TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)

den 17 februari 2011 (*)

”TV-sändningar – Artikel 3a i direktiv 89/552/EEG – Åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket avseende evenemang av särskild vikt för samhället i medlemsstaten – Fotbolls-VM – Beslut i vilket åtgärderna förklaras vara förenliga med gemenskapsrätten – Motivering – Artiklarna 43 EG, 49 EG och 86 EG – Äganderätt”

I mål T‑68/08,

Fédération internationale de football association (FIFA), Zürich (Schweiz), inledningsvis företrädd av E. Batchelor, solicitor, F. Young, solicitor, A. Barav, avocat, D. Reymond, avocat, och F. Carlin, barrister, därefter av E. Batchelor, A. Barav, D. Reymond och F. Carlin,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Benyon, E. Montaguti och N. Yerrell, därefter av F. Benyon och E. Montaguti, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Flynn, QC, och M. Lester, barrister,

svarande,

med stöd av

Konungariket Belgien, företrätt av C. Pochet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaterna J. Stuyck och A. Joachimowicz,

och av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, inledningsvis företrätt av S. Behzadi-Spencer och V. Jackson, därefter av S. Behzadi-Spencer och L. Seeboruth, samtliga i egenskap av ombud, inledningsvis biträdda av T. de la Mare, barrister, därefter av B. Kennelly, barrister,

intervenienter,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2007/730/EG av den 16 oktober 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket i enlighet med artikel 3a.1 i rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 295, s. 12),

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

sammansatt av ordföranden N.J. Forwood (referent) samt domarna L. Truchot och J. Schwarcz,

justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 februari 2010,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Artikel 43 EG har följande lydelse:

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Detta förbud skall även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag.

Etableringsfriheten skall innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket [EG], på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitlet om kapital.”

2        Artikel 49 första stycket EG har följande lydelse:

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.”

3        Enligt artikel 86.1 EG ska ”[m]edlemsstaterna … beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i detta fördrag, i synnerhet reglerna i artiklarna 12 [EG] samt 81–89 [EG]”.

4        I artikel 3a i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av direktiv 89/552 (EGT L 202, s. 60), föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat får vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten för att säkerställa att programföretag inom dess jurisdiktion inte, med utnyttjande av exklusiva rättigheter, sänder evenemang som av den medlemsstaten anses vara av särskild vikt för samhället på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den medlemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana evenemang genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri TV. I sådana fall skall den berörda medlemsstaten upprätta en förteckning över de evenemang, nationella eller icke-nationella, som den anser vara av särskild vikt för samhället. Detta skall göras på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid. Den berörda medlemsstaten skall härvid också bestämma om dessa evenemang skall vara tillgängliga helt eller delvis via direktsändning eller, när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning.

2. Medlemsstaterna skall omedelbart till kommissionen anmäla alla åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas enligt punkt 1. Inom en period på tre månader efter anmälan skall kommissionen verifiera att sådana åtgärder är förenliga med gemenskapsrätten och meddela dem till de andra medlemsstaterna. Den skall inhämta yttrande från den kommitté som inrättas i enlighet med artikel 23a. Den skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skyndsamt offentliggöra de åtgärder som har vidtagits samt minst en gång om året den konsoliderade förteckningen över de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna.

3. Medlemsstaterna skall – med lämpliga medel och inom ramen för sin lagstiftning – säkerställa att programföretag inom deras jurisdiktion inte utövar de exklusiva rättigheter som förvärvats av dessa programföretag efter den dag då detta direktiv offentliggörs på sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i en annan medlemsstat utestängs från möjligheten att följa evenemang på det sätt som den andra medlemsstaten bestämt i enlighet med föregående punkter helt eller delvis via direktsändning eller när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning i fri TV så som den andra medlemsstaten har bestämt i enlighet med punkt 1.”

5        Skälen 18–22 i direktiv 97/36 har följande lydelse:

” 18. Det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, t.ex. de olympiska spelen och världs- och europamästerskapen i fotboll. För detta ändamål behåller medlemsstaterna rätten att vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten och som syftar till att reglera hur programföretag inom deras jurisdiktion utövar sina exklusiva rättigheter att sända sådana evenemang.

19.      Det är nödvändigt att arrangemang skapas inom en gemenskapsram för att undvika att det uppstår osäkerhet på det rättsliga området och marknadsstörningar och för att samordna fri rörlighet för televisionstjänster med behovet att förhindra eventuellt kringgående av sådana nationella åtgärder som syftar till att skydda ett legitimt allmänt intresse.

20.      Det är särskilt lämpligt att i detta direktiv fastställa bestämmelser om utövande av sådana exklusiva rättigheter som programföretagen kan ha förvärvat att sända evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället i en annan medlemsstat än den som har jurisdiktion över programföretagen. …

21.      Evenemang av särskild vikt för samhället bör i detta direktiv uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.

22.      I detta direktiv avses med ’fri TV’ sändning på en kanal, antingen allmän eller kommersiell, av program som är tillgängliga för allmänheten utan extra betalning utöver de finansieringskällor för sändningar som förekommer allmänt i varje medlemsstat (såsom licensavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett kabelnät).”

 Bakgrunden till målet och det angripna beslutet

6        Sökanden, Fédération internationale de football association (FIFA), är en sammanslutning av 208 nationella fotbollsförbund och utgör fotbollens världsorganisation. Dess syften är bland annat främja fotbollen rent allmänt och att anordna internationella mästerskap. Dess främsta inkomstskälla består av ersättningar för rätten att göra TV‑sändningar från slutspelet i världsmästerskapet i fotboll (nedan kallat fotbolls-VM), som FIFA anordnar.

7        Genom beslut av den 25 juni 1998 upprättade ministern för kultur, media och idrott i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallad ministern) en förteckning enligt avsnitt IV i Broadcasting Act 1996 (1996 års radio- och TV-lag). Denna förteckning innehöll de evenemang som ansågs vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, däribland fotbolls-VM.

8        Denna förteckning upprättades efter samråd med 42 olika organ på initiativ av ministern i juli 1997. Samrådet avsåg utifrån vilka kriterier man skulle bedöma vikten av olika evenemang för Förenade kungariket. Detta förfarande ledde fram till att en förteckning med kriterier upprättades i november 1997, i ett dokument från ministeriet för kultur, media och idrott. Dessa kriterier tillämpades av ministern vid upprättandet av förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Enligt dokumentet kan ett evenemang tas upp i förteckningen bland annat när det är av särskilt allmänt intresse i medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten. Ett evenemang kan kvalificeras på detta sätt enligt dokumentet, om det är fråga om ett utomordentligt viktigt nationellt eller internationellt sportevenemang eller där landslaget eller idrottsmän från Förenade kungariket deltar. Bland de evenemang som uppfyller dessa kriterier är det särskilt de som har stor TV-publik eller de som av tradition sänts direkt i fri TV som har störst chanser att tas upp i förteckningen. Vid sin bedömning tar ministern även andra faktorer i beaktande när det gäller konsekvenserna för den aktuella idrotten, såsom lämpligheten att sända ett helt evenemang direkt, påverkan för intäkterna inom den aktuella idrotten, konsekvenserna för TV-marknaden samt förekomsten av omständigheter som garanterar tillgång till evenemanget via TV- eller radiosändning i efterhand.

9        Enligt artikel 97 i Broadcasting Act 1996 inledde ministern därefter ett samrådsförfarande rörande vilka särskilda evenemang som skulle tas med i förteckningen. Inom ramen för detta samråd begärde ministern in yttrande från flera företag och aktörer samt från dem som innehade rättigheterna till TV-sändningarna, exempelvis FIFA. Vidare bildade ministern en samrådskommitté med namnet ”Advisory Group on listed events”, som kom in med ett yttrande om vilka evenemang som borde tas med i förteckningen. När det gäller fotbolls-VM föreslog denna kommitté att finalen, de två semifinalerna och de matcher som spelades av landslagen från Förenade kungariket skulle tas med i förteckningen.

10      Enligt artikel 98 i Broadcasting Act 1996, i dess lydelse enligt Television Broadcasting Regulations 2000 (2000 års TV-förordning) delas programföretagen in i två kategorier. Den första kategorin innefattar företag som tillhandahåller tjänster utan kostnad som kan tas emot av minst 95 procent av befolkningen i Förenade kungariket. Den andra kategorin innefattar företag som inte uppfyller dessa villkor.

11      Enligt artikel 101 i Broadcasting Act 1996, i dess lydelse enligt Television Broadcasting Regulations 2000, får ett programföretag som ingår i en av dessa kategorier sända direkt hela eller delar av ett evenemang som finns upptaget i förteckningen endast om en leverantör i den andra kategorin har förvärvat rättigheterna att sända hela eller delar av samma evenemang direkt i samma eller huvudsakligen samma region. Om detta villkor inte uppfylls måste det företag som vill sända direkt hela eller delar av det aktuella evenemanget utverka förhandstillstånd från Office of Communications.

12      Enligt artikel 3 i Code on sports and other listed and designated events (lagen om sportevenemang och andra evenemang som finns upptagna i förteckningen), enligt 2000 års lydelse, delas de evenemang som finns upptagna i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället in i två grupper. Grupp A inkluderar evenemang som inte kan täckas direkt och exklusivt om inte vissa kriterier är uppfyllda. Grupp B inkluderar evenemang som kan sändas direkt och exklusivt endast om bestämmelser antagits som garanterar tidsförskjuten sändning.

13      Enligt artikel 13 i Code on sports and other listed and designated events kan tillstånd från Office of Communications beviljas för evenemang i grupp A, däribland fotbolls-VM, när sändningsrättigheterna har varit föremål för offentlig försäljning under skäliga villkor till samtliga programföretag, utan att något organ i den andra kategorin har anmält intresse av att förvärva dessa rättigheter.

14      Genom skrivelse av den 25 september 1998 gav Förenade kungariket in den evenemangsförteckning som upprättats av ministern till Europeiska gemenskapernas kommission, i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552. Efter skriftväxling mellan Förenade kungariket och kommissionen och efter att en ny anmälan om åtgärder getts in den 5 maj 2000, informerade generaldirektören för kommissionens generaldirektorat ”Utbildning och kultur”, den 28 juli 2000, Förenade kungariket om att kommissionen inte hade några invändningar mot medlemsstatens åtgärder. Därmed skulle dessa åtgärder inom kort offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

15      Genom dom av den 15 december 2005 i mål T‑33/01, Infront WM mot kommissionen (REG 2005, s. II‑5897), ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet i skrivelsen av den 28 juli 2000. Som skäl angav förstainstansrätten att skrivelsen utgjorde ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG som borde ha fattats av kommissionsledamöterna i kollegium (domen i det ovannämnda målet Infront WM mot kommissionen, punkt 178).

16      Med anledning av domen i det ovan i punkt 15 nämnda målet Infront WM mot kommissionen fattade kommissionen beslut 2007/730/EG av den 16 oktober 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket i enlighet med artikel 3a.1 i direktiv 89/552 (EUT L 295, s. 12) (nedan kallat det angripna beslutet).

17      Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

De åtgärder i enlighet med artikel 3a.1 i direktiv 89/552/EEG som Förenade kungariket anmälde till kommissionen den 5 maj 2000 och som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning C 328 av den 18 november 2000 är förenliga med gemenskapsrätten.

Artikel 2

Åtgärderna, såsom de anges i bilagan till det här beslutet, ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552/EEG.”

18      Som motivering för det angripna beslutet angav kommissionen särskilt följande skäl:

”(4)      Förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i anmälan hade upprättats på ett klart och öppet sätt och ett omfattande samrådsförfarande hade inletts i Förenade kungariket.

(5)      Kommissionen anser att de evenemang som förtecknas i anmälan av åtgärderna i Förenade kungariket uppfyller åtminstone två av följande kriterier, vilka anses vara tillförlitliga indikatorer på evenemangs vikt för samhället: i) De är av särskilt allmänt intresse i medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten eller aktiviteten. ii) De har en allmänt erkänd specifik kulturell betydelse för befolkningen i medlemsstaten, framför allt som katalysator för den kulturella identiteten. iii) Landslaget deltar i det aktuella evenemanget i samband med en tävling eller turnering av internationell vikt. iv) Evenemanget har av tradition sänts i fri TV och haft stor TV-publik.

(6)      Flera evenemang som förtecknas i anmälan av de brittiska åtgärderna, bland annat de olympiska sommar- och vinterspelen, finalerna i fotbolls-VM och i fotbolls-EM, ingår i den kategori av evenemang som av tradition ansetts vara av särskild vikt för samhället och som uttryckligen nämns i skäl 18 i direktiv 97/36EEG. Dessa evenemang är av särskilt allmänt intresse i Förenade kungariket i sin helhet, eftersom de är särskilt populära bland allmänheten (oavsett deltagarnas nationalitet), och inte bara bland dem som i normala fall följer sportevenemang.

