Language of document : ECLI:EU:C:2012:796

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 13 december 2012 (*)

”Talan om ogiltigförklaring – Institutionell rätt – Europaparlamentets kalender för plenarsammanträden för åren 2012 och 2013 – Protokollen om lokalisering av säten för Europeiska unionens institutioner och vissa av dess organ, byråer och enheter”

I de förenade målen C‑237/11 och C‑238/11,

angående talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, som väckts den 17 maj 2011,

Republiken Frankrike, företrädd av E. Belliard samt av G. de Bergues och A. Adam, samtliga i egenskap av ombud,

sökande,

med stöd av

Storhertigdömet Luxemburg, företrätt av C. Schiltz, i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europaparlamentet, företrätt av C. Pennera och N. Lorenz samt av E. Waldherr, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av R. Silva de Lapuerta, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna K. Lenaerts, G. Arestis, T. von Danwitz (referent) och D. Šváby,

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2012,

och efter att den 6 september 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Republiken Frankrike har, genom talan i mål C‑237/11 respektive C‑238/11, yrkat att domstolen ska ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 9 mars 2011 om fastställande av parlamentets sammanträdeskalender för åren 2012 och 2013 (nedan kallade de angripna besluten).

 Tillämpliga bestämmelser

2        Den 12 december 1992 antog medlemsstaternas regeringar i samförstånd ett beslut, kallat Edinburghbeslutet, om lokaliseringen av Europeiska gemenskapernas institutioners säten och av vissa av Europeiska gemenskapernas organ och avdelningar, med stöd av artikel 216 i EEG‑fördraget, artikel 77 i EKSG-fördraget och artikel 189 i Euratomfördraget (EGT C 341, s. 1) (nedan kallat Edinburghbeslutet).

3        I samband med den regeringskonferens som ledde till antagandet av Amsterdamfördraget beslutades det att ta med Edinburghbeslutet såsom protokoll nr 12 som bilaga till EU-, EG‑, EKSG- respektive Euratomfördraget.

4        För närvarande föreskrivs följande i den enda artikeln punkt a – vars lydelse är identisk med artikel 1 a i Edinburghbeslutet – i protokoll nr 6, som bifogats EU- och EUF-fördragen, och i protokoll nr 3, som bifogats Euratomfördraget, om lokalisering av säten för Europeiska unionens institutioner och vissa av dess organ, byråer och enheter (nedan kallade protokollen om institutionernas säten):

”Europaparlamentet ska ha sitt säte i Strasbourg där de tolv månatliga plenarsammanträdena, inklusive budgetsammanträdet, ska hållas. Extra plenarsammanträden ska hållas i Bryssel. Europaparlamentets utskott ska sammanträda i Bryssel. Europaparlamentets generalsekretariat och dess enheter ska vara kvar i Luxemburg.”

 Bakgrund

5        Talmanskonferensen antog den 3 mars 2011 två förslag till parlamentets sammanträdeskalender, det ena för år 2012 och det andra för år 2013. För oktober 2012 föreskrevs i förslaget att parlamentet skulle hålla två perioder med plenarsammanträden (nedan kallade sammanträdesperioder) ‑ den första den 1–4 oktober och den andra den 22–25 oktober. För oktober 2013 föreskrevs i förslaget likaså att parlamentet skulle hålla två sammanträdesperioder ‑ den första den 30 september–3 oktober och den andra den 21–24 oktober 2013.

6        Den 7 mars 2011 ingav ledamoten av Europaparlamentet Ashley Fox två ändringsförslag till det förslag till kalender som talmanskonferensen hade lagt fram.

7        I den första ändringen avseende år 2012 föreslogs följande:

”Sammanträdeskalendern för år 2012 ska ändras enligt följande:

–        Sammanträdesperioden i vecka 40 ska dras in (1–4 oktober).

–        Sammanträdesperioden i oktober II (22 oktober – 25 oktober) ska delas upp i två olika sammanträdesperioder:

–        Den första sammanträdesperioden: 22 och 23 oktober.

–        Den andra sammanträdesperioden: 25 och 26 oktober.”

8        Det andra ändringsförslaget, avseende år 2013, hade följande lydelse:

”Sammanträdeskalendern för år 2013 ska ändras enligt följande:

–        Sammanträdesperioden i vecka 40 ska dras in (30 september – 3 oktober).

