FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 17 januari 2013(1)
Mål C‑583/11 P
Inuit Tapiriit Kanatami m.fl.
mot
Europaparlamentet
och
Europeiska unionens råd
”Överklagande – Förordning (EG) nr 1007/2009 – Handel med sälprodukter – Förbud mot saluföring i Europeiska unionen – Undantag för inuitsamhällen – Fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF – Begreppet regleringsakt och avgränsningen till lagstiftningsakt – Villkoret direkt eller personligen berörd ej uppfyllt”
I – Inledning
1. Enskildas möjligheter till rättsligt skydd mot unionsrättsakter med allmän giltighet utgör sedan länge en av de mest omstridda frågorna inom unionsrätten. Med utgångspunkt i domen i målet Plaumann(2) har domstolen i fast rättspraxis, först beträffande artikel 173 i E(E)G-fördraget och senare beträffande artikel 230 EG gjort en jämförelsevis restriktiv tolkning av den direkta rätten för fysiska och juridiska personer att väcka talan. Domstolen har trots viss kritik fram till helt nyligen hållit fast vid denna rättspraxis och bekräftat densamma, framför allt i de båda domarna Unión de Pequeños Agricultores(3) och Jégo-Quéré(4).
2. Inte minst som reaktion på denna rättspraxis genomfördes en ändring av enskildas rätt att väcka talan i Lissabonfördraget, vilken trädde i kraft den 1 december 2009. Sedan dess är det enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF även möjligt för fysiska och juridiska personer att väcka talan om ogiltigförklaring ”mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder”.
3. Fram till i dag är det dock mycket omtvistat i vilken utsträckning enskildas rätt att väcka talan har utökats genom den nya bestämmelsen. I förevarande överklagande ska domstolen just pröva denna omtvistade fråga och i synnerhet yttra sig beträffande tolkningen av begreppet regleringsakt.(5) Det ska i detta sammanhang framför allt klarläggas huruvida även Europeiska unionens lagstiftningsakter kan räknas till kategorin regleringsakter.
4. Orsaken till förevarande mål är förordning (EG) nr 1007/2009 om handel med sälprodukter, vilken Europaparlamentet och rådet gemensamt antog den 16 september 2009.(6) Genom denna förordning infördes ett förbud mot saluföring av sälprodukter, mot vilket Inuit Tapiriit Kanatami som företrädare för de kanadensiska inuiternas intressen(7) samt en rad ytterligare deltagare, framför allt tillverkare eller försäljare av sälprodukter, söker rättsligt skydd vid unionsdomstolarna.
5. Talan av Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena ogillades i första instans. Europeiska unionens tribunal avvisade deras talan om ogiltigförklaring genom beslut av den 6 september 2011(8) (nedan kallat det överklagade beslutet). Tribunalen motiverade detta inte minst med att förordning nr 1007/2009 utgjorde en lagstiftningsakt som inte kunde anses utgöra en regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena i målet (nedan även kallade klagandena) har, med undantag för en av dem,(9) överklagat detta beslut.
II – De unionsrättsliga bestämmelserna avseende saluföring av sälprodukter
6. De unionsrättsliga bestämmelserna om saluföring av sälprodukter på unionens inre marknad återfinns dels i en grundförordning som parlamentet och rådet antog år 2009 (förordning nr 1007/2009), dels i en genomförandeförordning som kommissionen antog år 2010 (förordning nr 737/2010). I förevarande mål är det enbart tvistigt huruvida Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena har rätt att väcka talan mot grundförordningen, medan genomförandeförordningen är föremål för en separat, pågående talan av dessa parter vid tribunalen.(10)
A – Grundförordningen (förordning nr 1007/2009)
7. Enligt artikel 1 i förordning nr 1007/2009 är föremålet för denna förordning följande:
”I denna förordning fastställs harmoniserade regler för saluföring av sälprodukter.”
8. Enligt artikel 3 i förordning nr 1007/2009 gäller följande ”villkor för saluförande” av sälprodukter:
”1. Att saluföra sälprodukter på gemenskapsmarknaden ska vara tillåtet endast om sälprodukterna härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning. För importerade produkter ska dessa villkor vara tillämpliga vid importtillfället eller importstället.
2. Följande undantag ska gälla från punkt 1:
a) Import av sälprodukter ska även vara tillåten om den är av tillfällig art och uteslutande består av varor för resenärers eller deras familjers personliga bruk. Sådana varor får inte vara av sådan art eller förekomma i sådan mängd att det kan förmodas att de importeras i kommersiellt syfte.
b) Saluförande av sälprodukter ska även vara tillåten om produkterna är baserade på biprodukter från jakt som regleras i nationell lagstiftning och vars enda syfte är en hållbar förvaltning av marina resurser. Sådant saluförande ska bara tillåtas om det sker utan vinstsyfte. Sådana produkter får inte vara av sådan art eller förekomma i sådan mängd att det kan förmodas att de saluförs i kommersiellt syfte.
Tillämpningen av denna punkt får inte äventyra uppnåendet av målet med denna förordning.
3. Kommissionen ska i enlighet med det förvaltningsförfarande … utfärda tekniska riktlinjer med en vägledande förteckning över de nummer i kombinerade nomenklaturen som kan gälla sälprodukter som omfattas av denna artikel.
4. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, ska åtgärder för genomförandet av denna artikel, som avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning genom att komplettera den, antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll ... .”
9. Artikel 2.4 i förordning nr 1007/2009 innehåller även följande definition av begreppet inuit:
”en person som fötts i inuiternas hemland – dvs. de arktiska och subarktiska områden där inuiterna, i nutid eller av hävd, har rättigheter och intressen i egenskap av ursprungsbefolkning – och som erkänns av inuiterna som en medlem av deras folk, bland andra inupiater, yupiker (Alaska), inuiter, inuvialuiter (Kanada), kalaalliter (Grönland) och yupiker (Ryssland)”.
B – Genomförandeförordningen (förordning nr 737/2010)
10. På grundval av artikel 3.4 i förordning nr 1007/2009 meddelade kommissionen den 10 augusti 2010 genomförandebestämmelser för handeln med sälprodukter genom förordning (EU) nr 737/2010(11) (nedan även kallad genomförandeförordningen).
11. I artikel 1 i förordning nr 737/2010 föreskrivs följande:
”I denna förordning fastställs genomförandebestämmelser för saluförande av sälprodukter i enlighet med artikel 3 i förordning (EG) nr 1007/2009.”
12. I artikel 3 i förordning nr 737/2010 fastställs vilka villkor som ska vara uppfyllda för att sälprodukter som härrör från jakt som inuitsamhällena eller andra ursprungsbefolkningar bedriver ska få saluföras.
13. I artikel 4 i förordning nr 737/2010 föreskrivs på vilka villkor sälprodukter för resenärers eller deras familjers privata bruk får importeras.
14. Slutligen föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 737/2010 villkoren för att sälprodukter som härrör från förvaltning av marina resurser ska få saluföras.
III – Förfarandet vid domstolen
15. Med skrivelse av den 21 november 2011 ingav Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena förevarande överklagande. De har yrkat att domstolen ska
– upphäva tribunalens beslut och förklara att talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning, för det fall domstolen bedömer att alla omständigheter för att besluta huruvida talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen kan prövas föreligger,
– i andra hand, upphäva det överklagade beslutet och återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande,
– förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta klagandenas rättegångskostnader, samt
– förplikta Europeiska kommissionen och Konungariket Nederländerna att bära sina rättegångskostnader.
16. Parlamentet har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att betala rättegångskostnaderna.
17. Rådet har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att solidariskt betala rättegångskostnaderna.
18. Även kommissionen, som redan i första instans intervenerade till stöd för parlamentet och rådet, har begärt att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att betala rättegångskostnaderna.
19. Däremot har Konungariket Nederländerna, som även det i första instans har intervenerat till stöd för parlamentet och rådet, inte deltagit i förfarandet vid domstolen.
20. Överklagandet har förhandlats skriftligen vid domstolen samt även muntligt den 20 november 2012.
IV – Bedömning
21. Tolkningen och tillämpningen av fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF har grundläggande betydelse för förverkligandet av ett effektivt domstolsskydd. Den har även väsentlig betydelse för uppdelningen av behörighet och uppgifter mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna. Rent generellt ska dess betydelse för hela rättsskyddssystemet, såsom det är utformat i unionsfördragen, inte underskattas.
