Mål T‑151/07

Kone Oyj m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för installation och underhåll av hissar och rulltrappor – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Manipulering av upphandlingar – Uppdelning av marknader – Fastställande av priser”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Juridisk karaktär

(Kommissionens meddelande 98/C 9/03)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överensstämmelse mellan de belopp som ålagts flera företag

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Skyldighet att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden – Föreligger inte – Stor vikt tillmäts det kriterium som avser överträdelsens art

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Tillämpning av meddelandet om samarbete – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 139/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens befogenhet att genomföra inspektioner – Beslut om att inleda en undersökning – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter då de företag som är föremål för utredning samarbetar – Tvingande verkan för kommissionen

(Rådets förordning nr 139/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Åsidosättande av principen om likabehandling – Villkor – Jämförbara situationer

(Rådets förordning nr 139/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

8.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Underlåtenhet att lämna ut en handling – Följder – Vad gäller det berörda företagets bevisbörda måste en åtskillnad göras mellan handlingar som är till dess nackdel och handlingar som är till dess fördel

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Företagets inställning under det administrativa förfarandet

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 18.1 och 20.3)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Tillämpning av meddelandet om samarbete – Nedsättning på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts inom ramen för samarbete utanför nämnda meddelande

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 2002/C 45/03)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Nedsättning på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt D.2)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Företagets inställning under det administrativa förfarandet – Nedsättningar av de företags böter vilka inte uttryckligen medgett de faktiska omständigheter som åberopats av kommissionen är rättsstridiga

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

1.      Även om riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte kan anses som rättsregler, som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte får avvika utan att ange skäl som är förenliga med principen om likabehandling. Genom att anta sådana förhållningsregler och genom att i samband med reglernas offentliggörande tillkännage att kommissionen hädanefter ska tillämpa dem på de fall som omfattas av reglerna, har institutionen själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen kan således inte frångå dessa regler utan att i förekommande fall riskera att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen på grund av att den har åsidosatt allmänna rättsprinciper, såsom principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar. Den metod som kommissionen har åtagit sig att följa vid fastställandet av bötesbeloppet slås dessutom på ett allmänt och abstrakt sätt fast i 1998 års riktlinjer. Dessa riktlinjer innebär följaktligen att företagens rättssäkerhet säkerställs.

(se punkterna 34–36)

2.      Även om det antas att kommissionen – när den i ett och samma beslut konstaterar att det föreligger flera mycket allvarliga överträdelser – måste iaktta ett visst proportionellt förhållande mellan de allmänna utgångsbeloppen och storleken på de olika marknader som har påverkats, finns det inget som tyder på att ett allmänt utgångsbelopp som fastställts för en kartell i en medlemsstat inte står i proportion till de allmänna utgångsbelopp som fastställts för karteller i andra medlemsstater, då kommissionen fastställer utgångsbeloppen på ett rimligt och konsekvent sätt, utan att för den skull tillämpa en exakt matematisk formel, vilket den i vart fall inte är skyldig att göra.

(se punkterna 54 och 55)

3.      Bedömningen av hur allvarliga överträdelser mot unionens konkurrensrätt är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i målet, det sammanhang i vilket målet ingår och böternas avskräckande verkan. Det har emellertid inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande. I detta avseende utgör storleken på den relevanta marknaden i princip inte en obligatorisk omständighet, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är. För övrigt är kommissionen inte skyldig att avgränsa den relevanta marknaden eller bedöma storleken på denna marknad, när den aktuella överträdelsen har ett konkurrensbegränsande syfte.

Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget föreskriver nämligen inte att bötesbeloppet ska beräknas på grundval av företagens totala omsättning eller deras omsättning på den relevanta marknaden. Riktlinjerna utgör emellertid inte heller något hinder mot att kommissionen tar dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet för att säkerställa att unionsrättens allmänna principer iakttas och då omständigheterna så kräver.