–        Sammanträdesperioden i oktober II (21 oktober – 24 oktober) ska delas upp i två olika sammanträdesperioder:

–        Den första sammanträdesperioden: 21 och 22 oktober;

–        Den andra sammanträdesperioden: 24 och 25 oktober.”

9        Det första ändringsförslaget avseende sammanträdesperioderna år 2012 antogs med 357 röster för, 255 röster mot och 41 nedlagda röster.

10      I den ändrade sammanträdeskalendern för år 2012 föreskrivs således att de två sammanträdesperioderna i oktober ska hållas under samma vecka, nämligen den 22 och den 23 oktober samt den 25 och den 26 oktober.

11      Det andra ändringsförslaget avseende sammanträdesperioderna år 2013 antogs med 356 röster för, 253 röster mot och 35 nedlagda röster.

12      I den ändrade sammanträdeskalendern för år 2013 föreskrivs således att de två sammanträdesperioderna i oktober ska hållas under samma vecka, nämligen den 21 och den 22 oktober samt den 24 och den 25 oktober.

13      Republiken Frankrike anser att de beslut som antogs till följd av ändringarna under parlamentets sammanträde den 9 mars 2011 strider mot protokollen om institutionernas säten och har därför väckt förevarande talan.

 Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

14      Genom beslut av domstolens ordförande den 21 september 2011 tilläts Storhertigdömet Luxemburg att intervenera i mål C‑237/11 och i mål C‑238/11, till stöd för Republiken Frankrikes yrkanden.

15      Genom beslut av domstolens ordförande den 9 januari 2012 förenades målen C‑237/11 och C‑238/11 vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

16      Den franska regeringen har yrkat att domstolen ska

–        ogiltigförklara de angripna besluten, och

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

17      Parlamentet har yrkat att domstolen ska

–        avvisa talan i båda målen,

–        i andra hand ogilla talan i båda målen såsom ogrundade, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

18      Storhertigdömet Luxemburg har yrkat att domstolen ska

–        ogiltigförklara de angripna besluten, och

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

 Prövning av talan

 Upptagande till sakprövning

19      Parlamentet har ifrågasatt om talan kan upptas till sakprövning med motiveringen att omröstningen för att anta kalendern utgör en rättsakt avseende institutionens interna organisation mot vilken talan inte kan väckas enligt artikel 263 FEUF.

20      Det räcker härvid att konstatera att enligt fast rättspraxis är frågan huruvida de angripna besluten uteslutande gäller organisationen av parlamentets interna arbete eller huruvida dessa beslut får rättsverkningar gentemot tredje man oskiljaktig från prövningen av deras innehåll och följaktligen från prövningen i sak. Talan ska således upptas till sakprövning i båda målen (dom av den 10 februari 1983 i mål 230/81, Luxemburg mot parlamentet, REG 1983, s. 255, punkt 30, svensk specialutgåva, volym 7, s. 17, av den 22 september 1988 i de förenade målen 358/85 och 51/86, Frankrike mot parlamentet, REG 1988, s. 4821, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 9, s. 607, samt av den 28 november 1991 i de förenade målen C‑213/88 och C‑39/89, Luxemburg mot parlament, REG 1991, s. I‑5643, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 11, s. 473).

 Prövning i sak

 Parternas argument

21      Republiken Frankrike har åberopat en enda grund för ogiltigförklaring, nämligen att de angripna besluten innebär ett åsidosättande av protokollen om institutionernas säten och följaktligen av domen av den 1 oktober 1997 i mål C‑345/95, Frankrike mot parlamentet (REG 1997, s. I‑5215). Genom besluten drar parlamentet in en av de tolv månatliga sammanträdesperioderna som varje år ska hållas i Strasbourg (Frankrike).

22      Enligt Republiken Frankrike är parlamentet för det första bundet av sin egen praxis avseende sammanträdesperiodernas längd, vilken har stadfästs i protokollen om institutionernas säten. Genom att besluta att två av de tolv månatliga sammanträdesperioderna ska minskas från 4 till 2 dagar och att de ska äga rum under samma vecka i oktober berövar parlamentet protokollen en del av sitt innehåll.