…

(18)      De förtecknade evenemangen, även de som ska betraktas som ett enda evenemang och inte som en rad enskilda tävlingar, har traditionellt sett sänts på en fri TV-kanal och har haft stor TV-publik. …

(19)      De brittiska åtgärderna framstår som tillräckligt proportionerliga för att kunna motivera ett undantag från den i EG‑fördraget grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, på grundval av dominerande orsaker i allmänhetens intresse att säkerställa tillgång för så många som möjligt till sändningar av evenemang av särskild vikt för samhället.

(20)      De brittiska åtgärderna är förenliga med [EG‑fördragets] konkurrensregler eftersom definitionen av kvalificerade programföretag för sändning av de förtecknade evenemangen bygger på objektiva kriterier som lämnar utrymme för faktisk och möjlig konkurrens i samband med förvärvandet av sändningsrättigheterna för dessa evenemang. Dessutom är antalet evenemang i förteckningen inte så stort att konkurrensen snedvrids i senare led på marknaderna för fri TV och betal-TV.

(21)      Proportionaliteten i de brittiska åtgärderna förstärks av det faktum att ett antal av de förtecknade evenemangen endast kräver tillräcklig sekundär täckning.

…

(24)      Det följer av [domen i målet Infront WM mot kommissionen] att förklaringen att de åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 3a.1 i direktiv 89/552/EEG är förenliga med gemenskapsrätten utgör ett beslut och därför måste antas av kommissionen. Det måste därför genom det här beslutet fastställas att de åtgärder som Förenade kungariket anmält är förenliga med gemenskapsrätten. Åtgärderna, såsom de anges i bilagan till det här beslutet, bör offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552/EEG.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

19      FIFA har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 februari 2008.

20      FIFA yrkade i separat handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 februari 2008, att förstainstansrätten som en åtgärd för processledning skulle anmoda kommissionen att inge ett antal handlingar som enligt FIFA är av yttersta vikt för att organisationen ska kunna utöva sina rättigheter och för rättens prövning.

21      Förstainstansrättens sjunde avdelning beslutade den 26 maj 2008 att för tillfället inte bifalla FIFA:s yrkanden om åtgärder för processledning.

22      Förenade kungariket och Konungariket Belgien ansökte genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 respektive den 16 juni 2008 om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

23      Genom beslut av den 14 augusti 2008 av ordföranden på förstainstansrättens sjunde avdelning bifölls dessa ansökningar. Intervenienterna inkom med sina inlagor och FIFA med sina yttranden beträffande dessa inlagor inom den föreskrivna fristen.

24      Genom beslut av den 15 december 2009, förenades förevarande mål med mål T‑385/07, FIFA mot kommissionen, vad gäller det muntliga förfarandet.

25      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och ställde som en åtgärd för processledning en skriftlig fråga till FIFA och två frågor till kommissionen. Tribunalens frågor besvarades inom den föreskrivna tidsfristen.

26      FIFA har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet delvis eller i sin helhet i den del som det rör fotbolls-VM, och

–        förplikta kommissionen, Konungariket Belgien och Förenade kungariket att ersätta rättegångskostnaderna.

27      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta FIFA att ersätta rättegångskostnaderna.

28      Konungariket Belgien och Förenade kungariket har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

 Rättslig bedömning

1.     Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

29      Konungariket Belgien har hävdat att talan inte kan upptas till sakprövning, med motiveringen att FIFA inte direkt eller personligen berörs av det angripna beslutet och att tribunalen inte är behörig att pröva om nationella åtgärder är lagliga. Dessutom har FIFA inte väckt talan vid nationell domstol mot de åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket, samtidigt som talan vid tribunalen har väckts för sent, vilket innebär att en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan påverka den nationella lagstiftningens giltighet.

30      FIFA anser att man kan väcka talan mot det angripna beslutet och att det dessutom berör FIFA direkt och personligen.

 Tribunalens bedömning

31      Konungariket Belgiens grunder för att talan inte kan upptas till sakprövning rör tvingande rätt, eftersom det påstås att FIFA saknar talerätt, att FIFA inte har respekterat tidsfristen för att väcka talan samt att tribunalen inte är behörig att pröva talan. Tribunalen kommer därför ex officio att pröva dessa invändningar om att talan inte kan upptas till sakprövning, trots att Konungariket Belgien i egenskap av intervenient saknar behörighet att göra sådana invändningar enligt artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga och artikel 116.3 i tribunalens rättegångsregler, eftersom kommissionen inte gjort gällande att talan inte kan upptas till sakprövning (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1125, punkterna 21−23; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑83).

32      Vad avser frågan huruvida FIFA är direkt berörd ska det anmärkas att det framgår av fast rättspraxis att villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG, att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av det angripna beslutet, endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas (se domstolens dom av den 13 mars 2008 i mål C‑125/06 P, kommissionen mot Infront WM, REG 2008, s. I‑1451, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

33      Enligt artikel 101 i Broadcasting Act 1996 (se punkt 11 ovan) får inget programföretag som ingår i en av de kategorier som beskrivs i punkt 10 ovan sända direkt och exklusivt ett evenemang som finns upptaget i Förenade kungarikets förteckning. Det är endast om inget av de organ som ingår i den andra kategorin uttryckt intresse för att förvärva sändningsrättigheterna till detta evenemang och om de andra villkoren i punkt 13 ovan är uppfyllda som Office of Communications får ge tillstånd till det programföretag som fått rättigheterna att sända det aktuella evenemanget direkt och exklusivt.

34      Det följer av denna lagstiftning att överlåtelsen av sändningsrättigheterna till fotbolls-VM (som anordnas av FIFA i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36) till programföretag inom Förenade kungarikets jurisdiktion, på ett sätt som innebär att andra aktörer under Förenade kungarikets jurisdiktion som visat intresse för att köpa dessa rättigheter fråntas möjligheten att sända hela eller delar av detta evenemang i Förenade kungariket, inte kan anses medföra sådana rättsverkningar som normalt blir följden av en sådan exklusivitetsklausul.

35      Även om dessa rättsverkningar bara framgår av Förenade kungarikets lagstiftning men däremot inte av det angripna beslutet, kvarstår ändå faktum att den princip om ömsesidigt erkännande som följer av detta beslut, i enlighet med artikel 3a.3 i direktiv 89/552, medför en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att dessa rättsverkningar upprätthålls. Medlemsstaterna ska särskilt säkerställa att programföretag inom medlemsstaternas jurisdiktion följer villkoren för att i Förenade kungariket sända de evenemang som finns upptagna i respektive medlemsstats förteckning, såsom Förenade kungariket har definierat dem i sina åtgärder som har godkänts och offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Kravet på att uppnå detta resultat påverkar emellertid direkt den rättsliga ställningen för de programföretag som omfattas av jurisdiktionen för någon annan medlemsstat än Förenade kungariket och som önskar förvärva sådana sändningsrättigheter för Förenade kungariket som ursprungligen innehafts av FIFA (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 32 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkterna 62 och 63).

36      Den princip om ömsesidigt erkännande som följer av det angripna beslutet medför således en skyldighet för medlemsstaterna att inte låta rättigheter som de som avses i punkt 34 ovan nyttjas av programföretag som omfattas av deras behörighet, vilket skulle innebära att FIFA:s ursprungliga rättigheter påverkas när sändningsrättigheterna utbjuds till programföretag som inte omfattas av Förenade kungarikets behörighet utan av en annan medlemsstats behörighet.

37      Detta innebär att det angripna beslutet har direkt inverkan på FIFA:s rättsliga ställning, vad avser dess ursprungliga rättigheter, och att beslutet inte lämnar medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning vad avser det eftersträvade målet, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen, oberoende av innehållet i de särskilda mekanismer som de nationella myndigheterna inför för att uppnå detta resultat (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 32 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkterna 60 och 61).

38      FIFA berörs således direkt av det angripna beslutet.

39      Vad avser frågan huruvida FIFA personligen berörs av det angripna beslutet ska det erinras om att andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till kan endast göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra personer, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se domen i det ovan i punkt 32 nämnda målet kommissionen mot Infront WM, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

40      I förevarande fall är det ostridigt att sändningsrättigheterna för fotbolls‑VM, oavsett juridisk art och ursprung, avser ett evenemang, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, i det avseendet att detta evenemang planeras i förväg av en organisation som har rätt att sälja dessa rättigheter, i förevarande fall FIFA. Denna situation kvarstod oförändrad när det angripna beslutet antogs, eftersom FIFA kunde identifieras även då.

41      Dessutom anges FIFA uttryckligen i det angripna beslutet, i och med att bilagan hänvisar till ”[s]lutspelet i Världscupen i fotboll”.

42      FIFA berörs således personligen av det angripna beslutet.

43      Vad avser Konungariket Belgiens argument att tribunalen inte är behörig att pröva om nationella åtgärder är lagenliga inom ramen för artikel 230 EG samt att FIFA inte har invänt mot Förenade kungarikets åtgärder vid nationell domstol, är det tillräckligt att anmärka att FIFA i sin talan bland annat gjort gällande att artikel 1 i det angripna beslutet, enligt vilken åtgärderna i fråga är förenliga med gemenskapsrätten, är rättsstridig.

44      Av det ovanstående följer att den prövning som tribunalen ombeds att göra i förevarande fall avser huruvida detta konstaterande är lagenligt, varvid den omständigheten att Förenade kungarikets åtgärder inte har ifrågasatts vid nationell domstol på intet sätt påverkar frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning, särskilt som denna har väckts inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 230 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 15 nämnda målet Infront WM mot kommissionen, punkt 109).

45      Konungariket Belgiens argument för att talan inte kan upptas till sakprövning ska således avfärdas.

2.     Prövning i sak

46      FIFA har åberopat sex grunder till stöd för sin talan. Som första grund har FIFA gjort gällande att kommissionen motiverade sitt beslut i bristande utsträckning och som andra grund att kommissionen åsidosatte artikel 3a.1 i direktiv 89/552. Den tredje grunden utgörs av att kommissionen inte beaktade FIFA:s äganderätt och den fjärde grunden av att kommissionen åsidosatte fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster. Som femte grund har FIFA gjort gällande att kommissionen åsidosatte fördragets konkurrensregler och som sjätte grund att kommissionen åsidosatte fördragets bestämmelser om etableringsfrihet.

47      Innan tribunalen påbörjar sin undersökning av FIFA:s grunder är det lämpligt att anföra vissa allmänna överväganden som bör beaktas vid bedömningen av huruvida talan kan bifallas med stöd av FIFA:s grunder.

48      För det första innebär artikel 3a.1 i direktiv 89/552 en konkretisering av medlemsstaternas möjlighet att, vad avser radio och TV, på grund av tvingande skäl av allmänintresse inskränka de grundläggande friheter som har införts genom gemenskapsrättens primärrätt.

49      Även om de åtgärder som en medlemsstat vidtar med stöd av artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är tillämpliga utan diskriminering mellan företag med hemvist i den medlemsstaten och företag med hemvist i andra medlemsstater, är det nämligen tillräckligt att dessa åtgärder gynnar vissa företag med hemvist i den förstnämnda medlemsstaten för att dessa åtgärder ska anses innebära en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster, i den mening som avses i artikel 49 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 juni 1997 i mål C‑398/95, SETTG, REG 1997, s. I‑3091, punkt 16, och av den 13 december 2007 i mål C‑250/06, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., REG 2007, s. I‑11135, punkterna 37 och 38). Dessa åtgärder kan på samma sätt innebära en inskränkning i etableringsfriheten genom att bolag med säte i andra medlemsstater försätts i en faktisk eller juridisk situation som är sämre än den som gäller för bolag med säte i den medlemsstat som har vidtagit åtgärderna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 11 maj 1999 i mål C‑255/97, Pfeiffer, REG 1999, s. I‑2835, punkt 19).

50      Sådana begränsningar av de grundläggande friheter som garanteras i fördraget kan dock vara berättigade om de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, förutsatt att de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom i det ovan i punkt 49 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 39 och där angiven rättspraxis).

51      Det ska härvid erinras om att den yttrandefrihet som garanteras genom artikel 10 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), ingår bland de grundläggande rättigheter som garanteras inom gemenskapens rättsordning och att den ingår bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan utgöra grund för sådana inskränkningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 49 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 41 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 10.1 i Europakonventionen omfattar yttrandefriheten även friheten att ta emot information.

52      Såsom framgår av skäl 19 i det angripna beslutet innebär Förenade kungarikets åtgärder i förevarande fall att friheten att tillhandahålla tjänster inskränks. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 97/36 är syftet med de åtgärder som anges i artikel 3a i direktiv 89/552 att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället. Enligt skäl 21 i direktiv 97/36 måste evenemang av särskild vikt för samhället uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.

