till den bevisning som förebringats för sent. Niko Tube och NTRP har särskilt nämnt det faktum som tas upp i punkt 111 i den överklagade domen att försäljningen till vissa närstående bolag motsvarade högst 10 procent av unionsindustrins totala försäljning.

237. Genom den sjunde delgrunden slutligen, har Niko Tube och NTRP påstått att förstainstansrätten missförstod den tydliga innebörden av vissa bevis som tas upp i punkterna 100, 102, 104, 107 och 109 i den överklagade domen genom att den fäste avseende vid vissa sifferuppgifter framför andra uppgifter som ingick i handlingarna i målet.

238. Rådet och kommissionen anser i sina svarsinlagor att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av dessa delgrunder, eftersom de delvis inte kan tas upp till sakprövning och delvis ska underkännas.

iii) Bedömning

–       De första två delgrunderna

239. Jag erinrar om att enligt artikel 3.1 i grundförordningen ska, om inte annat anges, begreppet skada avse väsentlig skada för unionsindustrin. Enligt artikel 3.2 ska fastställande av skada grundas på faktiska bevis och ska inbegripa en objektiv granskning av såväl den dumpade importens omfattning och inverkan på priserna på unionsmarknaden för likadana produkter, som denna imports inverkan på unionsindustrin.

240. Genom denna grunds två första delar har Niko Tube och NTRP väsentligen påstått, för det första att förstainstansrätten inte på ett korrekt sätt prövade den grund som de åberopat i första instans avseende ett åsidosättande av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen såtillvida som nämnda åsidosättande underordnades iakttagandet av artikel 18.3 i grundförordningen. För det andra har de påstått att en objektiv granskning av skadan inte kan göras om den inte grundas på en väsentlig del av unionsindustrin och för det tredje att ett närstående bolag till en unionsproducent som är ursprunget till klagomålet alltid är skyldigt att samarbeta och att tillhandahålla uppgifter.

241. Jag föreslår att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser någon av dessa båda delgrunder.

242. Inledningsvis erinrar jag om att sökandena inför förstainstansrätten gjort gällande att artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen hade åsidosatts till följd av den totala brist på samarbete i undersökningen från unionsindustrins sida som hade snedvridit det objektiva fastställandet av skadan. Till stöd för sitt påstående nämnde sökandena fallet med de elva bolag som var närstående de unionsproducenter som valts ut i stickprovet. De elva bolagen hade enligt Niko Tube och NTRP inte ingett något separat svar på kommissionens frågeformulär eller hade ingett svaret för sent.(38)

243. Förstainstansrätten gjorde följaktligen rätt när den i punkt 89 i den överklagade domen begränsade grunden avseende åsidosättande av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen till att gälla frågan om huruvida, såsom sökandena påstod, det förhållandet att de bolag som var närstående till de gemenskapsproducenter som omfattades av stickprovet inte hade besvarat frågeformuläret, innebar bristande samarbete såvitt avsåg dessa producenter vilket snedvred resultatet av skadebedömningen.

244. Sedan anser jag att det i detta sammanhang var korrekt i juridiskt mening att slå fast, enligt vad förstainstansrätten gjorde i punkterna 90–92 i den överklagade domen, att det förhållandet att ett bolag som är närstående till en unionsproducent som ingår i stickprovet underlåter att svara eller ger ett ofullständigt svar på det frågeformulär som kommissionen översänder i enlighet med artikel 6 i grundförordningen inte nödvändigtvis innebär att producenten ska anses icke samarbetsvillig och därmed utesluten från undersökningen.

245. Om det, såsom i förevarande fall beträffande unionsindustrin, har fattats ett beslut om stickprovstagning, föreskrivs det i artikel 17.4 i grundförordningen att ett nytt stickprov får tas om några eller alla utvalda parter brister i samarbetet och detta i betydande grad kan komma att påverka resultatet av undersökningen.

246. Den omständigheten att vissa svar på kommissionens frågeformulär är ofullständiga på grund av att vissa bolag som står nära en unionsproducent som valts ut i stickprovet vägrat att ge ett separat svar på frågeformuläret kan inte i sig medföra att nämnda producent utesluts så att ett nytt stickprov måste tas.

247. Vidare föreskrivs det också i artikel 18.3 i grundförordningen att ”[ä]ven om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är fullkomliga i varje avseende bör de inte lämnas utan beaktande, under förutsättning att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i god tid och är kontrollerbara och att parten har handlat efter bästa förmåga”.

248. Förstainstansrätten gjorde följaktligen en korrekt bedömning när den i punkt 92 i den överklagade domen fann att en unionsproducent som valts ut i stickprovet inte kommer att anses icke samarbetsvillig om underlåtelsen att lämna uppgifter inte hade någon väsentlig inverkan på genomförandet av undersökningen.

249. Det är således inte förrän dessa underlåtelser har undersökts som ett eventuellt beslut om att utesluta en unionsproducent från stickprovet kan fattas.

250. Denna tolkning gör det möjligt att bevara antidumpningsåtgärdernas ändamålsenliga verkan. Åtgärderna skulle nämligen förlora sin verkan om det förhöll sig så att varje gång ett produktions- eller försäljningsbolag som är närstående till den unionsproducent som valts ut i undersökningens stickprov vägrade att lämna ett separat svar på kommissionens frågeformulär, denna producent skulle uteslutas ur stickprovet så ett nytt stickprov måste tas eller undersökningsåtgärderna till och med måste avbrytas, i synnerhet som institutionerna, vilket det korrekt erinras om i punkt 87 i den överklagade domen, inte har någon befogenhet att tvinga de berörda parterna att samarbeta.

