TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)
den 12 juni 2014 (*)
”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Marknaden för centralprocessorer – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 82 EG och artikel 54 i EES-avtalet konstateras – Trohetsrabatter – Icke dolda begränsningar – Kvalificering av en metod som missbruk – Lika-effektiv-konkurrent-test – Kommissionens internationella behörighet – Kommissionens utredningsplikt – Gränser – Rätten till försvar – Principen om god förvaltningssed – Helhetsstrategi – Böter – En enda, fortlöpande överträdelse – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter”
I mål T‑286/09,
Intel Corp., Wilmington, Delaware (Förenta staterna), inledningsvis företrätt av K. Bacon, barrister, M. Hoskins, N. Green, QC, S. Singla, barrister, I. Forrester, QC, A. Parr, R. Mackenzie, solicitors, och D. Piccinin, barrister, därefter av I. Forrester, A. Parr, R. Mackenzie och D. Piccinin,
sökande,
med stöd av
Association for Competitive Technology, Inc., Washington D.C. (Förenta staterna), företrädd av J.‑F. Bellis, avocat,
intervenient,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av T. Christoforou, V. Di Bucci, N. Khan och M. Kellerbauer, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Union fédérale des consommateurs – Que choisir (UFC – Que choisir), Paris (Frankrike), inledningsvis företrädd av J. Franck, därefter av E. Nasry, avocats,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 3726 slutlig om ett förfarande enligt artikel [82 EG] och artikel 54 i EES-avtalet (ärende COMP/C-3/37.990 – Intel), eller alternativt om upphävande eller nedsättning av det bötesbelopp som sökanden ålagts,
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden A. Dittrich (referent) samt domarna I. Wiszniewska-Białecka, M. Prek, J. Schwarcz och M. Kancheva,
justitiesekreterare: E. Coulon och handläggaren J. Weychert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3–6 juli 2012,
följande
Dom(1)
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Intel Corp., är ett bolag som har bildats enligt amerikansk rätt. Dess verksamhet består av framtagning, utveckling, tillverkning och saluföring av centralprocessorer, chipsets (kretsuppsättningar) och andra halvledarkomponenter samt plattformslösningar för databehandling och kommunikationsutrustning.
2 I slutet av år 2008 hade Intel runt 94 100 anställda runtom i världen. År 2007 uppgick Intels nettointäkter till 38 334 miljoner US-dollar (USD) och nettovinsten till 6 976 miljoner USD. År 2008 uppgick bolagets nettointäkter till 37 586 miljoner USD och nettovinsten till 5 292 miljoner USD.
I – Det administrativa förfarandet
3 Den 18 oktober 2000 inkom Advanced Micro Devices, Inc. (nedan kallat AMD) till Europeiska gemenskapernas kommission med ett formellt klagomål med stöd av artikel 3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) som bolaget kompletterade genom att i ett tilläggsklagomål av den 26 november 2003 åberopa nya omständigheter och göra gällande nya påståenden.
4 I maj 2004 påbörjade kommissionen ett antal utredningar som rörde vissa uppgifter i tilläggsklagomålet från AMD. I juli 2005 genomförde kommissionen – inom ramen för denna undersökning och med stöd av flera nationella konkurrensmyndigheter, i enlighet med artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) – inspektioner vid Intels fyra anläggningar i Förenade kungariket, Tyskland, Italien och Spanien, samt hos flera kunder till Intel i Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Förenade kungariket.
5 Den 17 juli 2006 inkom AMD med ett klagomål till Bundeskartellamt (tysk federal kartellmyndighet) där bolaget påstod att Intel bland annat hade tillämpat utestängande handelsmetoder tillsammans med Media-Saturn-Holding GmbH (nedan kallat MSH), europeisk återförsäljare av mikroelektroniska apparater och Europas största återförsäljare av stationära datorer. Bundeskartellamt utbytte information med kommissionen angående detta ärende i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 1/2003.
6 Den 23 augusti 2006 höll kommissionen ett möte med D1 [konfidentiellt](2) från Dell Inc. som är en av Intels kunder. Kommissionen lade inte listan över frågor att behandla under mötet (nedan kallad listan med frågor) till akten, och den upprättade inte något mötesprotokoll. En medlem av den grupp som ansvarade för ärendet vid kommissionen upprättade en skrivelse beträffande mötet vilken kommissionen betecknade som intern (nedan kallad den interna skrivelsen). Den 19 december 2008 tillställde kommissionen sökanden en icke konfidentiell version av nämnda skrivelse.
7 Den 26 juli 2007 delgav kommissionen sökanden ett meddelande om invändningar (nedan kallat meddelandet om invändningar från år 2007) angående sökandens beteende i förhållande till fem stora tillverkare av originalutrustning (Original Equipment Manufacturer, nedan kallade OEM-företag). Dessa var Dell, Hewlett-Packard Company (HP), Acer Inc., NEC Corp. och International Business Machines Corp. (IBM). Intel svarade den 7 januari 2008, och muntligt hörande ägde rum den 11 och den 12 mars 2008. Intel gavs tillgång till handlingarna i ärendet vid tre tillfällen, nämligen den 31 juli 2007, den 23 juli och den 19 december 2008.
8 Kommissionen vidtog flera undersökningsåtgärder med anledning av AMD:s påståenden, bland annat inspektioner hos flera detaljhandlare som säljer datorer och hos Intel under februari månad 2008. Dessutom skickade kommissionen, med stöd av artikel 18 i förordning nr 1/2003, skrivelser med en begäran om upplysningar till flera stora OEM-företag.
9 Den 17 juli 2008 delgav kommissionen sökanden ett kompletterande meddelande om invändningar som avsåg bolagets beteende i förhållande till MSH. Detta meddelande om invändningar (nedan kallat det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008) avsåg också Intels beteende i förhållande till Lenovo Group Ltd (nedan kallat Lenovo) och det innehöll ny bevisning beträffande Intels beteende i förhållande till vissa av de OEM-företag som avsågs i meddelandet om invändningar från år 2007, bevisning som kommissionen erhållit efter det att det sistnämnda meddelandet hade offentliggjorts.
10 Kommissionen beviljade först Intel en frist på åtta veckor för att svara på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008. Den 15 september 2008 förlängdes fristen till den 17 oktober 2008 av förhörsombudet.
11 Intel svarade inte på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 inom den uppställda fristen. I stället väckte bolaget talan vid förstainstansrätten den 10 oktober 2008. Målet registrerades under målnummer T‑457/08. Bolaget yrkade för det första att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara två beslut från kommissionen. Besluten avsåg fastställande av fristen för att besvara det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och kommissionens vägran att inhämta vissa kategorier av handlingar, vilka bland annat ingick bland handlingarna i tvistemålet mellan Intel och AMD i den amerikanska delstaten Delaware. För det andra yrkade Intel att förstainstansrätten skulle förlänga fristen för att svara på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 så att bolaget gavs en frist på 30 dagar räknat från och med den dag då det erhöll tillgång till relevanta handlingar.
12 Intel inkom vidare med en ansökan om interimistiska åtgärder, vilken registrerades under målnummer T–457/08 R. Därigenom ansökte Intel om att kommissionens handläggning skulle avbrytas i avvaktan på förstainstansrättens prövning av Intels talan i huvudsaken och att den frist som hade uppställts för besvarandet av det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 skulle avbrytas. I andra hand ansökte Intel om att beviljas en frist på 30 dagar räknat från och med dagen för domens avkunnande för att besvara det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008.
13 Den 19 december 2008 sände kommissionen en skrivelse till Intel där bolaget uppmärksammades på viss bevisning som kommissionen hade för avsikt att använda sig av i ett eventuellt slutligt beslut (nedan kallad skrivelsen angående fakta). Intel svarade inte på denna skrivelse inom den uppställda fristen, det vill säga före den 23 januari 2009.
14 Den 27 januari 2009 avslog förstainstansrättens ordförande Intels ansökan om interimistiska åtgärder (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 27 januari 2009 i mål T‑457/08 R, Intel mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen). Efter nämnda beslut erbjöd sig Intel, den 29 januari 2009, att svara på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och på skrivelsen angående fakta inom 30 dagar räknat från beslutet från förstainstansrättens ordförande.
15 Den 2 februari 2009 underrättade kommissionen Intel skriftligen om att man vid kommissionen hade beslutat att inte bevilja Intel något anstånd för att svara på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 eller på skrivelsen angående fakta. I skrivelsen av den 2 februari 2009 angavs att man dock var beredd att beakta eventuellt relevanta uppgifter i en för sent ingiven inlaga, under förutsättning att Intel inkom med sina synpunkter senast den 5 februari 2009. Slutligen angav kommissionen att den inte var skyldig att efterkomma en ansökan om muntligt hörande som ingetts efter fristen och att kommissionen ansåg att det inte behövde hållas något sammanträde för att det administrativa förfarandet skulle kunna genomföras på önskvärt sätt.
16 Den 3 februari 2009 återkallade Intel sin talan i huvudsaken i mål T‑457/08 och målet avskrevs genom beslut meddelat av ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning den 24 mars 2009.
17 Den 5 februari 2009 inkom Intel med en skrivelse med synpunkter på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och på skrivelsen angående fakta. Intel betecknade skrivelsen som ”svar på det kompletterande meddelandet om invändningar [från år 2008]” och som ”svar på [skrivelsen angående fakta]”.
18 Den 10 februari 2009 skrev Intel till förhörsombudet och ansökte om att ett muntligt hörande skulle hållas angående det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008. Förhörsombudet avslog ansökan genom skrivelse av den 17 februari 2009.
19 Den 13 maj 2009 antog kommissionen beslut K(2009) 3726 slutlig om ett förfarande enligt artikel [82 EG] och artikel 54 i EES-avtalet (ärende COMP/C-3/37.990 – Intel) (nedan kallat det angripna beslutet). En sammanfattning av beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 227, s. 13).
II – Det angripna beslutet
20 Det framgår av det angripna beslutet att Intel under perioden oktober 2002 till december 2007 gjorde sig skyldigt till en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 82 EG och artikel 54 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att tillämpa en strategi som syftade till att utestänga en konkurrent, nämligen AMD, från marknaden för centralprocessorer med x86-arkitektur (nedan kallade x-86-processorer).
A – Relevant marknad
21 De produkter som berörs av det angripna beslutet är centralprocessorer (CPU). Processorn är en central enhet i alla datorer, och är avgörande för såväl datorns prestanda som den allmänna kostnaden. Den liknas ofta vid datorns ”hjärna”. Tillverkningen av centralprocessorer kräver tekniskt avancerade och kostsamma installationer.
22 De centralprocessorer som används i datorer kan delas in i två kategorier, nämligen centralprocessorer med x86-arkitetur och centralprocessorer med annan arkitektur. X86-arkitekturen är en standard som Intel har skapat för sina centralprocessorer. Den kan användas för operativsystemen Windows och Linux. Windows är i första hand avsett att användas med x86-instruktioner. Före år 2000 fanns det flera företag som tillverkade x86-processorer. De flesta av dessa tillverkare har dock försvunnit från marknaden. Det anges i det angripna beslutet att sedan dess är Intel och AMD i stort sett de enda som fortfarande tillverkar x86-processorer.
23 Kommissionens undersökning ledde till slutsatsen att den relevanta produktmarknaden inte var större än marknaden för x86-processorer. Frågan huruvida det föreligger en enda marknad för x86-processorer för alla datorer eller om det ska göras en åtskillnad mellan tre separata marknader för x86-processorer, det vill säga mellan marknaderna för stationära datorer, bärbara datorer och servrar, besvaras inte i beslutet. Det anges att Intels marknadsandelar inom vart och ett av affärssegmenten gör att det inte blir någon skillnad när det gäller slutsatserna om dominerande ställning.
24 Den geografiska marknaden definierades som världsomfattande.
B – Dominerande ställning
25 Kommissionen konstaterar i det angripna beslutet att under den tioårsperiod som har undersökts (åren 1997–2007) hade Intel fortlöpande en marknadsandel på omkring 70 procent eller mer. Dessutom finns det enligt det angripna beslutet betydande hinder för tillträde och expansion på marknaden för x86-processorer. Hindren beror på icke återvinningsbara investeringar i forskning och utveckling, immateriella rättigheter och produktionsanläggningar som krävs för att tillverka x86-processorer. Följaktligen har alla Intels konkurrenter utom AMD försvunnit från marknaden eller bara kunnat behålla en försumbar marknadsandel.
26 Med beaktande av Intels marknadsandel och hindren för tillträde och expansion på den relevanta marknaden, fastställs det i beslutet att Intel haft en dominerande ställning på marknaden åtminstone under den period som beslutet omfattar, det vill säga från oktober 2002 till december 2007.
C – Missbruk och böter
27 I det angripna beslutet beskrivs två typer av beteende från Intels sida gentemot företagets handelspartner, nämligen villkorade rabatter och ”icke dolda begränsningar” (naked restrictions).
28 För det första anges det i det angripna beslutet att Intel gav rabatter till fyra OEM-företag, nämligen Dell, Lenovo, HP och NEC, med villkoret att företagen skulle köpa alla eller nästan alla sina x86-processorer från Intel. På liknande sätt betalade Intel ut pengar till MSH på villkor att MSH enbart skulle sälja datorer med Intels x86-processorer.
29 I beslutet fastställs att de villkorade rabatter som Intel tillämpade utgör trohetsrabatter. I fråga om Intels villkorade utbetalningar till MSH anges att den ekonomiska mekanismen bakom dessa utbetalningar kan likställas med de villkorade rabatterna till OEM-företagen.
30 Det angripna beslutet innehåller också en ekonomisk analys av rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som Intel (as efficient competitor-testet, nedan kallat lika-effektiv-konkurrent-testet), men som inte har dominerande ställning. Konkret visar analysen vilket pris en konkurrent som är lika effektiv som Intel skulle behöva sätta på sina centralprocessorer för att kunna kompensera OEM-företagen för förlusten av Intels rabatt. Samma slags analys har gjorts beträffande Intels betalningar till MSH.
31 Av den inhämtade bevisningen drar kommissionen slutsatsen att Intels villkorade rabatter och utbetalningar skapade trohet hos strategiskt viktiga OEM-företag och MSH. Metoderna fick kompletterande effekter i den meningen att de i betydande grad minskade konkurrenternas möjligheter att konkurrera med sina x86-processorer på grundval av pris och prestation (competition on the merits). Intels konkurrensbegränsande beteende orsakade därmed en begränsning av konsumenternas valmöjligheter och minskade incitamenten för innovation.
32 För det andra, vad beträffar de icke dolda begränsningarna, anger kommissionen att Intel betalade ut pengar till tre OEM-företag, nämligen HP, Acer och Lenovo, mot att dessa företag sköt upp eller ställde in lanseringen av produkter med centralprocessorer från AMD (nedan kallade AMD-processorer) och/eller begränsade distributionen av dessa produkter. I beslutet dras slutsatsen att Intels beteende också direkt skadade konkurrensen och att det inte utgör en normal pris- och prestationskonkurrens.
33 I det angripna beslutet fastställer kommissionen att vart och ett av Intels beteenden gentemot ovannämnda OEM-företag och gentemot MSH utgör missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG, men att dessa överträdelser också ingår i en sammanhängande strategi som syftar till att utestänga AMD, Intels enda betydande konkurrent, från marknaden för x86-processorer. De olika förekomsterna av missbruk bildar därför en enda överträdelse av artikel 82 EG.
34 Med tillämpning av Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer), ålade kommissionen sökanden att betala böter på 1 060 000 000 euro (angående beräkningen av böterna, se nedan punkterna 1554–1558.)
D – Artikeldel
35 Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:
”Artikel 1
Intel … har gjort sig skyldigt till en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 82 [EG] och artikel 54 i EES-avtalet under perioden oktober 2002–december 2007 genom att tillämpa en strategi som syftat till att utestänga konkurrenter från marknaden för x86-processor. Strategin har bestått i att
a) ge rabatter till Dell under perioden december 2002–december 2005, vars storlek villkorades av att Dell köpte alla sina x86-processorer från Intel,
b) ge rabatter till HP under perioden november 2002–maj 2005, vars storlek villkorades av att HP köpte minst 95 procent av sina x86-processorer för stationära företagsdatorer från Intel,
c) ge rabatter till NEC under perioden oktober 2002–november 2005, vars storlek villkorades av att NEC köpte minst 80 procent av sina x86-processorer för PC-klienter från Intel,
d) ge rabatter till Lenovo under perioden januari 2007–december 2007, vars storlek villkorades av att Lenovo köpte alla sina x86-processorer för bärbara datorer från Intel,
e) göra utbetalningar till [MSH] under perioden oktober 2002–december 2007 vars storlek villkorades av att [MSH] enbart sålde datorer utrustade med Intels x86-processorer,
f) göra utbetalningar till HP under perioden november 2002–maj 2005 på villkor att: 1) HP riktade försäljningen av stationära HP-företagsdatorer utrustade med x86-processorer från AMD mot små och medelstora företag, och mot kunder från den offentliga sektorn, utbildningssektorn och den medicinska sektorn, och inte mot storföretag, 2) HP förbjöd sina distributionspartner att ha stationära HP-företagsdatorer utrustade med x86-processorer från AMD i lager så att kunderna endast kunde få tag på dessa datorer genom att beställa dem från HP (antingen direkt eller genom HP:s distributionspartner som agerar som handelsagenter, och 3) HP sköt upp lanseringen av sin stationära företagsdator utrustad med en x86-processor från AMD i regionen [Europa, Mellanöstern och Afrika] med sex månader,
g) göra utbetalningar till Acer under perioden september 2003–januari 2004 på villkor att Acer skjuter upp lanseringen av en bärbar dator utrustad med en x86-processor från AMD, och
h) göra utbetalningar till Lenovo under perioden juni 2006–december 2006 på villkor att Lenovo skjuter upp, och slutligen avstår från, lanseringen av sina bärbara datorer utrustade med x86-processorer från AMD.
Artikel 2
Intel … åläggs att betala 1 060 000 000 euro i böter för den överträdelse som anges i artikel 1.
Artikel 3
Intel … åläggs att omedelbart få den i artikel 1 angivna överträdelsen att upphöra om så inte redan är fallet.
Intel … åläggs att avhålla sig från att upprepa sådana handlingar eller beteenden som avses i artikel 1 liksom handlingar eller beteenden som har samma eller ett jämställbart syfte eller resultat.
…”
Förfarandet och parternas yrkande
36 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 juli 2009.
37 AMD ansökte, genom handling som inkom till förstainstansrätten den 14 oktober 2009, om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Den 16 november 2009 meddelade dock AMD förstainstansrätten att bolaget återkallade sin ansökan om intervention i målet. Således avfördes AMD från målet såsom intervenient genom beslut som meddelades av ordföranden på förstainstansrättens åttonde avdelning den 5 januari 2010.
38 Union fédérale des consommateurs – Que choisir (UFC – Que choisir) (nedan kallat UFC) ansökte, genom handling som inkom till förstainstansrätten den 30 oktober 2009, om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Ordföranden på tribunalens åttonde avdelning biföll interventionsansökan genom beslut av den 7 juni 2010. Genom skrivelse som inkom till tribunalen den 22 september 2010 meddelade UFC tribunalen att man avstod från att inkomma med en interventionsinlaga men att man skulle yttra sig muntligen under förhandlingen.
39 Association for Competitive Technology (nedan kallad ACT) ansökte, genom handling som inkom till förstainstansrätten den 2 november 2009, om att få intervenera i målet till stöd för Intels yrkanden. Ordföranden på tribunalens åttonde avdelning biföll interventionsansökan genom beslut av den 7 juni 2010. ACT gav in sin interventionsinlaga inom den uppställda fristen och parterna yttrade sig över den.
40 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjunde avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
41 Tribunalen beslutade den 18 januari 2012, med tillämpning av artiklarna 14.1 och 51.1 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till sjunde avdelningen i utökad sammansättning.
42 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, ställde den vissa skriftliga frågor till parterna och förelade sökanden och kommissionen att inkomma med vissa handlingar. Sökanden, kommissionen och ACT besvarade de skriftliga frågorna och inkom med de efterfrågade handlingarna inom den uppställda fristen.
43 UFC:s svar på en skriftlig fråga från tribunalen inkom till tribunalen efter det att den uppställda fristen hade löpt ut. Ordföranden på sjunde avdelningen beslutade dock den 1 juni 2012 att svaret ändå skulle tas in i akten.
44 Genom beslut av den 16 april 2012 förelade tribunalen kommissionen med stöd av artikel 65 b, artikel 66.1 och artikel 67.3 andra stycket i rättegångsreglerna att inkomma med den konfidentiella versionen av den interna skrivelsen angående mötet mellan kommissionens tjänstemän och D1, [konfidentiellt] från Dell, som ägde rum den 23 augusti 2006. Kommissionen efterkom föreläggandet inom den angivna fristen. Inledningsvis fick varken sökanden eller intervenienterna ta del av denna handling.
45 Intel och kommissionen begärde att intervenienterna inte skulle tillåtas att ta del av vissa konfidentiella delar av deras skrivelser och bilagor, inklusive svar på tribunalens skriftliga frågor. Intervenienterna tillställdes endast de av sökanden och kommissionen ingivna icke-konfidentiella versionerna av nämnda skrivelser och bilagor. Intervenienterna framställde inga invändningar mot detta.
46 Den 7 juni 2012 deltog sökanden, kommissionen och ACT i ett informellt möte angående den konfidentiella behandlingen av vissa uppgifter samt om genomförandet av en förhandling med fem ledamöter från den sjunde avdelningen i utökad sammansättning.
47 Genom skrivelse som inkom till tribunalen den 2 juli 2012 uppgav sökanden att de berörda OEM-företagen samt MSH och AMD samtyckte till att uppgifter beträffande dessa bolag som tidigare hade betecknats som konfidentiella röjdes under den offentliga delen av förhandlingen samt i den offentligt tillgängliga versionen av den kommande domen, med förbehåll för vissa undantag.
48 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen, vilken hölls mellan den 3 och den 6 juli 2012, delvis inom stängda dörrar.
49 Det muntliga förfarandet återupptogs genom beslut av den 29 januari 2013. Som en åtgärd för processledning tillställde tribunalen – efter att ha hört kommissionen, vilken inte hade anfört några invändningar och som i sin tur hade samrått med Dell – sökanden och intervenienterna den fullständiga versionen av den interna skrivelsen angående mötet med D1, [konfidentiellt] från Dell, och förelade dem att yttra sig om de delar av skrivelsen som de inte hade fått ta del av tidigare. Sökanden och ACT efterkom föreläggandet inom den angivna fristen. UFC yttrade sig inte inom den angivna fristen. Tribunalen förelade därefter kommissionen att yttra sig angående sökandens yttrande. Kommissionen efterkom föreläggandet inom den angivna fristen. Tribunalen förelade också sökanden och kommissionen att yttra sig angående ACT:s yttrande. Dessa efterkom föreläggandet inom den angivna fristen. Det muntliga förfarandet avslutades därefter den 6 maj 2013.
50 Sökanden har, med stöd av ACT, yrkat att tribunalen
– helt eller delvis ska ogiltigförklara det angripna beslutet,
– alternativt ska upphäva eller i väsentlig grad sätta ned bötesbeloppet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
51 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, och
– förplikta ACT att bära kostnaderna för sin intervention.
52 UFC har i huvudsak anslutit sig till kommissionens yrkanden och har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
I – Huruvida vissa bilagor kan tillåtas som bevisning
53 Kommissionen har gjort gällande att vissa handlingar som har ingetts av sökanden såsom bilagor till ansökan, och som avser vittnesmål som har avgetts till den domstol i Delaware vid vilken det amerikanska målet anhängiggjordes (nedan kallad domstolen i Delaware) (se ovan punkt 11) inte ska tillåtas på grund av vad som anges i artikel 43.5 i rättegångsreglerna. Där anges att ”[o]m en handling på grund av sitt omfång endast delvis fogas till inlagan, ska hela handlingen eller en fullständig kopia inges till kansliet”.
54 Kommissionen har anfört att sökanden inte har inkommit med bilagorna till vittnesmålen vid domstolen i Delaware, och inte heller har låtit anteckna dem i kansliets dagbok. Dessutom har kommissionen framhållit att vad gäller vissa av dessa vittnesmål har sökanden endast ingett delar av avskriften i stället för den fullständiga avskriften.
55 Tribunalen tillbakavisar först och främst kommissionens argument med avseende på de vittnesmål varav avskriften har ingetts i sin helhet, men utan bilagor. Det framgår nämligen av artikel 43.5 i rättegångsreglerna att det räcker med att hela handlingen inges till kansliet. I denna artikel uppställs inget krav på att alla andra handlingar som det hänvisas till i en handling som utgör bilaga till en inlaga också måste ges in till kansliet. För det fall vissa delar av de vittnesmål som sökanden stöder sig på är obegripliga för den som saknar tillgång till de handlingar som vittnet hänvisar till, är detta endast en fråga om vilket bevisvärde de berörda delarna av vittnesmålen kan tillmätas. Detta kan dock inte påverka möjligheten att beakta de vittnesmål som sökanden har ingett såsom bilaga till sin ansökan.
56 Vad gäller de vittnesmål som sökanden endast i vissa delar har gett in såsom bilagor till sina inlagor, gör tribunalen följande bedömning.
57 Även om artikel 43.5 i rättegångsreglerna ska tolkas på så sätt att den innebär en skyldighet för parterna att inkomma till kansliet med en fullständig version av samtliga de handlingar varav vissa delar har ingetts såsom bilaga till en inlaga, är det under alla omständigheter så att ett åsidosättande av en sådan skyldighet kan rättas till.
58 Tribunalen påpekar att det framgår av punkt 57 d i de praktiska anvisningarna till parterna, vilka antogs av förstainstansrätten den 5 juli 2007 (EUT L 232, s. 7), i deras ändrade lydelse, att till och med när bilagor som omnämns i förteckningen över huvud taget inte har getts in så kan rättelse ske. Att en part ger in enbart en del av en handling i stället för hela handlingen måste då i än högre utsträckning utgöra ett sådant fel som går att rätta till.
59 I det förevarande fallet förelade tribunalen, som en åtgärd för processledning, sökanden att ge in fullständiga versioner av samtliga de vittnesmål som sökanden endast hade gett in i vissa delar och varav sökanden inte hade gett in någon fullständig version till kansliet. Sökanden efterkom föreläggandet inom den angivna fristen och tribunalen beredde kommissionen tillfälle att yttra sig skriftligen angående dessa handlingar.
60 Tribunalen underkänner således kommissionens argument att det följer av artikel 43.5 i rättegångsreglerna att tribunalen inte kan beakta vissa av de handlingar som har ingetts av sökanden.
II – Prövning av yrkandena om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
A – Horisontella frågor angående kommissionens rättsliga bedömningar
1. Bevisbörda och beviskrav
61 Sökanden har med hänvisning till rättspraxis från unionsdomstolen bland annat anfört att sådana konkurrensmål som det nu aktuella är av straffrättslig karaktär, vilket betyder att beviskraven är höga och att oskuldspresumtionen gäller.
62 Tribunalen anger därvid följande. Det anges i artikel 2 i förordning nr 1/2003 att vid alla förfaranden för tillämpning av artikel 82 EG ska bevisbördan åvila den part eller myndighet som gör gällande att nämnda artikel har överträtts, vilket i detta fall vill säga kommissionen. Dessutom framgår det av fast rättspraxis att om en domstol anser att det föreligger tvivel ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktar sig. En domstol kan således inte slå fast att kommissionen har styrkt att den aktuella överträdelsen har förelegat, om denna fråga enligt domstolen fortfarande är föremål för tvivel, särskilt inte i samband med en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2501, nedan kallad domen i målet JFE, punkt 177, och av den 12 juli 2011 i mål T‑112/07, Hitachi m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3871, punkt 58).
63 I den sistnämnda situationen är det nämligen nödvändigt att beakta principen om oskuldspresumtion, som bland annat följer av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med hänsyn till arten av de ifrågavarande överträdelserna och stränghetsgraden av de därtill knutna sanktionsåtgärderna ska principen om oskuldspresumtion tillämpas i bland annat förfaranden rörande överträdelser av konkurrensregler som gäller företag, vilka kan leda till att böter eller viten döms ut (domstolens domar av den 8 juli 1999 i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4287, punkterna 149 och 150, och i mål C‑235/92 P, Montecatini mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4539, punkterna 175 och 176, samt domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet JFE, punkt 178).
64 Även om kommissionen måste förebringa exakt och samstämmig bevisning för att styrka att överträdelsen har ägt rum, är det viktigt att framhålla att varje del av den bevisning som kommissionen åberopat inte nödvändigtvis behöver uppfylla dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen åberopat uppfyller detta krav, såsom konstateras i den rättspraxis som rör genomförandet av artikel 81 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkterna 513–523). Denna princip är också tillämplig i mål om genomförandet av artikel 82 EG (tribunalens dom av den 1 juli 2010 i mål T‑321/05, AstraZeneca mot kommissionen, REU 2010, s. II‑2805, nedan kallad domen i målet AstraZeneca, punkt 477).
65 Vad gäller bevisvärdet hos den bevisning som kommissionen har lagt till grund för sin bedömning, bör man skilja mellan två olika situationer.
66 För det första finner tribunalen att när kommissionen grundar sin bedömning att det föreligger en överträdelse av konkurrensreglerna på antagandet att de fastställda omständigheterna inte kan förklaras på något annat sätt än att de beror på ett konkurrensbegränsande beteende, ska unionsdomstolen ogiltigförklara det aktuella beslutet för det fall de berörda företagen anför argument som gör att de omständigheter som kommissionen fastställt kommer i en annan dager och således möjliggör en annan förklaring av omständigheterna än den som kommissionen gett vid sin bedömning att det skett en överträdelse. Då kan det nämligen inte anses att kommissionen har styrkt att konkurrensrätten har åsidosatts (se, för ett liknade resonemang, domstolens dom av den 28 mars 1984 i de förenade målen 29/83 och 30/83, Compagnie royale asturienne des mines och Rheinzink mot kommissionen, REG 1984, s. 1679, punkt 16, och av den 31 mars 1993 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85‑C‑129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1307, svensk specialutgåva, volym 9, s. 651, punkterna 126 och 127).
67 För det andra konstaterar tribunalen att om kommissionen grundar sig på bevisning som i princip är tillräcklig för att visa att en överträdelse föreligger, räcker det inte att det berörda företaget hänvisar till möjligheten att en omständighet inträffat som skulle kunna påverka bevisvärdet av denna bevisning för att kommissionen ska ha bevisbördan för att denna omständighet inte har kunnat påverka nämnda bevisvärde. Det berörda företaget måste tvärtom, utom när det på grund av kommissionens beteende inte är möjligt för företaget att förebringa sådan bevisning, visa dels att den omständighet som det åberopat föreligger, dels att denna omständighet innebär att bevisvärdet av den bevisning på vilken kommissionen grundar sig kan ifrågasättas (se, för ett liknade resonemang, tribunalens dom av den 15 december 2010 i mål T‑141/08, E.ON Energie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑5761, punkt 56, och där angiven rättspraxis).
68 Det är mot bakgrund av ovannämnda överväganden som tribunalen, med beaktande av sökandens grunder, ska pröva huruvida kommissionen har styrkt de omständigheter som anges i det angripna beslutet.
2. Rättslig kvalificering av de rabatter och utbetalningar som beviljats i utbyte mot en exklusiv försäljningsrättighet
69 I skäl 924 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att de rabatter som beviljades Dell, HP, NEC och Lenovo de facto var villkorade av att företagen köpte alla eller nästan alla sina x86-processorer från Intel, åtminstone inom ett bestämt affärssegment, och att dessa företags valmöjligheter därmed var begränsade. I samma skäl konstaterade kommissionen att utbetalningarna till MSH var villkorade av att MSH enbart sålde datorer med Intels x86-processorer och att de således begränsade MSH:s valmöjligheter. Kommissionen fann i skäl 925 i det angripna beslutet att dessa omständigheter räckte för att styrka att det skett en överträdelse av artikel 82 EG eftersom några sakliga skäl inte anförts.
70 Sökanden har bestritt kommissionens rättsliga kvalificering av utbetalningarna. Sammanfattningsvis har sökanden gjort gällande att kommissionen var skyldig att göra en bedömning av hela det faktiska sammanhanget för att kunna avgöra huruvida rabatterna och utbetalningarna var ägnade att begränsa konkurrensen. För att kunna dra slutsatsen att rabatter strider mot artikel 82 EG måste kommissionen, enligt sökanden, först visa att dessa rabatter verkligen har förmåga att utestänga konkurrenter från marknaden, till skada för konsumenterna. För det fall beteendet tillhör det förflutna måste kommissionen visa att dessa avtal verkligen har lett till att konkurrenter har utestängts.
71 Kommissionen har gjort gällande att de aktuella rabatterna utgjorde ”trohetsrabatter i den mening som avses i domstolens Hoffmann-La Roche-praxis”, vilken har sitt ursprung i domstolens dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (REG 1979, s. 461) (nedan kallad domen i målet Hoffmann-La Roche). Kommissionen anser att det för denna typ av åtgärder saknas behov av att styrka faktiska eller potentiella utestängningseffekter för varje enskilt fall.
a) Rabatter som beviljades OEM-företagen i utbyte mot en exklusiv eller nästan exklusiv försäljningsrättighet
1) Rättslig kvalificering
72 För ett företag som har en dominerande ställning på en marknad innebär det, enligt fast rättspraxis, missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG att binda köpare genom en skyldighet eller ett löfte att göra alla eller en stor del av sina inköp uteslutande från detta företag, även om det sker på köparnas begäran och oavsett om förpliktelsen gäller utan vidare eller motsvaras av en rabatt (domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 89, och tribunalens dom av den 9 september 2010 i mål T‑155/06, Tomra Systems m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II‑4361, nedan kallad tribunalens dom i målet Tomra, punkt 208).
73 Så är även fallet om företaget, utan att binda köparna genom en formell förpliktelse, antingen enligt avtal med köparna eller ensidigt tillämpar ett system med trohetsrabatter, det vill säga rabatter som ges på villkor att kunden, oavsett om denne köper för avsevärda eller obetydliga belopp, gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget (domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 89, och domstolens dom av den 19 april 2012 i mål C‑549/10 P, Tomra Systems m.fl. mot kommissionen, nedan kallad domstolens dom i målet Tomra, punkt 70).
74 När det gäller frågan om huruvida rabatter som beviljas av ett företag i dominerande ställning ska kvalificeras som missbruk, bör man skilja mellan tre olika typer av rabatter (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, nedan kallad ”domen i målet Michelin I”, punkterna 71–73, och av den 15 mars 2007 i mål C‑95/04 P, British Airways mot kommissionen, REG 2007, s. I‑2331, nedan kallad ”domstolens dom i målet British Airways”, punkterna 62, 63, 65, 67 och 68).
75 Vad gäller för det första system med kvantitativa rabatter (nedan kallade mängdrabatter), som endast är knutna till inköpsvolymen från ett företag i dominerande ställning, anses dessa i allmänhet inte ha sådana utestängningseffekter som är förbjudna enligt artikel 82 EG. Om en ökning av den levererade kvantiteten medför en lägre kostnad för leverantören, har denne nämligen rätt att låta kunden dra nytta av denna kostnadsminskning genom en fördelaktigare prissättning. Mängdrabatter anses således återspegla de effektivitetsvinster och de stordriftsfördelar som företaget i dominerande ställning kan få (se förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i mål T‑203/01, Michelin mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4071, nedan kallad domen i målet Michelin II, punkt 58, och där angiven rättspraxis).
76 För det andra finns det rabatter som ges på villkor att kunden gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget. Denna typ av rabatter, som kommissionen kallar för ”trohetsrabatter i den mening som avses i domstolens Hoffmann-La Roche-praxis”, kommer nedan att betecknas som ”exklusivitetsrabatter”. Det ska framhållas att detta uttryck också kommer att användas för rabatter för vilka inget hundraprocentigt inköpskrav uppställs, men som är villkorade av att kunden gör en betydande del av sina inköp hos det dominerande företaget.
77 Sådana exklusivitetsrabatter som tillämpas av ett företag i dominerande ställning är oförenliga med målet att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte ska snedvridas. De grundar sig nämligen inte – förutom i undantagsfall – på en ekonomisk prestation som motiverar en sådan förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 90, och tribunalens dom i det ovan i punkt 72 nämnda målet Tomra, punkt 209). Syftet med sådana rabatter är nämligen att genom ekonomiska förmåner hindra kunder från att göra inköp från konkurrerande tillverkare (domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 90, och tribunalens dom i det ovan i punkt 72 nämnda målet Tomra, punkt 210).
78 För det tredje finns det andra rabattsystem där det ekonomiska incitamentet inte är direkt kopplat till ett krav på att inköpen ska ske uteslutande eller nästan uteslutande från det dominerande företaget, men där villkoren för beviljandet av rabatt också kan få en trohetsskapande effekt (nedan kallade ”rabatter tillhörande den tredje gruppen”). Till denna grupp hör bland annat rabattsystem som är beroende av att vissa individuella försäljningsmål uppnås och som inte utgör exklusivitetsrabatter, eftersom dessa rabattsystem inte innehåller några åtaganden om exklusivitet eller om att en bestämd andel av behoven ska täckas genom inköp från företaget i dominerande ställning. För att avgöra huruvida tillämpningen av sådana rabatter utgör missbruk av dominerande ställning är det nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna och sättet för beviljandet av rabatterna, och att undersöka huruvida syftet med rabattsystemet är att – med hjälp av en förmån som inte grundar sig på någon ekonomisk prestation som motiverar den – frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden eller att stärka den dominerande ställningen genom att konkurrensen snedvrids (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punk 74 nämnda målet Michelin I, punkt 73, domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, punkterna 65 och 67, och i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 71).
79 De rabatter till Dell, HP, NEC och Lenovo som kommissionen har nämnt, bland annat i artikel 1 a–d i det angripna beslutet, utgör rabatter som tillhör den andra gruppen, det vill säga gruppen med exklusivitetsrabatter. Enligt vad kommissionen konstaterade i det angripna beslutet rörde det sig nämligen om rabatter som var villkorade av att kunden från Intel – åtminstone inom ett visst affärssegment –köpte antingen alla sina x86-processorer, vilket gällde Dell och Lenovo, eller en betydande del av sina x86-processorer, nämligen 95 procent i HP:s fall och 80 procent i NEC:s fall.
80 Tribunalen konstaterar att till skillnad från vad sökanden har påstått är det möjligt att fastställa huruvida en exklusivitetsrabatt kan kvalificeras som missbruk, utan att det behöver göras en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att fastställa om det föreligger någon potentiell utestängningseffekt.
81 Det framgår nämligen av domen i det i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche (punkterna 89 och 90) att denna typ av rabatt utgör missbruk av dominerande ställning om det inte föreligger några sakliga skäl för beviljandet av den. Domstolen har inte uppställt något krav på att det ska visas att rabatten har förmåga att begränsa konkurrensen under de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.
82 Dessutom framgår det av domen i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I, och av domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, att en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet endast behövs för det fall rabatten tillhör den tredje gruppen. I punkt 71 i domen i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I erinrade domstolen nämligen om att det framgår av rättspraxis att en rabatt som syftar till att hindra kunderna från att göra sina inköp hos konkurrerande tillverkare genom att de erbjuds ekonomiska förmåner utgör missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG. Vidare fann domstolen i punkt 72 i nämnda dom att det rabattsystem som det målet handlade om inte utgjorde vare sig något rent mängdrabattsystem eller något sådant system som innehåller åtaganden om exklusivitet eller om att en viss andel av behoven ska täckas genom inköp från företaget i dominerande ställning. Slutligen konstaterade domstolen i punkt 73 i nämnda dom att det ”således” var nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, och särskilt kriterierna och reglerna för beviljandet av rabatten.
83 I punkt 62 i domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, erinrade domstolen för det första om den rättspraxis som följer av domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, och pekade därefter på skillnaderna mellan omständigheterna i det målet och omständigheterna i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I. I punkt 65 framhöll domstolen att domen i det målet avsåg rabatter som, för kunderna till företaget i dominerande ställning, inte medförde några åtaganden om exklusivitet eller om att täcka en viss andel av sina behov genom inköp från det företaget. Vidare konstaterade domstolen i punkt 67 att det framgår av rättspraxis att det är nödvändigt att beakta samtliga omständigheter för att bedöma huruvida ett företag med en dominerande ställning har missbrukat denna ställning genom att tillämpa ”ett sådant rabattsystem som det som beskrivits i punkt 65 i förevarande dom”. Slutligen, i punkt 68, fann domstolen att behovet av att undersöka huruvida rabatter kan medföra en utestängningseffekt gäller system med rabatter eller bonusar ”som varken utgör mängdrabatter eller mängdbonusar, eller lojalitetsrabatter eller lojalitetsbonusar i den mening som avses i domen i det ovannämnda målet Hoffmann-La Roche”.
84 Härav följer att det enligt rättspraxis endast är i de fall där det rör sig om rabatter tillhörande den tredje gruppen som det behöver göras en bedömning av samtliga omständigheter, och att det således inte behövs någon sådan bedömning när det gäller exklusivitetsrabatter tillhörande den andra gruppen.
85 Ett sådant synsätt är motiverat med hänsyn till att exklusivitetsrabatter som beviljas av ett företag i dominerande ställning till sin beskaffenhet är sådana att de kan begränsa konkurrensen.
86 Förmågan att knyta kunderna till det dominerande företaget är nämligen en inneboende egenskap hos exklusivitetsrabatterna. Det faktum att ett företag i dominerande ställning ger en rabatt i utbyte mot en exklusiv försäljningsrättighet eller en försäljningsrättighet som täcker en betydande del av kundens inköpsbehov innebär att det dominerande företaget ger en ekonomisk fördel som syftar till att hindra att kunderna gör sina inköp hos de konkurrerande tillverkarna. Det föreligger således inget behov av att göra en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att kunna fastställa om rabatten syftar till att hindra kunderna från att göra sina inköp hos konkurrenterna.
87 Det ska dessutom framhållas att exklusivitetsrabatter som ges av ett företag i dominerande ställning till sin beskaffenhet är sådana att de kan utestänga konkurrenter. En ekonomisk fördel som ges till en kund i syfte att förmå denna att göra alla eller en betydande del av sina inköp hos det dominerande företaget medför nämligen ett incitament för kunden att inte göra några inköp hos det dominerande företagets konkurrenter vad gäller den del av inköpsbehovet som omfattas av exklusivitetsvillkoret.