53      Av detta följer att de åtgärder som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är berättigade för att de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse när det rör sig om evenemang av särskild vikt för samhället. Detta har för övrigt inte bestritts av FIFA.

54      Vidare måste, såsom förklaras i punkt 50 ovan, åtgärderna i fråga vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

55      Vad slutligen angår räckvidden av skäl 18 i direktiv 97/36 ska det för det första anmärkas att artikel 3a i direktiv 89/552, som detta skäl avser, inte innebär en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som medlemsstaterna kan anse vara av särskild vikt för samhället. I motsats till vad som var fallet med den version av denna artikel som framgår av Europaparlamentets beslut rörande den gemensamma ståndpunkt som antagits av rådet inför antagandet av direktiv 97/36 (EGT C 362, 1996, s. 56), och i vilken sommar-OS, vinter-OS, fotbolls-VM och fotbolls‑EM uttryckligen omnämns, innehåller ovannämnda bestämmelse ingen hänvisning till särskilt angivna evenemang som kan upptas i nationella förteckningar.

56      Av detta följer att – såsom påpekats av kommissionen – skäl 18 i direktiv 97/36 inte kan anses innebära att åtgärden att uppta fotbolls-VM i en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället automatiskt är förenlig med gemenskapsrätten. Detta skäl ska än mindre förstås så, att hela fotbolls-VM i samtliga fall med rätta kan upptas i en sådan förteckning, oberoende av hur stort intresse matcherna i detta mästerskap röner i den berörda medlemsstaten.

57      Med beaktande av de överväganden som framgår av punkterna 48−53 ovan innebär detta skäl däremot att när en medlemsstat upptar matcherna i fotbolls-VM i den förteckning som medlemsstaten har valt att upprätta, så behöver den inte i sitt meddelande till kommissionen särskilt motivera varför den anser att dessa matcher är ett evenemang av särskild vikt för samhället.

58      FIFA:s grunder ska bedömas med ovan angivna överväganden i åtanke.

 Den första grunden: Bristande motivering

 Parternas argument

59      FIFA anser att kommissionen inte har angett något skäl i det angripna beslutet till varför samtliga 64 matcher i fotbolls-VM togs upp i den förteckning som upprättats av Förenade kungariket. Visserligen är det så att fotbolls-VM nämns i skäl 18 i direktiv 97/36 som ett exempel på ett evenemang av särskild vikt för samhället, men detta innebär inte att alla matcher i fotbolls-VM automatiskt kan anses vara av sådan särskild vikt eller att allmänheten ska ha obegränsad tillgång till dessa matcher. Det finns inte heller någon omständighet som ger vid handen att skälet hänför sig till alla matcher i fotbolls-VM. FIFA anser att det är helt rimligt att dela upp matcherna i detta mästerskap i avgörande matcher (”prime-matcher”), bestående av semifinalerna, finalen och det egna landslagets, i förevarande fall det från Förenade kungariket, samtliga matcher, vilka kan betraktas som evenemang av särskild vikt för samhället, och att anse att övriga matcher är mindre viktiga (”non-prime”-matcher), vilket också andra medlemsstater har gjort, såsom framgår av deras meddelanden om åtgärder enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552. Kommissionen har själv tagit upp en sådan uppdelning av matcherna i sitt arbetsdokument CC TVSF(97) angående tillämpningen av artikel 3a i direktiv 89/552.

60      Genom att betrakta sin kontroll av medlemsstaternas val av evenemang av särskild vikt såsom endast marginell och i praktiken övertydlig, har kommissionen åsidosatt sin skyldighet att göra en noggrann kontroll av om Förenade kungarikets åtgärder är förenliga med gemenskapsrätten. Detta har föranlett kommissionen att inte motivera det angripna beslutet på lämpligt sätt vad gäller kvalificeringen av samtliga matcher i fotbolls-VM som evenemang av särskild vikt för samhället i landet.

61      FIFA har även betonat att myndigheterna i Förenade kungariket underlät att beakta tittarsiffrorna från 1998 års fotbolls-VM när de fattade beslutet av den 25 juni 1998 (se punkt 7 ovan), eftersom detta mästerskap avslutades den 12 juli 1998, medan kommissionen beaktade dessa sifferuppgifter när den fattade sitt beslut av den 28 juli 2000. Myndigheterna i Förenade kungariket underlät vidare att beakta dessa tittarsiffror innan de ånyo anmälde förteckningen till kommissionen den 5 maj 2000 (se punkt 14 ovan).

62      Mot bakgrund av att samtliga matcher i fotbolls-VM togs upp i förteckningen i beslutet av den 25 juni 1998 (se punkt 7 ovan) – trots förslagen från Advisory Group on listed events (se punkt 9 ovan), från tjänstemännen vid ministeriet för kultur, media och idrott och från generaldirektören för Office of Faire Trading (OFT, Förenade kungarikets konkurrensmyndighet) samt i det ursprungliga förslaget från ministeriet, där man rekommenderade att endast ”prime”-matcher skulle tas upp i förteckningen – borde kommissionen ha motiverat sitt beslut att tillåta att samtliga matcher togs upp i Förenade kungarikets förteckning. Kommissionen borde även ha informerat sig om tittarsiffrorna från 1998, 2002 och 2006 års fotbolls-VM i stället för att i oförändrat skick vidhålla beslutet som togs i juli 2000, det vill säga sju år tidigare. FIFA har i detta avseende gjort gällande att kommissionen själv uppgett sig ha beaktat tittarsiffrorna från 1998 års fotbolls-VM när den fattade sitt beslut den 28 juli 2000, trots att dessa inte var tillgängliga när Förenade kungariket upprättade sin förteckning den 25 juni 1998. Detta bekräftar att det fanns anledning att beakta de senaste uppgifterna då det angripna beslutet fattades. FIFA har dessutom betonat att förstainstansrätten i domen i det ovan i punkt 15 nämnda målet Infront WM mot kommissionen inte beaktade några andra rättsliga grunder än den som avsåg formfel och som låg till grund för rättens beslut att ogiltigförklara beslutet av den 28 juli 2000.

63      FIFA har gjort gällande att skriftväxling har ägt rum mellan kommissionen och myndigheterna i Förenade kungariket mellan augusti 2006 och februari 2007. FIFA har uppgett sig ha inlett administrativa förfaranden såväl på gemenskapsnivå som på nationell nivå för att få tillgång till handlingar, dock utan framgång. FIFA anser att kommissionen i det angripna beslutet borde ha angett alla omständigheter beträffande bedömningen av huruvida Förenade kungarikets åtgärder var förenliga med gemenskapsrätten, särskilt tittarsiffrorna från 1998, 2002 och 2006 års fotbolls-VM, liksom innehållet i denna skriftväxling, eftersom kommissionen beaktade upplysningar däri när den fattade det angripna beslutet.

64      FIFA har slutligen gjort gällande att det angripna beslutet inte får ges en kompletterande motivering under förfarandet. Detta innebär att varje skäl som kommissionen har åberopat vid tribunalen för första gången – såsom det som anges i kommissionens svaromål – inte får beaktas. Detta gäller oavsett bevisvärdet när det gäller sakfrågan.

65      När det gäller bedömningen att samtliga matcher i fotbolls-VM – snarare än endast ”prime”-matcher – är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, anser FIFA således att kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet enligt artikel 253 EG.

66      Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

67      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som adressaterna, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av rättsakten, kan ha av att få förklaringar. Det fordras inte att motiveringen av en rättsakt anger samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte enbart ska bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla bestämmelser som reglerar det aktuella området (domstolens dom av den 30 mars 2000 i mål C‑265/97 P, VBA mot Florimex m.fl., REG 2000, s. I‑2061, punkt 93).

68      FIFA har hävdat att kommissionen inte har motiverat sin slutsats att samtliga matcher i fotbolls-VM ska anses vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, och inte endast ”prime”-matcher. Det ska vidare understrykas att FIFA, i sitt skriftliga svar på en fråga som tribunalen har ställt som en åtgärd för processledning (se punkt 25 ovan), uttryckligen har bekräftat det som indirekt framgår på flera ställen i dess skrivelser, nämligen att FIFA anser att det vore förenligt med gemenskapsrätten att uppta ”prime”-matcherna i fotbolls-VM i den nationella förteckningen, dock under förutsättning att förfarandet som har lett fram till detta beslut har genomförts på ett klart och öppet sätt.

69      Visserligen innehåller skäl 18 i direktiv 97/36 inget ställningstagande vad avser den helt avgörande frågan huruvida samtliga eller endast en del av matcherna i fotbolls-VM får tas upp i en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, men det går inte att utläsa något giltigt stöd för en princip som går ut på att endast ”prime”-matcherna omfattas och att således endast dessa får tas upp i en sådan förteckning.

70      Det är nämligen helt rimligt att se fotbolls-VM som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang där det föreligger en skillnad mellan ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher. Det är exempelvis välkänt att, i fotbolls-VM, resultatet i ”non prime”-matcher kan vara avgörande för hur det går för olika lag, vilket påverkar lagens chanser att delta i ”prime”-matcher, exempelvis matcher som spelas av det berörda landslaget. ”Non prime”-matcherna är exempelvis avgörande för vilken motståndare landslaget kan komma att möta i senare led i mästerskapet. Utgången i ”non prime”-matcher kan till och med vara avgörande för om respektive landslag går vidare till nästa led i mästerskapet.

71      Med hänsyn till dessa särskilda omständigheter som gör att fotbolls-VM kan anses som ett enda evenemang, såsom framgår av skäl 18 i det angripna beslutet, var kommissionen inte skyldig att mer i detalj motivera sin bedömning vad avser ”non prime”-matcher, särskilt som relevant statistik inte visar att dessa systematiskt ses av ett mindre antal TV-tittare (se punkterna 122−129 nedan). Dessa omständigheter gjorde att kommissionen även kunde motivera sitt beslut med hänvisning till att fotbolls-VM är av särskilt allmänt intresse i Förenade kungariket, i den meningen att detta mästerskap är särskilt populärt hos allmänheten och inte bara hos fotbollssupportrar, såsom framgår av skäl 6 i det angripna beslutet.

72      Av detta följer att motiveringen i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet (se punkt 18 ovan) gör det möjligt för FIFA att ta reda på varför kommissionen har ansett att det kunde finnas skäl för att uppta samtliga matcher i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, och för tribunalen att avgöra om denna bedömning är välgrundad, varför det angripna beslutet uppfyller kraven i artikel 253 EG i detta avseende.

73      Tribunalen föranleds inte att göra någon annan bedömning av den anledningen att vissa organ – under förfarandet då man antog förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket – hade föreslagit att endast ”prime”-matcher skulle tas upp i förteckningen. Mot bakgrund av att betydelsen av ”non prime”-matcher motiverar kvalificeringen av hela fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt för samhället, innebär den omständigheten att vissa tjänstemän eller samrådsorgan föreslagit ministern att endast ”prime”-matcher ska tas upp i förteckningen inte att kommissionen är skyldig att förklara varför ministern inte gjorde fel då han intog en annan – men tillika giltig – ståndpunkt.

74      Samma sak gäller argumenten rörande skriftväxlingen mellan kommissionen och myndigheterna i Förenade kungariket, som det angripna beslutet inte hänvisar till. I och med att kommissionen har motiverat det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning, kan kommissionen inte klandras för att inte ha angett ännu fler omständigheter i beslutet. Frågan huruvida det framgår av andra omständigheter att ”non prime”-matcherna inte är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket rör dessutom frågan om det angripna beslutet är lagligt i sak. Denna fråga kommer att prövas inom ramen för den andra grunden (se punkterna 118–129 nedan).

75      När det gäller argumentet att tittarsiffrorna från 1998 års fotbolls-VM inte fanns tillgängliga den 25 juni 1998 då Förenade kungarikets förteckning upprättades (se punkt 7 ovan), medan kommissionen lade dessa siffror till grund för sin bedömning, konstaterar tribunalen att inget hindrar en medlemsstat att till kommissionen ge in omständigheter som hänför sig till en period efter den dag då förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället upprättades. Dessutom finns det inget som hindrar kommissionen att beakta detta. Dylika omständigheter kan dessutom föranleda kommissionen att begära att medlemsstaten ska ändra sina åtgärder så att de blir förenliga med gemenskapsrätten, på grundval av så aktuella uppgifter som möjligt. Denna tolkning stöds av att artikel 3a.2 i direktiv 89/552 anmodar medlemsstaterna att ge in åtgärderna till kommissionen innan de vidtas.

76      Kommissionen var således inte skyldig att i det angripna beslutet ange en särskild motivering till varför den valde att beakta omständigheter som inte fanns tillgängliga då förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket upprättades.

77      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 3a.1 i direktiv 89/552

78      Denna grund består av två delar. I den första delen har det gjorts gällande att Förenade kungarikets åtgärder inte vidtogs i enlighet med ett klart och öppet förfarande. Den andra delen avser att ”non prime”-matcher inte är av särskild vikt för samhället i medlemsstaten.