–       De övriga delgrunderna, i den mån de gäller de närstående bolag som räknas upp i punkt 111 i den överklagade domen.

251. Niko Tube och NTRP har även hävdat, inom ramen för den tredje och den fjärde delen av denna grund, att förstainstansrätten tolkade artikel 18.3 i grundförordningen på ett felaktigt och ofullständigt sätt.

252. Dessa invändningar och den övriga kritik från Niko Tubes och NTRP:s sida som ingår i denna första del av den andra grunden för anslutningsöverklagandet bör enligt min mening prövas uteslutande i fråga om de i punkt 111 i den överklagade domen uppräknade närstående bolagen.

253. Jag erinrar om att förstainstansrätten i punkt 111 i den överklagade domen påpekade att den antidumpningstull som påförts Niko Tube och NTRP var grundad på dumpningsmarginalen och inte på skademarginalen i enlighet med regeln om lägsta tull i artikel 9.4 i grundförordningen.(39) Förstainstansrätten slog också fast att differensen mellan skademarginalen (57 procent) och dumpningsmarginalen (25,7 procent) var sådan att om det antas att skademarginalen grundades på de överlåtelsepriser som unionsproducenterna tillämpade gentemot de uppräknade närstående bolagen [Vallourec Mannesmann Oil & Gas Förenade kungariket (nedan kallat VMOG Förenade kungariket), Productos Tubulares och gentemot Dalmines närstående bolag], motsvarade försäljningen till dessa bolag högst 10 procent av unionsindustrins totala försäljning. Det innebar att de försäljningspriser som dessa närstående bolag tillämpade måste ha varit fullständigt oproportionerliga i förhållande till priserna för den försäljning som beaktats inom ramen för beräkningen av skademarginalen för att denna skulle hamna på en nivå som var lägre än den dumpningsmarginal som använts för att fastställa den antidumpningstull som tillämpats på Niko Tube och NTRP.

254. Det är emellertid endast om denna bedömning utgör en felaktig rättstillämpning eller grundar sig på en missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen som de övriga invändningarna mot förstainstansrättens bedömning angående fastställandet av skadan skulle kunna ha någon verkan. Även om det antogs att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid prövningen av den skada som åsamkats unionsindustrin skulle dessa misstag endast kunna medföra att den överklagade domen upphävdes såvitt bedömningen i punkt 111 i nämnda dom också var behäftad med liknande fel.

255. Jag har således för avsikt att i första hand pröva de invändningar som riktats mot förstainstansrättens bedömning i punkt 111 i den överklagade domen.

256. Det är härvidlag viktigt att framhålla att Niko Tube och NTRP inte har gjort gällande att det resonemang som förstainstansrätten för i punkt 111 i den överklagade domen utgör felaktig rättstillämpning.

257. Bolagen har närmare bestämt endast påstått i punkt 189 i anslutningsöverklagandet att förstainstansrättens uttalande enligt vilket försäljningen för unionsproducenternas närstående bolag som stödde klagomålet och som räknas upp i punkt 111 i den överklagade domen ”motsvarade högst 10 procent av [unions]industrins totala försäljning” inte kan gälla bevisningen i handlingarna i målet och det baseras på uppgifter som förelagts förstainstansrätten för sent av rådet och kommissionen.

258. Med avseende på domstolens behörighet inom ramen för överklagandet kan således dessa invändningar i huvudsak sammanfattas med att förstainstansrätten förebrås för att ha missförstått bevisningen, överskridit gränserna för sin prövning och underlåtit att iaktta rätten till försvar. Jag tillägger kritiken angående den felaktiga tolkningen av artikel 18.3 i grundförordningen som baserades på att förstainstansrätten inte hade prövat om de fyra villkoren i denna bestämmelse var uppfyllda i fråga om nämnda bolag.

259. Jag ska nu undersöka om dessa invändningar är befogade.

260. Jag erinrar härvidlag om att de närstående produktions- och försäljningsbolag som förstainstansrätten räknade upp i punkt 111 i den överklagade domen är Productos Tabulares, de sex närstående bolagen till Dalmine och VMOG Förenade kungariket, vars respektive situationer undersöktes i punkterna 99, 100, 104, 105, 108 och 109 i den överklagade domen.

–       Invändningarna rörande Productos Tabulares

261. Vad beträffar det första bolaget och invändningen om åsidosättande av artikel 18.3 i grundförordningen, framgår det av punkterna 99 och 100 att förstainstansrätten undersökte huruvida uppgifterna hade ingetts i rätt tid, om de hade kontrollerats och om det uteblivna separata svaret på frågeformuläret haft en väsentlig inverkan på fastställandet av skadan, det vill säga om de eventuella bristerna var sådana att de gjorde det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande. Eftersom förstainstansrätten å ena sidan angett att uppgifterna för detta bolag som inte stödde klagomålet i princip inte borde beaktas, men å andra sidan att uppgifter om detta bolag inte desto mindre hade överlämnats under undersökningen, har förstainstansrätten underförstått men med nödvändighet kontrollerat att parten handlat efter bästa förmåga i den mening som avses i artikel 18.3 i grundförordningen.

262. Vad angår det missförstånd i samband med bevisningen som rör Productos Tabulares, har Niko Tube och NTRP varken angett eller styrkt vilka bevis som skulle ha missförståtts vid den prövning som förstainstansrätten gjorde i punkt 100 i den överklagade domen.