22. Samtliga parter i förevarande mål är ense om att fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan har utökats genom artikel 263 fjärde stycket FEUF. Däremot är det högst omtvistat mellan parterna i vilken utsträckning detta har skett. Parterna hyser följaktligen vitt skilda uppfattningar om hur artikel 263 fjärde stycket FEUF ska tolkas.
23. Medan de tre unionsorgan som deltar i förfarandet – parlamentet, rådet och kommissionen – enhälligt och i stor utsträckning åberopar samma argument för att försvara tribunalens beslut, är klagandena av diametralt motsatt uppfattning. Klagandena anser att tribunalen har tolkat artikel 263 fjärde stycket FEUF för snävt och således inte har beaktat kraven på ett effektivt domstolsskydd.
24. I sak har klagandena åberopat tre grunder för överklagande av tribunalens beslut, av vilka den första avser bestämmelsen i artikel 263 fjärde stycket FEUF som sådan (nedan punkt A), den andra avser den grundläggande rättigheten till ett effektivt rättsmedel (nedan punkt B) och den tredje avser frågan huruvida tribunalen har missförstått klagandenas yrkanden i första instans (nedan punkt C).
A – Den första grunden för överklagande
25. Den första grunden för överklagande utgör huvudpunkten i förevarande mål. Parterna i målet tvistar inom ramen för denna grund om den korrekta tolkningen och tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF, som i dess nuvarande lydelse grundas på Lissabonfördraget och i vilken följande föreskrivs:
”Alla fysiska eller juridiska personer får på de villkor som anges i första och andra styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.”
1. Uttrycket regleringsakt (den första delen av den första grunden för överklagande)
26. I den första delen av den första grunden för överklagande, som avser punkterna 38–56 i det överklagade beslutet, har klagandena hävdat att tribunalen har gjort en felaktig tolkning och tillämpning av uttrycket regleringsakt i den tredje möjlighet som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
27. Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena har kritiserat att tribunalen i sitt beslut inte funnit att lagstiftningsakter i den mening som avses i artikel 289.3 FEUF,(12) till vilka även den här aktuella förordning nr 1007/2009 räknas, kan betraktas som regleringsakter. Den rättsliga bedömning som klagandena kritiserar framgår särskilt tydligt av punkt 56 i det överklagade beslutet, i vilket tribunalen har uppgett
”att begreppet ’regleringsakt’ i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska förstås så, att det avser alla rättsakter med allmän giltighet med undantag för lagstiftningsakter. Fysiska eller juridiska personer kan således väcka talan om ogiltigförklaring av en lagstiftningsakt endast om den berör dem direkt och personligen.”
Klagandena anser att detta utgör en orimligt restriktiv hantering av enskildas möjligheter att väcka talan. Enligt deras mening förefaller åtskillnaden mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter överdrivet formell. Däremot anser de unionsorgan som deltar i förfarandet, parlamentet, rådet och kommissionen, att tribunalens slutsats är korrekt och hävdar med eftertryck att den ska fastställas.
28. Även i juridisk facklitteratur föreligger det vitt skilda uppfattningar beträffande tolkningen av den nya tredje möjlighet som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Enligt min uppfattning förefaller de som förespråkar ett inkluderande av lagstiftningsakter i kategorin regleringsakter och de som är motståndare till ett sådant synsätt vara ungefär lika många.(13)
29. Såsom jag ska visa nedan, har tribunalen gjort en korrekt tolkning av uttrycket regleringsakt (se nedan punkt a), medan de motargument som klagandena har åberopat inte förmår övertyga (se nedan punkt b).
a) Tribunalens tolkning av uttrycket regleringsakt
30. Uttrycket regleringsakt definieras inte i fördragen. Det är förvisso, såsom tribunalen med rätta har framhållit,(14) fråga om unionsakter med allmän giltighet. Detta betyder emellertid inte nödvändigtvis att alla unionsakter med allmän giltighet samtidigt utgör regleringsakter.
31. Det skulle särskilt vara förhastat att anta att alla förordningar samtidigt är regleringsakter, oavsett huruvida det är fråga om lagstiftningsakter eller inte. Det kan visserligen inte förnekas att det i vissa språkversioner av fördragen föreligger en viss likhet mellan begreppet förordning i den mening som avses i artikel 288 andra stycket FEUF och uttrycket regleringsakt som används i artikel 263 fjärde stycket FEUF.(15) Om uttrycken förordning och regleringsakt skulle likställas på grundval av ett urval av språkversioner av EUF-fördraget förbises emellertid att unionsfördragen numera har samma giltighet på 23 olika språk (artikel 55.1 FEU och artikel 358 FEUF). I många av unionens officiella språk är begreppen förordning och regleringsakt inte besläktade i etymologiskt hänseende.(16)
32. Mot denna bakgrund ska det antas att uttrycket regleringsakt utgör ett unionsrättsligt begrepp sui generis som ska tolkas mot bakgrund av syftet med den aktuella fördragsbestämmelsen samt det sammanhang i vilket den återfinns(17) och dess tillkomsthistoria. Visserligen har särskilt uppkomsthistorien hittills saknat betydelse vid tolkningen av primärrätten, eftersom förarbetena till grundfördragen i stor utsträckning inte har varit tillgängliga. Förfarandet med att organisera konvent för att förbereda fördragsändringar, liksom offentliggörandet av mandat från regeringskonferenser, har emellertid medfört betydande ändringar på detta område. Den ökade insynen före fördragsändringar medför nya möjligheter att tolka fördragen, vilket ska utnyttjas i kompletterande syfte om, såsom i förevarande mål, en bestämmelses betydelse är osäker med beaktande av dess ordalydelse, regelsammanhang och de syften som eftersträvas.(18)
33. Modifieringen av den tidigare artikel 230 fjärde stycket EG genom den nuvarande artikel 263 fjärde stycket FEUF syftar utan tvekan till att stärka det individuella rättsskyddet genom att utöka fysiska och juridiska personers möjligheter att väcka talan mot unionsrättsakter med allmän giltighet.(19) Denna målsättning bygger i sig på en extensiv tolkning av uttrycket regleringsakt.(20)
34. Det ska emellertid beaktas att upphovsmännen till Lissabonfördraget inte enbart har förverkligat syftet att stärka det individuella rättsskyddet genom att utöka de direkta möjligheterna för fysiska och juridiska personer att väcka talan enligt den tredje möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan dessutom har avsett stärka det individuella rättsskyddet vid de nationella domstolarna på de områden som omfattas av unionsrätten genom artikel 19.1 andra stycket FEU.
35. Sammantaget framgår det av artikel 263 fjärde stycket FEUF och artikel 19.1 andra stycket FEU att enskildas möjligheter till rättsligt skydd mot unionsrättsakter med allmän giltighet i vart fall inte nödvändigtvis måste bestå i en direkt möjlighet att väcka talan vid unionsdomstolarna.
36. Det framgår för övrigt av samspelet mellan de olika styckena i artikel 263 FEUF att det i synnerhet vad gäller villkoren för upptagande till sakprövning av en talan om ogiltighetsförklaring föreligger skillnader beroende på huruvida föremålet för en sådan talan är en lagstiftningsakt eller en regleringsakt. Medan det i första stycket talas om lagstiftningsakter, hänför sig det här aktuella fjärde stycket till regleringsakter. Denna skillnad i ordval kan inte anses tillfällig. Tvärtom ger den uttryck för att de olika kategorierna av klagande sedan länge tillskrivs olika långtgående direkta möjligheter att väcka talan enligt artikel 263 FEUF.
