FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM(åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
den 11 juni 2009 (*)
”Statligt stöd – Ordning enligt vilken italienska myndigheter har beviljat vissa allmännyttiga företag stöd i form av skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser – Beslut att förklara stöden oförenliga med den gemensamma marknaden – Talan om ogiltigförklaring – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt – Avvisning”
I mål T‑300/02,
Azienda Mediterranea Gas e Acqua SpA (AMGA), Genua (Italien), företrätt av advokaterna L. Radicati di Brozolo och M. Merola,
sökande,
med stöd av
ASM Brescia SpA, Brescia (Italien), företrätt av advokaterna G. Caia, V. Salvadori, N. Pisani och F. Capelli,
intervenient,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Di Bucci, i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av artiklarna 2 och 3 i kommissionens beslut 2003/193/EG av den 5 juni 2002 om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat till förmån för allmännyttiga företag med statligt majoritetsaktieinnehav (EGT L 77, 2003, s. 21),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro samt domarna D. Šváby, S. Papasavvas, N. Wahl (referent) och A. Dittrich,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 april 2008,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Azienda Mediterranea Gas e Acqua SpA (AMGA), är ett aktiebolag som till 51,01 procent innehas av kommunen Genua (Italien). Bolaget bildades år 1995 genom en ombildning av ett kommunalt företag med samma namn och är verksamt såväl inom energisektorn, särskilt när det gäller tillhandhållande av tjänster för gasdistribution, värmeinstallation och distribution av värme från kraftvärmeanläggningar, som inom vattensektorn, särskilt när det gäller tillhandahållande av tjänster för distribution, uppsamling och behandling av avloppsvatten. Denna verksamhet bedrivs i Genua kommun.
De nationella bestämmelserna
2 Genom legge n° 142 ordinamento delle autonomie locali (lag nr 142 om lokalt självstyre av den 8 juni 1990, GURI nr 135, av den 12 juni 1990, nedan kallad lag nr 142/90) genomfördes i Italien en reform av de instrument som lagstiftningen erbjuder kommunerna för att organisera tillhandahållandet av offentliga tjänster såsom vattenförsörjning, gas- och elförsörjning och transporter. Enligt artikel 22 i nämnda lag, i ändrad lydelse, får kommunerna bilda bolag i olika rättsliga former för att tillhandahålla offentliga tjänster. Härvid finns bland annat möjligheten att bilda affärsdrivande bolag eller bolag med begränsat ansvar och offentligt majoritetsaktieinnehav (nedan kallade bolag enligt lag nr 142/90).
3 Enligt artikel 9 bis i legge n° 488 di conversione in legge, con modificazioni, del decreto-legge 1° luglio 1986, n° 318, recante provvedimenti urgenti per la finanza locale (lag nr 488 om omvandling till lag, med ändringar, av lagdekret nr 318 av den 1 juli 1986 om brådskande åtgärder till förmån för det lokala självstyrets finanser av den 9 augusti 1986, GURI nr 190 av den 18 augusti 1986), beviljades bolag enligt lag nr 142/90 som tillhandahöll offentliga tjänster lån till särskild räntesats hos Cassa Depositi e Prestiti (nedan kallad CDDPP) under åren 1994–1998 (nedan kallade lånen från CDDPP).
4 Dessutom vidtogs enligt artikel 3.69 och 3.70 i legge nº 549 (su) misure di razionalizzazione della finanza pubblica (lag nr 549 om åtgärder för att rationalisera de offentliga finanserna av den 28 december 1995, ordinarie tillägget till GURI nr 302, av den 29 december 1995, nedan kallad lag nr 549/95), jämförd med decreto-legge n° 331 (su) armonizzazione delle disposizioni in materia di imposte sugli oli minerali, sull’alcole, sulle bevande alcoliche, sui tabacchi lavorati e in materia di IVA con quelle recate da direttive CEE e modificazioni conseguenti a detta armonizzazione, nonché disposizioni concernenti la disciplina dei centri autorizzati di assistenza fiscale, le procedure dei rimborsi di imposta, l’esclusione dall’ILOR dei redditi di impresa fino all’ammontare corrispondente al contributo diretto lavorativo, l’istituzione per il 1993 di un’imposta erariale straordinaria su taluni beni ed altre disposizioni tributarie (lagdekret nr 331 om harmonisering av skattebestämmelser på olika områden, av den 30 augusti 1993, GURI nr 203 av den 30 augusti 1993, nedan kallat lagdekret nr 331/93), följande åtgärder till förmån för bolag enligt lag nr 142/90:
– Befrielse från alla avgifter på överföringar av tillgångar som görs i samband med omvandlingen av specialföretag och kommunala företag till bolag enligt lag nr 142/90 (nedan kallad befrielse från avgift på överföringar).