263. Jag anser inte heller att kritiken mot förstainstansrätten för att den överskridit gränserna för sin prövning och åsidosatt rätten till försvar genom att beakta för sent inkomna uppgifter som Niko Tube och NTRP inte haft tillfälle att uttala sig om kan godtas.

264. Först och främst bör det noteras att Niko Tube och NTRP inte, inom ramen för överklagandet, har ifrågasatt prövningen av grunden avseende åsidosättande av rätten till försvar under det administrativa förfarandet. Enligt vad som framgår av punkterna 149–152 i den överklagade domen fick sökandena tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sina synpunkter på bland annat stickprovets giltighet, särskilt i fråga om Productos Tabulares stöd av klagomålet när kommissionen hade bemött deras synpunkter särskilt i den andra handlingen med slutliga uppgifter.

265. Jag erinrar därefter om att sökandena inför förstainstansrätten genom sin andra grund påstod att rådet hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den inte uteslöt producenten Tubos Reunidos från de unionsproducenter som ingick i undersökningens stickprov, med anledning av att dess närstående bolag Productos Tabulares inte hade ingett ett separat svar på kommissionens frågeformulär. Under dessa förhållanden har jag emellertid svårt att förstå hur förstainstansrätten kan klandras för att den just prövade frågan huruvida institutionerna gjort en riktig bedömning när de ansåg att det uteblivna svaret på frågeformuläret från Productos Tabulares inte haft en väsentlig inverkan på fastställandet av skadan, bland annat genom att förordna om åtgärder för processledning. Eftersom prövningen begränsades till en prövning av den åberopade grunden har den enligt min mening varken till syfte eller till resultat att ersätta en fullständig utredning av ärendet, vilken ska ske inom ramen för det administrativa förfarandet. Den omständigheten att förstainstansrätten vid sin prövning kommer fram till en slutsats som väcker missnöje hos Niko Tube och NTRP kan säkerligen inte ingå i de frågor som ska prövas inom ramen för ett överklagande till domstolen.

266. Slutligen har Niko Tube och NTRP i detta sammanhang på intet sätt visat att de inte fick någon verklig möjlighet att framföra sina synpunkter på de handlingar som rådet ingav inom ramen för de åtgärder för processledning som förstainstansrätten vidtog, och av vilka det framgick att Productos Tabulares produktion och försäljning motsvarade mindre än 3 procent av unionsindustrins totala produktion och försäljning under undersökningsperioden.

267. De invändningar som riktats mot undersökningen av Productos Tabulares situation kan således inte godtas.

–       Invändningarna angående Dalmines sex närstående bolag

268. Vad gäller Dalmines sex närstående bolag som också nämns i punkt 111 i den överklagade domen, finner jag att Niko Tube och NTRP inte specifikt har bestritt analysen i punkt 105 i den överklagade domen enligt vilken det ”framgår av handlingarna i målet och i synnerhet av den icke-konfidentiella versionen av Dalmines svar på frågeformuläret – den version som ingavs i rätt tid och granskades av kommissionen – att [de sex närstående försäljningsbolagen] är verksamma antingen inom handel eller också återförsäljning/distribution” och att det av detta följer att ”dessa bolags försäljningsvolym beaktades i skadebedömningen genom Dalmines försäljning till dessa bolag”.

269. Det är dessutom utrett att Niko Tube och NTRP fick tillgång till detta svar och kunde kommentera det under det administrativa förfarandet.

270. Under dessa förhållanden kan invändningarna till stöd för de delar av denna grund som rör dessa bolag inte godtas.

–       Invändningarna angående VMOG Förenade kungariket

271. VMOG Förenade kungariket inkom, såsom framgår av punkt 180 i den överklagade domen, med svaret på frågeformuläret efter fristens utgång, vilket innebar att dess uppgifter inte kunde användas vid fastställandet av skadan. Emellertid ansåg förstainstansrätten i punkt 109 i den överklagade domen att de ingivna handlingarna bekräftade att rådet på grundval av det för sent ingivna svaret kunde fastställa att VMOG Förenade kungarikets försäljning under undersökningsperioden motsvarade mindre än 3 procent av den totala försäljningen för de unionsproducenter som ingett klagomålet. Förstainstansrätten drog härav slutsatsen att det uteblivna beaktandet av denna försäljning inte kunde ha något avgörande inflytande på fastställandet av skadan och således inte motiverade att den unionsproducent som stod nära VMOG Förenade kungariket skulle uteslutas från definitionen unionsindustrin.

272. Det följer först och främst av punkterna 108 och 109 i den överklagade domen att förstainstansrätten kontrollerade huruvida villkoren i artikel 18.3 i grundförordningen hade iakttagits. Förstainstansrätten anförde särskilt i fråga om det sista villkoret, å ena sidan att uppgifterna rörande VMOG Förenade kungariket som inte stödde klagomålet i princip inte skulle beaktas, men å andra sidan att uppgifter om detta företag inte desto mindre hade överlämnats och undersökts under undersökningen för att det skulle avgöras om skadebedömningen inte kunde ha påverkats av dem. Följaktligen kontrollerade förstainstansrätten underförstått men med nödvändighet att parten hade handlat efter bästa förmåga i den mening som avses i artikel 18.3 i grundförordningen.

273. I fråga om missuppfattningen av bevisen rörande VMOG Förenade kungariket bör sedan noteras att Niko Tube och NTRP enbart har påstått, i punkterna 189 och 194 i anslutningsöverklagandet, att den marknadsandel som förstainstansrätten tillskrev VMOG Förenade kungariket var uttryckt i förhållande till ”den totala försäljningen för de [unions]producenter som ingett klagomålet” och inte som rådet och kommissionen gjort gällande i förhållande till ”[unions]industrin”.