37. Medan de parter som är privilegierat taleberättigade enligt artikel 263 andra stycket FEUF och de som till viss del är privilegierat taleberättigade enligt artikel 263 tredje stycket FEUF får väcka talan mot samtliga typer av unionsakter som nämns i första stycket, även lagstiftningsakter, är fysiska och juridiska personers direkta talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF sedan länge begränsad till vissa typer av unionsakter. Genom den tredje möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF har sistnämnda personer enbart en mer förmånlig möjlighet att väcka talan mot regleringsakter, men inte mot lagstiftningsakter. Såsom tribunalen med rätta har framhållit kan enskilda således även i fortsättningen endast i undantagsfall direkt ifrågasätta lagstiftningsakter i samband med den andra möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och detta endast i den mån dessa lagstiftningsakter direkt och personligen berör den aktuella klaganden.(21)
38. Avsaknaden av en förmånlig direkt möjlighet för enskilda att väcka talan mot lagstiftningsakter kan framför allt bero på att den parlamentariska lagstiftningens demokratiska legitimitet är särskilt omfattande. Åtskillnaden mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter kan i fråga om det rättsliga skyddet sålunda inte avfärdas som rent formell. Den bygger tvärtom på en verklig skillnad. I många nationella rättssystem har enskilda inte några möjligheter eller endast begränsade möjligheter att direkt väcka talan mot parlamentariska lagar.
39. Vid ett beaktande av förarbetena till artikel 263 fjärde stycket FEUF framgår det att det inte heller i fortsättningen föreligger någon mer förmånlig möjlighet för enskilda att väcka talan mot lagstiftningsakter enligt unionsfördragen. Denna bestämmelse skulle ursprungligen ingå som artikel III‑365.4 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa(22) (konstitutionsfördraget) och baseras på arbeten från Europeiska konventet.
40. Konstitutionsfördraget grundades enligt artiklarna I‑33–I‑37 på en hierarki och en klar åtskillnad mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter, varvid en ”europeisk förordning” som ”icke-lagstiftningsakt som skall ha allmän giltighet” uteslutande hänfördes till den senare kategorin (artikel I-33.1 fjärde stycket första meningen i konstitutionsfördraget). När en möjlighet för fysiska och juridiska personer att väcka talan mot ”regleringsakter” diskuterades med avseende på artikel III‑365.4 i konstitutionsfördraget synes detta sålunda endast ha avsett icke-lagstiftningsakter. Detta bekräftas av materialet från Europeiska konventet till artikel III‑270 fjärde stycket i utkastet till en konstitution för Europa,(23) det vill säga den bestämmelse som senare återfanns som artikel III‑365.4 i konstitutionsfördraget. Enligt detta material diskuterades visserligen formuleringen ”rättsakt med allmän giltighet” på konventet, men underkändes sedan och ersattes slutligen med det mindre långtgående uttrycket regleringsakt, som skulle ge uttryck för skillnaden mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter.(24)
41. Det faktum att innehållet i artikel III‑365.4 i konstitutionsfördraget har tagits över ordagrant i nästan samtliga språkversioner(25) av Lissabonfördraget innebär att antagandet ligger nära till hands att det när det talas om regleringsakter i den nuvarande artikel 263 fjärde stycket FEUF inte heller avses lagstiftningsakter. Särskilt klart uttrycks detta i de talrika språkversionerna av EUF-fördraget, i vilka begrepp som snarare erinrar om verkställande normgivning än lagstiftande normgivning används för att beteckna ”regleringsakt”.(26)
42. Lissabonfördraget innehåller förvisso inte någon med konstitutionsfördraget jämförbar systematisering och hierarkisk strukturering av unionsakterna. Även lagstiftningsakter kan i systemet i EU-fördraget och EUF-fördraget antas i form av en förordning i den mening som avses i artikel 288.2 FEUF. Åtskillnaden mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter har numera mest processteknisk betydelse, som exempelvis i artiklarna 290.1 och 297 FEUF.
43. Med hänsyn till dessa skillnader mellan konstitutionsfördraget och de nu gällande fördragen skulle det vara teoretiska tänkbart att, i enlighet med klagandenas förslag, tillskriva uttrycket regleringsakt i artikel 263 fjärde stycket FEUF en annan betydelse och ge uttrycket en mer extensiv tolkning än vad som avsågs av Europeiska konventet och konstitutionsfördragets upphovsmän, innebärande att till och med lagstiftningsakter kunde räknas till regleringsakterna.
44. Emellertid kan en sådan extensiv tolkning av uttrycket regleringsakt knappast anses förenlig med mandatet för regeringskonferensen 2007, vilken förhandlade fram Lissabonfördraget. Denna regeringskonferens hade i uppdrag att överge den konstitutionsidé som låg till grund för konstitutionsfördraget,(27) och att inte ifrågasätta det som hade uppnåtts genom undertecknandet av konstitutionsfördraget i övrigt.(28) Det slutgiltiga resultatet av regeringskonferensen skulle följaktligen till sitt innehåll i så hög grad som möjligt överensstämma med det övergivna konstitutionsfördraget, och endast vissa särskilt symboliska punkter skulle strykas.(29)
45. För att tillgodose kraven i förevarande mål ska särskilt framhållas att enligt mandatet för regeringskonferensen 2007 ”[kommer] åtskillnaden mellan vad som är lagstiftande och inte och dess följder … att bibehållas”.(30)
46. Det är mot denna bakgrund högst osannolikt samt föreligger inte heller några konkreta omständigheter som talar för att regeringskonferensen avsåg att gå utöver konstitutionsfördraget särskilt vad avser artikel 263 fjärde stycket FEUF. Det kan dessutom förväntas att upphovsmännen till Lissabonfördraget skulle ha markerat en eventuell utökning av enskildas möjligheter att väcka talan gentemot artikel III‑365.4 i konstitutionsfördraget i samtliga språkversioner av artikel 263 fjärde stycket FEUF,(31) exempelvis genom att använda det i Europeiska konventet diskuterade men där i slutänden underkända uttrycket ”rättsakt med allmän giltighet”.(32) Detta gäller i än högre grad som den senare formuleringen är vanlig på andra ställen i EUF-fördraget (se artiklarna 277, 288 andra stycket första meningen och 290.1 FEUF).
47. Sammantaget har tribunalen sålunda med rätta tolkat uttrycket regleringsakt så, att detta omfattar samtliga unionsakter med allmän giltighet, med undantag för lagstiftningsakter.
b) Klagandenas motargument
48. Till skillnad från vad klagandena har hävdat medför en sådan tolkning och tillämpning av den tredje möjlighet som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF som tribunalen har gjort inte alls att fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan mot regleringsakter blir meningslös och att den ändring som införts genom Lissabonfördraget sålunda saknar verkan. Tvärtom är klagandenas argumentation felaktig i sig, eftersom den dels grundar sig på en felaktig tolkning av det överklagade beslutet, dels på ett grundläggande missförstånd av de rättsakter och förfaranden som föreskrivs i fördragen.
– Samtliga förordningar, direktiv och beslut utgör inte lagstiftningsakter
49. Enligt klagandena skulle begreppet regleringsakt, vid en sådan tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF som tribunalen förordar, endast omfatta de rekommendationer och yttranden i den mening som avses i artikel 288 femte stycket FEUF som ändå inte kan ifrågasättas, eftersom de förordningar, direktiv och beslut som parlamentet och rådet antar samtliga utgör lagstiftningsakter.
50. Detta argument är orimligt. Även andra unionsakter än rekommendationer och yttranden kan självklart anses utgöra regleringsakter; i synnerhet är detta fallet i fråga om många förordningar i den mening som avses i artikel 288 andra stycket FEUF och många beslut i den mening som avses i artikel 288 fjärde stycket FEUF. I praktiken är det, såsom rådet och kommissionen med rätta har påpekat, till och med fråga om den övervägande delen av fallen.
51. Förordningar och beslut hör utöver direktiv visserligen till de slags akter som kan antas genom ett lagstiftningsförfarande (artikel 289.1 och 289.2 FEUF). Klagandena förbiser emellertid att långtifrån alla unionsrättsliga förordningar, direktiv och beslut antas genom ett sådant lagstiftningsförfarande. Även icke-lagstiftningsakter kan antas i form av en förordning, ett direktiv eller ett beslut (artikel 297.2 FEUF).
52. Särskilt förordningar antas i många fall av rådet eller kommissionen antingen som genomförandeförordningar till lagstiftningsakter eller som förordningar i ett förfarande sui generis.(33) Vad avser beslut, så antas dessa i regel till och med genom andra förfaranden än lagstiftningsförfaranden, för det mesta av rådet eller kommissionen, och kan i så fall eventuellt även anses utgöra regleringsakter, i vart fall när de inte är riktade till särskilda adressater (artikel 288 fjärde stycket andra meningen FEUF e contrario).