88 I detta sammanhang bör det påpekas att utestängningseffekter inte endast uppkommer när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I, punkt 85, av den 17 februari 2011 i mål C‑52/09, TeliaSonera Sverige, REU 2011, s. I‑527, nedan kallad domen i målet TeliaSonera, punkt 63, och i det ovan i punkt 75 nämnda målet Michelin II, punkt 244). Ett ekonomiskt incitament som ges av ett företag i dominerande ställning i syfte att förmå en kund att, vad gäller den del av inköpsbehovet som omfattas av exklusivitetsvillkoret, inte göra några inköp hos det dominerande företagets konkurrenter är till sin beskaffenhet sådant att det kan försvåra dessa konkurrenters inträde på marknaden.
89 Visserligen är det så att exklusivitetsvillkor i princip kan ha en positiv inverkan på konkurrensen och att bedömningen av verkningarna av sådana villkor i en normal konkurrensutsatt marknadssituation ska göras med hänsyn till det särskilda sammanhang där villkoren förekommer (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 februari 1991 i mål C‑234/89, Delimitis, REG 1991, s. I‑935, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑65, punkterna 14–27). Detta resonemang kan emellertid inte godtas när det gäller en marknad där konkurrensen redan är inskränkt just på grund av att en av näringsidkarna innehar en dominerande ställning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 april 1995 i mål C‑310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1995, s. I‑865, nedan kallad domstolens dom i målet BPB Industries och British Gypsum, punkt 11, och generaladvokaten Légers förslag till avgörande i det målet, REG 1995, s. I‑867, punkterna 42–45).
90 Skälet till detta är dels att ett företag som har en dominerande ställning har ett särskilt ansvar för att inte hindra en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden, dels att i de fall en ekonomisk aktör har en stark ställning på marknaden innebär villkor om exklusiva försäljningsrättigheter för en betydande del av en kunds inköp ett oacceptabelt hinder för tillträde till marknaden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 1 april 1993 i mål T‑65/89, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1993, s. II‑389), nedan kallad förstainstansrättens dom i målet BPB Industries och British Gypsum, punkterna 65–68). I ett sådant fall innebär nämligen ett exklusivt inköpsavtal ett ytterligare ingrepp i konkurrensstrukturen på marknaden. Följaktligen täcker missbruksbegreppet i princip alla åtaganden om att uteslutande göra sina inköp hos ett företag i dominerande ställning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkterna 120, 121 och 123, domstolens dom i det ovan i punkt 89 nämnda målet BPB Industries och British Gypsum, punkt 11, och generaladvokaten Légers förslag till avgörande i det målet, vilket nämns ovan i punkt 89, punkterna 46 och 47).
91 Dessutom ligger det i sakens natur att när ett företag har en mycket dominerande ställning, såsom den som sökanden har, finns det med avseende på en stor del av efterfrågan inte något lämpligt alternativ till den produkt som det företag som innehar denna dominerande ställning säljer. Den leverantör som har en dominerande ställning är således i stor utsträckning en oundviklig handelspartner (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 41, domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, punkt 75, och tribunalens dom i det ovan i punkt 72 nämnda målet Tomra, punkt 269). I det aktuella fallet har sökanden inte bestritt påståendet i det angripna beslutet att bolaget utgjorde en oundviklig handelspartner på marknaden under den period då den i målet aktuella överträdelsen pågick.
92 Bolagets ställning såsom oundviklig handelspartner medför att kunderna i vart fall kommer att göra en del av sina inköp från företaget i dominerande ställning (nedan kallad ”den del som inte är öppen för konkurrens”). En konkurrent till ett företag i dominerande ställning kan således inte konkurrera om en kunds totala inköp, utan endast om den andel av efterfrågan som går utöver den del som inte är öppen för konkurrens (nedan kallad ”den del som är öppen för konkurrens”). Den del som är öppen för konkurrens är således den del av en kunds inköpsbehov som realistiskt sett kan föras över till en konkurrent till det dominerande företaget inom en given period, såsom kommissionen påpekade i skäl 1009 i det angripna beslutet. Genom att ge en exklusivitetsrabatt gör ett företag i dominerande ställning det svårare för en konkurrent att tillhandahålla sina egna produkter till det dominerande företagets kunder. Om en kund till företaget i dominerande ställning gör inköp hos en konkurrent i strid med villkoret om en exklusiv eller nästan exklusiv försäljningsrättighet, riskerar denna kund att förlora inte bara rabatterna för de enheter som den i stället köper från konkurrenten, utan samtliga exklusivitetsrabatter.
93 För att kunna lägga fram ett attraktivt anbud räcker det således inte för en konkurrent till ett företag i dominerande ställning att erbjuda attraktiva villkor med avseende på de enheter som konkurrenten kan tillhandahålla kunden, utan konkurrenten måste därutöver erbjuda kunden en kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten. För att kunna lägga fram ett attraktivt anbud måste konkurrenten således sprida den rabatt som det dominerande företaget ger för kundens hela eller nästan hela inköpsbehov – inklusive den del som inte är öppen för konkurrens – över den mer begränsade del som är öppen för konkurrens. Om en oundviklig handelspartner ger en exklusivitetsrabatt leder detta således till att det strukturellt sett blir svårare för en konkurrent att lämna ett anbud till ett attraktivt pris och således att ta sig in på marknaden. Exklusivitetsrabatten gör att det dominerande företaget med hjälp av sin ekonomiska styrka avseende den del av kundens efterfrågan som inte är öppen för konkurrens kan uppnå en hävstångseffekt som gör det möjligt att även skaffa sig kontroll över den del som är öppen för konkurrens, varigenom konkurrenternas inträde på marknaden försvåras.
94 Slutligen ska det noteras att ett företag i dominerande ställning har möjlighet att rättfärdiga ett system med exklusivitetsrabatter, till exempel genom att visa att dess beteende är objektivt nödvändigt eller att den utestängningseffekt som nämnda beteende ger upphov till kan uppvägas eller rentav överträffas av fördelar i effektivitetshänseende som även gynnar konsumenten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 90, domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, punkterna 85 och 86, och domstolens dom av den 27 mars 2012 i mål C‑209/10, Post Danmark, nedan kallad domen i målet Post Danmark, punkterna 40 och 41, och där angiven rättspraxis). I det aktuella fallet har sökanden dock inte anfört något argument i detta avseende.
2) Bedömning av sökandens argument
2.1) Argumentet att kommissionen är skyldig att göra en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att visa att det åtminstone föreligger en potentiell utestängningseffekt
95 Sökanden har gjort gällande att kommissionen är skyldig att göra en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att visa att det åtminstone föreligger en potentiell utestängningseffekt.
96 För det första har sökanden hänvisat till punkt 73 i domen i det i punkt 74 nämnda målet Michelin I, och till punkt 67 i domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways. Dessa punkter handlar emellertid om rabatter tillhörande den tredje gruppen, och de saknar således relevans vad gäller exklusivitetsrabatter.
97 Tribunalen tillbakavisar i detta avseende sökandens påstående, som framfördes under förhandlingen, att domstolen i sin dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra hade frångått principen om att en åtskillnad ska göras mellan exklusivitetsrabatter och rabatter tillhörande den tredje gruppen. Det är visserligen riktigt att domstolen i punkt 70 i den domen inledningsvis erinrade om vad som angetts ovan i punkt 73, det vill säga att det föreligger missbruk när ett företag i dominerande ställning använder sig av trohetsrabatter, och att den därefter i punkt 71 tillade att det ”[i] detta avseende [var] nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter …”. Såsom kommissionen med rätta har påpekat framgår det emellertid av sammanhanget i den domen att domstolen därigenom inte utvidgade tillämpningsområdet för skyldigheten att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet till att även avse exklusivitetsrabatterna. Övervägandena i punkterna 70 och 71 i domen, i vilka domstolen erinrade om rättspraxis, ingår nämligen i prövningen av den tredje grunden. Den grunden handlade inte om något system med exklusivitetsrabatter utan om ett system med rabatter tillhörande den tredje gruppen, nämligen ett individuellt system med retroaktiva rabatter (domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkterna 73, 74, 77 och 78, och generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det målet, punkt 27).
98 För det andra har sökanden åberopat domstolens dom av den 14 oktober 2010 i mål C‑280/08 P, Deutsche Telekom mot kommissionen (REU 2010, s. I‑9555) (nedan kallad domstolens dom i målet Deutsche Telekom) (punkt 175), domstolens dom i det ovan i punkt 88 nämnda målet TeliaSonera (punkt 28), och i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark (punkt 26). I dessa domar slog domstolen fast att ”[f]ör att bedöma huruvida ett företag har missbrukat sin dominerande ställning genom sin prissättning, är det … nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter …”.
99 Tillämpningsområdet för denna rättspraxis är dock begränsat till pristillämpningar och den påverkar inte den rättsliga kvalificeringen av exklusivitetsrabatter. Domstolens dom i det ovan i punkt 98 nämnda målet Deutsche Telekom och domen i det ovan i punkt 88 nämnda målet TeliaSonera gällde nämligen marginalpress, och domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark gällde tillämpning av låga priser. Det betyder att dessa tre mål rörde pristillämpningar. Det aktuella målet handlar dock inte om någon pristillämpning. Den kritik som riktades mot sökanden i det angripna beslutet vad beträffar rabatterna till de olika OEM-företagen handlade inte om det exakta rabattbeloppet, och därmed om de priser som sökanden tillämpade, utan om det faktum att rabatterna endast beviljades i utbyte mot en exklusiv eller nästan exklusiv försäljningsrättighet. Det är berättigat att behandla exklusivitetsrabatter och pristillämpningar på olika sätt eftersom storleken på ett pris, till skillnad från vad som gäller för incitament att uteslutande göra inköp från en viss leverantör, inte kan betraktas som olaglig sig.
100 Tribunalen underkänner också sökandens argument, vilket framfördes under förhandlingen, att domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark handlade om trohetsrabatter som var jämförbara med de nu aktuella rabatterna. I det målet handlade domstolsförfarandet nämligen om de villkor som Post Danmark tillämpade i förhållande till huvudkonkurrentens tidigare kunder och som innebar andra priser än de som tillämpades gentemot de egna befintliga kunderna, utan att Post Danmark kunde motivera dessa betydande skillnader i företagets pris- och rabattvillkor med hänvisning till sina kostnader, vilket den danska konkurrensmyndigheten ansåg utgöra ”prisdiskriminering riktad mot primärledet” (domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark, punkt 8). Denna beskrivning av de konkurrensbegränsande metoderna innehåller dock ingen hänvisning till något system med exklusivitetsrabatt. Tvärtom handlade det mål som föranledde den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande endast om huruvida det förelåg missbruk på grund av tillämpningen av låga och selektiva priser (domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark, punkterna 15–17). Vid besvarandet av den hänskjutna tolkningsfrågan svarade domstolen således endast på frågan om under vilka omständigheter en lågprispolitik kan anses utgöra ett utestängande missbruk som strider mot artikel 82 EG (domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark, punkt 19).
101 Sökandens argument ska således underkännas.
2.2) Argumentet att kommissionen är skyldig att påvisa konkreta utestängningseffekter
102 Sökanden har anfört att när det ifrågavarande beteendet tillhör det förflutna är kommissionen skyldig att påvisa konkreta utestängningseffekter. Sökanden anser att kommissionen felaktigt har förbisett den omständigheten att sökandens metoder inte har fått några konkreta konkurrensbegränsande effekter. Dessutom har sökanden gjort gällande att kommissionen måste styrka att det föreligger ett orsakssamband mellan de kritiserade metoderna och effekterna på marknaden.
103 Tribunalen konstaterar inledningsvis att även vid en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet behöver kommissionen endast visa att metoden har en förmåga att begränsa konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 68, och domen i det ovan i punkt 88 nämnda målet TeliaSonera, punkt 64). En exklusivitetsrabatt som ges av ett sådant dominerande företag som utgör en oumbärlig handelspartner innebär att det dominerande företaget kan uppnå en hävstångseffekt genom att använda sig av den del av kundens efterfrågan som inte är öppen för konkurrens för att även skaffa sig kontroll över den del som är öppen för konkurrens (se ovan punkt 93). När ett sådant verktyg används behövs ingen bedömning av rabatternas konkreta effekter på konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 79).
104 Då några konkreta effekter av rabatterna inte behöver påvisas medför detta nödvändigtvis att kommissionen inte heller är skyldig att styrka att det föreligger ett orsakssamband mellan de kritiserade metoderna och de konkreta effekterna på marknaden. Sökandens påstående att kunderna uteslutande gjorde sina inköp från Intel av affärsmässiga skäl som var helt oberoende av rabatterna, hindrar således inte, även om det antas att så verkligen är fallet, att dessa rabatter haft förmågan att förmå kunderna att uteslutande göra sina inköp från en viss leverantör.
105 Tribunalen konstaterar slutligen att kommissionen således än mindre är skyldig att visa att det föreligger vare sig direkt skada för konsumenterna eller ett orsakssamband mellan en sådan skada och de metoder som ifrågasätts i det angripna beslutet. Det framgår nämligen av rättspraxis att artikel 82 EG inte endast avser missbruk som kan leda till direkt skada för konsumenterna, utan också sådant missbruk som skadar dessa genom att det påverkar en struktur för effektiv konkurrens (domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, punkt 106).
2.3) Argumentet att det saknas formella förpliktelser
106 Sökanden har gjort gällande att de rabatter som är i fråga i det aktuella målet inte innehåller några formella eller bindande exklusivitetsförpliktelser. Tribunalen finner emellertid att det klart framgår av domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche (punkt 89) att ett företag som har en dominerande ställning missbrukar sin ställning om det tillämpar ett system med exklusivitetsrabatter, även ”utan att binda köparna genom en formell förpliktelse”. Härvid har kommissionen med rätta framhållit att det konkurrensbegränsande incitamentet hos exklusivitetsrabatterna inte beror på att bolagen har ålagts någon formell förpliktelse att göra alla eller nästan alla sina inköp hos det dominerande företaget, utan att detta incitament beror på de ekonomiska fördelar som kan uppnås eller ekonomiska nackdelar som kan undvikas genom dessa inköp. Det räcker således med att företaget i dominerande ställning på ett trovärdigt sätt låter kunden förstå att beviljandet av en ekonomisk fördel är beroende av en exklusiv eller nästan exklusiv försäljningsrättighet.
2.4) Argumentet angående rabattbeloppets relevans
107 Sökanden har anfört att kommissionen har underlåtit att beakta storleken på de rabatter som Intel gav OEM-företagen i utbyte mot exklusiva eller nästan exklusiva försäljningsrättigheter och att det är ologiskt att vidta åtgärder mot sådana mycket små rabatter (till exempel på 1 USD) som AMD hade kunnat överträffa.
108 Precis som kommissionen har påpekat finner tribunalen att det angripna beslutet inte handlar om storleken på rabatterna utan om den exklusivitet som krävs i utbyte mot rabatterna. Det räcker således med att rabatten kan förmå kunden att göra alla sina inköp hos det dominerande företaget, oavsett om en konkurrerande leverantör vid ett leverantörsbyte skulle kunna erbjuda kunden en kompensation för förlusten av rabatten.
109 Det föreligger således inget behov av att undersöka frågan huruvida den ytterst låga rabatten i det rent hypotetiska exempel med en rabatt på endast 1 USD som sökanden har anfört är ägnad att utgöra ett incitament för kunden att uppfylla kravet på exklusivitet. I det aktuella fallet har kommissionen nämligen styrkt att sökanden gav rabatter till OEM-företagen som uppgick till flera miljoner USD per år. Kommissionen har dessutom visat att dessa rabatter, åtminstone delvis, beviljades i utbyte mot exklusiva försäljningsrättigheter (se nedan punkterna 444‑584, 673–798, 900–1017, 1145–1208 och 1381–1502). Dessa omständigheter utgör ett tillräckligt underlag för slutsatsen att de exklusivitetsrabatter som avsågs i det angripna beslutet var ägnade att förmå OEM-företagen att göra alla sina inköp hos det dominerande företaget.
2.5) Argumentet angående varaktighetens relevans
110 Enligt sökanden ska hänsyn tas till leveransavtalens korta löptid och till det faktum att vissa av dessa avtal hade en uppsägningstid på 30 dagar.
111 Även detta argument ska underkännas. Det ska erinras om att i princip alla ekonomiska incitament till att göra alla inköp hos ett visst företag utgör ytterligare ett ingrepp i konkurrensstrukturen på marknaden och att de således ska anses utgöra missbruk om de tillämpas av ett företag i dominerande ställning (se ovan punkt 90).
112 När det gäller argumentet avseende möjligheten att säga upp vissa avtal med en kort uppsägningstid, påpekar tribunalen att rätten att säga upp ett avtal inte på något sätt hindrar dess faktiska tillämpning fram till dess att uppsägningsrätten utnyttjas (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 90 nämnda målet BPB Industries och British Gypsum, punkt 73).
113 Dessutom ska det konstateras att i det förevarande fallet har exklusivitetsrabatterna, vad gäller såväl OEM-företagen som MSH, inte tillämpats under någon kort tidsperiod. Som kortast har de tillämpats under ungefär ett år, vilket gällde Lenovo, och som längst under mer är fem år, vilket gällde MSH. Härvid ska det påpekas att incitamentet för kunderna att göra samtliga eller nästan samtliga av sina inköp hos företaget i dominerande ställning kvarstår så länge företaget ger exklusivitetsrabatter, och detta oavsett om parterna har ingått ett avtal med lång avtalstid eller om flera avtal med kortare löptid följer på varandra (se även punkt 195 nedan).
2.6) Argumentet att det kritiserade beteendet endast avsåg en liten del av den relevanta marknaden
114 Sökanden har gjort gällande att kommissionen borde ha beaktat att de metoder som ifrågasattes i det angripna beslutet endast avsåg en liten del av marknaden för x86-processorer, motsvarande mellan 0,3 och 2 procent per år.
115 Tribunalen konstaterar inledningsvis att detta argument – av de skäl som kommer att redovisas nedan i punkterna 187–194 – inte vinner stöd i de faktiska omständigheterna, då den beräkningsmetod som sökanden har använt sig av för att komma fram till dessa sifferuppgifter är felaktig.
116 Dessutom finner tribunalen att den omständigheten att det är möjligt att de aktuella metoderna endast berör en liten del av en marknad inte kan betraktas som ett relevant argument. Eftersom det är fråga om ett beteende hos ett företag som har en dominerande ställning på en marknad där konkurrensstrukturen redan av detta skäl är försvagad, kan nämligen varje ytterligare begränsning av denna konkurrensstruktur utgöra missbruk av en dominerande ställning (domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 123). Domstolen har således tillbakavisat tillämpningen av ett krav på en ”märkbar påverkan” eller en minimitröskel för att tillämpa artikel 82 EG (generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 97 nämnda målet Tomra, punkt 17).
117 Dessutom ska kunderna inom den blockerade delen av marknaden ha möjlighet att dra nytta av all den konkurrens som kan råda på marknaden, och konkurrenterna ska kunna konkurrera med priser och prestationer på hela marknaden och inte endast på en del av den (domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkterna 42 och 46). Ett dominerande företag kan således inte motivera tillämpningen av en exklusivitetsrabatt för vissa kunder med att det står konkurrenterna fritt att leverera till andra kunder.
118 Härav följer att sökandens argument ska underkännas.
119 Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att domstolen i sin dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra (punkterna 41–45) fastställde tribunalens bedömning att det i det målet var en ”väsentlig” del av marknaden som hade blockerats. Detta konstaterande bekräftar nämligen inte antagandet att det inte kan föreligga någon utestängningseffekt när den blockerade delen av marknaden inte är väsentlig. Det ska härvid framhållas att det framgår av tribunalens dom i det ovan i punkt 72 nämnda målet Tomra (punkt 243) att tribunalen fann att ”[ä]ven om sökandenas påstående att det inte har någon betydelse att en liten del av efterfrågan blockerades godtogs, är denna del följaktligen långt ifrån liten i förevarande fall”. Tribunalen tog således inte ställning till om nämnda antagande är riktigt.
120 Det räckte i det målet för domstolen att bekräfta tribunalens bedömning att det var en väsentlig del av marknaden som hade blockerats. Detta ska inte uppfattas som att domstolen bedömde att det för att det skulle kunna anses föreligga missbruk krävdes att en väsentlig del av marknaden var blockerad. Dessutom konstaterade domstolen uttryckligen i sin dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra (punkt 46) att ett fastställande av någon exakt tröskel för blockering av marknaden ovanför vilken de aktuella förfarandena måste anses utgöra missbruk inte var nödvändigt för att tillämpa artikel 82 EG, och att det ”i vilket fall som helst” hade visats att de aktuella förfarandena hade utestängt konkurrensen från marknaden.
121 Denna slutsats påverkas inte heller av förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2003 i mål T‑65/98, Van den Bergh Foods mot kommissionen (REG 2003, s. II‑4653, punkt 160), som har åberopats av sökanden och ACT. Domen i det målet handlade nämligen inte om något ekonomiskt incitament som var direkt kopplat till ett krav på att kunden skulle göra alla eller en betydande del av sina inköp hos företaget i dominerande ställning. I detta mål hade företaget i dominerande ställning utan kostnad försett irländska detaljhandlare som sålde glass med frysdiskar under förutsättning att de användes enbart för förvaring av glass tillverkad av företaget i dominerande ställning. Det stod dock detaljhandlarna fritt att saluföra glass som levererats av konkurrenter om de förvarade den i sina egna frysdiskar eller i frysdiskar som hade tillhandahållits av andra glasstillverkare.
122 Det var mot den bakgrunden som kommissionen fann att företaget i dominerande ställning missbrukade sin ställning när det uppmuntrade detaljhandlare i Irland, som inte hade frysdiskar som de själva skaffat sig eller som tillhandahållits av andra glasstillverkare, att sluta avtal om frysdiskar med exklusivitetsvillkor genom att erbjuda sig att utan någon direkt kostnad tillhandahålla dessa detaljhandlare frysdiskar för lagring av enskilt förpackade lösglassartiklar och att underhålla dem (domen i det ovan i punkt 121 nämnda målet Van den Bergh Foods mot kommissionen, punkt 23). Kommissionen hade i det målet också konstaterat att på cirka 40 procent av alla försäljningsställen i Irland hade företaget i dominerande ställning tillhandahållit de enda frysdiskar för lagring av lösglass som fanns installerade (domen i det ovan i punkt 121 nämnda målet Van den Bergh Foods mot kommissionen, punkt 19).
123 Mot denna bakgrund konstaterade förstainstansrätten i domen i det ovan i punkt 121 nämnda målet Van den Bergh Foods mot kommissionen (punkt 160) att det faktum ”[a]tt ett företag med en dominerande ställning på en marknad i praktiken binder 40 procent av försäljningsställena, [om än] på deras egen begäran, till sig genom en exklusivitetsklausul, som i praktiken medför en ensamrätt till dessa försäljningsställen, utgör missbruk av dominerande ställning”.
124 Det ska framhållas att i detta mål var det bara för dessa 40 procent av försäljningsställena som kravet på att endast de produkter som levererats av företaget i dominerande ställning fick lagras i frysdiskarna de facto fungerade som ett exklusivitetsvillkor. De övriga försäljningsställena hade nämligen andra frysdiskar där de kunde lagra glass som hade levererats av andra tillverkare. Av denna dom kan man således inte sluta sig till att det är nödvändigt att, när det gäller de rabatter som är direkt villkorade av ett krav på exklusiva eller nästan exklusiva inköp, fastställa hur stor del av marknaden som är blockerad.
2.7) Argumentet att de påstådda exklusivitetsvillkoren inte omfattade en betydande del av vissa OEM-företags inköpsbehov
125 Sökanden har anfört att när det gäller vissa OEM-företag, nämligen HP, NEC och Lenovo, gällde det exklusivitetsvillkor som kommissionen nämnde i det angripna beslutet inte OEM-företagens totala efterfrågan på x86-processorer. I HP:s fall gällde villkoret endast 95 procent av de x86-processorer som bolaget behövde för sina stationära företagsdatorer. I NEC:s fall gällde villkoret endast 80 procent av de x86-processorer som bolaget behövde för sina PC-klienter, det vill säga stationära datorer och bärbara datorer, med undantag för servrar, och i Lenovos fall gällde villkoret endast de x86-processorer som bolaget behövde för bärbara datorer.
126 Under förhandlingen uppgav sökanden därtill att de x86-processorer som HP behövde för sina stationära företagsdatorer endast motsvarade 30 procent av HP:s totala behov av x86-processorer. Eftersom villkoret endast omfattade 95 procent av de x86-processorer som bolaget behövde för sina stationära företagsdatorer, gällde det inte mer än ungefär 28 procent av HP:s totala behov av x86-processorer, och det kunde därför inte betraktas som ett exklusivitetsvillkor.
127 Genom detta argument har sökanden sammanfattningsvis gjort gällande att rabatterna till HP, NEC och Lenovo inte kan betraktas som exklusivitetsrabatter därför att villkoret inte gällde ”alla eller en betydande del” av de x86-processorer som OEM-företagen behövde i den mening som avses i domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche (punkt 89).
128 Detta argument ska underkännas.
129 Vad gäller rabatterna till HP framhåller tribunalen att det aktuella beteendet inte handlar om något krav på att HP skulle köpa minst 28 procent av de x86-processorer som bolaget behövde totalt från Intel, utan om ett krav på att HP, inom ett visst marknadssegment, skulle köpa 95 procent av de x86-processorer som bolaget behövde från Intel. Kravet på att HP, inom ett visst marknadssegment, skulle köpa 95 procent av de x86-processorer som bolaget behövde totalt från företaget i dominerande ställning är varken identiskt eller jämförbart med ett hypotetiskt krav på att HP skulle köpa 28 procent av de x86-processorer som bolaget behövde inom samtliga marknadssegment från det företaget.
130 Intels exklusivitetsrabatter var ägnade att begränsa möjligheten för HP att köpa de x86-processorer som bolaget behövde för sina stationära företagsdatorer från AMD. Om HP hade beslutat att köpa mer än 5 procent av de x86-processorer som bolaget behövde för sina stationära företagsdatorer från AMD och att således bryta mot villkoret om nästan exklusiva inköp, skulle HP ha riskerat att förlora exklusivitetsrabatten, och inte bara för de enheter som köptes från AMD. Således skulle AMD, för att kunna sälja mer än 5 procent av de x86-processorer som HP behövde för sina stationära företagsdatorer, ha varit tvunget att lägga fram ett mer attraktivt anbud för de x86-processorer som ryms inom den del av HP:s efterfrågan som är öppen för konkurrens, men också att erbjuda HP en kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten. Det är just detta som är den konkurrensbegränsande mekanismen hos exklusivitetsrabatterna.
131 Denna mekanism har inte neutraliserats genom att AMD hade möjlighet att sälja x86-processorer till HP för alla datorer som var avsedda för privatpersoner och för de bärbara datorer som var avsedda för företag. Den omständigheten att HP:s valmöjligheter inte var begränsade inom dessa marknadssegment påverkar nämligen inte det faktum att HP:s valmöjligheter kunde vara begränsade inom marknadssegmentet för stationära företagsdatorer.
132 I detta sammanhang ska det erinras om att konkurrenterna till företaget i dominerande ställning ska kunna konkurrera med priser och prestationer på hela marknaden och inte endast på en del av den (domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 42). Ett dominerande företag kan således inte motivera tillämpningen av en exklusivitetsrabatt för vissa kunder med att det står konkurrenterna fritt att leverera till andra kunder (se ovan punkt 117). På samma sätt kan det konstateras att ett dominerande företag inte kan motivera tillämpningen av en rabatt som ges på villkor att kunden gör nästan alla sina inköp inom ett visst marknadssegment hos det dominerande företaget, med att det står kunden fritt att göra sina inköp från konkurrenter vad gäller övriga marknadssegment.
133 Den omständigheten, som åberopades av ACT under förhandlingen, att kommissionen vid definierandet av den relevanta produktmarknaden inte gjorde någon åtskillnad mellan centralprocessorer som används i datorer för yrkesmässig användning och centralprocessorer som används i datorer som är avsedda för privatpersoner (skäl 831 punkt 2 i det angripna beslutet) saknar i detta sammanhang relevans. Den konkurrensbegränsande mekanismen hos de exklusivitetsrabatter som har tillämpats i det aktuella fallet fungerar nämligen oberoende av huruvida de centralprocessorer som används i datorer för yrkesmässig användning och de centralprocessorer som används i datorer för privatpersoner är utbytbara eller inte. I det förevarande fallet har villkoret formulerats utifrån HP:s inköpsbehov för sina stationära företagsdatorer. HP har således varit tvunget att använda Intels centralprocessorer i 95 procent av de stationära företagsdatorer innehållande x86-processorer som bolaget tillverkade. Frågan huruvida dessa centralprocessorer skiljer sig från de x86-processorer som används i datorer som är avsedda för privatpersoner saknar relevans i detta sammanhang, eftersom även om de var utbytbara så skulle HP inte ha kunnat använda centralprocessorer från konkurrenterna i mer än 5 procent av sina stationära företagsdatorer utan att bryta mot villkoret för exklusivitetsrabatten.
134 Av detta följer att rabatterna till HP ska betraktas som exklusivitetsrabatter trots att villkoren om nästan exklusiva inköp endast avsåg en del av HP:s behov.
135 När det gäller rabatterna till NEC finner tribunalen att den procentuella andel på 80 procent som omfattas av exklusivitetsvillkoret räcker för att det ska anses utgöra en ”betydande del” av bolagets behov i den mening som avses i domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche (punkt 89). Härvid ska det påpekas att det målet bland annat handlade om inköpsskyldigheter för exempelvis 80 procent eller 75 procent av kundens behov (domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 83).
136 Denna situation påverkas inte av att exklusivitetsvillkoret endast gällde stationära datorer och bärbara datorer, med undantag för servrar. Övervägandena ovan i punkterna 130–132 gäller härvid i tillämpliga delar.
137 Slutligen finner tribunalen när det gäller rabatterna till Lenovo att situationen, av samma anledningar, inte påverkas av att exklusivitetsvillkoret endast gällde bärbara datorer.
2.8) Argumentet angående kundernas köpkraft
138 Sökanden har anfört att kundernas köpkraft gör att något missbruk inte kan föreligga. I det aktuella fallet har kundernas köpkraft enligt sökanden gett en hävstångseffekt som gjort det möjligt för dem att erhålla större rabatter.
139 Detta argument ska underkännas. Även om det var visat att sökanden gav rabatterna på kundernas begäran och som en konsekvens av kundernas köpkraft, kan detta inte anses motivera tillämpningen av villkoret om exklusiva inköp (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 89, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 90 nämnda målet BPB Industries och British Gypsum, punkt 68, och tribunalens dom av den 25 juni 2010 i mål T‑66/01, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REU 2010, s. II‑2631, punkt 305). Tribunalen konstaterar, i likhet med vad domstolen påpekade i domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche (punkt 120), att det faktum att det dominerande företagets avtalspart själv är ett mäktigt företag och att avtalet helt klart inte är resultatet av påtryckningar som företaget i dominerande ställning utövat mot sin avtalspart, inte utesluter förekomsten av missbruk av dominerande ställning, eftersom missbruket består i det ytterligare ingrepp i konkurrensstrukturen som följer av att inköpen uteslutande sker hos det dominerande företaget på en marknad där konkurrensen redan är försvagad på grund av närvaron av ett företag med dominerande ställning. Dessutom påverkar OEM-företagens köpkraft inte på något sätt det faktum att dessa företag är beroende av sökandebolaget på grund av att detta utgör en oumbärlig handelspartner på marknaden för x86-processorer.
2.9) Argumentet angående relevansen av lika-effektiv-konkurrent-testet
140 Sökanden har gjort gällande att lika-effektiv-konkurrent-testet (se ovan punkt 30) är en viktig faktor när det gäller att fastställa den potentiella utestängningseffekten av de aktuella rabatterna. Lika-effektiv-konkurrent-testet är enligt sökandes uppfattning den enda bevisning som kommissionen lade fram i det angripna beslutet till stöd för att Intels rabatter var ägnade att få konkurrensbegränsande utestängningseffekter. Kommissionen har dock bestritt att lika-effektiv-konkurrent-testet utgör en del av den rättsliga bedömningen i det angripna beslutet. Av detta följer enligt sökanden att kommissionen genom den rättsliga bedömningen i det angripna beslutet inte har lyckats visa att de aktuella rabatterna hade någon utestängningsförmåga. Dessutom anser sökanden att kommissionen begick ett stort antal fel vid tillämpningen av nämnda test. Enligt sökanden visar en korrekt tillämpning av lika-effektiv-konkurrent-testet att de rabatter som Intel tillämpade saknar utestängningsförmåga.
141 Tribunalen konstaterar inledningsvis att utgångspunkten för lika-effektiv-konkurrent-testet i det angripna beslutet var, vilket påpekats ovan i punkt 93, att en lika effektiv konkurrent som försöker erövra den för konkurrens öppna delen av de beställningar som fram till dess hade gått till ett dominerande företag som utgör en oumbärlig handelspartner måste erbjuda kunden en kompensation för den exklusivitetsrabatt som vederbörande skulle förlora genom att köpa en mindre andel än den som angetts i villkoret om exklusiva eller nästan exklusiva inköp. Lika-effektiv-konkurrent-testet syftar till att fastställa om en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning, och som har samma kostnader som det företaget, ändå kan få täckning för sina kostnader i detta fall.
142 När det gäller frågan om lika-effektiv-konkurrent-testet är relevant beträffande exklusivitetsrabatterna, konstaterar tribunalen följande.
143 Först och främst ska det erinras om att konstaterandet att en exklusivitetsrabatt är olaglig inte kräver någon undersökning av omständigheterna i det enskilda fallet (se ovan punkterna 80–93). Kommissionen behöver således inte påvisa någon utestängningsförmåga hos exklusivitetsrabatterna i varje enskilt fall.
144 Vidare framgår det av rättspraxis att även i fall som rör rabatter tillhörande den tredje gruppen, för vilka det krävs en undersökning av omständigheterna i det enskilda fallet, är det inte absolut nödvändigt att göra ett lika-effektiv-konkurrent-test. Som exempel kan nämnas att domstolen i domen i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I (punkterna 81–86) baserade sig på en trohetsskapande mekanism hos de rabatter som det målet handlade om, utan att kräva någon bevisning i form av ett kvantitativt test för att konkurrenterna hade tvingats att sälja med förlust för att kunna kompensera för de rabatter tillhörande den tredje gruppen som tillämpades av företaget i dominerande ställning.
145 Dessutom följer det av domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra (punkterna 73 och 74) att det inte är en förutsättning för att konkurrensbegränsande verkningar ska kunna styrkas att ett rabattsystem tvingar en lika effektiv konkurrent att fakturera ”negativa” priser, det vill säga priser under självkostnadspris. För att det ska kunna fastställas att det föreligger en potentiell konkurrensbegränsande effekt räcker det således med att det är styrkt att det föreligger en trohetsskapande mekanism (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 79).
146 Av detta följer att även om det behövdes en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att kunna fastställa huruvida exklusivitetsrabatterna hade några potentiella konkurrensbegränsande effekter, skulle det ändå inte vara nödvändigt att styrka dessa med hjälp av ett lika-effektiv-konkurrent-test.
147 Dessutom finner tribunalen att sökandens argument, att lika-effektiv-konkurrent-testet är den enda bevisning som kommissionen lade fram i det angripna beslutet till stöd för att de aktuella rabatterna hade utestängningsförmåga, inte vinner stöd i de faktiska omständigheterna (se nedan punkterna 173–175).
148 När det gäller sökandebolagets påstående att bolaget genom en korrekt tillämpning av lika-effektiv-konkurrent-testet har visat att de aktuella rabatterna saknade utestängningsförmåga, gör tribunalen följande bedömning.
149 Först och främst ska det erinras om att utestängningseffekter inte endast uppkommer när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras (se ovan punkt 88).
150 Lika-effektiv-konkurrent-testet kan dock bara användas för att ta reda på huruvida inträdet på marknaden har omöjliggjorts och det går inte att med hjälp av nämnda test utesluta att inträdet på marknaden har försvårats. Visserligen innebär ett negativt resultat att det är ekonomiskt omöjligt för en lika effektiv konkurrent att skaffa sig kontroll över den del av en kunds efterfrågan som är öppen för konkurrens. För att kunna erbjuda kunden kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten skulle konkurrenten nämligen vara tvungen att sälja sina produkter till ett så lågt pris att vederbörande inte ens skulle kunna få täckning för sina kostnader. Ett positivt resultat betyder dock enbart att en lika effektiv konkurrent är i stånd att täcka sina kostnader (i lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom det har tillämpats i det angripna beslutet och såsom det har presenterats av sökanden, är det endast genomsnittliga undvikbara kostnader – average avoidable costs – som avses). Den omständigheten betyder emellertid inte att det inte föreligger någon utestängningseffekt. Den mekanism hos exklusivitetsrabatten som beskrivs ovan i punkt 93 kan nämligen fortfarande försvåra inträdet på marknaden för det dominerande företagets konkurrenter, även om inträdet inte är ekonomiskt omöjligt (se, beträffande denna åtskillnad, punkt 54 i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 97 nämnda målet Tomra).
151 Av det ovan anförda följer att det inte behöver prövas huruvida kommissionen har utfört lika-effektiv-konkurrent-testet på ett korrekt sätt och att det inte heller behöver prövas huruvida de alternativa beräkningar som sökanden har föreslagit har genomförts på ett riktigt sätt. Inte ens om lika-effektiv-konkurrent-testet ger ett positivt resultat går det nämligen att utesluta att det föreligger en sådan potentiell utestängningseffekt som är förenad med den ovan i punkt 93 beskrivna mekanismen.
152 Denna slutsats påverkas inte av de domar som domstolen har meddelat i det ovan i punkt 88 nämnda målet TeliaSonera, i det ovan i punkt 98 nämnda målet Deutsche Telekom, och i det ovan i punkt 94 nämnda målet Post Danmark. Sökanden anser att det följer av dessa domar att nyckelkriteriet är huruvida en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning kan fortsätta att konkurrera. Det ska dock erinras om att dessa mål avsåg tillämpning av marginalpress (TeliaSonera och Deutsche Telekom) och låga priser (Post Danmark). Skyldigheten enligt dessa domar att utföra pris- och kostnadsanalyser beror på att det är omöjligt att göra en bedömning av om ett pris utgör missbruk utan att jämföra det med andra priser eller kostnader. Ett pris kan inte vara olagligt i sig. När det däremot rör sig om en exklusivitetsrabatt är det det krav på exklusiva eller nästan exklusiva inköp som uppställs som villkor för rabatten som gör att det kan anses föreligga missbruk och inte själva rabattbeloppet.
153 Dessutom framgår det av domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra (punkterna 73, 74 och 80), som har meddelats senare än de domar som nämns i föregående punkt, att det inte är absolut nödvändigt att pröva huruvida ett rabattsystem tvingar en lika effektiv konkurrent att fakturera negativa priser, inte ens om det rör sig om rabatter tillhörande den tredje gruppen. Således finns det i ännu högre grad inget behov av detta när det rör sig om exklusivitetsrabatter.
154 Denna slutsats påverkas inte heller av kommissionens meddelande med titeln ”Vägledning om kommissionens prioriteringar vid tillämpningen av artikel 82 [EG] på företags missbruk av dominerande ställning genom utestängande åtgärder” (EUT C 45, 2009, s. 7) (nedan kallad ”vägledningen om artikel 82”).
155 I punkt 2 i vägledningen om artikel 82 anges att ”[i] detta dokument fastställs de prioriteringar som kommer att vara vägledande för kommissionens agerande vid tillämpningen av artikel 82 [EG] på dominerande företags utestängande åtgärder”. Såsom kommissionen framhöll i skäl 916 i det angripna beslutet syftar vägledningen om artikel 82 till att fastställa hur prioriteringen ska göras vid urvalet av de fall på vilka kommissionen kommer att koncentrera sig i framtiden, och den ska inte tillämpas på förfaranden som kommissionen redan hade inlett innan vägledningen offentliggjordes. Eftersom beslutet om kommissionens inledande av förfarandet antogs den 26 juli 2007 var kommissionen således under alla omständigheter inte skyldig att följa vägledningen om artikel 82 i det förevarande fallet.
156 Det faktum att vägledningen om artikel 82 offentliggjordes före antagandet av det angripna beslutet betyder inte att den var tillämplig. Att kommissionen lämnar upplysningar om sina prioriteringar vid framtida åtgärder kan nämligen inte göra att den blir skyldig att på nytt ställa sig frågan om den ska ge prioritet för ett ärende som den redan har beslutat att prioritera och vars behandling dessutom befinner sig i ett långt framskridet skede.
157 Det behöver således inte prövas huruvida det angripa beslutet är förenligt med vägledningen om artikel 82.
158 Den omständigheten i sig att kommissionen i skäl 916 i det angripna beslutet angav att den ansåg att nämnda beslut emellertid var förenligt med vägledningen om artikel 82 påverkar inte det faktum att vägledningen om artikel 82 saknar relevans för det aktuella målet. Det framgår nämligen klart att detta är något som kommissionen har anfört för fullständighetens skull efter att först ha klargjort att vägledningen om artikel 82 inte är tillämplig i det aktuella fallet.
159 Sökanden har anfört att den kommissionsledamot som vid den aktuella tidpunkten ansvarade för konkurrensfrågor i ett anförande av den 17 juli 2009 uppgav att kommissionen i Intel-ärendet hade tillämpat lika-effektiv-konkurrent-testet i enlighet med den metod som fastställdes i vägledningen om artikel 82. Tribunalen konstaterar i denna del att det klart framgår av det angripna beslutet, som antogs av kommissionskollegiet, att kommissionen ansåg att vägledningen om artikel 82 inte var tillämplig och att lika-effektiv-konkurrent-testet inte behövdes för att styrka att de aktuella metoderna var olagliga. Det var således endast för fullständighetens skull som kommissionen utförde lika-effektiv-konkurrent-testet och angav att det angripna beslutet var förenligt med vägledningen om artikel 82. Att den kommissionsledamot som ansvarade för konkurrensfrågor efter antagandet av det angripna beslutet höll ett anförande i vilket vederbörande uppgav att kommissionen hade utfört ett lika-effektiv-konkurrent-test i Intel-ärendet, utan att precisera att testet endast hade utförts för fullständighetens skull, kan inte medföra att det angripna beslutet ska tolkas på ett annat sätt.