274. Detta påstående baseras dock på en felaktig tolkning av den överklagade domen och av två uttrycks innebörd. Det framgår nämligen av definitionen [unions]industrin vilken återfinns i den omtvistade förordningen att det var självklart att uttrycket hade samma betydelse som ”de [unions]producenter som ingett klagomålet” i den överklagade domen.

275. Samma skäl, slutligen, som jag anfört i punkterna 265 och 266 i detta förslag till avgörande föranleder mig att utesluta att förstainstansrätten har överskridit gränserna för sin prövning eller åsidosatt rätten till försvar.

276. Jag föreslår således att inte heller de invändningar godtas som framställts mot förstainstansrättens prövning av uppgifterna rörande VMOG Förenade kungariket.

277. Under dessa förhållanden innehåller resonemanget och bedömningen i punkt 111 i den överklagade domen varken någon felaktig rättstillämpning eller något missförstånd av bevisen. Det finns således inte längre någon anledning att pröva de delar av denna grund som avser de övriga punkter i den överklagade domen, varvid nämnda delar, om de är välgrundade, i vart fall inte skulle kunna medföra att nämnda dom upphävdes.

278. Under dessa förhållanden anser jag att anslutningsöverklagandet inte kan bifallas såvitt avser någon del av den andra grunden, avseende felaktig rättstillämpning vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 3.2, 3.3 och 3.5–3.7 i grundförordningen, eftersom nämnda delgrunder delvis är obefogade och delvis är verkningslösa.

c)      De två delar av den andra grunden för anslutningsöverklagandet avseende felaktig rättstillämpning vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 19.3 i grundförordningen

i)      Parternas argument

279. Genom den första delgrunden avseende den felaktiga rättstillämpningen vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 19.3 i grundförordningen har Niko Tube och NTRP hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt rätten till försvar i punkterna 132 och 135 i den överklagade domen.

280. Genom den andra delgrunden har dessa bolag för det första förebrått förstainstansrätten att den inte kontrollerade, i punkt 132 i den överklagade domen, huruvida de icke-konfidentiella sammanfattningar av konfidentiella uppgifter som tillhandahållits av vissa av de bolag som stod nära de unionsproducenter som ingick i stickprovet, hade gett sökandena tillräcklig kunskap om det väsentliga innehållet i de berörda uppgifterna under det administrativa förfarandet. För det andra har de invänt mot att förstainstansrätten inte tillämpade villkoren i artikel 19.3 i grundförordningen utan inskränkte sig till att i punkterna 133–135 i den överklagade domen undersöka om avsaknaden av en icke-konfidentiell sammanfattning av konfidentiella uppgifter angående vissa av de närstående bolag till de unionsproducenter som ingick i stickprovet inneburit att sökandenas rätt till försvar hade åsidosatts. För det tredje, slutligen, har Niko Tube och NTRP hävdat att förstainstansrätten inte kunde sluta sig till att det faktum att icke-konfidentiella versioner av konfidentiella uppgifter angående dem hade spridits inte på något sätt kunnat leda till att det administrativa förfarandet fick en annan utgång.

281. Rådet och kommissionen anser att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser dessa delgrunder.

ii)    Bedömning

282. Det är framför allt viktigt att erinra om att enligt artikel 6.7 i grundförordningen kan exportörer och övriga parter som räknas upp i denna bestämmelse, på skriftlig begäran, få granska alla de uppgifter som har gjorts tillgängliga av någon av parterna i undersökningen, till skillnad från interna handlingar som upprättats av myndigheterna i unionen eller dess medlemsstater, under förutsättning att dessa har betydelse för framläggandet av deras sak och att de inte är konfidentiella i den mening som avses i artikel 19 och att de används i undersökningen.

283. Enligt artikel 19.1 i grundförordningen ska uppgifter som till sin natur är konfidentiella eller som lämnas konfidentiellt av parter i en undersökning på välgrundad begäran behandlas konfidentiellt av myndigheterna. I artikel 19.2 föreskrivs bland annat att de berörda parter som lämnar konfidentiella uppgifter är skyldiga att tillhandahålla icke-konfidentiella sammanfattningar av dessa. I artikel 19.3 anges att om en begäran om konfidentiell behandling inte anses berättigad och om den person som lämnar uppgifterna inte vill offentliggöra uppgifterna och inte heller vill tillåta att de lämnas ut i stora drag eller i sammanfattad form, får dessa uppgifter lämnas utan avseende om det inte med hjälp av lämpliga källor på ett tillfredsställande sätt kan visas att uppgifterna är riktiga.

284. Niko Tube och NTRP hävdade inför förstainstansrätten att institutionerna enligt artikel 19.3 i grundförordningen inte med giltig verkan kunde beakta de konfidentiella uppgifterna eftersom dessa inte fanns i en icke-konfidentiell sammanfattning.

285. Förstainstansrätten påpekade härvidlag i punkt 130 i den överklagade domen att lydelsen i artikel 19.3 i grundförordningen endast ger kommissionen möjlighet att inte beakta konfidentiella uppgifter för vilka en icke‑konfidentiell sammanfattning inte finns tillgänglig.