 Förfarandet som följdes av myndigheterna i Förenade kungariket

–       Parternas argument

79      FIFA har gjort gällande att förfarandet inte varit öppet när samtliga matcher i fotbolls-VM togs upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och, vidare, att själva beslutet i sig var omöjligt att förstå. Ministern följde inte de samstämmiga råd som hade lämnats av tjänstemännen inom ministeriet, av Advisory Group on listed events och av generaldirektören för Office of Fair Trading (OFT, Förenade kungarikets konkurrensmyndighet). Inte heller följdes den ursprungliga inställning som ministeriet hade. Skälen för ministerns beslut i detta avseende har aldrig offentliggjorts. Det kan inte anses vara förenligt med kraven på klarhet och öppenhet att underlåta att offentliggöra varför ministern inte följde dessa oberoende rekommendationer. Myndigheterna i Förenade kungariket har dessutom felaktigt angett i en skrivelse av den 23 september 1999 att tittarsiffrorna från 1998 års fotbolls-VM hade beaktats då beslutet av den 25 juni 1998 (se punkt 61 ovan) fattades. Kommissionen kunde med lätthet ha kommit fram till detta.

80      Dessutom finns det ett betydande räknefel i tittarsiffrorna från 1994 års fotbolls-VM. Under alla omständigheter kunde varken tittarsiffrorna från 1998 eller 1994 års fotbolls-VM motivera att alla matcher i fotbolls-VM togs upp i förteckningen. Den andra anmälan av förteckningen, som gjordes den 5 maj 2000 (se punkt 14 ovan), påverkade inte den ovan beskrivna situationen, eftersom tittarsiffrorna från år 1998 inte hade kontrollerats före den nya anmälan.

81      Skälen till att ta upp samtliga matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket var uppenbarligen inte desamma som dem som myndigheterna gav in till kommissionen. Vidare har de förstnämnda skälen inte offentliggjorts. Mot denna bakgrund var den enda möjligheten för kommissionen att slå fast att det nationella förfarandet inte var förenligt med kraven på klarhet och öppenhet i artikel 3a.1 i direktiv 89/552. Kommissionen gjorde därför fel när den kom fram till att förfarandet varit klart och öppet. Dessa argument rör inte giltigheten av det nationella förfarandet i sig, utan lagenligheten av kommissionens bedömning i denna del.

82      FIFA har slutligen betonat att ministerns inrättande av ett samrådsförfarande rörande urvalskriterierna för evenemang av särskild vikt för samhället inte föranleder någon annan bedömning, eftersom det inte gjorts gällande att dessa kriterier inte är relevanta.

83      Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

84      Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 inte specifikt anges hur det ska gå till när en nationell förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället upprättas. Denna bestämmelse ger medlemsstaterna ett utrymme för eget skön vad avser hur de organiserar ifrågavarande förfaranden vad rör olika led, huruvida de berörda eventuellt ska ges tillfälle att yttra sig och hur administrativa befogenheter ska fördelas, samtidigt som det preciseras att dessa förfaranden i deras helhet måste kännetecknas av klarhet och öppenhet.

85      Inskränkningar i de grundläggande friheter som garanteras av fördraget, vilka görs genom nationella åtgärder som är berättigade för att de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, måste nämligen vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se punkt 50 ovan).

86      Även då nationella lagar – som de som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 – har till syfte att skydda rätten till yttrandefrihet (se punkterna 51–53 ovan), måste de krav som följer av åtgärder som syftar till att genomföra en sådan politik under alla omständigheter vara proportionerliga i förhållande till det mål som eftersträvas, och det sätt på vilket de tillämpas får inte vara diskriminerande i förhållande till medborgare från andra medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 november 1989 i mål C‑379/87, Groener, REG 1989, s. 3967, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 10, s. 259, samt av den 12 juni 2003 i mål C‑112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I‑5659, punkt 82).

87      Det är mot denna bakgrund som medlemsstaternas förfaranden vad gäller förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället måste vara klara och öppna, i den meningen att de måste grundas på objektiva kriterier som i förväg är kända för de berörda personerna, så att medlemsstaterna inte agerar godtyckligt när de använder sig av sitt utrymme för eget skön vad avser sina beslut att ta upp vissa evenemang i sina förteckningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 49 nämnda målet United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., punkt 46). Även om ett evenemang enligt artikel 3a i direktiv 89/552 endast får upptas i förteckningen om det är av särskild vikt för samhället, krävs det nämligen att det dessförinnan upprättas specifika kriterier för hur det ska avgöras huruvida ett evenemang är av sådan vikt, vilket utgör ett grundläggande krav för att de nationella besluten, inom ramen för de nationella myndigheternas utrymme för eget skön på detta område, ska kunna antas på ett klart och öppet sätt (se punkt 112 nedan).

88      Kravet på att förfarandet ska vara klart och öppet innebär även att de relevanta bestämmelserna anger vilket organ som är behörigt att upprätta evenemangsförteckningen liksom under vilka omständigheter som berörda personer kan inkomma med yttrande.

89      Blotta omständigheten att det finns situationer som kan medföra att en nationell myndighets bedömning av om ett visst evenemang är av vikt för samhället inte är riktig, avser däremot varken förfarandets klarhet eller öppenhet. En sådan omständighet rör i stället frågan om denna bedömning är korrekt. Samma sak gäller då dessa omständigheter utgörs av synpunkter från samrådsorgan eller behörig myndighet.

90      I målet har FIFA gjort gällande att förfarandet i Förenade kungariket inte har varit klart och öppet i den del som det beslutades att alla matcher i fotbolls-VM – och inte bara ”prime”-matcher – skulle föras in i förteckningen.

91      Tribunalen finner vidare att FIFA:s argument inte kan påverka kommissionens bedömning avseende frågan om det förfarande som ministern följt var öppet och klart vid upprättandet av förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket (se punkterna 7–9 ovan). Syftet med och verkan av det i artikel 3a i direktiv 89/552 föreskrivna kravet på öppenhet och klarhet är nämligen inte – till skillnad från vad FIFA har gjort gällande – att förmå den behöriga nationella myndigheten att redovisa skälen till varför den inte följt de synpunkter och yttranden som inkommit under samrådsförfarandet.

92      Det finns än större anledning att göra denna bedömning när det gäller fotbolls-VM. Detta slutspel nämns i skäl 18 i direktiv 97/36 och kan skäligen anses som ett unikt evenemang snarare än som en samling individuella evenemang som delas in i ”prime”- och ”non prime”-matcher (se punkt 70 ovan).

93      Följande möjligheter står till buds för den som anser att synpunkter under samrådsförfarandet, eller till och med synpunkter från behörig myndighet, ger vid handen omständigheter som kan innebära att den behöriga myndighetens slutliga beslut blir ogiltigt avseende bedömningen av evenemangets vikt för samhället: för det första kan den personen ifrågasätta bedömningen vid nationell domstol och för det andra kan talan väckas vid tribunalen mot kommissionens eventuella beslut att godkänna bedömningen. Detta har FIFA för övrigt gjort inom ramen för den andra delen av denna grund.

94      Tribunalen gör vidare följande konstateranden beträffande påståendet om de tittarsiffror som myndigheterna i Förenade kungariket lagt till grund för sin bedömning. FIFA har med dessa påståenden bestritt kommissionens bedömning i sak av ministerns inställning till vilken vikt ”non prime”-matcherna har för samhället. Påståendena kan således inte anses röra frågan huruvida det förfarande som myndigheterna i Förenade kungariket har inrättat har varit klart och öppet.

95      När det gäller argumentet att tittarsiffrorna från 1998 års fotbolls-VM inte fanns tillgängliga den 25 juni 1998 då den brittiska förteckningen upprättades (se punkt 7 ovan), medan kommissionen lade dessa siffror till grund för sin bedömning, finner tribunalen att FIFA inte kan vinna framgång med detta påstående. Tribunalen hänvisar därvid till de skäl som redovisats i punkt 75 ovan.

96      FIFA:s argument ger därmed inte vid handen att kommissionen gjorde fel då den fann att det förfarande som inrättats i Förenade kungariket rörande upptagandet av fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället hade genomförts på ett klart och öppet sätt.

97      Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första delen av den andra grunden.

 Vikten av ”non prime”-matcher för samhället i Förenade kungariket

–       Parternas argument

98      FIFA har för det första gjort gällande att ”non prime”-matcher inte röner något större intresse annat än bland fotbollsälskare och för det andra att de traditionellt sett varken har sänts i fri TV eller haft stor TV-publik. ”Non prime”-matcherna uppfyller således inte de två kriterier som kommissionen har uppställt i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet, varför kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig bedömning på denna punkt.

99      Enligt FIFA kan det inte med framgång göras gällande att samtliga matcher i fotbolls-VM utgör evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, det vill säga unika evenemang av intresse för allmänheten, såsom anges i skäl 21 i direktiv 97/36.

100    FIFA har i detta avseende gjort gällande att även om medlemsstaterna fritt får välja vilka evenemang som ska anses vara av särskild vikt för deras samhälle, är kommissionen skyldig att noggrant kontrollera om detta val är lagligt utifrån gemenskapsrätten. Det utrymme för eget skön som medlemsstaterna har på detta område innebär således inte att de får vidta godtyckliga åtgärder, och inte heller är detta utrymme obegränsat. Medlemsstaternas val är varken prioriterade eller avgörande och i än mindre grad ovedersägliga.

101    Undersökningar ger vid handen att de som inte vanligtvis följer fotboll endast i begränsad utsträckning är intresserade av ”non prime”-matcher. FIFA har betonat att det inte riktas någon invändning mot lagstiftarens val att upprätta sådana regler som de i artikel 3a i direktiv 89/552 rörande evenemang av särskild vikt för samhället, utan mot den omfattning som kommissionen gett detta uttryck i det angripna beslutet. FIFA har härvid vidhållit att det är helt rimligt att anse att ”prime”-matcherna är av avgörande vikt för samhället, i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket för övrigt ligger i linje med FIFA:s egen policy på området. Enligt FIFA:s policy bör semifinalerna, finalen, respektive landslags matcher och den första matchen i fotbolls-VM direktsändas i en gratiskanal.

102    Det framgår av en undersökning baserad på uppgifter i databasen hos Broadcast Audience Research Board att antalet tittare som inte definierar sig som fotbollsälskare men som ändå har sett minst 30 minuter i följd på alla ”non prime”-matcher i 2006 års fotbolls-VM endast har uppgått till 2,8 procent av den totala publiken mot 14,7 procent av dem som inte är fotbollsälskare och som tittat minst 30 minuter i följd på alla ”prime”-matcher, varvid 18,5 procent tittat lika länge på finalen, 7,1 procent på semifinalerna och 17 procent på de matcher som spelats av Englands landslag.

103    Vad gäller de uppgifter som Förenade kungariket lämnat till kommissionen har FIFA gjort gällande följande. Uppgifterna från 1998 års fotbolls-VM fanns inte tillgängliga den 25 juni 1998, det vill säga den dag då förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället upprättades (se punkt 7 ovan), medan dokumentet av den 23 september 1999 (se punkt 79 ovan) hänvisar till ett genomsnittligt tal om 8,59 miljoner tittare som tittat på matcherna från detta mästerskap. Oaktat att denna sifferuppgift är för stor (den korrekta siffran är 6,518 miljoner tittare), så ger den inte någon vägledning när det gäller vilken vikt den stora allmänheten i Förenade kungariket fäster vid ”non prime”-matcher. Detta resultat beaktar nämligen även ”prime”-matcher och det görs inte någon skillnad mellan fotbollssupportrar och dem som inte är det, varvid de sistnämnda valt att ändå titta på en match från fotbolls-VM eftersom de anser den vara av särskild vikt för samhället. Resultatet från undersökningen som nämns i punkt 102 ovan ger emellertid vid handen att den stora allmänheten – fotbollssupportrarna exkluderade – inte fäster någon särskild vikt vid ”non prime”-matcherna, vilket innebär att dessa matcher inte är av betydelse för den stora allmänheten. Att dessa slutsatser är riktiga framgår för övrigt av kommissionens beslutspraxis. Kommissionen gjorde således en felaktig bedömning när den kom fram till att ”non prime”-matcherna är av vikt för dem som inte är fotbollssupportrar.

104    Kommissionen gjorde även fel då den kom fram till att samtliga matcher i fotbolls-VM av tradition sänts direkt i fri TV, eftersom 16, 8 respektive 8 matcher i 1994, 1998 respektive 2002 års fotbolls-VM inte sänts direkt, även om matcherna i vissa fall inte spelades samtidigt som en annan match. Dessutom sändes 8 ”non prime”-matcher i 2006 års fotbolls-VM av programföretag i den andra kategorin, såsom den definieras i artikel 98 i Broadcasting Act 1996 (se punkt 10 ovan). Det tillvägagångssätt som tillämpades vid 1994, 1998 och 2002 års fotbolls-VM bestod för övrigt i att man inte sände en match om den spelades samtidigt som en annan.