160 Sökanden uppgav vid besvarandet av en fråga som ställdes under förhandlingen att dess resonemang kring relevansen av lika-effektiv-konkurrent-testet, som påstods ha spelat en viktig roll under det administrativa förfarandet, skulle uppfattas som att sökanden också stödde sig på principen om skydd för berättigade förväntningar.
161 Det följer av fast rättspraxis att rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, som utgör en av unionens grundläggande principer, tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Sådana försäkringar utgörs av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa, oavsett i vilken form de har lämnats. Däremot kan ingen med framgång göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har givit någon tydlig försäkran (se förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T‑273/01, Innova Privat-Akademie mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1093, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
162 I det förevarande fallet har sökanden inte uppgett att någon tydlig försäkran lämnades under det administrativa förfarandet med innebörden att lika-effektiv-konkurrent-testet var av grundläggande betydelse för att kommissionen skulle kunna fastställa att det förelåg en överträdelse av artikel 82 EG. Tvärtom framgår det, såsom kommissionen påpekade under förhandlingen, av punkt II 1 andra stycket i förhörsombudets slutrapport i ärendet (EUT C 227, 2009, s. 7) att ”kommissionen under hörandet gjorde det klart för Intel och att Intel insåg att den ekonomiska bedömningen inte var en förutsättning för att fastställa ett missbruk”.
163 Sökandebolaget uppgav under förhandlingen att det hade förstått vad förhörsombudet menade. Bolaget gjorde dock gällande att det framgick av punkt 340 i meddelandet om invändningar från år 2007 att kommissionen, för det fall det behövdes bevisning avseende utestängningsförmågan, uteslutande skulle stödja sig på lika-effektiv-konkurrent-testet för att styrka att utestängningsförmåga förelåg.
164 Den omständigheten i sig att kommissionen i punkt 340 i meddelandet om invändningar från år 2007 angav att den skulle fastställa att de aktuella rabatterna hade en utestängningseffekt, eftersom de hindrat en lika effektiv konkurrent från att erbjuda OEM-företagen kompensation för förlusten av den potentiella rabatten, kan dock inte betraktas som en tydlig försäkran om att kommissionen inte skulle stödja sig på någon annan omständighet för att styrka att det förelåg utestängningsförmåga. Dessutom framgår det av punkterna 260 och 329 i det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 att kommissionen vid sin bedömning inte uteslutande hade baserat sig på lika-effektiv-konkurrent-testet, utan också på annan kvalitativ och kvantitativ bevisning.
165 Kommissionen har således inte, genom sitt tillvägagångssätt i det angripna beslutet, åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar.
166 Av det ovan anförda följer att sökandens argument inte påverkar slutsatsen att det saknas behov av att pröva huruvida kommissionen utförde lika-effektiv-konkurrent-testet på ett korrekt sätt eller av att i detalj pröva sökandens argument beträffande de fel som kommissionen påstås ha begått vid genomförandet av testet, och att nämnda argument inte heller påverkar slutsatsen att det inte behöver göras någon bedömning av de alternativa beräkningar som sökanden har förslagit (se ovan punkt 151).
b) Betalningarna till MSH
167 Kommissionen konstaterade i skäl 1000 i det angripna beslutet att effekten av de utbetalningar som gjordes till MSH på villkor att bolaget uteslutande skulle sälja sökandens produkter var att jämställa med en exklusivitetsrabatt och att dessa betalningar således uppfyllde de villkor som uppställts i rättspraxis för att utgöra missbruk.
168 Under förhandlingen gjorde sökanden gällande att kommissionen felaktigt hade tillämpat samma test för den rättsliga kvalificeringen av de exklusivitetsrabatter som getts till OEM-företagen och för kvalificeringen av betalningarna till MSH. Sökanden anförde bland annat att MSH, till skillnad från OEM-företagen, är verksam på detaljhandelsmarknaden. För att bedöma om en konkurrerande producent utestängs från detaljhandelsmarknaden anser sökanden att det enligt rättspraxis krävs en analys av de sammanlagda effekterna av ett nät av exklusivitetsförhållanden. Den marknadsandel av den relevanta världsmarknaden som innehades av MSH under den aktuella perioden var dock mycket liten, nämligen ungefär en procent.
169 Tribunalen konstaterar att sökanden genom detta argument påstår att kommissionen borde ha gjort en bedömning av de förhållanden som i det förevarande fallet förelåg på detaljhandelsmarknaden för att visa att sökandens metoder i förhållande till MHS var sådana att de kunde göra att konkurrensen begränsades. Detta argument kan emellertid inte godtas. Såsom kommissionen med rätta påpekade under förhandlingen var den konkurrensbegränsande mekanismen hos de metoder som sökanden tillämpade i förhållande till OEM-företagen och i förhållande till MSH densamma. Den enda skillnaden var att syftet med exklusivitetsutbetalningarna till MSH inte var att hindra en direktkund till sökanden från att göra inköp från en konkurrent, utan att hindra en detaljhandlare i ett senare försäljningsled från att sälja konkurrerande produkter. OEM-företagen sätter nämligen in centralprocessorer i datorer som därefter säljs till konsumenter via detaljhandlare som MSH. Genom att uppmuntra detaljhandlare att sälja datorer som endast är utrustade med centralprocessorer från Intel tog sökanden således ifrån OEM–företagen en försäljningskanal för datorer utrustade med centralprocessorer från konkurrerande företag. Det betyder att sökanden, genom att frånta MSH valmöjligheterna med avseende på försäljningen, begränsade OEM-företagens möjligheter att välja sina försäljningskanaler. Eftersom denna restriktion var ägnad att påverka OEM-företagens efterfrågan på AMD-processorer, var syftet med att ge MSH ett incitament för exklusiv försäljning att göra det svårare för AMD att ta sig in på marknaden för x86-processorer. I båda situationerna uppnådde sökanden en hävstångseffekt genom att använda sig av sin ekonomiska kontroll över den del av efterfrågan som inte är öppen för konkurrens, och sökanden gjorde det därigenom svårare för AMD att ta sig in på marknaden (se ovan punkt 93).
170 Visserligen har domstolen med avseende på artikel 81 EG slagit fast att i en normal konkurrensutsatt marknadssituation ska en bedömning av exklusivitetsförhållandena mellan en leverantör och en detaljhandlare göras med hänsyn till det särskilda sammanhang där dessa förekommer, vilket bland annat innebar en analys av den sammantagna effekten av ett nät av sådana förhållanden. Detta resonemang kan emellertid inte godtas vid genomförandet av artikel 82 EG som handlar om marknader där konkurrensen redan är inskränkt just på grund av att en av näringsidkarna innehar en dominerande ställning (se ovan punkt 89).
171 Således var kommissionen inte heller skyldig att undersöka omständigheterna i det enskilda fallet när det gällde utbetalningarna till MSH, utan det räckte med att styrka att sökanden hade beviljat ett ekonomiskt incitament som var förenat med ett exklusivitetsvillkor.
c) c) Bedömning av rabatternas konkurrensbegränsande förmåga beroende på omständigheterna i det enskilda fallet
172 För fullständighetens skull gör tribunalen följande bedömning vad beträffar frågan huruvida det också var till följd av en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet som kommissionen i det angripa beslutet fann att exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna till Dell, HP, NEC, Lenovo och MSH hade en konkurrensbegränsande förmåga.
173 Först och främst ska det påpekas att kommissionen i skäl 924 i det angripna beslutet fann att exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna till Dell, HP, NEC, Lenovo och MSH ingick i en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att utestänga konkurrenterna från marknaden. I skäl 925 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att den i punkterna VII.4.2.3–VII.4.2.6 i nämnda beslut hade visat att Intels metoder – förutom att de uppfyllde de villkor som uppställts i rättspraxis – också hade förmåga eller var ägnade att ge upphov till en utestängningseffekt. Ett sätt att visa att Intels metoder hade förmåga eller var ägnade att utestänga konkurrenter var – även om detta inte var absolut nödvändigt för att styrka en överträdelse av artikel 82 EG – att göra ett lika-effektiv-konkurrent-test (se punkt VII.4.2.3 i det angripna beslutet). På grundval av resultaten av detta test, den kvalitativa och kvantitativa bevisningen (se punkterna VII.4.2.4 och VII.4.2.5) och det faktum att det saknades sakliga skäl och effektivitetsvinster (se ovan punkt VII.4.2.6 i det angripna beslutet) kom kommissionen i skäl 925 i det angripna beslutet fram till att de villkorade rabatterna som Intel hade gett Dell, HP, NEC och Lenovo, samt Intels utbetalningar till MSH, utgjorde ett missbruk som förtjänade att särskilt uppmärksammas av kommissionen.
174 Vidare ska det framhållas att det var andra delar av det angripna beslutet som låg till grund för kommissionens slutsats att de aktuella utbetalningarna hade en konkurrensbegränsande förmåga, framför allt de delar som rör beskrivningen av de berörda produkterna och det beteende som kritiseras i beslutet (punkterna V. och VI. i beslutet), de delar som rör definitionen av relevant marknad (punkterna VII.1 och VII.2 i beslutet) och sökandens dominerande ställning (punkt VII.3 i beslutet), samt de delar som rör den rättsliga kvalificeringen av exklusivitetsutbetalningarna (punkt VII.4.2.2 i beslutet).
175 Till skillnad från vad sökanden har gjort gällande utgör således lika-effektiv-konkurrent-testet inte den enda bevisning som kommissionen redovisade i det angripna beslutet för att styrka att exklusivitetsutbetalningarna hade en konkurrensbegränsande förmåga (se ovan punkt 147).
176 Vad beträffar bedömningen av förmågan hos exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna att begränsa konkurrensen, konstaterar tribunalen följande. Det ankommer på kommissionen att vid en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet – särskilt med beaktande av kriterierna och sättet för beviljandet av exklusivitetsutbetalningarna – undersöka huruvida syftet med rabatterna och utbetalningarna är att – genom beviljandet av en förmån som inte baserar sig på någon ekonomisk motprestation som berättigar till den – frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 71).
177 Det ska preciseras att inte ens vid en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet har kommissionen någon skyldighet att styrka en konkret effekt. Det är tillräckligt att kommissionen visar att de kritiserade beteendena har en konkurrensbegränsande förmåga (se ovan punkt 103).
178 Även om det antas att en exklusivitetsrabatt eller en exklusivitetsutbetalning som beviljas av ett företag i dominerande ställning inte i sig har någon konkurrensbegränsande förmåga, kvarstår faktum att när ett sådant ekonomiskt incitament ges av en oumbärlig handelspartner såsom sökanden utgör detta åtminstone en indikation på att det föreligger en konkurrensbegränsande förmåga. Om en exklusivitetsrabatt ges av en oumbärlig handelspartner innebär den nämligen att nämnda handelspartner kan uppnå en hävstångseffekt – genom att använda sig av sin ekonomiska kontroll över den del av efterfrågan som inte är öppen för konkurrens – för att även få kontroll över den del av efterfrågan som är öppen för konkurrens, och därigenom göra det svårare för konkurrenterna att ta sig in på marknaden (se ovan punkterna 91 och 92).
179 Denna inneboende förmåga hos exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna att göra det svårare för konkurrenterna att ta sig in på marknaden bekräftas genom konstaterandena i skäl 893 i det angripna beslutet. Där anges att rabatterna utgjorde en betydelsefull faktor att beakta för OEM-företagen på grund av den hårda konkurrensen på OEM-företagens marknad och företagens små operationella marginaler. Sökanden har inte bestritt att den marknad på vilken OEM-företagen är verksamma har dessa särdrag. Den särskilda betydelse som dessa rabatter har för mottagarna stärker emellertid incitamenten för dessa att uppfylla kraven på exklusiva eller nästan exklusiva inköp och bidrar till rabatternas konkurrensbegränsande förmåga.
180 Dessutom utgör det faktum att det ekonomiska incitamentet de facto har beaktats vid mottagarnas beslut att göra alla eller nästan alla sina inköp hos företaget i dominerande ställning eller att inte sälja konkurrerande produkter en omständighet som bekräftar att det ekonomiska incitamentet har en konkurrensbegränsande förmåga. I det aktuella målet har kommissionen visat att de av sökanden beviljade exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna i vart fall beaktades av Dell, HP, NEC och Lenovo, när dessa beslutade om att göra alla eller nästan alla sina inköp hos sökanden, och av MSH när detta bolag beslutade att inte sälja några konkurrerande produkter (se nedan punkterna 592–599, 882–890, 1027‑1030, 1215–1220 och 1513–1521).
181 Dessutom bekräftas den konkurrensbegränsande förmågan hos de exklusivitetsrabatter och exklusivitetsutbetalningar som de fyra OEM-företagen och MSH beviljades av konstaterandena i det angripna beslutet att sökanden har gjort sig skyldig till två olika typer av missbruk: dels exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna, dels de icke dolda begränsningarna. Dessa två typer av metoder kompletterar och förstärker varandra, precis som kommissionen med fog konstaterade i skälen 917, 1681, jämförd med fotnot nr 1999 (nr 1990 i den offentliga versionen), och skäl 1747 i det angripna beslutet.
182 Dessutom framhåller tribunalen att det faktum att ett företag i dominerande ställning lägger sig vinn om att binda upp viktiga kunder också är en indikation som kan beaktas för att bedöma om företagets beteende är konkurrensbegränsande (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkt 75). Det ska noteras att enligt det angripna beslutet utmärker sig framför allt Dell och HP i förhållande till andra OEM-företag genom större marknadsandelar, en stark närvaro inom det mer lönsamma marknadssegmentet och deras kapacitet att rättfärdiga en ny x86-processor på marknaden. I det angripna beslutet konstaterade kommissionen i skäl 1597 att det faktum att Intel riktade sig till dessa företag, vilka har en särskild strategisk betydelse för inträdet på marknaden, fick en effekt på den totala marknaden som sträckte sig utöver dessa företags sammanlagda marknadsandelar, vilket sökanden inte har bestritt. Följaktligen gjorde kommissionen en riktig bedömning när den slöt sig till att exklusivitetsrabatterna avsåg viktiga OEM-företag.
183 När det gäller MSH kommer det att nedan i punkterna 1507–1511 närmare framgå att detta företag hade en särskilt viktig strategisk betydelse vad gäller försäljningen av de datorer med x86-processorer som var avsedda för konsumenter i Europa.
184 Slutligen konstaterar tribunalen att den omständigheten att de metoder som ifrågasätts i det angripa beslutet ingår i en helhetsstrategi som syftar till att stoppa AMD:s tillgång till de viktigaste försäljningskanalerna också bekräftar att exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna har en konkurrensbegränsande förmåga (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 73 nämnda målet Tomra, punkterna 19 och 20). Tribunalen kommer nedan i punkterna 1523–1552 att mer detaljerat visa att kommissionen har styrkt att det föreligger en sådan helhetsstrategi.
185 För det första har sökanden lagt sig vinn om att vederlägga att bolagets metoder har en konkurrensbegränsande förmåga genom att göra gällande att AMD under referensperioden hade sina största kommersiella framgångar någonsin, hade en tillväxttakt utan motstycke med de OEM-företag som ansågs ha varit föremål för missbruk, konfronterades med restriktioner av produktionskapaciteten som hindrade bolaget från att tillgodose efterfrågan på dess centralprocessorer och ökade sina investeringar i forskning och utveckling. Dessutom sjönk det kvalitetsanpassade priset på centralprocessorer med 36,1 procent varje år under den period som det angripna beslutet avser.
186 Dessa argument kan inte godtas. När ett företag i dominerande ställning de facto tillämpar metoder som har en konkurrensbegränsande förmåga kan den omständigheten att nämnda förmåga inte omsätts i några konkreta effekter inte räcka för att det ska vara uteslutet att tillämpa artikel 82 EG (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 17 december 2003 i mål T‑219/99, British Airways mot kommissionen, REG 2003, s. II‑5917, punkt 297) (nedan kallad förstainstansrättens dom i målet British Airways). Det faktum att AMD under den period som avses i det angripna beslutet har haft stora kommersiella framgångar och varit föremål för restriktioner av produktionskapaciteten skulle på sin höjd kunna visa att sökandens metoder inte har lett till några konkreta effekter. Detta räcker dock inte för att vederlägga att de av sökanden använda metoderna har en konkurrensbegränsande förmåga. För övrigt konstaterar tribunalen att varken AMD:s växande marknadsandelar och investeringar i forskning och utveckling eller sänkningen av priset på x86-processorer under den period som avses i det angripna beslutet betyder att sökandens metoder har saknat effekt. Det kan anses att ökningen av konkurrentens marknadsandelar och investeringar i forskning och utveckling, liksom sänkningen av priset på x86-processorer, skulle kunna ha varit mer betydande om dessa metoder inte hade tillämpats (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Michelin II, punkt 245, och förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet British Airways, punkt 298). Således behövs ingen bedömning av kommissionens påstående att sökandens argument avseende ökningen av AMD:s marknadsandelar och sänkningen av priset på x86-processorer saknar grund.
187 För det andra kan sökanden inte med framgång göra gällande att de metoder som ifrågasätts i det angripna beslutet endast avsåg en obetydlig del av den totala marknaden för x86-processorer, nämligen mellan 0,3 och 2 procent per år. Tribunalen konstaterar, utöver vad som anges ovan i punkterna 116–124, att det var en felaktig beräkningsmetod som låg till grund för sökandens slutsats att metoderna endast påverkar mellan 0,3 och 2 procent av marknaden för x86-processorer. Man har nämligen uppnått dessa siffror genom att enbart beakta den del som är öppen för konkurrens (se ovan punkt 92) vad beträffar OEM-företagen och MSH, i stället för att beakta hela den marknadsandel som dessa företag innehade.
188 En sådan beräkningsmetod leder till en konstlad minskning av resultatet, eftersom den del av marknaden som är låst genom en exklusivitetsrabatt inte utgörs av bara den del som är öppen för konkurrens. Tvärtom är den del av en kunds inköpsbehov som är bunden av en exklusivitetsrabatt låst i sin helhet i förhållande till konkurrenterna.
189 Härav följer att det inte går att ta hänsyn endast till den del av kundernas efterfrågan som är öppen för konkurrens för att fastställa den marknadsandel som påverkas av det dominerande företagets beteende.
190 I det föreliggande fallet kan det konstateras att Dells marknadsandel uppgick till 14,58 procent det första kvartalet 2003. Därefter ökade den, och under det fjärde kvartalet 2005 uppgick den till 16,34 procent, vilket framgår av skäl 1580 i det angripna beslutet. Då det framgår av beslutet att Intel gav rabatter till Dell på villkor att Dell skulle köpa alla sina x86-processorer från Intel, betyder detta att Intel mellan åren 2003 och 2005 redan hade låst mellan 14,58 och 16,34 procent av marknaden bara genom rabatterna till Dell.
191 Denna del av marknaden måste betraktas som betydande med hänsyn till att konkurrenterna till företaget i dominerande ställning har rätt att kräva att det ska råda pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) på hela marknaden och inte endast på en del av den.
192 Under åren 2006 och 2007 var det en mindre del av marknaden som påverkades, eftersom det beteende som kommissionen beskrev i det angripna beslutet då endast gällde MSH (exklusivitetsutbetalningar) och Lenovo (icke dolda begränsningar mellan juni 2006 och december 2006, och exklusivitetsrabatter under år 2007).
193 Tribunalen finner att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse. En mer detaljerade redogörelse följer nedan i punkterna 1561–1563. När det är fråga om en enda, fortlöpande överträdelse kan det inte krävas att en betydande del av marknaden ska ha påverkats av det aktuella beteendet under hela den berörda perioden. Det räcker i detta avseende med att göra en allmän bedömning av den genomsnittliga delen av marknaden som har låsts (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom i det ovan i punkt 72 nämnda målet Tomra, punkt 243).
194 I den expertrapport som sökanden ingav som bilaga till repliken, och som har referensnummer C.1, anges i punkt 48 att den andel av den totala marknaden som berördes av det beteende som ifrågasätts i det angripna beslutet i genomsnitt uppgick till ungefär 14 procent under den totala period under vilken den av kommissionen fastställda överträdelsen pågick, om beräkningen inte begränsas till att endast avse den del av de berörda kundernas efterfrågan som är öppen för konkurrens. Tribunalen konstaterar att en sådan andel måste betraktas som betydande.
195 När det gäller sökandens argument att leveransavtalen hade en kort löptid eller kunde sägas upp med en uppsägningstid på 30 dagar, gör tribunalen följande bedömning. Det relevanta kriteriet är inte längden på ett avtals uppsägningstid eller den fastställda löptiden för ett individuellt avtal som ingår i en rad på varandra följande avtal. Det relevanta kriteriet är istället den totala period under vilken sökanden tillämpade exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna gentemot sina kunder (se ovan punkterna 112 och 113). Den perioden uppgick till ungefär fem år vad beträffar MSH, till ungefär tre år vad beträffar Dell och NEC, till mer än två år vad beträffar HP och till ungefär ett år vad beträffar Lenovo. Exklusivitetsrabatter och exklusivitetsutbetalningar som tillämpas under perioder av denna längd är i allmänhet ägnade att begränsa konkurrensen. Detta gäller i än högre grad på en sådan marknad som marknaden för centralprocessorer, vilken kännetecknas av en stark dynamik och korta livscykler för produkterna.
196 Vad slutligen gäller sökandens argument om bristen på formella exklusivitetsförpliktelser, OEM-företagens köpkraft och relevansen av lika-effektiv-konkurrent-testet för bedömningen av exklusivitetsutbetalningarna, hänvisar tribunalen till punkterna 106, 138 och 139 respektive punkterna 140–166 ovan.
197 Det är således motiverat att utifrån föregående överväganden dra slutsatsen att kommissionen i det angripna beslutet, i enlighet med en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, styrkte att de exklusivitetsrabatter och exklusivitetsutbetalningar som sökanden beviljade Dell, HP, NEC, Lenovo och MSH var ägnade att begränsa konkurrensen.
3. 3. Den rättsliga kvalificeringen av de metoder som kallas ”icke dolda begränsningar”
198 I det angripna beslutet kvalificerade kommissionen tre metoder som kallades för ”icke dolda begränsningar” som missbruk. Enligt kommissionen hade dessa tre metoder ett gemensamt särdrag, nämligen att sökanden gjorde utbetalningar till OEM-företagen för att dessa skulle skjuta upp, ställa in eller på något sätt begränsa saluföringen av vissa produkter utrustade med AMD-processorer. Utbetalningarna var närmare bestämt förenade med följande villkor:
– För det första skulle HP rikta försäljningen av sina stationära företagsdatorer utrustade med x86-processorer från AMD mot små och medelstora företag, och mot kunder från den offentliga sektorn, utbildningssektorn och den medicinska sektorn, och inte mot storföretag.
– För det andra skulle HP förbjuda sina distributionspartner att ha stationära företagsdatorer utrustade med x86-processorer från AMD på lager så att kunderna endast kunde få tag på dessa datorer genom att beställa dem från HP, antingen direkt eller genom HP:s distributionspartner som agerar som handelsagenter.
– För det tredje skulle Acer, HP och Lenovo skjuta upp eller ställa in lanseringen av datorer utrustade med AMD-processorer.
199 För att motivera kvalificeringen av de icke dolda begränsningarna som missbruk stödde sig kommissionen i skälen 1643 och 1671 i det angripna beslutet på förstainstansrättens dom av den 7 oktober 1999 i mål T‑228/97, Irish Sugar mot kommissionen (REG 1999, s. II‑2969) (nedan kallad domen i målet Irish Sugar). Dessutom konstaterade kommissionen i skäl 1643 att ett åsidosättande av artikel 82 EG också kunde följa av syftet med de metoder som tillämpas av ett företag i dominerande ställning. Vidare konstaterade kommissionen i skälen 1670, 1672, 1678 och 1679 i det angripna beslutet att de icke dolda begränsningarna hade haft en effekt på OEM-företagens beslutsfattande, eftersom dessa företag hade skjutit upp, ställt in eller på något sätt begränsat saluföringen av datorer utrustade med AMD-processorer, trots konsumenternas efterfrågan på dessa produkter. Slutligen fann kommissionen i skäl 1642 i det angripna beslutet att begränsningarna ingick i en helhetsstrategi som syftade till att utestänga AMD från marknaden.
200 Sökanden har för det första gjort gällande att kommissionen är skyldig att styrka att metoderna hade en konkurrensbegränsande förmåga ”i ekonomiska termer”. För det andra har sökanden anfört att de metoder som kritiseras i det aktuella fallet skiljer sig från de metoder som var föremål för prövning i domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar. För det tredje har sökanden gjort gällande att kommissionen, genom att kritisera de icke dolda begränsningarna, med orätt skapade en ny typ av missbruk inom ramen för artikel 82 EG.
201 Först och främst erinrar tribunalen om att utestängningseffekter inte endast uppkommer när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras (se ovan punkt 88).
202 I det förevarande fallet var beviljandet av utbetalningar med förbehåll för att de tre villkor som nämns ovan i punkt 198 var uppfyllda ägnat att göra det svårare för AMD att ta sig in på marknaden. Beviljandet av de utbetalningar som var förenade med det första av dessa villkor var nämligen ägnat att göra det svårare att saluföra AMD-produkter, eftersom det innebar ett incitament för HP att inte på ett proaktivt sätt erbjuda stationära företagsdatorer utrustade med x86-processorer från AMD till en viss på förhand angiven kundkategori. Beviljandet av de utbetalningar som var förenade med det andra av dessa villkor var ägnat att göra det svårare att saluföra AMD-produkter, eftersom det innebar ett incitament för HP att inte sälja stationära företagsdatorer utrustade med x86-processorer från AMD genom sina distributionspartner, förutom om dessa agerade som handelsagenter. Slutligen var beviljandet av de utbetalningar som var förenade med det tredje av dessa villkor ägnat att göra det svårare att saluföra AMD-produkter, eftersom det innebar ett incitament för HP, Lenovo och Acer att avstå från försäljning av en viss typ av dator som var utrustad med en x86-processor från AMD, åtminstone under en viss period, och vad gäller HP i en viss region, nämligen Europa, Mellanöstern och Afrika. Sökandens beteende som bestod i att uppställa nämnda villkor för utbetalningarna var således ägnat att göra det svårare för de berörda OEM-företagen att saluföra datorer utrustade med x86-processorer från AMD. Eftersom dessa OEM-företag är kunder till AMD var beteendet samtidigt ägnat att göra det svårare för AMD ta sig in på marknaden, och det utgjorde därvid ett ingrepp i konkurrensstrukturen på marknaden för x86-processorer, där konkurrensen redan var försvagad just på grund av sökandens ställning.
203 Vidare ska det understrykas att bevisningen för det konkurrensbegränsande syftet och det konkurrensbegränsande resultatet med avseende på tillämpningen av artikel 82 EG i förekommande fall kan sammanfalla. Om det visas att ett beteende av ett företag i dominerande ställning syftar till att inskränka konkurrensen, är beteendet också ägnat att få sådana verkningar (se förstainstansrättens dom av den 30 januari 2007 i mål T‑340/03, France Télécom mot kommissionen, REG 2007, s. II‑107, punkt 195 och där angiven rättspraxis).
204 Så förhåller det sig i detta fall. De tre villkor som nämns ovan i punkt 198 gällde nämligen endast produkter från AMD, varför detta företag måste anses ha varit den särskilda måltavlan för sökandens metoder. Det enda intresse som ett företag i dominerande ställning kan ha av att på ett riktat sätt hindra försäljningen av produkter som är utrustade med en produkt från en viss konkurrent är att skada denna konkurrent. Således har sökanden vid genomförandet av de icke dolda begränsningarna gentemot HP, Lenovo och Acer eftersträvat ett konkurrensbegränsande syfte.
205 Slutligen bör det framhållas att ett företag med dominerande ställning har ett särskilt ansvar för att inte genom ett beteende som inte kan betecknas som pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet AstraZeneca, punkt 355 och där angiven rättspraxis). Det står klart att det inte är att betrakta som pris- och prestationskonkurrens att ett företag beviljar utbetalningar till kunder i utbyte mot begränsningar av försäljningen av produkter som är utrustade med en produkt från en konkurrent.
206 Således kan man sluta sig till att genomförandet av var och en av de metoder som kallas för ”icke dolda begränsningar” utgjorde missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG.
207 Denna slutsats bekräftas också av domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar. I punkterna 226 och 233 i den domen slog förstainstansrätten fast att det förelåg missbruk när företaget i dominerande ställning hade kommit överens med en grossist och en detaljhandlare om att konkurrentens detaljhandelssocker skulle bytas ut mot företagets egen produkt. Förstainstansrätten fann att sökanden, genom att byta ut konkurrentens produkter på en marknad där sökanden innehade mer än 80 procent av försäljningsvolymen, hade gjort ett ingrepp i den konkurrensstruktur som den relevanta marknaden kunde ha erhållit genom tillförseln av en ny produkt. Det bakomliggande resonemanget i den domen är också tillämpligt i det förevarande fallet. En saluföringsbegränsning som gäller för produkterna från en konkurrent utgör nämligen ett ingrepp i konkurrensstrukturen, eftersom den på ett riktat sätt hindrar utsläppandet på marknaden av produkterna från denna konkurrent.
208 Sökandens argument påverkar inte denna slutsats.
209 För det första underkänner tribunalen sökandens argument att kommissionen är skyldig att styrka den konkurrensbegränsande förmågan ”i ekonomiska termer”. Det ska påpekas att sökanden inte ens har preciserat vad det är som menas med ”ekonomiska termer”. Eftersom det klart framgår att de tre metoder som kallas för ”icke dolda begränsningar” inte utgör pris- och prestationskonkurrens (se ovan punkt 205), hade kommissionen inte någon skyldighet att styrka metodernas konkurrensbegränsande förmåga mer i detalj. Dessutom ska det påpekas att kommissionen – med åberopande av domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar och metodernas konkurrensbegränsande syfte – har lämnat en tillräcklig redogörelse för att metoderna utgör missbruk.
210 I detta sammanhang underkänner tribunalen även sökandens argument att kommissionen var skyldig att styrka möjligheten eller sannolikheten att viss konkurrens skulle komma att utestängas i stället för att hänvisa till metodernas konkurrensbegränsande syfte. Eftersom det konkurrensbegränsande syftet i det aktuella fallet sammanfaller med den eventuella effekten av de metoder som kallas ”icke dolda begränsningar” (se ovan punkterna 203 och 204), finner tribunalen att kommissionen inte begick något fel när den baserade sig på metodernas konkurrensbegränsande syfte.
211 Dessutom ska det noteras att kommissionen i det angripa beslutet inte uteslutande grundade sig på de tre icke dolda begränsningarnas konkurrensbegränsande syfte. Utöver hänvisningen till domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar hänvisade kommissionen också till ytterligare omständigheter som bekräftade den konkurrensbegränsande förmågan hos de icke dolda begränsningarna, trots att det inte krävs ett omnämnande av sådana omständigheter för att nämnda begränsningar ska kunna kvalificeras som missbruk med stöd av artikel 82 EG.
212 För det första konstaterar tribunalen att kommissionen styrkte att de utbetalningar som var förenade med de villkor som nämns ovan i punkt 198 var en faktor som hade beaktats av HP (se nedan punkterna 882–890), Lenovo (se punkterna 1215–1220) och Acer (se nedan punkterna 1367–1369) vid deras beslut att skjuta upp, ställa in eller på något annat sätt begränsa saluföringen av deras med AMD-processorer utrustade datorer. Detta bekräftar att utbetalningarna hade en konkurrensbegränsande förmåga. I detta sammanhang bör det framhållas att kvalificeringen av en icke dold begränsning som ett missbruk endast beror på dess konkurrensbegränsande förmåga, vilket betyder att det inte behöver styrkas att det föreligger vare sig en konkret effekt på marknaden eller ett orsakssamband (se, vad beträffar exklusivitetsrabatterna, ovan punkterna 103 och 104).
213 För det andra konstaterar tribunalen att kommissionen fann att de icke dolda begränsningarna ingick i en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att utestänga AMD från de strategiskt viktigaste försäljningskanalerna (se nedan punkterna 1523–1552).
214 Vad beträffar sökandens påstående, i punkterna 307–311 i ansökan, att de utbetalningar som avser den icke dolda begränsning som genomförts i förhållande till Lenovo gav upphov till ett positivt resultat vid lika-effektiv-konkurrent-testet, påpekar tribunalen slutligen att lika-effektiv-konkurrent-testet inte utgör ett instrument som gör det möjligt att motbevisa att en icke dold begränsning är konkurrensbegränsande. Även om det antas att sökanden lyckades visa att den icke dolda begränsning som har tillämpats i förhållande till Lenovo lett till ett positivt resultat vid lika-effektiv-konkurrens-testet, skulle detta inte frånta metoden sitt konkurrensbegränsande syfte eller sin förmåga att försvåra konkurrentens inträde på marknaden.
215 För det andra underkänner tribunalen sökandens argument att de icke dolda begränsningar som ifrågasätts i det angripna beslutet skiljer sig alltför mycket från den metod som konstaterades i domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar för att kommissionen skulle kunna kvalificera dem som missbruk. De av sökanden åberopade skillnaderna mellan målet Irish Sugar och det nu aktuella målet är nämligen rättsligt irrelevanta.
216 Först och främst konstaterar tribunalen att även om det är riktigt att domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar avser lanseringen av en ny produkt från ett nytt företag på marknaden, kvarstår faktum att artikel 82 EG innehåller att allmänt förbud mot missbruksmetoder som är ägnade att begränsa marknaden, oavsett om det är nya produkter från ett nytt företag som hindras från att släppas ut marknaden eller om det är befintliga produkter från en redan etablerad konkurrent som missgynnas. Även om det, i det förevarande fallet, antas att AMD ska betraktas som en redan etablerad konkurrent och även om de produkter som berörs av de icke dolda begränsningarna inte kunde kvalificeras som nya, påverkar dessa omständigheter inte på något sätt metodernas förmåga att göra det svårare för AMD att ta sig in på marknaden. Nämnda omständigheter påverkar inte heller det sätt på vilket de berörda metoderna riktades mot AMD. Varken förmågan att göra det svårare för AMD att ta sig in på marknaden eller de icke dolda begränsningarnas konkurrensbegränsande syfte påverkas av huruvida dessa begränsningar avser en ny produkt från ett nytt företag på marknaden eller inte.
217 Vad gäller sökandens påstående att förstainstansrätten i domen i det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar grundande sin bedömning på uttryckliga ekonomiska hot, konstaterar tribunalen följande. Det faktum att sökanden har låtit OEM-företagen förstå att de riskerade att förlora förmånsrabatter (vad gäller HP och Acer), eller att sökanden skulle vägra att öka finansieringen (vad gäller Lenovo) för det fall de konkurrensbegränsande villkor som nämns ovan i punkt 198 skulle åsidosättas, räcker för att man ska kunna sluta sig till att sökandens budskap var sådana att de utgjorde ett incitament för de berörda OEM-företagen att rätta sig efter villkoren.
218 Slutligen har sökanden anfört att det ovan i punkt 199 nämnda målet Irish Sugar skiljer sig från det föreliggande fallet genom att AMD inte har tvingats lämna marknaden och till och med har ökat sin marknadsandel. Att AMD inte har nått större framgångar berodde enligt sökanden på bolagets egna begränsningar. Frågan huruvida de icke dolda begränsningar som tillämpades av sökanden hade en konkurrensbegränsande förmåga beror emellertid inte på huruvida AMD de facto utestängdes från marknaden. För att styrka att det föreligger en sådan förmåga krävs det nämligen inte att det visas att det föreligger en konkret effekt på marknaden (se ovan punkt 212). Dessutom ska det påpekas att de olika försäljningskanaler som de icke dolda begränsningarna avsåg var avstängda för AMD-processorerna under de berörda perioderna. Sökandens argument med avseende på AMD:s kommersiella framgångar och kommersiella begränsningar ska för övrigt underkännas av de skäl som angetts ovan i punkt 186.
219 För det tredje underkänner tribunalen sökandens argument att användningen av begreppet icke dolda begränsningar utgör en ny typ av missbruk. Den rättsliga kvalificeringen av en metod som missbruk beror inte på metodens benämning, utan på de materiella kriterier som har tillämpats för detta ändamål. Användningen i sig av begreppet ”icke dold begränsning” kan således inte räcka för att man ska kunna sluta sig till att de materiella kriterier som har tillämpats är nya. Vad gäller de materiella kriterier som har tillämpats i det förevarande fallet framgår det av lydelsen i artikel 82 andra stycket b EG att en begränsning av marknader utgör missbruk. Dessutom är det inte någon nyhet i konkurrensrätten att en metod som uppenbarligen inte kan betecknas som pris- och prestationskonkurrens ska betraktas som olaglig (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 91, och domstolens dom av den 3 juli 1991 i mål C‑62/86, AKZO mot kommissionen, REG 1991, s. I‑3359, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑249, punkt 70).
220 Slutligen finner tribunalen att även om kvalificeringen av de aktuella metoderna som missbruk faktiskt var ”ny” skulle det inte påverka kommissionens möjlighet att förbjuda dem. Tribunalen har nämligen tidigare, även vad gäller beräkningen av böter, konstaterat att den omständigheten att kommissionen ännu inte i tidigare beslut har prövat ett uppträdande som uppvisar samma egenskaper inte fråntar företaget dess ansvar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I, punkt 107, och domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet AstraZeneca, punkt 901).
B – Kommissionens behörighet
1. Parternas argument
221 Sökanden har, med stöd av ACT, anfört att det territoriella tillämpningsområdet för artiklarna 81 EG och 82 EG inte är obegränsat, och att kommissionen således, för att kunna förklara sig behörig att bedöma ett beteende som ägt rum utanför unionen, måste styrka att det föreligger ett direkt orsakssamband med unionens territorium, genom att inge klara bevis för att den faktiska tillämpningen av de aktuella metoderna har en väsentlig inverkan på konkurrensen inom unionen. Sökanden har också anfört att när det föreligger handel med länder utanför unionen, måste kommissionen, även när de aktuella metoderna tillämpas inom unionen, visa att metodernas verkningar inom unionen är omedelbara, väsentliga, direkta och förutsebara.
222 Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet till exempel inte uppfyller de krav som anges i föregående punkt vad gäller det avtal som ingicks med Lenovo under det andra halvåret år 2006 beträffande en bärbar dator som var avsedd för den kinesiska hemmamarknaden.
223 Även om man godtar kommissionens resonemang att kommissionen kunde styrka att de aktuella rabatterna och icke dolda begränsningarna utgjorde missbruk av dominerande ställning utan att behöva styrka effekterna av dessa metoder, är kommissionen enligt sökanden ändå skyldig att visa att dessa har haft effekter inom unionen för att kunna styrka sin behörighet. Frågan om den territoriella behörigheten är nämligen en separat och distinkt fråga som regleras av folkrätten.
224 Sökanden har under det skriftliga förfarandet gjort gällande att det inte framgår av det angripna beslutet att kommissionen var behörig vad gäller de avtal som avser bolag utanför unionen, det vill säga Dell, HP, NEC, Acer och Lenovo.
225 Under förhandlingen uppgav sökanden att denna grund endast omfattade beteendena gentemot Acer och Lenovo, vilket noterades i förhandlingsprotokollet.
226 När det gäller Acer och Lenovo har sökanden anfört att deras tillverkningsanläggningar befinner sig utanför EES-området och att de inte köper några centralprocessorer inom EES-området från vare sig Intel eller AMD. Sökanden har uppgett att det aktuella beteendet avsåg försäljning av centralprocessorer till kunder i Asien, nämligen i Taiwan i Acers fall och i Kina i Lenovos fall, och att beteendet ägde rum i Asien. Den omständigheten att det är möjligt att ett visst antal av Acers eller Lenovos datorer därefter har sålts inom EES-området saknar relevans för frågan om det kritiserade agerandets genomförande.
227 Eftersom Intels beteende gentemot Acer och Lenovo gäller försäljning av centralprocessorer i Asien var det i Asien och inte i EES-området som beteendet fick omedelbara effekter. Datorförsäljningen, som är den enda försäljning som hade kunnat gälla EES-området, genomfördes av tredje part, det vill säga Acer och Lenovo, som inte kontrollerades av Intel.
228 Sökanden anförde att försäljningsvolymen var liten vad gäller dessa datorer och att effekten inom EES-området inte kan betraktas som väsentlig.
229 Under förhandlingen gjorde sökanden även gällande att det aktuella beteendet inte var ägnat att påverka handeln mellan medlemsstaterna.
230 Kommissionen har bestritt sökandens och ACT:s argument.
2. Tribunalens bedömning
a) Inledande synpunkter
231 Först och främst ska det påpekas att man i domstolens och tribunalens praxis kan urskilja två tillvägagångssätt som har valts för att visa att kommissionens behörighet har varit motiverad med stöd av folkrättsliga regler.
232 Det första synsättet grundar sig på territorialitetsprincipen. Det synsättet antogs i domstolens dom av den 27 september 1988 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85–129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 5193; svensk specialutgåva, volym 9, s. 651), nedan kallad domen i målet Pappersmassa. I punkt 16 angav domstolen att det är två led av beteendet som ska urskiljas, nämligen den konkurrensbegränsande samverkans upprättande och själva genomförandet av den. Om tillämpligheten av förbuden i konkurrensrätten gjordes beroende av platsen för denna samverkans upprättande, skulle företagen uppenbarligen få tillgång till ett enkelt sätt att undandra sig dessa förbud. Domstolen har således konstaterat att det avgörande kriteriet är den plats där den konkurrensbegränsande samverkan genomförs.
233 Det andra synsättet grundar sig på metodernas kvalificerade effekter inom unionen. Det synsättet antogs av förstainstansrätten i domen av den 25 mars 1999 i mål T‑102/96, Gencor mot kommissionen (REG 1999, s. II‑753) (nedan kallad domen i målet Gencor). I punkt 90 i den domen slog förstainstansrätten fast att om det kan förutses att en koncentration som planeras kommer att få en omedelbar och väsentlig verkan inom unionen, är det förenligt med folkrätten att tillämpa rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1) med rättelse (EGT L 257, 1990, s. 13).
234 Sökandens resonemang att det vid förekomsten av handel med tredjeländer krävs av kommissionen att den, även när de berörda metoderna genomförs inom unionen, också styrker att det föreligger omedelbara, väsentliga, direkta och förutsebara effekter inom unionen, innebär att sökanden har gjort gällande att kraven på genomförande och kvalificerade effekter inom unionen utgör kumulativa villkor.