I detta sammanhang gäller att då kommissionen inte har fastställt det allmänna utgångsbeloppet för en överträdelse i en medlemsstat på grundval av storleken på den marknad som påverkats, utan har grundat sitt beslut på överträdelsens art och den relevanta marknadens geografiska omfattning, bygger argumentet att det allmänna utgångsbelopp för böterna som fastställts för kartellen i nämnda medlemsstat bör återspegla den relevanta marknadens påstått begränsade storlek på ett felaktigt antagande, och kommissionens beslut strider inte mot proportionalitetsprincipen.

Detsamma gäller vid underlåtenhet att beakta överträdelsens påverkan på marknaden. Enligt punkt 1 A första stycket i riktlinjerna ska kommissionen, vid bedömningen av överträdelsens allvar, nämligen göra en prövning av den konkreta påverkan på marknaden endast när det framgår att denna påverkan är mätbar. Kommissionen ska vid bedömningen av denna påverkan jämföra med den konkurrenssituation som normalt skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat. När kommissionen emellertid anser att det var omöjligt att mäta de exakta verkningarna av en överträdelse på marknaden, och de berörda företagen inte har bevisat motsatsen, får den grunda sitt beslut på överträdelsens allvar och på dess geografiska omfattning.

Verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande är inte är ett avgörande kriterium vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är. Omständigheter som rör avsikten kan vara viktigare än nämnda verkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som till sin natur är allvarliga, till exempel en uppdelning av marknader. Överträdelsens art tillmäts således stor vikt, i synnerhet när en överträdelse ska kvalificeras som ”mycket allvarlig”. Det följer av beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser i 1998 års riktlinjer att avtal eller samordnade förfaranden som bland annat, såsom i förevarande mål, syftar till att dela upp marknader redan utifrån deras art kan anses vara ”mycket allvarliga”, utan att dessa beteenden behöver ha någon särskild påverkan eller geografisk omfattning. Denna slutsats bekräftas av det faktum att det, emedan påverkan på marknaden och konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden uttryckligen anges i beskrivningen av de överträdelser som ska betraktas som allvarliga, i definitionen av mycket allvarliga överträdelser däremot inte nämns något krav på konkret påverkan på marknaden eller att överträdelsen ska få konsekvenser för ett särskilt geografiskt område. Denna slutsats stöds av att påverkan på marknaden och konsekvenserna för stora områden av den gemensamma marknaden uttryckligen omnämns i beskrivningen av allvarliga överträdelser, medan det i beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser inte omnämns något krav på konkret påverkan på marknaden eller konsekvenser för ett visst geografiskt område.

Överträdelser av unionens konkurrensregler, som konstateras i ett beslut från kommissionen, är i sig av den arten att de hör till de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 EG, när de avser en hemlig samverkan mellan konkurrenter för att dela upp marknaderna eller frysa marknadsandelarna genom att fördela projekten för försäljning och installation av nya hissar och/eller rulltrappor mellan sig, och för att inte konkurrera med varandra i fråga om underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor. Förutom att en sådan konkurrensbegränsande samverkan allvarligt påverkar konkurrensen medför den en isolering av marknaderna, genom att den tvingar parterna att respektera separata marknader, vilka ofta avgränsas genom nationsgränser, vilket motverkar det huvudsakliga syftet med fördraget, nämligen att integrera gemenskapsmarknaden. Överträdelser av detta slag betecknas som särskilt allvarliga eller uppenbara överträdelser, särskilt när det är fråga om en horisontell konkurrensbegränsande samverkan.

(se punkterna 32, 46, 47, 56, 61, 62, 64 och 67–69)

4.      Meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden har till syfte att med iakttagande av överordnade rättsregler ange de kriterier som kommissionen avser att tillämpa när den använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning i samband med att den fastställer böter för överträdelser av unionens konkurrensregler. Härav följer att en självbegränsning av detta utrymme dock inte är oförenlig med det förhållandet att kommissionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning.

Kommissionen har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den ska bedöma huruvida de bevis som har ingetts av ett företag, vilket har uppgett att det vill dra fördel av meddelandet om samarbete, har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i nämnda meddelande.