23      Republiken Frankrike har för det andra anfört att de sammanträdesperioder som fastställs för oktober månad innebär ett avbrott i den ”regelbundenhet” med vilken de tolv sammanträdesperioderna ska äga rum enligt punkt 29 i domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet.

24      För det tredje har Republiken Frankrike påpekat att domstolen i nämnda dom slog fast att ytterligare sammanträdesperioder således endast kan förläggas till en annan verksamhetsort om parlamentet håller sina tolv ordinarie sammanträdesperioder i Strasbourg.

25      Republiken Frankrike anser slutligen att parlamentet inte kan åberopa argument avseende organisationen av institutionens interna arbete för att motivera de angripna besluten.

26      Parlamentet har för det första genmält att de månatliga sammanträdesperiodernas längd inte är fastställd i protokollen om institutionernas säten.

27      Tvärtom följer det av punkterna 15 och 16 i domen av den 10 juli 1986 i mål 149/85, Wybot (REG 1986, s. 2391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 703), att fastställandet av sessionernas längd omfattas av den befogenhet parlamentet har att organisera sitt interna arbete. Den domen avser förvisso den årliga sessionens längd, men det finns inga skäl som föranleder en annan slutsats vad gäller fastställandet av de månatliga sammanträdesperiodernas längd. Eftersom längden på en sammanträdesperiod inte är uttryckligen fastställd står det parlamentet fritt att med stöd av artikel 232 FEUF bestämma längden på sammanträdesperioderna.

28      Parlamentet anser vidare att artikel 341 FEUF ska tolkas restriktivt. I nämnda artikel föreskrivs att ”[s]äte för unionens institutioner ska fastställas av medlemsstaternas regeringar i samförstånd”.

29      Domstolen har enligt parlamentet följaktligen slagit fast i punkt 32 i sin dom av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet att medlemsstaterna inte åsidosatt parlamentets befogenhet att organisera sitt interna arbete genom att uppställa vissa krav vad gäller organisationen av institutionens arbete. Sådana krav är nämligen förbundna med fastställandet av sätet samtidigt som parlamentets olika verksamhetsorter behålls.

30      Bestämmande av längden på de månatliga sammanträdesperioderna är emellertid inte nödvändigt för att fastställa institutionens säte och omfattas därför av parlamentets exklusiva befogenhet. Under dessa omständigheter ankommer det inte på medlemsstaternas regeringar att fastställa sammanträdesperiodernas längd i protokollen om institutionernas säten, utan det står parlamentet fritt att fastställa deras längd med stöd av artikel 232 FEUF.

31      Slutligen har parlamentet anfört att protokollen om institutionernas säten ska tolkas så, att institutionens befogenhet att organisera sitt interna arbete ges en ändamålsenlig verkan.

32      Parlamentet har i detta avseende för det första åberopat att dess tidigare praxis avseende sammanträdesperiodernas längd inte är bindande för institutionen i framtiden. Mot bakgrund av de grundläggande förändringar som skett av parlamentets befogenheter, sammansättning och verksamhet sedan år 1992, kan det nämligen inte krävas att denna institution ska vidmakthålla sin praxis från tiden före Edinburghbeslutet. Parlamentet har i detta sammanhang erinrat om att antalet ytterligare sammanträdesperioder som hålls i Bryssel stadigt har blivit betydligt färre. Under åren 1999–2004 varierade antalet ytterligare sammanträdesperioder förvisso mellan sex och åtta. Under åren 2004–2009 minskade de dock till sex, åren 2010 och 2011 till fem och åren 2012 och 2013 till fyra. Minskningen av antalet ytterligare sammanträdesperioder speglar, i likhet med de angripna besluten, förändringar i parlamentets verksamhet. Parlamentets utskottssammanträden har successivt blivit fler, eftersom institutionens arbete numera i allt större utsträckning sker i utskotten och inte vid plenarsammanträdena.

33      Genom de angripna besluten försöker parlamentet för det andra att minska den inverkan på parlamentets verksamhet som är följden av att institutionens säte är förlagt till aktuell ort. Den ändamålsenliga verkan av dess befogenhet att organisera sitt interna arbete innebär att parlamentet måste kunna begränsa olägenheterna av att ha flera verksamhetssorter. Det ankommer därför på parlamentet att minimera de olägenheter – såväl i ekonomiskt hänseende som i transport- och miljöhänseende – som följer av denna situation och därför hålla två sammanträdesperioder under en och samma vecka. Parlamentet har angett att kostnaden för att ha flera verksamhetsorter uppgår till 160 miljoner euro. Att hålla två sammanträdesperioder i Bryssel i stället för i Strasbourg under september 2008 gjorde det möjligt att spara ungefär 2,5 miljoner euro.