235 Kommissionen framhöll under förhandlingen att dess behörighet i det förevarande fallet kunde motiveras både genom resonemanget avseende genomförandet av de aktuella metoderna inom EES-området, vilket tillämpades i domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa, och genom resonemanget avseende effekterna, vilket tillämpades i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor.
236 Tribunalen framhåller att styrkandet av att de aktuella metoderna har genomförts inom EES-området och styrkandet av den kvalificerade effekten utgör två alternativa, och inte kumulativa, tillvägagångssätt för att fastställa kommissionens behörighet i enlighet med folkrättsliga regler.
237 I domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa, baserade sig domstolen nämligen enbart på att beteendet i fråga hade ägt rum inom unionens territorium.
238 Sökanden kan inte nå framgång med argumentet att generaladvokaten Darmon i punkt 82 i förslaget till avgörande i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa (REG 1988, s. 5214) angav att det ankom på domstolen ”att för att fastställa huruvida kommissionen på vederbörligt sätt har utövat sin behörighet i förhållande till sökandena pröva huruvida effekterna av det beteende som har kritiserats av denna var väsentliga, direkta och förutsebara”. Generaladvokaten föreslog nämligen att domstolen skulle basera sig på effekterna av det ifrågavarande beteendet inom unionens territorium för att fastställa kommissionens behörighet. Domstolen följde inte generaladvokatens förslag utan baserade sig på det faktum att den konkurrensbegränsande samverkan hade genomförts inom unionen. Det framgår således av domstolens dom i det målet att när kommissionens behörighet kan fastställas på grund av att beteendet i fråga har ägt rum inom unionen, är det inte nödvändigt att pröva huruvida det föreligger några effekter för att fastställa att kommissionen är behörig.
239 Sökanden har i detta sammanhang också hänvisat till domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor.
240 I domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor (punkterna 89–101) baserade sig förstainstansrätten emellertid endast på de kvalificerade effekterna för att fastställa att kommissionens behörighet var motiverad med stöd av folkrätten.
241 Det är visserligen riktigt att förstainstansrätten i punkt 87 i den domen erinrade om att det enligt domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa räcker med att försäljning sker inom unionen för att villkoret avseende samverkans genomförande ska vara uppfyllt. Punkt 87 ingår dock i förstainstansrättens resonemang om att förordning nr 4064/89 inte ger produktionsverksamhet någon särställning i förhållande till försäljningsverksamhet vid avgränsningen av förordningens territoriella tillämpningsområde (domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor, punkterna 85–88). Därvid underkände förstainstansrätten ett argument som sökanden hade anfört med åberopande av domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa, genom att slå fast att villkoret avseende samverkans genomförande enligt den domen var uppfyllt redan på grund av försäljning. Förstainstansrätten underkände sålunda sökandens påstående att det följer av domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa, att produktionsverksamhet ges en särställning i förhållande till försäljningsverksamhet.
242 Därefter prövade förstainstansrätten i domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor (punkterna 89–101) huruvida tillämpningen av förordning nr 4064/89 i det målet var förenlig med folkrätten. Förstainstansrätten begränsade sig i detta sammanhang till att pröva huruvida kraven på en omedelbar, väsentlig och förutsebar effekt var uppfyllda.
243 Det följer således av domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor att för att fastställa huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten räcker det med att kraven på en omedelbar, väsentlig och förutsebar effekt inom unionen är uppfyllda.
244 Det framgår av det ovan anförda att det för att motivera kommissionens behörighet med stöd av folkrätten räcker med att styrka antingen att det föreligger kvalificerade effekter av metoden, eller att metoden har genomförts inom unionen.
245 Dessutom ska det påpekas att kommissionen i det angripna beslutet inte uttryckligen behandlade frågan huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten. Kommissionen har framhållit att den i skälen 1749–1753 i det angripna beslutet prövade frågan om inverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
246 Dessutom har kommissionen framhållit, utan att på den punkten ha blivit motsagd av sökanden, att sökanden under det administrativa förfarandet aldrig ifrågasatte kommissionens internationella behörighet.
247 I detta sammanhang bör det understrykas att bestämmelsen i artikel 82 EG innehåller två delar som har en koppling till unionens territorium. För det första krävs det enligt artikel 82 EG att det föreligger en dominerande ställning ”på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna”. För det andra krävs det att det aktuella beteendet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. I det angripna beslutet slog kommissionen fast att sökanden hade en dominerande ställning på världsmarknaden, vilket omfattar den gemensamma marknaden. Dessutom behandlade kommissionen i skälen 1749–1753 i nämnda beslut uttryckligen frågan huruvida handeln mellan medlemsstaterna kunde påverkas.
248 Visserligen är frågan huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten en annan fråga än den som handlar om kriterierna i artikel 82 EG. Härvid ska det framhållas att kravet på att handeln mellan medlemsstaterna ska påverkas syftar till att begränsa tillämpningsområdet för gemenskapslagstiftningen i förhållande till nationell lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 mars 1974 i de förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, REG 1974, s. 223, svensk specialutgåva, volym 2, s. 229, punkt 31).
249 Dock finner tribunalen – dels med beaktande av att kommissionen i det angripna beslutet uttalade sig om de två kriterierna i artikel 82 EG beträffande en koppling till unionens territorium, dels med beaktande av att sökanden under det administrativa förfarandet inte ifrågasatte kommissionens internationella behörighet – att det inte var absolut nödvändigt att i det angripna beslutet lämna en uttrycklig motivering i denna fråga (se även, beträffande skyldigheten att motivera kommissionens behörighet, domstolens dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REG 1972, s. 619, svensk specialutgåva, volym 2, s. 25, punkterna 143–145). Sökanden uppgav under förhandlingen att denna grund inte handlar om att det angripna beslutet inte motiverats, vilket noterades i förhandlingsprotokollet.
b) Kvalificerade effekter
1) Inledande synpunkter
250 Sökanden har gjort gällande att kommissionens underlåtenhet att pröva huruvida det föreligger väsentliga, direkta och förutsebara effekter inom unionen är särskilt allvarlig då kommissionen i skäl 1685 i det angripna beslutet uppgav sig inte vara skyldig att ”styrka de konkreta effekterna av ett missbruk enligt artikel 82 [EG]”.
251 Tribunalen framhåller att kommissionen inte är skyldig att styrka att det föreligger konkreta effekter för att kunna motivera sin behörighet med stöd av folkrätten. Kraven på en omedelbar, väsentlig och förutsebar effekt betyder inte att effekten också måste vara konkret. Det ankommer nämligen på kommissionen att se till att konkurrensen på den gemensamma marknaden skyddas mot det som hotar dess effektivitet.
252 Under dessa omständigheter kan det inte anses att kommissionen ska begränsa sig till att ingripa mot och fastställa påföljder för sådant missbruk som har lett till det förväntade resultatet och för vilket hotet mot konkurrensens funktion har förverkligats. Kommissionen kan inte åläggas att förhålla sig passiv för det fall det föreligger ett hot mot strukturen för en effektiv konkurrens på den gemensamma marknaden och den kan således ingripa även i de fall där hotet inte eller ännu inte har förverkligats.
253 Därutöver kan det i det aktuella fallet konstateras att avsikten med beteendet i förhållande till Acer och Lenovo var att det skulle ge upphov till effekter på den gemensamma marknaden.
254 Beteendet i förhållande till Acer bestod nämligen i att bevilja utbetalningar på villkor att Acer sköt upp lanseringen av en bärbar dator utrustad med en AMD-processor i hela världen. Ett sådant ekonomiskt incitament syftade till att en viss datormodell från Acer under en bestämd period inte skulle finnas tillgänglig på marknaden någonstans i världen, inklusive i EES-området.
255 Beteendet i förhållande till Lenovo bestod dels i att bevilja bolaget utbetalningar på villkor att det sköt upp, och slutligen ställde in, lanseringen av bolagets bärbara datorer utrustade med AMD:s x86-processorer. Det beteendet syftade således till att datormodeller från Lenovo som var utrustade med AMD-processorer inte skulle finnas tillgängliga på marknaden någonstans i världen, inklusive i EES-området. Dels bestod beteendet i förhållande till Lenovo i att bevilja rabatter vars storlek villkorades av att Lenovo köpte alla de x86-processorer bolaget behövde för sina bärbara datorer från Intel. Det beteendet syftade till att ingen bärbar dator från Lenovo som var utrustad med en AMD-processor skulle finnas tillgänglig på marknaden, inklusive i EES-området. Syftet med Intels beteende var således att det skulle få effekter även i EES-området. Frågan huruvida sökanden uppnådde det förväntade resultatet är under dessa förhållanden irrelevant för prövningen av huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten.
256 Dessutom ska det framhållas att sökandebolaget självt har åberopat förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑204/03, Haladjian Frères mot kommissionen (REG 2006, s. II‑3779), och särskilt punkt 167 där förstainstansrätten slog fast följande:
”[F]ör att motivera tillämpning av konkurrensbestämmelserna på ett avtal rörande varor som inhandlas i Förenta staterna för att säljas inom gemenskapen måste avtalet, på grundval av flera faktiska och rättsliga omständigheter, medföra att det kan förutses med tillräcklig grad av sannolikhet att avtalet kan ha en betydande inverkan på konkurrensen inom gemenskapen och handeln mellan medlemsstaterna (se för ett liknande resonemang [domstolens dom av den 28 april 1998 i mål C‑306/96,] Javico, [REG 1998, s. I‑1983] punkterna 16 och 18). Endast det faktum att ett handlande får vissa konsekvenser, oavsett vilka, för gemenskapens ekonomi utgör inte i sig en tillräcklig grund för gemenskapens behörighet. För att kunna tas med i beräkningen måste följden vara väsentlig, det vill säga påtaglig och inte försumbar.”
257 Enligt den domen krävs det således inte att det föreligger några konkreta effekter på konkurrensen inom unionen, utan endast att det är tillräckligt troligt att det aktuella avtalet kan ha en betydande inverkan inom unionen. I detta sammanhang bör det påpekas att detta resonemang inte uttryckligen avsåg frågan om huruvida kommissionens behörighet var motiverad med stöd av folkrätten, utan att det fördes inom ramen för en prövning av huruvida kriterierna i artikel 81 EG var uppfyllda. Nämnda dom, som har åberopats av sökanden, utgör inte desto mindre en bekräftelse på att de effekter som ett beteende får på konkurrensen inte nödvändigtvis behöver vara konkreta för att utgöra en sådan tillräckligt nära koppling till unionen som kan utgöra grund för kommissionens behörighet.
258 Tribunalen ska således pröva huruvida de tre villkoren avseende en väsentlig, omedelbar och förutsebar effekt är uppfyllda i det aktuella fallet.
2) Acer
2.1) Väsentlig effekt
259 Sökanden har gjort gällande att den senareläggning som kommissionen nämner i beslutet gällde en modell av en bärbar dator som är utrustad med en 64-bitars AMD-processor. Sökanden har anfört att under det fjärde kvartalet år 2003 fanns det inte mer än 100 000 centralprocessorer av den typen i världen. Enligt sökanden skulle Acer ha kunnat köpa högst ungefär 4 000 enheter, och de flesta av dem av Acers datorer som berördes av den uppskjutna lanseringen skulle i vart fall ha sålts utanför EES-området. Det skulle således inte under några omständigheter ha kunnat uppstå några väsentliga effekter inom EES-området.
260 Kommissionen har bestritt siffran på 4 000 enheter, men medgav under förhandlingen att det berörda antalet datorer var ringa. Under förhandlingen framhöll kommissionen dock att det inte finns skäl att betrakta effekterna av olika beteenden var för sig när det föreligger en helhetsstrategi som syftar till att utestänga den enda betydande konkurrenten till Intel och när det rör sig om en enda, fortlöpande överträdelse.
261 När det gäller kvalificeringen av effekterna som väsentliga påpekar tribunalen först och främst att det inte är nödvändigt att unionen eller EES-området påverkas mer än andra regioner i världen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor, punkt 98).
262 Dessutom utgör EES-området en viktig del av världsmarknaden. Som illustration kan nämnas att det framgår av skäl 1775 i det angripna beslutet att försäljningen av datorer utrustade med x86-processorer från Intel inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika motsvarade ungefär 32 procent av försäljningen i hela världen. Dessutom har kommissionen påpekat att värdet av Intels försäljning till företag inom EES-området motsvarade ungefär 80 procent av försäljningen inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika.
263 Vidare framhåller tribunalen att det framgår av den bevisning som nämns i det angripna beslutet, bland annat det e-postmeddelande som nämns nedan i punkt 1240, att Acers avsikt var att den modell som berördes av den uppskjutna lanseringen skulle säljas i Europa. Sökandens argument, som anfördes under förhandlingen, att det är möjligt att samtliga av de berörda datorerna såldes utanför EES-området ska således underkännas.
264 Ett beviljande av ett ekonomiskt incitament för att uppmuntra en kund att skjuta upp lanseringen på världsmarknaden av en dator utrustad med en konkurrents centralprocessor som skulle säljas i Europa är ägnat att åtminstone potentiellt få effekter inom EES-området.
265 ACT har gjort gällande att det framgår av det e-postmeddelande som nämns nedan i punkt 1240 att den icke dolda begränsning som kommissionen påtalade endast avsåg begränsningar av Acers försäljning till länder utanför Europa.
266 Det räcker för tribunalen att konstatera att Acer slutligen åtog sig att skjuta upp lanseringen av den berörda datorn i hela världen (se nedan punkterna 1246, 1247, 1268 och 1269). ACT:s argument att kommissionen har fastställt en överträdelse som endast avsåg Acers försäljning till länder utanför Europa vinner således inte stöd i de faktiska omständigheterna.
267 Dessutom finner tribunalen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att de olika beteenden som nämns i det angripna beslutet ingick i en enda, fortlöpande överträdelse (se nedan punkterna 1561–1563).
268 Vid prövningen av om effekterna är väsentliga finns det inte skäl för att betrakta olika beteenden som ingår i en enda, fortlöpande överträdelse var för sig. Tvärtom räcker det med att denna enda överträdelse, betraktad i sin helhet, är ägnad att få väsentliga effekter.
269 När det gäller frågan om huruvida handeln mellan medlemsstaterna påverkas i den mening som avses i artikel 82 EG, framgår det av rättspraxis att man ska beakta de konsekvenser som ett missbruk av dominerande ställning får för strukturen för en effektiv konkurrens inom den gemensamma marknaden (se domstolens dom av den 25 oktober 1979 i mål 22/79, Greenwich Film Production, REG 1979, s. 3275, punkt 11 och där angiven rättspraxis). Domstolen har också preciserat att vid prövningen av tillämpligheten av artikel 82 EG ska fullgörandet av vissa avtal inte bedömas separat, utan mot bakgrund av det berörda företagets samtliga verksamheter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Greenwich Film Production, punkt 12). Således har domstolen – vad beträffar kravet på att handeln mellan medlemsstaterna ska påverkas uttryckligen – slagit fast att man inte ska beakta vissa avtal var för sig.
270 Samma lösning gör sig gällande – vid förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse – när det gäller att pröva huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten. Det kan nämligen inte vara tillåtet för företag att undandra sig tillämpningen av konkurrensreglerna genom att kombinera flera beteenden – vars syfte är detsamma – som var för sig betraktade inte är ägnade att få en väsentlig effekt i unionen, men som sammantaget är ägnade att få en sådan effekt.
271 I det aktuella fallet har den enda, fortlöpande överträdelsen betraktad i sin helhet, enligt de beräkningar som utförts av sökandens rådgivare, i genomsnitt påverkat ungefär 14 procent av världsmarknaden, om beräkningen inte begränsas till att endast avse den del av efterfrågan som är öppen för konkurrens. Detta måste betraktas som en betydande andel av marknaden (se punkt 194 ovan).
272 Detta räcker för att man ska kunna kvalificera de potentiella effekterna av sökandens metoder som väsentliga.
273 Dessutom har kommissionen styrkt att sökanden tillämpade en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att utestänga AMD från de strategiskt viktigaste försäljningskanalerna (se nedan punkterna 1523–1552).
274 Det framgår av rättspraxis att de återverkningar på strukturen för en effektiv konkurrens inom den gemensamma marknaden som följer av elimineringen av en konkurrent ska beaktas vid prövningen av kravet på att det föreligger inverkan på handeln mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 248 nämnda målet Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, punkt 33, och förstainstansrättens dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen T‑24/93–T‑26/93 och T‑28/93, Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1201, punkt 203). Förändringar av marknadens struktur måste också beaktas när det gäller att fastställa om det föreligger väsentliga effekter inom EES-området vid prövningen av huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 233 nämnda målet Gencor, punkterna 94 och 96).
275 Tribunalen konstaterar i detta sammanhang att det inte bara är en eliminering av en konkurrent som är ägnad att få återverkningar på konkurrensstrukturen inom den gemensamma marknaden, utan att också ett sådant beteende som det nu aktuella, som är ägnat att försvaga sökandens enda betydande konkurrent på världsmarknaden genom att utestänga konkurrenten från de viktigaste försäljningskanalerna, kan få återverkningar på strukturen för en effektiv konkurrens inom den gemensamma marknaden. Således är konstaterandet att de potentiella effekterna av sökandens beteende ska betraktas som väsentliga också motiverat med hänsyn till de potentiella effekterna på strukturen för en effektiv konkurrens inom den gemensamma marknaden.
276 Av det ovan anförda följer att de potentiella effekterna av sökandens beteende ska betraktas som väsentliga.
2.2) Omedelbar effekt
277 Intels beteende syftade till och var ägnat att få en omedelbar effekt inom EES-området.
278 Tribunalen konstaterar nämligen att beteendet syftade till och var ägnat att få Acer att i hela världen, inklusive inom EES-området, skjuta upp lanseringen av en bärbar dator utrustad med AMD-processor. Den uppskjutna lanseringen betyder att det under en viss period inte går att få tag i en viss datormodell med AMD-processor, inte heller i EES-området. Det handlar om en direkt effekt och inte endast om en indirekt sådan.
279 Till skillnad från vad sökanden och ACT har hävdat innebär inte den omständigheten att Intel inte har sålt några centralprocessorer till Acer inom EES-området att effekten av Intels beteende inom EES-området inte kan ha varit annat än indirekt. Det villkor som utbetalningarna var förenade med, det vill säga att lanseringen av en viss datormodell skulle skjutas upp i hela världen, inklusive inom EES-området, berörde nämligen Acers datorförsäljning direkt.
280 Dessutom var den enda, fortlöpande överträdelse som sökanden gjort sig skyldig till, betraktad i sin helhet, ägnad att få den omedelbara effekten att försvaga sökandens enda betydande konkurrent genom att utestänga konkurrenten från de viktigaste försäljningskanalerna, och den var således ägnad att förändra strukturen för en effektiv konkurrens inom den gemensamma marknaden.
2.3) Förutsebar effekt
281 Effekten att det blev omöjligt, inklusive inom EES-området, att få tag i en viss datormodell som var utrustad med en AMD-processor under den tid som senareläggningen varade var förutsebar för sökanden. Det var nämligen den effekt som sökanden hade avsett att uppnå genom sitt beteende.
282 Likaså var försvagningen av sökandens enda betydande konkurrent något som var förutsebart för sökanden och som sökanden hade åsyftat.
3) Lenovo
3.1) De icke dolda begränsningarna
i) Den uppskjutna lanseringen på den kinesiska marknaden
283 Sökanden har gjort gällande att den första av de uppskjutna lanseringarna som kommissionen nämnde i det angripna beslutet avsåg den uppskjutna lanseringen i Kina av två modeller av bärbara datorer utrustade med AMD-processorer (se nedan punkterna 1035 och 1037). Detta avtal påverkade enligt sökanden endast den kinesiska marknaden och fullgjordes inte inom unionen.
284 Härvid räcker det att konstatera att kommissionen i det angripna beslutet inte slog fast att det förelåg någon överträdelse av artikel 82 EG vad gäller den uppskjutna lanseringen i Kina av bärbara datorer utrustade med AMD-processorer (se nedan punkt 1042). Sökandens argument om kommissionens bristande behörighet för att fastställa påföljder mot detta beteende är således verkningslöst.
ii) Den uppskjutna lanseringen på världsmarknaden
285 Den uppskjutna lansering som avses i det angripna beslutet är den uppskjutna lanseringen av nämnda datormodeller på världsmarknaden. Sökanden anförde under förhandlingen att det framgår av bilaga A.120 till ansökan att den förväntade försäljningsnivån var mycket låg för de två datormodeller som berördes av den uppskjutna lanseringen.
286 Det framgår av nämnda bilaga A.120 att i juni 2006 var avsikten att 5 400 respektive 4 250 enheter av de två bärbara datormodeller som berördes av den uppskjutna lanseringen skulle säljas inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika under det fjärde kvartalet år 2006.
287 Under förhandlingen antydde sökanden att det var möjligt att samtliga dessa datorer var avsedda för sådana områden inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika som befinner sig utanför EES-området.
288 Tribunalen finner att detta är ren spekulation från sökandens sida och att sökanden inte har anfört något som helst argument till stöd för detta. Det är visserligen riktigt att den exakta planerade försäljningsvolymen inom EES-området inte framgår av bilaga A.120. EES-området utgör dock en mycket betydande del av regionen Europa, Mellanöstern och Afrika.
289 Det framgår tydligt av bilaga A.120 att Lenovo hade planerat att försäljning skulle ske inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika. Detta faktum räcker för att det ska kunna konstateras att det åtminstone potentiellt har uppstått effekter inom EES-området, då det inte föreligger några konkreta indikationer på att den totala planerade försäljningen skulle ske i sådana delar av regionen Europa, Mellanöstern och Afrika som befinner sig utanför EES-området.
290 Det är visserligen riktigt att antalet berörda enheter i regionen Europa, Mellanöstern och Afrika var litet. Tribunalen finner dock att beteendet i förhållande till Lenovo ingick i en enda, fortlöpande överträdelse, och att det räcker med att denna enda överträdelse, betraktad i sin helhet, har varit ägnad att få väsentliga effekter, vilket här är fallet (se ovan punkterna 267–276).
291 Vad gäller kvalificeringen av effekten som omedelbar och förutsebar gäller övervägandena ovan i punkterna 277–282 i tillämpliga delar.
3.2) Exklusivitetsrabatten
292 Enligt det angripna beslutet gav Intel rabatter till Lenovo under perioden januari 2007–december 2007, vars storlek villkorades av att Lenovo köpte alla sina x86-processorer för bärbara datorer från Intel.
293 I det angripna beslutet påtalar kommissionen således ett ekonomiskt incitament som Intel gav till Lenovo för att förmå bolaget att endast använda x86-processorer från Intel i sina bärbara datorer. Beteendet var ägnat att få den omedelbara effekten att det inte på någon plats i världen skulle gå att få tag i någon bärbar dator från Lenovo som var utrustad med en x86-processor från en konkurrent till Intel, inte heller i EES-området. Att Intel säljer centralprocessorer medan Lenovo säljer datorer betyder inte att effekten inte kan vara annat än indirekt. Om Lenovo köper alla de x86-processorer som bolaget behöver för sina bärbara datorer från Intel, medför detta nämligen direkt och nödvändigtvis att Lenovo inte kan tillverka eller sälja någon bärbar dator utrustad med en x86-processorer från en konkurrent.
294 Denna effekt var förutsebar för Intel, som till och med eftersträvade denna effekt.
295 När det gäller kvalificeringen av effekten såsom väsentlig erinrar tribunalen om att exklusivitetsrabatterna ingick i en enda, fortlöpande överträdelse som, betraktad i sin helhet, var ägnad att få väsentliga effekter inom unionen och EES-området, vilket räcker (se ovan punkterna 267–276). Det är således inte nödvändigt att pröva frågan huruvida de exklusivitetsrabatter som getts till Lenovo betraktade för sig var ägnade att få en väsentlig effekt inom det nämnda territoriet.
296 Det framgår av det ovan anförda att Intels beteende, som beskrivs av kommissionen i det angripna beslutet, var ägnat att få en väsentlig, omedelbar och förutsebar effekt inom EES-området. Härav följer att kommissionens behörighet för att fastställa påföljder för detta beteende är motiverad med stöd av folkrätten.
297 Således är det endast för fullständighetens skull som tribunalen nedan kommer att behandla frågan om genomförandet av det kritiserade agerandet inom EES-området.
c) Genomförandet
298 Sökanden har gjort gällande att det framgår av rättspraxis att det krävs att företaget självt säljer de produkter som beteendet avser direkt till unionen för att det ska kunna fastställas att kommissionen är behörig. I det aktuella fallet har kommissionen enligt sökanden inte styrkt att samtliga av de påstådda missbrukshandlingarna rörde direkt försäljning av den relevanta produkten, det vill säga x86-processorer, från Intels sida till köpare inom unionen eller EES-området.
299 Sökanden har anfört att bolaget inte har sålt några x86-processorer till Acer eller Lenovo inom EES-området. Enligt sökanden har Acer och Lenovo inte sålt de produkter som avses i det angripna beslutet, det vill säga x86-processorer, utan datorer utrustade med x86-processorer.
300 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
1) Acer
301 Tribunalen erinrar om att det räcker att de aktuella metoderna har genomförts inom unionen för att motivera kommissionens behörighet med stöd av folkrätten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa, punkt 16).
302 I domen i det ovan i punkt 232 nämnda målet Pappersmassa (punkterna 12, 13, 16 och 17) konstaterade domstolen visserligen att genomförandet av den då aktuella konkurrensbegränsande samverkan på den gemensamma marknaden hade ägt rum genom kartelldeltagarnas direktförsäljning, med tillämpning av samordnade priser, till köpare inom unionen.
303 Härav följer dock inte att detta, det vill säga att de företag som det angripna beslutet från kommissionen riktar sig till genomför direktförsäljning, är det enda sättet på vilket en metod kan genomföras inom unionen. Den omständigheten i sig att sökanden inte sålt centralprocessorer till Acers och Lenovos dotterbolag etablerade inom EES-området innebär således inte att metoderna inte genomförts inom EES-området.
304 Kommissionen har i det angripna beslutet inte nämnt någon handling som sökanden själv har påbörjat inom EES-området för att genomföra den icke dolda begränsningen i förhållande till Acer.
305 I det aktuella fallet har dock missbruket av dominerande ställning bestått i ett ekonomiskt incitament för att få Acer att skjuta upp lanseringen av en viss modell av en bärbar dator runt om i hela världen. Villkoret för Intels utbetalningar, det vill säga en senareläggning av lanseringen av en viss modell av en bärbar dator som var utrustad med en AMD-processor, var således avsett att uppfyllas av Acer i hela världen, inklusive inom EES-området.
306 I ett sådant fall skulle det vara onaturligt att enbart beakta hur de berörda metoderna har genomförts av det dominerande företaget självt. Det ska tvärtom även beaktas hur metoderna har genomförts av det dominerande företagets kunder.
307 Härvid måste den omständigheten att en kund till företaget i dominerande ställning avhåller sig från att sälja en viss datormodell inom EES-området under en bestämd tidsperiod betraktas som ett genomförande av den icke dolda begränsningen.
308 Dessutom följer det av den bevisning som det hänvisas till i det angripna beslutet att Acer har vidtagit åtgärder inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika för att skjuta upp lanseringen av den berörda datorn. Det framgår nämligen av det e-postmeddelande som nämns nedan i punkt 1247, och som kommissionen åberopade i detta sammanhang under förhandlingen, att [konfidentiellt] inom Acer erhöll instruktionen att vederbörande skulle ”strunta i” den aktuella AMD-processorn för år 2003 och att vederbörande skulle verkställa denna instruktion inom regionen Europa, Mellanöstern och Afrika.
309 Det följer av det ovan anförda att kommissionens behörighet också var motiverad på grund av att överträdelsen genomfördes inom unionen och EES-området.
2) Lenovo
310 När det gäller de icke dolda begränsningarna, det vill säga de rabatter som gavs på villkor att Lenovo skulle skjuta upp lanseringen av två datormodeller, påpekar tribunalen att syftet var att dessa skulle genomföras av Lenovo i hela världen, inklusive inom EES-området. Av detta följer att kommissionens behörighet även var motiverad på grund av att överträdelsen hade genomförts inom nämnda territorium. Härvid gäller övervägandena ovan i punkterna 304–307 i tillämpliga delar.
311 Vad gäller exklusivitetsrabatterna var avsikten att motprestationen för dessa rabatter, det vill säga att Lenovo skulle köpa alla x86-processorer för sina bärbara datorer från Intel, skulle genomföras av Lenovo i hela världen, inklusive inom EES-området, genom att uteslutande sälja bärbara datorer utrustade med x86-processorer från Intel. Härvid ska det framhållas att den avsedda användningen för centralprocessorer, det vill säga Lenovos användning av dem i bärbara datorer, utgjorde en del av den fastställda motprestationen. Mot denna bakgrund kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att den relevanta marknaden avsåg x86-processorer, medan Lenovo inte sålde centralprocessorer utan datorer som innehöll centralprocessorer. Genom den motprestation som fastställts uppkom nämligen en direkt koppling till de datorer som skulle tillverkas och säljas av Lenovo.
312 Sökandens beteende syftade till att Lenovos motprestation skulle genomföras överallt där Lenovo sålde bärbara datorer, inklusive inom EES-området.
313 Eftersom den fastställda motprestationen specifikt avsåg centralprocessorer som är avsedda att användas för en viss typ av produkter, nämligen bärbara datorer, kan sökanden inte med framgång göra gällande att Intel inte hade något inflytande över Lenovos användning av centralprocessorerna från Intel. Sökanden har inte heller påstått sig sakna kännedom om att Lenovo var närvarande på den gemensamma marknaden och sålde sina bärbara datorer där.
314 När det gäller sökandens beteende i förhållande till Lenovo är kommissionens behörighet således också motiverad på grund av att överträdelsen genomfördes inom unionen och EES-området.
d) Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna
315 Under förhandlingen gjorde sökanden också gällande att det aktuella beteendet inte var ägnat att påverka handeln mellan medlemsstaterna.
316 Vad beträffar kravet på att handeln mellan medlemsstaterna ska påverkas, konstaterade kommissionen i skäl 1750 i det angripna beslutet att missbruk som påverkar konkurrensstrukturen i mer än en medlemsstat till sin art är sådant att det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
317 Det framgår av rättspraxis att för att ett beslut, ett avtal eller ett förfarande ska anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater krävs det att det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad rättsliga och faktiska omständigheter, kan förutses att beslutet, avtalet eller förfarandet i fråga direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan inverka på handelsflödet mellan medlemsstater, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna. Denna inverkan får inte heller vara obetydlig (se domen i det ovan i punkt 256 nämnda målet Javico, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
318 I det aktuella fallet har sökanden inte gjort gällande att dess beteende i förhållande till Acer och Lenovo enbart hade berört en enda medlemsstat. För att bestrida att handeln mellan medlemsstaterna påverkades har sökanden snarare gjort gällande att effekterna blev märkbara utanför EES-området och att det i vart fall var ett mycket litet antal datorer som berördes, med följden att effekterna under alla omständigheter inte hade kunnat vara betydande.
319 Såsom påpekats ovan i punkt 269 ska effekterna av sökandens beteende i förhållande till Acer och Lenovo emellertid inte betraktas separat. Den enda överträdelse som sökanden har gjort sig skyldig till var, betraktad i sin helhet, ägnad att få en väsentlig effekt inom unionen och EES-området.
320 Sökandens argument till bestridande av att handeln mellan medlemsstaterna har påverkats ska således underkännas.
321 Av det ovan anförda framgår att de argument som sökanden har anfört för att bestrida kommissionens behörighet ska underkännas.
C – Fel i förfarandet
1. Kommissionens beslut att inte bevilja sökanden ett andra muntligt hörande
322 Sökanden har med stöd av ACT gjort gällande att kommissionen gjorde fel när den beslutade att inte ordna något andra muntligt hörande för att ge Intel tillfälle att yttra sig om det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 (se ovan punkt 9) och om skrivelsen angående fakta (se ovan punkt 13), trots att dessa handlingar innehåller helt nya påståenden beträffande bland annat de villkorade rabatterna och de icke dolda begränsningarna vad gäller Lenovo, och de rabatter som beviljades MSH.
323 Enligt artikel 10.2 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT L 123, s. 18) ska kommissionen, när den delger de berörda parterna ett meddelande om invändningar, fastställa en tidsfrist inom vilken dessa parter får framföra synpunkter skriftligen. Kommissionen ska inte vara skyldig att beakta skriftliga synpunkter som inkommer efter det att tidsfristen löpt ut.
324 Enligt artikel 12 i förordning nr 773/2004 ska kommissionen ge de parter till vilka den har riktat ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett muntligt hörande, om de så begär i sin skriftliga inlaga.
325 Vad beträffar det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 är det ostridigt mellan parterna att sökanden i princip hade rätt till ett andra muntligt hörande enligt ovannämnda bestämmelser. Kommissionen erkände i följebrevet till det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 att en sådan rätt förelåg. Tribunalen konstaterar dock att sökanden inte inkom i tid med en begäran om att ett andra muntligt hörande skulle ordnas. I det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 beviljade kommissionen sökanden en frist på åtta veckor för att yttra sig. Den 15 september 2008 förlängde förhörsombudet fristen till och med den 17 oktober 2008 (se ovan punkt 10). Sökanden svarade inte på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 inom den utsatta fristen, och avstod samtidigt från att begära ett andra muntligt hörande. Således gick sökandens rätt till ett andra muntligt hörande förlorad på grund av utgången frist.
326 Denna slutsats, som följer av själva lydelsen i artiklarna 10.2 och 12 i förordning nr 773/2004, bekräftas av syftet med dessa bestämmelser. Kravet på att den till vilken ett meddelande om invändningar riktar sig, vid äventyr av preklusion, måste begära ett muntligt hörande inom den frist som fastställts av kommissionen är motiverat av processekonomiska hänsyn. Att förbereda ett muntligt hörande kräver nämligen en icke oansenlig samordningsansträngning från kommissionens sida, eftersom det inte bara är den som meddelandet om invändningar riktar sig till och kommissionen som deltar vid ett muntligt hörande utan i förekommande fall även utomstående parter och företrädare för medlemsstaterna. Dessutom måste kommissionen ges tillräckligt med tid för att kunna beakta de synpunkter som framförts vid ett muntligt hörande i sitt slutliga beslut.
327 Vad gäller skrivelsen angående fakta konstaterar tribunalen att den rätt till muntligt hörande som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 773/2004 endast uppstår till följd av att kommissionen utfärdar ett meddelande om invändningar. Sökanden hade således inte någon rätt till ett muntligt hörande beträffande skrivelsen angående fakta. Det ska i vart fall, även beträffande denna skrivelse, konstateras att sökanden inte inkom med någon begäran om muntligt hörande i tid, eftersom bolaget inte svarade på skrivelsen inom den frist som löpte ut den 23 januari 2009.
328 Således gjorde kommissionen rätt då den beslutade att inte ordna något muntligt hörande vad beträffar det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och skrivelsen angående fakta. Denna slutsats påverkas inte av sökandens och ACT:s argument.
329 För det första har sökanden gjort gällande att kommissionen, i skrivelsen av den 2 februari 2009 (se ovan punkt 15), uttryckligen accepterade att beakta ett skriftligt yttrande från sökanden beträffande det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och skrivelsen angående fakta, under förutsättning att ett sådant yttrande gavs in före den 5 februari 2009. Enligt sökanden förlängde kommissionen därmed fristen för att begära ett muntligt hörande fram till den 5 februari 2009.
330 Nämnda påstående måste tillbakavisas. Kommissionen har med rätta anfört att den – såväl under det administrativa förfarandet, som i det angripna beslutet – uttryckligen angav att den inte betraktade den sena inlagan från Intel som ett svar som ingetts i tid, och likaså angav att man inte kan tolka beaktandet av detta yttrande som en förlängning av fristen. Kommissionen konstaterade nämligen, bland annat i skrivelsen av den 2 februari 2009 som sökanden har hänvisat till som stöd för sina argument, att den inte var skyldig att efterkomma en ansökan om muntligt hörande som ingetts efter fristen och att kommissionen ansåg att det inte behövdes något muntligt hörande för att det administrativa förfarandet skulle kunna genomföras på önskvärt sätt. Till skillnad från vad sökanden har påstått förlängde kommissionen således inte, genom skrivelsen av den 2 februari 2009, fristen för att begära ett muntligt hörande till den 5 februari 2009.
331 För det andra har sökandebolaget anfört att skälet till att det inte svarade på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och på skrivelsen angående fakta före den 5 februari 2009 var att bolaget vid den tiden väckte talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av förhörsombudets beslut av den 15 september 2008 och för att erhålla ett interimistiskt beslut om att tills vidare skjuta upp fristen.
332 Tribunalen konstaterar dock att sökanden, som en säkerhetsåtgärd, hade kunnat inkomma till kommissionen med ett yttrande om det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 samtidigt som bolaget utövade sin rätt att väcka talan vid tribunalen. Såsom tribunalens ordförande konstaterade i beslutet i det ovan i punkt 14 nämnda målet Intel mot kommissionen (punkt 87), innebar sökandens talan om ogiltigförklaring och ansökan om interimistiska åtgärder inte på något sätt att sökanden var förhindrad att – åtminstone som en säkerhetsåtgärd – förbereda och att i tid inge ett svar på det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 på grundval av de uppgifter som bolaget förfogade över, särskilt som förhörsombudet hade beviljat bolaget en förlängning av fristen på fyra veckor. Under alla omständigheter hade Intel kunnat begära ett muntligt hörande inom den frist som uppställts av förhörsombudet, det vill säga före den 17 oktober 2008, eftersom en sådan begäran inte var beroende av några ytterligare uppgifter.
333 Samma resonemang gäller även skrivelsen angående fakta, trots att det i artikel 12 i förordning nr 773/2004 inte föreskrivs något muntligt hörande till följd av försändelsen av en skrivelse angående fakta (se ovan punkt 327). Sökanden har inte varit förhindrad att i tid begära ett muntligt hörande, vare sig på grund av sin talan om ogiltigförklaring eller på grund av sin ansökan om interimistiska åtgärder.
334 För det tredje är det riktigt att det under de omständigheter som anges i artiklarna 10.2 och 12 i förordning nr 773/2004 inte föreligger något utrymme för kommissionen att göra en skönsmässig bedömning beträffande rätten till muntligt hörande. I artikel 12 i förordning nr 773/2004 anges att kommissionen ”ska ge” de parter till vilka den har riktat ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett muntligt hörande, om de så begär i sin skriftliga inlaga. Sökanden har emellertid inte ingett någon sådan ansökan i tid, vilket medför att bestämmelsen inte är tillämplig.
335 För det fjärde har sökanden anfört att förhörsombudets beslut av den 17 februari 2009 – i vilket vederbörande avslog sökandens nya begäran om ett muntligt hörande beträffande det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 – är orimligt och oproportionerligt.
336 Tribunalen erinrar om att sökanden inte inkom med någon begäran om ett muntligt hörande beträffande det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 i tid. Såsom förhörsombudet med rätta framhöll i sitt beslut av den 17 februari 2009 föreligger det en rätt till muntligt hörande fram till och med den tidpunkt då den frist som fastställts för att svara på meddelandet om invändningar löper ut. Efter det att fristen har löpt ut föreligger ingen skyldighet för kommissionen att ordna något muntligt hörande.
337 Kommissionen har således inte, genom att konstatera att förhörsombudet däremot hade möjlighet att skönsmässigt bevilja ett muntligt hörande, åsidosatt artikel 12 i förordning nr 773/2004, utan den har tolkat nämnda förordning på ett sätt som är fördelaktigt för sökanden. För övrigt lämnade förhörsombudet i sin skrivelse av den 17 februari 2009 en detaljerad motivering till varför ett andra muntligt hörande inte hade beviljats. Sökanden har i detta sammanhang endast anfört att ett muntligt hörande inte skulle ha varit till förfång för kommissionen, eftersom den försening av det administrativa förfarandet som skulle ha uppstått på grund av ett andra muntligt hörande enligt sökanden skulle ha varit ”minimal”. Förhörsombudet begick dock inte något fel när det fann att en oskälig försening av det administrativa förfarandet skulle ha riskerat att vara till förfång inte bara för de utomstående parter som berördes av förfarandet avseende sökanden, utan också för andra sådana parter i parallella förfaranden som hade begärt muntligt hörande i tid.
338 För det femte har ACT anfört att trots att det i artikel 12 i förordning nr 773/2004 endast föreskrivs ett muntligt hörande till följd av kommissionens utfärdande av ett meddelande om invändningar, var kommissionen ändå skyldig att bevilja ett muntligt hörande till följd av försändelsen av skrivelsen angående fakta på grund av sökandens grundläggande rätt till försvar. Detta argument är inte övertygande. Först konstaterar tribunalen att kapitel V i förordning nr 773/2004, som har rubriken ”Utövande av rätten att bli hörd” och som innehåller artiklarna 10.2 och 12, utgör en konkretisering av sökandens rätt till försvar. Varken sökanden eller ACT har anfört att dessa bestämmelser skulle vara olagliga. ACT har hävdat att kommissionen inte kan åberopa begränsningar som den själv har uppställt i sina egna föreskrifter för att motivera ett åsidosättande av en parts grundläggande rätt att yttra sig. Tribunalen konstaterar i denna del att kommissionen, enligt artikel 33.1 c i förordning nr 1/2003, får besluta om de praktiska arrangemangen för muntliga höranden. Vidare ska det, för fullständighetens skull, noteras att även om det antas att rätten till försvar, under särskilda omständigheter, kunde göra kommissionen skyldig att ordna ett muntligt hörande till följd av en försändelse av en skrivelse angående fakta, kvarstår faktum att en sådan hypotetisk rättighet inte skulle vara obegränsad. Den skulle kunna begränsas av kommissionen genom uppställandet av frister för ingivande av en begäran om muntligt hörande. I det förevarande fallet har sökanden dock inte besvarat skrivelsen angående fakta i tid (se ovan punkt 327).
339 Av det ovan anförda framgår att kommissionen varken gjorde någon felaktig rättstillämpning eller åsidosatte bestämmelserna i förordning nr 773/2004 när den beslutade att inte ordna något muntligt hörande för att ge Intel tillfälle att yttra sig med anledning av det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008 och skrivelsen angående fakta.