286. Det kan konstateras att Niko Tube och NTRP inte har kritiserat denna tolkning som enligt min åsikt för övrigt är riktig. Det bör för alla eventualiteter noteras att förebringandet av bevisningen på området för antidumpningsåtgärder nämligen kännetecknas av att handlingar undersöks som ofta innehåller affärshemligheter eller andra uppgifter som inte kan lämnas ut eller som enbart kan lämnas ut med betydande restriktioner. Följaktligen kan, enligt vad som intygas i artikel 6.7 och artikel 19 i grundförordningen, handlingar som innehåller bevisning till någons nackdel inte automatiskt användas som bevisning när vissa uppgifter måste förbli hemliga.(40)

287. Niko Tube och NTRP har däremot för det första förebrått förstainstansrätten för att den inte undersökte, i den förteckning över handlingar som anges i punkt 132 i den överklagade domen, av vilka förstainstansrätten hade konstaterat att det upprättats icke-konfidentiella sammanfattningar, huruvida dessa sammanfattningar skulle ha kunnat ge sökandena tillräckliga kunskaper om det viktigaste innehållet i handlingarna i fråga.

288. Enligt vad kommissionen har gjort gällande i sin svarsinlaga till anslutningsöverklagandet kan detta argument inte hänföras till den i första instans åberopade grunden om att handlingarna utgjorde otillåten bevisning med motiveringen att dessa handlingar innehöll konfidentiella uppgifter som det inte hade gjorts någon icke-konfidentiell sammanfattning av. Under dessa förhållanden ankom det inte på förstainstansrätten att, efter att ha slagit fast att icke‑konfidentiella sammanfattningar hade upprättats med tillämpning av artikel 19.2 i grundförordningen, kontrollera innehållet i var och en av nämnda handlingar.

289. För det andra har Niko Tube och NTRP i huvudsak påstått att förstainstansrätten inte prövade den verkliga invändningen avseende åsidosättande av artikel 19.3 i grundförordningen utan nöjde sig med att bedöma huruvida kommissionens användning av de konfidentiella uppgifterna i punkt 133 i den överklagade domen, utan att det fanns icke-konfidentiella versioner av dem, utgjorde ett åsidosättande av sökandenas rätt till försvar.

290. Dessa argument är inte övertygande.

291. Det är nämligen viktigt att erinra om att i artikel 19.3 i grundförordningen regleras förhållandet mellan en berörd part som lämnar konfidentiella uppgifter utan att vilja tillåta att de lämnas ut på ett mer generellt sätt eller i sammanfattad form och institutionen med ansvar för antidumpningsundersökningen, som kan besluta att uppgifter lämnas utan beaktande om inte lämpliga källor på ett tillfredsställande sätt kan påvisa att uppgifterna är korrekta.

292. Så snart institutionen med ansvar för undersökningen har beslutat att ifrågavarande uppgifter kan användas, vilket den som jag redan angett är tillåten att göra enligt grundförordningen, återstår frågan om denna användning kan påverka den rätt till försvar som de övriga berörda har som deltar i undersökningen.

293. Under dessa förhållanden kan, även om förstainstansrätten visserligen inte gav sökandenas grund avseende åsidosättande av artikel 19.3 i grundförordningen en annan rättslig kvalificering, Niko Tube och NTRP emellertid inte förebrå förstainstansrätten för att ha kontrollerat, i punkterna 133–135 i den överklagade domen, huruvida kommissionens användning av de konfidentiella uppgifter som räknades upp i punkt 133 i domen, utan att det fanns icke-konfidentiella versioner av dem, medfört att sökandenas rätt till försvar hade åsidosatts. Detta var nämligen, anser jag, föremålet för den ingående prövning som förstainstansrätten skulle göra i samband med den grund som åberopats i första instans.

294. För det tredje har Niko Tube och NTRP påstått att förstainstansrätten inte kunde sluta sig till, som den gjorde i punkt 135 i den överklagade domen, att om icke-konfidentiella versioner av VMOG Förenade kungarikets svar på frågeformuläret, Productos Tubulares svar på frågeformuläret för det första urvalet och e-postmeddelandet av den 24 maj 2006 från Dalmine angående bolaget Tenaris West Africa hade lämnats till sökandena, detta inte skulle ha haft någon som helst möjlighet att påverka det administrativa förfarandet så att utgången blev en annan.

295. Det ska först erinras om att förstainstansrätten, efter att ha identifierat ovannämnda handlingar som inte hade blivit föremål för en icke-konfidentiell sammanfattning, preciserade i punkt 134 i den överklagade domen att enligt rättspraxis kan ett åsidosättande av rätten att få tillgång till handlingarna i en undersökning endast medföra att den omtvistade förordningen ogiltigförklaras, helt eller delvis, om utlämnandet av de ifrågavarande handlingarna skulle ha haft även den minsta möjlighet att påverka det administrativa förfarandet så att utgången kunde ha blivit en annan för det fall det berörda företaget skulle ha kunnat åberopa handlingen under nämnda förfarande.

296. Förstainstansrätten har inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom denna bedömning. För övrigt har den inte kritiserats av Niko Tube och NTRP.

297. Därefter fann förstainstansrätten genom att tillämpa den omtalade prövningen på det aktuella målet i punkt 135 i den överklagade domen att ”i förevarande fall har sökandena gjort gällande att de behöver dessa handlingar för att visa att VMOG Förenade kungarikets, [Productos Tabulares](41) och Tenaris West Africas uteblivna svar på frågeformuläret innebar att skadebedömningen snedvrids. Förstainstansrätten har dock ovan i punkterna 101, 108 och 107 konstaterat att rådet inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när det ansåg att det förhållandet att Productos Tubulares, VMOG Förenade kungsriket och Tenaris West Afrika inte hade besvarat frågeformuläret eller att svaren inte beaktats inte inverkade på fastställandet av skadan. Om icke-konfidentiella versioner av VMOG Förenade kungarikets svar på frågeformuläret, Productos Tubulares svar på frågeformuläret för det första urvalet och e-postmeddelandet av den 24 maj 2006 hade lämnats till sökandena, skulle det följaktligen inte ha inneburit någon möjlighet att påverka det administrativa förfarandet så att utgången skulle ha kunnat bli en annan”.