105    Det framgår för övrigt av tittarsiffrorna från 1994, 1998, 2002 och 2006 års fotbolls-VM, som fanns tillgängliga när det angripna beslutet fattades, att ”non prime”-matcherna lockade en liten del av de tittare som tittade på ”prime”-matcherna. Till skillnad från vad som gjorts gällande av kommissionen är det dessutom så att tittarsiffrorna från ”non prime”-matcherna i 1994 och 1998 års fotbolls-VM inte kan kvalificeras som exceptionellt höga, med tanke på befolkningsstorleken i Förenade kungariket och tittarsiffrorna från ”prime”-matcherna.

106    9 direktsända matcher från 1994 års fotbolls-VM och 23 direktsända matcher från 2002 års fotbolls-VM lockade nämligen mindre än 3 miljoner tittare, 12 direktsända matcher från 1998 års fotbolls-VM lockade mindre än 5 miljoner tittare och 5 ”non prime”-matcher från 2006 års fotbolls-VM lockade mellan 65 000 och 96 000 tittare.

107    De två kriterier som kommissionen lade till grund för sin bedömning att ”non prime”-matcherna i fotbolls-VM är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket – det vill säga att de är av särskilt allmänt intresse i landet och att de alltid sänts i fri TV och lockat många TV-tittare – är således i själva verket inte uppfyllda.

108    Det går dessutom inte att hävda att ”non prime”-matcherna är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket när lagstiftningen i landet inte innehåller något krav på att programföretag måste sända dessa matcher, medan sådana skyldigheter föreskrivs för andra evenemang. FIFA har dessutom – som svar på kommissionens argument att det är omöjligt att på en och samma kanal sända två matcher i fotbolls-VM som spelas samtidigt – anfört att även om de aktuella matcherna verkligen var evenemang av särskild vikt för samhället, skulle ett programföretag kunna sända dem samtidigt på två olika kanaler som drivs av detta programföretag (såsom BBC 1 och BBC 2) eller bevilja en underlicens till ett annat programföretag. När det sedan gäller kommissionens argument att FIFA:s sifferuppgifter varken beaktar vilken dag eller tidpunkt som en match sänds, har FIFA gjort gällande att dessa faktorer inte är av någon större betydelse för tittarsiffrorna och har därvid åberopat flera exempel på matcher från fotbolls-VM mellan åren 1994 och 2006 som stöd för sin åsikt.

109    Med tanke på att ett evenemang som anses vara av särskild vikt för ett samhälle inte nödvändigtvis är det för ett annat samhälle, anser FIFA att kommissionens påstående är felaktigt, nämligen att hänvisningen till fotbolls-VM i skäl 18 i direktiv 97/36 avser samtliga matcher i mästerskapet. Det vore dessutom ologiskt att anse att fotbolls-VM är ett evenemang som inte kan delas upp, med tanke på att det anordnas i flera led och att Förenade kungarikets förteckning behandlar andra evenemang med olika matcher – som exempelvis världscupen i cricket – som evenemang som man kan dela upp. Förutom Förenade kungariket och Konungariket Belgien har alla andra medlemsstater upprättat evenemangsförteckningar på vilka man bara tagit upp vissa matcher som motsvarar ”prime”-matcher i fotbolls-VM. Dessa förteckningar har kommissionen godtagit. Detta innebär att fotbolls-VM inte nödvändigtvis måste anses som ett evenemang som inte går att dela upp.

110    FIFA har även gjort gällande att om tribunalen inte skulle övertygas av dess argument utan i stället anse att artikel 3a.1 i direktivet ska förstås så, att fotbolls-VM i dess helhet ska anses vara ett evenemang av särskild vikt för samhället med hänvisning till vad som anges i skäl 18 i direktiv 97/36, så har FIFA implicit i ansökan och i vart fall i repliken gjort en invändning mot denna bestämmelse enligt artikel 241 EG. FIFA åberopar som stöd för denna invändning samtliga argument som organisationen menar att den har anfört för ståndpunkten att det saknas skäl att anse att fotbolls-VM i dess helhet utgör ett enda evenemang av särskild vikt för samhället.

111    Kommissionen har med stöd av intervenienterna gjort gällande att talan inte kan bifallas såvitt avser denna del av den andra grunden. FIFA får inte framställa en invändning enligt artikel 241 EG mot direktiv 97/36.

–       Tribunalens bedömning

112    Det ska inledningsvis anmärkas att eftersom det i artikel 3a i direktiv 89/552 föreskrivs att medlemsstaterna har rätt att bestämma vilka evenemang som är av särskild vikt för respektive samhälle, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, förfogar medlemsstaterna över ett betydande utrymme för eget skön i detta avseende.

113    För det andra innebär omnämnandet av fotbolls-VM i skäl 18 i direktiv 97/36, trots att artikel 3a i direktiv 89/552 inte medför en harmonisering vad avser de enskilda evenemang som en medlemsstat kan anse vara av särskild vikt för samhället (se punkterna 55 och 56 ovan), att kommissionen inte kan anse att åtgärden att ta upp matcherna i detta mästerskap i en förteckning över evenemang strider mot gemenskapsrätten, med motiveringen att den berörda medlemsstaten inte har meddelat kommissionen exakt vilka skäl som gör att den menar att matcherna ska anses som evenemang av särskild vikt för samhället (se punkt 57 ovan). Kommissionens eventuella slutsats att åtgärden att uppta fotbolls-VM som helhet i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället i en medlemsstat är förenlig med gemenskapsrätten, eftersom detta mästerskap är av sådant slag att det med rätta kan anses som ett unikt evenemang, kan emellertid ifrågasättas på grundval av särskilda omständigheter som visar att ”non prime”-matcherna inte är av så stor vikt för samhället i denna medlemsstat.

114    Såsom framgår av punkterna 55 och 56 ovan ger nämligen varken skäl 18 i direktiv 97/36 eller artikel 3a i direktiv 89/552 någon ledning vad avser frågan huruvida fotbolls-VM som helhet kan upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, utan hänsyn till hur stort intresse matcherna röner i den berörda medlemsstaten, särskilt vad avser ”non prime”-matcherna.

115    Det finns således ingen anledning att diskutera lagligheten av direktiv 97/36 vad avser frågan huruvida det är tillåtet att beteckna fotbolls-VM i dess helhet som ett evenemang av särskild vikt för samhället, i stället för att endast göra det vad avser ”prime”-matcherna i detta mästerskap (se punkt 110 ovan), eftersom denna fråga inte tas upp i skäl 18 i detta direktiv. Det saknas således anledning att uttala sig i frågan huruvida FIFA i detta sammanhang med rätta kunde framställa en invändning med stöd av artikel 241 EG i sin replik eller huruvida en sådan invändning implicit kan anses ha gjorts gällande redan i ansökan.

116    Fotbolls-VM kan för det tredje, såsom har förklarats i punkterna 69 och 70 ovan, med rätta anses som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang som kan uppdelas i ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher, varför ministerns sätt att hantera frågan inte är godtyckligt utan ligger inom dennes utrymme för eget skön.

117    ”Non prime”-matcherna kan vidare även vara av intresse av den enkla anledningen att de ingår i detta mästerskap, på samma sätt som fallet är för andra sporter som normalt är av begränsat intresse men för vilka intresset ökar när de ingår i OS.

118    Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att inte ifrågasätta ståndpunkten att det, vid bedömningen av vilken vikt fotbolls-VM har för samhället i Förenade kungariket, saknas anledning att göra åtskillnad mellan ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher, varvid man i stället har sett detta mästerskap som en helhet och inte som en serie enskilda evenemang (skälen 6 och 18 i det angripna beslutet, se punkt 18 ovan).

119    FIFA:s argument i denna fråga inom ramen för förevarande grund påverkar inte bedömningarna i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet.

120    Den omständigheten att endast 2,8 procent av dem som inte definierar sig som fotbollsälskare har sett minst 30 minuter i följd av alla ”non prime”-matcher i fotbolls-VM år 2006 (se punkt 102 ovan) ger ingen klar ledning, eftersom inte samtliga ”non prime”-matcher måste anses vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket för att fotbolls-VM som helhet med rätta ska kunna upptas i landets förteckning över sådana evenemang. Tvärtom räcker det att den omständighet som beskrivs i punkt 70 ovan berör vissa ”non prime”-matcher och att det, när förteckningen upprättas eller sändningsrättigheterna förvärvas, inte går att avgöra hur många matcher det rör sig om och mellan vilka lag dessa matcher kommer att spelas, för att det ska föreligga grund för att inte göra åtskillnad mellan ”prime”-matcher och ”non prime”-matcher vad avser dessa matchers vikt för samhället. Av detta följer att det kriterium som har använts vid de tittarundersökningar som det hänvisas till har varit överdrivet restriktivt och således illa lämpat, både vad avser fotbolls-VM:s struktur och de kännetecken detta mästerskap måste ha för att i sin helhet kunna anses som ett evenemang av särskild vikt för samhället.

121    Detta konstaterande vederlägger även FIFA:s argument att vissa ”non prime”-matcher i fotbolls-VM åren 1994, 1998 och 2002 inte har direktsänts eller sänts av programföretag i den andra kategorin, såsom den definierats i artikel 98 i Broadcasting Act 1996 (se punkt 10 ovan). Dessutom, och tvärtemot vad FIFA har hävdat, hänvisas i skäl 18 i det angripna beslutet (se punkt 18 ovan) inte till matcher som alltid har direktsänts, utan som alltid har sänts i gratiskanaler, vilket är det fjärde kriterium som anges i skäl 5 i samma beslut.

122    Argumenten rörande tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher i fotbolls‑VM åren 1994, 1998, 2002 och 2006 (se punkt 105 ovan) är inte heller övertygande.

123    Det ska härvid anmärkas att tvärtemot vad FIFA har påstått visar inte tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher jämförda med tittarsiffrorna för ”prime”-matcher att de förstnämnda inte har lockat ett stort antal TV‑tittare. Enligt den statistik som FIFA har åberopat har nämligen ”non prime”-matcherna i genomsnitt lockat 60 procent av de TV-tittare som har tittat på ”prime”-matcherna i fotbolls-VM år 1994, medan motsvarande procentsats är 43, 30 och 33 procent för fotbolls-VM åren 1998, 2002 respektive 2006. Dessa siffror är förvisso lägre än vad som är fallet för ”prime”‑matcher, men det finns inget krav att dessa matcher måste locka lika många TV-tittare som ”prime”-matcherna för att de ska kunna upptas i den nationella förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället. I förevarande fall kan dessa siffror inte anses som ett riktmärke för hur många TV-tittare i Förenade kungariket som normalt skulle ha tittat på motsvarande matcher som inte spelas inom ramen för ett stort internationellt fotbollsmästerskap mellan landslag och där dessutom inte något landslag från Förenade kungariket deltar.

124    Att denna bedömning är riktig framgår av flera uppgifter i ett meddelande från Förenade kungariket till kommissionen daterat den 24 mars 1999, vars innehåll återges i ett dokument med rubriken ”Utkast till svar på kommissionens skrivelse av den 23 december 1998”, som bilagts ansökan. Bilaga E till detta dokument innehåller en analys av tittarsiffrorna från 1998 års fotbolls-VM. Denna analys ger vid handen att ”non prime”-matchen mellan Nederländerna och Jugoslavien, som var avgörande för vilket lag som Englands landslag skulle få möta om England vann mot Argentina, lockade ungefär 10,55 miljoner TV-tittare, varvid denna siffra angavs uppgå till 10,605 miljoner i ett annat dokument med rubriken ”Tittarsiffror för direktsändningar i Förenade kungariket” som bilagts ansökan (nedan kallat analysen av tittarsiffrorna). Samtidigt lockade ”non prime”-matcherna mellan Brasilien och Chile och mellan Nigeria och Danmark 10,63 respektive 10,32 miljoner TV-tittare (siffror som stämmer med dem i analysen av tittarsiffrorna), trots att dessa matcher inte hade något samband med hur det skulle gå för ett landslag från Förenade kungariket. Enligt dessa båda dokument lockade dessutom Kameruns landslag i genomsnitt ungefär 9,18 miljoner TV-tittare för de båda matcher som direktsändes i 1998 års fotbolls-VM mot Österrike respektive mot Italien, medan matcherna mellan Amerikas förenta stater och Iran och mellan Spanien och Bulgarien lockade 7,94 respektive 7,91 miljoner TV-tittare. Enligt dessa dokument lockade slutligen Jamaikas landslag i genomsnitt 7,89 miljoner TV-tittare i två matcher mot Kroatien och Argentina, varvid matchen mellan Jamaika och Kroatien lockade 10,234 miljoner TV-tittare.