2. Kommissionens underlåtenhet att inhämta vissa handlingar från AMD
a) Bakgrund till tvisten och parternas ståndpunkter
340 Den 21 maj 2008 – till följd av offentliggörandet på Internet av förberedande skrivelser som hade upprättats av sökanden och AMD inom ramen för det mål som pågick mellan dem i delstaten Delaware (se ovan punkt 11) – uppmanade kommissionen såväl sökandena som AMD att inkomma med samtliga handlingar som hade upprättats eller mottagits av dessa och som nämndes i deras respektive förberedande skrivelser.
341 Genom skrivelse av den 6 augusti 2008 uppgav sökanden att den fann att kommissionens utredning var ofullständig. Sökanden uppmanade kommissionen att anmoda AMD att inge samtliga handlingar som var relevanta för påståendena i det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008. Dessutom framhöll sökanden att det förelåg ett beslut om skyddsåtgärder (protective order) från den domstol där målet hade anhängiggjorts i delstaten Delaware av den 26 september 2006 (nedan kallat beslutet om skyddsåtgärder) som hindrade sökanden från att använda sig av de handlingar som ingetts av AMD inom ramen för målet i delstaten Delaware utanför det förfarandet.
342 Sökanden tillställde kommissionen, som en bilaga till en skrivelse av den 4 september 2008, en lista med 87 punkter över de handlingar eller de grupper av handlingar som sökanden ville att kommissionen skulle inhämta från AMD.
343 Genom en skrivelse av den 6 oktober 2008 meddelade kommissionen sökanden att den hade beslutat att anmoda AMD att inge de av dessa handlingar som angavs i listan på ett sådant sätt att det gick att identifiera dem exakt. Kommissionen tillställde sökanden en lista över de sju handlingar som kommissionen hade begärt in från AMD.
344 I skälen 61–74 i det angripna beslutet förklarade kommissionen varför den inte ansåg sig skyldig att inhämta de övriga handlingar som angavs i listan. Kommissionen hänvisade till att sökandens begäran inte var tillräckligt precis, att den var oproportionerlig, att sökandebolaget inte hade styrkt att det hade använt sig av alla de medel som stod till buds för att kunna inge fler av handlingarna från målet i delstaten Delaware till kommissionen och att de handlingar som sökanden hade uppmanat kommissionen att inhämta inte var till sökandens fördel.
345 Sökanden anser att de handlingar som bolaget hade uppmanat kommissionen att inhämta från AMD var av särskilt intresse för sökandens försvar, när det gällde att visa bland annat att OEM-företagen inte skulle ha köpt fler AMD-processorer även om det beteende som sökanden har kritiserats för inte hade förekommit, och att AMD konfronterades med begränsningar av produktionskapaciteten. Enligt sökanden har kommissionen genom att avstå från att inhämta de ytterligare handlingarna från AMD underlåtit att undersöka den relevanta bevisningen och åsidosatt en väsentlig processuell skyldighet. Därmed har kommissionen åsidosatt Intels rätt till försvar.
346 Sökanden har gjort gällande att de sju handlingar som kommissionen anmodade AMD att inkomma med inte var de enda handlingarna på listan som var klart identifierade. Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen gjorde sökanden dessutom gällande att bolaget inte kunde identifiera handlingarna i fråga på ett mer exakt sätt än vad det hade gjort i listan utan att handla i strid med beslutet om skyddsåtgärder.
347 Kommissionen har genmält att det saknas rättslig grund för sökandens begäran, eftersom handlingarna i fråga inte nämns i utredningsakten.
348 Dessutom skulle de uppgifter som sökanden har hänvisat till inte ha kunnat tala till bolagets fördel. För att fastställa att Intels beteende var rättsstridigt föreligger inte behov av att styrka vare sig det faktiska utestängandet av konkurrensen, de produktionsbegränsningar som AMD konfronterades med, AMD:s affärsmässiga eller tekniska prestationer eller den eventuella skadan för konsumenterna.
b) Under vilka villkor kommissionen kan vara skyldig att inhämta vissa handlingar
1) Befintlig rättspraxis
349 Sökanden har stött sig på rättspraxis angående tillgång till handlingar. Det framgår av denna rättspraxis att kommissionen inte har rätt att ensam avgöra vilka handlingar som behövs för försvaret av de företag som är föremål för ett förfarande angående överträdelse av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T‑30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1775) (nedan kallad domen i målet Solvay), punkt 81).
350 Enligt fast rättspraxis innebär rätten att få tillgång till akten, som kan betraktas som en följd av principen om rätten till försvar, att kommissionen ska ge det berörda företaget möjlighet att gå igenom samtliga handlingar som förekommer i akten och som kan vara relevanta för dess försvar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11177, punkterna 125–128, och förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 349 nämnda målet Solvay, punkt 81).
351 Det ska dock framhållas att denna rättspraxis avser rätten att få tillgång till de handlingar som ingår i kommissionens utredningsakt. Det framgår visserligen klart av rättspraxis att kommissionen är skyldig att ge parterna tillgång till samtliga handlingar i ärendet, med undantag för interna och konfidentiella handlingar, och att kommissionen inte har rätt att ensam pröva vilka handlingar som kan vara till nytta för företagens försvar. Skyldigheten att bevilja tillgång till samtliga handlingar i ärendet betyder dock inte att kommissionen är skyldig att inhämta alla slags handlingar som potentiellt skulle kunna vara till företagens fördel.
352 Frågan om vilka villkor som gäller för att få tillgång till handlingar som kommissionen förfogar över men som inte ingår i utredningsakten i egentlig mening har redan prövats i rättspraxis. När det gäller svar på ett meddelande om invändningar som har lämnats av de andra parterna i förfarandet, framgår det av rättspraxis att kommissionen, vad avser handlingar som inte ingick i akten vid tidpunkten för meddelandet om invändningar, endast är skyldig att överlämna dessa övriga berörda parters svar på meddelandet om de innehåller nya uppgifter till fördel eller nackdel för det undersökta företaget (tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T‑240/07, Heineken Nederland och Heineken mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3355, punkt 242) eller om dessa svar är oumbärliga för att sökanden ska kunna bestrida de siffror som kommissionen har använt i meddelandet om invändningar (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T‑199/08, Ziegler mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3507, punkt 118).
353 Det har i rättspraxis preciserats att de överväganden som framgår av domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I‑123), punkt 126 – där det anges att det inte kan ankomma på kommissionen att ensam avgöra vilka handlingar som kan vara till nytta för det berörda företagets försvar – rör handlingar i kommissionens akt och är inte tillämpliga på övriga berörda företags svar på kommissionens meddelande om invändningar (domen i det ovan i punkt 352 nämnda målet Heineken Nederland och Heineken mot kommissionen, punkt 254).
354 I domen av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95‑T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II‑491), som har åberopats av sökanden, prövade förstainstansrätten en rad argument om att kommissionen inte hade beviljat tillgång till handlingar som enligt de berörda företagen skulle ha gagnat förberedandet av företagens försvar under det administrativa förfarandet. Bortsett från de svar på meddelandet om invändningar som inkommit från andra mottagare av meddelandet, rörde det sig om protokoll från muntliga höranden angående nationella karteller, ett ärende vid kommissionen beträffande anmälan av ett visst system, ett kommissionsärende beträffande vissa statliga stöd, ett antal interna kommissionsanteckningar och svarsskrivelser i andra mål angående samma kartell (punkt 380 i den domen). Det rörde sig om handlingar som kommissionen förfogade över, men som inte ingick i utredningsakten.
355 Den aktuella situationen skiljer sig dock från de situationer som låg till grund för den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 349–354. I det förevarande fallet rör det sig nämligen om handlingar som kommissionen inte ens förfogat över. Den uppkomna frågeställningen gäller således inte omfattningen av rätten till tillgång till akten.
356 Sökanden har gjort gällande att det resonemang som förts i rättspraxis angående rätten att få tillgång till handlingar som talar till någons fördel och som redan ingår i utredningsakten av desto större anledning ska tillämpas när kommissionen inte bara har underlåtit att lämna ut handlingarna, utan till och med har underlåtit att inhämta de relevanta handlingar som talar till den berördes fördel. Logiken i denna argumentering förefaller vara att om det inte kan godtas att kommissionen har rätt att ensam pröva vilka handlingar i ärendet som kan vara till nytta för de berörda företagens försvar, så skulle situationen vara ännu allvarligare om vissa handlingar över huvud taget inte ingick i ärendet, med följden att inte ens kommissionen hade möjlighet att pröva om dessa innehöll uppgifter till företagets fördel.
357 Denna argumentering kan inte godtas. Att följa en sådan logik innebär nämligen att man inte beaktar att den tanke som ligger till grund för rättspraxis vad gäller rätten att få tillgång till samtliga handlingar i ärendet är att principen om jämlikhet i medel förutsätter att det berörda företaget har en kännedom om akten i målet som är likvärdig med den som kommissionen har (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 349 nämnda målet Solvay, punkt 83). När det rör sig om handlingar som kommissionen inte själv förfogar över, föreligger det ingen risk att kommissionen stöder sig på uppgifter i dessa handlingar som är till nackdel för det berörda företaget och underlåter att i tillräcklig mån beakta uppgifter som är till vederbörandes fördel. I det aktuella fallet föreligger inte en sådan skillnad som den som påtalades i punkt 83 i domen i det ovan i punkt 349 nämnda målet Solvay, det vill säga att kommissionen hade möjlighet att ensam besluta om att använda eller att inte använda sig av vissa handlingar mot sökanden, medan sökanden inte hade haft tillgång till dessa och således inte hade haft möjlighet att fatta ett motsvarande beslut om att använda dem eller att inte använda dem till sitt försvar. Det uppstår således inte något sådant problem med jämlikhet i medel som när det rör sig om handlingar som ingår i ärendet vid kommissionen.
358 Den fråga som uppkommer i det aktuella fallet är i grunden huruvida kommissionen har uppfyllt sin skyldighet att handlägga ärendet med omsorg och opartiskhet.
359 Tribunalen påpekar att principen om god förvaltningssed återfinns bland unionsrättens skyddsregler för administrativa förfaranden och fastslås i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Av denna princip följer att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i de förenade målen T‑191/98 och T-212/98‑T‑214/98, Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑3275, punkt 404 och där angiven rättspraxis).
360 Det ska dock framhållas att det i princip ankommer på kommissionen att besluta på vilket sätt den önskar handlägga ett konkurrensärende och att besluta vilka handlingar som den måste inhämta för att skaffa sig en tillräckligt fullständig bild av ärendet.
361 Kommissionen ska inte åläggas någon skyldighet att införskaffa så många handlingar som möjligt för att försäkra sig om att den har kännedom om varje uppgift som eventuellt skulle kunna vara till det berörda företagets fördel. Förutom det faktum att kommissionens resurser är begränsade är det nämligen omöjligt för kommissionen att försäkra sig om att den inte har förbisett någon som helst uppgift som eventuellt skulle kunna vara till företagets fördel.
362 Om ett företag som är föremål för ett förfarande som kan leda till påförande av böter för åsidosättande av konkurrensrätten ansöker om att kommissionen ska inhämta vissa handlingar, ankommer det på kommissionen att pröva denna ansökan. Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta huruvida det är lämpligt att inhämta de aktuella handlingarna. Parterna i ett förfarande har inte någon ovillkorlig rätt att kräva att kommissionen inhämtar vissa handlingar, då det ankommer på kommissionen att besluta på vilket sätt den vill handlägga ärendet.
363 Det framgår av rättspraxis att man inte kan kräva att kommissionen utför ytterligare undersökningar när den anser att undersökningen i ärendet har varit tillräcklig (domstolens dom av den 16 maj 1984 i mål 9/83, Eisen und Metall mot kommissionen, REG 1984, s. 2071, punkt 32, och förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkt 110).
364 Detta utesluter inte att det under vissa omständigheter kan föreligga en skyldighet för kommissionen att utreda en viss aspekt av ärendet.
365 Sålunda konstaterade förstainstansrätten i punkt 97 i domen i det ovan i punkt 363 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, att det följer av principerna om god förvaltningssed och jämlikhet i medel att kommissionen hade en skyldighet att på ett seriöst sätt utreda sökandens påstående att tjänstemännen vid ett annat generaldirektorat vid kommissionen hade uppmuntrat sökanden att införa det förfarande som det kritiserades för i beslutet. Förstainstansrätten preciserade samtidigt att det ålåg kommissionen, och inte sökandena, att besluta om tillvägagångssättet för en sådan utredning. Förstainstansrätten grundade sin bedömning dels på att kommissionen var konfronterad med anklagelser som hade en klar betydelse för de berörda företagens försvar, dels på att kommissionen var bäst skickad att fastställa om påståendena var riktiga eller falska, eftersom det rörde sig om på vilket sätt kommissionens egna tjänstegrenar hade agerat (domen i det ovan i punkt 363 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 96). Det ska framhållas att förstainstansrätten i den domen endast konstaterade att kommissionen var skyldig att utreda en viss aspekt av ärendet genom en intern undersökning. Domen handlade inte om en eventuell skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar.
366 Det framgår av den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 363 och 365 att kommissionen har kontrollen över utredningen. För det första kan kommissionen i princip avgöra när ärendet har utretts tillräckligt. För det andra konstaterar tribunalen att det även i ett fall där kommissionen är skyldig att utreda en viss aspekt av ärendet ankommer på kommissionen att besluta om tillvägagångssättet för en sådan utredning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 363 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 97).
367 Sökanden har också åberopat förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑314/01, Avebe mot kommissionen (REG 2006, s. II‑3085).
368 Det framgår av punkt 70 i den i föregående punkt nämnda domen i målet Avebe mot kommissionen att Avebe hade ingett en skriftväxling mellan dess ombud och Förenta staternas justitiedepartement, varav det framgick att Avebe upprepade gånger därifrån hade försökt att få ut en kopia av en förklaring som skulle ha avgetts av ett annat företag inför de amerikanska myndigheterna, en förklaring som enligt Avebe var till Avebes fördel. Avebe hade velat ge in den till kommissionen under det administrativa förfarandet. Enligt nämnda skriftväxling avslog justitiedepartementet emellertid begäran men uppgav att det skulle lämna ut den aktuella handlingen till kommissionen om denna så begärde.
369 Förstainstansrätten underkände i den domen Avebes påstående att kommissionen var skyldig att inhämta en kopia av den berörda handlingen från de behöriga amerikanska myndigheterna, därför att Avebe inte uttryckligen hade begärt att kommissionen skulle inhämta handlingen under det administrativa förfarandet (punkt 72). Förstainstansrätten konstaterade uttryckligen i punkt 71 i domen att det inte behövde prövas huruvida kommissionen borde ha vidtagit lämpliga åtgärder för att inhämta en kopia av den förklaring som påstods ha avgetts inför de amerikanska myndigheterna.
370 Således fastställde förstainstansrätten inte i den domen under vilka villkor kommissionen kan ha en skyldighet att inhämta vissa handlingar från en utomstående part. Förstainstansrätten behövde nämligen endast pröva ett enda villkor, det att en uttrycklig begäran med detta innehåll ska ha framförts under det administrativa förfarandet, eftersom det villkoret i vart fall inte var uppfyllt i det målet.
2) Fastställande av villkoren
371 Tribunalen påpekar att det under vissa förhållanden kan föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning. En sådan skyldighet för kommissionen kan dock endast föreligga under exceptionella omständigheter, eftersom det i princip ankommer på kommissionen och inte på de berörda företagen att bestämma på vilket sätt kommissionen ska handlägga ärendet.
372 När ett företag som är föremål för utredning har fått kännedom om en handling som är till dess fördel men inte självt kan inhämta den eller är förhindrat att inge den till kommissionen, medan kommissionen har möjlighet att inhämta och använda den, kan det vara så att kommissionen under vissa omständigheter är skyldig att inhämta handlingen efter en uttrycklig begäran från det berörda företaget. Det ankommer nämligen på kommissionen att utreda ärendet med omsorg och opartiskhet, vilket medför att den inte kan inskränka sig till att inhämta handlingar som är till företagets nackdel och blunda för uppgifter som är till dess fördel.
373 Det är dock nödvändigt att se till att det råder en balans mellan, å ena sidan, kommissionens skyldighet att utreda ett ärende med omsorg och opartiskhet och, å andra sidan, kommissionens behörighet att bestämma på vilket sätt den ska utföra utredningen och använda sina resurser för att på ett effektivt sätt säkerställa att konkurrensrätten efterlevs.
374 Förutom att det krävs att en begäran därom har framförts under det administrativa förfarandet (se ovan punkterna 369 och 370), måste åtminstone de kumulativa villkor som anges nedan i punkterna 375–382 också vara uppfyllda för att det ska föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag.
375 För att en sådan skyldighet ska föreligga krävs det för det första att det verkligen är omöjligt för det berörda företaget att självt inhämta handlingarna i fråga eller att lämna ut dem till kommissionen. Eftersom det är kommissionen som har kontrollen över sina utredningar kan en sådan skyldighet nämligen endast föreligga i undantagsfall när ett företag som är föremål för utredning är konfronterat med ett hinder som det inte självt kan ta sig förbi, därför att det har kännedom om en uppgift som är till dess fördel men inte kan få tag i den eller lämna ut den till kommissionen.
376 Det ankommer således på det berörda företaget att styrka att det har vidtagit alla tänkbara åtgärder för att införskaffa handlingarna i fråga och/eller erhålla tillåtelse att använda dem i kommissionens utredning.
377 Dessutom ankommer det på företaget att så exakt som möjligt ange vilka dokument det är som det vill att kommissionen ska inhämta. För att det ska kunna styrkas att det föreligger ett sådant undantagsfall där kommissionen har en skyldighet att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning är det nämligen en förutsättning att detta företag samarbetar.
378 Vidare krävs det, för att det ska föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning, att det är troligt att handlingarna i fråga har en avsevärd betydelse för det berörda företagets försvar.
379 Det ska härvid erinras om att det i princip ankommer på kommissionen att avgöra när akten är så fullständig att kommissionen kan anta ett slutgiltigt beslut (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 363 nämnda målet Eisen und Metall mot kommissionen, punkt 32, och i det ovan i punkt 363 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 110). Endast det faktum att vissa handlingar kan innehålla uppgifter som är till fördel för företaget räcker inte för att styrka att det föreligger en skyldighet för kommissionen att inhämta dessa uppgifter på begäran av en part som berörs av utredningen. När kommissionen anser att ärendet har utretts tillräckligt har den ingen skyldighet att fortsätta utredningen för att skaffa sig en ännu mer fullständig bild av ärendet. I utredningar angående överträdelser av konkurrensrätten finns det nämligen ofta en synnerligen stor mängd handlingar som eventuellt kan innehålla uppgifter som är till företagets fördel, och det är alltid möjligt att ytterligare belysa vissa aspekter av ett ärende. Kommissionens resurser är dock begränsade.
380 Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida de uppgifter som påstås vara till företagets fördel är av en sådan betydelse att det är motiverat att kommissionen inhämtar dem. Kommissionen kan till exempel avslå en begäran med motiveringen att de uppgifter som eventuellt är till företagets fördel avser frågor som inte är centrala för de omständigheter som måste föreligga för att överträdelsen ska anses styrkt.
381 Tribunalen underkänner sökandens påstående att generaladvokaten Jacobs i punkt 21 i förslaget till avgörande i mål C‑36/92 P, SEP mot kommissionen (REG 1994, s. I‑1914), där domstolen meddelade dom den 19 maj 1994 (REG 1994, s. I‑1911), hade angett att det korrekta kriteriet var huruvida ”kommissionen vid tiden för begäran rimligen kan anta att handlingen kommer att hjälpa den att fastställa att den påstådda överträdelsen föreligger”. Denna passage handlar nämligen om villkoren för när kommissionen har rätt att kräva att en handling ges in, och inte om villkoren för när kommissionen är skyldig att inhämta vissa handlingar, vilket är en helt annan fråga.
382 Slutligen påpekar tribunalen att kommissionen bland annat kan avslå en begäran om mängden handlingar inte står i proportion till den betydelse som handlingarna kan få för utredningen. Kommissionen har härvid möjlighet att, i förekommande fall, ta hänsyn till att ett inhämtande och en genomgång av dessa handlingar kan medföra en väsentlig försening av utredningen av ärendet. Kommissionen har rätt att göra en avvägning mellan, å ena sidan, den mängd handlingar som har begärts och den försening av ärendets utredning som ett inhämtande och en undersökning av dessa handlingar skulle kunna leda till och, å andra sidan, den relevans dessa handlingar skulle kunna ha för företagets försvar.
c) Prövning av villkoren i det aktuella fallet
383 Det ska prövas huruvida de kumulativa villkor som fastställts ovan var uppfyllda i det aktuella fallet vad gäller de handlingar som har ingetts av AMD inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware och som angavs i den lista som nämns ovan i punkt 342 (nedan kallade AMD:s Delaware-handlingar).
1) Intels skyldighet att vidta alla tänkbara åtgärder för att erhålla tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar i kommissionens utredning
1.1) Det angripna beslutet och parternas argument
384 I punkt 67 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att sökandebolaget inte visat att det hade använt sig av alla de möjligheter som stod till buds för att inkomma med fler handlingar från förfarandet i delstaten Delaware. Dock hade sökanden snabbt kunnat inge handlingar som hade avgetts av Dell inom ramen för nämnda förfarande.
385 I svaromålet har kommissionen gjort gällande att sökanden själv hade möjlighet att skaffa sig tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar inom ramen för det pågående förfarandet vid kommissionen.
386 Kommissionen har vidare framhållit att beslutet om skyddsåtgärder grundar sig på en konfidentiell överenskommelse som har ingåtts mellan sökanden och AMD, och som har godtagits av sökanden i sökandens eget intresse. Kommissionen har påpekat att genom beslutet om skyddsåtgärder har alla uppgifter som AMD och sökanden gett in i förfarandet i delstaten Delaware a priori klassats som konfidentiella, med förbehåll för en rätt för parterna att erhålla samtycke till att handlingarna ”används för lagliga ändamål”. Kommissionen har anfört att enligt punkt 16 i beslutet om skyddsåtgärder skulle Intel ha kunnat be AMD om tillåtelse att till kommissionen lämna ut de handlingar som AMD hade ingett inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware, varvid den amerikanska domstolen skulle tjäna som skiljedomare för det fall AMD vägrade. Kommissionen har gjort gällande att från och med den 26 september 2006, det vill säga dagen före beslutet om skyddsåtgärder, förfogade sökanden över ett verktyg för att erhålla tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar inom ramen för det administrativa förfarandet vid kommissionen, men att sökanden inte ens har försökt framställa en sådan begäran.
387 Dessutom anser kommissionen att AMD skulle ha varit positivt inställd till en begäran från Intel om tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar under kommissionens utredning. Detta skulle nämligen ha möjliggjort för AMD att begära en motsvarande tillåtelse för Intels handlingar, vilka skulle ha kunnat utgöra stöd för AMD:s klagomål.
388 Som svar på detta argument har sökanden gjort gällande att det är uteslutet att AMD – dess motpart i förfarandet i delstaten Delaware och tillika klagande vid kommissionen – skulle ha gett sitt samtycke till att bistå Intel i förfarandet vid kommissionen trots att rättegången i delstaten Delaware fortfarande pågick, och att en ansökan till domstolen i Delaware om att häva hemligstämplingen av handlingarna inte skulle ha haft någon chans till framgång. Dessutom har sökanden anfört att det skulle utgöra en oskälig inskränkning i partens rätt till försvar om det, utan stöd i lag, uppställdes ett krav på att uttömma de administrativa rättsmedel som står till partens förfogande, varvid sökanden har hänvisat till punkt 38 i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i mål C‑407/08 P, Knauf Gips mot kommissionen (REU 2010, s. I‑6375), där domstolen meddelade dom den 1 juli 2010 (REU 2010, s. I‑6380).
389 Vid besvarandet av de skriftliga frågorna från tribunalen har sökanden dessutom gjort gällande att AMD inte hade något intresse av någon ömsesidighet innan det angripna beslutet antogs, eftersom ärendet vid kommissionen innehöll ett stort antal handlingar från Intel och mycket få handlingar från AMD. Kommissionen har inte inkommit med någon aktuell bevisning till stöd för sitt påstående att AMD, i utbyte mot ömsesidighet, skulle ha varit positivt inställt till en sådan ansökan från Intel under utredningens gång.
1.2) Tribunalens bedömning
390 I det förevarande fallet har sökanden inte styrkt att det var omöjligt för bolaget att få AMD:s tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar.
391 Först och främst ska det framhållas att sökanden vid besvarandet av en fråga som tribunalen ställde under förhandlingen har medgett att bolaget inte har bett AMD om någon sådan tillåtelse.
392 Det är dock inte alls uteslutet att AMD skulle ha gett sökandebolaget en sådan tillåtelse om bolaget hade bett om det. AMD var nämligen precis som sökanden bundet av beslutet om skyddsåtgärder och saknade möjlighet att till kommissionen ge in de handlingar som Intel hade inkommit med inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware, om inte hemligstämplingen av handlingarna först hävdes. Det är således fullt möjligt att AMD skulle ha gett sökanden tillåtelse att använda sig av AMD:s Delaware-handlingar på villkor att sökanden i sin tur gav AMD en motsvarande tillåtelse att i det administrativa förfarandet vid kommissionen använda sig av de handlingar som hade getts in av Intel i förfarandet i delstaten Delaware.
393 Tribunalen underkänner sökandens argument att AMD inte hade något intresse av någon ömsesidighet innan det angripna beslutet antogs, eftersom ärendet vid kommissionen innehöll ett stort antal handlingar från Intel och mycket få handlingar från AMD.
394 Tribunalen påpekar att Intel har påstått sig ha inkommit med mer än 145 miljoner sidor i elektronisk form inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware. Det är uppenbart att den omständigheten att ärendet vid kommissionen innehöll ”ett stort antal” handlingar från Intel inte visar att det bland de 145 miljoner sidor eller fler som Intel gett in inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware inte fanns några handlingar som AMD skulle ha velat åberopa mot Intel.
395 För fullständighetens skull påpekar tribunalen att sökanden under förhandlingen anförde att om bolaget under den tid då kommissionens utredning pågick hade bett AMD om tillåtelse att använda en viss relevant grupp av handlingar, skulle det nästan oundvikligen ha fått AMD att genmäla att om Intel ville ha vissa handlingar från AMD då skulle AMD vilja lägga fram en stor mängd ytterligare handlingar till stöd för sitt klagomål. Detta uttalande är dock inte förenligt med att sökanden vid besvarandet av de skriftliga frågorna angav att AMD inte hade något intresse av ömsesidighet innan det angripna beslutet antogs.
396 Sökanden kan inte heller kritisera kommissionen för att denna inte har ingett någon aktuell bevisning till stöd för att AMD, i utbyte mot ömsesidighet, skulle ha varit positivt inställt till en sådan ansökan från Intel under utredningens gång. Det ankommer nämligen inte på kommissionen att styrka att AMD skulle ha gett Intel tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar, utan det ankommer på sökandebolaget att styrka att det inte har lyckats erhålla någon sådan tillåtelse trots att det har vidtagit alla tänkbara åtgärder för detta ändamål.
397 Eftersom det inte var uteslutet att AMD kunde ha gett sökanden tillåtelse att använda AMD:s Delaware-handlingar, ankom det på sökanden att be om en sådan tillåtelse. Det är uppenbart att sökanden inte var befriad från denna skyldighet bara därför att AMD skulle ha kunnat begära en motsvarande tillåtelse från sökanden. Sökanden har kritiserat kommissionen för att ha antagit det angripna beslutet trots att beslutsunderlaget i ärendet var ofullständigt. Det ska i detta avseende påpekas att kommissionens beslutsunderlag skulle ha varit mer fullständigt om det, utöver de av AMD:s Delaware-handlingar som sökanden ansåg vara till dess fördel, också hade innehållit de handlingar som har ingetts av Intel inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware och som AMD ansåg vara till nackdel för Intel. Sökanden kan inte, å ena sidan, dra nytta av beslutet om skyddsåtgärder genom att AMD saknar möjlighet att till kommissionen ge in handlingar som Intel har gett in inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware och som eventuellt är till nackdel för Intel och, å andra sidan, undslippa de negativa effekterna av detta beslut genom att kräva att kommissionen från AMD ska inhämta de eventuella uppgifter som är till fördel för Intel bland de handlingar som AMD har ingett inom ramen för förfarandet i delstaten Delaware.
398 Sökanden har vidare anfört att det skulle utgöra en oskälig inskränkning i sökandens rätt till försvar om det, utan stöd i lag, uppställdes ett krav på att uttömma de administrativa rättsmedel som står till buds, varvid sökanden har hänvisat till punkt 38 i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 388 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen.
399 I det målet hade kommissionen beslutat att inte låta klaganden få tillgång till andra parters svar på ett meddelande om invändningar. Klaganden hade gjort gällande att rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet hade åsidosatts. Kommissionen ansåg att klaganden inte kunde vinna framgång med påståendet att dess rätt till försvar hade åsidosatts. Kommissionen stödde sig på den omständigheten att klaganden i det målet inte hade uttömt de rättsmedel som stod till buds mot beslutet att neka vederbörande tillgång till handlingarna i ärendet, eftersom klaganden inte hade konsulterat förhörsombudet. Generaladvokaten Mazák föreslog att detta argument skulle underkännas, och fann att det skulle utgöra en oskälig inskränkning i partens rätt till försvar och full tillgång till rättslig prövning om domstolen, utan stöd i lag, kunde begära att den berörda parten måste uttömma de rättsmedel som står till partens förfogande under det administrativa förfarandet vid kommissionen (generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 388 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 38).
400 Kommissionen har understrukit att den ståndpunkt som generaladvokaten Mazák intog har blivit motsagd i annan rättspraxis, nämligen i förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑44/00, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen (REG 2004, s. II‑2223), punkterna 51–53.
401 I det aktuella fallet föreligger inget behov av att avgöra huruvida generaladvokat Mazáks resonemang bör följas eller inte. Omständigheterna i det nu aktuella målet är nämligen annorlunda än de som utgjorde bakgrunden till målet Knauf Gips. I det sistnämnda målet uppstod frågan huruvida klaganden hade en skyldighet att uttömma de rättsmedel som stod till buds under det administrativa förfarandet vid kommissionen för att invända mot ett beslut från kommissionen om att neka tillgång till vissa handlingar som kommissionen förfogade över, nämligen de svar på meddelandet om invändningar som hade ingetts av andra parter.
402 I det aktuella fallet handlar det inte om ett uttömmande av befintliga rättsmedel mot ett beslut från kommissionen, utan om huruvida kommissionens eventuella skyldighet att inhämta AMD:s Delaware-handlingar var beroende av sökandens ansträngningar för att själv skaffa sig tillåtelse från AMD att använda dessa handlingar. Det förhöll sig mycket riktigt på detta sätt, eftersom kommissionens skyldighet att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning bör vara begränsad till undantagsfall, och det krävs att det är omöjligt för det berörda företaget att självt inkomma med handlingarna till kommissionen (se ovan punkt 375).
403 Det ska framhållas att det här inte handlar om att begränsa en rättighet som sökanden förfogar över med stöd av sin rätt till försvar genom att kräva ett uttömmande av befintliga rättsmedel för att invända mot ett beslut från kommissionen om att neka vederbörande denna rättighet. Det handlar tvärtom om att fastställa omfattningen av sökandens eventuella rätt att kräva att kommissionen vidtar vissa bevisupptagningsåtgärder innebärande ett inhämtande av vissa handlingar.
404 Eftersom det inte var uteslutet att AMD skulle ha gett Intel tillåtelse att ge in AMD:s Delaware-handlingar till kommissionen, eventuellt med ett ömsesidighetsförbehåll, ankom det på Intel att försöka erhålla en sådan tillåtelse. Frågan huruvida Intel dessutom skulle ha haft någon chans att få bifall till en ansökan hos domstolen i Delaware om hävning av hemligstämplingen av dessa handlingar behöver inte prövas.
405 Det framgår av det ovan anförda att kommissionen inte var skyldig att inhämta AMD:s Delaware-handlingar eftersom sökandebolaget inte har visat att det var omöjligt för detta att få AMD:s tillåtelse att använda dessa handlingar.
2) Handlingarnas betydelse för sökandens försvar
406 Det framgår av listan att de handlingar, eller de grupper av handlingar, som sökanden har uppmanat kommissionen att inhämta avser AMD:s kapacitetsbegränsningar (punkterna 1–9 i listan), AMD:s brister vid genomförandet (punkterna 10–33 och 85 i listan), dess strategi med höga priser i Europa (punkterna 34 och 35 i listan), dess svaga tekniska och affärsmässiga prestationer och dess brist på trovärdighet som leverantör (punkterna 36–57, 83 och 84 i listan), vanligt förekommande tillvägagångssätt inom branschen (punkterna 58–63 i listan), konkurrensen mellan Intel och AMD (punkterna 64–82 i listan) och uppgifter om lika-effektiv-konkurrent-testet (punkterna 86 och 87 i listan).
407 Tribunalen konstaterar att de handlingar som rör AMD:s kapacitetsbegränsningar, dess brister vid genomförandet, dess strategi med höga priser i Europa och dess svaga tekniska och affärsmässiga prestationer, som har åberopats av sökanden, skulle ha kunnat vara relevanta för att visa att sökandens kunder hade giltiga affärsmässiga motiv till att göra sina inköp från Intel i stället för från AMD. Det ska dock framhållas att även om det var styrkt att sådana giltiga affärsmässiga motiv förelåg, kan detta inte tjäna till att vederlägga den bevisning som åberopades i det angripna beslutet till stöd för att det förekom exklusivitetsrabatter och icke dolda begränsningar (se nedan punkterna 540–543 och 1096–1101). Vad beträffar kvalificeringen av de i det angripna beslutet nämnda metoderna som missbruk, påpekar tribunalen dessutom att kommissionen inte är skyldig att styrka vare sig att dessa metoder har fått några konkreta effekter, eller att det föreligger något orsakssamband mellan dessa och OEM-företagens affärsbeslut (se ovan punkterna 104 och 212).
408 Dessutom ska det påpekas att det faktum att det finns andra motiv som har kunnat ha en inverkan på valet att göra alla eller nästan alla inköp hos sökanden inte utesluter att kunderna också kan ha beaktat de av sökandens metoder som det angripa beslutet avser när de fattade sitt beslut.
409 Härav följer att de grupper av handlingar som räknas upp ovan i punkt 407 inte uppfyller kravet på att det ska vara troligt att de handlingar som företaget begär att kommissionen ska inhämta har en avsevärd betydelse för det berörda företagets försvar.
410 I detta sammanhang underkänner tribunalen sökandens resonemang att ett företag som är föremål för utredning självt kan välja på vilket sätt det ska försvara sig. Frågan om vad som är till nytta för företagets försvar ska nämligen bedömas objektivt, och om ett företag som är föremål för utredning saknar fog för åsikten att vissa argument är mycket relevanta för dess försvar kan kommissionen inte bli skyldig att inhämta de handlingar som enligt detta företag kan ge stöd för dessa argument.
411 Vad gäller de tillvägagångssätt som enligt Intel är vanligt förekommande i branschen gör tribunalen följande bedömning.
412 Punkterna 58–60 i listan avser de tillvägagångssätt som är vanligt förekommande i branschen när det gäller överenskommelser om ekonomiskt stöd mellan tillverkare av centralprocessorer och sådana detaljhandlare som säljer datorer. I det angripna beslutet kritiserades Intel inte för att ha ingått överenskommelser med MSH om ekonomiskt stöd, utan för att det ekonomiska incitamentet hade gjorts beroende av ett villkor om exklusiva inköp. Handlingar som visar att överenskommelser om ekonomiskt stöd är vanligt förekommande i branschen skulle således inte ha varit till någon fördel för sökanden. Det faktum att andra detaljhandlare kunde ingå överenskommelser om ekonomiskt stöd med Intel och AMD samtidigt skulle inte ha kunnat påverka den omständigheten att den bevisning som kommissionen åberopade i det angripna beslutet visar att det förekom ett villkor om exklusiva inköp i de avtal som slöts mellan Intel och MSH (se nedan punkt 1487).
413 Punkterna 61–63 i listan avsåg handlingar som – i enlighet med vad som anges i rubriken ”De felande handlingarnas relevans för [meddelandet om invändningar från år 2007/det kompletterande meddelandet om invändningar från år 2008]” – var av relevans för AMD:s aggressiva taktik och som ”vittnade om det häftiga konkurrensklimatet och bidrog till att klargöra att Intels konkurrensstrategier utgjorde normal pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) i en mycket konkurrensutsatt bransch”. Tribunalen framhåller att den omständigheten att det var vanligt med aggressiv taktik inom branschen för centralprocessorer inte kan vederlägga vare sig bevisningen för exklusivitetsrabatternas och de icke dolda begränsningarnas existens, eller kvalificeringen av dem som missbruk. På samma sätt förhåller det sig med det faktum att det förelåg ett ”konkurrensinriktat klimat”. Den omständigheten skulle på sin höjd kunna visa att det inte förekom någon reell utestängning. Den omständigheten gör däremot inte att det kan vederläggas att de i det angripna beslutet kritiserade metoderna existerade, eller att deras konkurrensbegränsande förmåga kan ifrågasättas.
414 När det gäller påståendet att Intel har hållit stånd mot konkurrensen (punkterna 64–82 i listan), gör tribunalen följande bedömning.
415 Rad 64 i listan avser ett OEM-företag i förhållande till vilket ingen överträdelse har begåtts enligt det angripna beslutet. De handlingar som enligt sökanden skulle kunna visa att AMD inte var förhindrat att konkurrera med Intel i förhållande till detta OEM-företag skulle således inte ha kunnat vara till fördel för Intel.
416 Punkterna 65–71 i listan avser handlingar som enligt sökanden var av relevans för att visa att ”AMD och Intel konkurrerade så gott de kunde om att göra affärer med Lenovo, vilket visar på en normal pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) på en mycket konkurrensutsatt marknad”. Sökanden har bett kommissionen att från AMD inhämta handlingar angående de anbud som AMD hade lämnat till Lenovo och beträffande förhandlingarna mellan dessa företag. Tribunalen påpekar att den omständigheten att AMD också har lämnat anbud till Lenovo och att AMD har förhandlat med det företaget inte gör det möjligt att ifrågasätta bevisningen för att Intel har tillämpat de metoder i förhållande till Lenovo som nämns i det angripna beslutet, eller att dessa metoder har haft en konkurrensbegränsande förmåga. Enbart det faktum att Lenovo hade förhandlat med AMD utesluter varken att Lenovo erhöll ekonomiska incitament som var förenade med ett krav på att skjuta upp lanseringen av produkter utrustade med AMD-processorer och att göra alla sina inköp från sökanden, eller att dessa incitament inverkade på Lenovos affärsbeslut (se nedan punkterna 530 och 1089).
417 Punkterna 72–82 i listan avser handlingar som enligt sökanden var relevanta för att visa att ”AMD och Intel konkurrerade om att göra affärer med MSH, och AMD hade samma möjligheter att konkurrera om den marknaden om företaget önskade göra det”. Sökanden har bett att kommissionen från AMD ska inhämta handlingar beträffande AMD:s anbud till det tyska bolaget Media Markt mellan åren 2002 och 2004, handlingar avseende MSH:s intresse av att köpa produkter utrustade med AMD-processorer och AMD:s motsvarande anbud, samt handlingar beträffande AMD:s anbud till andra detaljhandlare. Härvid ska konstateras att den omständigheten att AMD också hade lämnat anbud till Media Markt och att MSH beaktade möjligheten att köpa produkter utrustade med AMD-processorer inte gör det möjligt att ifrågasätta bevisningen för att Intel har tillämpat de metoder i förhållande till MSH som nämns i det angripna beslutet, eller att dessa metoder har haft en konkurrensbegränsande förmåga. Enbart den omständigheten att AMD lämnade anbud till Media Markt och att MSH beaktade möjligheten att köpa produkter utrustade med AMD-processorer utesluter nämligen varken att MSH erhöll ekonomiska incitament som var förenade med ett krav på att uteslutande sälja produkter utrustade med Intels centralprocessorer, eller att dessa incitament inverkade på MSH:s affärsbeslut (se nedan punkterna 530 och 1089). De anbud som AMD gav till andra detaljhandlare kan nämligen inte, av de skäl som anges ovan i punkt 412, påverka slutsatserna i det angripna beslutet.
418 När det gäller uppgifterna angående lika-effektiv-konkurrent-testet (punkterna 86 och 87 i listan), räcker det att erinra om att testet saknar relevans i det aktuella fallet (se ovan punkterna 142–166).
419 Det framgår av det ovan anförda att ingen av de handlingar eller de grupper av handlingar som anges i listan var av en sådan betydelse för sökandens försvar att kommissionen skulle ha kunnat vara skyldig att inhämta dem.
420 Sökanden stöder sig dessutom på nya handlingar som bolaget, som en bilaga till repliken, gav in efter en uppgörelse mellan bolaget och AMD i delstaten Delaware och som bolaget nämnde i punkterna 298–304 i repliken. Enligt sökanden var dessa handlingar till sökandens fördel. Emellertid gör dessa handlingar inte att kommissionens slutsats kan ifrågasättas, och det föreligger inget behov av att pröva huruvida handlingarna kan tillåtas som bevisning, vilket kommissionen har bestritt.
421 Tribunalen konstaterar att bedömningskriteriet inte är huruvida vissa av AMD:s Delaware-handlingar var till sökandens fördel, eftersom frågan i det aktuella fallet inte handlar om ett beslut om att vägra tillgång till handlingarna i ett visst ärende, utan om kommissionens skyldighet att utreda ärendet omsorgsfullt och opartiskt. Frågan huruvida kommissionen har en skyldighet att inhämta vissa handlingar ska prövas utifrån de villkor som fastställts ovan i punkterna 374–382, bland annat utifrån kravet på att det ska ha varit troligt, under det administrativa förfarandet, att handlingarna i fråga hade en avsevärd betydelse för det berörda företagets försvar.
422 För fullständighetens skull gör tribunalen följande bedömning vad beträffar handlingarnas innehåll.
423 Sökanden har gjort gällande att det bland annat framgår av dessa handlingar att AMD inte har varit framgångsrikt i sina kontakter med Dell, eftersom Dell kände oro över att AMD inte hade uppfyllt sina prestationsrelaterade utfästelser, att AMD har medgett att Dell hade giltiga affärsmässiga skäl för att inte göra sina inköp hos AMD och att Dell har fortsatt att stå i förbindelse med AMD. Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Att Dell också kunde ha andra skäl för att inte göra sina inköp hos AMD utesluter varken att exklusivitetsrabatterna är styrkta eller att dessa rabatter har en konkurrensbegränsande förmåga (se nedan punkterna 540–546). Det faktum att Dell har fortsatt att ha förbindelser med AMD och hela tiden har beaktat möjligheten att göra sina inköp hos AMD gör inte att exklusivitetsrabattens existens kan ifrågasättas (se nedan punkt 530).
