Talan väckt den 19 februari 2014 – Italien mot kommissionen

(Mål T-122/14)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Republiken Italien (ombud: advokaten S. Fiorentino och G. Palmieri i egenskap av ombud)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara det angripna beslutet,

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Republiken Italien väcker talan mot kommissionens beslut C(2013) 8681 final av den 9 december 2013 i vilket kommissionen, i syfte att följa domstolens dom av den 17 november 2011 i mål C-496/09, förelade Republiken Italien att betala vite med ett belopp på 6 252 000 euro.

Det angripna beslutet avser den andra sexmånadersperiodens försening, det vill säga perioden den 17 maj–17 november 2012.

Italiens regering åberopar följande grunder till stöd för talan:

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 260.1 och 260.3 andra stycket, samt åsidosättande av den dom som ska verkställas vad gäller fordringar som finns mot de företag som är föremål för ”ackordsförfarande” eller står under ”kontrollerad förvaltning”.

I det angripna beslutet görs nämligen inte från det stöd som ska återbetalas under den aktuella sexmånadersperioden avdrag för fordringarna mot de företag som har gått i konkurs eller är föremål för ett konkursförfarande, trots att det enligt den italienska regeringens uppfattning rör sig om fordringar som medlemsstaten försökt driva in med alla tillgängliga medel och som därför inte ska räknas in i det stödbelopp som enligt ska återkrävas enligt nämnda dom.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1), och felaktig tillämpning av artikel 11 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EUT L 140, s. 1).

I detta avseende görs gällande att beslutet ålägger de italienska myndigheterna att tillämpa en sammansatt räntesats enligt artikel 11 i förordning nr 794/2004 på de stödbelopp som ska återbetalas. Den italienska regeringen ifrågasätter denna metod och gör därvid gällande att den – även med beaktande av EU-domstolens praxis (särskilt i doma v den 11 december 2008 i mål C-295/07, kommissionen mot Département du Loiret och Scott SA) inte får tillämpas i fråga om beslut om återkrav som antogs innan förordning nr 794/2004 trädde i kraft och ännu mindre i fråga om beslut som antogs innan kommissionen offentliggjorde Meddelande från kommissionen om de räntesatser som är tillämpliga vid återbetalning av stöd som olagligt beviljats (EUT C 110, 2003, s. 21).