Mål C-467/10

Brottmål

mot

Baris Akyüz

(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Gießen)

”Direktiven 91/439/EEG och 2006/126/EG – Ömsesidigt erkännande av körkort – En medlemsstats vägran att erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat till en person som inte uppfyller kraven på fysisk och psykisk lämplighet för att framföra motorfordon enligt den förstnämnda medlemsstatens bestämmelser”

Sammanfattning av domen

1.        Transport – Vägtransport – Körkort – Direktiven 91/439 och 2006/126 – Ömsesidigt erkännande av körkort – En värdmedlemsstats vägran att erkänna ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat – Vägran grundad på att samma värdmedlemsstat inte utfärdat ett första körkort på grund av att körkortshavaren inte uppfyller kraven på fysisk och psykisk lämplighet för att framföra motorfordon – Otillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126, artiklarna 2.1 och 11.4; rådets direktiv 91/439, artiklarna 1.2, 8.2 och 8.4)

2.        Transport – Vägtransport – Körkort – Direktiven 91/439 och 2006/126 – Ömsesidigt erkännande av körkort – En värdmedlemsstats vägran att erkänna ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat – Vägran grundad på att körkortshavaren inte hade sin permanenta bosättningsort i denna andra medlemsstat när körkortet utfärdades

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126, artiklarna 2.1, 7.1 e och 11.4; rådets direktiv 91/439, artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4)

1.        Artikel 1.2 jämförd med artikel 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439 om körkort samt artikel 2.1 jämförd med artikel 11.4 i direktiv 2006/126 om körkort ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser i en värdmedlemsstat som innebär att denna får vägra att inom sitt territorium erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat när innehavaren av detta körkort i värdmedlemsstaten inte har varit föremål för någon av de åtgärder som anges i artikel 8.4 i direktiv 91/439 eller artikel 11.4 andra stycket i direktiv 2006/126, men då vederbörande, enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, inte uppfyllde kraven på fysisk och psykisk lämplighet för att framföra motorfordon på ett säkert sätt och denna medlemsstat därför har beslutat att vägra att utfärda ett första körkort till honom eller henne.

Artikel 8.4 i direktiv 91/439 utgör ett undantag från principen om ömsesidigt erkännande av körkort och ska av denna anledning tolkas restriktivt. Undantagen från skyldigheten att formlöst ömsesidigt erkänna körkort som har utfärdats i medlemsstaterna innebär att denna princip vägs mot trafiksäkerhetsprincipen. Dessa undantag kan emellertid inte tolkas extensivt utan att detta medför att principen om ömsesidigt erkännande av körkort som har utfärdats i medlemsstaterna i enlighet med direktiv 91/439 töms på sitt innehåll.

(se punkterna 45, 46 och 59 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 1.2 jämförd med artikel 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439 om körkort samt artikel 2.1 jämförd med artikel 11.4 i direktiv 2006/126 om körkort ska tolkas så, att de inte utgör hinder för bestämmelser i en värdmedlemsstat enligt vilka denna får vägra att inom sitt territorium erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats i en annan medlemsstat när det, på grundval av obestridliga uppgifter som härrör från den utfärdande medlemsstaten, är fastslaget att körkortshavaren inte uppfyllde villkoret avseende permanent bosättningsort enligt artiklarna 7.1 b i direktiv 91/439 och 7.1 e i direktiv 2006/126 när körkortet utfärdades. Den omständigheten att den utfärdande medlemsstaten inte har lämnat dessa upplysningar direkt till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, utan endast indirekt i form av ett meddelande som överlämnats av tredje man, är härvid inte i sig sådan att dessa upplysningar inte kan anses härröra från den utfärdande medlemsstaten, för såvitt de härrör från en myndighet i denna medlemsstat.

Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om de upplysningar som härvid erhållits kan anses utgöra upplysningar som härrör från den utfärdande medlemsstaten. Det ankommer i förekommande fall även på nämnda domstol att bedöma dessa upplysningar och att, med beaktande av samtliga omständigheter i det mål som anhängiggjorts vid den, avgöra om de utgör obestridliga uppgifter, som utvisar att körkortshavaren inte hade sin permanenta bosättningsort i den utfärdande medlemsstaten när körkortet utfärdades. I samband med denna bedömning kan den nationella domstolen bland annat beakta den omständigheten att det av de upplysningar som härrör från den utfärdande medlemsstaten eventuellt framgår att körkortshavaren befunnit sig i denna medlemsstat endast mycket kortvarigt och att hans bosättning där varit rent fiktiv och skett endast i syfte att undvika de strängare krav för utfärdande av körkort som föreskrivs i den medlemsstat där han har sin verkliga bosättningsort. Den omständigheten att en körkortshavare bosätter sig i en viss medlemsstat i syfte att komma i åtnjutande av en lagstiftning som är mindre sträng i fråga om villkoren för utfärdande av körkort, utgör en del av den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium som unionsmedborgare tillerkänns i artikel 21.1 FEUF, och som erkänns i direktiven 91/439 och 2006/126. Det är således inte möjligt att endast på grundval av denna omständighet slå fast att kravet på permanent bosättningsort enligt artiklarna 7.1 b i direktiv 91/439 och 7.1 e i direktiv 2006/126 inte är uppfyllt och att det är motiverat att en medlemsstat vägrar att erkänna giltigheten av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat.

(se punkterna 75–77 samt punkt 2 i domslutet)