34      Parlamentet har för det tredje påpekat att de angripna besluten endast avser två av tolv sammanträdesperioder under de två aktuella åren. Eftersom det inte hålls någon sammanträdesperiod i augusti månad, måste dessutom två perioder, under alla omständigheter, äga rum i oktober. Parlamentet har, vad gäller det budgetsammanträde som ska äga rum under samma månad, preciserat att även om det inte är varken onödigt eller saknar ändamål att befogenheten i budgetfrågor utövas vid ett plenarsammanträde, ska det trots detta beaktas att budgetförfarandet endast tar några timmar av en sammanträdesperiod i anspråk. Slutligen har parlamentet betonat att Republiken Frankrikes oro för att längden på de månatliga sammanträdesperioderna generellt ska kortas ned är rent hypotetisk.

35      I sina interventionsinlagor har Storhertigdömet Luxemburg i synnerhet hävdat att parlamentet, då det antog de angripna besluten, för det första inte utövade sin befogenhet att organisera sitt interna arbete i syfte att få institutionens verksamhet att fungera bättre, utan egentligen själv försöker fastställa sitt säte. Storhertigdömet Luxemburg har för det andra erinrat om skillnaden mellan de månatliga sammanträdesperioder som hålls i Strasbourg och de ytterligare sammanträdesperioder som parlamentet har rätt att hålla i Bryssel. Dessa olika sammanträdesperioder – som även skiljer sig åt vad gäller längden, eftersom de som hålls i Bryssel måste vara kortare – är inte sinsemellan utbytbara. Enligt Storhertigdömet Luxemburg ska de två sammanträdesperioder som är planerade för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 ses som en enda månatlig sammanträdesperiod. Under dessa omständigheter minskas antalet månatliga sammanträdesperioder som hålls i Strasbourg till elva, vilket strider mot protokollen om institutionernas säten.

 Domstolens bedömning

36      Domstolen erinrar inledningsvis om de slutsatser som kan dras av domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet. Den domen gäller förvisso tolkningen av Edinburghbeslutet, men detta beslut återges oförändrat i protokollen om institutionernas säten. Parterna är inte bara eniga om att den domen är relevant även i förevarande mål, utan har också hänvisat till den till stöd för sina olika ståndpunkter.

37      Den domen grundar sig på överväganden om sambandet mellan medlemsstaternas befogenhet att fastställa parlamentets säte och parlamentets befogenhet att organisera sitt interna arbete.

38      När det gäller medlemsstaternas befogenhet att fastställa parlamentets säte har domstolen slagit fast att – med hänsyn till att parlamentet har flera verksamhetsorter – utövandet av denna befogenhet inte bara innebar en skyldighet att fastställa parlamentets säte, utan även en befogenhet att precisera innebörden av detta begrepp genom att ange vilken verksamhet som ska äga rum vid sätet (se domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet, punkt 24).

39      Således har medlemsstaterna velat ange att parlamentets säte, vilket har fastställts vara Strasbourg, utgör den plats där institutionen i första hand håller sina ordinarie plenarsammanträden, och de har i detta syfte med bindande verkan preciserat det antal sammanträdesperioder som ska förläggas dit. Vidare har medlemsstaterna preciserat att utövandet av parlamentets befogenhet i budgetfrågor vid plenarsammanträde ska ske under en av de ordinarie sammanträdesperioder som äger rum vid institutionens säte (se domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet, punkterna 25 och 28).

40      Mot bakgrund av dessa överväganden har domstolen dragit slutsatsen att Edinburghbeslutet ska tolkas så, att det definierar parlamentets säte som den plats där denna institutions tolv ordinarie sammanträdesperioder regelbundet ska äga rum, inbegripet de tillfällen då parlamentet ska utöva sin befogenhet i budgetfrågor enligt fördraget. Ytterligare sammanträdesperioder kan således endast förläggas till en annan verksamhetsort om parlamentet håller sina tolv ordinarie sammanträdesperioder i Strasbourg, där institutionen har sitt säte (se domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet, punkt 29).

