Mål C‑278/05
Carol Marilyn Robins m.fl.
mot
Secretary of State for Work and Pensions
(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division)
”Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens — Direktiv 80/987/EEG — Införlivande — Artikel 8 — Kompletterande pensionssystem för ett eller flera företag — Ålderspensionsförmåner — Skydd för förvärvade rättigheter — Skyddets omfattning — Medlemsstats skadeståndsansvar för oriktigt införlivande av ett direktiv — Villkor”
Sammanfattning av domen
1. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987
(Rådets direktiv 80/987, artikel 8)
2. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 80/987
(Rådets direktiv 80/987, artikel 8)
3. Gemenskapsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som har förorsakats enskilda
(Rådets direktiv 80/987, artikel 8)
1. Artikel 8 i direktiv 80/987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens skall tolkas på så sätt att det inte krävs att medlemsstaterna själva säkerställer finansieringen av förvärvade rättigheter till ålderspensionsförmåner, i fall där arbetsgivaren är insolvent och tillgångarna i de kompletterande pensionssystemen för ett eller flera företag inte är tillräckliga. Artikel 8 i samma direktiv skall vidare tolkas på så sätt att det inte krävs att finansieringen av förvärvade rättigheter till ålderspensionsförmåner är fullständig.
Enligt artikel 8 i direktivet åläggs inte medlemsstaterna själva att finansiera rätten till de förmåner vars skydd skall genomföras genom direktivet, eftersom bestämmelsens ordalydelse innehåller ett allmänt stadgande att medlemsstaterna ”skall säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas”. De tillerkänns genom den bestämmelsen ett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande vilka mekanismer som skall användas för att skydda förmånerna. Artikel 8 i direktivet innebär att medlemsstaterna ges ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid bestämmandet av skyddsnivån, eftersom det i den bestämmelsen endast i allmänna ordalag föreskrivs att de skall anta nödvändiga åtgärder för att ”skydda de berörda personernas intressen”, vilket utesluter en skyldighet att fullständigt garantera arbetstagarnas rättigheter.
(se punkterna 35 och 36, 45 och 46 samt punkt 1 i domslutet)
2. Enligt artikel 8 i direktiv 80/987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens åläggs medlemsstaterna att säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarna vad gäller deras rättigheter till ålderspensionsförmåner enligt kompletterande pensionssystem. Den bestämmelsen utgör hinder för ett system för skydd av arbetstagarna som i vissa situationer kan leda till en garanti av förmånerna som är begränsad till hälften av de rättigheter som en arbetstagare kan göra anspråk.
Även om det varken i artikel 8 eller i någon annan bestämmelse i direktivet finns något som gör det möjligt att exakt bestämma den lägsta nivå som krävs för att skydda arbetstagarnas rättigheter till förmåner enligt kompletterande pensionssystem, kan ett sådant system med hänsyn till gemenskapslagstiftarens uttryckliga avsikt med bestämmelsen inte anses motsvara definitionen av begreppet skydda som används i artikel 8 i direktivet.
(se punkterna 56 och 57 och 62 samt punkt 2 i domslutet)
3. För att en medlemsstat skall vara skadeståndsskyldig för skador som har vållats enskilda genom en överträdelse av gemenskapsrätten krävs det att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen av den skyldighet som åvilar medlemsstaten och den skada som de drabbade personerna har lidit. Kravet på att överträdelsen skall vara tillräckligt klar innebär att medlemsstaten uppenbart och allvarligt skall ha överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Bland de omständigheter som det skall tas hänsyn till härvidlag återfinns graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna tillerkänns enligt den regel som överträtts. Utrymmet för skönsmässig bedömning utgör ett viktigt kriterium och är i stor utsträckning beroende av den överträdda regelns grad av klarhet och precision.
Enligt artikel 8 i direktiv 80/987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens åläggs medlemsstaterna att säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarna vad gäller deras rättigheter till ålderspensionsförmåner enligt kompletterande pensionssystem. I den bestämmelsen tillerkänns medlemsstaterna, på grund av den allmänna ordalydelsen, ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid bestämmandet av nivån för skyddet av rättigheterna. För det fall bestämmelsen har införlivats felaktigt, är en medlemsstats skadeståndsansvar således underkastat kravet att det konstaterats att medlemsstaten uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
Vid bedömningen av huruvida detta krav är uppfyllt skall den nationella domstol vid vilken en skadeståndstalan väckts beakta samtliga omständigheter som kännetecknar situationen i fråga. Till dessa omständigheter hör bland annat, vid sidan av graden av klarhet och precision hos den regel som överträtts och omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna tillerkänns enligt samma regel, överträdelsens eller den vållade skadans avsiktliga eller oavsiktliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av en eventuell rättsvillfarelse samt den omständigheten att en av en gemenskapsinstitution intagen ståndpunkt har kunnat bidra till underlåtenheten att införa bestämmelser i enlighet med gemenskapsrätten samt antagandet eller upprätthållandet av bestämmelser eller nationell praxis som strider mot gemenskapsrätten.
(se punkterna 69 och 70, 72–77 och 82 samt punkt 3 i domslutet )