DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 18 juli 2013 (*)
”Överklagande – Tv-sändningar – Direktiv 89/552/EEG – Artikel 3a – Åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket avseende evenemang av särskild vikt för samhället i den medlemsstaten – Världsmästerskapen i fotboll – Beslut i vilket åtgärderna förklaras vara förenliga med unionsrätten – Motivering – Artiklarna 43 EG, 49 EG och 86 EG – Äganderätt”
I mål C‑205/11 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 27 april 2011,
Fédération internationale de football association (FIFA), företrädd av A. Barav och D. Reymond, avocats,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska kommissionen, företrädd av E. Montaguti och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud, biträdda av M. Gray, barrister, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
Konungariket Belgien, företrätt av C. Pochet och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Joachimowicz och J. Stuyck, advocaten,
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av S. Ossowski och J. Beeko, båda i egenskap av ombud, biträdda av T. de la Mare, QC,
intervenienter i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av R. Silva de Lapuerta, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna K. Lenaerts, E. Juhász, J. Malenovský (referent) och D. Šváby,
generaladvokat: N. Jääskinen,
justitiesekreterare: handläggaren A. Impellizzeri,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 september 2012,
och efter att den 12 december 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Fédération internationale de football association (FIFA) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 17 februari 2011 i mål T‑68/08, FIFA mot kommissionen (REU 2011, s. II‑349) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen FIFA:s talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2007/730/EG av den 16 oktober 2007 om förenlighet med gemenskapsrätten när det gäller åtgärder som vidtagits av Förenade kungariket i enlighet med artikel 3a.1 i rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 295, s. 12) (nedan kallat det omtvistade beslutet).
Tillämpliga bestämmelser
2 Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 (EGT L 202, s. 60) (nedan kallat direktiv 89/552), innehöll tidigare en artikel 3a, som införts genom sistnämnda direktiv. Artikeln hade följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat får vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten för att säkerställa att programföretag inom dess jurisdiktion inte, med utnyttjande av exklusiva rättigheter, sänder evenemang som av den medlemsstaten anses vara av särskild vikt för samhället på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den medlemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana evenemang genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri TV. I sådana fall skall den berörda medlemsstaten upprätta en förteckning över de evenemang, nationella eller icke-nationella, som den anser vara av särskild vikt för samhället. Detta skall göras på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid. Den berörda medlemsstaten skall härvid också bestämma om dessa evenemang skall vara tillgängliga helt eller delvis via direktsändning eller, när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning.
2. Medlemsstaterna skall omedelbart till kommissionen anmäla alla åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas enligt punkt 1. Inom en period på tre månader efter anmälan skall kommissionen verifiera att sådana åtgärder är förenliga med gemenskapsrätten och meddela dem till de andra medlemsstaterna. Den skall inhämta yttrande från den kommitté som inrättas i enlighet med artikel 23a. Den skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skyndsamt offentliggöra de åtgärder som har vidtagits samt minst en gång om året den konsoliderade förteckningen över de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaterna.
3. Medlemsstaterna skall − med lämpliga medel och inom ramen för sin lagstiftning − säkerställa att programföretag inom deras jurisdiktion inte utövar de exklusiva rättigheter som förvärvats av dessa programföretag efter den dag då detta direktiv offentliggörs på sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i en annan medlemsstat utestängs från möjligheten att följa evenemang på det sätt som den andra medlemsstaten bestämt i enlighet med föregående punkter helt eller delvis via direktsändning eller när det är nödvändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning i fri TV så som den andra medlemsstaten har bestämt i enlighet med punkt 1.”
3 Skälen 18−22 i direktiv 97/36 hade följande lydelse:
”18. Det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till TV-sändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället, t.ex. de olympiska spelen och världs- och europamästerskapen i fotboll. För detta ändamål behåller medlemsstaterna rätten att vidta åtgärder som är förenliga med gemenskapsrätten och som syftar till att reglera hur programföretag inom deras jurisdiktion utövar sina exklusiva rättigheter att sända sådana evenemang.
19. Det är nödvändigt att arrangemang skapas inom en gemenskapsram för att undvika att det uppstår osäkerhet på det rättsliga området och marknadsstörningar och för att samordna fri rörlighet för televisionstjänster med behovet att förhindra eventuellt kringgående av sådana nationella åtgärder som syftar till att skydda ett legitimt allmänt intresse.
20. Det är särskilt lämpligt att i detta direktiv fastställa bestämmelser om utövande av sådana exklusiva rättigheter som programföretagen kan ha förvärvat att sända evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället i en annan medlemsstat än den som har jurisdiktion över programföretagen. …
21. Evenemang av särskild vikt för samhället bör i detta direktiv uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom Europeiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.
22. I detta direktiv avses med ’fri TV’ sändning på en kanal, antingen allmän eller kommersiell, av program som är tillgängliga för allmänheten utan extra betalning utöver de finansieringskällor för sändningar som förekommer allmänt i varje medlemsstat (såsom licensavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett kabelnät).”
Bakgrunden till tvisten
4 Bakgrunden till tvisten beskrivs enligt följande i punkterna 6–16 i den överklagade domen:
”6 [FIFA] är en sammanslutning av 208 nationella fotbollsförbund och utgör fotbollens världsorganisation. Dess syften är bland annat främja fotbollen rent allmänt och att anordna internationella mästerskap. Dess främsta inkomstskälla består av ersättningar för rätten att göra TV sändningar från slutspelet i världsmästerskapet i fotboll (nedan kallat [slutspelet i] fotbolls-VM), som FIFA anordnar.
7 Genom beslut av den 25 juni 1998 upprättade ministern för kultur, media och idrott i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallad ministern) en förteckning enligt avsnitt IV i Broadcasting Act 1996 (1996 års radio- och TV-lag). Denna förteckning innehöll de evenemang som ansågs vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, däribland [slutspelet i] fotbolls-VM.
8 Denna förteckning upprättades efter samråd med 42 olika organ på initiativ av ministern i juli 1997. Samrådet avsåg utifrån vilka kriterier man skulle bedöma vikten av olika evenemang för Förenade kungariket. Detta förfarande ledde fram till att en förteckning med kriterier upprättades i november 1997, i ett dokument från ministeriet för kultur, media och idrott. Dessa kriterier tillämpades av ministern vid upprättandet av förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Enligt dokumentet kan ett evenemang tas upp i förteckningen bland annat när det är av särskilt allmänt intresse i medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten. Ett evenemang kan kvalificeras på detta sätt enligt dokumentet, om det är fråga om ett utomordentligt viktigt nationellt eller internationellt sportevenemang eller där landslaget eller idrottsmän från Förenade kungariket deltar. Bland de evenemang som uppfyller dessa kriterier är det särskilt de som har stor TV-publik eller de som av tradition sänts direkt i fri TV som har störst chanser att tas upp i förteckningen. Vid sin bedömning tar ministern även andra faktorer i beaktande när det gäller konsekvenserna för den aktuella idrotten, såsom lämpligheten att sända ett helt evenemang direkt, påverkan för intäkterna inom den aktuella idrotten, konsekvenserna för TV-marknaden samt förekomsten av omständigheter som garanterar tillgång till evenemanget via TV‑ eller radiosändning i efterhand.
9 Enligt artikel 97 i Broadcasting Act 1996 inledde ministern därefter ett samrådsförfarande rörande vilka särskilda evenemang som skulle tas med i förteckningen. Inom ramen för detta samråd begärde ministern in yttrande från flera företag och aktörer samt från dem som innehade rättigheterna till TV-sändningarna, exempelvis FIFA. Vidare bildade ministern en samrådskommitté med namnet ’Advisory Group on listed events’, som kom in med ett yttrande om vilka evenemang som borde tas med i förteckningen. När det gäller [slutspelet i] fotbolls-VM föreslog denna kommitté att finalen, de två semifinalerna och de matcher som spelades av landslagen från Förenade kungariket skulle tas med i förteckningen.
10 Enligt artikel 98 i Broadcasting Act 1996, i dess lydelse enligt Television Broadcasting Regulations 2000 (2000 års TV‑förordning) delas programföretagen in i två kategorier. Den första kategorin innefattar företag som tillhandahåller tjänster utan kostnad som kan tas emot av minst 95 procent av befolkningen i Förenade kungariket [nedan kallade ʼprogramföretag som driver kanaler i fri TVʼ]. Den andra kategorin innefattar företag som inte uppfyller dessa villkor [och omfattar bland annat programföretag som driver kanaler i betal-TV].