41      Domstolen har vidare slagit fast att medlemsstaterna, genom att på detta sätt definiera parlamentets säte, inte har trätt parlamentets befogenhet att organisera sitt interna arbete förnär. Även om parlamentet med stöd av sin befogenhet att organisera sitt interna arbete har rätt att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att institutionens verksamhet och förfaranden fungerar väl, så ska dessa beslut respektera medlemsstaternas befogenhet att fastställa institutionernas säte (dom av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet, punkterna 30 och 31).

42      Medlemsstaterna är å sin sida, när de utövar sin befogenhet att fastställa institutionernas säte, skyldiga att respektera parlamentets befogenhet att organisera sitt inre arbete och att se till att ett sådant beslut inte innebär hinder för institutionens verksamhet. Domstolen har i detta avseende påpekat att de krav som ställs på parlamentet enligt Edinburghbeslutet är förbundna med fastställandet av institutionens säte, samtidigt som parlamentets olika verksamhetsorter behålls. Kraven står inte heller i strid med den praxis som parlamentet i allmänhet har följt (se domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

43      Mot bakgrund av dessa överväganden ska domstolen pröva om parlamentet, såsom Republiken Frankrike har påstått, har åsidosatt protokollen om institutionernas säten genom att för åren 2012 och 2013 besluta om att hålla två sammanträdesperioder om två dagar vardera under samma vecka i oktober, utöver de tio månatliga sammanträdesperioder som ska hållas varje månad med undantag för augusti och oktober.

44      Det är utrett att parlamentet genom de angripna besluten och till följd av ändringar som föreslagits av ledamoten av Europaparlamentet Ashley Fox, har frångått talmanskonferensens förslag avseende sammanträdesperioderna för oktober 2012 och 2013.

45      I talmanskonferensens förslag föreskrevs att sammanträdesperioder skulle hållas i Strasbourg varje månad, med undantag för augusti för vilken månad det inte föreskrevs något sammanträde, och för oktober för vilken månad det föreskrevs att det skulle hållas två sammanträdesperioder. År 2012 skulle nämnda perioder således hållas 1–4 oktober samt 22–25 oktober, och vad gäller år 2013, den 30 september–3 oktober samt den 21–24 oktober.

46      Förslagen till sammanträdeskalender var i överensstämmelse med institutionens praxis, såväl vad gäller att någon sammanträdesperiod inte hålls i augusti – vilket innebär att denna period måste äga rum en annan månad under året och läggas till den period som är planerad den aktuella månaden – som vad gäller längden på de månatliga sammanträdesperioderna. Båda parterna har vid förhandlingen anfört att nämnda perioder i enlighet med parlamentets sedvanliga praxis löper från måndag kl. 17 till torsdag kl. 17.

47      Det framgår av de angripna besluten att de månatliga sammanträdesperioderna för år 2012 som i förväg hade fastställts till den 1–4 oktober respektive den 22‑25 oktober har ersatts av två sammanträdesperioder som äger rum under en och samma vecka, nämligen 22 och 23 oktober samt 25 och 26 oktober. På samma sätt har de månatliga sammanträdesperioderna som för år 2013 fastställts till den 30 september–3 oktober samt den 21–24 oktober ersatts med två sammanträdesperioder som äger rum under en och samma vecka, nämligen den 21 och den 22 oktober respektive den 24 och den 25 oktober.

48      Domstolen konstaterar att de sammanträdesperioder som föreskrivs i de angripna besluten för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 inte uppfyller kraven i protokollen om institutionernas säten.

49      Domstolen kommer först att pröva de angripna beslutens uppkomst, ordalydelsen i de ändringsförslag som ligger bakom besluten samt parlamentets praxis.

50      En genomläsning av talmanskonferensens förslag, vilka det erinrats om i punkterna 5 och 45 i denna dom, visar att förslaget till sammanträdeskalender för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 klart skiljer sig från vad som föreskrivs i de angripna besluten.

51      Vidare följer det av själva ordalydelsen i de ändringsförslag som ligger bakom de angripna besluten att de syftade till att ”dra in” den första sammanträdesperiod som föreslogs för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 och ”dela upp [den andra perioden] i två olika sammanträdesperioder”.