– Samtliga icke-lagstiftningsakter utgör inte delegerade rättsakter
53. Klagandena har dessutom gjort gällande att om Lissabonfördragets upphovsmän hade avsett att i artikel 263 fjärde stycket FEUF skilja mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter hade de inte talat om regleringsakter, utan om delegerade akter i den mening som avses i artikel 290 FEUF. Användningen av uttrycket regleringsakt tyder på att något annat än icke-lagstiftningsakter har avsetts.
54. Inte heller detta argument förmår övertyga. Klagandena bortser från att samtliga icke-lagstiftningsakter inte nödvändigtvis måste utgöra delegerade akter i den mening som avses i artikel 290 FEUF. Icke-lagstiftningsakter kan även antas i form av genomförandeakter i den mening som avses i artikel 291 FEUF eller antas i ett förfarande sui generis.(34)
– Även genomförandeakter kan utgöra regleringsakter
55. Vidare har klagandena gjort gällande att kategorin genomförandeakter i den mening som avses i artikel 291 FEUF inte låter sig klassificeras mot bakgrund av den åtskillnad som tribunalen har gjort mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter.
56. Även detta påstående är felaktigt. Genomförandeakter i den mening som avses i artikel 291 FEUF kan, såsom indikerats ovan,(35) utan svårighet hänföras till kategorin icke-lagstiftningsakter. Om sådana genomförandeakter har allmän giltighet, vilket i regel är fallet i fråga om genomförandeförordningar och ofta i fråga om genomförandebeslut, ska de anses utgöra regleringsakter.
– Verkan av artikel 263 fjärde stycket FEUF på mål som Unión de Pequeños Agricultores och Jégo-Quéré
57. Slutligen har klagandena påstått att en tolkning och tillämpning av rätten att väcka talan som den som tribunalen har företagit inte kan åtgärda den brist i det rättsliga skyddet som har konstaterats i målen Unión de Pequeños Agricultores(36) och Jégo-Quéré(37).
58. Inte heller detta påstående kan ha någon framgång.
59. I målet Jégo-Quéré hade en genomförandeförordning som kommissionen antagit inom fiskeriområdet blivit föremål för en talan om ogiltighetsförklaring. En sådan rättsakt skulle numera med tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF anses utgöra en regleringsakt som inte medför några genomförandeåtgärder.
60. I målet Unión de Pequeños Agricultores var föremålet för talan däremot en gemensam organisation av marknaden för jordbrukspolitik. En sådan förordning skulle numera ha antagits i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (artikel 43.2 FEUF) och skulle sålunda utgöra en lagstiftningsakt (artikel 289.3 FEUF). Mot en sådan skulle det följaktligen inte heller föreligga någon direkt möjlighet för fysiska och juridiska personer att väcka talan vid unionsdomstolarna enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, såvida dessa personer inte är direkt och framför allt personligen berörda av förordningen (andra möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF). Detta innebär emellertid inte att enskilda inte kan erhålla något effektivt skydd mot bestämmelser i gemensamma marknadsorganisationer. Tvärtom står det dem fritt att som en prejudiciell fråga ifrågasätta huruvida en gemensam marknadsorganisation är lagenlig, antingen – beroende på de faktiska omständigheterna – med anledning av en ogiltighetstalan vid unionsdomstolarna mot genomförandeåtgärder av kommissionen eller med anledning av överklaganden vid nationella domstolar mot genomförandeåtgärder av nationella myndigheter.(38)
61. Det ska endast som en parentes påpekas att Inuit Tapiriit Kanatami och de ytterligare klagandena i förevarande mål inte heller står utan rättsligt skydd genom tribunalens tolkning av uttrycket regleringsakt i den tredje möjlighet som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Tvärtom har de möjlighet att i samband med eventuella tvister beträffande genomförandeåtgärder till förordning nr 1007/2009 som en prejudiciell fråga göra gällande att nämnda förordning är rättsstridig. De flesta klagandena har även gjort detta i samband med en fortfarande anhängig talan mot kommissionens genomförandeförordning nr 737/2010 vid Europeiska unionens domstol.(39)
62. Mot denna bakgrund följer att överklagandet således inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av den första grunden.
2. Frågan huruvida klagandena är direkt och personligen berörda (den andra delen av den första grunden för överklagande)
63. Eftersom talan enligt den av mig föreslagna lösningen inte ska bifallas på den första delen av den första överklagandegrunden, ska den andra delen av denna grund för överklagande som har gjorts gällande i andra hand prövas. Med denna grund har klagandena invänt att tribunalen har gjort en felaktig tolkning och tillämpning av villkoret ”direkt och personligen berörd” vad gäller upptagande till sakprövning.
64. Kriteriet direkt och personligen berörd (andra möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF) har till syfte att tillhandahålla fysiska och juridiska personer ett effektivt rättsligt skydd mot unionsakter som inte är riktade till dem, utan att samtidigt emellertid utöka tillämpningsområdet för talan om ogiltigförklaring till en slags allmän talerätt (actio popularis).
65. Tribunalen har, efter att ha funnit att Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena inte kunde ifrågasätta förordning nr 1007/2009, vilken utgör en lagstiftningsakt i den mening som avses i artikel 289 tredje stycket FEUF, på de mer förmånliga villkor som gäller för regleringsakter (tredje möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF), tillämpat nämnda kriterium i punkterna 68–93 i det överklagade beslutet.
a) Frågan huruvida klagandena är direkt berörda
66. Klagandena har inledningsvis ifrågasatt tribunalens uppfattning att endast fyra av dem är direkt berörda av den omtvistade förordningen, nämligen Ta Ma Su Seal Products, NuTan Furs, GC Rieber Skinn och Canadian Seal Marketing Group.(40) Enligt tribunalens fastställande av omständigheterna utgörs dessa av tre företag samt en företagsorganisation som saluför sälprodukter på bland annat den europeiska inre marknaden.
67. Klagandena riktar invändning mot att tribunalen på detta sätt har gjort en för restriktiv tolkning av kriteriet direkt berörd. De anser att även de av dem som enbart är verksamma på ett förberedande stadium före saluföringen av sälprodukter på den europeiska inre marknaden – nämligen jägare samt deras intresseorganisationer, men även klaganden Karliin Aariak, som bedriver verksamhet som avser formgivning och saluföring av kläder av sälskinn –, måste anses vara direkt berörda av den omtvistade förordningen.
– Inledande anmärkningar
68. Det ska inledningsvis konstateras att kriteriet direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte får ges en mer restriktiv tolkning än det identiska kriteriet i de tidigare bestämmelserna i artikel 173 fjärde stycket E(E)G-fördraget och artikel 230 fjärde stycket EG.(41) Detta har klagandena med rätta påpekat. Inte heller de organ som deltar i förfarandet har bestritt detta.
69. Begreppet direkt berörd är detsamma i de sista båda möjligheterna som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Sålunda är följande resonemang även tillämpligt för det fall att domstolen i strid med mitt förslag skulle klassificera den aktuella förordningen som regleringsakt.(42)
70. För att definiera de rättsliga krav som ställs för att en person ska vara direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF har tribunalen till stöd använt sig av en formulering som ofta har använts i unionsdomstolarnas senare praxis.(43) Enligt denna formulering är kravet på att en fysisk eller juridisk person ska vara direkt berörd av en unionsakt endast uppfyllt om den aktuella åtgärden har en direkt inverkan på dennes rättsliga ställning och inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning till dem som åtgärden riktar sig till och som ska genomföra den, eftersom åtgärden har en rent automatisk karaktär och endast följer av unionslagstiftningen utan att några mellanliggande regler ska tillämpas.(44)
71. Jag anser att det är tveksamt huruvida denna formulering verkligen är lämplig för att slutgiltigt redogöra för kriteriet direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. I rättspraxis har nämligen enskildas talan om ogiltighetsförklaring av en unionsakt, som enbart har verkan på de aktuella klagandena i faktiskt och inte i rättsligt hänseende – exempelvis eftersom de som marknadsaktörer är direkt berörda i konkurrensen med andra marknadsaktörer –, då och då, och med rätta, tagits upp till sakprövning.(45) I rättspraxis föreligger dessutom mål i vilka en person har ansetts direkt berörd även om de behöriga myndigheterna hade ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av en unionsakt, såvida det med tillräcklig sannolikhet kunde förutses att detta skön skulle utövas på ett visst sätt.(46)
72. Dessa nyanser i formuleringen av kriteriet direkt berörd saknar emellertid betydelse i förevarande mål. Även om man, inom ramen för den andra möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utgår från att inte enbart en unionsakts verkan på en persons rättsliga ställning ska beaktas, utan även den faktiska verkan den har på denna person, så krävs det att sådana verkningar inte är av endast indirekt karaktär. Detta måste i det konkreta fallet avgöras med hänsyn till regelinnehållet i den aktuella unionsakten.