– Fullständig befrielse från bolagsskatt, det vill säga beskattningen av juridiska personers vinstmedel och lokal inkomstskatt, under tre år, till och med beskattningsåret 1999 (nedan kallad treårig befrielse från bolagsskatt).
Det administrativa förfarandet
5 Med anledning av ett klagomål rörande nämnda åtgärder begärde kommissionen, i skrivelser av den 12 maj, den 16 juni och den 21 november 1997, upplysningar angående dessa åtgärder från de italienska myndigheterna.
6 I skrivelse av den 17 december 1997 lämnade de italienska myndigheterna delar av den begärda informationen. Vidare hölls ett möte på begäran av de italienska myndigheterna den 19 januari 1998.
7 I skrivelse av den 17 maj 1999 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG. Detta beslut offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 220, s. 14).
8 Efter att ha mottagit synpunkter från berörda utomstående parter och de italienska myndigheterna, begärde kommissionen vid flera tillfällen att de italienska myndigheterna skulle inkomma med kompletterande upplysningar. Det hölls även möten mellan å ena sidan kommissionen och å andra sidan de italienska myndigheterna samt de berörda utomstående parter som yttrat sig.
9 Vissa bolag enligt lag nr 142/90, såsom sökanden samt ACEA SpA och AEM SpA, vilka för övrigt har väckt talan om ogiltigförklaring av det beslut som i detta mål är föremål för prövning (målen T‑297/02 och T‑301/02), gjorde bland annat gällande att de tre typerna av åtgärder inte utgjorde statligt stöd.
10 De italienska myndigheterna och Confederazione Nazionale dei Servizi (Confservizi), vilket är ett förbund som bland annat inbegriper bolagen enligt lag nr 142/90 och speciella kommunala företag i Italien, anslöt sig i huvudsak till denna ståndpunkt.
11 Bundesverband der deutschen Industrie eV (BDI), en tysk organisation för industrin och dess tjänsteleverantörer, ansåg däremot att åtgärderna i fråga skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen inte bara i Italien, utan även i Tyskland.
12 Även Gas-it, den italienska organisationen för privata aktörer inom sektorn för gasförsörjning, förklarade att de ifrågavarande åtgärderna, särskilt den treåriga befrielsen från bolagsskatt, utgjorde statligt stöd.
13 Den 5 juni 2002 antog kommissionen beslut 2003/193/EG om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat bolag enligt lag nr 142/90 (EGT L 77, 2003, s. 21) (nedan kallat det angripna beslutet).
Det angripna beslutet
14 Kommissionen framhöll inledningsvis att dess granskning endast avser de stödordningar med allmän giltighet som inrättats genom de omtvistade åtgärderna och inte de individuella stödåtgärder som har beviljats olika enskilda företag, vilket innebär att bedömningen i det angripna beslutet är allmän och abstrakt. Kommissionen förklarade härvid att Republiken Italien ”inte [har] beviljat några skatteförmåner på individuell grundval och … inte till kommissionen lämnat in anmälan om eller upplysningar som är nödvändiga för bedömning av något individuellt stöd”. Kommissionen angav att den följaktligen anser att det är dess uppgift att göra en allmän och abstrakt granskning av de ifrågavarande stödordningarna både vad beträffar kvalificeringen som statligt stöd och huruvida detta stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (skälen 42–45 i det angripna beslutet).
15 Enligt kommissionen utgör lånen från CDDPP och den treåriga befrielsen från bolagsskatt (nedan tillsammans kallade de ifrågavarande åtgärderna) statligt stöd. När bolag enligt lag nr 142/90 från statliga medel beviljas sådana förmåner innebär det att deras konkurrensläge förbättras i förhållande till alla andra företag som vill tillhandahålla samma tjänster (skälen 48–75 i det angripna beslutet). De ifrågavarande åtgärderna är oförenliga med den gemensamma marknaden, eftersom de varken uppfyller villkoren i artikel 87.2 EG och 87.3 EG eller villkoren i artikel 86.2 EG och dessutom utgör ett åsidosättande av artikel 43 EG (skälen 94–122 i det angripna beslutet).