52      Enligt ordalydelsen i ändringsförslagen skulle således en av de två sammanträdesperioderna för oktober månad under de två aktuella åren – vilken sträckte sig över fyra dagar – dras in medan den andra perioden skulle delas upp i två och därmed ge upphov till två sammanträdesperioder om två dagar vardera.

53      En sådan tolkning av de angripna besluten bekräftas slutligen av parlamentets egen praxis såsom denna följer av föredragningslistan för sammanträdena den 22 och 23 oktober samt den 25 och 26 oktober 2012.

54      Det framgår nämligen av föredragningslistan för dessa sammanträden att det första av dem ägde rum måndagen den 22 oktober kl. 17–23 och tisdagen den 23 oktober kl. 8.30–23, medan det andra sammanträdet ägde rum torsdagen den 25 oktober kl. 9–23 och fredagen den 26 oktober kl. 9–13.30.

55      Längden på de två nya sammanträdesperioder som inrättades för år 2012 motsvarar således inte längden på en hel ordinarie sammanträdesperiod, såsom den fastställts för övriga månader år 2012. Ordinarie sammanträdesperioder börjar vanligtvis på måndagen kl. 17 och avslutas kl. 23 och fortsätter därefter under tisdagen kl. 9–23, onsdagen kl. 9–23 och avslutas på torsdagen kl. 9–17.

56      Det följer av denna jämförelse av kalendrarna för sammanträdesperioderna att de angripna besluten objektivt sett medför en avsevärd minskning av den tid som parlamentet kan ägna åt sina debatter eller överläggningar under oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013. I förhållande till de ordinarie sammanträdesperioderna minskas den effektiva disponibla tiden för sammanträdesperioderna under denna månad med mer än hälften.

57      Det framgår för det andra av punkt 29 i domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet att parlamentets säte är den plats där denna institutions ”tolv ordinarie sammanträdesperioder” regelbundet ska äga rum och att det ska göras skillnad mellan dessa tolv perioder och ”ytterligare sammanträdesperioder” som endast får hållas om parlamentet håller de första sammanträdesperioderna.

58      Åtskillnaden förutsätter att en sammanträdesperiod är likvärdig med övriga ordinarie månatliga sammanträdesperioder som fastställts i enlighet med protokollen om institutionernas säten, framför allt vad gäller sammanträdenas längd, för att den ska omfattas av kategorin ”ordinarie sammanträdesperioder”.

59      Såsom följer av vad domstolen kommit fram till i punkterna 54–56 i denna dom är sammanträdesperioderna för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013, med hänsyn till sin längd, inte likvärdiga med övriga ordinarie månatliga sammanträdesperioder som fastställts i samma beslut.

60      Vad för det tredje gäller parlamentets argument avseende institutionens befogenhet att organisera sitt interna arbete, har parlamentet onekligen en sådan befogenhet. Parlamentet ska emellertid, såsom påpekats i punkt 41 i denna dom, respektera medlemsstaternas befogenhet att fastställa institutionernas säte då det utövar denna befogenhet. Protokollen om institutionernas säten grundar sig nämligen på en ömsesidig respekt för medlemsstaternas respektive parlamentets befogenheter.

61      Domstolen finner emellertid under alla omständigheter att parlamentet vid domstolen inte har åberopat några skäl hänförliga till utövandet av institutionens befogenhet att organisera sitt interna arbete som – trots att parlamentet kontinuerligt fått utökade befogenheter – kan motivera att längden på de två sammanträdesperioderna i oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 minskas i betydande utsträckning i förhållande till de tio övriga månatliga sammanträdesperioderna och i förhållande till parlamentets praxis.

62      Vad avser argumentet att antalet sammanträden i parlamentets utskott har ökat och att parlamentets arbete numera sker i dessa utskott, finner domstolen att en sådan ökning förvisso i stor utsträckning har sin förklaring i parlamentets kontinuerligt utökade befogenheter. Det förklarar däremot inte på vilket sätt det arbete som ska utföras under plenarsammanträdet skulle minska eller skälen till att en sådan ökning av arbetet i utskotten skulle ha återverkningar på just plenarsammanträdena i oktober.