– Situationen för personer som är verksamma i tidigare handelsled
73. I förevarande mål innehåller förordning nr 1007/2009 enligt artikel 1 ”regler för saluföring av sälprodukter” i Europeiska unionen. Däremot regleras inte säljakt, tillverkning av produkter av sälmaterial och därmed sammanhängande forskning över huvud taget i denna förordning.(47)
74. Tribunalen har sålunda med rätta antagit att samtliga parter som är verksamma i ett sådant tidigare handelsled som inte avser konkret saluföring av sälprodukter i Europeiska unionen inte är direkt berörda av den aktuella förordningen. Detta gäller dels för jägarna och deras intresseorganisationer, dels för alla personer och organisationer som i vidaste bemärkelse bearbetar det material som utvinns vid säljakt.
75. Eftersom inte någon av dessa parter själv saluför sälprodukter i Europeiska unionen, är de inte direkt utan enbart indirekt berörda av den aktuella förordningen. Det är möjligt att de ekonomiska verkningarna av det regelverk som har upprättats genom den aktuella förordningen även blir kännbara för denna personkrets. Såsom de unionsorgan som deltar i förfarandet emellertid med rätta har påpekat, skulle kriteriet direkt inverkan fråntas sin funktion och sina grunddrag, och kretsen potentiella klagande skulle utökas oändligt om även personer som är verksamma i tidigare handelsled skulle anses vara direkt berörda.
– Situationen för Karliin Aariak
76. Mer oklar är situationen avseende klaganden Karliin Aariak, som enligt vad tribunalen har fastställt själv tillhör inuitsamhället och är verksam med design och försäljning av kläder av sälskinn. Tribunalen har fastställt att hon inte är direkt berörd, eftersom hon ”inte har gjort gällande att hon bedriver någon verksamhet avseende saluföring av andra produkter än dem som omfattas av det ifrågavarande undantaget [för inuiter]”(48).
77. Det ska i detta avseende påpekas att det inte framgår av tribunalens fastställande av omständigheterna huruvida Karliin Aariak själv saluför de kläder hon formger och säljer på den europeiska inre marknaden eller huruvida hon enbart säljer dessa produkter till grossister som sedan saluför dem i eget namn och för egen räkning i Europeiska unionen. I sistnämnda fall är Karliin Aariak, i likhet med de ovannämnda jägarna, enbart verksam i ett tidigare handelsled och skulle sålunda inte kunna anses direkt berörd av förordning nr 1007/2009.
78. Eftersom tribunalen inte har gjort alla erforderliga konstateranden i detta avseende, är beslutet behäftat med ett rättsligt fel i detta hänseende.
79. Om man emellertid, såsom tribunalen förefaller göra, presumerar att Karliin Aariak faktiskt själv saluför sälprodukter på den europeiska inre marknaden,(49) så kan det knappast förnekas att hon är direkt berörd av den aktuella förordningen. Karliin Aariaks affärsverksamhet omfattas i så fall nämligen direkt av de bestämmelser om saluföring av sälprodukter som har införts genom förordning nr 1007/2009.
80. Det faktum att den aktuella tillämpningen av undantaget för inuiter på Karliin Aariak kräver en precisering medelst genomförandebestämmelser från kommissionen (se artikel 3.1 jämförd med artikel 3.3 och 3.4 i förordning nr 1007/2009), innebär inte att det i strid med tribunalens uppfattning(50) är uteslutet att hon kan vara direkt berörd.
81. Det kan nämligen antingen anses, såsom tribunalen gör, att kommissionens genomförandebestämmelser är så väsentliga att det undantag för inuiter som unionslagstiftaren har föreskrivit inte kan utnyttjas över huvud taget innan de antagits. I detta fall gäller det allmänna förbudet mot saluföring på den europeiska inre marknaden, såsom det föreskrivs i artikel 3.1 i förordning nr 1007/2009, för samtliga sälprodukter i samma utsträckning under hela övergångsperioden fram till dess att de aktuella genomförandebestämmelserna antagits. Av detta skulle samtliga personer som är verksamma med saluföring av sälprodukter vara direkt berörda, även Karliin Aariak.
82. I annat fall kan man, till skillnad från tribunalen, anse att kommissionens genomförandebestämmelser är så obetydliga att det av lagstiftaren föreskrivna undantaget för inuiter även kan utnyttjas innan nämnda bestämmelser antas. I detta fall är och förblir saluföring av sälprodukter som härrör från traditionell jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver, i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1007/2009, redan från början tillåten på den europeiska inre marknaden. Även vid en sådan tolkning berör bestämmelserna samtliga personer som är verksamma med saluföring av sälprodukter på den europeiska inre marknaden, inbegripet Karliin Aariak.
83. I båda fallen är de personer som är verksamma med saluföring av sälprodukter på den europeiska inre marknaden direkt berörda av de unionsrättsliga bestämmelserna om saluföring av sälprodukter.(51) Någon gråzon som den till vilken tribunalen synes vilja hänföra Karliin Aariak kan således inte uppkomma.
84. Sammantaget är tribunalens fastställelser sålunda behäftade med rättsliga fel vad avser frågan huruvida Karliin Aariak var direkt berörd. Tribunalens felaktiga tillämpning av kriteriet direkt inverkan kan emellertid inte i sig leda till ett upphävande av det överklagade beslutet. Tvärtom är det en tvingande förutsättning för förfarandet att det avgörs huruvida klagandena är personligen berörda.(52)
b) Huruvida klagandena är personligen berörda
85. Klagandena måste, helt oberoende av frågan huruvida några av dem är direkt berörda av den aktuella förordningen och i så fall hur många, dessutom vara personligen berörda av förordningen för att kunna väcka en talan om ogiltighetsförklaring som kan tas upp till sakprövning på grundval av den andra möjligheten som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
86. Enligt fast rättspraxis som grundas på domen i målet Plaumann ska fysiska eller juridiska personer anses personligt berörda av en handling från unionsorganen om handlingen angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till.(53)
87. Förordning nr 1007/2009 har inte någon sådan verkan i förhållande till Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena. Såsom tribunalen med rätta har framhållit(54) är det förbud mot saluföring av sälprodukter som föreskrivs i den aktuella förordningen allmänt formulerat och kan utan åtskillnad vara tillämpligt på varje ekonomisk aktör som omfattas av förordningen. Den angripna förordningen är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. Ingen av klagandena försätts genom förordningen i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. Tvärtom berörs klagandena av den angripna förordningen på samma sätt som alla andra ekonomiska aktörer som tillverkar eller saluför sälprodukter.(55)
88. Klagandena har inte bestritt denna omständighet, men anser likväl att de ska anses vara personligen berörda. Enligt deras uppfattning har Lissabonfördraget medfört att det är dags för domstolen att överge den rättspraxis gällande detta att vara personligen berörd som bygger på domen i målet Plaumann.
89. De berörda parternas argument kan inte godtas. I motsats till vad klagandena har hävdat krävs det genom Lissabonfördragets ikraftträdande inte någon ny bedömning av unionsdomstolarnas praxis beträffande huruvida en person ska anses vara personligen berörd. Tvärtom talar den omständigheten, att det krav på att en person är (direkt och) personligen berörd, som föreskrivs i den andra möjligheten i den nuvarande artikel 263 fjärde stycket FEUF, har tagits över i oförändrad form från den andra möjligheten i artikel 230 fjärde stycket EG, för ett bibehållande av den rättspraxis som bygger på domen i målet Plaumann.