16 Däremot ansåg kommissionen att befrielsen från avgifter på överföringar inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom dessa avgifter tillämpas i samband med att en ny ekonomisk enhet bildas eller vid överföring av tillgångar mellan olika ekonomiska enheter. I materiellt hänseende utgör kommunala företag och bolag enligt lag nr 142/90 samma ekonomiska enhet. Det är således med hänsyn till systemets karaktär eller struktur motiverat att dessa enheter befrias från nämnda avgifter (skälen 76–81 i det angripna beslutet).
17 Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:
”Artikel 1
Befrielsen från avgift på överföringar … utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].
Artikel 2
Den treåriga befrielse från inkomstskatt … och de fördelar som följer av de lån som beviljats [av CDDPP] … utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].
Detta stöd är inte förenligt med den gemensamma marknaden.
Artikel 3
Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det stöd som beviljats enligt de stödordningar som avses i artikel 2 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagarna.
Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa [det angripna beslutet].
Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.
…”
Förfarandet och parternas yrkanden
18 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 september 2002.
19 I en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 januari 2003 ansökte ASM Brescia SpA om att få intervenera i detta mål till stöd för sökandens yrkanden. Ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning i utökad sammansättning (tidigare sammansättning) biföll interventionsansökan genom beslut av den 12 maj 2003. Intervenienten inkom med sin inlaga, och övriga parter yttrade sig över densamma inom föreskrivna tidsfrister.
20 Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 januari 2003 framförde kommissionen en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.
21 Den 14 mars 2003 inkom sökanden med yttrande över invändningen om rättegångshinder.
22 Den 8 augusti 2002 väckte även Republiken Italien en talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet vid domstolen, vilken registrerades som mål C‑290/02. Domstolen konstaterade att talan i det målet och talan som väckts i målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02 och T‑309/02 rörde samma sak, det vill säga ogiltigförklaring av det angripna beslutet, och att de var konnexa, eftersom de grunder som åberopades i dessa mål i stor utsträckning överlappade varandra. Domstolen beslutade den 10 juni 2003 att skjuta upp handläggningen av mål C‑290/02 i enlighet med artikel 54 tredje stycket i domstolens stadga fram till dess att förstainstansrätten hade meddelat dom i målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02, T‑309/02 och T‑189/03.
23 I beslut av den 8 juni 2004 beslutade domstolen att överlämna mål C‑290/02 till förstainstansrätten, vilken blivit behörig att avgöra mål som anhängiggjorts av medlemsstaterna mot kommissionen i enlighet med artikel 2 i rådets beslut 2004/407/EG, Euratom av den 26 april 2004 om ändring av artiklarna 51 och 54 i protokollet till domstolens stadga (EUT L 132, s. 5). Detta mål registrerades således vid förstainstansrättens kansli som mål T‑222/04.
24 Förstainstansrätten beslutade den 5 augusti 2004 att beslutet i anledning av kommissionens invändning om rättegångshinder skulle anstå till den slutliga domen.
25 På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och ställde, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna. Parterna besvarade frågorna inom den utsatta tidsfristen.
26 Ordföranden på förstainstansrättens åttonde avdelning i utökad sammansättning beslutade den 13 mars 2008 att förena målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02, T‑309/02, T‑189/03 och T‑222/04 vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångreglerna.
27 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 16 april 2008.
28 Sökanden har, med stöd av intervenienten, yrkat att förstainstansrätten ska
– förklara att talan kan upptas till sakprövning,
– ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet med avseende på den treåriga befrielsen från bolagsskatt, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska
– i första hand avvisa talan,
– i andra hand ogilla talan, och
– förplikta sökanden och intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna.
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
30 Kommissionen har bestritt att sökanden har talerätt, eftersom bolaget inte är personligen berört av det angripna beslutet, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.
31 Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet ska anses vara en rättsakt med allmän giltighet, eftersom det avser en stödordning och därmed berör ett obestämt och obestämbart antal företag, vilka definieras utifrån allmänna kriterier, såsom det faktum att de tillhör en viss kategori av företag. Enligt kommissionen kan en rättsakts allmänna giltighet och därmed normativa beskaffenhet inte sättas i fråga på grund av att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som vid en given tidpunkt berörs av den, eller till och med deras identitet, om det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten och som överensstämmer med dess syfte.