Kommissionen har även, efter att ha konstaterat att bevismaterialet har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete, ett utrymme för skönsmässig bedömning när den ska fastställa den exakta nivån på den nedsättning av bötesbeloppet som det berörda företaget ska beviljas. I punkt 23 b första stycket i meddelandet om samarbete föreskrivs nämligen intervaller för nedsättningen av bötesbeloppet för de olika kategorier av företag som avses. Med hänsyn till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, är det endast om detta utrymme uppenbart överskrids som det finns anledning till kritik från unionsdomstolen.

För att beviljas immunitet enligt punkt 8 b i meddelandet om samarbete krävs att företaget är det första att inkomma med bevismaterial som enligt kommissionen gör att den kan upptäcka en överträdelse av artikel 81 EG.

Det är nämligen kvaliteten på det samarbete som tillhandahålls av ett företag, såsom Kone, som avgör huruvida det kan beviljas immunitet mot böter enligt denna bestämmelse. Det räcker nämligen inte att Kone lämnade uppgifter och material som gjorde det möjligt att faktiskt beivra överträdelsen. Det krävs visserligen inte att det bevismaterial som inges är tillräckligt för att bevisa överträdelsen som helhet eller in i minsta detalj, men bevismaterialet måste vara av en sådan art, ha en sådan precision och ett tillräckligt bevisvärde för att kommissionen ska kunna konstatera en överträdelse av artikel 81 EG.

I detta avseende gäller att uttalanden upprättade ur minnet av det berörda företagets ledning – beträffande vilka det inte kan uteslutas att de innehåller felaktigheter – eller ensidiga uttalanden inte räcker för att konstatera en överträdelse, om de inte stöds av exakt och samstämmigt skriftligt bevismaterial. Kommissionen måste nämligen i sitt beslut förebringa exakt och samstämmig bevisning till stöd för att överträdelsen har begåtts.

Under dessa förhållanden överskrider inte kommissionen uppenbart sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den vägrar bevilja immunitet mot böter till ett företag som har ingett bevismaterial med ett begränsat bevisvärde, som inte är samtidigt med överträdelsen och till viss del är odaterat. Den omständigheten att företaget har erhållit sådan immunitet för en överträdelse av samma slag som begåtts i andra medlemsstater saknar betydelse i detta avseende då de lämnade upplysningarnas art och precision var olika.

Under dessa förhållanden överskrider inte kommissionen uppenbart sitt utrymme för skönsmässig bedömning i samband med värderingen av ett företags samarbete för att sätta ned det ålagda bötesbeloppet, när den anser att icke samtidiga uppgifter som förnekar en kartells konkurrensbegränsande syfte förnekas och kännetecknas av tvetydighet inte är tillräckligt precisa för att kunna ha ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i meddelandet om samarbete. När ett företag, som i samband med sin ansökan om förmånlig behandling inte har översänt aktuellt bevismaterial till kommissionen, ger kommissionen vissa uppgifter som den tidigare inte har känt till, kan dessa uppgifter endast anses betydligt stärka kommissionens förmåga att fastställa en överträdelse om det berörda företaget visar att det finns ett samband mellan dessa uppgifter och kartellens existens, eftersom företagets bidrag faktiskt ska stärka kommissionens förmåga att bevisa överträdelsen. Varje nedsättning av det bötesbelopp som kommissionen har ålagt ska således avspegla ett företags faktiska bidrag till att kommissionen har kunnat fastställa en överträdelse.

(se punkterna 80, 81, 83, 84, 91, 94, 97–99, 100, 102, 103, 108, 111–113, 117–119, 122–124, 162, 165, 169, 174–176 och 179)

5.      Kommissionen måste i beslut om att inleda en undersökning tydligt ange vilka förmodade omständigheter den avser att undersöka. Det krävs dock inte att ett undersökningsbeslut innehåller en exakt avgränsning av den relevanta marknaden, en exakt rättslig kvalificering av de misstänkta överträdelserna och en angivelse av den tidsperiod under vilken dessa överträdelser ska ha begåtts.