90. Efter intensiv diskussion av hela denna problematik i det Europeiska konventet beslutade lagstiftaren sig nämligen för att inte stärka enskildas rättsliga skydd mot unionsakter med allmän giltighet genom att reformera begreppet personligen berörd, utan att i stället införa en helt ny tredje möjlighet att väcka talan i artikel 263 fjärde stycket FEUF, nämligen den redan ovan diskuterade(56) möjligheten för fysiska och juridiska personer att väcka talan mot regleringsakter som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.(57)
91. Överklagandet kan följaktligen inte heller vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
3. Slutsats i denna del
92. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
B – Den andra grunden för överklagande
93. Klagandena har med sin andra grund för överklagande gjort gällande att tribunalens motivering av beslutet var bristfällig samt att den inte har beaktat kravet på ett effektivt domstolsskydd.
1. Kravet på motivering av beslutet i första instans (första delen av den andra grunden för överklagande)
94. I den första delen av den andra grunden för överklagande har klagandena hävdat att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat. Den påstådda bristande motiveringen skulle bestå i att tribunalen inte tillräckligt uttömmande behandlat de argument som Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena hade anfört i första instans angående artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(58) samt beträffande artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.(59) Klagandena har i detta hänseende särskilt framhållit att tribunalen inte ens har nämnt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.
95. Det kan mycket riktigt utgöra en bristfällig motivering när tribunalen i sin dom i första instans inte i tillräcklig utsträckning behandlar en grund som en part har åberopat.(60)
96. Av fast rättspraxis följer dock att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.(61)
97. Tribunalen har uppfyllt dessa krav i förevarande fall.
98. Det aktuella yrkandet från Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena beträffande den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel återfanns enligt deras egna uppgifter i punkterna 53–57 i det skriftliga svar på parlamentet och rådets invändning om rättegångshinder som de ingett i första instans. Det är ostridigt att tribunalen har behandlat detta yrkande i punkt 51 i det överklagade beslutet. Där uppgav den att unionsdomstolarna inte heller med hänsyn till principen om rätten till ett effektivt rättsmedel kan tolka de villkor enligt vilka enskilda kan väcka talan mot en förordning så, att de kommer att avvika från de förutsättningar som uttryckligen föreskrivs i fördraget.
99. Detta svar skulle kunna anses för knapphändigt. Hur utförligt tribunalen har behandlat den ena partens argument i motiveringen till det beslut varigenom förfarandet avslutas är emellertid inte minst beroende av hur sakligt detta argument är och vilken tyngd det ska tillmätas jämfört med övriga argument från denna part. Med beaktande av klagandens kortfattade och mindre ingående argument i första instans beträffande den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel(62) kan det knappast läggas tribunalen till last att den inte har gjort någon ingående bedömning av detta problem i det överklagade beslutet.
100. Detta gäller särskilt med tanke på att tribunalen kunde stödja sig på fast praxis från unionsdomstolarna i detta avseende.(63) Av tribunalens uttalanden i punkt 51 i det överklagade beslutet samt hänvisningen till tillämplig rättspraxis(64) framgår tillräcklig tydligt på vilka grunder tribunalen har underkänt Inuit Tapiriit Kanatamis och de övriga klagandenas argument angående kravet på ett effektivt domstolsskydd.
101. I detta hänseende saknar det betydelse att tribunalen i punkt 51 i det överklagade beslutet enbart har hänvisat till artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och inte till artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen. Tribunalen har nämligen i den aktuella punkten enbart gjort en allmän bedömning av klagandenas argument angående rätten till ett effektivt rättsmedel och har i detta sammanhang endast nämnt artikel 47 i stadgan som ett exempel (”bland annat”).(65)
102. Dessutom har klagandena hävdat att tribunalens uttalande angående gränserna för enskildas möjligheter att direkt väcka talan i punkt 51 i det överklagade beslutet är motsägelsefullt när den talar om villkor ”som uttryckligen föreskrivs i fördraget” fastän den först omständligt har härlett detta genom tolkning.
103. Inte heller detta argument är emellertid övertygande. Naturligtvis krävs det en tolkning av uttrycket regleringsakt. Detta påverkar emellertid inte det faktum att det i detta avseende är frågan om ett villkor för talan om ogiltighetsförklaring från fysiska och juridiska personer som uttryckligen föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
104. Sammantaget har tribunalen sålunda på ett tillräckligt klart och icke motsägelsefullt sätt redogjort för sina överläggningar angående problematiken kring ett effektivt domstolsskydd. Klagandena kan i materiellt hänseende ha en annan uppfattning än tribunalen. Denna omständighet kan emellertid inte i sig utgöra någon bristfällig motivering av det överklagade beslutet,(66) utan på sin höjd ett materiellt fel som ska prövas nedan i samband med den andra delen av den andra grunden för överklagande.
2. Det påstådda åsidosättandet av den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel (andra delen av den andra grunden för överklagande)
105. Eftersom talan inte ska bifallas på den första delen av den andra grunden för överklagande, ska den andra delen av denna grund för överklagande, som klagandena har gjort gällande i andra hand, prövas. Klagandena anser att den tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF på grundval av vilken tribunalen har förklarat att talan inte kan upptas till prövning i första instans inte är förenlig med kravet på ett effektivt domstolsskydd som följer av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen i egenskap av allmänna unionsrättsliga principer.
106. Rätten till ett effektivt rättsmedel har erkänts såsom allmän rättsprincip på unionsnivå(67) och utgör enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna en grundläggande rättighet i unionens rättsordning.
107. Denna grundläggande rättighet ska otvivelaktigt, oavsett huruvida den grundas på stadgan eller på de allmänna unionsrättsliga principerna, vederbörligen beaktas vid tolkningen och tillämpningen av villkoren för upptagande till sakprövning av en talan om ogiltighetsförklaring från fysiska och juridiska personer,(68) och detta gäller beträffande samtliga tre möjligheter som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
108. Domstolen har emellertid redan klargjort att det med hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel inte krävs någon utökning av fysiska och juridiska personers möjligheter att direkt väcka talan mot unionsakter med allmän giltighet. Tvärtemot vad klagandena har hävdat kan det nämligen från denna grundläggande rättighet inte utan vidare nödvändigtvis härledas någon möjlighet för fysiska och juridiska personer att direkt väcka talan mot Europeiska unionens lagstiftningsakter.(69)
109. De krav som ställs i detta avseende beträffande grundläggande rättigheter har inte ändrat sig i betydande hänseende genom Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009. Visserligen har stadgan om de grundläggande rättigheterna genom detta fördrag numera upphöjts till unionens bindande primärrätt, och det föreskrivs att stadgan och fördragen ska ha samma rättsliga värde (artikel 6.1 första stycket FEU). Därigenom har emellertid inte innehållet i den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel som är erkänd på unionsnivå ändrats. Detta framgår inte minst av de förklaringar(70) som har utformats som riktlinjer för tolkningen av stadgan och till vilka unionsdomstolarna samt även de nationella domstolarna ska ta vederbörlig hänsyn (artikel 6.1 tredje stycket FEU jämförd med artikel 52.7 i stadgan).
110. Något annat kan inte heller anses följa av den homogenitetsklausul som stadgas i artikel 52.3 första meningen i stadgan och som enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU ska beaktas vid tolkningen och tillämpningen av den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel. Enligt denna klausul har de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan, som motsvarar dem i Europakonventionen, samma innebörd och räckvidd som de i Europakonventionen. Sålunda ska artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen beaktas i samband med den grundläggande rätt inom unionen till ett effektivt rättsmedel på vilken artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna grundas.(71) Till skillnad från vad klagandena har hävdat innebär dessa båda grundläggande rättigheter som föreskrivs i Europakonventionen enligt Europadomstolens tillämpliga tolkning inte något krav på att enskilda nödvändigtvis ska medges en möjlighet att direkt väcka talan mot lagstiftningsakter.(72)
111. Enligt artikel 52.3 andra meningen i stadgan är det förvisso möjligt att unionsrätten går utöver den standard som anges i Europakonventionen. I detta avseende ska emellertid fördragslagstiftarens vilja vederbörligen beaktas, vilken, såsom angetts ovan,(73) efter en ingående bedömning i samband med Europeiska konventet i slutändan avstod från att utöka fysiska och juridiska personers möjligheter till direkt talan mot lagstiftningsakter.