11 Enligt artikel 101 i Broadcasting Act 1996, i dess lydelse enligt Television Broadcasting Regulations 2000, får ett programföretag som ingår i en av dessa kategorier sända direkt hela eller delar av ett evenemang som finns upptaget i förteckningen endast om en leverantör i den andra kategorin har förvärvat rättigheterna att sända hela eller delar av samma evenemang direkt i samma eller huvudsakligen samma region. Om detta villkor inte uppfylls måste det företag som vill sända direkt hela eller delar av det aktuella evenemanget utverka förhandstillstånd från Office of Communications.
12 Enligt artikel 3 i Code on sports and other listed and designated events (lagen om sportevenemang och andra evenemang som finns upptagna i förteckningen), enligt 2000 års lydelse, delas de evenemang som finns upptagna i förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället in i två grupper. Grupp A inkluderar evenemang som inte kan täckas direkt och exklusivt om inte vissa kriterier är uppfyllda. Grupp B inkluderar evenemang som kan sändas direkt och exklusivt endast om bestämmelser antagits som garanterar tidsförskjuten sändning.
13 Enligt artikel 13 i Code on sports and other listed and designated events kan tillstånd från Office of Communications beviljas för evenemang i grupp A, däribland [slutspelet i] fotbolls-VM, när sändningsrättigheterna har varit föremål för offentlig försäljning under skäliga villkor till samtliga programföretag, utan att något organ i den andra kategorin har anmält intresse av att förvärva dessa rättigheter.
14 Genom skrivelse av den 25 september 1998 gav Förenade kungariket in den evenemangsförteckning som upprättats av ministern till Europeiska gemenskapernas kommission, i enlighet med artikel 3a.2 i direktiv 89/552. Efter skriftväxling mellan Förenade kungariket och kommissionen och efter det att en ny anmälan om åtgärder getts in den 5 maj 2000, informerade generaldirektören för kommissionens generaldirektorat ’Utbildning och kultur’, den 28 juli 2000, Förenade kungariket om att kommissionen inte hade några invändningar mot medlemsstatens åtgärder. Därmed skulle dessa åtgärder inom kort offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
15 Genom dom av den 15 december 2005 i mål T 33/01, Infront WM mot kommissionen (REG 2005, s. II 5897), ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet i skrivelsen av den 28 juli 2000. Som skäl angav förstainstansrätten att skrivelsen utgjorde ett beslut i den mening som avses i artikel 249 EG som borde ha fattats av kommissionsledamöterna i kollegium (domen i det ovannämnda målet Infront WM mot kommissionen, punkt 178).
16 Med anledning av [nämnda dom] fattade kommissionen [det omtvistade beslutet].”
Det omtvistade beslutet
5 I artikel 1 i det omtvistade beslutet anges följande: ”De åtgärder i enlighet med artikel 3a.1 i [direktiv 89/552] som Förenade kungariket anmälde till kommissionen den 5 maj 2000 och som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning C 328 av den 18 november 2000 är förenliga med gemenskapsrätten.”
6 I enlighet med artikel 3 i beslutet ska det ”gälla från och med den 18 november 2000”.
7 Skälen 3−6, 18−21 samt 24 och 25 i det omtvistade beslutet har följande lydelse:
”(3) Vid sin granskning beaktade kommissionen tillgängliga uppgifter om mediestrukturen i Förenade kungariket.
(4) Förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i anmälan hade upprättats på ett klart och öppet sätt och ett omfattande samrådsförfarande hade inletts i Förenade kungariket.
(5) Kommissionen anser att de evenemang som förtecknas i anmälan av åtgärderna i Förenade kungariket uppfyller åtminstone två av följande kriterier, vilka anses vara tillförlitliga indikatorer på evenemang av vikt för samhället: i) De är av särskilt allmänt intresse i medlemsstaten och inte endast av betydelse för dem som normalt sett följer den aktuella sporten eller aktiviteten. ii) De har en allmänt erkänd specifik kulturell betydelse för befolkningen i medlemsstaten, framför allt som katalysator för den kulturella identiteten. iii) Landslaget deltar i det aktuella evenemanget i samband med en tävling eller turnering av internationell vikt. iv) Evenemanget har av tradition sänts i fri TV och haft stor TV publik.
(6) Flera evenemang som förtecknas i anmälan av de brittiska åtgärderna, bland annat de olympiska sommar- och vinterspelen, finalerna i fotbolls-VM och i fotbolls-EM, ingår i den kategori av evenemang som av tradition ansetts vara av särskild vikt för samhället och som uttryckligen nämns i skäl 18 i [direktiv 97/36]. Dessa evenemang är av särskilt allmänt intresse i Förenade kungariket i sin helhet, eftersom de är särskilt populära bland allmänheten (oavsett deltagarnas nationalitet), och inte bara bland dem som i normala fall följer sportevenemang.
…
(18) De förtecknade evenemangen, även de som ska betraktas som ett enda evenemang och inte som en rad enskilda tävlingar, har traditionellt sett sänts på en fri TV-kanal och har haft stor TV-publik. I de undantagsfall när detta inte har varit fallet (de förtecknade matcherna i världsmästerskapen i cricket), är förteckningen begränsad (eftersom den endast omfattar finalen, semifinalerna och landslagets matcher) och kräver endast tillräcklig sekundär mediebevakning och uppfyller ändå två av de kriterier som anses vara tillförlitliga indikatorer på evenemangens betydelse i samhället … .
(19) De brittiska åtgärderna framstår som tillräckligt proportionerliga för att kunna motivera ett undantag från den i EG‑fördraget grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, på grundval av dominerande orsaker i allmänhetens intresse att säkerställa tillgång för så många som möjligt till sändningar av evenemang av särskild vikt för samhället.
(20) De brittiska åtgärderna är förenliga med [Europeiska gemenskapens] konkurrensregler eftersom definitionen av kvalificerade programföretag för sändning av de förtecknade evenemangen bygger på objektiva kriterier som lämnar utrymme för faktisk och möjlig konkurrens i samband med förvärvandet av sändningsrättigheterna för dessa evenemang. Dessutom är antalet evenemang i förteckningen inte så stort att konkurrensen snedvrids i senare led på marknaderna för fri TV och betal-TV.
(21) Proportionaliteten i de brittiska åtgärderna förstärks av det faktum att ett antal av de förtecknade evenemangen endast kräver tillräcklig sekundär täckning.
…
(24) Det följer av förstainstansrättens dom [i det ovannämnda målet Infront WM mot kommissionen] att förklaringen att de åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 3a.1 i [direktiv 89/552] är förenliga med gemenskapsrätten utgör ett beslut och därför måste antas av kommissionen. Det måste därför genom det här beslutet fastställas att de åtgärder som Förenade kungariket anmält är förenliga med gemenskapsrätten. Åtgärderna, såsom de anges i bilagan till det här beslutet, bör offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 3a.2 i [direktiv 89/552].
(25) För att garantera rättssäkerheten ska detta beslut träda i kraft från och med det datum som de av Förenade kungariket anmälda åtgärderna för första gången offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.”
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
8 FIFA väckte talan vid tribunalen med yrkande om att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, eftersom kommissionen i beslutet hade godkänt att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM anses som ett evenemang av särskild vikt och således godtagit att samtliga matcher i detta mästerskap upptas i den förteckning som upprättats av ministern över evenemang av särskild vikt. Enligt FIFA hade Förenade kungariket endast rätt att uppta så kallade ”prime”-matcher eller matcher av gala-karaktär i denna förteckning, det vill säga finalen, semifinalerna och de matcher som spelas av Förenade kungarikets olika landslag (nedan kallade matcher av gala-karaktär). Förteckningen borde således inte ha innehållit övriga matcher i slutspelet i fotbolls‑VM (nedan kallade matcher som inte är av gala-karaktär).
9 FIFA åberopade sex grunder till stöd för sin talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet: 1) bristande motivering till beslutet, 2) åsidosättande av artikel 3a.1 i direktiv 89/552, 3) åsidosättande av FIFA:s äganderätt, 4) åsidosättande av fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster, 5) åsidosättande av fördragets konkurrensbestämmelser och 6) åsidosättande av fördragets bestämmelser om etableringsfriheten.
10 Tribunalen avfärdade i den överklagade domen var och en av dessa grunder för FIFA:s talan och ogillade talan i dess helhet.