298. Niko Tube och NTRP har i sitt anslutningsöverklagande mot denna slutsats endast invänt, trots att det är utrett att de kunde få kännedom om de omtvistade handlingarna under förfarandet vid förstainstansrätten, att det är högst sannolikt att de, om de hade delgetts de relevanta uppgifterna i rätt tid, skulle ha kunnat utarbeta precisa argument och i synnerhet förebringa bevis ägnade att ändra utgången i målet och att det endast var genom att förfoga över denna information som de skulle ha kunnat välja om de ville ge uttryck för sina synpunkter eller ej.

299. Dessa allmänna överväganden kan inte anses tillfredsställande i syfte att visa den felaktiga rättstillämpningen i förstainstansrättens resonemang. De innehåller inte heller minsta indikation på att förstainstansrätten missförstått bevisen så att det var uppenbart att om sökandena hade delgetts de omtvistade handlingarna under det administrativa förfarandet detta skulle ha kunnat leda till att förfarandet fick en annan utgång.

300. För det fjärde kan anslutningsöverklagandet, enligt min mening, inte vinna bifall såvitt avser den delgrund enligt vilken förstainstansrätten skulle ha åsidosatt Niko Tubes och NTRP:s rätt till försvar i punkterna 132 och 135 i den överklagade domen. I den första punkten finns endast en uppräkning av de konfidentiella handlingar av vilka det hade upprättats en konfidentiell version och sådana som inte blivit föremål för en sådan version. Vidare medgav, enligt vad jag redan har nämnt, Niko Tube och NTRP i punkterna 194 och 209 i sitt anslutningsöverklagande att dessa bolag kunde yttra sig över de handlingar som nämns i punkt 135 i den överklagade domen under förfarandet vid förstainstansrätten.

301. Av alla dessa skäl anser jag att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens två delgrunder avseende felaktig rättstillämpning vid prövningen av det påstådda åsidosättandet av artikel 19.3 i grundförordningen.

302. Följaktligen anser jag att anslutningsöverklagandet ska ogillas i sin helhet.

V –    Talan vid förstainstansrätten

303. När en dom av förstainstansrätten upphävs kan domstolen enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande.

304. Jag anser att så är fallet i förevarande mål.

305. I överensstämmelse med vad jag föreslagit i punkt 155 i detta förslag till avgörande bör förstainstansrättens dom upphävas i den del talan bifölls såvitt avsåg sökandenas grund avseende åsidosättande av Niko Tubes rätt till försvar, i den mån den rörde en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen av det exportpris som SEPCO tillämpade vid transaktioner med rör tillverkade av Niko Tube.

306. Såsom jag redan understrukit har nämligen förstainstansrätten enligt min mening anfört motstridiga skäl i sin dom, såtillvida som den i punkt 209 i den överklagade domen ansåg att Niko Tube hade visat att bolaget skulle ha haft en möjlighet att framföra argument som kunde ha påverkat det administrativa förfarandet så att utgången blev en annan. Förstainstansrätten hade däremot tidigare i punkt 188 i domen slagit fast att det var mot bakgrund av nämnda argument som rådet utan att göra sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning gjorde den omtvistade justeringen i fråga om Niko Tube.

307. Det är härvidlag tillräckligt att konstatera att Niko Tube inte har lyckats visa att om de argument som framfördes i första instans hade framförts inom ramen för det administrativa förfarandet, skulle dessa ha kunnat föranleda institutionerna att avstå från att göra en justering i enlighet med artikel 2.10 i i grundförordningen.

308. Under dessa förhållanden anser jag att talan inte kan bifallas såvitt avser den sjätte grunden i den del den avser Niko Tube.

309. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag följaktligen att talan ska ogillas såvitt avser Niko Tube.

VI – Rättegångskostnader

310. Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör ärendet.

311. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 i rättegångsreglerna kan domstolen emellertid, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.

312. Mot bakgrund av min analys anser jag, i fråga om rådets överklagande (C‑191/09), som delvis ska bifallas vad angår Niko Tube och för övrigt ogillas, att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att rättegångskostnaderna i de båda instanserna fördelas så, att Niko Tube förpliktas att ersätta en tredjedel av rådets kostnader i de båda instanserna och rådet förpliktas att ersätta en fjärdedel av NTRP:s rättegångskostnader.

313. I mål C‑200/09 har kommissionen tappat målet på alla punkter, men Niko Tube och NTRP har också tappat målet såvitt avser deras anslutningsöverklagande. Jag föreslår således att varje part ska bära sina rättegångskostnader. Kommissionen som intervenerat i målet vid förstainstansrätten ska likaledes bära sina rättegångskostnader i första instans.