112. Fördragslagstiftaren har dessutom klargjort att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter så som de definieras i fördragen (artikel 6.1 andra stycket FEU). Mot denna bakgrund kan grundläggande rättigheter i stadgan, nämligen rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan, inte åberopas till stöd för att lagstiftningsakter ska anses omfattas av kategorin regleringsakt (tredje möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF) eller för en uppmjukning av kraven på att enskilda ska vara direkt eller personligen berörda av lagstiftningsakter (andra möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF). En sådan tolkning skulle utgöra en med artikel 6.1 andra stycket FEU icke förenlig utökning av unionens befogenheter, närmare bestämt en utökning av rättskipningsbefogenheten för Europeiska unionens domstol som unionsorgan (artikel 19.1 första meningen FEU).
113. En blick på artikel 51.2 i stadgan, vilken enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU ska beaktas vid tolkningen och tillämpningen av de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan, medför inte någon ändring i detta avseende. Enligt nämnda bestämmelse fastställer stadgan inte någon ny befogenhet eller uppgift för unionen, och ändrar inte heller de befogenheter och uppgifter som fastställs genom fördragen. Vilken grundläggande betydelse medlemsstaterna tillmäter denna bestämmelse har de inte minst gett uttryck för genom att de uttryckligen har upprepat dess ordalydelse i en gemensam förklaring avseende fördragen.(74)
114. Mot denna bakgrund kan unionsdomstolarna inte genom tolkning utöka fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan enligt den tredje möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan detta kräver ett fördragsändringsförfarande.(75) Samma sak gäller om en grundläggande förändring skulle eftersträvas, i samband med lagstiftningsakter, av de krav som ställs inom ramen för den andra möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF på att enskilda är direkt och personligen berörda.
115. I motsats till vad klagandena har hävdat kan det inte befaras uppkomma någon lucka beträffande enskildas möjligheter att erhålla rättsligt skydd mot lagstiftningsakter från Europeiska unionen. Genom rättsskyddssystemet i fördragen har nämligen inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden som utöver möjligheten att direkt väcka talan även erbjuder enskilda effektivt rättsligt skydd genom en invändning om rättsstridighet.(76)
116. Såsom framgår av artikel 19.1 FEU bygger systemet för rättsligt skydd i fördragen på två pelare, av vilka den ena stöder sig på unionsdomstolarna och den andra på de nationella domstolarna.(77)
117. I den mån den aktuella unionsakten kräver ett genomförande av unionsorganen kan dess lagenlighet enligt artikel 277 FEUF kontrolleras som en prejudiciell fråga i samband med en talan om ogiltighetsförklaring mot den aktuella genomförandeakten. Om den aktuella unionsakten däremot som ofta är fallet kräver ett genomförande av nationella myndigheter, kan frågan om dess lagenlighet hänskjutas till domstolen i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 19.3 b FEU jämförd med artikel 267 första stycket b FEUF(78), och det föreligger i förekommande fall till och med en skyldighet att hänskjuta en sådan begäran om förhandsavgörande.(79)
118. Det har hittills förvisso hävdats att en enbart indirekt genomförd prövning huruvida en lagstiftningsakt är lagenlig inte utgör någon tillfredsställande ersättning för den berörde enskilde som saknar en direkt möjlighet att väcka talan mot denna akt. I synnerhet får den enskilde inte hamna i en situation i vilken denne ser sig tvingad att åsidosätta en unionsrättslig skyldighet eller ett unionsrättsligt förbud med direkt effekt enbart för att tvinga fram en verkställande akt från de behöriga myndigheterna mot vilken vederbörande sedan kan klaga vid domstol.(80)
119. Med beaktande av den grundläggande rättigheten i unionen till ett effektivt rättsmedel skulle det i praktiken inte kunna anses tillräckligt om en fysisk eller juridisk person först måste handla rättsstridigt och samtidigt kanske till och med riskera att utsättas för en sanktion för att kunna få till stånd en domstolsprövning av den aktuella unionsakten vid de behöriga domstolarna.(81) En sådan situation kan emellertid inte befaras uppkomma i samband med unionsfördragens system beträffande unionens lagstiftningsakter.
120. Normalt sett, till exempel vad gäller det förevarande förbudet mot saluföring av sälprodukter, faller det inom de nationella domstolarnas behörighet att kontrollera iakttagandet av en skyldighet eller ett förbud som följer av en unionslagstiftningsakt vilken har direkt effekt. Då står det den enskilde fritt att vända sig till de behöriga myndigheterna, i förevarande mål exempelvis den behöriga nationella import- eller tullmyndigheten, och begära en bekräftelse att den aktuella skyldigheten eller det aktuella förbudet inte är tillämpligt på denne.(82) Ett avslagsbeslut från denna nationella myndighet måste med beaktande av kravet på ett verksamt rättsligt skydd kunna prövas av nationella domstolar, vilka i sin tur kan, eller i förkommande fall måste, hänskjuta frågan om giltigheten hos den unionsakt på vilken det grundas till EU-domstolen med begäran om förhandsavgörande.(83)
121. Medlemsstaterna är rent allmänt skyldiga att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.(84) Denna skyldighet föreskrivs sedan Lissabonfördragets ikraftträdande uttryckligen i artikel 19.1 andra stycket FEU. Detta har inte minst till följd att de villkor på vilka en talan får tas upp till sakprövning vid nationella domstolar, även vad avser en eventuell förebyggande talan om fastställelse eller förbudsföreläggande, inte får handhas på ett alltför restriktivt sätt.(85)
122. För det fall att en av unionens institutioner, organ eller byråer undantagsvis är ansvarig för kontrollen av iakttagandet av en unionsrättslig skyldighet eller ett unionsrättsligt förbud som har direkt effekt, står det den enskilde fritt att vända sig till denna myndighet och begära en bekräftelse att den aktuella skyldigheten eller det aktuella förbudet inte är tillämpligt på denne. Enligt principen om god förvaltningssed skulle den aktuella myndigheten nämligen vara skyldig att fatta beslut avseende denna begäran.(86) Ett avslagsbeslut från denna myndighet måste med beaktande av kravet på ett verksamt rättsligt skydd anses utgöra ett beslut i den mening som avses i artikel 288 fjärde stycket FEUF mot vilket den person till vilket det riktar sig kan väcka talan om ogiltighetsförklaring enligt den första möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF, varvid det står vederbörande fritt att i samband med en sådan talan med hänvisning till artikel 277 som en prejudiciell fråga göra gällande att den unionslagstiftningsakt på vilken det grundas är rättsstridig.
123. I brådskande fall föreligger dessutom möjligheten såväl för unionsdomstolarna (artiklarna 278 och 279 FEUF) som för de nationella domstolarna(87) att bevilja interimistiskt rättsligt skydd. Detta har rådet med rätta framhållit ett flertal gånger under den muntliga förhandlingen vid domstolen.
124. Mot denna bakgrund kan klagandenas argument beträffande kravet på ett effektivt rättsligt skydd inte godtas.
3. Slutsats i denna del
125. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
C – Den tredje grunden för överklagande
126. Med sin tredje grund för överklagande har klagandena hävdat att det föreligger en missuppfattning av bevismedel. De har gjort gällande att tribunalen ”på ett felaktigt sätt har framställt och missuppfattat” deras argument i första instans.
127. Klagandena anser att tribunalen i punkt 47 i det överklagade beslutet felaktigt har påstått att de har angett att skillnaden mellan lagstiftningsakter och regleringsakter utgörs av att bestämningen ”lagstiftnings-” läggs till före ordet ”akter”, med hänvisning till de två första möjligheterna som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.(88) På detta sätt har tribunalen förväxlat klagandenas argument med parlamentets och rådets argument.
128. Dessutom har klagandena invänt mot att tribunalen i punkt 48 i det överklagade beslutet påstår att de har angett att medlemsstaternas avsikt har varit att begränsa räckvidden för den sista möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF enbart till rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF.
1. Huruvida denna grund kan tas upp till sakprövning
129. De unionsorgan som deltar i förfarandet har bestritt ett upptagande till sakprövning kort och gott med att hävda att det inte är fråga om bevis som hade kunnat missförstås utan på sin höjd om rättsliga argument.