424 Sökanden har också gjort gällande att det framgår av en av handlingarna att [konfidentiellt] från HP har uppgett till AMD att ”[AMD:s] misslyckanden [i kontakterna med HP] inte hade något att göra med Intel”. Tribunalen konstaterar att kommissionen har styrkt att det förelåg exklusivitetsrabatter och icke dolda begränsningar, vilket framgår av punkterna 673–873 nedan. Den handling som Intel har hänvisat till kan endast visa att HP, under ett möte med AMD, förnekade att AMD:s misslyckanden i kontakterna med HP hade en koppling till Intels beteende. Denna omständighet kan inte leda till ett ifrågasättande av den bevisning som klart styrker att det har förelegat exklusivitetsrabatter och icke dolda begränsningar. Det ska i detta sammanhang framhållas att HP hade ett intresse av att inte avslöja de oskrivna villkoren i avtalen mellan HP och Intel för AMD.
425 På samma sätt konstaterar tribunalen att de resonemang som fördes internt hos AMD beträffande skälen till misslyckandena samt AMD:s interna e‑postmeddelanden beträffande kvaliteten hos bolagets produkter och dess rykte, inte kan leda till ett ifrågasättande av att exklusivitetsrabatterna och de icke dolda begränsningarna har förekommit. På sin höjd skulle de kunna visa att kunderna också kan ha haft andra skäl för att göra sina inköp hos Intel.
3) Begärans proportionalitet
426 De flesta av punkterna i listan avser inte några exakt angivna handlingar utan grupper av handlingar.
427 Kommissionen har med rätta framhållit att om den hade bifallit sökandens begäran i dess helhet och anmodat AMD att inkomma med samtliga de grupper av handlingar som räknas upp i listan, skulle AMD ha kunnat lämna in en enormt stor mängd handlingar. Enligt sökandens egna uppgifter hade AMD lämnat in runt 45 miljoner sidor bevisning inom ramen för målet i delstaten Delaware. Om kommissionen hade bett AMD att till exempel lämna in ”samtliga handlingar från AMD avseende AMD:s kapacitetsbegränsningar” (punkterna 1–3 i listan), så skulle den mängd handlingar som AMD hade kunnat lämna in till kommissionen ha varit enorm. Samma sak gäller till exempel ”samtliga handlingar från AMD avseende försäljningsprognoserna och försäljningssiffrorna från AMD” (punkterna 6–9 i listan), ”samtliga handlingar från AMD avseende dess brister vid leverans och utformning” (punkterna 10–12, 16–24, 33 och 52–56 i listan), ”samtliga handlingar från AMD avseende dess prestationer och kundernas uppfattning inom segmentet företag” (punkterna 13, 37–43 och 57 i listan) eller ”i affärssegmentet bärbara datorer” (punkterna 48–49 och 51 i listan).
428 Om kommissionen hade begärt in samtliga handlingar som ingick i dessa stora grupper, studerat de handlingar som lämnats in, gett sökanden tillgång till dem och berett sökanden tillfälle att yttra sig över dem, så skulle det ha kunnat leda till en avsevärd försening av kommissionens utredning.
429 Kommissionen hade således fog för sin bedömning att Intels begäran, betraktad i sin helhet, inte stod i proportion till det eventuella mervärde som dessa handlingar skulle ha kunnat tillföra i förhållande till de handlingar som kommissionen redan förfogade över.
430 Kommissionen hade också rätt att beakta att förfarandet befann sig i ett framskridet skede vid den tidpunkten då sökanden bad kommissionen att inhämta dessa ytterligare handlingar och att det skulle finnas en risk för en avsevärd försening av det angripna beslutet om kommissionen biföll sökandens begäran.
431 Såsom kommissionen har framhållit innebär sökandens resonemang att det snarare är det företag som är föremål för utredning än kommissionen som ska ges ett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta om på vilket sätt resurserna ska användas för att säkerställa en effektiv tillämpning av konkurrensrätten.
432 Slutligen erinrar tribunalen om att kommissionen den 21 maj 2008, till följd av offentliggörandet på Internet av de förberedande skrivelser som hade upprättats av sökanden och AMD inom ramen för det mål som pågick i delstaten Delaware, uppmanade såväl sökanden som AMD att inkomma med samtliga handlingar som hade upprättats eller mottagits av dessa och som nämndes i deras respektive förberedande skrivelser (se punkt 340 ovan).
433 Såsom kommissionen har framhållit meddelade domstolen i Delaware den 28 mars 2008 ett beslut i vilket den förordnade att de förberedande skrivelserna från de båda parterna skulle innehålla ”de huvudsakliga faktiska omständigheter som ligger till grund för de olika delarna av parternas yrkanden eller svaromål”.
434 Kommissionen hade således fog för sin bedömning att den hade erhållit den bevisning som parterna ansåg vara den mest relevanta, såväl till fördel som till nackdel. Kommissionen kunde med rätta anse att den hade gjort vad som krävdes för att skaffa sig en tillräckligt fullständig bild av ärendet genom att anmoda Intel och AMD att inkomma med de handlingar som hade nämnts i deras respektive förberedande skrivelser.
435 Härvid ska det erinras om att frågan i det aktuella fallet är huruvida kommissionen har fullgjort sin skyldighet att utreda ärendet omsorgsfullt och opartiskt (se ovan punkt 358). Eftersom kommissionen hade krävt in samtliga de handlingar som nämnts av sökanden och av AMD i deras respektive förberedande skrivelser, kan kommissionen inte kritiseras för att ha bedrivit en partisk utredning.
d) Slutsats angående denna invändning
436 Det framgår av det ovan anförda att invändningen mot att kommissionen vägrade att inhämta vissa handlingar från AMD ska underkännas. Sökanden borde nämligen ha försökt få AMD:s tillåtelse att lämna ut AMD:s Delaware-handlingar till kommissionen. Den omständigheten att sökanden inte har gjort det räcker för att underkänna invändningen, eftersom de villkor som uppställts ovan i punkterna 374–382 är kumulativa. Dessutom hade kommissionen ingen skyldighet att inhämta AMD:s Delaware-handlingar eftersom det inte var troligt att dessa skulle ha varit av avsevärd betydelse för sökandens försvar. Vidare hade kommissionen fog för bedömningen att Intels begäran, betraktad i sin helhet, inte stod i proportion till det potentiella mervärde som handlingarna skulle ha kunnat tillföra i förhållande till de handlingar som kommissionen redan förfogade över. Det behöver således inte undersökas huruvida sökanden skulle kunna ha identifierat de handlingar som den begärde att kommissionen skulle inhämta mer exakt.
D – Oriktig bedömning av de metoder som har tillämpats i förhållande till olika OEM-företag och MSH
1. Dell
[utelämnas]
a) Bedömning av den bevisning som åberopas i det angripna beslutet till stöd för att det förekommit ett meddelande från Intel till Dell enligt vilket storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av ett exklusivitetsvillkor
[utelämnas]
3) Sökandens övriga argument
[utelämnas]
3.2) Argumentet att kommissionen inte kan stödja sig på interna föreställningar hos en kund för att fastställa att det föreligger en överträdelse av artikel 82 EG
519 Sökanden har med stöd av ACT gjort gällande att kommissionen begick ett fel i det angripna beslutet genom att stödja sig på Dells interna föreställningar. Sökanden menar att rättssäkerhetsprincipen innebär att påståendet att Dell var övertygat om att storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av bolagets ställning som exklusiv återförsäljare för Intel måste anses vara juridiskt irrelevant. Det ansvar som åvilade företaget i dominerande ställning kan inte ha varit beroende av vad dess kunder trodde. Under förhandlingen preciserade sökanden i detta avseende att det är omöjligt att utifrån en kunds interna föreställningar sluta sig till att den sökande parten har betett sig på ett visst sätt, eftersom dessa föreställningar kan vara orimliga.
520 ACT anförde under förhandlingen att den omständigheten att kommissionen grundade sin uppfattning om att det förelåg missbruk på Dells interna uppskattningar bekräftas av att sökandens beteende inte ändrades i början eller i slutet av den i det angripna beslutet angivna överträdelseperioden. Enligt ACT baserade sig kommissionen endast på när de interna spekulationerna hos Dell beträffande konsekvenserna av ett beslut att delvis göra sina inköp från AMD började och upphörde, för att sluta sig till när överträdelseperioden inleddes och avslutades. Som svar på en fråga från tribunalen angående innebörden av detta argument preciserade ACT att man inte hävdade att en kortare tidsperiod för överträdelsen än den som angavs i det angripna beslutet borde fastställas, utan endast att kommissionens resonemang om att missbruk förelegat var baserat på Dells interna spekulationer.
521 Tribunalen påpekar att kommissionen i det aktuella ärendet, i brist på ett formellt exklusivitetsvillkor, har baserat sig på Dells interna föreställningar för att fastställa att sökanden de facto under den ifrågavarande perioden gjorde klart för Dell att storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av ett sådant villkor. Detta tillvägagångssätt, nämligen att kommissionen har beaktat förväntningar hos en av sökandens kunder endast för att styrka att sökanden har betett sig på visst sätt, kan inte kritiseras.
522 Det är riktigt att domstolen i domen i det ovan i punkt 98 nämnda målet Deutsche Telekom (punkterna 198 och 202) och i domen i det ovan i punkt 88 nämnda målet TeliaSonera (punkterna 41 och 44) bekräftade att för att bedöma huruvida det är tillåtet för ett dominerande företag att tillämpa en viss prispolitik, ska i princip priskriterier som grundar sig på de kostnader som det dominerande företaget själv har haft användas, och att detta synsätt är desto mer befogat eftersom det även överensstämmer med den allmänna rättssäkerhetsprincipen. Den omständigheten att det dominerande företagets kostnader och priser beaktas gör det nämligen möjligt för detta företag att bedöma huruvida dess eget beteende är lagenligt.
523 Denna rättspraxis, som begränsar de rättsliga kriterier som kan beaktas för att bedöma huruvida en viss prispolitik är tillåten, hindrar dock inte kommissionen från att, vad gäller fakta, basera sig på en kunds interna förväntningar för att styrka att företaget i dominerande ställning har betett sig på ett visst sätt. I det aktuella fallet är kritiken om att det förekom ett missbruk av dominerande ställning baserad på den omständigheten att sökanden har tillämpat ett system med rabatter vars storlek de facto var beroende av ett exklusivitetsvillkor. Kritiken är således uteslutande baserad på ett beteende hos sökanden som sökanden själv var medveten om. Den är däremot inte baserad på Dells interna föreställningar, vilka kommissionen endast har använt sig av för att styrka att den ifrågavarande metoden har tillämpats.
524 Av samma skäl underkänner tribunalen ACT:s argument att kommissionen endast baserade sig på när de interna spekulationerna hos Dell beträffande konsekvenserna av ett beslut att delvis göra sina inköp från AMD började och upphörde, för att sluta sig till när överträdelseperioden inleddes och avslutades. Eftersom kommissionen i det angripna beslutet har riktat kritik mot sökandens beteende, finns det inget som hindrar att den stöder sig på Dells interna föreställningar för att kunna fastställa när beteendet inleddes och upphörde.
525 Slutligen underkänner tribunalen sökandens argument att det är omöjligt att utifrån en kunds interna föreställningar sluta sig till att den sökande parten har betett sig på ett visst sätt, eftersom dessa föreställningar kan vara orimliga. Det är riktigt att det i princip står sökanden fritt att vederlägga den bevisning som kommissionen har åberopat i det angripna beslutet genom att styrka att Dells interna föreställningar – utifrån vilka kommissionen har slutit sig till att sökanden har tillämpat en exklusivitetsrabatt – var orimliga och att dessa således inte har orsakats av sökandens beteende. I detta fall har sökanden emellertid inte visat detta. Tvärtom bekräftar det faktum att Dells interna föreställningar sammanfaller med innehållet i Intels interna handlingar och e-postmeddelandet av den 7 december 2004 (se ovan punkterna 505–515) att dessa föreställningar inte var orimliga, utan just grundade sig på vad sökanden hade klargjort för Dell.
3.3) Argumentet att kommissionen borde ha styrkt att mikroprocessorrabatterna verkligen skulle ha blivit föremål för en oproportionerlig sänkning om Dell hade beslutat att delvis göra sina inköp från AMD
526 Sökanden har gjort gällande att kommissionen felaktigt avstod från att åberopa bevisning till stöd för att mikroprocessorrabatterna verkligen skulle ha blivit föremål för en oproportionerlig sänkning om Dell hade beslutat att delvis göra sina inköp från AMD. Framför allt talas det i Dells interna handlingar inte om de faktiska ändringarna av Dells rabatter. Handlingarna innehåller snarare hypoteser om vad som skulle ha kunnat hända om Dell hade beslutat att göra sina inköp från AMD.
527 Tribunalen konstaterar att den konkurrensbegränsande förmågan hos en exklusivitetsrabatt beror på om den kan uppmuntra kunden till exklusiva inköp (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, punkt 90, och domstolens dom i det ovan i punkt 74 nämnda målet British Airways, punkt 62). Frågan huruvida det föreligger ett sådant incitament beror emellertid inte på om rabatten verkligen sänks eller tas bort i händelse av ett åsidosättande av det krav på exklusivitet som uppställts som villkor för beviljandet av rabatten (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom i det ovan i punkt 72 nämnda målet Tomra, punkt 300). Det räcker nämligen med att det dominerande företaget ger kunden intrycket av att så skulle vara fallet. Det viktiga är vilka konsekvenser som kunden – i enlighet med vad företaget i dominerande ställning har gjort klart för denna – kan förvänta sig vid den tidpunkt då den gör sina beställningar, och inte hur det dominerande företaget faktiskt reagerar på kundens beslut om att byta inköpsställe.
[utelämnas]
3.6) Argumentet att skälen till att Dell valde att göra alla sina inköp från sökanden inte hade något att göra med någon rädsla för att det skulle ske en oproportionerlig sänkning av rabatterna om inköp gjordes från AMD
539 Sökanden har gjort gällande att skälen till att Dell valde att göra alla sina inköp från sökanden inte hade något att göra med någon rädsla för att det skulle ske en oproportionerlig sänkning av rabatterna om inköp gjordes från AMD. För det första har sökanden påstått att Dell valde att endast köpa centralprocessorer från Intel som en del av bolagets lågkostnadsaffärsmodell och på grund av den lägre kostnaden för inköp endast från Intel. För det andra ska Dell ha ansett att Intels centralprocessorer i allmänhet höll en högre kvalitet än AMD:s centralprocessorer och att Intel hade en bättre kapacitet såsom leverantör. För det tredje har Dell påståtts ha varit oroligt över ”huruvida [AMD:s] strategi var hållbar och [AMD]-kretsuppsättningarnas ekosystem sunt”. För det fjärde ska Dell ha ställt sig tveksamt till AMD:s tillförlitlighet såsom leverantör. För det femte har sökanden uppgett att Dell hade kommit fram till att inköp från AMD skulle medföra stora logistiska problem. För det sjätte hade Dell varit oroligt för att AMD inte skulle vara i stånd att tillfredsställa bolagets krav på stora volymer.
540 Tribunalen konstaterar för det första att sökandens argument är verkningslösa såvitt syftet med dem är att vederlägga bevisningen för att sökanden gjorde klart för Dell att storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av ett exklusivitetsvillkor.
541 Sökanden har nämligen genom dessa argument försökt förklara det exklusivitetsförhållande som förelåg mellan sökanden och Dell under den berörda perioden genom att hänvisa till andra skäl än exklusivitetsrabatten. I det angripna beslutet grundade kommissionen dock inte sin slutsats att det förekom exklusivitetsrabatter endast på det faktum att det förelåg ett exklusivitetsförhållande mellan sökanden och Dell, vilket skulle ha inneburit att sökanden endast hade behövt lämna en alternativ förklaring för att vederlägga denna bevisning. Kommissionen, däremot, har genom åberopande av bland annat Intels och Dells interna handlingar, Dells svar med stöd av artikel 18 och e-postmeddelandet av den 7 december 2004, och med hjälp av exakt och samstämmig bevisning styrkt att sökanden gjorde klart för Dell att storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av ett villkor om exklusiva inköp (se ovan punkterna 446–515). Sökandens argument angående Dells påstått fristående skäl för sina exklusiva inköp rörde dock inte direkt den bevisning som låg till grund för det angripna beslutet. De utgör snarare ett indirekt ifrågasättande av nämnda bevisning genom att ge en alternativ förklaring till det exklusivitetsförhållande som förelåg mellan sökanden och Dell under den berörda perioden. Ett sådant indirekt bestridande är inte på något sätt tillräckligt för att uppväga bevisvärdet hos den bevisning som legat till grund för det angripna beslutet.
542 Dessutom framgår det av rättspraxis att om kommissionen grundar sig på bevisning som i princip räcker för att visa att en överträdelse föreligger, räcker det inte att det berörda företaget hänvisar till möjligheten att en omständighet inträffat som skulle kunna påverka bevisvärdet av denna bevisning för att kommissionen ska ha bevisbördan för att denna omständighet inte kunnat påverka bevisvärdet av bevisningen. Det berörda företaget måste tvärtom – utom när det på grund av kommissionens beteende inte är möjligt för företaget att förebringa sådan bevisning – visa dels att den omständighet som det åberopat föreligger, dels att denna omständighet innebär att bevisvärdet av den bevisning på vilken kommissionen grundar sig kan ifrågasättas (domen i det ovan i punkt 67 nämnda målet E.ON Energie mot kommissionen, punkt 56).
543 Tribunalen konstaterar emellertid att sökanden, genom att ge en alternativ förklaring till det exklusivitetsförhållande som förelåg mellan sökanden och Dell, inte har ifrågasatt det faktum att storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av ett exklusivitetsvillkor. Även om det antas att sökanden lyckades visa att Dell gjorde sina inköp från sökanden uteslutande på grund av de skäl som åberopas av sökanden, skulle den omständigheten inte påverka bevisvärdet av den bevisning på vilken kommissionen grundade sig för att fastställa att det förelåg en exklusivitetsrabatt. Sökandens bevisning gör det nämligen endast möjligt att motbevisa att det föreligger ett orsakssamband mellan exklusivitetsrabatten, vars tillämpning styrktes i det angripna beslutet, och Dells beslut att göra alla sina inköp från sökanden. Nämnda bevisning gör det dock inte möjligt att vederlägga tillämpningen av en exklusivitetsrabatt i sig.
544 Härav följer att sökandens argument är verkningslösa såvitt syftet med dem är att vederlägga bevisningen för att sökanden gjorde klart för Dell att storleken på mikroprocessorrabatterna var beroende av ett exklusivitetsvillkor.
545 För det andra konstaterar tribunalen att sökandens argument likaså är verkningslösa såvitt syftet med dem är att ifrågasätta den rättsliga kvalificeringen av exklusivitetsrabatterna som missbruk. Det ska erinras om att kvalificeringen av en exklusivitetsrabatt som missbruk inte kräver något styrkande vare sig av en konkret effekt på marknaden eller av ett orsakssamband (se ovan punkterna 103 och 104). En sådan rabatt är olaglig på grund av sin konkurrensbegränsande förmåga. Även om sökanden hade lyckats motbevisa att det förelåg ett orsakssamband mellan exklusivitetsrabatterna och Dells beslut att göra alla sina inköp från sökanden, skulle det inte göra att mikroprocessorrabatternas inneboende förmåga att begränsa konkurrensen kunde ifrågasättas. Varje ekonomisk fördel som förenas med ett exklusivitetsvillkor är nödvändigtvis ägnat att uppmuntra kunden till exklusiva inköp, oavsett huruvida kunden också skulle ha gjort alla sina inköp från det dominerande företaget även om exklusivitetsrabatten inte hade funnits.
546 Således finner tribunalen att sökandens argument om att det har förelegat andra skäl till att Dell valde att göra alla sina inköp från sökanden under den period som avses i det angripna beslutet är verkningslösa. Dessa argument kan inte på något sätt vederlägga bevisningen för tillämpningen av en exklusivitetsrabatt eller den rättsliga kvalificeringen av den som missbruk. Således ska argumenten underkännas utan att det först behöver prövas om det finns stöd för dem eller om sökanden har styrkt att det uteslutande var andra skäl än exklusivitetsrabatten som fick Dell att göra alla sina inköp hos sökanden.
[utelämnas]
b) Möte med D1 från Dell
1) Parternas argument och förfarandet
601 Sökanden har kritiserat kommissionen för att ha åsidosatt sökandens rätt till försvar genom att underlåta att upprätta ett adekvat protokoll från det möte som hölls den 23 augusti 2006 mellan kommissionens tjänstemän och [konfidentiellt], D1. Enligt sökanden medgav kommissionen att mötet hade hållits först efter det att sökanden hade bevisat för kommissionen att det fanns en lista med frågor. Samtidigt förnekade kommissionen att något protokoll hade upprättats. Några månader senare medgav förhörsombudet att det fanns en intern minnesanteckning, men uppgav att det rörde sig om en intern handling som sökanden inte hade rätt att få tillgång till. Slutligen, den 19 december 2008, tillställde kommissionen “av ren hövlighet” Intel en kopia av den interna minnesanteckningen, i vilken många passager hade maskerats.
602 Enligt sökanden framgår det både av listan med frågor och av den interna minnesanteckningen att mötet mellan kommissionen och D1 hade handlat om nyckelfrågor angående Dell. Sökanden menar att det är troligt att D1 lämnade sådana uppgifter som skulle kunna rentvå Intel.
[utelämnas]
2) Tribunalens bedömning
[utelämnas]
2.1) Huruvida ett fel i förfarandet har förekommit
612 Vad gäller frågan huruvida kommissionen har gjort sig skyldig till ett fel under det administrativa förfarandet, konstaterar tribunalen för det första att kommissionen inte har åsidosatt artikel 19.1 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 3 i förordning nr 773/2004. Kommissionen var nämligen inte skyldig att hålla mötet med D1 såsom ett formellt förhör i den mening som avses i de sistnämnda bestämmelserna.
613 I artikel 19.1 i förordning nr 1/2003 anges att kommissionen, i syfte att samla information om frågor som har samband med föremålet för en utredning, får höra alla fysiska eller juridiska personer som samtycker till detta. I artikel 3 i förordning nr 773/2004 uppställs vissa formella krav som måste vara uppfyllda när förhör hålls med stöd av nämnda bestämmelse. Enligt artikel 3.1 i förordning nr 773/2004 ska kommissionen i början av förhöret ange den rättsliga grunden för och syftet med förhöret samt erinra om dess frivilliga karaktär. Kommissionen ska också underrätta den som hörs om sin avsikt att föra protokoll över förhöret. Enligt artikel 3.3 får kommissionen ta upp de redogörelser som lämnas av de personer som hörs i vilken form som helst. En kopia av varje protokoll ska hållas tillgänglig för den person som har hörts för godkännande. Om det är nödvändigt ska kommissionen fastställa en tidsfrist inom vilken den person som har hörts får meddela kommissionen eventuella rättelser som bör göras.
614 Tribunalen konstaterar dock att artikel 19.1 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 3 i förordning nr 773/2004, inte äger tillämpning på samtliga samtal rörande ett ämne som utreds av kommissionen. Det måste nämligen göras en åtskillnad mellan de formella förhör som kommissionen håller med stöd av de ovannämnda bestämmelserna och informella samtal. De praktiska behoven av en välfungerande förvaltning och intresset av ett effektivt skydd för konkurrensreglerna motiverar att kommissionen ska ha möjlighet att föra samtal som inte behöver uppfylla de formella kraven i artikel 3 i förordning nr 773/2004. Såväl processekonomiska hänsyn som den eventuellt avskräckande effekt som ett formellt förhör skulle kunna ha på ett vittnes benägenhet att lämna uppgifter talar emot att det skulle föreligga en allmän skyldighet för kommissionen att tillämpa de formella kraven i artikel 3 i förordning nr 773/2004 på samtliga samtal. Kommission måste, om den har för avsikt att i ett beslut använda en graverande uppgift som lämnats vid ett informellt samtal, göra den tillgänglig för de företag som meddelandet om invändningar riktas till, vid behov genom att i detta syfte upprätta en skriftlig handling avsedd att ingå i akten i ärendet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 359 nämnda förenade målen Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, punkt 352, och av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 67). Kommissionen får dock använda sig av uppgifter som den har erhållit under ett informellt samtal – bland annat för att skaffa sig en mer solid bevisning – utan att göra de uppgifter som erhållits under det informella samtalet tillgängliga för det företag som är föremål för utredning.
615 Det framgår av lydelsen i artikel 19.1 i förordning nr 1/2003, enligt vilken kommissionen ”får höra” en person ”i syfte att samla information om frågor som har samband med föremålet för en utredning”, att kommissionen har rätt att efter eget skön avgöra huruvida de formella kraven i artikel 3 i förordning nr 773/2004 ska tillämpas på ett samtal. Denna tolkning av lydelsen bekräftas av syftet med artikel 19 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 3 i förordning nr 773/2004. Det följer av kommissionens skyldighet att göra varje protokoll tillgängligt för den person som har hörts för godkännande, att syftet med de formaliteter som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 773/2004 inte bara är att skydda den person som har hörts, utan framför allt att förstärka tillförlitligheten hos de redogörelser som har lämnats. Således är nämnda bestämmelser inte tillämpliga på varje samtal rörande föremålet för en utredning, utan endast i de fall där kommissionen har haft som syfte att samla sådan information – både till fördel och till nackdel för det berörda företaget – som kan utgöra bevisning med stöd av vilken kommissionen antar det beslut som avslutar utredningen. Däremot är syftet med dessa bestämmelser inte att begränsa kommissionens möjligheter att använda sig av informella samtal.
616 Även skäl 25 i förordning nr 1/2003 ger stöd för denna tolkning av artikel 19 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 3 i förordning nr 773/2004. I skäl 25 anges att det blir allt svårare att avslöja överträdelser av konkurrensreglerna, och att det därför, för att effektivt kunna skydda konkurrensen, är nödvändigt att kommissionens undersökningsbefogenheter kompletteras. I samma skäl anges dessutom att kommissionen särskilt bör få befogenhet att höra alla personer som skulle kunna ge den användbara upplysningar och att protokollföra deras uttalanden. Syftet med artikel 19 i förordning nr 1/2003 är således att ”komplettera” kommissionens andra undersökningsbefogenheter och att ge den ”befogenheten” att höra personer och protokollföra. Denna bestämmelse syftar dock inte till att begränsa kommissionens användning av informella metoder genom att ge den en allmän skyldighet att tillämpa de formella kraven i artikel 3 i förordning nr 773/2004 på varje samtal rörande föremålet för en utredning och att göra ett protokoll tillgängligt för det företag som är föremål för utredning.
617 Denna tolkning av artikel 19 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 3 i förordning nr 773/2004, betyder inte att kommissionen har rätt att under ett pågående samtal skönsmässigt bestämma vilka uppgifter den vill låta anteckna. Det framgår nämligen av artikel 3.1 i förordning nr 773/2004 att när kommissionen genomför ett förhör i den mening som avses i artikel 19 i förordning nr 1/2003, ska den i början av förhöret informera den som hörs om den rättsliga grunden för och syftet med förhöret, samt om kommissionens avsikt att föra protokoll över förhöret. Av detta följer att kommissionen i början av varje samtal måste bestämma sig för om den önskar genomföra ett formellt förhör. Om kommissionen, med samtycke från den som ska höras, beslutar att hålla ett sådant förhör får den inte låta bli att protokollföra vissa delar. I detta fall är kommissionen snarare skyldig att protokollföra förhöret i dess helhet, även om det i artikel 3.3 första meningen i förordning nr 773/2004 överlåts åt kommissionen att välja formen för protokollföringen. I det aktuella fallet har kommissionen dock anfört, utan att på denna punkt motsägas av sökanden, att syftet med mötet inte var att samla in bevisning i form av ett kontrasignerat protokoll eller redogörelser med stöd av artikel 19 i förordning nr 1/2003, utan endast att undersöka om det fanns tillräckligt med indikationer på att konkurrensrätten hade åsidosatts i samband med de affärsmetoder som Intel tillämpade i förhållande till Dell och att pröva nya bevisupptagningsåtgärder i förhållande till Dell. Mötet mellan kommissionens tjänstemän och D1 utgjorde således inte något formellt förhör i den mening som avses i artikel 19 i förordning nr 1/2003.
618 Eftersom mötet mellan kommissionens tjänstemän och D1 inte utgjorde ett formellt förhör i den mening som avses i artikel 19 i förordning nr 1/2003 och eftersom kommissionen inte heller var skyldig att genomföra något sådant förhör, är artikel 3 i förordning nr 773/2004 inte tillämplig i det aktuella fallet. Detta innebär att argumentet avseende ett påstått åsidosättande av formkraven i den sistnämnda bestämmelsen är verkningslöst.
619 För det andra, vad beträffar principen om god förvaltningssed som fastslås i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, framgår det av fast rättspraxis att det av denna princip följer att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 359 nämnda förenade målen Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, punkt 404, och tribunalens dom av den 22 mars 2012 i de förenade målen T‑458/09 och T‑171/10, Slovak Telekom mot kommissionen, punkt 68). Även om det inte föreligger någon allmän skyldighet för kommissionen att föra protokoll över sina diskussioner med klagande och övriga parter under möten eller telefonsamtal (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 359 nämnda förenade målen Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, punkterna 351 och 385, och förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 614 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 66), konstaterar tribunalen att principen om god förvaltningssed inte desto mindre, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kan medföra en skyldighet för kommissionen att anteckna de redogörelser som lämnas (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, punkt 501).
620 Det ska härvid preciseras att frågan huruvida kommissionen är skyldig att nedteckna de uppgifter som erhålls under möten eller telefonsamtal och vad en sådan skyldighet innebär och hur långt den sträcker sig, beror på uppgifternas innehåll. Kommissionen är skyldig att se till att akten, som de berörda företagen har tillgång till, innehåller en adekvat dokumentering av de grundläggande aspekterna av föremålet för utredningen. Denna slutsats gäller för samtliga uppgifter som har en viss betydelse och som har en objektiv koppling till föremålet för utredningen, oavsett om de är till fördel eller till nackdel för det företag som utredningen gäller.
621 I det aktuella fallet framgår det framför allt av den interna minnesanteckningen att det som diskuterades under mötet inte var rent formella frågor – som till exempel huruvida vissa uppgifter var konfidentiella – utan frågor som hade en objektiv koppling till det som utredningen handlade om i sak. Dessutom var D1 en av de högst uppsatta cheferna på det bolag som utgjorde Intels största kund. Såsom Intel uppgav under förhandlingen och i yttrandet av den 6 mars 2013 pågick mötet under fem timmar. Med hänsyn till dessa omständigheter ska mötet tillskrivas en sådan betydelse att kommissionen var skyldig att åtminstone tillföra akten en kort anteckning innehållande, med förbehåll för eventuella krav på konfidentiell behandling, namnet på mötesdeltagarna och en kort sammanfattning av de frågor som behandlades. Eftersom kommissionen har avstått från att upprätta en sådan handling som ska finnas i akten, som sökanden skulle kunna ha begärt tillgång till, konstaterar tribunalen att kommissionen har åsidosatt principen om god förvaltningssed.
622 Kommissionen har emellertid avhjälpt denna ursprungliga brist hos det administrativa förfarandet, genom att under nämnda förfarande förse sökanden med en icke-konfidentiell version av den interna minnesanteckningen och genom att bereda sökanden tillfälle att kommentera handlingen. Det betyder att förfarandet inte är behäftat med något fel. Det faktum att den interna minnesanteckningen upprättades för att tjäna som minnesstöd för kommissionens tjänstemän och att sökanden endast tillställdes en version i vilken vissa passager hade maskerats föranleder inte någon annan slutsats. Den version av den interna minnesanteckningen som sökanden tillställdes under det administrativa förfarandet innehåller nämligen de uppgifter som kommissionen var skyldig att anteckna i en handling för akten i ärendet, som sökanden skulle kunna ha begärt tillgång till. Den innehåller namnet på mötesdeltagarna och en kort sammanfattning av de frågor som behandlades.
623 För det tredje underkänner tribunalen sökandens argument, som anfördes i sökandens yttrande av den 6 mars 2013, att kommissionen begick ett förfarandefel genom att inte under det administrativa förfarandet även lämna ut de delar av den interna minnesanteckningen som har behandlats som konfidentiella till sökanden. Enligt artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 och artikel 15.2 i förordning nr 773/2004 omfattar rätten till tillgång till handlingar i ärendet nämligen inte kommissionens interna handlingar. Denna begränsning motiveras av nödvändigheten att säkerställa att den berörda institutionen på ett väl fungerande sätt kan vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av fördragets konkurrensregler (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 359 nämnda förenade målen Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, punkt 394). Minnesanteckningen angående mötet mellan kommissionen och D1 utgör ett dokument av intern karaktär som rätten till tillgång till handlingar i ärendet inte är tillämplig på. Den innehåller information från andra källor än D1 samt författarens personliga bedömningar och slutsatser (se även skälen 108 och 109 i ombudsmannens beslut). Således var kommissionen inte skyldig att lämna ut de maskerade delarna av den interna minnesanteckningen till sökanden.
624 Det är visserligen riktigt att kommissionen i det förevarande fallet avhjälpte den ursprungliga bristen i förfarandet – vilken bestod i att kommissionen hade underlåtit att, vad gäller mötet med Di, upprätta en minnesanteckning för akten i ärendet, som sökanden skulle kunna ha begärt tillgång till – genom att tillställa sökanden den icke konfidentiella versionen av den interna minnesanteckningen. För rättelsen av det administrativa förfarandet var det dock inte nödvändigt att hela den interna minnesanteckningen tillställdes sökanden. Eftersom den version av den interna minnesanteckningen som lämnades ut till sökanden endast ersatte den minnesanteckning som borde ha funnits i ärendet och eftersom den innehöll de uppgifter som kommissionen var skyldig att anteckna, hade kommissionen ingen skyldighet att ge sökanden en mer omfattande tillgång till den interna minnesanteckningen.
625 Av det ovan anförda framgår att det administrativa förfarandet inte är behäftat med något fel.
2.2) Vilka eventuella konsekvenser ett fel i förfarandet skulle kunna få för det angripna beslutets laglighet
i) Inledande synpunkter
626 För fullständighetens skull ska tribunalen pröva huruvida ett hypotetiskt fel i det administrativa förfarandet – till följd av att artikel 19 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 3 i förordning nr 773/2004, har åsidosatts, av att rättelse inte har skett av åsidosättandet av principen om god förvaltningssed eller av att rättelse inte har skett av att rätten till tillgång till handlingarna i ärendet har åsidosatts – skulle kunna påverka det angripna beslutets laglighet. Härvid ska det konstateras att en oegentlighet i förfarandet endast kan medföra att det angripna beslutet ogiltigförklaras i den mån som det konkret kan påverka sökandens rätt till försvar och därmed innehållet i beslutet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 september 2008 i mål T‑75/06, Bayer CropScience m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2081, punkt 131). Detta är också fallet när oegentligheten består i ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 december 2009 i mål C‑476/08 P, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 35).
627 Vad beträffar åsidosättandet av rätten till tillgång till handlingarna i ärendet, framgår det av rättspraxis att om det berörda företaget får ta del av handlingarna, och då särskilt handlingar som är till dess fördel, under domstolsförfarandet, är det inte skyldigt att bevisa att kommissionens beslut skulle ha fått ett annat innehåll om företaget hade haft tillgång till de handlingar som inte lämnades ut, utan företaget är endast skyldigt att bevisa att nämnda handlingar kunde ha varit till nytta för företagets försvar (se domstolens dom av den 25 oktober 2011 i mål C‑110/10 P, Solvay mot kommissionen, REU 2011, s. I‑10439, punkt 52 och där angiven rättspraxis). I ett sådant fall ankommer det på det berörda företaget att anföra någon omständighet som förklarar hur de handlingar som inte lämnats ut skulle ha kunnat vara till nytta för företagets försvar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 352 nämnda målet Heineken Nederland och Heineken mot kommissionen, punkt 256). När kommissionen grundar sig på direkt och skriftlig bevisning för att fastställa en överträdelse, måste företaget visa att de uppgifter som varit oåtkomliga under det administrativa förfarandet vederlägger eller åtminstone kastar nytt ljus över denna bevisning (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 353 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 133).
628 I den del sökanden har anfört att kommissionen har åsidosatt sökandens rätt till försvar genom att underlåta att till sökanden lämna ut de passager i den interna minnesanteckningen som hade behandlats konfidentiellt under det administrativa förfarandet, konstaterar tribunalen att denna rättspraxis är direkt tillämplig i det aktuella fallet. Eftersom den fullständiga versionen av den interna minnesanteckningen lämnades ut till sökandena under domstolsförfarandet, hade sökanden möjlighet att åtminstone anföra någon omständighet som förklarar hur uppgifterna i de passager som tidigare behandlades konfidentiellt skulle kunna ha varit till nytta för bolagets försvar.
629 Vad gäller sökandens kritik mot kommissionen för att denna har underlåtit att upprätta ett adekvat mötesprotokoll, konstaterar tribunalen att, åtminstone under omständigheterna i det aktuella fallet, de kriterier som ska användas för att pröva huruvida ett eventuellt fel i förfarandet med avseende på detta konkret skulle kunna påverka sökandens rätt till försvar är samma kriterier som de som enligt rättspraxis ska tillämpas när det gäller tillgång till handlingarna ärendet. Sökanden måste således åtminstone anföra någon omständighet som indikerar att kommissionen har underlåtit att anteckna de uppgifter som är till fördel för sökanden och som vederlägger eller åtminstone kastar nytt ljus över den direkta och skriftliga bevisning som kommissionen har grundat sig på. Det räcker dock inte med att en sådan hypotes inte kan uteslutas.
630 Även utan det protokoll som sökanden har krävt går det nämligen att återskapa innehållet i det samtal som fördes mellan kommissionen och D1 utifrån andra källor. Exempel på sådana källor är den interna minnesanteckningen och en handling innehållande skriftliga svar från Dell på muntliga frågor som ställdes till D1 under mötet (nedan kallat uppföljningsdokumentet). Därigenom skiljer sig det aktuella målet från det ovan i punkt 627 nämnda målet Solvay mot kommissionen (punkterna 61–63), vilket har åberopats av sökanden under förhandlingen och i sökandens senare yttranden. I domen i det målet slog domstolen fast att det förelåg ett åsidosättande av rätten till försvar såsom ett resultat av att kommissionen, efter att ha vägrat att ge sökanden tillgång till handlingarna i ärendet under det administrativa förfarandet, förlorade ett antal hela ”underakter” vilkas innehåll inte gick att återskapa. Därmed kunde det inte uteslutas att dessa ”underakter” hade kunnat innehålla uppgifter till sökandens fördel som skulle ha kunnat vara relevanta för sökandens försvar.
631 Slutsatsen att den interna minnesanteckningen utgör en av de omständigheter utifrån vilka det var möjligt återskapa innehållet i samtalet mellan kommissionen och D1 påverkas inte av att den interna minnesanteckningen har upprättats som ett minnesstöd för kommissionen. Den interna minnesanteckningen tjänade nämligen ett dubbelt syfte. Å ena sidan var det meningen att man där rent objektivt skulle ange de omständigheter som var av betydelse för kommissionen såsom utredningsansvarig myndighet. Således användes minnesanteckningen för objektiv dokumentering. Å andra sidan utgjorde den interna minnesanteckningen ett sätt för de tjänstemän vid kommissionen som hade deltagit i mötet att notera sina subjektiva bedömningar. Dessa subjektiva bedömningar utgör dock ett komplement till den objektiva dokumenteringen i den interna minnesanteckningen och inte ett ifrågasättande av den. Eftersom minnesanteckningen upprättades som ett minnesstöd som endast var avsett att användas internt vid kommissionen, finns det dessutom inget skäl att tro att den skulle utelämna information om diskussioner som faktiskt ägt rum.
[utelämnas]
2. HP
[utelämnas]
a) Exklusivitetsrabatterna
1) Prövning av den i det angripna beslutet anförda bevisningen för rabatternas villkorlighet
[utelämnas]
1.1) HP:s svar med stöd av artikel 18
[utelämnas]
ii) Bevisvärde
Huruvida HP:s svar med stöd av artikel 18 är tillförlitligt
680 Tribunalen konstaterar att det uttryckligen och otvetydigt framgår av HP:s svar med stöd av artikel 18 att HPA-avtalen var underkastade vissa oskrivna villkor, bland annat 95-procentsvillkoret.
681 Det skall framhållas att HP var ett utomstående företag, det vill säga ett företag som inte var klagande och inte heller var föremål för kommissionens utredning.
682 Det ska dessutom framhållas att det i det aktuella fallet inte framgår att HP skulle ha haft något som helst intresse av att lämna oriktiga uppgifter till kommissionen och att rikta falska anklagelser mot Intel.
683 I detta sammanhang bör det understrykas att det är möjligt att en kund till ett sådant företag i dominerande ställning som är föremål för utredning kan ha ett intresse av att inte lämna uppgifter om det dominerande företagets olagliga beteende, därför att kunden fruktar eventuella repressalier. Till exempel pekade domstolen i dess dom i det ovan i punkt 89 nämnda målet BPB Industries och British Gypsum (punkt 26) på möjligheten att ett företag i dominerande ställning kan vidta repressalier mot kunder som har samarbetat med kommissionen under utredningen och drog därav slutsatsen att kommissionen, när den har begärt in upplysningar, kan behandla de ingivna svaren som konfidentiella.
684 En kund till ett företag i dominerande ställning har dock normalt inget intresse av att rikta falska anklagelser mot det företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende. Tvärtom kan en kund till ett företag i dominerande ställning som, inom ramen för en utredning som bedrivs av kommissionen, riktar en falsk anklagelse mot det dominerande företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende riskera att utsätta sig för repressalier från det dominerande företagets sida.
685 I det aktuella fallet är det högst osannolikt att HP, ett bolag för vilket Intel utgjorde en oumbärlig handelspartner, skulle ha lämnat sådana oriktiga uppgifter till kommissionen på grundval av vilka kommissionen kunde fastställa att Intel överträtt artikel 82 EG.
[utelämnas]
690 Det ska dessutom påpekas att ett företag som har lämnat oriktiga uppgifter enligt artikel 23.1 a förordning nr 1/2003 kan åläggas böter. HP skulle således genom att inge oriktiga uppgifter till kommissionen ha riskerat att bötfällas av kommissionen.