11 Tribunalen avslog också FIFA:s begäran om åtgärder för processledning, varvid FIFA hade yrkat att tribunalen skulle förelägga kommissionen att inge ett antal handlingar.
Prövning av överklagandet
Inledande anmärkningar
12 Det ska för det första anmärkas att unionslagstiftaren genom artikel 3a.1 i direktiv 89/552 har tillåtit medlemsstaterna att anmäla vissa evenemang som evenemang av särskild vikt för samhället i den berörda medlemsstaten (nedan kallade evenemang av särskild vikt) och således, med utnyttjande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt fördraget, uttryckligen godtagit de begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten, den fria konkurrensen och av äganderätten, som är en oundviklig följd av att dessa evenemang anses vara av särskild vikt. Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 97/36 ansåg lagstiftaren att sådana begränsningar motiveras av syftet att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från nämnda evenemang.
13 Domstolen har redan förklarat att det är legitimt att söka uppnå ett sådant syfte. Domstolen har slagit fast att den omständigheten att evenemang av stort allmänintresse sänds med ensamrätt innebär att allmänhetens rätt till tillgång till information som rör dessa evenemang riskerar att kraftigt försämras. I ett demokratiskt samhälle där mångfald eftersträvas är rätten till information av särskild vikt, och detta framgår extra tydligt vad rör sådana evenemang (se dom av den 22 januari 2013 i mål C‑283/11, Sky Österreich, punkterna 51 och 52).
14 Domstolen vill för det andra precisera att enligt artikel 3a.1 i direktiv 89/552 är endast medlemsstaterna behöriga att ange vilka evenemang som är av särskild vikt samt att de förfogar över ett stort utrymme för eget skön i denna fråga.
15 Direktiv 89/552 innehåller nämligen ingen harmonisering av möjligheten att anmäla sådana evenemang, utan direktivet grundas på premissen att det inom unionen föreligger stora sociala och kulturella skillnader vad rör hur viktiga olika evenemang är för allmänheten. I artikel 3a.1 i direktivet föreskrivs således att varje medlemsstat upprättar en förteckning över vilka evenemang som ”anses vara av särskild vikt” för dess samhälle. I skäl 18 i direktiv 97/36 understryks även att medlemsstaterna förfogar över ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning genom att det anges att det är ”väsentligt” att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt.
16 Att detta utrymme är betydande framgår dessutom av den omständigheten att direktiven 89/552 och 97/36 inte innehåller några preciseringar om dess gränser. De enda kriterier i direktiven som en medlemsstat måste beakta för att kunna förklara att ett evenemang är av särskild vikt anges i skäl 21 i direktiv 97/36. I denna bestämmelse anges att det måste vara fråga om unika evenemang, som är av allmänt intresse inom unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till detta evenemang.
17 Med hänsyn till att dessa kriterier är tämligen vaga ankommer det på varje medlemsstat att ge dem ett konkretiserat innehåll och att bedöma hur viktiga de aktuella evenemangen är för allmänheten med hänsyn till samhällets sociala och kulturella särdrag.
18 Domstolen vill för det tredje anmärka att enligt artikel 3a.2 i direktiv 89/552 har kommissionen rätt att verifiera att nationella åtgärder som avser evenemang av särskild vikt är lagenliga, vilket innebär att kommissionen har rätt att inte godkänna åtgärder som är oförenliga med unionsrätten.
19 Vid denna prövning måste kommissionen särskilt verifiera huruvida följande villkor är uppfyllda:
– Det berörda evenemanget har upptagits i den förteckning som föreskrivs i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid.
– Evenemanget kan rätteligen anses vara av särskild vikt.
– Bedömningen att det berörda evenemanget är av särskild vikt är förenlig med unionsrättens allmänna principer, såsom principerna om proportionalitet och icke-diskriminering, med de grundläggande rättigheterna, med principerna om frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet samt med reglerna om fri konkurrens.
20 Det finns dock gränser för denna prövningsrätt, särskilt vad rör prövningen av det andra och det tredje villkoret i uppräkningen ovan.
21 Medlemsstaterna har nämligen ett så stort utrymme för skönsmässig bedömning (se punkt 14 ovan) att kommissionens prövningsrätt endast ska bestå i en prövning av om medlemsstaterna har gjort sig skyldiga till uppenbart oriktiga bedömningar när de valt ut evenemang av särskild vikt. När kommissionen bedömer huruvida medlemsstaten har gjort en uppenbart oriktig bedömning ska den härvid särskilt kontrollera huruvida medlemsstaten i fråga omsorgsfullt och opartiskt har prövat alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet, det vill säga de omständigheter som den aktuella bedömningen grundar sig på (se, analogt, dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 11, s. 453, och av den 22 december 2010 i mål C‑77/09, Gowan Comércio Internacional e Serviços, REU 2010, s. I‑13533, punkterna 56 och 57).
22 Vad närmare rör det tredje villkoret i uppräkningen i punkt 19 ovan, vill domstolen påpeka följande. Ett beslut att anmäla ett evenemang som ett evenemang av särskild vikt medför oundvikligen begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten, den fria konkurrensen och äganderätten. Unionslagstiftaren har beaktat detta och därvid ansett (se punkt 12 ovan) att dessa begränsningar motiveras av det allmänna intresset av att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från nämnda evenemang.
23 För att säkerställa att den ändamålsenliga verkan med artikel 3a i direktiv 89/552 inte går förlorad, ska kommissionen, om den berörda medlemsstaten på korrekt sätt har förklarat att ett evenemang är av särskild vikt, endast undersöka huruvida detta får följder för friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten, den fria konkurrensen och äganderätten som går utöver vad som oundvikligen följer av att detta evenemang upptas i den förteckning som föreskrivs i artikel 3a.1.
Den första grunden
Parternas argument
24 Den första grunden består av sex delar. FIFA har i den första delgrunden gjort gällande att tribunalen fört ett osammanhängande resonemang om vad som är den riktiga beskaffenheten av slutspelet i fotbolls-VM.
25 FIFA har i den andra delgrunden hävdat att tribunalens ståndpunkter framstår som inkonsekventa och oförenliga, då den dels har påstått att fotbolls-VM är ett evenemang som utgör en enhet, dels har påstått att vissa specifika omständigheter kan visa att så inte är fallet.
26 Den tredje delgrunden rör punkt 113 i den överklagade domen, enligt vilken den berörda medlemsstaten inte var skyldig att ange exakta skäl för sitt beslut att uppta hela slutspelet i fotbolls-VM i förteckningen över evenemang av särskild vikt. Tribunalen har härigenom gjort det omöjligt för kommissionen att göra noggranna kontroller och en fördjupad bedömning av huruvida de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten.
27 FIFA har i den fjärde delgrunden framfört att kommissionen, tvärtemot vad som anges i den överklagade domen, är skyldig att inför tribunalen rättfärdiga sin slutsats att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM tillsammans utgör ett enda evenemang av särskild vikt. Det ankommer således inte på FIFA eller någon annan berörd part att genom särskilda upplysningar visa att så inte är fallet.
28 FIFA har i den femte delgrunden gjort gällande att tribunalen har överskridit gränserna för sin behörighet genom att ange skäl som inte framgår av det omtvistade beslutet.
29 I den sjätte delgrunden har det angetts att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig bedömning genom att anse att kommissionen angav en tillräcklig motivering för sitt beslut att uppta samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM i Förenade kungarikets förteckning över evenemang av särskild vikt.
30 Kommissionen, Konungariket Belgien och Förenade kungariket menar att överklagandet inte kan bifallas på FIFA:s första grund.
Domstolens bedömning
31 Eftersom konstaterandena i punkt 113 i den överklagade domen är av stor vikt för tribunalens resonemang, kommer domstolen att först pröva den tredje delen i den första grunden för överklagandet.
– Den första grundens tredje del
32 Domstolen vill inledningsvis anmärka att tribunalen i punkt 70 i den överklagade domen har förklarat att det är helt rimligt att se fotbolls‑VM som ett enda evenemang snarare än som en samling individuella evenemang där det föreligger en klar skillnad mellan matcher som är av gala-karaktär och matcher som inte är det. Såsom framgår av punkt 6 i den överklagade domen har tribunalen tolkat begreppet ”fotbolls-VM”, som det hänvisas till i skäl 18 i direktiv 97/36, som att det endast omfattar detta mästerskaps slutspel.