63      Parlamentet har nämligen inte lyckats förklara varför längden på den andra sammanträdesperioden i oktober, såsom den föreskrivs i förslaget från talmanskonferensen, har minskats till endast en och en halv dag för år 2012.

64      Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 69 i sitt förslag till avgörande anförde parlamentets ombud, som tillfrågades om detta under förhandlingen, inte några argument som gör det möjligt att anta att föredragningslistan för den andra sammanträdesperiod som var planerad i oktober skulle vara mindre betungande. Parlamentets ombud gick till och med så långt som att medge att det inte är möjligt för parlamentet, vid omröstningen om dess sammanträdeskalender, att förutse innehållet i föredragningslistorna för de olika sammanträdena.

65      Minskningen av längden på den första sammanträdesperioden till en och en halv dag – vilket motiveras av att budgetsammanträdet hädanefter, i praktiken, kan avslutas på kort tid – går inte att förena med den stora betydelse som budgetsammanträdet har.

66      Budgetsammanträdets betydelse understryks av att detta sammanträde uttryckligen nämns i protokollen om institutionernas säten. Det följer även av punkt 28 i domen av den 1 oktober 1997 i det ovannämnda målet Frankrike mot parlamentet, att medlemsstaterna genom att precisera att budgetsammanträdet hålls i Strasbourg dessutom har velat ange att utövandet av parlamentets befogenhet i budgetfrågor vid plenarsammanträde ska ske under en av de ordinarie sammanträdesperioder som äger rum vid institutionens säte.

67      Det räcker härvid att påpeka att sedan den ovannämnda domen avkunnades har parlamentets befogenhet i budgetfrågor kontinuerligt utvidgats.

68      Parlamentets utövande av sin befogenhet i budgetfrågor vid plenarsammanträde utgör, som parlamentet självt medgett, en väsentlig del av Europeiska unionens demokratiska liv och ska således fullgöras med all den omsorg och noggrannhet och allt det engagemang som ett sådant ansvar kräver. Utövande av denna befogenhet kräver bland annat en offentlig debatt, under ett plenarsammanträde, som gör det möjligt för unionens medborgare att ta del av olika politiska inriktningar som kommer till uttryck och härigenom att bilda sig en politisk uppfattning om unionens verksamhet.

69      Under dessa omständigheter saknas det stöd för parlamentets argument avseende domen i det ovannämnda målet Wybot. Bestämmandet av sammanträdesperioderna för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 kan nämligen inte motiveras av parlamentets rätt att fastställa längden på de månatliga sammanträdesperioderna med stöd av sin befogenhet att organisera det interna arbetet. Det följer av samma konstaterande att talan i båda målen kan upptas till prövning i enlighet med rättspraxis som det hänvisas till i punkt 21 i förevarande dom.

70      Domstolen noterar slutligen att även om det medges att det medför olägenheter och kostnader – som parlamentet har redogjort för i detta mål – att parlamentet har flera verksamhetsorter, ankommer det varken parlamentet eller domstolen, utan i förekommande fall på medlemsstaterna, att åtgärda detta med utövande av sin befogenhet att fastställa institutionernas säten.

71      Med hänsyn till vad som anförts ovan anser domstolen att de två sammanträdesperioder som fastställdes i de angripna besluten för oktober månad år 2012 och oktober månad år 2013 inte kan betraktas som två månatliga plenarsammanträden, i den mening som avses i protokollen om institutionernas säten.

72      De angripna besluten ska därför ogiltigförklaras, eftersom de inte fastställer tolv månatliga plenarsammanträden i Strasbourg för åren 2012 och 2013.

 Rättegångskostnader

73      Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Republiken Frankrike har yrkat att parlamentet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom parlamentet har tappat målet, ska Republiken Frankrikes yrkande bifallas. Med tillämpning av artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska Storhertigdömet Luxemburg, som intervenerat i målet, bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1)      Europaparlamentets två beslut av den 9 mars 2011 om fastställande av parlamentets sammanträdeskalender för åren 2012 och 2013 ogiltigförklaras, eftersom de inte fastställer tolv månatliga plenarsammanträden i Strasbourg för åren 2012 och 2013.

2)      Europaparlamentet ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)      Storhertigdömet Luxemburg ska bära sina rättegångskostnader.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: franska.