130. Denna invändning kan inte vinna framgång. Domstolens behörighet som överklagandeinstans omfattar inte bara en prövning huruvida tribunalen i avgörandet i första instans har missförstått faktiska omständigheter eller bevismedel, utan även huruvida den har missuppfattat parternas argument.(89)
131. Klagandena har för övrigt tillräckligt tydligt angivit i vilken del av den överklagade domen den påstådda missuppfattningen skulle befinna sig och vad den skulle bestå i.
132. Överklagandet kan således prövas såvitt avser den tredje grunden.
2. Frågan huruvida denna grund är välgrundad
133. Som utgångspunkt för prövningen huruvida denna grund för överklagande är välgrundad kan fast rättspraxis beträffande missuppfattning av bevismedel användas. Enligt denna rättspraxis föreligger en sådan missuppfattning endast när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats.(90)
134. Om ovannämnda överförs till parternas argumentation i första instans så kan en missuppfattning enbart antas föreligga när tribunalen gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av parternas argumentation eller återgett denna på ett felaktigt sätt.(91) Huruvida detta är fallet med punkterna 47 och 48 i det överklagade beslutet ska jag pröva nedan.
a) Punkt 47 i det överklagade beslutet
135. I punkt 47 i det överklagade beslutet behandlas den mellan parterna omtvistade frågan, huruvida det skulle kunna vara tillåtet för fysiska och juridiska personer att väcka talan mot lagstiftningsakter enligt någon av de möjligheter som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Parlamentet och rådet har i förfarandet i första instans förespråkat att en sådan talan visserligen inte kan tas upp till sakprövning enligt den tredje möjligheten i artikel 263 fjärde stycket FEUF, men att den förmodligen skulle kunna tas upp till sakprövning enligt de båda första möjligheterna i denna bestämmelse.(92) Därefter har Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena hävdat att dessa båda organ tolkar de två första möjligheterna som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF så, att bestämningen ”lagstiftnings-” läggs till före ordet ”akter”.(93)
136. Det är denna redogörelse för parlamentets och rådets argument som Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena har lämnat vilken tribunalen i punkt 47 i det överklagade beslutet betecknar som ”sökandenas argument”. Tribunalen har alltså inte i nämnda avsnitt av sitt beslut påstått att klagandena själva skulle tolka den aktuella artikeln så, att bestämningen ”lagstiftnings-” läggs till före ordet ”akter”, utan den har enbart behandlat frågan vilka påstådda konsekvenser parlamentets och rådets argument skulle få enligt klagandenas mening. Det är enbart denna tolkning av motpartens argument från Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena som tribunalen underkänt i punkt 47 i det överklagade beslutet.
137. Mot denna bakgrund kan det inte hävdas att tribunalen i punkt 47 i det överklagade beslutet har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av parternas argumentation eller återgett denna på ett felaktigt sätt. Tvärtom är det klagandena själva som utgår från en uppenbart oriktig tolkning av det omtvistade avsnittet i det överklagade beslutet.
b) Punkt 48 i det överklagade beslutet
138. Detta kan inte hävdas när det gäller punkt 48 i det överklagade beslutet, i vilken tribunalen har uppgett att medlemsstaternas avsikt, ”[i] motsats till vad sökandena har hävdat”, inte var att begränsa räckvidden för den sista delen av artikel 263 fjärde stycket FEUF enbart till rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF.
139. Tribunalen hävdar sålunda i detta avsnitt av sitt beslut att Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena i förfarandet i första instans skulle ha gjort gällande att medlemsstaternas avsikt var att begränsa räckvidden för den sista delen av artikel 263 fjärde stycket FEUF enbart till rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF.
140. Med denna formulering har tribunalen uppenbart återgett klagandenas argument i första instans på ett felaktigt sätt. I själva verket har Inuit Tapiriit Kanatami och de övriga klagandena inte någon gång under förfarandet påstått att det var medlemsstaternas avsikt att den sista delen av artikel 263 fjärde stycket FEUF enbart skulle omfatta rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF. Detta strider för övrig fullständigt mot deras uppfattning i förevarande mål.
141. Klagandena har dessutom i båda instanserna företrätt uppfattningen att lagstiftaren i Lissabonfördraget i stället för uttrycket regleringsakt skulle ha varit skyldig att använda begreppet delegerad rättsakt i den mening som avses i artikel 290 FEUF, om avsikten hade varit att begränsa tillämpningsområdet för artikel 263 fjärde stycket FEUF till icke-lagstiftningsakter.(94)
142. Sålunda har tribunalen i punkt 48 i det överklagade beslutet missförstått Inuit Tapiriit Kanatamis och de övriga klagandenas argument.
143. Ett sådant missförstånd måste förvisso inte nödvändigtvis medföra att tribunalens beslut i första instans upphävs.(95) Detta har parlamentet med rätta påpekat.
144. Särskilt i förevarande mål förefaller det inte motiverat att upphäva det överklagade beslutet, eftersom den punktuellt felaktiga redogörelsen för klagandenas argument inte hade någon som helst verkan på tribunalens beslut. Tvärtom har tribunalen, i likhet med samtliga parter i målet, utgått från att uttrycket regleringsakt är mer omfattande än begreppet delegerad akt i den mening som avses i artikel 290 FEUF.
145. Detta kommer inte minst till uttryck i den omtvistade punkt 48 i det överklagade beslutet, i vilken tribunalen beträffande den sista delen av artikel 263 fjärde stycket FEUF framhåller ”att medlemsstaternas avsikt inte var att begränsa räckvidden för denna bestämmelse enbart till rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF, utan avsikten var att den skulle gälla regleringsakter i allmänhet”.
146. Följaktligen är det påstående som klagandena har riktat mot punkt 48 i det överklagade beslutet visserligen riktigt i materiellt hänseende, men det saknar verkan i praktiken (på franska: inopérant).(96)
3. Slutsats i denna del
147. Av ovanstående följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
D – Sammanfattning
148. Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som klagandena har anfört, ska det följaktligen ogillas i sin helhet.
V – Rättegångskostnader
149. När överklagandet ogillas, såsom jag föreslår i förevarande fall, ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna (artikel 184.2 i rättegångsreglerna) enligt artiklarna 137–146 jämförda med artikel 184.1 i rättegångsreglerna.(97)
150. Enligt artikel 138.1 och 138.2 jämförd med artikel 184.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Finns det flera tappande parter, ska domstolen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna. Parlamentet och rådet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska parlamentets och rådets yrkande bifallas. Dessa rättegångskostnader ska ersättas solidariskt, eftersom överklagandet har skett gemensamt.(98)
151. Det ska dessutom beslutas om kommissionens rättegångskostnader. Nämnda institution, som intervenerade till stöd för parlamentet och rådet i förfarandet i första instans, har även deltagit både skriftligt och muntligt vid överklagandet. Enligt artikel 184.4 andra meningen i rättegångsreglerna får domstolen besluta att en sådan part ska bära sina rättegångskostnader.
152. Det framgår av ordalydelsen (”får”) i nämnda bestämmelse att det visserligen inte är uteslutet för domstolen att besluta på annat sätt om den anser det ändamålsenligt och ålägga den tappande parten att ersätta rättegångskostnaderna för en part som har intervenerat till stöd för motparten i första instans om denna, såsom i detta fall kommissionen, når framgång med sina yrkanden.(99) I förevarande mål anser jag emellertid att det är skäligt att hålla sig till den regel som föreskrivs i artikel 184.4 andra meningen i rättegångsreglerna. Syftet med förevarande mål om överklagande var nämligen att klarlägga en grundläggande fråga som är av betydande intresse för kommissionen i konstitutionellt hänseende och som väsentligen går utöver det enskilda fallet. Mot denna bakgrund är det mycket väl motiverat att kommissionen bär sina egna rättegångskostnader.
153. Slutligen kan Konungariket Nederländerna, som även det har intervenerat till stöd för parlamentet och rådet i första instans, inte – såsom klagandena har yrkat – förpliktas att ersätta några rättegångskostnader, eftersom det inte har deltagit i målet om överklagande (artikel 184.4 första meningen i rättegångsreglerna).
VI – Förslag till avgörande
154. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besluta enligt följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
3) I övrigt ska klagandena solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.