33 Varken detta skäl eller någon annan uppgift i direktiv 85/552 eller direktiv 97/36 innehåller emellertid något som tyder på att begreppet fotbolls-VM endast syftar på denna tävlings slutspel. Begreppet borde således i princip även omfatta mästerskapets inledning, det vill säga samtliga matcher i kvalspelet. Det är emellertid utrett att inte alla matcher i det kvalspel som föregår slutspelet röner något större intresse hos den breda allmänheten i en viss medlemsstat, om man jämför med allmänhetens intresse för slutspelet. Det är nämligen bara vissa matcher i kvalspelet, däribland matcher som spelas av den berörda medlemsstatens landslag eller av andra landslag i samma grupp, som röner liknande intresse.
34 Det vore för övrigt inte rimligt att bestrida att ”galamatcherna” i allmänhet är av större vikt än vad som generellt är fallet för de matcher i slutspelet i fotbolls-VM som föregår dem, det vill säga matcherna i gruppspelet. Det går således inte att hävda att den senare kategorin av matcher är av samma vikt som den första kategorin av matcher, och att samtliga matcher i gruppspelet utan åtskillnad kan anses ingå i ett enda evenemang av särskild vikt, på samma sätt som ”galamatcherna”. Bedömningen av huruvida en viss match kan anses utgöra ett evenemang av särskild vikt kan således variera från en medlemsstat till en annan.
35 Av föregående överväganden följer att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att ange att ”fotbolls-VM”, i den mening som avses i skäl 18 i direktiv 97/36, endast omfattar slutspelet och att fotbolls-VM är ett enda evenemang som inte kan delas upp i delar. Tvärtom ska fotbolls-VM ses som ett evenemang som i princip kan delas upp i olika matcher eller etapper, som inte nödvändigtvis samtliga kan anses utgöra evenemang av särskild vikt.
36 Domstolen vill emellertid anmärka att tribunalens felaktiga tolkning av skäl 18 i direktiv 97/36, och särskilt av begreppet fotbolls-VM, inte haft någon inverkan i förevarande fall.
37 Vad rör frågan huruvida matcher i kvalspelet inte ska ingå i definitionen av fotbolls-VM, räcker det att erinra om att ministern inte har tagit upp sådana matcher i sin förteckning över evenemang av särskild vikt och att det omtvistade beslutet således inte berör sådana matcher.
38 Domstolen konstaterar vidare att tribunalen i punkterna 120–129 i den överklagade domen – på grundval av FIFA:s uppgifter och med beaktande av konkreta uppfattningar hos allmänheten i Förenade kungariket – undersökt huruvida samtliga matcher i slutspelet i fotbolls‑VM verkligen hos denna allmänhet röner tillräckligt intresse för att kunna anses ingå i ett evenemang av särskild vikt. Eftersom tribunalen kom fram till att så är fallet, kunde den med rätta fastslå att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM kan anses ingå i ett enda evenemang som är av särskild vikt i Förenade kungariket. Tribunalens bedömning är således förenlig med vad som anförts i punkt 35 ovan.
39 Det framgår slutligen av övervägandena i punkt 67 nedan att misstolkningen av skäl 18 i direktiv 97/36 inte påverkat tribunalens slutsats att motiveringen till det omtvistade beslutet uppfyller kraven i artikel 253 EG.
40 Tribunalen har emellertid – utifrån det resonemang som beskrivs i punkt 32 ovan – i punkt 113 i den överklagade domen kommit fram till slutsatsen att ingen medlemsstat är skyldig att meddela kommissionen de specifika skälen till varför den anser att slutspelet i fotbolls-VM i dess helhet är ett enda evenemang av särskild vikt i den berörda medlemsstaten.
41 Eftersom hela slutspelet i fotbolls-VM rätteligen inte kan upptas i en förteckning över evenemang av särskild vikt utan hänsyn till hur stort intresse dessa matcher röner i den berörda medlemsstaten, är medlemsstaten inte befriad från sin skyldighet att informera kommissionen om skälen till varför den med hänsyn till medlemsstatens specifika samhälleliga särdrag anser att slutspelet i fotbolls-VM utgör ett enda evenemang som i sin helhet ska anses vara av särskild vikt för detta samhälle, snarare än en samling individuella evenemang som består av ett antal olika matcher av olika intresse.
42 Tribunalen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 113 i den överklagade domen genom att förklara att kommissionen inte kunde anse att anmälan av matcherna i slutspelet i fotbolls-VM strider mot unionsrätten, med motiveringen att den berörda medlemsstaten inte har meddelat kommissionen exakt vilka skäl som gör att den menar att matcherna ska anses som evenemang av särskild vikt för samhället.
43 Det ska således prövas huruvida denna felaktiga rättstillämpning utgör grund för att upphäva den överklagade domen.
44 Det framgår härvid av domstolens praxis att den omständigheten att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning inte är av sådan beskaffenhet att den överklagade domen ska upphävas i den mån domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga överväganden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 47, och av den 29 mars 2011 i mål C‑352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, REU 2011, s. I‑2359, punkt 136).
45 I förevarande mål ska det för det första anmärkas att det kan räcka att en medlemsstat avger en kortfattad motivering varför den anser att ett evenemang är av särskild vikt, för att kommissionen ska kunna göra sin prövning, under förutsättning att motiveringen är relevant. Det uppställs således inget krav på att medlemsstaten i anmälan av berörda åtgärder anger detaljerade uppgifter och siffror som rör varje aspekt eller del av det evenemang som anmälts till kommissionen.
46 Domstolen vill härvid anmärka att för det fall kommissionen – utifrån tillgängliga uppgifter – hyser tvivel angående huruvida ett evenemang kan anses vara av särskild vikt, ankommer det på kommissionen att begära förtydliganden från den medlemsstat som har anmält evenemanget (se, analogt, dom av den 29 mars 2012 i mål C‑505/09 P, kommissionen mot Estland, punkt 67).
47 I förevarande fall framgår det bland annat av upplysningarna om ministerns åtgärder – vilka delgetts kommissionen den 5 maj 2000 och som bifogats det omtvistade beslutet – att denne ansåg att slutspelet i fotbolls-VM i dess helhet är ett evenemang av särskild vikt. Ministern angav därvid att samtliga dessa matcher (och således även matcher som inte är av gala-karaktär) är särskilt populära bland allmänheten, och inte bara bland dem som i normala fall följer fotbollsevenemang, samt att tv‑publiken utan tvekan kommer att vara omfattande och att samtliga matcher traditionellt har direktsänts i fri tv.
48 Dessa upplysningar som Förenade kungariket delgav kommissionen i enlighet med kraven i artikel 3a.2 i direktiv 89/552 gjorde det möjligt för kommissionen att göra sin prövning. Om den ansåg så nödvändigt eller lämpligt, kunde kommissionen även begära att denna medlemsstat skulle inge kompletterande klargöranden eller andra handlingar än de som redan ingetts i samband med anmälan.
49 För det andra finns det inget som talar för att kommissionen inte gjort någon sådan prövning – som måste vara begränsad – eller att den inte, med utgångspunkt från de överväganden som framgår av punkt 47 ovan, prövat huruvida ministern gjorde sig skyldig till uppenbart oriktig bedömning genom att beteckna samtliga matcher i slutspelet i fotbolls‑VM som ett evenemang av särskild vikt.
50 Det framgår av skäl 6 i det omtvistade beslutet att kommissionen verkligen verifierat huruvida hela slutspelet i fotbolls EM, inklusive de matcher som inte är ”galamatcher”, röner särskilt stort intresse i Förenade kungariket, det vill säga huruvida matcherna i detta mästerskap är mycket populära bland allmänheten och inte bara bland tv-tittare som ofta följer fotbollsmatcher på tv. Det framgår vidare av skäl 18 i detta beslut att kommissionen har beaktat att hela detta mästerskap, inbegripet matcher som inte är av gala-karaktär, alltid sänts i fri tv och lockat en stor tv publik.
51 Det framgår vidare av handlingarna i målet att parterna under förfarandet vid tribunalen till sina inlagor har bifogat flera handlingar som anger vilka sifferuppgifter kommissionen har använt för att kontrollera huruvida de av Förenade kungariket anmälda åtgärderna, däribland medlemsstatens egna åtgärder, är lagenliga. I handlingarna angavs bland annat tittarsifforna för matcherna i slutspelet i fotbolls-VM år 1994 och år 1998, med uppgifter om genomsnittliga tittarsiffror och exempel på tittarsiffrorna för flera matcher av gala-karaktär och matcher som inte är av gala-karaktär. I handlingarna förekom även en undersökning som visar att 76 procent av invånarna i Förenade kungariket anser att hela slutspelet i fotbolls-VM borde sändas i en gratiskanal.