691 Såsom det har erinrats om ovan i punkt 557 framgår det av rättspraxis att större tilltro ska fästas vid svar som avges för ett företags räkning som sådant än vid ett svar som inges av en av företagets anställda (domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet JFE, punkt 205).
692 Tribunalen konstaterar således att de mycket klara och exakta uppgifter som inkommit från HP ska betraktas som särskilt tillförlitliga, därför att HP helt saknade intresse av att lämna oriktiga uppgifter som kommissionen skulle kunna använda sig av för att fastställa att Intel överträtt artikel 82 EG och därför att HP skulle ha tagit stora risker genom att lämna oriktiga uppgifter till kommissionen.
[utelämnas]
Vilken betydelse HP:s svar med stöd av artikel 18 har för styrkandet av de oskrivna villkoren
717 När det gäller frågan huruvida HP:s svar med stöd av artikel 18 i sig skulle kunna räcka för att styrka de omständigheter som ligger till grund för det angripna beslutet avseende förekomsten av oskrivna villkor i HPA-avtalen, gör tribunalen följande bedömning.
718 Det är principen om fri bevisprövning som gäller i unionsrätten och det enda relevanta kriteriet för att värdera den förebringade bevisningen utgörs av dess tillförlitlighet (domstolens dom av den 25 januari 2007 i mål C‑407/04 P, Dalmine mot kommissionen, REG 2007, s. I‑829, punkt 63).
719 I ett annat mål slog förstainstansrätten, beträffande en handling som användes som bevisning för en överträdelse av artikel 81 EG, fast att det inte fanns någon unionsrättslig princip som hindrade att kommissionen stödde sig på en enda handling, förutsatt att det inte rådde något tvivel om denna handlings bevisvärde och att handlingen i sig med säkerhet styrkte en sådan överträdelse (domen i de ovan i punkt 354 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 1838).
720 Vad beträffar överträdelser av artikel 81 EG innehåller rättspraxis en regel som säger att ett uttalande som avgetts av ett företag misstänkt för att ha deltagit i en kartell och som bestritts av flera andra misstänkta företag inte kan anses utgöra tillräcklig bevisning för att de sistnämnda gjort sig skyldiga till överträdelsen om detta inte stöds av annan bevisning (se domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet JFE, punkt 219 och där angiven rättspraxis). Det har i rättspraxis också preciserats att när en kartell endast inbegriper två parter, räcker det ena företagets bestridande av innehållet i det andra företagets uttalande för att det ska krävas att innehållet styrks av annan bevisning (domen i det ovan i punkt 614 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 285).
721 Den regeln ska dock inte tillämpas när det rör sig om en redogörelse som har lämnats av ett utomstående företag – det vill säga av ett företag som varken är klagande eller föremål för kommissionens utredning – vilket har gjort gällande att ett annat företag genom sitt beteende har åsidosatt artikel 82 EG, när det företag i dominerande ställning som är föremål för utredning har bestritt innehållet i redogörelsen.
722 Tribunalen understryker att upprättandet av en allmän regel utgör ett undantag från principen om fri bevisvärdering. När det rör sig om ett företag som har uppgett sig ha deltagit i en kartell som strider mot artikel 81 EG är en sådan regel berättigad, eftersom ett företag som är föremål för utredning, eller som har anmält sig till kommissionen för att åtnjuta immunitet eller nedsättning av böter, kan ha en tendens att tona ned sitt eget ansvar för överträdelsen och att framhäva andra företags ansvar.
723 Situationen är en annan när det gäller en redogörelse som har lämnats av ett utomstående företag såsom HP, vilket i grunden utgör ett vittne. Visserligen kan ett sådant företag, i vissa fall, på grund av rädsla för de repressalier som det skulle kunna utsättas för av företaget i dominerande ställning, ha ett intresse av att inte avslöja överträdelsen (se ovan punkt 683). Men det är högst osannolikt att ett företag såsom HP, för vilket företaget i dominerande ställning utgör en oumbärlig handelspartner, skulle rikta en falsk anklagelse mot det dominerande företaget avseende ett beteende som utgör en överträdelse av artikel 82 EG, när det inte föreligger några särskilda omständigheter som skulle kunna ge det utomstående företaget ett intresse av att agera på detta sätt.
724 Således ska det inte uppställas någon allmän regel om att en redogörelse från ett utomstående företag, enligt vilken ett företag i dominerande ställning har betett sig på ett visst sätt, aldrig i sig kan räcka för att styrka de omständigheter som utgör en överträdelse av artikel 82 EG.
725 I ett fall som det förevarande, där det inte framgår att det utomstående företaget har något som helst intresse av att rikta falska anklagelser mot företaget i dominerande ställning, kan en redogörelse som det utomstående företaget har lämnat i princip i sig räcka för att styrka att det föreligger en överträdelse.
726 I vilket fall som helst finns det annan bevisning som stöder det svar som HP lämnade med stöd av artikel 18, vilket kommer att förklaras nedan.
[utelämnas]
3. NEC
[utelämnas]
4. Lenovo
[utelämnas]
5. Acer
[utelämnas]
6. MSH
[utelämnas]
E – Bevisningen för en helhetsstrategi som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till de viktigaste försäljningskanalerna
1523 Enligt det angripna beslutet genomförde sökanden en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till de strategiskt sett viktigaste försäljningskanalerna. I beslutet hänvisade kommissionen i huvudsak till följande indicier till stöd för att det förelåg en sådan strategi:
– De metoder som ifrågasätts i det angripna beslutet ägde rum under en sammanhängande tidsperiod, mellan åren 2002 och 2007 (se skälen 1740 och 1745).
– De tillämpades i ett sammanhang där konkurrenshotet från AMD växte sig allt större (se skälen 1741 och 149–164).
– De hade en gemensam nämnare eftersom samtliga av dem syftade till eller ledde till en utestängning av AMD från marknaden (se skäl 1745).
– De berörde inte bara ett stort antal OEM-företag runtom i världen, utan även de strategiskt sett viktigaste försäljningskanalerna (se skälen 1745 och 1747).
– Metoderna kompletterade varandra sinsemellan (se skäl 1747).
– Två e-postmeddelanden från november 1998 som skickades av sökandens [konfidentiellt] respektive dess [konfidentiellt] (se skäl 1747 med fotnot nr 2065 (fotnot nr 2056 i den offentliga versionen)).
– Sökanden har ansträngt sig för att dölja metodernas konkurrensbegränsande drag (se skälen 1742 och 1743).
1524 Sökandebolaget har bestritt att det har förekommit någon helhetsstrategi. En sådan slutsats är enligt sökanden felaktig, eftersom den inte går att förena med kommissionens fragmenterade påståenden vad gäller vart och ett av OEM-företagen och MSH i fråga om såväl de berörda produkterna som den ifrågavarande perioden. Sökanden anser att kommissionens ståndpunkt inte stämmer överens med yttrandet från professor P3, som med hänvisning till ”kontraindikationer” visade att det inte förelåg någon strategi, och framför allt med ökningen av de berörda OEM-företagens inköp från AMD. Kommissionen har inte förebringat någon bevisning för att det funnits någon bestående, sammanhängande plan. E-postmeddelandena från år 1998 innehåller ingen bevisning för att det funnits någon sammanhängande plan för att utestänga AMD. Slutligen har sökanden nekat till att ha dolt metodernas konkurrensbegränsande drag.
1525 Tribunalen konstaterar inledningsvis följande. För att det ska vara bevisat att det har förekommit en helhetsstrategi krävs det inte nödvändigtvis ett direkt bevis som styrker att det har förelegat en sammanhängande konkurrensbegränsande plan. Kommissionen kan också visa att det har förelegat en sådan plan med hjälp av indicier.
1526 När det gäller de indicier som kommissionen baserade sig på i det angripna beslutet konstaterar tribunalen följande.
1527 För det första konstaterar tribunalen vad gäller sökandens påstående om metodernas fragmenterade karaktär att det genom de indicier på vilka kommissionen baserade sig i det angripna beslutet får anses vara styrkt att dessa metoder utgjorde en sammanhängande helhet.
1528 Dels var det rätt av kommissionen att stödja sig på det faktum att överträdelsen hängde samman tidsmässigt. Av det angripna beslutet framgår att de ifrågasatta metoderna var koncentrerade till åren mellan år 2002 och 2005 och att sex enskilda missbruk ägde rum under perioden mellan september 2003 och januari 2004. Det rörde sig om villkorade rabatter eller utbetalningar i förhållande till Dell, HP, NEC och MSH och icke dolda begränsningar i förhållande till HP och Acer. Det är riktigt att det vad beträffar en del av år 2006 i det angripna beslutet endast konstaterades en enda olaglig metod i förhållande till MSH och vad beträffar den resterande delen av år 2006 samt beträffande år 2007 endast konstaterades olagliga metoder i förhållande till MSH och Lenovo. Att sökandens konkurrensbegränsande beteende överlag försvagades mot slutet av den totala perioden som avses i beslutet påverkar dock inte det faktum att de olika metoderna uppvisar en tidsmässig kontinuitet. Det följer av detta att sökandens argument om att metoderna hade en fragmenterad karaktär vad gäller den berörda perioden ska underkännas.
1529 Dels gjorde kommissionen rätt när den stödde sig på att de metoder som ifrågasattes i det angripna beslutet var jämförbara och kompletterade varandra. Sökandens argument att överträdelsens fragmentariska karaktär berodde på skillnaderna mellan de berörda produkterna är däremot inte övertygande.
1530 Samtliga de metoder som ifrågasattes i det angripna beslutet har ett gemensamt drag, eftersom de alla hade förmåga att utestänga AMD från världsmarknaden för x86-processorer. Således fanns ett samband mellan dessa metoder eftersom de alla avsåg samma marknad och samma konkurrent till sökanden.
1531 Visserligen har sökanden gjort gällande att de metoder som bolaget tillämpade gentemot MSH skilde sig från de metoder som tillämpades gentemot OEM-företagen, eftersom de avsåg en återförsäljare av elektronikprodukter som inte köper centralprocessorer direkt från Intel och inte erhåller någon egentligen rabatt från Intel utan endast marknadsföringsbidrag. Dessutom har sökanden kritiserat kommissionen för att inte ha definierat någon relevant produktmarknad eller geografisk marknad vad beträffar de påståenden som har riktats mot MSH.
1532 Tribunalen konstaterar dock att dessa argument inte påverkar det faktum att de av sökandens metoder som ifrågasattes i det angripna beslutet var jämförbara och kompletterade varandra.
1533 De metoder som sökanden tillämpade gentemot OEM-företagen och MSH var i princip jämförbara, eftersom den enda skillnaden var att exklusivitetsutbetalningen till MSH inte syftade till att hindra en direktkund till sökanden från att göra sina inköp hos en konkurrent, utan syftade till att hindra en återförsäljare i ett senare led i inköpskedjan från att sälja konkurrerande produkter. Det ska påpekas att kommissionen inte var skyldig att definiera en egen produktmarknad eller en egen geografisk marknad vad beträffar MSH. De metoder som sökanden tillämpade gentemot MSH hade nämligen en förmåga att begränsa konkurrensen på världsmarknaden för x86-processorer. Genom att de fråntog OEM-företagen en försäljningskanal för datorer utrustade med AMD-processorer var dessa metoder ägnade att påverka OEM-företagens efterfrågan på AMD-processorer på världsmarknaden för x86-processorer. Således syftade de till att försvåra AMD:s inträde på denna marknad (se ovan punkt 169). Denna marknad utgör således åtminstone en av de marknader som berördes av sökandens beteende i förhållande till MSH. Det faktum att den metod som sökanden tillämpade gentemot MSH också kan ha berört den marknad där MSH var verksamt föranleder inte någon annan slutsats. Således behöver tribunalen inte pröva huruvida avgränsningen av den marknad på vilken MSH var verksamt var korrekt.
1534 Vidare konstaterar tribunalen att de konkurrensbegränsande mekanismerna hos de metoder som ifrågasattes i det angripna beslutet kompletterade varandra. När det gäller den kompletterande funktionen mellan å ena sidan exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna och å andra sidan de icke dolda begränsningarna, angav kommissionen med rätta i skäl 1642 i det angripna beslutet att de icke dolda begränsningarna hade en mer specifik spännvidd än exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna. De icke dolda begränsningarna hade nämligen en kortare varaktighet och var koncentrerade till en specifik produkt eller produktlinje eller specifika försäljningskanaler, medan exklusivitetsavtalen hade en längre löptid och omfattade hela affärssegment. Inom ramen för helhetsstrategin utgjorde de icke dolda begränsningarna således ett taktiskt agerande som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till specifika och exakt identifierade produkter eller försäljningskanaler, medan exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna utgjorde mer strategiska instrument för att stoppa AMD:s tillgång till hela affärssegment med avseende på OEM-företagens efterfrågan.
1535 När det gäller den kompletterande funktionen mellan exklusivitetsrabatterna till OEM-företagen och exklusivitetsutbetalningarna till MSH, konstaterade kommissionen med rätta i skäl 1597 i det angivna beslutet att dessa metoder tillämpades på två olika nivåer i inköpskedjan. Även om det var så, såsom sökanden har hävdat, att MSH endast köpte en liten del av sina datorer från de OEM-företag som erhöll exklusivitetsrabatter från sökanden, skulle det inte påverka det faktum att exklusivitetsrabatterna till OEM-företagen och exklusivitetsutbetalningarna till MSH kompletterade varandra. Genom att uppmuntra MSH till att endast sälja datorer utrustade med Intels centralprocessorer använde sig sökanden av ytterligare ett konkurrensbegränsande instrument som var ägnat att även begränsa den affärsmässiga friheten för de OEM-företag som inte fick några exklusivitetsrabatter, genom att sökanden fråntog dem en försäljningskanal för sina datorer med AMD-processorer. Sökanden skapade således ytterligare en barriär för AMD:s inträde på marknaden, och denna kompletterade den barriär som uppfördes med hjälp av exklusivitetsrabatterna.
1536 För det andra har sökanden åberopat det faktum att överträdelsen endast omfattade en begränsad del av marknaden för att motbevisa att dess beteende var av strategisk karaktär. Under förhandlingen framhöll sökanden därvid att det vad beträffar en del av år 2006 i det angripna beslutet endast konstaterades en enda olaglig metod i förhållande till MSH och vad beträffar den resterande delen av år 2006 samt beträffande år 2007 endast konstaterades olagliga metoder i förhållande till MSH och Lenovo (se ovan punkt 1528). Sökanden har därtill uppgett att det i det angripna beslutet inte konstaterades att Lenovo skulle ha haft en sådan strategisk betydelse som var jämförbar med Dells eller HP:s. Den försäljning av bärbara datorer i unionen som eventuellt skulle kunna ha påverkats av sökandens metoder i förhållande till Lenovo var av obetydlig omfattning. På samma sätt anser sökanden att det förhåller sig vad gäller den försäljning av datorer som eventuellt skulle kunna ha påverkats av sökandens metoder i förhållande till MSH om man betraktar denna försäljning i förhållande till den världsomfattande försäljningen. Vidare har sökanden, för att vederlägga att bolagets beteende skulle ha haft en strategisk karaktär, åberopat det faktum att de berörda OEM-företagen ökade sina inköp från AMD under den berörda perioden och att denna ökning var större än ökningen av AMD:s försäljning inom den övriga delen av marknaden.
1537 Vad beträffar sökandens åberopande av att överträdelsen endast omfattade en begränsad del av marknaden, påpekar dock tribunalen att en metod kan betraktas som strategisk även om den endast omfattar en begränsad del av marknaden. Den strategiska karaktären hos sökandens beteende framgår i detta fall nämligen av att sökanden har ansträngt sig för stoppa AMD:s tillgång till de viktigaste försäljningskanalerna, det vill säga Dell för perioden mellan december 2002 och december 2005, och HP för perioden mellan november 2002 och maj 2005 (se ovan punkt 182). För övrigt, vad gäller åren 2006 och 2007, konstaterar tribunalen att det samband som förelåg mellan de enskilda överträdelser som helhetsstrategin bestod av inte avbröts genom att överträdelsen avseende Lenovo och MSH inte var lika betydande som överträdelsen avseende Dell och HP. För denna slutsats talar dessutom det faktum att MSH hade en särskild strategisk betydelse vad gäller försäljningen av de datorer med x86-processorer som var avsedda för konsumenter i Europa (se ovan punkterna 183 och 1507–1511). I vart fall finns det skäl att erinra om att den låsta delen av marknaden i genomsnitt var betydande (se ovan punkterna 187–194).
1538 När det gäller sökandens åberopande av ökningen av OEM-företagens inköp från AMD under den berörda perioden, ska det konstateras att denna omständighet inte ens kan visa att sökandens metoder har saknat effekt. Om sökandens metoder inte hade tillämpats skulle ökningen av OEM-företagens inköp från AMD ha kunnat vara ännu större (se ovan punkt 186).
1539 För det tredje finner tribunalen att de två e-postmeddelandena från november 1998, till skillnad från vad sökanden har anfört, också innehåller indikationer på sökandens strategiska genomförande av metoderna. Den 27 november 1998 skrev [konfidentiellt] på Intel följande: ”[D]et råder verkligen ingen tvekan om att jag på sikt skulle vilja se AMD:s produkter spridda över världen såsom märkeslösa lågkostnads-/lågprisvaror. Pekings bakgator är fantastiska”. Den 20 november 1998 skrev [konfidentiellt] på Intel likaså: ”Eftersom det får erkännas att vi måste hantera en viss konkurrens tror jag att det bästa vore om man kunde få dem att sälja sina produkter med begränsad penetration runtom i världen snarare än med hög penetration på den mest synliga och trendsättande marknaden”. Även om det är riktigt att sådana uttalanden i sig skulle kunna betraktas som ett språkbruk för affärsändamål som visserligen är aggressivt men inte på något sätt misstänkt, finner tribunalen dock att dessa två e-postmeddelanden, mot bakgrund av den övriga bevisning som har nämnts ovan, bekräftar att Intels mål var att begränsa AMD:s möjligheter att ta sig in på marknaden. Dessutom konstaterar tribunalen, till skillnad från vad sökanden har anfört, att det faktum att de båda e-postmeddelandena härrör från år 1998, det vill säga ungefär fyra år före den period som avses i det angripna beslutet, inte innebär att de helt saknar bevisvärde.
1540 För det fjärde har sökanden bestritt att bolaget har dolt metodernas konkurrensbegränsande drag. Tribunalen konstaterar att kommissionen i skäl 1742 och 1743 i det angripna beslutet nämnde följande indicier:
– Ett e-postmeddelande från I2, [konfidentiellt] på Intel, till [konfidentiellt] på Lenovo från den 18 juni 2006, där han skrev följande: ”Bäste [L1] [konfidentiellt], först och främst vill jag framhålla att informationen i detta meddelande är mycket känslig och att det skulle vara besvärande, såväl för mig som för Intel, om den röjdes. Jag skriver till dig i förtroende, och ber dig att radera informationen när du tagit del av den, och att inte informera dina kolleger. … alla program vi har tillsammans med Dell för att anpassa oss till konkurrensen kommer att avskaffas eftersom de konkurrerar – detta ger nya perspektiv för möjligheterna för Lenovo/Intel som jag tidigare bara har skissat på …”.
– Den hemliga karaktären hos exklusivitetsavtalet mellan sökanden och MSH, och det sätt på vilket sökanden har insisterat på denna punkt.
– Förekomsten av rabattavtal innehållande konkurrensbegränsande oskrivna klausuler vad gäller HP.
– Sökandens ansträngningar för att genom användningen av eufemismer se till att dess beteende inte framstod som misstänkt.
1541 När det gäller e-postmeddelandet av den 18 juni 2006 har sökanden förklarat att detta meddelande endast återspeglade de förhandlingsansträngningar som gjorts av [konfidentiellt] för att förmå Lenovo att utveckla sin verksamhet tillsammans med sökanden. Naturligtvis skulle det ha varit besvärande för sökanden om ett utomstående företag, framför allt om det rörde sig om Dell, hade fått kännedom om att sökanden inom ramen för förhandlingarna med ett annat OEM-företag använde sig av Dells beslut att vända sig till en konkurrent. Detta argument finner tribunalen inte vara övertygande. Vad gäller uttalandet om att alla program för att anpassa sig till konkurrensen skulle avskaffas på grund av att Dell konkurrerade, innehåller e-postmeddelandet nämligen en indikation på att de rabatter som sökanden gav Dell var förenade med ett exklusivitetsvillkor (se ovan punkterna 460, 463 och 1124). Dessutom innebär uttalandet från I2 om att Dells åsidosättande av detta villkor ”ger nya perspektiv för möjligheterna för Lenovo/Intel … [som det tidigare bara hade skissats på]” att sökanden, efter sänkningen av rabatterna till Dell, avsåg att erbjuda Lenovo den förmånliga ställning som Dell tidigare hade innehaft. När I2 bad [konfidentiellt] på Lenovo att radera e-postmeddelandet utgör detta således ett indicium på att han försökte dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sökandens förbindelser med Dell och Lenovo.
1542 När det gäller den hemliga karaktären hos det exklusivitetsavtal som hade ingåtts med MSH har det ovan i punkterna 1490–1492 klargjorts mer i detalj att exklusivitetsavtalen innehöll en klausul om att exklusivitet inte förelåg, med följden att det i avtalen om bidrag angavs motsatsen till vad som i själva verket hade överenskommits.
1543 När det gäller användningen av konkurrensbegränsande oskrivna klausuler i förhållande till HP har sökanden endast gjort gällande att HP inte var avtalsmässigt bundet av några exklusivitetsförpliktelser eller andra oskrivna villkor. De oskrivna villkoren i HPA-avtalen behövde dock inte vara juridiskt bindande för att kunna få HP att iaktta dem (se ovan punkt 106). Mot bakgrund av att det med fog konstaterades i det angripna beslutet att de rabatter som beviljades med stöd av HPA-avtalen var underkastade flera konkurrensbegränsande oskrivna villkor (se ovan punkterna 666–873) visar det faktum att klausulerna var oskrivna också på hur sökanden har försökt dölja sina konkurrensbegränsande metoder.
1544 När det gäller sökandens användning av eufemismer konstaterar tribunalen inledningsvis att kommissionen i punkt 661 i det angripna beslutet angav att sökanden använde sig av förkortningen ”VOC”, som betyder ”privilegierad säljare” (vendor of choice), i ett antal handlingar såsom en eufemism för att beskriva att MSH hade knutits till sökanden med hjälp av ett exklusivitetsvillkor. Kommissionen angav i skäl 662 i det angripna beslutet att det också fanns en handling som betecknades som ”Vägledning för framtagning av försäljnings- och marknadsföringsmateriel” (Sales and Marketing Creation Reference Card) som hade utarbetats av sökandens juridiska avdelning. I den handlingen föreslår man under rubriken ”Känsligt språkbruk” att med avseende på exklusivitetsförbindelserna hellre använda uttrycket ”privilegierad säljare” än sådana ord som kan leda tankarna till ett eventuellt olämpligt beteende:
”Undvik ALLT militaristiskt, aggressivt språkbruk ÖVERALLT (inklusive interna mejl, PM …) t.ex. upprätta barriärer, … utestänga från konkurrensen … Krig … Kamp … Binda … Hävstångseffekt … dominera … Topp till tå … Krossa … Sopa undan konkurrensen … vara en killer … bunta ihop … teknologisk vattentrampning Använd i stället: ligga först … definiera specifikationerna … utvidga marknadssegmentet…vara den priviligierade säljaren…bygga på…tillföra mervärde”.
1545 Därefter nämndes i skäl 1743 i det angripna beslutet ett antal e-postmeddelanden av den 30 april 2004. Enligt beslutet hänvisade en chef på Intel Tyskland till de försök som Intel hade gjort för att ”framgångsrikt hindra Opteron från ytterligare implementering hos våra viktigaste kunder”. En chef på Intel Frankrike svarade på e-postmeddelandet på följande sätt: ”Jag ber dig att vara mycket försiktig vid användningen av uttryck såsom ’hindra Opteron från ytterligare implementering’, vilka felaktigt skulle kunna tolkas som konkurrensfientliga formuleringar. – Jag tror att det du menade var ’vinna med IA i förhållande till Opteron’. – Om du märker att andra personer använder liknande uttryck var god påminn dem om de pågående utredningarna vid UE_FTC, överraskningsinspektionerna, etcetera”. Det anges i det angripna beslutet att detta meddelande skrevs innan kommissionen utförde sina inspektioner.
1546 Sökanden har medgett att man aldrig har nekat till att uttrycket ”privilegierad säljare” skulle kunna användas för att tala om en kund som uteslutande eller till största delen gör sina inköp från sökanden. Enligt sökanden finns det dock ingen del av ”vägledningen för framtagning av försäljnings- och marknadsföringsmateriel” som ger stöd för kommissionens tolkning och som visar på någon form av bindande åtagande. Det rör sig enligt sökanden om en handling som helt enkelt syftar till att skapa en medvetenhet hos försäljarna om att undvika ett språkbruk som riskerar att feltolkas av konkurrensmyndigheterna. När det gäller e-postmeddelandet från den 30 april 2004 har sökanden framhållit att detta också helt enkelt syftade till att varna för användningen av formuleringar som ”felaktigt skulle kunna tolkas som konkurrensfientliga formuleringar”, vilket utgör en legitim ansträngning.
1547 Tribunalen finner dock att det ska göras en åtskillnad mellan en situation där ett företag anstränger sig för att dess rättsliga uppträdande inte ska uppfattas på ett felaktigt sätt av en konkurrensmyndighet och en situation där ett företag försöker se till att dess konkurrensbegränsande metoder inte upptäcks. Det är riktigt att det i princip är legitimt för ett företag att varna sina anställda för att använda formuleringar som riskerar att feltolkas av en konkurrensmyndighet. Denna omständighet utgör dock ett indicium på att ett företag har försökt att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sina metoder när det med hjälp av annan bevisning har styrkts att dessa metoder har tillämpats.
1548 Slutligen har sökanden anfört att kommissionen enbart har gjort specifika påståenden om hemlighållande vad beträffar MSH, HP och Lenovo. Härvid ska det erinras om att skälen 1742 och 1743 i det angripna beslutet handlar om bevisningen för helhetsstrategin och att bevisningen i punkt 1539 ovan där nämns såsom indicier. Det ska konstateras att dessa bevis styrker att sökanden har ansträngt sig för att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sitt beteende, åtminstone vad gäller bolagets förbindelser med Dell, HP, Lenovo och MSH. För att styrka att sökanden genomförde en helhetsstrategi i syfte att utestänga AMD från marknaden var kommissionen inte skyldig att i det angripna beslutet visa att det förelegat en ansträngning för att dölja detta med avseende på varje genomförd metod, utan det räckte med en uppräkning av bevis beträffande dessa fyra företag.
1549 Dessutom bekräftas den bevisning som nämns såsom indicier i punkterna 1742 och 1743 i det angripna beslutet av det allmänna konstaterandet i skäl 167 i nämnda beslut. Där sägs att Intels samtliga metoder hade ett gemensamt särdrag, såtillvida att många avtal mellan Intel och dess kunder, som ibland avsåg belopp på hundratals miljoner eller till och med miljarder US-dollar, ingicks på grundval av en handskakning och innehöll viktiga oskrivna klausuler. Kritiken mot användningen av konkurrensbegränsande oskrivna klausuler gäller således inte enbart sökandens beteende i förhållande till Dell, HP, Lenovo och MSH, utan omfattar också sökandens beteende i förhållande till samtliga OEM-företag och MSH.
1550 Sökanden har visserligen anfört att på marknaden för centralprocessorer – vilken kännetecknas av en snabb lansering av nya produkter och avsevärda prissänkningar för redan befintliga produkter – utgör informella avtal en konsekvens av den snabba takten inom denna bransch och OEM-företagens egen efterfrågan. Tribunalen konstaterar dock att även om det står företagen fritt att på ett informellt sätt ingå avtal som är förenliga med konkurrensreglerna, så kan användningen av konkurrensbegränsande informella villkor utgöra ett indicium på att försök har gjorts för att dölja dem. Att det i det aktuella fallet föreligger ett sådant indicium följer inte endast av den informella karaktär hos de avtal som har ingåtts mellan sökanden och OEM-företagen eller MSH i sig, utan också – åtminstone vad beträffar HP och Lenovo – av användningen av konkurrensbegränsande oskrivna klausuler vid sidan av de skriftliga avtalen eller till och med, när det gäller MSH, användningen av skriftliga klausuler som anger motsatsen till vad som i själva verket hade överenskommits.
1551 Utifrån vad som ovan anförts i punkterna 1540–1550 kan slutsatsen dras att kommissionen har styrkt att sökanden försökte dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sina metoder. Följaktligen saknas skäl att även ta ställning till om tribunalen kunde beakta eller godta kommissionens andra argument angående frågan huruvida det föreligger andra omständigheter som förstärker den ovannämnda bevisningen eller mer konkret visar att sökanden också har försökt dölja sina konkurrensbegränsande metoder vad gäller Acer och NEC.
1552 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen således att kommissionen har styrkt att sökanden genomförde en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till de strategiskt viktigaste försäljningskanalerna.
III – Yrkandena om upphävande eller nedsättning av bötesbeloppet
1553 I artikel 2 i det angripna beslutet ålades sökanden böter på 1,06 miljarder euro.
1554 Med tillämpning av punkt 19 i 2006 års riktlinjer konstaterade kommissionen att böternas grundbelopp är knutet till en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar multiplicerat med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen (se skäl 1778 i det angripna beslutet).
1555 Kommissionen fastställde det försäljningsvärde som skulle beaktas till 3 876 827 021 euro, vilket motsvarar det försäljningsvärde för x86-processorer som Intel hade fakturerat företag på marknaden inom EES-området under det sista året då överträdelsen pågick (se skälen 1773–1777 i det angripna beslutet).
1556 När det gäller överträdelsens allvar beaktade kommissionen bland annat överträdelsens art, de berörda parternas sammanlagda marknadsandel och överträdelsens geografiska omfattning. Kommissionen tog också hänsyn till att den överträdelse som Intel begick utgjorde en enda överträdelse, att styrkan hos denna enda överträdelse varierade under åren och att de flesta av de enskilda missbruken var koncentrerade till tiden mellan åren 2002 och 2005, att missbruken skiljde sig åt sinsemellan vad gäller deras sannolika konkurrensbegränsande inverkan och att Intel vidtog åtgärder för att dölja de metoder som fastställdes i det angripna beslutet. Följaktligen fastställde kommissionen nämnda andel till fem procent (se skälen 1779–1786 i det angripna beslutet).
1557 När det gäller överträdelsens varaktighet konstaterade kommissionen att missbruket inleddes i oktober 2002 och fortsatte åtminstone fram till december 2007. Det pågick således under fem år och tre månader vilket enligt punkt 24 i 2006 års riktlinjer innebär att en multiplikationsfaktor på 5,5 ska tillämpas för att ta hänsyn till denna varaktighet (se skälen 1787 och 1788 i det angripna beslutet).
1558 Mot bakgrund av det ovan anförda fann kommissionen att grundbeloppet för de böter som skulle åläggas Intel skulle uppgå till 1 060 000 000 euro (se skäl 1789 i det angripna beslutet). Kommissionen fann inte att några förmildrande eller försvårande omständigheter förelåg (se skälen 1790–1801 i nämnda beslut).
1559 Sökanden har med stöd av ACT gjort gällande att mot bakgrund av tribunalens obegränsade behörighet och i enlighet med artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 bör böterna upphävas eller i avsevärd mån sättas ned av följande skäl. För det första har kommissionen gjort en felaktig tillämpning av 2006 års riktlinjer och beaktat överväganden som saknar relevans. För det andra har sökanden inte åsidosatt artikel 82 EG uppsåtligen eller av oaktsamhet. För det tredje är böternas storlek uppenbarligen oproportionerlig.
A – Påståendet om felaktig tillämpning av 2006 års riktlinjer och beaktande av överväganden som helt saknar relevans
1560 Sökanden har gjort gällande att en rad fel begicks vid beräkningen av grundbeloppet. För det första gjorde kommissionen en felaktig bedömning av de produkter och de tjänster som överträdelsen avsåg mellan januari och september 2006. Kommissionen såg dessutom till att bötesbeloppet blev högre genom att använda beloppet för Intels försäljning inom samtliga EES-medlemsstater i december 2007 trots att tolv av medlemsstaterna hade anslutit sig till EES under överträdelseperioden. För det andra begick kommissionen ett fel när den beaktade hemlighållandet såsom en faktor för att fastställa hur allvarlig överträdelsen var. För det tredje använde kommissionen sig på ett felaktigt sätt av slutsatsen att det förelåg en enda överträdelse såsom en försvårande omständighet med avseende på hela den berörda perioden. För det fjärde var det angripna beslutet felaktigt eftersom kommissionen tillämpade en multiplikationsfaktor på 5,5 för varje överträdelses varaktighet. För det femte tillämpade kommissionen sina riktlinjer retroaktivt.
1561 Först och främst konstaterar tribunalen att kommissionen på ett korrekt sätt i skälen 1747 och 1748 i det angripna beslutet utifrån bevisningen för att det förelåg en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till de strategiskt viktigaste försäljningskanalerna drog slutsatsen att det mellan oktober 2002 och december 2007 förelåg en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 82 EG som syftade till att utestänga konkurrenter från marknaden (se punkterna 1523–1552 ovan).
1562 Det följer nämligen av rättspraxis att begreppet en enda, fortlöpande överträdelse avser en samling handlanden som ingår i en samlad plan, på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden. För att kvalificera olika ageranden som en enda, fortlöpande överträdelse ska det undersökas huruvida de har ett komplementärt samband, i den meningen att var och en av dem syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens, och bidrar, genom ett samspel, till att uppnå de mål som eftersträvas inom ramen för denna övergripande plan. I detta hänseende ska samtliga omständigheter som kan läggas till grund för eller ifrågasätta detta samband beaktas, såsom den tillämpliga perioden, innehållet (inbegripet de tillämpade metoderna) och, i samband härmed, syftet med de olika agerandena i fråga (se domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet AstraZeneca, punkt 892).
1563 Tribunalen finner att konstaterandena i det angripna beslutet angående förekomsten av en helhetsstrategi uppfyller dessa krav. Således kunde kommissionen av dessa konstateranden dra slutsatsen att sökanden hade begått en enda, fortlöpande överträdelse. I detta sammanhang ska det särskilt erinras om att de överträdelser som avses i det angripna beslutet hänger samman i tiden och om att överträdelserna var jämförbara och kompletterade varandra. De enskilda metoder som sökanden har kritiserats för hade ett identiskt syfte eftersom de alla syftade till att utestänga AMD från världsmarknaden för x86-processorer. De kompletterade varandra eftersom de tillämpades i två olika led i inköpskedjan och eftersom de icke dolda begränsningarna utgjorde ett taktiskt agerande som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till specifika och exakt identifierade produkter eller försäljningskanaler, medan exklusivitetsrabatterna och exklusivitetsutbetalningarna utgjorde mer strategiska instrument för att stoppa AMD:s tillgång till hela affärssegment med avseende på OEM-företagens efterfrågan. Dessutom ska det särskilt erinras om att det samband som förelåg mellan de enskilda överträdelserna inte avbröts genom att överträdelsen avseende Lenovo och MSH inte var lika betydande som överträdelsen avseende Dell och HP (se ovan punkterna 1525–1537).
1564 Enligt rättspraxis hade kommissionen således rätt att ålägga ett enda bötesbelopp och den var därvid inte skyldig att i skälen i det angripna beslutet precisera på vilket sätt den hade tagit hänsyn till de enskilda faktorer som innebär missbruk för att bestämma böterna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 oktober 1994 i mål T‑83/91, Tetra Pak mot kommissionen, REG 1994, s. II‑755, svensk specialutgåva, volym 16, s. II‑1, punkt 236, och domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Michelin II, punkt 265).
1565 Det är de föregående övervägandena som ska utgöra utgångspunkten vid prövningen av sökandens argument avseende den påstått felaktiga tillämpningen av 2006 års riktlinjer.
1. 1. Påståendet att en felaktig bedömning skett av vilka produkter som överträdelsen avsåg mellan januari och september 2006 och att kommissionen förbisåg att tolv av medlemsstaterna endast ingick i EES under en del av överträdelseperioden
1566 Dels har sökanden anfört att böterna är olagliga eftersom siffran fem procent per år tillämpades på ett för högt omsättningsbelopp mellan januari och september 2006. Kommissionen ska enligt sökanden ha underlåtit att definiera en relevant produktmarknad och geografisk marknad när det gäller påståendena angående MSH. Eftersom det missbruk som påstås ha förelegat i förhållande till MSH utgör den enda överträdelsen som kan ha haft koppling till EES-området mellan åtminstone januari 2006 och september 2006, begick kommissionen ett fel när den tillämpade omsättningen för hela marknaden för x86-processorer inom EES-området med avseende på ett påstående som saknar anknytning till den marknaden. Kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att inte vid beräkningen av bötesbeloppet ta hänsyn till den begränsade geografiska omfattningen av den överträdelse som påstods ha pågått under denna period. MSH var inte verksamt i många av EES:s medlemsstater och detaljhandelsmarknaderna var i allmänhet begränsade till det nationella territoriet.
1567 Dels har sökanden kritiserat kommissionen för att ha sett till att bötesbeloppet blev högre genom att i skäl 1784 i det angripna beslutet sluta sig till att ”det olagliga beteendet omfattade hela EES-området” och genom att använda beloppet för Intels försäljning inom samtliga EES-medlemsstater i december 2007, det vill säga vid överträdelseperiodens slut. Det var dock tolv av medlemsstaterna som anslöt sig till EES under överträdelseperioden och som dessförinnan inte lydde under kommissionen. Om beslutet hade innehållit separata böter för var och en av överträdelserna, skulle kommissionen ha varit tvungen att lämna värdet av Intels försäljning i dessa stater utan avseende eller att tillämpa en lägre multiplikationsfaktor.
1568 Dessa argument kan inte godtas.
1569 Dels ska kommissionen enligt punkt 13 i 2006 års riktlinjer fastställa grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom EES. Denna formulering avser den försäljning som har ägt rum inom den relevanta marknaden (tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T‑211/08, Putters International mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3729, punkt 59). Det framgår av samma punkt att kommissionen i regel utgår från företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsåret då det deltar i överträdelsen.
1570 Dels följer det av punkt 22 i 2006 års riktlinjer att överträdelsens geografiska omfattning utgör en av de faktorer som kommissionen kan ta hänsyn till när den fastställer överträdelsens allvar och således när den fastställer huruvida den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas i ett visst fall ska ligga i nedre eller övre delen av den skala på upp till 30 procent som föreskrivs i punkt 21 i 2006 års riktlinjer.
1571 Även om det således är riktigt att det både i punkt 13 och i punkt 21 i 2006 års riktlinjer talas om en överträdelses geografiska omfattning, konstaterar dock tribunalen att kommissionen i det förevarande fallet inte har åsidosatt vare sig punkt 13 eller punkt 21 i 2006 års riktlinjer genom att avstå från att beakta den geografiska omfattningen hos den marknad på vilken MSH var verksamt och det faktum att tolv av medlemsstaterna endast ingick i EES under en del av överträdelseperioden, såsom kommer att klargöras nedan.
a) Huruvida punkt 13 i 2006 års riktlinjer har åsidosatts
1572 Det framgår av skälen 792–836 i det angripna beslutet att kommissionen slöt sig till att den relevanta marknaden var världsmarknaden för x86-processorer. Enligt skäl 1773 i det angripna beslutet motsvarade beloppet 3 876 827 021 euro, som kommissionen fastställde som det försäljningsvärde som skulle beaktas, det försäljningsvärde för x86-processorer som Intel hade fakturerat företag inom EES-området under det sista året då överträdelsen pågick. Detta värde tar ingen hänsyn till vare sig att MSH påstås ha varit verksamt på en marknad av mindre geografisk omfattning eller till att tolv av medlemsstaterna endast ingick i EES under en del av överträdelseperioden.
1573 Tribunalen finner dock att kommissionen inte tillämpade punkt 13 i 2006 års riktlinjer på ett felaktigt sätt genom att avstå från att beakta såväl den geografiska omfattningen av den marknad på vilken MSH var verksamt som utvidgningen av unionen under överträdelseperioden.
1574 Härvid ska det erinras om att kommissionen i det aktuella fallet hade rätt att ålägga ett enda bötesbelopp och att den inte var skyldig att precisera på vilket sätt den hade tagit hänsyn till de enskilda faktorer som innebär missbruk för att bestämma böterna (se ovan punkt 1564).
1575 För det första konstaterar tribunalen att enligt punkt 13 i 2006 års riktlinjer är det normalt sett det sista kompletta räkenskapsåret då företaget deltar i överträdelsen som ska beaktas vid fastställandet av försäljningsvärdet, det vill säga år 2007 i det förevarande fallet. Sökanden har inte påstått att kommissionen borde ha gjort avsteg från den regeln och valt ett annat år som referensår. Kommissionen har styrkt att det under hela år 2007 förekom missbruk inte endast i förhållande till MSH utan även vad gäller Lenovo. Vad beträffar sökandens beteende i förhållande till det sistnämnda företaget under år 2007 har sökanden inte bestritt att den relevanta marknaden utgjordes av världsmarknaden för x86-processorer. Eftersom minst ett av de missbruk som sökanden under år 2007 gjorde sig skyldig till således avsåg världsmarknaden för x86-processorer, tillämpade kommissionen inte sina riktlinjer på ett felaktigt sätt genom att fastställa försäljningsvärdet enbart med hänvisning till marknaden för x86-processorer och inte till den påstått mer begränsade marknaden för försäljning av datorer till konsumenter på vilken MSH var verksamt.
1576 I vilket fall som helst ska det erinras om att kommissionen inte var skyldig att definiera en egen produktmarknad eller en egen geografisk marknad vad beträffar MSH och att de metoder som sökanden tillämpade gentemot MSH hade en förmåga att begränsa konkurrensen på världsmarknaden för x86-processorer (se ovan punkt 1533). Eftersom kommissionen inte var skyldig att definiera en egen geografisk marknad vad beträffar MSH, var kommissionen inte heller skyldig att ta hänsyn till den geografiskt begränsade omfattningen hos en sådan hypotetisk marknad vid fastställandet av försäljningsvärdet i enlighet med punkt 13 i 2006 års riktlinjer.