(se punkt 116)

6.      Meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden har gett upphov till berättigade förväntningar som företagen kan förlita sig på när de avslöjar förekomsten av en kartell för kommissionen. Med hänsyn till de berättigade förväntningar som meddelandet har kunnat ge upphov till hos företag som önskar samarbeta med kommissionen, var kommissionen således skyldig att följa meddelandet då den, vid fastställelsen av det bötesbelopp som Kone skulle åläggas, bedömde företagets samarbete med kommissionen. I detta avseende gäller att en näringsidkare i princip inte kan grunda berättigade förväntningar på att immunitet mot böter ska beviljas enbart på kommissionens tystnad.

(se punkterna 127, 130 och 186)

7.      Kommissionen får vid bedömningen av kartelldeltagarnas samarbete inte bortse från principen om likabehandling. Det föreligger inte ett åsidosättande av denna princip när kommissionen beviljar immunitet mot böter till det företag vars upplysningar föranledde de första undersökningarna, men inte beviljar sådan immunitet till ett annat företag, som har lämnat upplysningar efter det att kommissionen genomförde nämnda undersökningar, eftersom de två situationerna inte är jämförbara.

(se punkterna 135, 137, 138 och 140)

8.      Det är en grundläggande unionsrättslig princip att rätten till försvar ska iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktioner, särskilt böter eller viten. Denna princip ska iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär.

Rätten till insyn i akten i konkurrensärenden har särskilt till syfte att göra det möjligt för mottagarna av ett meddelande om invändningar att få kännedom om bevisningen i kommissionens akt för att på ett ändamålsenligt sätt, på grundval av denna bevisning, kunna uttala sig om kommissionens slutsatser i meddelandet om invändningar. Insyn i akten hör således till de processrättsliga skyddsregler som syftar till att skydda rätten till försvar och att särskilt säkerställa det faktiska utövandet av rätten att yttra sig.

Kommissionen är således förpliktad att ge de företag som berörs av ett förfarande enligt artikel 81.1 EG tillgång till alla handlingar, oberoende av om de är till nackdel eller till fördel för företaget, som kommissionen inhämtat under utredningen, med förbehåll för andra företags företagshemligheter, kommissionens interna dokument och annan konfidentiell information.

Enbart en underlåtenhet att lämna ut en handling som är till nackdel för företaget utgör ett åsidosättande av rätten till försvar endast om det berörda företaget kan visa att kommissionen lagt denna handling till grund för sin ståndpunkt att det förekommit en överträdelse och att denna ståndpunkt endast kunde bevisas genom en hänvisning till denna handling.

Vad däremot gäller underlåtenheten att lämna ut en handling som är till företagets fördel, följer det av fast rättspraxis att det berörda företaget endast behöver visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen i fråga kan ha påverkat förfarandet och innehållet i kommissionens beslut på ett sätt som är till nackdel för företaget. Det räcker således att företaget visar att det hade kunnat använda de handlingar som är till företagets fördel till sitt försvar – i den meningen att företaget, om handlingarna hade kunnat åberopas under det administrativa förfarandet, skulle ha kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämde med kommissionens slutsatser i detta skede – och att det därmed på något sätt hade kunnat påverka kommissionens bedömning i ett eventuellt beslut, åtminstone vad avser allvaret och varaktigheten av det beteende som har lagts företaget till last, och därmed även nivån på böterna.

(se punkterna 143–147 och 151)

9.      Vid fastställandet av böterna för en överträdelse av unionens konkurrensregler är det endast befogat att sätta ned ett företags böter till följd av dess samarbete under det administrativa förfarandet, om det berörda företaget har uppträtt på ett sådant sätt att kommissionen lättare har kunnat fastställa överträdelsen och i förekommande fall fått den att upphöra. Det framgår vidare av rättspraxis att ett företag som uttryckligen uppger att det inte bestrider de faktiska omständigheter på vilka kommissionen stöder sina invändningar kan anses bidra till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av unionens konkurrensregler. Härtill kommer att ett företag som uttryckligen uppger att det inte bestrider de faktiska omständigheter på vilka kommissionen stöder sina invändningar kan anses bidra till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av unionens konkurrensregler.