VII – Förslag till avgörande

314. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att domstolen beslutar som följer:

1. Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 10 mars 2009 i mål T‑249/06, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP mot rådet, upphävs i den del den innebar ogiltigförklaring, såvitt avser Interpipe Niko Tube, av artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 954/2006 av den 27 juni 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina, om upphävande av förordning (EG) nr 2320/97 och förordning (EG) nr 348/2000 och om avslutande av interimsöversynen och översynen vid giltighetens utgång av antidumpningstullarna på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i bland annat Ryssland och Rumänien och om avslutande av interimsöversynen av antidumpningstullarna på import av vissa sömlösa rör av järn eller olegerat stål med ursprung i bland annat Ryssland, Rumänien, Kroatien och Ukraina.

2. Talan ogillas såvitt avser Interpipe Niko Tube.

3. Huvudöverklagandet av Europeiska unionens råd ogillas i övrigt.

4. Huvudöverklagandet av Europeiska kommissionen ogillas.

5. Anslutningsöverklagandet av Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP ogillas.

6. Europeiska unionens råd ska bära två tredjedelar av sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av Interpipe NTRP:s rättegångskostnader i båda instanserna.

7. Interpipe Niko Tube ska ersätta en tredjedel av de rättegångskostnader som Europeiska unionens råd har förorsakats och bära sina rättegångskostnader i båda instanserna.

8. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader i båda instanserna.

1 – Originalspråk: franska.

2 – Dom av den 10 mars 2009 i mål T-249/06, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP mot rådet (REG 2009, s. II-383).

3 – EUT L 175, s. 4.

4 – EGT L 56, 1996, s. 1.

5 – EGT L 77, s. 12.

6 – Se dom av den 10 mars 1992 i mål C-171/87, Canon mot rådet (REG 1992, s. I-1237), punkterna 9–13.

7 – Idem.

8 – Se, i detta avseende, dom av den 5 oktober 1988 i de förenade målen 260/85 och 106/86, TEC m.fl. mot rådet (REG 1988, s. 5855), punkt 30.

9 –      Dom av den 10 mars 1992 i mål C-178/87, Minolta Camera mot rådet.

10 –      Ibidem, punkt 12.

11 –      Ibidem, punkt 13.

12 – Jag anger redan nu att dessa tre faktorer är följande: för det första att sökandena hade direktförsäljning av den berörda produkten i gemenskapen, för det andra att SPIG Interpipe, det närstående försäljningsbolaget i Ukraina, agerade som försäljningsagent för Niko Tubes och NTRP:s försäljning till SEPCO, och för det tredje att SEPCO:s band till Niko Tube och NTRP var otillräckliga och inte kan läggas till grund för ståndpunkten att SEPCO kontrollerades av Niko Tube och NTRP eller att SEPCO samt Niko Tube och NTRP stod under gemensam kontroll.

13 – Förstainstansrätten underströk i punkt 179 i den överklagade domen att det av rättspraxis även framgår att det föreligger en enda ekonomisk enhet när en producent tilldelar ett bolag, som är återförsäljare för dess produkter och som den kontrollerar ekonomiskt, uppgifter som normalt utförs av en intern försäljningsavdelning (se, i detta avseende, domen i det ovan i punkt 178 nämnda målet Canon mot rådet, punkt 9). Vidare är kapitalstrukturen en relevant indikation på att det är fråga om en enda ekonomisk enhet (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i mål C-75/92, Gao Yao mot rådet, där domstolen meddelade dom den 7 juli 1994, REG 1994, s. I-3141 och s. I-3142, punkt 33). Dessutom har det ansetts vara fråga om en enda ekonomisk enhet när producenten utför en del försäljningsfunktioner som kompletterar dem som utförs av det bolag som är återförsäljare för producentens produkter (dom av den 13 oktober 1993 i mål C-104/90, Matsushita Electric Industrial mot rådet, REG 1993, s. I-4981, punkt 14).

14 – Dom av den 21 november 2002 i mål T-88/98, Kundan och Tata mot rådet (REG 2002, s. II-4897), punkt 96.

15 – Även om ordalydelsen är identisk med den som används i artikel 2.10 i den omedelbart föregående grundförordningen (rådets förordning (EG) nr 3283/94 av den 22 december 1994 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, EGT L 349, s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 34, s. 14), skiljer den sig från ordalydelsen i artikel 2.9 b i den tidigare grundförordningen (rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen, EGT L 209, s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 14, s. 98), enligt vilken den ”intresserade parten” hade bevisbördan för att den begärda justeringen var berättigad.

16 – Se, redan enligt tidigare antidumpningsförordningar, dom av den 11 juli 1990 i de förenade målen C-320/86 och C-188/87, Stanko France mot kommissionen och rådet (REG 1990, s. I-3013), punkt 48, och där angiven rättspraxis.

17 – Se, särskilt, angående distinktionen mellan den motiveringsskyldighet som utgör en väsentlig formföreskrift och frågan om det välgrundade i en motivering som rör den angripna rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende, domstolens dom av den 22 mars 2001 i mål C-17/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2001, s. I-2481), punkt 35.

18 – Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 november 1997 i mål T-71/96, Berlingieri Vinzek mot kommissionen (REGP 1997, s. I-A-339 och s. II-921), punkt 79, av den 25 februari 2003 i mål T-183/00, Strabag Benelux mot rådet (REG 2003, s. II-135), punkterna 57 och 58, av den 10 september 2008 i mål T-465/04, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 59, och av den 9 september 2010 i mål T-387/08, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 37.

19 – I fotnot 15 i sitt överklagande hänvisade rådet till punkterna 105, 106 och 112–119 i sin svarsinlaga i första instans samt till punkterna 49–55 i dupliken i första instans.

20 – Se, bland annat, dom av den 27 september 2007 i mål C-135/04, Ikea Wholesale (REG 2007, s. I-7723), punkt 40, och där angiven rättspraxis.