32 För att en enskild ska vara personligen berörd av en rättsakt med allmän giltighet måste denna rättsakt, enligt kommissionen, inverka menligt på den enskildes specifika rättigheter eller också måste den institution som har antagit rättsakten ha en skyldighet att beakta rättsaktens konsekvenser för den enskildes situation. Kommissionen anser dock att så inte är fallet i detta mål. Det angripna beslutet har nämligen haft en inverkan på situationen för alla de företag som har gynnats av den ifrågavarande åtgärden. Det är således inte fråga om ett åsidosättande av vissa företags specifika rättigheter, som skulle kunna särskiljas från de rättigheter som tillkommer alla andra företag som gynnas av den ifrågavarande åtgärden. I övrigt hade kommissionen, när den antog det angripna beslutet, varken någon skyldighet eller möjlighet att beakta följderna av sitt beslut vad gäller situationen för ett bestämt företag. Varken förklaringen att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden eller kravet på återbetalning i det angripna beslutet hänför sig till situationen för enskilda stödmottagare.
33 Enligt kommissionen bekräftas denna bedömning i befintlig rättspraxis avseende statligt stöd. Enligt denna rättspraxis utgör den omständigheten att någon är mottagare av stöd enligt en stödordning som har förklarats vara oförenlig med den gemensamma marknaden inte en tillräcklig omständighet för att styrka att denna mottagare är personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.
34 Denna fasta rättspraxis har inte ändrats i senare mål. Enligt kommissionen kan den lösning som domstolen valde i dom av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C‑15/98 och C‑105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen (REG 2000, s. I 8855) (nedan kallad domen i de förenade målen Sardegna Lines), inte tillämpas i alla de fall då talan har väckts av en mottagare av ett stöd enligt en stödordning som har förklarats vara olaglig och oförenlig med den gemensamma marknaden och som har blivit föremål för ett krav om återbetalning. Detta gäller i synnerhet då, som i förevarande fall, den aktuella stödordningen har blivit föremål för en abstrakt granskning. I de ovannämnda förenade målen Sardegna Lines hade sökanden dessutom verkligen mottagit ett individuellt stöd. Det rörde sig nämligen om en fördel som hade beviljats genom en rättsakt antagen på grundval av en regional lag, enligt vilken det fanns en vidsträckt befogenhet att företa en skönsmässig bedömning. Denna situation hade vidare blivit föremål för en ingående granskning under det formella granskningsförfarandet.
35 Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig även från dem som var föremål för prövning i domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑298/00 P, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I‑4087) (nedan kallad domen i målet Alzetta), eftersom kommissionen i förevarande mål inte kände till det exakta antalet mottagare av det aktuella stödet eller deras identitet, inte hade tillgång till alla relevanta upplysningar och inte kände till de stödbelopp som hade beviljats i varje enskilt fall. I förevarande fall tillämpades den treåriga befrielsen från bolagsskatt dessutom automatiskt, medan det stöd som var i fråga i det ovannämnda målet Alzetta hade beviljats genom en senare rättsakt.
36 I motsats till vad sökanden har påstått är det, vid prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning, inte det faktum att kommissionen har haft kännedom om ett företags identitet som är av betydelse, utan det faktum att kommissionen har varit uppmärksam på sådana utmärkande omständigheter i det aktuella fallet som kan motivera en individuell granskning. I det angripna beslutet har kommissionen emellertid angett att den inte har mottagit några uppgifter till styrkande av att den ifrågavarande åtgärden, med avseende på sökanden, inte skulle utgöra stöd eller utgöra befintligt stöd eller stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden.
37 Under alla omständigheter har kommissionen hävdat att varken deltagande i det formella förfarandet enligt artikel 88.2 EG eller kravet om återbetalning i det angripna beslutet utgör tillräckliga omständigheter för att sökanden ska kunna individualiseras. Eftersom en talan som väckts av en potentiell mottagare av stöd enligt en stödordning som anmälts inte kan tas upp till sakprövning enligt artikel 230 EG, bör detsamma gälla för en talan som väckts av en mottagare av ett stöd enligt en stödordning som inte anmälts.
38 Det skulle slutligen inte strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd om sökandens talan avvisades i förevarande fall, eftersom de rättsmedel som föreskrivs i artiklarna 241 EG och 234 EG är tillräckliga (domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677).
39 Sökanden har påstått att bolaget är personligen berört i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, eftersom sökanden är ett bolag enligt lag nr 142/90, det vill säga ett företag som omfattas av den stödordning som behandlas i det angripna beslutet och beträffande vilken kommissionen har beslutat att stöd ska återbetalas.