Enligt artiklarna 18.1 och 20.3 i förordning nr 1/2003 är nämligen företagen skyldiga att besvara begäran om upplysningar och att underkasta sig undersökningarna. Om ett företag inte samarbetar under utredningen i större utsträckning än vad som åligger det enligt dessa bestämmelser, är en nedsättning av bötesbeloppet inte motiverad.

Vidare kan det förhållandet att ett företag har uppgett sig vara flexibelt vad gäller begäran om konfidentiell behandling av de upplysningar som det lämnar till kommissionen inte anses underlätta kommissionens uppgift. I det avseendet gäller att en utredning inte hindras av att det framställs en rimlig begäran om konfidentiell behandling, och det ankommer under alla omständigheter på det berörda företaget att begära konfidentiell behandling av de uppgifter som det anser inte ska lämnas ut till tredje man.

Härav följer att ett samarbete som är omgärdat av sådana begränsningar inte kan anses ge upphov till några berättigade förväntningar på en nedsättning av bötesbeloppet.

(se punkterna 204 och 222)

10.    Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Däremot kan inte en person med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör en sådan försäkran.

I samband med fastställandet av böterna för en överträdelse av unionens konkurrensregler kan kommissionens tillkännagivande, i meddelandet om invändningar, av att den avser att bevilja en nedsättning av böterna utanför meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden inte anses utgöra en tydlig försäkran angående omfattningen av eller nivån på den nedsättning som de berörda företagen i förekommande fall skulle beviljas. Ett sådant uttalande kan således under inga omständigheter anses ge upphov till några berättigade förväntningar i det avseendet.

Kommissionens tidigare beslutspraxis kan inte heller anses ha ingett de berörda företagen några berättigade förväntningar vad beträffar nivån på nedsättningen av böterna.

De ekonomiska aktörerna kan inte ha berättigade förväntningar på att rådande förhållande ska bestå när dessa kan ändras av institutionerna inom deras utrymme för skönsmässig bedömning. En effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler förutsätter således att kommissionen när som helst kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.

(se punkterna 206–208, 210 och 212)

11.    För att beviljas en nedsättning av bötesbeloppet på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestrids enligt avsnitt D.2 andra strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, måste företaget uttryckligen informera kommissionen om att det inte avser att bestrida de faktiska omständigheterna efter det att det tagit del av meddelandet om invändningar. Ett allmänt uttalande enligt vilket det berörda företaget inte bestrider att samverkan, i den mån den styrks av de faktiska omständigheterna i kommissionens akt, avsåg en enda och fortlöpande överträdelse kan inte anses underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av unionens konkurrensregler. Detsamma gäller när avsaknaden av bestridande är rent formell och tvetydig och inte har någon positiv inverkan på fastställandet av de faktiska omständigheterna, eftersom det berörda företaget endast beskriver sitt deltagande i rent hypotetiska termer eller genom att förringa åtgärdernas konkurrensbegränsande verkningar.

(se punkterna 227, 230 och 231)

12.    I samband med fastställandet av böterna för en överträdelse av unionens konkurrensregler får kommissionen, vid bedömningen av kartelldeltagarnas samarbete, inte bortse från principen om likabehandling. Principen om likabehandling ska dock tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan.

I detta avseende gäller att ett företag som uttryckligen uppger att det inte bestrider de faktiska omständigheter på vilka kommissionen stöder sina invändningar kan anses bidra till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av unionens konkurrensregler. Kommissionen kan i beslut i vilka den konstaterar en överträdelse av dessa regler betrakta ett sådant beteende som ett medgivande av de faktiska omständigheterna och således som bevis för att de faktiska omständigheterna är riktiga. Således kan böterna sättas ned till följd av ett sådant beteende.

Situationen är dock en annan om ett företag i sitt svar bestrider de huvudsakliga faktiska omständigheterna. Genom ett sådant förhållningssätt under det administrativa förfarandet bidrar företaget inte till att underlätta kommissionens uppgift.

(se punkterna 234 och 235)