125    Enligt meddelandet från myndigheterna i Förenade kungariket lockade finalen i 1998 års Football Association Cup (nationella fotbollscupen) 7,81 miljoner TV-tittare, vilket visar vikten av ”non prime”-matcherna i fotbolls-VM med beaktande av tittarsiffrorna i föregående punkt.

126    Enligt analysen av tittarsiffrorna lockade 16 av ”non prime”-matcherna i 1994 års fotbolls-VM mellan 7,196 och 11,625 miljoner TV-tittare, medan 8 sådana matcher lockade mellan 5,669 och 6,926 miljoner TV-tittare. När det gäller 1998 års fotbolls-VM framgår det av detta dokument att bland ”non prime”-matcherna lockade 21 stycken mellan 7,161 och 10,632 miljoner TV-tittare och 13 stycken mellan 5,254 och 6,761 miljoner TV-tittare. När det gäller 2002 års fotbolls-VM visar analysen av tittarsiffrorna att 24 ”non prime”-matcher lockade mellan 3,073 och 5,317 miljoner TV-tittare. När det gäller 2006 års fotbolls-VM visar analysen av tittarsiffrorna att 11 ”non prime”-matcher lockade mellan 7,058 och 9,645 miljoner TV-tittare, medan 15 sådana matcher lockade mellan 5 och 6,692 miljoner TV-tittare.

127    Mot bakgrund av såväl absoluta tal som i relation till tittarsiffrorna för finalen i 1998 års Football Association Cup, visar procenttalen och tittarsiffrorna att ”non prime”-matcher lockar en exceptionellt stor publik i Förenade kungariket, vilket inte kan ha någon annan förklaring än att de ingår i spelprogrammet under slutspelet i fotbolls-VM. Dessa tittarsiffror stöder således bedömningarna i punkterna 69, 70 och 117 ovan och den ståndpunkt som framgår av skäl 18 i det angripna beslutet, nämligen att matcherna i fotbolls-VM, inklusive ”non prime”-matcher, traditionellt har lockat ett stort antal TV-tittare.

128    Denna analys vederläggs inte av de påstått särskilt låga tittarsiffror som FIFA menar att vissa ”non prime”-matcher har haft (se punkt 106 ovan). Det ska härvid anmärkas att samtliga 9 matcher i 1994 års fotbolls-VM som direktsänts och lockat mindre än 3 miljoner TV-tittare började klockan 00.30 GMT, eftersom mästerskapet spelades i Förenta staterna. Det är vidare tidsskillnaden som är förklaringen till tittarsiffrorna för vissa matcher i 2002 års fotbolls-VM som spelades i Sydkorea och Japan. Av de 23 ”non prime”-matcher som åberopats av FIFA och som lockat färre än 3 miljoner TV-tittare, började 14 stycken mellan klockan 06.15 och 07.15 GMT och 9 stycken mellan klockan 08.25 och 12.15. Att tidsförskjutningen och därmed tidpunkten då matcherna i fråga spelades är orsaken till detta fenomen under mästerskapen åren 1994 och 2002 framgår när man ser till de betydligt högre tittarsiffror som gäller för ”non prime”-matcher som inte har sänts för tidigt på morgonen eller under arbetstid, såsom de matcher som det hänvisas till i punkt 126 ovan. I ett pressmeddelande som har bifogats dupliken i mål T‑385/07, som har förenats med detta mål vad gäller det muntliga förfarandet (se punkt 24 ovan), har FIFA själv tagit upp tidsförskjutningens betydelse, vilken är avgörande för när en match sänds i respektive land, och denna omständighet har medgetts vara en faktor som påverkat tittarsiffrornas storlek i Asien och Europa under fotbolls-VM år 2002 och år 2006.

129    När det gäller 2002 års fotbolls-VM sändes alla de 12 ”non prime”-matcher som FIFA åberopat mellan klockan 13.30 och 16.30 GMT, det vill säga under arbetstid. Vad gäller de 5 ”non prime”-matcher i 2006 års fotbolls-VM som hade mycket låga tittarsiffror, är det tillräckligt att konstatera att matchen mellan Paraguay och Trinidad & Tobago spelades samtidigt som matchen mellan England och Sverige som lockade 18,464 miljoner TV-tittare. Matchen mellan Costa Rica och Polen började klockan 14.28 och spelades samtidigt som matchen mellan Ecuador och Tyskland som lockade 2,725 miljoner TV-tittare. Matchen mellan Iran och Angola började klockan 14.30 och spelades samtidigt som matchen mellan Portugal och Mexico som lockade 2,301 miljoner TV-tittare. Matchen mellan Elfenbenskusten och Serbien-Montenegro spelades samtidigt som matchen mellan Nederländerna och Argentina som lockade 8,740 miljoner TV-tittare, medan matchen mellan Ukraina och Tunisien började klockan 15.00 och spelades samtidigt som matchen mellan Saudiarabien och Spanien som lockade 1,872 miljoner TV-tittare. Dessa omständigheter är att betrakta som sakliga skäl som förklarar varför tittarsiffrorna från dessa ”non prime”-matcher skiljer sig från de normala tittarsiffrorna (se punkt 126 ovan).

130    Tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher vederlägger således inte bedömningen i punkt 118 ovan utan bekräftar den.

131    Slutsatsen i punkt 127 ovan strider inte mot vad som sägs i skäl 40 i kommissionens beslut 2000/400/EG av den 10 maj 2000 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (Ärende IV/32.150 − Eurovision, EGT L 151, s. 18), som FIFA har hänvisat till (se punkt 103 ovan). Enligt detta skäl tenderar internationella evenemang att locka en större publik i ett visst land än nationella evenemang, förutsatt att det nationella laget eller en nationell mästare deltar, medan internationella evenemang där inte något nationellt lag eller någon nationell mästare deltar ofta väcker svagt intresse. Något landslag från Förenade kungariket har emellertid i en stor majoritet av fallen kvalificerat sig till fotbolls-VM. Dessutom är det oftast så att det är först efter det att förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället har upprättats, och dessutom först efter det att sändningsrättigheterna för det aktuella året redan har förvärvats, som det framgår att detta landslag inte kommer att delta.

132    Vad avser argumentet att det inte föreligger någon skyldighet att sända ”non prime”-matcher (se punkt 108 ovan) räcker det att anmärka att valet att inte ålägga ett programföretag att sända ett evenemang inte på något sätt utgör ett bevis för att detta evenemang inte är av särskild vikt för samhället, i den mening som avses i artikel 3a i direktiv 89/552, och detta inte ens när den nationella lagstiftaren oftast föreskriver en sådan skyldighet. Denna artikel bygger nämligen på en strävan att, inom proportionalitetsprincipens ramar, undvika att exklusiva sändningsrättigheter leder till att allmänheten i en medlemsstat berövas möjligheten att följa vissa evenemang i fri TV. Dess syfte är således inte att indirekt tvinga de stater som önskar upprätta ett sådant skydd att ålägga ett programföretag inom fri TV att sända dessa evenemang. Om medlemsstaterna skulle vara skyldiga att ålägga ett programföretag inom fri TV att sända ett evenemang för att det med rätta ska kunna upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt för samhället, får bestämmelsen i fråga verkningar som ligger utanför syftet med den.

133    De bedömningar som tribunalen gjort ovan – det vill säga att det fanns skäl för att anse att hela fotbolls-VM är ett evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket – påverkas inte av att Förenade kungariket haft ett annat synsätt beträffande andra evenemang, såsom världscupen i cricket, och ett annat synsätt än andra medlemsstater, som huvudsakligen tagit upp ”prime”-matcher. Artikel 3a i direktiv 89/552 innebär inte någon harmonisering vad avser de enskilda evenemang som medlemsstaterna kan anse vara av särskild vikt för samhället (se punkt 55 ovan). Flera synsätt rörande upptagandet av matcher från fotbolls-VM i en nationell förteckning kan vara förenliga med artikel 3a.

134    Eftersom FIFA:s argument, att kommissionen genom att bekräfta ministerns bedömning att fotbolls-VM i dess helhet är ett evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket har gjort en felaktig bedömning, ska avfärdas, kan FIFA inte vinna framgång med den andra delen av denna grund. Talan kan således inte bifallas såvitt avser denna grund.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av FIFA:s äganderätt

 Parternas argument

135    FIFA har gjort gällande att äganderätten säkerställs såsom en allmän princip i gemenskapens rättsordning. Utövandet av äganderätten får emellertid inskränkas för att tillvarata mål av allmänintresse, under förutsättning att sådana inskränkningar inte är orimliga och inte skadar själva innehållet i äganderätten. Att exklusivt kunna förfoga över immateriella rättigheter genom att använda eller bevilja licenser utgör själva kärnan i dessa rättigheter.

136    Genom att det angripna beslutet tillåter att ”non prime”-matcher i fotbolls-VM tas upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, trots att dylika matcher inte kan anses vara av sådan vikt, tillåter beslutet inte bara inskränkningar i FIFA:s äganderätt, utan även att denna äganderätt omintetgörs, oberoende av vilken verkan detta har på programföretagen. Beslutet att inte tillåta exklusiva licenser för direktsändning i Förenade kungariket av vilken match som helst i fotbolls-VM innebär att FIFA på ett godtyckligt sätt fråntas själva innehållet i sin äganderätt.

137    Det finns inte något mål av allmänintresse som kan berättiga en så drastisk och oproportionerlig inskränkning i äganderätten. Det vore nämligen lämpligt att bara ta upp ”prime”-matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället och detta skulle mer än nog säkerställa att den breda allmänheten får tillgång till de aktuella evenemangen. FIFA har i detta avseende tillagt att beviljande och förvärv av exklusiva rättigheter till att sända sportevenemang är av grundläggande betydelse och att detta är en väletablerad handelspraxis som kommissionen själv har accepterat som sådan. Exklusiviteten höjer nämligen värdet på rättigheterna i betydlig utsträckning, och det skulle göra det möjligt för FIFA att uppfylla sitt stadgeenliga verksamhetsföremål. Detta innebär att förbudet mot att bevilja exklusiva rättigheter påverkar själva kärnan däri.

138    Kommissionen gjorde således en uppenbart oriktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att Förenade kungarikets åtgärder är proportionerliga i förhållande till målet att säkerställa tillgång för den breda allmänheten till TV-sändningar från evenemang av särskild vikt för samhället.

139    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt att talan kan bifallas på denna grund.

 Tribunalens bedömning

140    Tribunalen erinrar om att, vilket för övrigt är ostridigt mellan parterna, FIFA organiserar fotbolls-VM, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36, varför varje person som önskar dra nytta av TV‑sändningsrättigheter för detta evenemang måste förvärva dem från FIFA eller från en person som har förvärvat dem från FIFA.

141    I den mån som värdet på dessa rättigheter kan påverkas av de rättsverkningar som följer av det angripna beslutet (se punkterna 33−37 ovan), påverkas således också FIFA:s äganderätt.

142    Det framgår dessutom av rättspraxis att när en medlemsstat åberopar bestämmelser som artiklarna 46 EG och 55 EG för att berättiga en lagstiftning som kan hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, måste ett sådant berättigande, som föreskrivs i gemenskapsrätten, även tolkas i ljuset av de allmänna rättsprinciperna och särskilt de grundläggande rättigheterna. Den ifrågavarande nationella lagstiftningen kan därför endast omfattas av de undantag som föreskrivs i ovannämnda bestämmelser om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som gemenskapsdomstolen ska säkerställa iakttagandet av (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 juni 1991 i mål C‑260/89, ERT, REG 1991, I‑2925, punkt 43; svensk specialutgåva, volym 11, s. 209). På samma sätt kan det inte godtas att en nationell åtgärd som inte är förenlig med grundläggande rättigheter, såsom äganderätten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 juli 2003 i de förenade målen C‑20/00 och C‑64/00, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, REG 2003, s. I‑7411, punkt 67), anses ingå bland de erkända undantagen, på den grunden att den motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, såsom TV-publikens tillgång till evenemang av särskild vikt för samhället.

143    Principen om skydd för äganderätten som en grundläggande rättighet i gemenskapsrätten ska emellertid inte ses som oinskränkt, utan den ska beaktas i förhållande till vilken funktion den fyller i samhället. Det är följaktligen möjligt att inskränka utövandet av äganderätten, under förutsättning att dessa inskränkningar verkligen tillgodoser ett syfte av allmänintresse och att de, i förhållande till det eftersträvade syftet, inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva kärnan i den på detta sätt garanterade rättigheten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 maj 2005 i mål C‑347/03, Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia och ERSA, REG 2005, s. I‑3785, punkt 119, och av den 12 juli 2005 i de förenade målen C‑154/04 och C‑155/04, Alliance for Natural Health m.fl., REG 2005, s. I‑6451, punkt 126).