52 FIFA har emellertid inte bestritt att sådana handlingar har fungerat som underlag för det omtvistade beslutet.
53 FIFA kan slutligen inte med framgång hävda att kommissionens påstått undermåliga prövning har sin grund i att dessa handlingar med sifferuppgifter rör perioden före år 2000 och att kommissionen inte har beaktat fakta som rör perioden 2000−2007, trots att kommissionen borde ha grundat det omtvistade beslutet på uppgifter som var tillgängliga när det antogs, det vill säga den 16 oktober 2007.
54 Domstolen vill härvid anmärka att FIFA inte har framfört någon sådan invändning i första instans. I målet vid tribunalen kritiserade FIFA nämligen endast motiveringen till det omtvistade beslutet. FIFA hävdade därvid att det i beslutet inte anges vad det är för uppgifter om ”mediestrukturen i Förenade kungariket” som kommissionen har beaktat och vilken tidpunkt de kommer ifrån. FIFA har således inte kritiserat kommissionens eventuella bristande prövning, varvid en sådan invändning rör målet i sak. Det följer emellertid av fast rättspraxis att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande i princip endast behörig att pröva tribunalens bedömning av de grunder som har åberopats vid tribunalen (se dom av den 19 juli 2012 i de förenade målen C‑628/10 P och C‑14/11 P, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco mot kommissionen och kommissionen mot Alliance One International m.fl., punkt 111 och där angiven rättspraxis). Överklagandet kan således inte tas upp till prövning såvitt avser denna invändning.
55 För det tredje var det tillåtet för FIFA att visa för tribunalen att kommissionen borde ha dragit slutsatsen att ministern gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls‑VM som ett evenemang av särskild vikt.
56 FIFA ingav i detta syfte till tribunalen upplysningar som bland annat rör tittarsiffrorna för slutspelet i fotbolls-VM åren 1994−2006, varvid FIFA gjorde gällande att dessa upplysningar visar att matcher som inte är av gala-karaktär inte röner något större intresse i Förenade kungariket bland tv-tittare som inte regelbundet följer fotbollssändningar.
57 Tribunalen undersökte dessa omständigheter i punkterna 122−129 i den överklagade domen, men delade inte FIFA:s bedömning.
58 Tribunalen fann (se punkterna 130 och 134 i den överklagade domen) att FIFA inte hade styrkt att det som anges i skälen 6 och 18 i det omtvistade beslutet (se punkt 50 ovan) var felaktigt, eller att kommissionen således borde ha dragit slutsatsen att ministern gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt.
59 Av det ovanstående följer att tribunalens felaktiga rättstillämpning inte är av sådan beskaffenhet att den överklagade domen ska upphävas, eftersom domslutet har visat sig vara riktigt enligt andra rättsliga överväganden. Den första grundens tredje del saknar således verkan och ska därmed lämnas utan avseende.
– Den första grundens övriga delar
60 Vad rör den första grundens första och andra del erinrar domstolen om följande. Frågan huruvida tribunalens motivering till en dom är osammanhängande är förvisso en rättsfråga som kan åberopas i ett mål om överklagande, eftersom det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 november 2011 i mål C‑235/11 P, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkterna 29 och 30, och dom av den 19 december 2012 i mål C‑314/11 P, kommissionen mot Planet, punkterna 63 och 64).
61 Det är emellertid inget mål i sig att motiveringen är sammanhängande, utan syftet med detta krav är bland annat att de som berörs av det beslut som fattats ska kunna få kännedom om skälen för detsamma (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 30, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Planet, punkt 64).
62 I förevarande fall är de skäl som kritiseras i den första och andra delgrunden tänkta som stöd för tribunalens konstateranden i punkterna 70 och 113 i den överklagade domen. Domstolen har emellertid i punkterna 32−42 ovan fastställt att dessa konstateranden är felaktiga och ersatt dessa domskäl med andra domskäl som ger stöd för det beslut som fattats.
63 Eftersom de aktuella domskälen är accessoriska till de konstateranden som domstolen har funnit felaktiga, och eftersom domstolen bytt ut dessa, kan de inte längre anses ligga till grund för det avgörande som fattats. Därför finns det inte längre någon anledning att pröva påståendet att de är osammanhängande.
64 Såvitt avser den första grundens fjärde del, ska det erinras om att det omtvistade beslutet och de nationella rättsakter som bifogats till detta innehåller uppgifter om skälen till varför samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM anmälts som ett evenemang av särskild vikt. Eftersom unionsinstitutionernas rättsakter presumeras vara lagenliga (dom av den 20 september 2007 i mål C‑177/06, kommissionen mot Spanien, REG 2007, s. I‑7689, punkt 36) och med hänsyn till att kommissionen och tribunalen endast har rätt att göra en begränsad prövning, ankommer det på FIFA att rikta invändningar mot dessa skäl vid tribunalen och att styrka att kommissionen borde ha kommit fram till slutsatsen att Förenade kungarikets myndigheter gjorde en uppenbart oriktig bedömning då de upptog samtliga matcher i förteckningen över evenemang av särskild vikt. Domstolen har inte övertygats av FIFA:s invändningar mot nämnda skäl (se punkterna 55−58 ovan).
65 Överklagandet kan således inte vinna bifall vad avser den fjärde delgrunden.
66 Vad avser den femte delgrunden ska det anmärkas att FIFA inte tydligt har förklarat varför organisationen anser att tribunalen har gått utanför sin behörighet vad avser domstolsprövningen. FIFA har inte heller angett exakt i vilka punkter i den överklagade domen de kritiserade skälen förekommer. I enlighet med domstolens fasta praxis ska denna delgrund avvisas (se dom av den 2 april 2009 i mål C‑202/07 P, France Télécom mot kommissionen, REG 2009, s. I‑2369, punkt 55, och beslut av den 2 februari 2012 i mål C‑404/11 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 15).
67 Vad rör den första grundens sjätte del framgår det av de allmänna övervägandena i punkterna 107−111 i den dom som meddelas i dag i mål C‑201/11 P, UEFA mot kommissionen att motiveringen till det omtvistade beslutet uppfyller villkoren i artikel 253 EG. Enligt dessa överväganden är det nämligen tillräckligt att skälen 6 och 18 i detta beslut innehåller en kortfattad motivering till varför kommissionen ansett att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls‑VM lagenligt kunde upptas på förteckningen över evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket, eftersom dessa skäl gör det möjligt för FIFA att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och för tribunalen att utföra sin prövning av huruvida denna bedömning var riktig.
68 Överklagandet ska således, såvitt avser den första grunden, delvis avvisas och delvis ogillas.
Den andra grunden
Parternas argument
69 Den andra grunden för överklagandet består av två delar. FIFA har i den första delen hävdat att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den godkände kommissionens slutsats att förfarandet för att uppta matcher som inte är av gala-karaktär i Förenade kungarikets nationella förteckning över evenemang som var av särskild vikt för samhället i den medlemsstaten hade genomförts på ett klart och tydligt sätt. FIFA har särskilt påstått, i motsats till vad tribunalen slog fast, att den omständigheten att vissa tjänstemän eller vissa samrådsorgan inom ramen för sina respektive uppdrag föreslagit ministern att endast matcher av gala-karaktär ska tas upp i denna förteckning, innebar att kommissionen var skyldig att förklara varför ministern inte gjorde fel då denne intog en annan ståndpunkt.
70 FIFA har i den andra delgrunden gjort gällande att tribunalen inte kunde anse att kommissionen hade rätt i sin slutsats att beslutet att uppta evenemanget i förteckningen föregåtts av ett öppet och transparent förfarande när Förenade kungariket i sin anmälan till kommissionen av den 5 maj 2000 motiverat sitt beslut av den 25 juni 1998 att uppta matcher som inte är av gala-karaktär i förteckningen över evenemang som är av särskild vikt för samhället genom att även hänvisa till tittarsiffror som inte fanns tillgängliga förrän den 12 juli 1998. Enligt FIFA hade kommissionen rätt att beakta omständigheter som inträffat innan denna förteckning upprättades. Kommissionen kunde dock inte anse att Förenade kungariket kunde grunda sig på sådana omständigheter som skäl för sitt val den 25 juni 1998.
71 Kommissionen, Konungariket Belgien och Förenade kungariket menar att överklagandet inte kan bifallas på FIFA:s andra grund.