40 Sökanden har bestritt att det angripna beslutet skulle utgöra en rättsakt med allmän giltighet. I detta hänseende anser sökanden att kommissionens påstående att det angripna beslutet berör ett obestämt och obestämbart antal företag är felaktigt. Enligt sökanden rör det sig däremot om en sluten grupp, det vill säga de kommunala företag som ombildats till bolag enligt lag nr 142/90 och som påbörjade sin verksamhet före den 31 december 1999. Antalet företag skulle vara ännu mer begränsat om det togs hänsyn till att den fördel som den treåriga skattebefrielsen innebar per definition endast gällde företag som var vinstgivande under denna period.
41 Sökanden har tillagt att även om det angripna beslutet skulle antas vara en rättsakt med allmän giltighet så är bolaget icke desto mindre att anse som direkt berört av detta beslut. Kommissionen borde ha tagit hänsyn till sökandens speciella situation, eftersom de personer som omfattades av de ifrågavarande åtgärderna påverkades på olika sätt och eftersom situationen varierade från en stödmottagare till en annan.
42 Det framgår även klart av rättspraxis, särskilt av domen i de förenade målen Sardegna Lines, att stödmottagare som verkligen har beviljats individuellt stöd enligt en generell stödordning som förklarats vara oförenlig med den gemensamma marknaden och som kommissionen har beslutat ska återbetalas ska anses vara direkt berörda. Kommissionen kände dessutom till sökanden, särskilt med tanke på att bolaget uttryckligen och vid upprepade tillfällen nämns i det angripna beslutet.
43 Kommissionens argumentation avseende skillnaden mellan stöd som anmälts och stöd som inte anmälts leder inte till någon annan slutsats. Enligt rättspraxis är det nämligen endast skillnaden mellan stöd som har utbetalats och stöd som inte har utbetalats som är relevant.
44 Intervenienten har i huvudsak anslutit sig till sökandens ståndpunkt och argumentation vad gäller frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning.
Förstainstansrättens bedömning
45 Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får en fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut riktat till en annan person bara om det berör honom direkt och personligen.
46 Vad gäller det personliga samband som krävs enligt ovannämnda bestämmelse framgår det av fast rättspraxis att en annan fysisk eller juridisk person än den person till vilken ett beslut är riktat endast kan påstå sig vara personligen berörd av detta beslut om beslutet angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denna person eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denna person i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter personen i fråga i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken ett beslut är riktat (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, och av den 2 april 1998 i mål C‑321/95 P, Greenpeace Council m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1651, punkterna 7 och 28).
47 Domstolen har slagit fast att ett företag i princip inte kan väcka talan mot ett beslut av kommissionen att förbjuda en stödordning till förmån för en viss sektor om det enbart berörs av detta beslut på grund av att det är verksamt inom sektorn i fråga och eventuellt kan erhålla stöd enligt nämnda stödordning. Med avseende på sökandeföretaget framstår nämligen ett sådant beslut som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se domstolens dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 9, s. 305, och domen i målet Alzetta, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
48 Domstolen har emellertid i domen i de förenade målen Sardegna Lines, punkterna 34 och 35, även fastslagit att eftersom företaget Sardegna Lines inte enbart berördes av det beslut som var i fråga i det målet i egenskap av företag inom sjöfartsnäringen på Sardinien, vilket kunde komma i fråga för stödordningen för redare på Sardinien, utan även i egenskap av stödmottagare som verkligen hade beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och vilket kommissionen hade beslutat skulle återbetalas, var företaget personligen berört av beslutet, och dess talan mot detta kunde således tas upp till sakprövning (se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Alzetta, punkt 39).
49 Det ska följaktligen undersökas huruvida sökanden är en stödmottagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med en stödordning till förmån för en viss sektor, vilket stöd ska återkrävas enligt kommissionens beslut (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 september 2007 i mål T‑136/05, Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4063, punkt 70).
50 Det framgår emellertid av de svar som Republiken Italien och sökanden har lämnat på de skriftliga frågor som förstainstansrätten ställt angående denna fråga att sökanden, under den aktuella perioden, endast redovisade förluster. Sökanden har därmed inte åtnjutit den treåriga befrielsen från bolagsskatt och är därmed inte personligen berörd av det angripna beslutet.
51 Av vad som ovan anförts följer att talan ska avvisas.
Rättegångskostnader
52 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
53 I enlighet med artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Azienda Mediterranea Gas e Acqua SpA (AMGA) ska bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.
3) ASM Brescia SpA ska bära sin rättegångskostnad.
Martins Ribeiro | Šváby | Papasavvas |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juni 2009.
Underskrifter