144    Det ska härvid, av de skäl som anges i punkterna 116−134 ovan och tvärtemot vad FIFA har hävdat, anmärkas att fotbolls-VM med rätta kan anses utgöra ett unikt evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och att tittarsiffrorna avseende ”non prime”-matcher bekräftar snarare än vederlägger bedömningen i skälen 6 och 18 i det angripna beslutet. I detta sammanhang ska det anmärkas att den omständigheten att fotbolls-VM är ett evenemang som utgör en enhet medför att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att anse att det utgjorde en proportionerlig åtgärd att uppta samtliga matcher i Förenade kungarikets förteckning.

145    Tribunalen konstaterar således att invändningen att åtgärden att uppta ”non prime”-matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket utgör ett överdrivet ingrepp som är oförenligt med FIFA:s äganderätt, eftersom dessa matcher inte utgör sådana evenemang, bygger på en felaktig premiss.

146    Tribunalen anser dessutom att även om lagstiftningen i fråga kan påverka det pris som FIFA kommer att erhålla för att bevilja sändningsrättigheter i Förenade kungariket för fotbolls-VM, så omintetgör den inte dessa rättigheters kommersiella värde, eftersom, för det första, lagstiftningen inte tvingar FIFA att överlåta dem på vilka villkor som helst, och, för det andra, rättigheternas värde skyddas mot samordnade eller bedrägliga åtgärder från potentiella förvärvares sida både av gemenskapsrättens och den nationella lagstiftningens konkurrensregler. Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning genom att förklara att Förenade kungarikets åtgärder är proportionerliga.

147    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

 Den fjärde och den sjätte grunden: Åsidosättande av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster och etableringsrätt

 Parternas argument

148    Tribunalen kommer att pröva den fjärde och den sjätte grunden gemensamt. I den fjärde grunden har FIFA gjort gällande att det angripna beslutet inskränker friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom FIFA förhindras att sälja exklusiva sändningsrättigheter till varje match i fotbolls-VM till programföretag i den andra kategorin, såsom denna definierats i Förenade kungarikets lagstiftning (se punkt 10 ovan). Dessutom har programföretag i denna kategori som är etablerade i andra medlemsstater inte möjlighet att sända exklusivt en match i fotbolls-VM i medlemsstaten. I och med att det saknas möjlighet att förvärva exklusiva sändningsrättigheter i Förenade kungariket har programföretag under andra medlemsstaters jurisdiktion inte något intresse av att förvärva sådana rättigheter. Därmed förhindras de att sända varje match i fotbolls-VM i den medlemsstaten. Exklusiva sändningsrättigheter är nämligen en förutsättning för de programföretag som vill förnya eller utveckla sina tjänster, särskilt i andra medlemsstater än den där de är etablerade.

149    Även om inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, måste de vidtagna nationella åtgärderna vara nödvändiga, lämpliga och proportionerliga. Kommissionen, som har bevisbördan för att dessa villkor är uppfyllda, måste göra en detaljerad prövning och visa att den erhållit uppgifter i det avseendet.

150    Dessa inskränkningar – som för övrigt vitsordas i skäl 19 i det angripna beslutet – är i hög utsträckning oproportionerliga och olämpliga. Dessa åtgärder skulle ha kunnat avskaffas eller mildras, om man i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket endast tog upp matcher i fotbolls-VM som är av sådan vikt, det vill säga ”prime”-matcher. En sådan hypotes skulle stå i överensstämmelse med FIFA:s egen policy, som innebär att invigningsmatchen, semifinalerna, finalen och de matcher som spelas av respektive landslag ska sändas i gratiskanaler, medan övriga matcher kan sändas i betalkanaler. FIFA har tillagt att frågan om det är proportionerligt att ta upp varje evenemang i Förenade kungarikets förteckning ska bedömas separat, och i själva verket är det fråga om en rad beslut där varje beslut rör ett enskilt evenemang.

151    Som svar på Förenade kungarikets argument att Office of Communications är behörigt att tillåta exklusiv direktsändning, har FIFA betonat att de programföretag som inte är behöriga saknar intresse av att förvärva sändningsrättigheter, om exklusivitet inte kan garanteras.

152    När det sedan gäller grunden om åsidosättande av etableringsrätten har FIFA gjort gällande följande. Eftersom artikel 66 EG är en av de rättsliga grunderna för direktiv 97/36 och eftersom statliga åtgärder som vidtas enligt artikel 3a i direktiv 89/552 ska vara förenliga med samtliga gemenskapsrättsliga bestämmelser, ska de nationella åtgärderna särskilt vara förenliga med EG‑fördragets artiklar om etableringsrätt. Den i det angripna beslutet godkända förteckningen hindrar de programföretag som vill etablera sig i medlemsstaten och som vill sälja betal-TV-tjänster från att förvärva exklusiva sändningsrättigheter till matcherna i fotbolls-VM.

153    Det är visserligen riktigt att nationella åtgärder som inskränker etableringsfriheten och som tillämpas på varje person eller företag som bedriver verksamhet i värdmedlemsstaten kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse. Åtgärderna ska dessutom vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet.

154    Exklusiva sändningsrättigheter till sportevenemang utgör ett viktigt medel för nya marknadsaktörer i Förenade kungariket att kunna utöva etableringsrätten. Om det är omöjligt för en potentiell ny marknadsaktör att exklusivt sända en match från fotbolls-VM direkt, innebär detta en inskränkning i etableringsrätten. Kommissionen gjorde således fel i det angripna beslutet då den inte beaktade denna omständighet.

155    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt FIFA:s argument inom ramen för dessa grunder.

 Tribunalens bedömning

156    Det är ostridigt att, såsom framgår av skäl 19 i det angripna beslutet, mekanismen för ömsesidigt erkännande i det angripna beslutet enligt artikel 3a i direktiv 89/552 leder till att friheten att tillhandahålla tjänster inom den gemensamma marknaden, vilken har stadfästs i artikel 49 EG, inskränks.

157    Såsom FIFA har anfört kan Förenade kungarikets åtgärder dessutom leda till att programföretag med hemvist i andra medlemsstater försätts i en faktisk eller juridisk situation som är sämre än den som gäller för programföretag med hemvist i Förenade kungariket. Trots att den lagstiftning som beskrivs i punkterna 10−13 ovan utan åtskillnad är tillämplig på de programföretag som ingår i de två kategorier som föreskrivs i Förenade kungarikets lagstiftning, är det mindre troligt att inte något programföretag som ingår i den första kategorin, och som därmed troligen har sitt hemvist i Förenade kungariket, är intresserat av att sända fotbolls‑VM och på detta sätt ge en konkurrent som önskar etablera sig i landet möjlighet att få tillstånd från Office of Communications att sända detta evenemang med i praktiken exklusiva rättigheter (se punkt 13 ovan), än omvänt. Av detta följer att Förenade kungarikets åtgärder inskränker etableringsfriheten, vilken har stadfästs i artikel 43 EG.

158    Dessa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster och i etableringsfriheten kan emellertid vara berättigade om de syftar till att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, under de ytterligare förutsättningarna att de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se punkterna 48−54 ovan).

159    Det ska i detta sammanhang anmärkas att FIFA har hävdat att det angripna beslutet är rättsstridigt med hänsyn till fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster, i den mån som kommissionen har godkänt att ”non prime”-matcher har upptagits i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Enligt FIFA uppfyller dessa matcher inte detta villkor, varför inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster är oproportionerlig.

160    FIFA:s argument bygger emellertid på en sammanblandning av det första villkoret att evenemanget måste vara av särskild vikt för samhället, varvid detta utgör det tvingande skäl av allmänintresse som gör det möjligt att inskränka en grundläggande frihet som garanteras i fördraget (se punkterna 48−53 ovan), och villkoret att inskränkningen i fråga måste vara proportionerlig, vilket är det andra villkor som den nationella lagstiftning som inskränker en sådan frihet måste uppfylla för att vara förenlig med gemenskapsrätten (se punkt 54 ovan).

161    Det ska i detta sammanhang erinras om att fotbolls-VM, såsom framgår av punkterna 116–134 ovan och till skillnad från vad FIFA har gjort gällande inom ramen för den fjärde grunden, med rätta kan anses som ett unikt evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och att tittarsiffrorna för ”non prime”-matcher inte vederlägger utan tvärtom bekräftar den bedömning som framgår av skälen 6 och 18 i det angripna beslutet. Tribunalen konstaterar således att invändningen att de aktuella matcherna inte är av särskild vikt för samhället, vilket skulle innebära att Förenade kungarikets åtgärder är oproportionerliga, i vilket fall som helst grundas på en felaktig premiss. Denna invändning vederlägger således inte kommissionens slutsats att det var lämpligt och proportionerligt att uppta samtliga matcher i fotbolls‑VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, i och med att denna turnering är att betrakta som en helhet.

162    Samma överväganden gäller etableringsfriheten. Även om FIFA såvitt avser den sjätte grunden inte direkt preciserat om FIFA bestrider giltigheten av kommissionens inställning i det angripna beslutet, att Förenade kungarikets förteckning är förenlig med gemenskapsrätten endast i den del som kommissionen godkänt att ”non prime”-matcher tas upp i förteckningen, så framgår det av ansökan och svaret på tribunalens skriftliga fråga (se punkt 68 ovan) att så är fallet.

163    Tribunalens bedömning i punkt 161 ovan innebär emellertid att FIFA inte kan vinna framgång med argumenten att kommissionen åsidosatt fördragets bestämmelser om etableringsfriheten.

164    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den fjärde och den sjätte grunden.

 Den femte grunden: Åsidosättande av fördragets konkurrensregler

 Parternas argument

165    FIFA har betonat att kommissionen i det angripna beslutet inte gjort någon analys av den konkurrenssnedvridning som blir följden av att samtliga matcher i fotbolls-VM tas upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Denna snedvridning ligger i att det blir färre programföretag som konkurrerar om TV-sändningsrättigheterna i Förenade kungariket till fotbolls-VM, vilket påverkar intäkterna för FIFA i dess egenskap av arrangör. I det angripna beslutet identifieras varken de varor eller de marknader som varit föremål för kommissionens bedömning, vilken resulterat i skälen 20 och 21 i det angripna beslutet (se punkt 18 ovan). Det är emellertid nödvändigt att definiera de relevanta marknaderna för att kunna analysera konkurrensförhållandena, särskilt med tanke på att Förenade kungarikets förteckning rör fyra olika fotbollsturneringar.

166    FIFA har gjort gällande att definitionen i Förenade kungarikets lagstiftning av programföretag i den första kategorin avsiktligen har utformats på ett sätt som innebär att det endast blir historiska programföretag i Förenade kungariket som kan uppfylla de föreskrivna villkoren och därmed förvärva exklusiva rättigheter till direktsändningar av matcherna i fotbolls-VM. Sedan år 1966 har dessa rättigheter i praktiken alltid förvärvats gemensamt av två programföretag, nämligen BBC och ITV. Detta har för det första inneburit att det inte förekommit någon konkurrens om att förvärva sändningsrättigheter i Förenade kungariket till matcherna i fotbolls-VM och för det andra att BBC och ITV har en kollektiv dominerande ställning. Kommissionen gjorde således fel då den i skäl 20 i det angripna beslutet slog fast att Förenade kungarikets åtgärder möjliggör faktisk eller möjlig konkurrens i detta avseende. Dessa åtgärder har vidare inneburit att reklammarknaden snedvridits liksom marknaden för betalkanalers sändning av sportevenemang.

167    Förenade kungarikets lagstiftning innebär således att BBC och ITV beviljas särskilda rättigheter, utan att den objektiva karaktär som utmärker kriterierna för beviljande av dessa rättigheter påverkar denna bedömning. I och med att dessa programföretag fortfarande förvärvar sändningsrättigheterna till fotbolls-VM gemensamt, uppträder de som en kollektiv enhet. De har således en kollektiv dominerande ställning och det är möjligt att de missbrukar denna ställning, med tanke på beviljande av de aktuella rättigheterna. Det är inte nödvändigt att visa att missbruk av en dominerande ställning verkligen har ägt rum för att komma fram till att en medlemsstat har åsidosatt bestämmelserna i artikel 86.1 EG jämförd med artikel 82 EG. Det är i detta avseende tillräckligt att ett missbruk kan äga rum. Förenade kungarikets åtgärder har skapat marknadsstrukturer som tillåter och främjar sådant missbruk.

168    BBC och ITV har dessutom inte fullt ut använt sig av de förvärvade rättigheterna. De direktsände nämligen inte 40 av 244 matcher i de fyra senaste världsmästerskapen i fotboll. Därigenom har de begränsat produktionen på ett sätt som strider mot artikel 82 EG. De båda programföretagens förvärv av de aktuella rättigheterna begränsade dessutom utvecklingen av sådana marknader som marknaden för betalkanaler på sportområdet och marknaden för TV-reklam för fotbolls-VM, eftersom det finns betydande hinder mot förvärv av sändningsrättigheter till sportevenemang av liknande betydelse, som under lång tid innehållits av betalkanaler.

