Language of document : ECLI:EU:C:2013:338

Mål C‑512/10

Europeiska kommissionen

mot

Republiken Polen

”Fördragsbrott – Transport – Direktiv 91/440/EEG – Utveckling av gemenskapens järnvägar – Direktiv 2001/14/EG – Tilldelning av infrastrukturkapacitet för järnvägar – Artikel 6.2 och 6.3 i direktiv 2001/14 – Bestående ekonomisk obalans – Artiklarna 6.1, 7.3 och 7.4 i direktiv 91/440 – Avsaknad av incitament för infrastrukturförvaltaren – Artiklarna 7.3 och 8.1 i direktiv 2001/14 – Beräkning av avgiften för minimitillträde”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 30 maj 2013

1.        Transport – Järnvägstransport – Direktiv 2001/14 – Tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter – Uttag av avgifter för nyttjande av infrastrukturen – Medlemsstaternas skyldigheter – Bokföringsmässig balans hos infrastrukturförvaltaren – Villkor

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14, artikel 6.1)

2.        Transport – Järnvägstransport – Direktiv 2001/14 – Tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter – Medlemsstaternas skyldigheter – Incitament för infrastrukturförvaltarna att sänka kostnaderna för att tillhandahålla infrastruktur samt nivån på tillträdesavgifter – Föreligger inte – Fördragsbrott

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14, artikel 6.2)

3.        Transport – Järnvägstransport – Direktiv 2001/14 – Tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter – Medlemsstaternas skyldigheter – Beräkning av lägsta möjliga avgifter för tillträde till järnvägsinfrastrukturen  – Avgift som motsvarar den kostnad som uppstår som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs – Föreligger inte – Fördragsbrott

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14, artikel 7.3)

1.        Enligt den skyldighet som stadgas i artikel 6.1 i direktiv 2001/14 om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur, i dess lydelse enligt direktiv 2004/49, ska medlemsstaterna bestämma lämpliga villkor för att under normala verksamhetsförhållanden och över en rimlig tidsperiod säkerställa balans i en infrastrukturförvaltares räkenskaper, så att inkomsterna från infrastrukturavgifter, överskott från annan affärsverksamhet och statlig finansiering åtminstone täcker utgifterna för infrastrukturen. Denna skyldighet ska tolkas så, att den syftar till att säkerställa bokföringsmässig balans i infrastrukturförvaltarens resultaträkning. Att infrastrukturförvaltarens resultaträkning inte är i balans räcker emellertid inte ensamt för att dra slutsatsen att medlemsstaten i fråga inte har fullgjort sina skyldigheter enligt nämnda bestämmelse. För att dra en sådan slutsats måste det också, enligt ordalydelsen i nämnda bestämmelse, fastställas att obalansen i räkenskaperna föreligger ”under normala verksamhetsförhållanden” och ”över en rimlig tidsperiod”.

(se punkterna 26, 34 och 35)

2.        En medlemsstat som inte ha gett infrastrukturförvaltaren incitament att sänka kostnaderna för att tillhandahålla infrastruktur och nivån på tillträdesavgifterna har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i direktiv 2001/14 om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur, i dess lydelse enligt direktiv 2004/49.

Den omständigheten att det i den nationella lagstiftning som antagits för att införliva direktiv 2001/14 med nationell rätt uppställs som mål att kostnaderna och beloppen på avgifterna för att nyttja infrastrukturen ska minskas är härvid otillräcklig då den nationella lagstiftningen inte innehåller någon anvisning om vilka incitament som ska möjliggöra att detta mål uppnås.

(se punkterna 57 och 90, samt punkt 1 i domslutet)

3.        En medlemsstat som har låtit kostnader som inte kan anses ha uppstått som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs ingå i beräkningen av avgiften för minimipaketet och bantillträdestjänsterna har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 7.3 i direktiv 2001/14 om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur, i dess lydelse enligt direktiv 2004/49.

De underhålls- eller driftskostnader som omnämns i denna lagstiftning kan endast delvis anses uppstå som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs, i den mån nämnda kostnader omfattar fasta kostnader för att tillhandahålla en del av järnvägsnätet som uppstår för infrastrukturförvaltaren även om det inte förekommer några tågrörelser. Det är även uppenbart att de finansiella och indirekta kostnaderna för verksamheten inte uppstår som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs. I den mån avskrivningar inte fastställs på grundval av den verkliga förslitning på infrastrukturen som tågtrafiken orsakar utan i enlighet med bokföringsregler kan slutligen inte heller dessa kostnader anses uppstå som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs.

(se punkterna 82–84 och 90 samt punkt 1 i domslutet)