1577 För det andra konstaterar tribunalen att de tolv medlemsstater som anslöt sig till EES under loppet av överträdelseperioden ingick i EES under hela år 2007. Eftersom det i det aktuella fallet, i enlighet med punkt 13 i 2006 års riktlinjer, var år 2007 som var det år som skulle beaktas vid fastställandet av försäljningsvärdet, var kommissionen inte skyldig att ta hänsyn till att dessa medlemsstater endast ingick i EES under en del av överträdelseperioden när den fastställde försäljningsvärdets belopp.
b) Huruvida punkt 21 i 2006 års riktlinjer har åsidosatts
1578 Tribunalen påpekar att kommissionen, vad gäller överträdelsens allvar, i skäl 1784 i det angripna beslutet konstaterade att sökandens strategi som syftade till att utestänga AMD var världsomfattande. Vid bedömningen av överträdelsens allvar innebar detta att hela EES-området omfattades av överträdelsen.
1579 Tribunalen finner att kommissionen inte tillämpade punkt 21 i 2006 års riktlinjer på ett felaktigt sätt genom att avstå från att beakta den geografiska omfattningen av den marknad på vilken MSH var verksamt.
1580 Den omständigheten att det vad beträffar en del av år 2006 i det angripna beslutet endast konstaterades en enda olaglig metod i förhållande till MSH påverkar nämligen inte i sig slutsatsen att sökandens strategi för att utestänga AMD var världsomfattande. Det ska nämligen erinras om att kommissionen inte var skyldig att definiera en egen produktmarknad eller en egen geografisk marknad vad beträffar MSH och att de metoder som sökanden tillämpade gentemot MSH hade en förmåga att begränsa konkurrensen på världsmarknaden för x86-processorer (se ovan punkt 1533). Eftersom de metoder som sökanden tillämpade gentemot MSH ingick i en koherent helhetsstrategi kunde de inte betraktas separat. Geografiskt sett omfattande strategin hela världen. Således gjorde kommissionen en riktig bedömning i det angripna beslutet när den slöt sig till att överträdelsen omfattade hela EES-området.
1581 För övrigt finner tribunalen att kommissionen inte heller var skyldig att ta hänsyn till att tolv av medlemsstaterna endast ingick i EES under en del av överträdelseperioden när den vid bedömningen av överträdelsens allvar fann att det faktum att strategin för utestängning av AMD var världsomfattande innebar att överträdelsen omfattade hela EES-området.
1582 Det ska nämligen framhållas att kommissionen endast konstaterade att hela EES-området hade omfattats av överträdelsen. Därigenom åsyftade kommissionen var och en av de stater som vid en viss tidpunkt under överträdelseperioden ingick i EES. Kommissionen var inte skyldig att göra någon uppdelning av den geografiska omfattning som beaktades vid bedömningen av hur allvarlig den enda överträdelsen var, utifrån vilka olika stater som hade anslutit sig till EES vid en viss tidpunkt under överträdelseperioden. Kommissionen var nämligen inte skyldig att precisera på vilket sätt den hade tagit hänsyn till de enskilda faktorer som innebär missbruk för att bestämma böterna (se ovan punkt 1564).
2. Beaktandet av hemlighållandet av överträdelserna
1583 Vid bedömningen av överträdelsens allvar beaktade kommissionen i skäl 1785 i det angripna beslutet att sökanden hade vidtagit åtgärder för att dölja de metoder som ifrågasattes i nämnda beslut.
1584 Sökanden har anfört att kommissionen begick ett fel när den beaktande de påstådda försöken att dölja överträdelsen eftersom kommissionen inte hade lyckats styrka dessa påståenden. Dessutom avsåg kommissionens påståenden om hemlighållandet enbart MSH, HP och Lenovo, varför de inte borde tillämpas generellt med avseende på samtliga överträdelser.
1585 Dessa argument kan inte vinna framgång.
1586 Först och främst konstaterar tribunalen att den hemliga karaktären kan vara en försvårande omständighet vid bedömningen av allvaret hos en överträdelse av unionens konkurrensregler (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T‑259/02–T‑264/02 och T‑271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑5169, punkt 252, och tribunalens dom i det ovan i punkt 139 nämnda målet Imperial Chemical Industries mot kommissionen, punkt 446). Vid bedömningen av överträdelsens allvar beaktade kommissionen i det aktuella fallet, vid sidan av många andra omständigheter, Intels försök att dölja sitt beteende.
1587 Det ska erinras om att den bevisning som ligger till grund för det angripna beslutet visar att sökanden ansträngde sig för att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sitt beteende, åtminstone vad beträffar förbindelserna med Dell, HP, Lenovo och MSH (se ovan punkterna 1540–1551). Till skillnad från vad sökanden har påstått räckte det med att kommissionen gjorde specifika påståenden om hemlighållande enbart i förhållande till dessa fyra företag för att den skulle kunna beakta hemlighållandet vid bedömningen av den enda överträdelsens allvar. Kommissionen var nämligen inte skyldig att precisera på vilket sätt den hade tagit hänsyn till de enskilda faktorer som innebär missbruk för att bestämma böterna (se ovan punkt 1564).
3. Huruvida fastställandet av en enda överträdelse var en försvårande omständighet
1588 I skäl 1747 i det angripna beslutet angav kommissionen, i samband med konstaterandet av att det förelåg en helhetsstrategi, att sökandens olika metoder betraktade tillsammans kunde, eller var ägnade att, få en ännu större inverkan på marknaden. I skäl 1785, i samband med bedömningen av överträdelsens allvar, angav kommissionen att den hade beaktat att den överträdelse som Intel hade begått utgjorde en enda överträdelse, att styrkan hos denna enda överträdelse hade varierat under årens lopp, att de flesta av de enskilda missbruken var koncentrerade till tiden mellan åren 2002 och 2005 och att missbruken skiljde sig åt sinsemellan vad gäller deras sannolika konkurrensbegränsande inverkan.
1589 Sökanden har hävdat att kommissionen ”troligen” har använt sig av fastställandet av en enda överträdelse såsom en försvårande omständighet vid bedömningen av överträdelsens allvar. Det är fel att se det faktum att det har rört sig om en enda överträdelse som något som har gjort överträdelsen allvarligare. För vissa perioder kan det nämligen inte styrkas att ”en sådan faktor” gjorde beteendet allvarligare. När det gäller en del av år 2006, då de enda metoderna med koppling till EES avsåg MSH, saknas det grund för att betrakta sökandens beteende som allvarligare på grund av att det rörde sig om en enda överträdelse.
1590 Tribunalen underkänner dessa argument.
1591 Det ska erinras om att kommissionen i det aktuella fallet hade rätt att ålägga ett enda bötesbelopp och den var inte skyldig att precisera på vilket sätt den hade tagit hänsyn till de enskilda faktorer som innebär missbruk för att bestämma böterna (se ovan punkt 1564). Dessutom är sökandens argument grundat på det felaktiga antagandet att kommissionen skulle ha ansett att det olagliga beteendet var att anse som mer allvarligt på grund av att det rörde sig om en enda överträdelse. Så är dock inte fallet. Kommissionen fann att styrkan hos denna enda överträdelse hade varierat under årens lopp, att de flesta av de enskilda missbruken var koncentrerade till tiden mellan åren 2002 och 2005 och att missbruken skiljde sig åt sinsemellan vad gäller deras sannolika konkurrensbegränsande inverkan. Genom dessa konstateranden beaktade kommissionen i tillräcklig mån det faktum att vad beträffar en del av år 2006 utgjorde överträdelsen i förhållande till MSH den enda överträdelsen med koppling till EES som konstaterades i det angripna beslutet.
4. Tillämpningen av multiplikationsfaktorn 5,5 för överträdelsens varaktighet
1592 Vad beträffar överträdelsens varaktighet konstaterade kommissionen i skälen 1787 och 1788 i det angripna beslutet att missbruket inleddes i oktober 2002 och fortsatte åtminstone fram till december 2007. Det pågick således i fem år och tre månader, vilket enligt punkt 24 i 2006 års riktlinjer innebär att en multiplikationsfaktor på 5,5 ska tillämpas för att ta hänsyn till denna varaktighet.
1593 Enligt sökanden är det angripna beslutet felaktigt på grund av att kommissionen tillämpade en multiplikationsfaktor på 5,5 för varaktigheten för varje överträdelse. Detta tillvägagångssätt var till sökandens nackdel, eftersom var och en av överträdelserna i förhållande till OEM-företagen pågick under en avsevärt mycket kortare tid än den totala överträdelseperioden.
1594 Detta argument kan inte godtas.
1595 Till skillnad från vad sökanden har påstått tillämpade kommissionen inte en multiplikationsfaktor på 5,5 på var och en av flera separata överträdelser utan på en enda överträdelse. Eftersom kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fastställde att en enda överträdelse pågick från oktober 2002 till december 2007 (se ovan punkterna 1561–1563), saknas fog för att kritisera detta tillvägagångssätt.
5. Den retroaktiva tillämpningen av 2006 års riktlinjer
1596 Sökandena har påstått att kommissionen har åsidosatt principerna om förbud mot retroaktiv tillämpning och om skydd för berättigade förväntningar genom att tillämpa 2006 års riktlinjer retroaktivt. En åtskillnad bör enligt sökanden göras mellan å ena sidan ersättandet av vissa riktlinjer med andra riktlinjer och å andra sidan det första införandet av riktlinjerna. Det första införandet av riktlinjerna skapade för första gången berättigade förväntningar som fram till dess inte hade funnits vilket hindrar att de nya riktlinjerna tillämpas retroaktivt.
1597 Detta argument kan inte godtas.
1598 Det framgår nämligen av rättspraxis att varken rättssäkerhetsprincipen eller principen inget brott utan lag och inget straff utan lag, som stadfästs i artikel 7.1 i Europakonventionen, utgör hinder för att kommissionen beslutar att anta och tillämpa nya riktlinjer för beräkningen av böter även efter det att överträdelsen har begåtts. Intresset av en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna motiverar att, inom de gränser som framgår av artikel 23 i förordning nr 1/2003, ett företag måste ta hänsyn till möjligheten att kommissionens allmänna praxis på konkurrensområdet kan komma att ändras vad gäller såväl metoden för beräkningen av böter som själva bötesbeloppen (tribunalens dom av den 2 februari 2012 i mål T‑83/08, Denki Kagaku Kogyo och Denka Chemicals mot kommissionen, punkterna 98–127). Detsamma gäller för artikel 49.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det råder således ingen tvekan om att kommissionen hade rätt att tillämpa 2006 års riktlinjer på en enda överträdelse som upphörde först efter det att dessa riktlinjer antogs.
B – Påståendet att artikel 82 EG inte har åsidosatts uppsåtligen eller av oaktsamhet
1599 Sökanden har hävdat att bolaget inte har agerat oaktsamt. Till stöd för detta har det anfört att villkorade rabatter inte alltid är olagliga och att de icke dolda begränsningarna utgör en ny typ av missbruk. Sökanden anser sig ha visat att kommissionen inte har styrkt att det föreligger en strategi för utestängning av AMD. Kommissionen begick enligt sökanden ett fel när den fann att sökanden hade vidtagit åtgärder för att dölja sitt beteende. Sökanden kunde inte förutse de resultat som kommissionen skulle komma fram till vid tillämpningen av lika-effektiv-konkurrent-testet. Dessa resultat är baserade på interna uppgifter från olika OEM-företag, det vill säga information som Intel aldrig har haft kännedom om och inte har getts tillgång till.
1600 Dessa argument kan inte vinna framgång.
1601 Enligt fast rättspraxis är kravet på att överträdelserna ska ha begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet uppfyllt då det aktuella företaget måste ha varit medvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att dess agerande innebar en överträdelse av fördragets konkurrensregler (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 1564 nämnda målet Tetra Pak mot kommissionen, punkt 238, och av den 10 april 2008 i mål T‑271/03, Deutsche Telekom mot kommissionen, REG 2008, s. II‑477, punkt 295). Ett företag är medvetet om att dess beteende är konkurrensbegränsande om det kände till de faktiska omständigheter som låg till grund för konstaterandet att företaget har en dominerande ställning på den relevanta marknaden och för kommissionens bedömning att företaget har missbrukat denna ställning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I, punkt 107, och domen i det ovan i punkt 1586 nämnda målet Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkterna 207 och 210, se även punkt 39 i generaladvokat Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 98 nämnda målet Deutsche Telekom, REU 2010, s. I‑9567).
1602 Vad gäller för det första argumentet att villkorade rabatter inte alltid är olagliga och att de icke dolda begränsningarna utgör en ny typ av missbruk, konstaterar tribunalen att syftet med denna argumentation endast är att visa att sökanden inte hade kännedom om att det beteende som kritiserades i det angripna beslutet var olagligt då det stred mot artikel 82 EG. Argumentationen ska således underkännas med stöd av den rättspraxis som nämndes i föregående punkt (se, analogt, domstolens dom i det ovan i punkt 98 nämnda målet Deutsche Telekom, punkt 127). Sökanden kunde inte under några omständigheter vara ovetande om att dess beteende var konkurrensbegränsande. Unionsdomstolen har vid flera tillfällen fastställt påföljder för företag i dominerande ställning för att ha tillämpat metoder som innebär ett beviljande av ekonomiska incitament kopplade till exklusivitetsvillkor. Det räcker härvid med att hänvisa till domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, och domstolens dom i det ovan i punkt 89 nämnda målet BPB Industries och British Gypsum. Vad beträffar de icke dolda begränsningarna har det påpekats ovan i punkterna 219 och 220 att kvalificeringen av de aktuella metoderna som missbruk inte kan betraktas som ny, och att den omständigheten att kommissionen ännu inte i tidigare beslut har prövat ett uppträdande som uppvisar samma egenskaper i vart fall inte fråntar företaget dess ansvar.
1603 För det andra ska det erinras om att den bevisning som låg till grund för det angripna beslutet styrker att sökanden genomförde en långsiktig helhetsstrategi som syftade till att stoppa AMD:s tillgång till de strategiskt viktigaste försäljningskanalerna och att sökanden ansträngde sig för att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sitt beteende, åtminstone vad beträffar dess förbindelser med Dell, HP, Lenovo och MSH (se ovan punkterna 1523–1552). Således kan man sluta sig till att sökanden begick den fastställda överträdelsen åtminstone av oaktsamhet.
1604 För det tredje underkänner tribunalen sökandens argument om att bolaget inte kunde förutse de resultat som kommissionen skulle komma fram till vid tillämpningen av lika-effektiv-konkurrent-testet. Tribunalen erinrar om att kommissionen vid konstaterandet av att exklusivitetsrabatterna var olagliga i det angripna beslutet huvudsakligen grundade sig på de kriterier som uppställts av domstolen i domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche (se ovan punkterna 69, 72 och 73). Lika-effektiv-konkurrent-testet togs däremot endast upp av kommissionen i beslutet för fullständighetens skull (se ovan punkterna 173 och 175). Det ska erinras om att det inte är nödvändigt att tillämpa lika-effektiv-konkurrent-testet för att kunna fastställa att sökandens metoder var olagliga och att ett sådant test inte heller utgör något säkert skydd för företaget i dominerande ställning som gör det möjligt att helt utesluta att en överträdelse har ägt rum (se ovan punkterna 140–166). Även om det antas att sökanden inte kunde förutse de resultat som kommissionen skulle komma fram till genom att tillämpa detta test, skulle detta inte påverka det faktum att sökanden inte kunde vara ovetande om de faktiska omständigheter som låg till grund för kommissionens bedömning att företaget har missbrukat sin dominerande ställning enligt de kriterier som uppställdes av domstolen i domen i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche.
C – Påståendet att böterna var oproportionerliga
1605 Sökanden har anfört tre argument till stöd för att bötesnivån var oproportionerlig. Bolaget har anfört att det inte var en oavhängig myndighet som fastställde böterna, att böterna var oproportionerliga i förhållande till böter som har fastställts genom andra beslut, och slutligen att det var oproportionerligt att påföra de hårdaste böter som någonsin har fastställts med hänsyn till att överträdelsen inte har fått några konkreta effekter på marknaden.
1606 Samtliga dessa argument ska underkännas.
1. Argumentet om kommissionens brist på oavhängighet
1607 Enligt sökanden är kommissionen inte en sådan oavhängig och opartisk domstol som definieras i Europakonventionen. Sökanden har gjort gällande att eftersom böterna är av straffrättslig karaktär i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen, har böterna påförts olagligen i strid mot bolagets rätt till att få varje anklagelse om brott som riktas mot det prövad av en oavhängig domstol.
1608 Detta argument kan inte godtas.
1609 Den rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som sökanden har åberopat utgör en av de garantier som ges i artikel 6.1 i Europakonventionen. Det skydd som föreskrivs i den artikeln kommer inom unionsrätten till uttryck i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Således är det lämpligt att enbart hänvisa till den sistnämnda bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 december 2011 i mål C‑386/10 P, Chalkor mot kommissionen, REU 2011, s. I‑13085, punkt 51). Det framgår av artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. Enligt förklaringen till denna bestämmelse, som unionsdomstolen enligt artikel 52.7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är skyldig att beakta, bestäms de garanterade rättigheternas innebörd och räckvidd inte endast av lydelsen i Europakonventionen utan också, framför allt, av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 december 2010 i mål C‑279/09, DEB, REU 2010, s. I‑13849, punkt 35).
1610 Det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att det inte med nödvändighet strider mot artikel 6.1 i Europakonventionen att ett ”straff” först beslutas av en administrativ myndighet i ett förvaltningsärende. Det förutsätts emellertid att när ett beslut antas av en administrativ myndighet som inte själv uppfyller villkoren i artikel 6.1 i Europakonventionen, måste detta beslut kunna bli föremål för prövning av en domstol med obegränsad behörighet. Bland karaktärsdragen hos en domstol med obegränsad behörighet ingår en behörighet att på varje punkt, avseende såväl faktiska omständigheter som rättslig bedömning, ändra ett beslut som har fattats av en lägre instans. Domstolen måste bland annat vara behörig att ta ställning till samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter i den tvist den har att avgöra (se Europadomstolens dom av den 27 september 2011 i målet A. Menarini Diagnostics mot Italien, nr 43509/08, § 59).
1611 Av denna rättspraxis kan man sluta sig till att det förhållandet att befogenheten att göra undersökningar, att rikta anklagelser och att fatta beslut koncentreras hos kommissionen inom ramen för sådana förfaranden med anledning av överträdelser av konkurrensreglerna som avses i förordning nr 1/2003 inte i sig strider mot artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, dock under förutsättning att de företag som utsätts för detta har en rätt att väcka talan mot kommissionens beslut vid ett organ som uppfyller kraven enligt denna artikel (punkt 31 i generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen (REU 2011, s. I‑8947), där domstolen meddelade dom den 29 september 2011 (REU 2011, s. I‑8954)).
1612 Det framgår av rättspraxis att lagenlighetsgranskningen enligt artikel 263 FEUF, kompletterad av den obegränsade behörighet med avseende på bötesbeloppet som i enlighet med artikel 261 FEUF föreskrivs i artikel 31 i förordning nr 1/2003, uppfyller kraven enligt principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Den granskning som föreskrivs i fördragen innebär nämligen att unionsdomstolen kontrollerar såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att den har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 1609 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 67).
2. Bötesbeloppets proportionalitet i förhållande till andra bötesbelopp
1613 Sökanden har hävdat att det påförda bötesbeloppet är oproportionerligt mot bakgrund av andra nyligen meddelade domar, som till exempel förstainstansrättens dom av den 17 september 2007 i mål T‑201/04, Microsoft mot kommissionen (REG 2007, s. II‑3601).
1614 Det framgår av fast rättspraxis att kommissionens tidigare beslutspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet. Beslut i andra ärenden är enbart vägledande vid fastställande av huruvida principen om likabehandling har åsidosatts, eftersom det är föga troligt att omständigheterna i dessa ärenden, såsom marknader, produkter, företag och aktuella perioder, är identiska (domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8935, punkterna 201 och 205, och av den 7 juni 2007 i mål C‑76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4405, punkt 60, samt tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T‑192/06, Caffaro mot kommissionen, REU 2011, s. II‑3063, punkt 46).
1615 Icke desto mindre måste kommissionen, liksom varje institution i all sin verksamhet, iaktta likabehandlingsprincipen – som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling – när den ålägger ett företag böter på grund av överträdelse av konkurrensreglerna. Kommissionens tidigare beslut angående böter kan emellertid endast vara relevanta utifrån likabehandlingsprincipen om det visas att de faktiska omständigheterna i de ärenden som dessa tidigare beslut gäller, nämligen marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de berörda tidsperioderna, är jämförbara med dem i det förevarande målet (tribunalens dom av den 29 juni 2012 i mål T‑360/09, E.ON Ruhrgas och E.ON mot kommissionen, punkterna 261 och 262 och där angiven rättspraxis).
1616 I det aktuella fallet har sökanden emellertid inte visat att de faktiska omständigheterna i de tidigare ärenden som bolaget har åberopat är jämförbara med dem i förevarande mål. Mot bakgrund av den rättspraxis som nämns ovan i punkt 1615 är dessa beslut således inte relevanta utifrån likabehandlingsprincipen.
1617 För det första har sökanden vad gäller det ovan i punkt 1613 nämnda målet Microsoft mot kommissionen endast framhållit att det målet skilde sig från det förevarandet målet såtillvida att de metoder som kritiserades i målet Microsoft mot kommissionen hade gett upphov till många negativa kvantifierbara effekter för konkurrenterna, vilket enligt sökanden inte är fallet i det nu aktuella målet. Sökanden har dock inte anfört något argument som visar att de faktiska omständigheterna i målet Microsoft mot kommissionen var jämförbara med dem i förevarande mål. Det ska påpekas att det målet framför allt handlade om andra marknader och andra former av missbruk än de som är i fråga i det föreliggande målet.
1618 För det andra har sökanden åberopat kommissionens beslut av den 12 november 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.125 – Bilglas), varav en sammanfattning offentliggjorts i EUT av den 25 juli 2009 (EUT C 173, s. 13), till stöd för argumentet att det bötesbelopp som påfördes sökanden är mycket högre än det allra högsta bötesbelopp som någonsin har påförts en ”återfallsförbrytare” i ett kartellmål. Sökanden har dock inte visat att de faktiska omständigheterna i det ärendet, som handlade om en konkurrensbegränsande samverkan och inte om missbruk av dominerande ställning, är jämförbara med dem i förevarande mål.
1619 När det för det tredje gäller jämförelsen mellan de böter som påfördes i det aktuella ärendet och de böter som påfördes genom domarna i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I, och i det ovan i punkt 75 nämnda målet Michelin II, samt genom förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 186 nämnda målet British Airways, finner tribunalen att sökanden inte heller har visat att de faktiska omständigheterna i dessa mål är jämförbara med dem i förevarande mål. Domarna i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I och i det ovan i punkt 75 nämnda målet Michelin II samt förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 186 nämnda målet British Airways handlade inte om exklusivitetsrabatter, utan om rabatter tillhörande den tredje gruppen (se ovan punkt 78). Dessutom handlar det förevarande målet också om icke dolda begränsningar. Vidare är det viktigt att framhålla att även om det antas att de former av missbruk som det aktuella målet handlar om liknande, eller till och med var identiska med, de som var i fråga i domarna i det ovan i punkt 71 nämnda målet Hoffmann-La Roche, i det ovan i punkt 74 nämnda målet Michelin I och i det ovan i punkt 75 nämnda målet Michelin II samt i förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 186 nämnda målet British Airways, skulle det ändå inte räcka för att det aktuella målet och de mål som sökanden har åberopat skulle vara jämförbara i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkt 1615, med hänsyn till de skillnader som föreligger mellan dessa mål vad beträffar framför allt företagen, marknaderna och produkterna, samt med beaktande av den tid som har förflutit mellan dessa mål samt utvecklingen av kommissionens praxis på bötesområdet.
3. Behovet av att styrka de konkreta effekterna av överträdelsen
1620 Tribunalen erinrar om att kommissionen, för att fastställa överträdelsens allvar, bland annat beaktade överträdelsens art, de berörda företagens marknadsandel och överträdelsens geografiska omfattning. När det gäller överträdelsens art konstaterade kommissionen i skäl 1780 i det angripna beslutet att marknaden för x86-processorer var av stor ekonomisk betydelse. Enligt beslutet genererade denna marknad intäkter på mer än 30 miljarder US-dollar under år 2007. Det betydde enligt kommissionen att allt konkurrensbegränsande beteende på den marknaden fick avsevärda effekter.
1621 Sökanden har anfört att den fastställda storleken på böterna beror på att det har ansetts föreligga en ”avsevärd påverkan” på marknaden, detta trots att det inte har gjorts någon bedömning av vilka de reella effekterna för AMD och för marknaden har varit av de metoder som påstås utgöra missbruk. Sökanden har erinrat om att bolagets böter på 1,06 miljarder euro är de högsta böter som någonsin påförts ett enda företag för en överträdelse av konkurrensreglerna. Således borde man vid fastställandet av böterna ha beaktat de reella effekterna av överträdelsen och orsakssambandet mellan dessa effekter och den skada som detta har inneburit för konsumenterna och konkurrenterna, oberoende av frågan huruvida de reella effekterna är relevanta för fastställandet av själva förekomsten av missbruket. Sökanden har gjort gällande att det framgår av bevisningen att marknaden för centralprocessorer under den aktuella perioden kännetecknades av intensiv konkurrens mellan AMD och Intel vilket ledde till en konstant prissänkning och en förbättring av produkternas kvalitet, vilket helt och hållet var till gagn för konsumenterna. Dessutom flerdubblade AMD sina marknadsandelar. Slutligen har sökanden anfört att OEM-företagens beslut att köpa produkter från sökanden – om än inte helt och hållet så åtminstone till viss del – grundade sig på andra ekonomiska skäl än de villkorade rabatternas trohetsskapande verkan.
1622 Tribunalen konstaterar att det i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 anges att man vid fastställandet av bötesbeloppet ska ta hänsyn inte bara till hur allvarlig överträdelsen är utan också till hur länge den har pågått. Enligt rättspraxis ska bedömningen av hur allvarliga överträdelserna av konkurrensrätten är göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan. Det har inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. I motsats till vad sökanden har hävdat utgör den konkreta inverkan på marknaden enligt de kriterier som har uppställts i rättspraxis, i princip inte en omständighet som måste beaktas, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är och för att fastställa bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 3 september 2009 i mål C‑534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7415, nedan kallad ”domen i målet Prym”, punkterna 54 och 55). Dessutom följer det av rättspraxis att syftet med ett uppträdande kan ha större betydelse vad gäller fastställandet av bötesbeloppet än omständigheter rörande inverkan av detta uppträdande (domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet AstraZeneca, punkt 902).
1623 Enligt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer) ska man vid bedömningen av överträdelsens allvar beakta bland annat ”dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar” (under rubriken 1.A.). Det framgick av rättspraxis att, åtminstone vad gäller överträdelser som kan klassificeras som mycket allvarliga överträdelser redan på grundval av överträdelsernas art, att överträdelsens konkreta påverkan på marknaden endast utgjorde en omständighet bland flera andra som det är frivilligt att beakta och som gör det möjligt för kommissionen att höja böternas utgångsbelopp till ett belopp överstigande det lägsta möjliga bötesbeloppet på 20 miljoner euro (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 1622 nämnda målet Prym, punkt 75). Det är riktigt att det också framgår av rättspraxis att kommissionen, när den anser att det är lämpligt att vid beräkningen av bötesbeloppet beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden, vilket är en omständighet som det är frivilligt att beakta, inte kan begränsa sig till att bara presumera, utan den måste kunna lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga indikationer som gör det möjligt att bedöma vilket faktiskt inflytande överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på marknaden (se domen i det ovan i punkt 1622 nämnda målet Prym, punkt 82).
1624 I det aktuella målet har bötesbeloppet emellertid inte fastställs på grundval av 1998 års riktlinjer utan på grundval av 2006 års riktlinjer. Det ska framhållas att till skillnad från 1998 års riktlinjer föreskrivs det i 2006 års riktlinjer inte längre att man ska beakta ”dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar” vid bedömningen av en viss överträdelses allvar. I punkt 22 i 2006 års riktlinjer anges att kommissionen, när den fastställer om den andel av försäljningsvärdet som bestäms i förhållande till överträdelsens allvar ska ligga i nedre eller övre delen av skalan på upp till 30 procent, tar hänsyn till en rad faktorer, bland annat överträdelsens art, de berörda parternas sammanlagda marknadsandel, överträdelsens geografiska omfattning och huruvida överträdelsen har genomförts eller ej.
1625 Det är således riktigt att enligt 2006 års riktlinjer är kommissionen i regel inte skyldig att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden när den fastställer den andel av försäljningsvärdet som bestäms i förhållande till överträdelsens allvar. Det ska dock påpekas att riktlinjerna inte heller förbjuder att nämnda andel höjs med beaktande av överträdelsens konkreta påverkan på marknaden. Om kommissionen anser att det är lämpligt att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden för att höja denna andel är den rättspraxis som nämns ovan i punkt 1623 tillämplig också vad gäller 2006 års riktlinjer. Det innebär att kommissionen måste kunna lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga indikationer som gör det möjligt att bedöma vilket faktiskt inflytande överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på marknaden. Däremot måste kommissionen inte nödvändigtvis beakta en brist på konkret påverkan såsom en förmildrande omständighet vid bedömningen av överträdelsens allvar med stöd av punkt 22 i 2006 års riktlinjer. Det räcker att kommissionens fastställande till en viss nivå av den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas är berättigat med hänsyn till andra omständigheter som kan påverka fastställandet av överträdelsens allvar.
1626 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva sökandens argument.
1627 För det första underkänner tribunalen sökandens argument att den fastställda storleken på böterna beror på att det har ansetts föreligga en ”avsevärd påverkan” på marknaden, detta trots att det inte har gjorts någon bedömning av vilka de reella effekterna för AMD och för marknaden har varit av de metoder som påstås utgöra missbruk. Tribunalen konstaterar nämligen att kommissionen i det aktuella fallet inte har tagit hänsyn till överträdelsens konkreta påverkan på marknaden vid fastställandet av överträdelsens allvar. Till skillnad från vad sökanden har hävdat kan man inte av det faktum att kommissionen i det angripna beslutet konstaterade att ”allt konkurrensbegränsande beteende på [marknaden för x86-processorer] har en avsevärd påverkan” sluta sig till att kommissionen har beaktat denna påverkan. Det ska härvid erinras om att det konstaterande som har kritiserats av sökanden gjordes av kommissionen för att beskriva överträdelsens art. Eftersom en överträdelses art avser dess abstrakta och allmänna särdrag, kunde kommissionen med fog i detta sammanhang konstatera att, mot bakgrund av omfattningen av de intäkter som genereras på marknaden för x86-processorer, allt konkurrensbegränsande beteende på denna marknad hade en avsevärd påverkan. Det som därigenom beaktades av kommissionen var inte de reella effekterna på marknaden av de metoder som avses i det angripna beslutet, utan metodernas ”art” och därmed metodernas förmåga att ge upphov till sådana effekter.
1628 Det faktum att kommissionen inte har beaktat överträdelsens konkreta påverkan på marknaden vid fastställandet av bötesbeloppet bekräftas också av följande omständigheter. Dels – trots att vissa passager i det angripna beslutet som inte avser fastställandet av bötesbeloppet innehåller slutsatser om hur sökandens beteende konkret har påverkat OEM-företagens och MSH:s valfrihet (se skälen 1001 och 1678 i det angripna beslutet) samt den skada som konsumenterna har åsamkats (se skälen 1597–1616 i det angripna beslutet) – avstod kommissionen från att hänvisa till dessa slutsatser när den gjorde sin bedömning av överträdelsens allvar. Dels konstaterade kommissionen i samband med slutsatsen om överträdelsens allvar i skäl 1785 i samma beslut att missbruken skiljde sig åt sinsemellan vad gäller deras ”sannolika konkurrensbegränsande inverkan”. Den omständigheten att kommissionen i samband med slutsatsen om överträdelsens allvar hänvisade till olika missbruks ”sannolika konkurrensbegränsande inverkan” visar otvetydigt att den inte har beaktat överträdelsens konkreta påverkan på marknaden, utan endast dess sannolika inverkan.
1629 Således finner tribunalen att kommissionen inte bedömde överträdelsen som mer allvarlig på grund av dess konkreta påverkan.
1630 För det andra underkänner tribunalen även sökandens argument att kommissionen begick ett fel genom att inte beakta att det inte förelåg några reella effekter av överträdelsen och av orsakssambandet mellan sådana effekter och skadan för konsumenterna och konkurrenterna såsom en förmildrande omständighet vid bedömningen av överträdelsens allvar. Tribunalen konstaterar att kommissionen kunde fastställa den andel av försäljningsvärdet som bestäms i förhållande till överträdelsens allvar till fem procent utan att vara tvungen att därvid beakta överträdelsens påstådda brist på konkret påverkan på marknaden. De övriga omständigheter som kommissionen baserade sig på i det angripna beslutet vid fastställandet av överträdelsens allvar gjorde nämligen att det, i det aktuella fallet, var berättigat att fastställa den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas till fem procent.
1631 Tribunalen konstaterar i detta sammanhang att den andel på fem procent som fastställdes i det angripna beslutet ligger i den nedre delen av skalan, vilken enligt punkt 21 i 2006 års riktlinjer kan uppgå till högst 30 procent.
1632 När det gäller överträdelsens art påpekar tribunalen att kommissionen i skälen 1780 och 1781 i det angripna beslutet konstaterade att bortsett från sökanden, som innehade 80 procent av marknaden, utgjorde AMD den enda riktiga konkurrenten på marknaden. Kommissionen erinrade också om att sökanden hade genomfört en helhetsstrategi som syftade till att utestänga AMD från marknaden. Således menade kommissionen att sökandens missbruksmetoder har syftat till att utestänga den enda riktiga konkurrenten från marknaden eller åtminstone att begränsa dennes möjligheter att ta sig in på marknaden. Med hänsyn till hindren för tillgången till produktionen av x86-processorer var det enligt kommissionen sannolikt att det inte skulle komma in någon annan trovärdig konkurrent på marknaden om AMD eliminerades eller marginaliserades.
1633 Vad vidare gäller de berörda företagens marknadsandelar, konstaterade kommissionen i skäl 1783 i det angripna beslutet att sökanden under hela överträdelseperioden inte bara innehade en dominerande ställning inom alla affärssegment av marknaden för x86-processorer, utan också innehade en marknadsandel som var mycket större än konkurrenternas.
1634 Vad beträffar överträdelsens geografiska omfattning konstaterade kommissionen i skäl 1784 i det angripna beslutet att den hade visat att sökandens strategi för att utestänga AMD var världsomfattande. Den omständigheten innebar enligt kommissionen att hela EES-området skulle anses omfattas av överträdelsen vid bedömningen av överträdelsens allvar (se ovan punkterna 1578–1582).
1635 Det ska också erinras om att kommissionen, inom ramen för slutsatsen angående överträdelsens allvar, i skäl 1785 i det angripna beslutet bland annat konstaterade att sökanden hade begått en enda överträdelse vars styrka varierade under årens lopp, att de enskilda missbruken skiljde sig åt sinsemellan vad gällde deras sannolika konkurrensbegränsande inverkan och att sökanden ansträngde sig för att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sitt beteende (se ovan punkterna 1583–1591).
1636 Dessa konstateranden, vilka antingen har lämnats obestridda av sökanden eller har styrkts av kommissionen, räcker för att det ska vara berättigat att fastställa andelen av försäljningsvärdet till fem procent.
1637 Vad för det tredje gäller de argument som sökanden har anfört till stöd för att det inte föreligger några konkreta effekter på marknaden eller något orsakssamband, erinrar tribunalen för fullständighetens skull om att varken AMD:s växande marknadsandelar eller sänkningen av priset på x86-processorer under den period som avses i det angripna beslutet innebär att sökandens metoder har saknat effekt. Det kan anses att ökningen av konkurrentens marknadsandelar liksom sänkningen av priset på x86-processorer skulle kunna ha varit mer betydande om dessa metoder inte hade tillämpats (se ovan punkt 186). På samma sätt konstaterar tribunalen – vad gäller sökandens åberopande av andra ekonomiska skäl än de villkorade rabatternas trohetsskapande verkan som påstås ha legat till grund för OEM-företagens beslut att köpa sökandens produkter – att detta resonemang inte gör det möjligt att utesluta att de villkorade rabatter och utbetalningar som har ifrågasatts kan ha påverkat OEM-företagens affärsbeslut (se ovan punkt 597).
4. Slutsats
1638 Således underkänner tribunalen alla argument som har anförts av sökanden till stöd för att böterna var oproportionerligt höga.
D – Utövandet av den obegränsade behörigheten
1639 Under förhandlingen tog sökanden upp fyra punkter som enligt bolaget motiverade att tribunalen vid utövandet av sin obegränsade behörighet skulle sätta ned bötesbeloppet. För det första har sökanden framhållit den komplexa karaktären hos det förevarande målet och anfört att det var mycket svårt för bolaget att rätta sig efter lagen. Enligt sökanden följde kommissionen i det förevarande fallet vägledningen om artikel 82. Denna förbjuder inte de villkorade rabatterna i sig men kräver att ett lika-effektiv-konkurrent-test tillämpas. Denna rättsosäkerhet som således har uppstått bör enligt sökanden beaktas av tribunalen. För det andra har sökanden gjort gällande att det administrativa förfarandet har pågått under nio år, och att artikel 6 i Europakonventionen och artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna kräver att straffrättsliga förfaranden behandlas skyndsamt. En väsentlig del av tidsutdräkten beror på det nödvändiga arbetet med tillämpningen av lika-effektiv-konkurrent-testet. Tidsutdräkt utgör en faktor som tribunalen alltid kan ta i beaktande. För det tredje bör tribunalen ta hänsyn till ombudsmannens beslut av den 14 juli 2009 där det konstaterades att bristen på protokoll från mötet mellan kommissionen och D1 utgjorde prov på en bristfällig handläggning av ärendet. För det fjärde, vad beträffar missbruket i förhållande till Acer, bör tribunalen beakta det faktum att uppskjutandet av lanseringen av den bärbara datorn endast varade i två till fyra veckor.
1640 Inget av dessa argument kan emellertid föranleda tribunalen att ändra det bötesbelopp som fastställdes av kommissionen.
1641 För det första kan sökanden inte dra någon nytta av någon påstådd rättsosäkerhet vad gäller exklusivitetsrabatternas olagliga karaktär. Kommissionen och domstolen har nämligen vid flera tillfällen fastställt påföljder för företag i dominerande ställning för att ha tillämpat metoder som innebär ett beviljande av ekonomiska incitament kopplade till exklusivitetsvillkor (se ovan punkt 1602). Vad beträffar vägledningen om artikel 82 framgår det av skäl 916 i det angripna beslutet att kommissionen inte tillämpade den i det aktuella ärendet. Det har ovan förklarats att kommissionen inte heller var skyldig att göra det. Vidare har sökanden inte visat att kommissionen har väckt berättigade förväntningar hos sökanden med avseende på tillämpningen av lika-effektiv-konkurrent-testet (se ovan punkterna 160–165).
1642 För det andra kan sökanden inte heller vinna framgång med sina argument om det administrativa förfarandets längd.
1643 I detta sammanhang är det viktigt att understryka att utövandet av den obegränsade behörigheten inte är detsamma som en prövning ex officio och att förfarandet vid unionsdomstolen är kontradiktoriskt. Förutom omständigheter som omfattas av tvingande rätt vilka rätten är skyldig att behandla ex officio, såsom det angripna beslutets bristande motivering, ankommer det på sökanden att åberopa grunder och bevisning till stöd för sin talan mot nämnda beslut (se domen i det ovan i punkt 1609 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 64).
1644 Sökandens grund, som enbart gäller längden på det administrativa förfarandet och inte längden på förfarandet vid tribunalen, ska avvisas i enlighet med artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler. Nämnda grund, som inte har åberopats i ansökan, kan inte anses vara en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan, och den föranleddes inte av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Under de omständigheter som är för handen i förevarande fall saknas dessutom anledning att ex officio pröva huruvida förfarandet vid kommissionen har tagit orimligt lång tid (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 30 april 2009 i mål T‑18/03, CD‑Contact Data mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1021, punkt 130).
1645 Vad för det tredje beträffar avsaknaden av protokoll från mötet mellan kommissionen och D1, har det angetts ovan att kommissionen har avhjälpt denna ursprungliga brist hos det administrativa förfarandet – det vill säga underlåtenheten att författa en kort anteckning och låta sökanden ta del av den – genom att ställa den icke-konfidentiella versionen av den interna minnesanteckningen till sökandens förfogande (se ovan punkt 622). Det finns under dessa omständigheter inte någon anledning att ändra bötesbeloppet. För fullständighetens skull konstaterar tribunalen att även om det antas att detta fel i förfarandet inte hade rättats till, är det inte en oegentlighet som skulle ha kunnat föranleda tribunalen att ändra bötesbeloppet.
1646 För det fjärde konstaterar tribunalen, vad gäller missbruket i förhållande till Acer, att sökandens argument att uppskjutandet av lanseringen av den bärbara datorn i själva verket varade i högst fyra månader har underkänts ovan i punkterna 1345‑1357.
1647 Dessutom ska det framhållas att det, med hänsyn till den obegränsade behörighet som tribunalen har vid fastställandet av böter för överträdelser av konkurrensreglerna, inte finns något i de invändningar, argument samt faktiska och rättsliga omständigheter som sökanden har åberopat inom ramen för de grunder som har behandlats ovan som kan innebära att de böter som påfördes sökanden genom det angripna beslutet ska anses vara oproportionerliga. Tvärtom ska böterna betraktas som väl anpassade till de aktuella omständigheterna. Vid denna bedömning ska hänsyn särskilt tas till de omständigheter som nämns ovan i punkterna 1631–1636 och till att bötesbeloppet motsvarar 4,15 procent av Intels årliga omsättning, vilket med marginal understiger det tak på 10 procent som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
Rättegångskostnader
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Intel Corp. ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, med undantag för de kostnader som kommissionen har haft med anledning av interventionen från Association for Competitive Technology, Inc., Intel Corp. ska också ersätta de rättegångskostnader som Union fédérale des consommateurs – Que choisir (UFC – Que choisir) har haft.
3) Association for Competitive Technology ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som kommissionen har haft med anledning av interventionen från Association for Competitive Technology.
Dittrich | Wiszniewska-Białecka | Prek |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 juni 2014.
Underskrifter