Domstolens bedömning
72 Vad rör den andra delgrunden påpekar domstolen att kravet på klarhet och öppenhet enligt artikel 3a.1 tredje meningen i direktiv 89/552 stadfäster domstolens praxis, vars syfte är att förhindra att behöriga nationella myndigheter agerar på ett sådant sätt att unionsbestämmelserna om en grundläggande frihet förlorar sin ändamålsenliga verkan. Enligt denna rättspraxis måste ett beslut att uppta ett evenemang som evenemang av särskild vikt bygga på objektiva kriterier som är kända på förhand, så att myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning begränsas och inte kan användas på ett godtyckligt sätt (se, analogt, dom av den 13 december 2007 i mål C‑250/06, United Pan-Europe Communications Belgium m.fl., REG 2007, s. I‑11135, punkterna 45 och 46).
73 Av samma skäl måste det nationella förfarandet leda till att det i förväg bestäms vilken myndighet som ska fatta detta beslut och till att det fastställs under vilka förutsättningar berörda personer och, i förekommande fall, vissa samrådsorgan ska beredas tillfälle att yttra sig innan myndigheten fattar sitt beslut. Med hänsyn till vilken inverkan ett sådant beslut har för sändningsrättigheterna till ett evenemang är det viktigt att berörda programföretag och rättighetsinnehavare bereds tillfälle att yttra sig till denna myndighet.
74 Villkoret om klarhet och öppenhet innebär att berörda personer och samrådsorganen bereds tillfälle att yttra sig över de omständigheter som är avgörande för myndighetens senare beslut. Inget hindrar således att en medlemsstat senare förser kommissionen med kompletterande upplysningar som bekräftar beslutet och som även kan röra tiden efter beslutet att fastställa förteckningen över evenemang som är av särskild vikt för samhället.
75 Så har också skett i förevarande fall.
76 Överklagandet kan således inte bifallas vad avser den andra delen av den andra grunden.
77 Vad rör grundens första del framgår det av punkt 14 ovan att den nationella myndigheten som anger vilka evenemang som är av särskild vikt förfogar över ett stort utrymme för eget skön i denna fråga. Av detta följer att denna myndighet inte är skyldig att följa råden från de samrådsorgan som den rådfrågade innan den fattade sitt beslut. Den är inte heller skyldig att följa råden från vissa enskilda nationella tjänstemän.
78 Vad rör frågan om skälen till varför nämnda myndighet har valt att inte följa sådana råd, måste myndigheten – i likhet med vad som är fallet med unionsrättsakter (se dom av den 10 juli 2008 i mål C‑413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, REG 2008, s. I‑4951, punkt 166) – ange varför den anser att ett evenemang är av särskild vikt. Anledningen till detta är att de som berörs därav ska kunna få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden så att de kan tillvarata sina rättigheter, samt att kommissionen och behöriga domstolar ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.
79 Tvärtemot vad FIFA har påstått behöver nämnda myndighet emellertid inte ange de specifika skälen till varför den inte har följt vissa rådgivande organs eller tjänstemäns råd för att uppfylla sin motiveringsskyldighet, emedan den inte är skyldig att följa dessa råd. Det saknar härvid betydelse att flera rådgivande organ eller tjänstemän delar samma ståndpunkt.
80 Överklagandet kan således inte heller vinna bifall vad avser den andra grundens första del.
Den tredje grunden
Parternas argument
81 Den tredje grunden består av fyra delar. FIFA har i den första delgrunden gjort gällande att tribunalen gjorde fel då den inte angav huruvida frågan huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt borde ha bedömts utifrån de omständigheter och uppgifter som var för handen den 16 oktober 2007, det vill säga den dag som detta beslut fattades, eller den 28 juli 2000, vilket är den dag som kommissionen fattade sitt första beslut i ärendet, vilket ogiltigförklarades genom domen i det ovannämnda målet Infront WM mot kommissionen, och som sju år senare ersattes av det omtvistade beslutet.
82 Tribunalen borde dessutom ha förklarat att formuleringen ”tillgängliga uppgifter om mediestrukturen i Förenade kungariket” i skäl 3 i det omtvistade beslutet inte utgör en rimlig och tillräcklig motivering, eftersom det inte med ledning av denna formulering går att identifiera vad det är för uppgifter som har legat till grund för kommissionens beslut och vilken tidpunkt de kommer ifrån.
83 Enligt grundens andra del har tribunalen i punkterna 70 och 117 i den överklagade domen grundat sig på skäl som inte förekommer någonstans i det omtvistade beslutet när tribunalen fastslog att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM tillsammans kan anses utgöra ett enda evenemang och att kommissionen inte behövde ange fler skäl för sitt beslut att godkänna beslutet att uppta detta mästerskap i förteckningen över evenemang som är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket.
84 FIFA har i den tredje delgrunden gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte ta någon som helst hänsyn till att andra medlemsstater inte har upptagit matcher som inte är av gala-karaktär i förteckningen över evenemang av särskild vikt.
85 Den tredje grundens fjärde del rör tolkningen och tillämpningen av de kriterier som använts för att konstatera att samtliga matcher som ingår i slutspelet i fotbolls-VM är av särskild vikt. FIFA anser att tribunalen felaktigt har godkänt kommissionens konstaterande att såvitt avser Förenade kungariket så uppfyller samtliga matcher kriteriet om ”särskilt stort intresse” och felaktigt ansett att kommissionen har gett en tillräcklig och korrekt motivering för detta konstaterande. Tribunalen har härvid uppfattat kriteriet avseende att ett evenemang måste röna ”särskilt stort intresse” som att det rör evenemangets popularitet. Ett evenemangs ”popularitet” kan emellertid inte anses som ett relevant kriterium och kan inte utgöra tillräcklig grund för att anse att det är fråga om ett ”unikt evenemang”, i den mening som avses i skäl 21 i direktiv 97/36. Tribunalens bedömning att kommissionen har gett en tillräcklig och korrekt motivering för sitt konstaterande angående kriteriet ”särskilt stort intresse” innebär dessutom att den har gjort en felaktig tillämpning av artikel 253 EG.
86 Tribunalen har vidare begått fel genom att godta kommissionens konstateranden att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM uppfyller de krav som följer av det kriterium som omnämns i skäl 18 i det omtvistade beslutet, nämligen att samtliga matcher av tradition har sänts i fri tv och att även matcher som inte är av gala-karaktär haft höga tittarsiffror. Enligt FIFA är tribunalens konstateranden grundlösa och saknar stöd i omständigheterna. Dessutom har tribunalen felaktigt ansett att kommissionen har gett en tillräcklig och korrekt motivering till sin slutsats att ovannämnda krav är uppfyllda.
87 Tribunalen har bland annat hänvisat till tittarsiffror som avser ett icke representativt urval av dessa matcher och gömt undan matcher med lägre tittarsiffror. Tribunalen borde dessutom ha konstaterat att de genomsnittliga tittarsiffrorna i Förenade kungariket för matcher som inte är av gala-karaktär inte kan räknas som ”stor publik”. Tribunalen har också fel i sina förklaringar till de låga tittarsiffrorna för vissa matcher som inte är av gala-karaktär.
88 Enligt kommissionen ska den tredje grunden för överklagandet delvis avvisas och delvis anses verkningslös. Grunden saknar i sin helhet stöd. Konungariket Belgien och Förenade kungariket delar denna bedömning.
Domstolens bedömning
89 Vad rör den tredje grundens första del följer det av domstolens fasta praxis att tribunalen inte är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i målet framfört. Tribunalens motivering kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna kännedom om skälen till att den inte ansåg att det fanns fog för deras argument och under förutsättning att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utföra sin prövning. Det ankommer särskilt inte på tribunalen att ta ställning till argument som inte är tillräckligt klara och preciserade, då de inte utvecklas ytterligare och inte åtföljs av ytterligare specificerade och understödjande argument (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6513, punkterna 91 och 96, och av den 5 juli 2011 i mål C‑263/09 P, Edwin mot harmoniseringsbyrån, REU 2011, s. I‑5853, punkt 64).