21 – Idem, punkt 41, och där angiven rättspraxis.

22 – Se, bland annat, analogt, på området för statligt stöd, dom av den 22 november 2007 i mål C-525/04 P, Spanien mot Lenzing (REG 2007, s. I-9947), punkt 57, och av den 2 september 2010 i mål C-290/07 P, kommissionen mot Scott (REU 2010, s. I-7763), punkt 66, och, på området för konkurrensreglernas tillämpning, dom av den 29 juni 2010 i mål C-441/07 P, kommissionen mot Alrosa (REU 2010, s. I-5949), punkt 67.

23 – Se särskilt, angående tillämpningen av konkurrensreglerna, dom av den 15 februari 2005 i mål C-12/03 P, kommissionen mot Tetra Laval (REG 2005, s. I-987), punkt 39, och av den 10 juli 2008 i mål C-413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala (REG 2008, s. I-4951), punkt 145, och beträffande tillämpningen av reglerna om statligt stöd, domarna i de ovannämnda målen Spanien mot Lenzing, punkt 56, och kommissionen mot Scott, punkt 64.

24 – Domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Tetra Laval, punkt 39, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, punkt 145, Spanien mot Lenzing, punkt 57, och kommissionen mot Scott, punkt 65.

25 – Se, för ett liknande resonemang, punkt 103 i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Scott.

26 – Dom av den 27 juni 1991 i mål C-49/88, Al-Jubail Fertilizer mot rådet (REG 1991, s. I-3187), punkt 17, och av den 3 oktober 2000 i mål C-458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet (REG 2000, s. I-8147), punkt 99.

27 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2009 i mål C-141/08, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet (REG 2009, s. I-9147), punkt 94.

28 – Ibidem, punkt 81.

29 – Min kursivering.

30 – Se, bland annat i detta avseende, domen i det ovannämnda målet Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet, punkterna 81 och 107.

31 – Angående antidumpningsförfaranden, se domen i det ovannämnda målet Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet, punkt 83.

32 – Se, bland annat, dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München (REG 1991, s. I-5469), s. 14, av den 7 maj 1992 i de förenade målen C-258/90 och C-259/90, Pesquerias De Bermeo och Naviera Laida mot kommissionen (REG 1992, s. I-2901), punkt 26, och av den 6 november 2008 i mål C-405/07 P, Nederländerna mot kommissionen (REG 2008, s. I-8301), punkt 56.

33 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 1991 i mål C-16/90, Nölle (REG 1991, s. I-5163), punkt 13, och av den 29 maj 1997 i mål C-26/96, Rotexchemie (REG 1997, s. I-2817), punkt 12. Se även dom av den 12 oktober 1999 i mål T-48/96, Acme mot rådet (REG 1999, s. II-3089), punkt 39, och av den 13 juli 2006 i mål T-413/03, Shandong Reipu Biochemicals mot rådet (REG 2006, s. II-2243), punkt 64.

34 – Se, i detta avseende, bland annat, domen i det ovannämnda målet Nederländerna mot kommissionen, punkt 44, och av den 3 september 2009 i mål C-535/06 P, Moser Baer India mot rådet (REG 2009, s. I-7051), punkt 34.

35 – Enligt rättspraxis är bedömningen av de faktiska omständigheterna inte, utom i det fall då bevisningen har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning inom ramen för ett överklagande: se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet, punkt 56, och där angiven rättspraxis.

36 – Se, bland annat, dom av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors mot kommissionen (REG 2006, s. I-3173), punkt 54, av den 21 september 2006 i mål C-167/04 P, JCB Service mot kommissionen (REG 2006, s. I-8935), punkt 108, och av den 7 juni 2007 i mål C-362/05 P, Wunenburger mot kommissionen (REG 2007, s. I-4333), punkt 67.

37 – Se, bland annat, dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P–C‑208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. I-5425), punkt 148, beslut av den 8 april 2008 i mål C-503/07 P, Saint-Gobain Glass Deutschland mot kommissionen (REG 2008, s. I-2217), punkt 62, och av den 10 juni 2010 i mål C-498/09 P, Thomson Sales Europe mot kommissionen, punkt 87.

38 – I artikel 6.2 i grundförordningen föreskrivs att parter som får kommissionens frågeformulär ska ges minst 30 dagar för att besvara det. En förlängning av tidsfristen kan beviljas under de förutsättningar som anges i bestämmelsen.

39 – Skademarginalen utgör nivån på den skada som unionsindustrin orsakats uttryckt i procent av den berörda varans exportpris cif (prisunderskridandet), i allmänhet beräknad med utgångspunkt i differensen mellan unionsproducenternas vägda genomsnittliga försäljningspris och det vägda genomsnittliga försäljningspriset på export till unionen vilket är föremål för dumpningen. Se, i detta avseende, punkt 233 i den omtvistade förordningen.

40 – Se, analogt, dom av den 25 januari 2007 i mål C-407/04 P, Dalmine mot kommissionen (REG 2007, s. I-829), punkterna 47 och 48. Se även, i detta avseende, artikel 27.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, EGT L 1, s. 1. I artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389) föreskrivs dessutom att rätten till god förvaltning bland annat innebär att ”var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet”.

41 – Det bör noteras att i den överklagade domen nämns felaktigt Tubos Reunidos, den unionsproducent som ingick i stickprovet och var närstående till Productos Tabulares. Detta skrivfel har inte tagits upp av parterna i målet och det saknar helt betydelse.