169    FIFA har även gjort gällande att beviljandet av särskilda rättigheter till BBC och ITV, liksom godkännandet av att dessa båda programföretag gemensamt förvärvar sändningsrättigheter till fotbolls-VM, innebär en åtgärd som strider mot artikel 81.1 EG och artikel 86.1 EG.

170    Kommissionen har med stöd av intervenienterna bestritt FIFA:s argument.

 Tribunalens bedömning

171    FIFA:s grund kan delas in i två delar.

172    Den första delen rör konsekvenserna av att programföretag i den andra kategorin inte är intresserade av att förvärva icke-exklusiva sändningsrättigheter. Detta ointresse beror på att dessa programföretag anser det vara viktigt med exklusiva sändningsrättigheter till matcherna i fotbolls-VM. Enligt FIFA innebär denna omständighet att konkurrensen begränsas på flera marknader, såsom marknaden för förvärv av sådana rättigheter, reklammarknaden och marknaden för sändning av sportevenemang i betalkanalerna, eftersom antalet aktiva programföretag på dessa marknader blir mindre. I detta avseende har FIFA även kritiserat kommissionen för att den inte definierade marknaderna och inte redovisade någon bedömning vad gäller dessa konkurrensbegränsningar.

173    Tribunalen finner i denna del att dessa konsekvenser är den indirekta följden av att Förenade kungarikets åtgärder medför inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster. Inom ramen för prövningen av den andra och den fjärde grunden kom tribunalen emellertid fram till att kommissionen inte gjort något fel när den kom fram till att de inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som blev följden av att samtliga matcher i fotbolls-VM togs upp i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket kan motiveras med hänsyn till tvingande skäl av allmänintresse. Tribunalen kom även fram till att dessa åtgärder varken var olämpliga eller oproportionerliga. Effekterna på antalet potentiella konkurrenter – vilket är en ofrånkomlig följd av dessa inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster – kan således inte anses strida mot fördragets konkurrensregler. Det ankom således inte på kommissionen att göra någon mer ingående bedömning än vad den gjorde beträffande dessa konsekvenser.

174    Den andra delen rör de särskilda rättigheter som BBC och ITV ska ha beviljats och som inneburit att dessa programföretag tillåtits eller getts möjlighet att missbruka sin dominerande ställning på den relevanta marknaden. Enligt FIFA utgörs den relevanta marknaden av marknaden för sändningsrättigheter till matcherna i fotbolls-VM.

175    Enligt artikel 86.1 EG, som är den konkurrensregel som är tillämplig på statliga åtgärder (domstolens dom av den 16 september 1999 i mål C‑22/98, Becu m.fl., REG 1999, s. I‑5665, punkt 31), är det förbjudet för medlemsstaterna att genom lagar, förordningar eller administrativa åtgärder försätta offentliga företag och de företag som de beviljat särskilda eller exklusiva rättigheter i en situation i vilken dessa företag inte skulle kunna försätta sig själva genom självständigt agerande utan att överträda bestämmelserna i artiklarna 12 EG och 81 EG–89 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 december 1991 i mål C‑18/88, GB-Inno-BM, REG 1991, s. I‑5941, punkt 20).

176    Det är visserligen riktigt att särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i denna bestämmelse beviljas, då staten skyddar ett begränsat antal företag på ett sätt som väsentligt påverkar möjligheterna för andra företag att på huvudsakligen lika villkor utöva den ifrågavarande ekonomiska verksamheten inom samma geografiska område (domstolens dom av den 25 oktober 2001 i mål C‑475/99, Ambulanz Glöckner, REG 2001, s. I‑8089, punkt 24). Icke desto mindre är det så att Förenade kungarikets lagstiftning inte skyddar de aktuella programföretagen på detta sätt.

177    Det är således fråga om sådana rättigheter då myndigheterna beviljar ett monopol (domstolens dom av den 12 februari 1998 i mål C‑163/96, Raso m.fl., REG 1998, s. I‑533, punkt 23), då de kan hindra en konkurrent från att komma in på en marknad där rättighetsinnehavaren är verksam eller på en närliggande marknad med anledning av de negativa effekter som det skulle få för verksamheten och lönsamheten för nämnda rättighetsinnehavare (domen i det ovan i punkt 176 nämnda målet Ambulanz Glöckner, punkterna 7, 23 och 25) eller med anledning av behovet av arbetskraft (domen i det ovan i punkt 175 nämnda målet Becu m.fl., punkt 23) eller då rättighetsinnehavaren ges möjlighet genom lagstiftningen att påverka villkoren för hur konkurrenterna kan utöva sin verksamhet utifrån sina intressen eller utifrån konsekvenser som deras verksamhet skulle få på denna marknad, eller till och med på en närliggande marknad (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 mars 1991 i mål C‑202/88, Frankrike mot kommissionen, REG 1991, s. I‑1223, punkt 51, svensk specialutgåva, volym 11, s. 97, domen i det ovan i punkt 142 nämnda målet ERT, punkt 37, domen i det ovan i punkt 175 nämnda målet GB-Inno-BM, punkt 25, och av den 1 juli 2008 i mål C‑49/07, MOTOE, REG 2008, s. I‑4863, punkt 43).

178    Förenade kungarikets lagstiftning innebär emellertid inte något generellt förbud för programföretag att förvärva sändningsrättigheterna till matcherna i fotbolls-VM eller att påverka sändningsvillkoren. Inte heller ges BBC eller ITV genom denna lagstiftning någon möjlighet att föreskriva ett sådant förbud. Den enda verkan som blir följden av Förenade kungarikets lagstiftning är att det blir omöjligt att sända matcherna exklusivt i Förenade kungariket, utan att någon åtskillnad därvid görs mellan de två programföretagskategorierna (se punkterna 10 och 11 ovan). Det ska i detta avseende preciseras att FIFA har fel då det påstår att BBC och ITV är de enda programföretag som får förvärva sändningsrättigheterna i Förenade kungariket till fotbolls-VM. Tvärtom är det så att artikel 101 i Broadcasting Act 1996 innebär ett förbud mot exklusiva sändningar. Såsom nyss påpekats träffar detta förbud programföretagen i de två kategorier som föreskrivs i Förenade kungarikets lagstiftning dessutom på samma sätt. Slutligen går detta förbud hand i hand med artikel 99 i Broadcasting Act 1996. Denna bestämmelse innebär att varje sändningskontrakt till ett evenemang i förteckningen är ogiltigt, om kontraktet innebär att exklusiva rättigheter tilldelas, och detta gäller oavsett vilket bolag som är programföretag.

179    Förenade kungarikets lagstiftning utgör således ett förbud mot att ett visst programföretag ges exklusiva rättigheter. Detta gäller inte bara sändningarna utan även ingåendet av sändningsavtal. Detta innebär att inte något programföretag under Förenade kungarikets jurisdiktion kan ingå avtal om exklusiva sändningar av ett evenemang som finns upptaget i förteckningen. Däremot är det enligt lagstiftningen tillåtet på samma sätt för programföretagen i de två kategorierna att inkomma med anbud om förvärv av rättigheter till icke-exklusiva TV-sändningar av matcher från fotbolls-VM.

180    Den omständigheten att det bara är vissa programföretag i den första kategorin – såsom BBC och ITV – som till slut sänder fotbolls-VM i Förenade kungariket (efter tillstånd från Office of Communications), eftersom deras konkurrenter endast är intresserade av att sända exklusivt och därför inte inkommer med något anbud för att förvärva erforderliga rättigheter (se punkt 13 ovan), kan således inte likställas med att dessa företag beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG. Denna omständighet – om det antas att det visats att den är för handen – är nämligen resultatet av hur viktigt betalkanalföretagen anser det vara med exklusiva sändningsrättigheter. Denna omständighet är däremot inte följden av något förbud som föreskrivs i Förenade kungarikets lagstiftning. Bestämmelserna i lagstiftningen är nämligen utformade på ett sådant sätt att de tillämpas utan åtskillnad mellan programföretagen i de två kategorierna. Förenade kungarikets åtgärder kan således inte i sig anses påverka betalkanalföretagens möjligheter att – när det gäller förvärv av TV-sändningsrättigheterna till fotbolls-VM – bedriva sin verksamhet på i huvudsak samma villkor som BBC eller ITV.

181    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den femte grunden.

 FIFA:s begäran att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning

182    Tribunalens bedömning vad avser FIFA:s grunder innebär att det inte är nödvändigt att vidta de åtgärder för processledning som FIFA har begärt (se punkterna 20 och 21 ovan).

183    Det ska härvid anmärkas att enligt FIFA syftar dess begäran till att göra det möjligt för FIFA och tribunalen att avgöra, för det första, huruvida kommissionen förfogade över tillräckligt med upplysningar för att kunna slå fast att samtliga matcher i fotbolls-VM av tradition ansetts vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket och varit av särskilt allmänt intresse, för det andra, huruvida kommissionen kunde godkänna att samtliga dessa matcher togs upp i Förenade kungarikets förteckning och, för det tredje, huruvida kommissionen visat att inskränkningarna i de grundläggande friheterna, i äganderätten och i konkurrensen var motiverade. Dessa omständigheter skulle dessutom göra det möjligt för FIFA att visa att kommissionen inte motiverade det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning, då kommissionen inte förklarade varför den inte beaktade de uppgifter som myndigheterna i Förenade kungariket gett in efter den 28 juli 2000. De aktuella omständigheterna är även relevanta för bedömningen av om det förfarande som genomfördes av myndigheterna i Förenade kungariket ägt rum på ett klart och öppet sätt, särskilt med avseende på de uppgifter som getts in till kommissionen men som inte fanns då förteckningen upprättades samt med avseende på de yttranden som getts in av de behöriga nationella myndigheterna och som gick i en annan riktning.

184    Mot denna bakgrund har FIFA yrkat att tribunalen ska förelägga kommissionen att inkomma med all skriftväxling mellan kommissionen och myndigheterna i Förenade kungariket angående förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Denna skriftväxling inkluderar de skrivelser som skickats efter den 15 december 2005, det vill säga den dag då domen i det ovan i punkt 15 nämnda målet Infront WM mot kommissionen meddelades.

185    I likhet med vad tribunalen slagit fast i sin prövning av FIFA:s grunder, finner tribunalen att inte något av FIFA:s argument – till stöd för vilka FIFA vill anföra omständigheter som kan finnas i de handlingar som är föremål för editionsyrkandet – kan påverka det angripna beslutets laglighet.

186    När det gäller frågan vilken vikt som ”non prime”-matcherna har för samhället i Förenade kungariket – och i växelverkan härmed kvalificeringen av hela fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt för samhället – har FIFA åberopat statistik som till sin natur är mest relevant och som enligt FIFA visar att FIFA:s påståenden är riktiga. Tribunalen har emellertid funnit att dessa inte påverkar kommissionens slutsatser. Samma sak gäller argumenten att kommissionen inte beaktade omständigheter efter år 2000. FIFA har nämligen åberopat statistik i den delen och tribunalen har funnit att denna statistik inte föranleder rätten att finna att kommissionen gjorde en felaktig bedömning. När det gäller kommissionens beaktande av omständigheter som inte fanns tillgängliga då myndigheterna i Förenade kungariket upprättade förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället, är det tillräckligt att erinra om att ett sådant beaktande inte innebär att någon oegentlighet – vare sig när det gäller förfarandet eller i sak – varit för handen (se punkterna 75, 76 och 95 ovan). Detta medför att det saknas anledning att vidta någon åtgärd för processledning i detta avseende.

187    Mot denna bakgrund ska begäran om åtgärder för processledning avslås, i likhet med talan som ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

188    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att FIFA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom FIFA har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

189    Konungariket Belgien och Förenade kungariket ska bära sina egna rättegångskostnader i enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Fédération internationale de football association (FIFA) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)      Konungariket Belgien och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

Forwood Truchot Schwarcz

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 februari 2011.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrunden till målet och det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Upptagande till sakprövning

Parternas argument

Tribunalens bedömning

2.  Prövning i sak

Den första grunden: Bristande motivering

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 3a.1 i direktiv 89/552

Förfarandet som följdes av myndigheterna i Förenade kungariket

–  Parternas argument

–  Tribunalens bedömning

Vikten av ”non prime”-matcher för samhället i Förenade kungariket

–  Parternas argument

–  Tribunalens bedömning

Den tredje grunden: Åsidosättande av FIFA:s äganderätt

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde och den sjätte grunden: Åsidosättande av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster och etableringsrätt

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den femte grunden: Åsidosättande av fördragets konkurrensregler

Parternas argument

Tribunalens bedömning

FIFA:s begäran att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.