90 I förevarande fall har FIFA inte vid tribunalen på ett tillräckligt klart och tydligt sätt anfört en självständig grund som går ut på att det omtvistade beslutet är rättsstridigt, eftersom kommissionen antagit beslutet med hänvisning till omständigheter som förelåg år 2000, fast den borde ha grundat beslutet på omständigheter som förelåg år 2007, eller eftersom kommissionen antagit beslutet med hänvisning till omständigheter som förelåg år 2007, fast den borde ha grundat beslutet på omständigheter som förelåg år 2000. Såsom konstaterats i punkt 54 ovan har FIFA nämligen nämnt denna aspekt inom ramen för en grund som rör motiveringen till det omtvistade beslutet. FIFA hävdade därvid att det i beslutet inte anges vad det är för uppgifter om mediestrukturen i Förenade kungariket som kommissionen har beaktat och vilken tidpunkt de kommer ifrån.
91 Tribunalen var mot denna bakgrund inte nödvändigtvis tvungen att i den överklagade domen precisera huruvida frågan huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt borde ha bedömts med utgångspunkt från hur omständigheterna såg ut år 2000 eller år 2007.
92 Vad vidare rör den grund som anförts vid tribunalen om att det i det omtvistade beslutet borde ha angetts vad det är för typ av uppgifter och vilken tidpunkt de kommer ifrån, framgår det av övervägandena i punkt 67 ovan att kommissionen inte var tvungen att i detta beslut ange vad det är för typ av uppgifter och vilken tidpunkt de kommer ifrån.
93 Det finns därför – såsom domstolen har fastställt i punkterna 60−63 ovan – inte längre någon anledning för domstolen att pröva huruvida tribunalen i tillräcklig utsträckning har bemött FIFA:s argument att kommissionen borde ha angett vad det är för typ av uppgifter och vilken tidpunkt de kommer ifrån.
94 Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.
95 Vad rör den andra delgrunden erinrar domstolen om att tribunalen, inom ramen för den granskning av lagenligheten som avses i artikel 263 FEUF, inte får ersätta den motivering som lämnades i den angripna rättsakten med sin egen motivering eller fylla ut en lucka i motiveringen av denna rättsakt med sin egen motivering, så att tribunalens prövning inte avser den bedömning som gjorts i rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2013 i mål C‑73/11 P, Frucona Košice mot kommissionen, punkterna 87−90 och där angiven rättspraxis).
96 Tribunalens överväganden i punkt 70 i den överklagade domen kan dock inte anses fylla ut en lucka i motiveringen till det omtvistade beslutet. De rör i stället frågan vilken nivå denna motivering måste uppnå för att uppfylla de krav som följer av unionsrättens bestämmelser på området. Övervägandena i punkt 117 i den överklagade domen anknyter till kommissionens bedömning i skäl 6 i det omtvistade beslutet. Tribunalen har således inte ersatt motiveringen i den angripna rättsakten med sin egen motivering, utan har endast prövat huruvida denna motivering är lagenlig, vilket tribunalen också är skyldig att göra.
97 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.
98 Vad rör den tredje delgrunden anmärker domstolen att FIFA vid tribunalen inte har anfört någon grund som går ut på att andra medlemsstaters praxis på området borde ha beaktats vid bedömningen av huruvida matcher som inte är av gala-karaktär är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. FIFA har i sin ansökan nämligen endast nämnt denna praxis utan att därvid framföra något påstående om att det omtvistade beslutet är rättsstridigt på den grunden att ministern och kommissionen inte fäste någon uppmärksamhet på en sådan praxis.
99 I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 54 ovan ska den tredje delgrunden därför avvisas.
100 FIFA har i den fjärde delgrunden anfört en rad argument för sin ståndpunkt att matcher som inte är av gala-karaktär inte uppfyller de kriterier i skälen 6 och 18 i det omtvistade beslutet som ministern har fastställt för evenemang av särskild vikt.
101 FIFA:s syfte med dessa argument är i realiteten att få domstolen att ersätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning, trots att FIFA inte har visat att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller anförd bevisning. Enligt fast rättspraxis kan dessa argument inte upptas till sakprövning (se dom av den 18 maj 2006 i mål C‑397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2006, s. I‑4429, punkt 85, och domen i det ovannämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 180).
102 Vad vidare rör påståendet om missuppfattning av kriteriet att ett evenemang måste röna ”särskilt stort intresse” som att det rör evenemangets popularitet, anmärker domstolen att FIFA inte har anfört någon sådan grund vid tribunalen. I enlighet med den rättspraxis som omnämns i punkt 54 ovan kan detta argument inte upptas till sakprövning.
103 Vad slutligen rör invändningarna om otillräcklig formell motivering av det omtvistade beslutet, så har de i realiteten samma innebörd som den första grundens sjätte del och de ska således ogillas av samma skäl som anförts i punkt 67 ovan.
104 Överklagandet ska således, såvitt avser den tredje grunden, delvis avvisas och delvis ogillas.
Den fjärde grunden
Parternas argument
105 Den fjärde grunden består av åtta delar. I den första delgrunden har FIFA hävdat att tribunalen, i punkterna 161 och 162 i den överklagade domen, har begått ett fel genom att, på grundval av skäl som den själv har framfört, anse att det i det omtvistade beslutet har styrkts att den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och i etableringsrätten som följer av de anmälda åtgärderna är proportionerlig. Enligt FIFA ankommer det dock på kommissionen och inte på tribunalen att ta ställning till sådana inskränkningar. Tribunalen hade således inte rätt att fastslå att eftersom slutspelet i fotbolls-VM ”kan anses som ett unikt evenemang” behövde kommissionen, som inte har grundat sig på ett sådant påstående om mästerskapets karaktär, visa att de inskränkningar som följer av det omtvistade beslutet var nödvändiga, rimliga och proportionerliga.
106 Enligt den andra delgrunden begick tribunalen ett fel genom att i punkterna 51, 52 och 158 i den överklagade domen anse att syftet att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt och rätten till information motiverar de inskränkningar som blir följden av det omtvistade beslutet. En bred tillgänglighet för allmänheten ska nämligen inte förstås som en obegränsad tillgänglighet. Rätten till information medför således inte en rätt att i fri tv få tillgång till samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM och rättfärdigar inte förbudet mot att ett programföretag som inte driver kanaler i fri TV sänder en av dessa matcher med ensamrätt.
107 FIFA har i den tredje delgrunden gjort gällande att tribunalen borde ha konstaterat att kommissionen var skyldig att pröva huruvida mindre ingripande åtgärder än de som har godkänts genom det omtvistade beslutet skulle kunna ha garanterat att syftet med artikel 3a i direktiv 89/552 uppnås.
108 FIFA har i den fjärde grundens fjärde del hävdat att kommissionen inte kunde göra en begränsad kontroll av huruvida de anmälda åtgärderna var förenliga med unionsrätten. Tribunalen borde ha fastställt att kommissionen var skyldig att göra noggranna kontroller och en fördjupad bedömning.
109 Enligt den femte delgrunden har tribunalen felaktigt konstaterat att kommissionen har lämnat en tillräcklig motivering till sin slutsats i frågan huruvida inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster var proportionerlig.
110 FIFA har i den sjätte delgrunden hävdat att tribunalen borde ha ansett att kommissionen var skyldig att pröva huruvida åtgärder som är mindre ingripande för äganderätten än de som godkänts i det omtvistade beslutet hade kunnat garantera att syftet med artikel 3a i direktiv 89/552 uppnås. När två grundläggande rättigheter berörs bör inskränkningar i möjligheten att utöva någon av dem prövas genom en intresseavvägning mellan de båda rättigheterna. Kommissionen gjorde ingen sådan intresseavvägning i sitt beslut och tribunalen tog inte upp saken i den överklagade domen.
111 FIFA har i den fjärde grundens sjunde del gjort gällande att tribunalens bedömning att inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten och äganderätten var berättigade bygger på en otillräcklig motivering.
112 I den åttonde delgrunden har FIFA hävdat att tribunalen gjort en felaktig rättslig analys av unionens konkurrensregler.
113 Tribunalens påstådda fel beskrivs enligt följande. Tribunalen har i punkt 173 i den överklagade domen ansett att eftersom de inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som tribunalen ansett vara motiverade är en nödvändig följd av de åtgärder som Förenade kungariket har anmält, behövde kommissionen endast ta ställning till dessa följder och den behövde inte göra någon fördjupad bedömning avseende någon annan aspekt. Kommissionen gjorde således enligt tribunalen inte något fel genom att anse att dessa åtgärder var förenliga med unionens konkurrensregler, och detta trots att det inte fastställts vad som är den relevanta marknaden. Enligt FIFA har tribunalen åsidosatt konkurrensrätten, eftersom det måste göras åtskillnad mellan bedömningen av inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster och bedömningen av inskränkningar i konkurrensreglerna.
114 FIFA har dessutom kritiserat tribunalen för att ha konstaterat att BBC och ITV, genom Förenade kungarikets anmälda åtgärder, inte hade beviljats sådana särskilda rättigheter som avses i artikel 86.1 EG. Denna slutsats grundas på överväganden som uteslutande är formella och teoretiska. Tribunalen borde ha beaktat de faktiska omständigheterna och de ekonomiska realiteterna, vilket borde ha lett till slutsatsen att de i det omtvistade beslutet godkända åtgärderna i realiteten innebär att BBC och ITV ges fördelar i förhållande till sina konkurrenter, vilket nödvändigtvis innebär att dessa båda företag ges särskilda rättigheter.
115 Enligt kommissionen, Konungariket Belgien och Förenade kungariket finns det inget stöd för den fjärde grunden.
Domstolens bedömning
116 Den fjärde grundens första del bygger på en misstolkning av punkterna 161 och 162 i den överklagade domen. Tribunalen har i dessa punkter nämligen inte ansett att det i det omtvistade beslutet har styrkts att den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och i etableringsrätten som följer av de åtgärder som Förenade kungariket har anmält är proportionerlig. Tribunalen har avfärdat FIFA:s grund eftersom den bygger på en felaktig premiss, nämligen att förteckningen över evenemang av särskild vikt endast borde ha omfattat galamatcher för att kunna anses proportionerlig, eftersom dessa matcher är de enda som är av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket. Tribunalen gjorde således inget fel genom att i punkterna 116 och 134 i den överklagade domen anse att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls‑VM kunde anses vara av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket.
117 Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den första delgrunden.
118 Vad rör den andra delgrunden framgår det av punkterna 51, 52 och 158 i den överklagade domen att tribunalen inte har förklarat att syftet att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt och rätten till information motiverar de specifika inskränkningar som följer av det omtvistade beslutet. Tribunalen uttalade sig härvid mot en allmän kontext, och den konstaterade att de åtgärder som avses i artikel 3a.1 i direktiv 89/552 kan, när det rör sig om evenemang av särskild vikt, vara motiverade av detta syfte och av rätten till information, om de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Med hänsyn till de principer som omtalas i punkterna 12 och 13 ovan går det emellertid inte att rikta någon kritik mot detta konstaterande.
119 Det framgår vidare av de överväganden som har behandlats i punkterna 12, 22 och 23 ovan att tribunalen, tvärtemot vad FIFA har påstått, inte var skyldig att förena dessa syften med de krav som rör friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten.
120 Överklagandet ska således inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens andra del.
121 Vad rör den tredje delgrunden framgår det av skäl 19 i det omtvistade beslutet att kommissionen har prövat huruvida de åtgärder som Förenade kungariket anmält var proportionerliga. En sådan bedömning av proportionaliteten förutsätter med nödvändighet en utredning av huruvida dessa mål av allmänintresse kunde uppnås genom åtgärder som i mindre mån inskränker dessa friheter. FIFA kan därför inte hävda att kommissionen helt har underlåtit att utreda huruvida det var möjligt att vidta sådana åtgärder. Det är härvid utan relevans att det endast är friheten att tillhandahålla tjänster som omnämns i detta skäl, eftersom proportionalitetsbedömingen i allt väsentligt inte skiljer sig därifrån vad rör de inskränkningar i etableringsfriheten som följer av de anmälda åtgärderna och att dessa åtgärder endast påverkar denna frihet i undantagsfall.
122 Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den tredje delgrunden.
123 Vad rör den fjärde delgrunden framgår det av punkterna 20 och 23 ovan att det ankommer på kommissionen att göra en begränsad utredning när den godkänner nationella åtgärder varigenom evenemang av särskild vikt anmäls. Detta innebär att FIFA har fel i sin slutsats att tribunalen borde ha ansett att kommissionen var skyldig att göra ”noggranna” kontroller och en ”fördjupad bedömning” av huruvida de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten.
124 Överklagandet kan således inte bifallas vad avser den fjärde grundens fjärde del.
125 Vad avser den femte delgrunden konstaterar domstolen att med hänsyn till de allmänna överväganden som framförts i punkterna 107−111 i domen i det ovannämnda målet UEFA mot kommissionen, är motiveringen i det omtvistade beslutet tillräcklig. Överklagandet kan därför inte bifallas såvitt avser denna delgrund.
126 Vad rör den fjärde grundens sjätte del framgår det av övervägandena i punkterna 12, 22 och 23 ovan att intrånget i FIFA:s äganderätt redan följer av artikel 3a i direktiv 85/552, och att detta intrång i princip kan rättfärdigas av syftet att skydda rätten till information och att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningar från evenemang av särskild vikt. Eftersom ministeriet på ett korrekt sätt har förklarat att samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM ska ses som ett evenemang av särskild vikt, behövde kommissionen endast undersöka huruvida detta får sådana följder för FIFA:s äganderätt som går utöver vad som oundvikligen följer av att detta evenemang upptas i den av denna myndighet upprättade förteckningen.
127 I förevarande fall har FIFA inte anfört några omständigheter vid tribunalen som skulle ha kunnat utgöra grund för att konstatera att åtgärden att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt för samhället i Förenade kungariket innebär ett sådant alltför långtgående intrång i FIFA:s äganderätt.
128 Överklagandet kan därmed inte bifallas såvitt avser den sjätte delgrunden.
129 Vad rör den sjunde delgrunden räcker det att anmärka att tribunalen, i punkterna 140−146 och 156−163 i den överklagade domen, har lämnat en tillräcklig motivering som gör det möjligt för FIFA att förstå varför dess argument har avfärdats och för domstolen att utföra sin prövning.
130 Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av denna delgrund.
131 Vad rör det första argumentet i den åttonde delgrunden framgår det av övervägandena i punkterna 22 och 23 ovan att om ett evenemang på ett korrekt sätt har förklarats utgöra ett evenemang av särskild vikt, behöver kommissionen endast undersöka huruvida detta får sådana följder för den fria konkurrensen som går utöver vad som oundvikligen följer av att detta evenemang upptas i förteckningen över anmälda evenemang. I förevarande fall har FIFA emellertid inte anfört några omständigheter vid tribunalen som gett vid handen att åtgärden att anmäla samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM som ett evenemang av särskild vikt för samhället innebär ett sådant alltför långtgående intrång i den fria konkurrensen.
132 Vad rör det andra argumentet i den åttonde delgrunden är det utrett att det i ordalydelsen av artiklarna 98 och 101 i 1996 års radio‑ och tv-lag, i dess lydelse enligt 2000 års tv-förordning, inte görs någon åtskillnad mellan olika kategorier av programföretag. Det ska särskilt anmärkas att programföretag som driver kanaler i fri tv inte ges skydd som inte ges programföretag som driver betal-tv-kanaler, varför alla dessa programföretag kan förvärva icke-exklusiva sändningsrättigheter för evenemang av särskild vikt och sända dem utan ensamrätt.
133 Det är förvisso inte uteslutet att det i praktiken bara är vissa programföretag som driver kanaler i fri tv – såsom BBC och ITV – som i slutändan i Förenade kungariket sänder samtliga matcher i slutspelet i fotbolls-VM (efter tillstånd från Office of Communications). Programföretag som driver betal-tv-kanaler är nämligen endast intresserade av att sända exklusivt och inkommer därför inte med något anbud för att förvärva dessa rättigheter.
134 Såsom tribunalen har konstaterat i punkt 180 i den överklagade domen är detta emellertid resultatet av den marknadsstrategi som antagits av programföretag som driver betal-tv-kanaler, vilka har valt en affärsmodell där exklusivitet betonas. Därför är de mindre intresserade av att sända evenemang av särskild vikt utan ensamrätt än vad som är fallet med programföretag som driver kanaler i fri tv. Detta är således i huvudsak resultatet av den första programföretagskategorins egna affärsmässiga val och kan således inte tillskrivas Förenade kungarikets lagstiftning.
135 Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av den fjärde grundens åttonde del.
136 Överklagandet ska således, vad avser den fjärde grunden, i vissa delar avvisas och i övriga delar ogillas.
137 Eftersom FIFA inte kan vinna framgång med någon av de fyra grunder som åberopats till stöd för överklagandet, ska överklagandet ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
138 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att FIFA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom FIFA har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Fédération internationale de football association (FIFA) ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter