TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 14 november 2017 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2015 – Avsaknad av bedömningsrapporter på grund av sjukledighet – Allmänna genomförandebestämmelser för artikel 45 i tjänsteföreskrifterna”
I mål T‑586/16,
Guillaume Vincenti, Alicante (Spanien), företrädd av advokaten H. Tettenborn,
sökande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av K. Tóth och A. Lukošiūtė, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av EUIPO:s beslut av den 24 juli 2015 att inte befordra sökanden till nästa lönegrad (AST 8) i samband med 2015 års befordringsförfarande, genom att inte uppta sökandens namn i förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen),
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen samt domarna V. Kreuschitz och N. Półtorak (referent),
justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 5 maj 2017,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Guillaume Vincenti, är tjänsteman vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) med lönegrad AST 7. Han har denna lönegrad sedan den 1 april 2009. Han är sjukledig sedan den 10 juni 2013.
2 Av den bedömning som gjordes av sökanden i samtliga bedömningsrapporter avseende bedömningsförfarandena för åren 2009, 2010, 2011 och 2012 framgår följande: ”[P]å det stora hela motsvarar [sökandens] arbetsprestationer, kompetenser och uppförande den nivå som krävs för tjänsten”. På grund av sökandens berättigade frånvaro slutfördes däremot inte hans bedömningsrapporter avseende bedömningsförfarandena för åren 2013 och 2014, vilka omfattade perioden 1 januari–31 december 2013 respektive perioden 1 januari–31 december 2014.
3 Det lägsta antal poäng som krävs för att bli befordrad i sökandens lönegrad är 9 poäng. Genom skrivelse av den 21 juli 2014 underrättade tillsättningsmyndigheten vid EUIPO sökanden om att det antal befordringspoäng för år 2014 som han kunde tillgodoräkna sig hade fastställts slutligt till 9,25 poäng.
4 Genom ett meddelande till personalen av den 27 april 2015 inledde EUIPO 2015 års befordringsförfarande och underrättade personalen om att myndigheten – i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) – skulle tillämpa kommissionens beslut C(2013) 8968 final av den 16 december 2013 om allmänna genomförandebestämmelser för artikel 45 i tjänsteföreskrifterna analogt på tjänstemännen. I samma meddelande underrättade EUIPO personalen om att arbetsinstruktioner hade utarbetats i syfte att fastställa närmare bestämmelser för befordran inom EUIPO (nedan kallade arbetsinstruktionerna).
5 I samband med 2015 års befordringsförfarande tog EUIPO:s rådgivande förvaltningskommitté inte upp sökandens namn i förteckningen över tjänstemän som föreslogs bli befordrade. Denna förteckning offentliggjordes på EUIPO:s intranät den 25 juni 2015.
6 Den 2 juli 2015 överklagade sökanden detta beslut till den partssammansatta befordringskommittén och begärde att hans namn skulle tas upp i förteckningen över tjänstemän som föreslogs bli befordrade.
7 Den partssammansatta befordringskommittén prövade sökandens ärende och antog därefter, den 24 juli 2015, en rekommendation till tillsättningsmyndigheten. Kommittén rekommenderade däri att sökandens begäran skulle avslås. Den ansåg med stöd av arbetsinstruktionerna att det skulle upprättas en bedömningsrapport när tjänstemannen återgick i tjänst och att tilldelningen av befordringspoäng samt jämförelsen av kvalifikationerna skulle ske retroaktivt. Denna rekommendation antogs inte enhälligt. De två ledamöter av den partssammansatta befordringskommittén som utsetts av personalkommittén angav att det inte fanns något rättsligt stöd för att avvika från den klara lydelsen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 och att den tolkning av arbetsinstruktionerna som låg till grund för rekommendationen avvek från den klara innebörden av artikel 3 i genomförandebestämmelserna.
8 Den 24 juli 2015 offentliggjorde tillsättningsmyndigheten förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande. Sökandens namn fanns inte med i denna förteckning.
9 Genom klagomål som gavs in den 18 augusti 2015 med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna överklagade sökanden EUIPO:s beslut av den 24 juli 2015 om förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande (nedan kallat det angripna beslutet).
10 Tillsättningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 8 december 2015 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).
Förfarandet och parternas yrkanden
11 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 18 mars 2016. Målet registrerades under målnummer F-16/16.
12 Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), överfördes målet till tribunalen i det skick det förelåg per den 31 augusti 2016. Målet registrerades under målnummer T-586/16 och tilldelades tribunalens tredje avdelning.
13 Såsom en processledningsåtgärd uppmanade tribunalen den 8 mars 2017 EUIPO att besvara ett antal frågor. EUIPO efterkom denna åtgärd den 28 mars 2017.
14 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara EUIPO:s beslut av den 24 juli 2015 att inte befordra sökanden till nästa lönegrad (AST 8) i samband med 2015 års befordringsförfarande, genom att inte ta upp sökandens namn i förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande, och
– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.
15 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan i dess helhet, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
16 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat tre grunder, vilka behandlas gemensamt i ansökan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, av artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 och av artikel 13 i EUIPO:s beslut ADM-05-09. Den andra grunden avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, av principen om god förvaltning och av sökandens rätt till försvar samt missuppfattning av de faktiska omständigheter som låg till grund för det angripna beslutet. Den tredje grunden avser att tillsättningsmyndigheten gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den inte använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om hans befordran, alternativt när den beslutade att inte befordra honom, eftersom tillsättningsmyndigheten därigenom överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
17 Tribunalen konstaterar inledningsvis – såsom angetts i punkt 4 ovan – att de bestämmelser som var analogt tillämpliga på tjänstemännen i samband med 2015 års befordringsförfarande var de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45, vilka också tillämpades av EUIPO.Sökanden tillfrågades under den muntliga förhandlingen om betydelsen av EUIPO:s beslut ADM-05-09 i förevarande mål och han medgav då att det angripna beslutet inte var grundat på det beslutet. Han drog därför tillbaka sina argument om att detta beslut hade åsidosatts, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna och artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45
18 Sökanden har gjort gällande att tillsättningsmyndigheten åsidosatte artikel 3 femte strecksatsen andra meningen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45. Enligt sökanden slutfördes inte hans bedömningsrapporter på grund av en omständighet som inte kan läggas honom till last, det vill säga hans sjukledighet. Lydelsen i nämnda bestämmelse ger inte stöd för att undanta sökandens ärende från 2015 års befordringsförfarande. Tillsättningsmyndigheten gjorde fel när den ansåg att sökanden inte skulle berövas sina rättigheter enligt artiklarna 43 och 45 i tjänsteföreskrifterna om bedömnings- och befordringsförfarandena rörande honom sköts upp till dess att han återgick i tjänst. Ett sådant synsätt medför en rad nackdelar, särskilt om den berörda tjänstemannen avlider eller drabbas av bestående invaliditet. Vidare kan tillsättningsmyndigheten inte ange att en jämförelse av kvalifikationerna inte hade ägt rum som skäl för att sökanden inte kunde delta i det aktuella befordringsförfarandet, eftersom denna omständighet inte kan läggas sökanden till last. Enligt sökanden kunde tillsättningsmyndigheten för detta ändamål nämligen ha använt andra upplysningar som den hade tillgång till. Av detta följer att tillsättningsmyndigheten åsidosatte artikel 45 i tjänsteföreskrifterna genom att åsidosätta artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45.
19 EUIPO har genmält att artikel 3 femte strecksatsen andra meningen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 inte är tillämplig på ett fall som sökandens. Denna bestämmelse avser till exempel fall där den bedömningsansvarige är frånvarande medan den berörda tjänstemannen är närvarande under befordringsförfarandet, i enlighet med dess arbetsinstruktioner. Denna tolkning vinner stöd av att bedömningsrapporter är nödvändiga för att säkerställa en korrekt jämförelse av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer. Detta framgår även av artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45, enligt vilken det som huvudregel krävs att bedömningsrapporterna har blivit slutgiltiga. EUIPO har anfört att eftersom en sjukledig person i allmänhet inte anses kunna överklaga sin bedömningsrapport och iaktta förfarandefristerna, var myndigheten tvungen att skjuta upp bedömningsförfarandena beträffande sökanden och följaktligen också befordringsförfarandet beträffande honom för att hans processuella rättigheter skulle kunna säkerställas. EUIPO anser även att en jämförelse av kvalifikationerna på grundval av andra upplysningar än de som finns i bedömningsrapporterna endast ska användas som en sista utväg. Detta kan endast anses motiverat om det klart framgår att det inte kommer att finnas någon i vederbörlig ordning upprättad bedömningsrapport tillgänglig, eftersom den berörda tjänstemannen inte kommer att återgå i tjänst.EUIPO var av försiktighetsskäl skyldig att försäkra sig om att beslutet om sökandes befordran fattades efter det att han hade getts tillfälle att yttra sin över sina kvalifikationer. EUIPO har vidare i sitt svar på tribunalens processledningsåtgärd anfört att det ligger i sökandens intresse att kunna delta i ett bedömningssamtal och att genomföra hela bedömningsförfarandet, snarare än ett förfarande där EUIPO lägger andra i förfarandet tillåtna upplysningar till grund för bedömningen, eftersom sökanden är föremål för en utredning från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) som, även om den inleddes efter det att det angripna beslutet fattades, avser den relevanta bedömningsförfarandeperioden. EUIPO har dessutom anfört att bedömningsrapporterna säkerställer att personalens rättigheter skyddas genom att det förs en dialog och genom att det finns ett överklagandeförfarande. Detta är inte nödvändigvis fallet om jämförelsen av kvalifikationerna görs på grundval av andra tillgängliga upplysningar.
20 I förevarande fall finner tribunalen för det första att den relevanta motiveringen för att bedöma lagenligheten av det angripna beslutet är den som finns i beslutet att avslå klagomålet. Av det beslutet framgår i allt väsentligt att tillsättningsmyndigheten ansåg att artikel 3 femte strecksatsen andra meningen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 gäller situationer där tjänstemannens bedömningsrapport i sig inte har slutförts, till exempel på grund av att den bedömningsansvarige eller den bedömningsansvarige vid överklaganden var frånvarande när de skulle fatta beslut i samband med bedömningsförfarandet. Tillsättningsmyndigheten fann således att nämnda bestämmelse inte var tillämplig på sökandens fall. Tillsättningsmyndigheten angav därefter i beslutet att sökanden på grund av sin sjukledighet inte hade några bedömningsrapporter för åren 2013 och 2014 samt att bedömnings- och befordringsförfarandena rörande honom skulle skjutas upp till dess att han återgick i tjänst. Myndigheten anförde att eftersom befordringsförfarandet rörande sökanden hade skjutits upp, på grund av hans berättigade frånvaro, hade hans jämförda kvalifikationer helt riktigt inte beaktats med avseende på 2015 års befordringsförfarande. Tillsättningsmyndigheten drog av det nyss anförda slutsatsen att det varit korrekt att inte föra upp sökandens namn i förteckningen över befordrade tjänstemän år 2015.
21 I det avseendet konstaterar tribunalen att kommissionens beslut C(2013) 8985 final av den 16 december 2013 om allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 43) och de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 ska tillämpas analogt på EUIPO. Detta följer av artikel 110 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det inte föreligger något undantag.
22 Enligt artikel 2 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 ska ett befordringsförfarande genomföras varje år.
23 I samband med detta årliga förfarande kan en tjänsteman antigen bli befordrad eller befordringsbar, om han eller hon uppfyller fem kumulativa villkor, vilket följer av artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45. Såsom EUIPO har gjort gällande är det femte av dessa villkor att tjänstemannens bedömningsrapporter ska ha blivit slutgiltiga enligt de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 43. I artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 anges emellertid uttryckligen att ”om en bedömningsrapport inte har slutförts på grund av ett dröjsmål som inte kan läggas tjänsteinnehavaren till last, ska han eller hon delta i befordringsförfarandet på grundval av andra i förfarandet tillåtna upplysningar som ersätter bedömningsrapporten och kan således bli befordrad”.
24 Av nyss nämnda bestämmelse följer att en tjänsteman som uppfyller de fyra första villkoren i artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45, men vars bedömningsrapport inte har blivit slutgiltig, ändå ska anses vara befordringsbar om bedömningsrapport inte har kunnat slutföras på grund av ett dröjsmål som inte kan läggas tjänstemannen till last. Den berörda tjänstemannen ska i sådant fall delta i befordringsförfarandet på grundval av andra i förfarandet tillåtna upplysningar som ersätter bedömningsrapporten.
25 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att det är ostridigt att skälet till att det inte fanns några bedömningsrapporter för sökanden för åren 2013 och 2014 var att han var sjukledig. Det är också ostridigt att hans sjukledighet utgjorde en berättigad frånvaro.
26 Tribunalen finner således att eftersom sökandens sjukledighet utgjorde en berättigad frånvaro, kunde inte det förhållandet att hans bedömningsrapporter för åren 2013 och 2014 inte kunde slutföras, och att han därmed saknade bedömningsrapporter för nämnda år, inte läggas honom till last. EUIPO medgav dessutom vid förhandlingen att sökandens sjukledighet inte var en omständighet som kunde läggas honom till last.
27 Vad beträffar ett sådant fall anges i artikel 3 femte strecksatsen andra meningen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 att tjänstemannen ska anses vara befordringsbar och har rätt att delta i det årliga befordringsförfarandet på grundval av andra i förfarandet tillåtna upplysningar. Härav följer att tillsättningsmyndigheten åsidosatte nämnda bestämmelse och gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte låta sökanden delta i 2015 års befordringsförfarande, av det skälet att hans berättigade frånvaro i form av sjukledighet innebar att vissa av hans bedömningsrapporter inte hade kunnat slutföras.
28 EUIPO:s tolkning av artikel 3 femte strecksatsen andra meningen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45, enligt vilken denna bestämmelse inte är tillämplig på sökandens situation, är således felaktig.
29 I det avseendet finner tribunalen att det saknas skäl att godta EUIPO:s argument att myndigheten – såsom framgår av avsnitt III a i arbetsinstruktionerna – var skyldig att skjuta upp bedömningsförfarandet, och därmed också befordringsförfarandet, rörande sökanden under hans sjukledighet för att hans processuella rättigheter i samband med bedömningsförfarandet skulle kunna säkerställas. I den situation som sökanden befann sig i, som innebar att bedömningsrapporter i samband med bedömningsförfarandet inte kunde upprättas i så god tid att de kunde beaktas i samband med det aktuella befordringsförfarandet, hade sökanden nämligen rätt – enligt de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 – att anses vara befordringsbar, att delta i det aktuella befordringsförfarandet och därmed att delta i jämförelsen av befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer i samband med befordringsförfarandet år 2015 på grundval av andra i förfarandet tillåtna upplysningar som ersatte hans bedömningsrapporter.
30 Det ska vidare påpekas att arbetsinstruktionerna utgör ett beslut av en unionsbyrå som kommuniceras till hela personalen och som syftar till att säkerställa att de berörda tjänstemännen behandlas lika i fråga om befordran. De utgör således interna riktlinjer. I princip finns det inget som hindrar tillsättningsmyndigheten från att i ett internt beslut av generell karaktär föreskriva bestämmelser för hur myndigheten ska använda det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt tjänsteföreskrifterna. För möjligheten att tillämpa sådana interna riktlinjer gäller emellertid vissa begränsningar och, i synnerhet, en skyldighet att iaktta principen om normhierarki. Interna riktlinjer, såsom arbetsinstruktionerna, har i normhierarkin lägre rang än tjänsteföreskrifterna och de bestämmelser som antagits för dess tillämpning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 januari 2008, Strack/kommissionen, T-85/04, EU:T:2008:18, punkterna 37–41 och där angiven rättspraxis). EUIPO får således inte i sina arbetsinstruktioner föreskriva bestämmelser som avviker från tjänsteföreskrifterna eller från de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45.
31 Det saknas vidare skäl att godta EUIPO:s argument att en tjänstemans deltagande i befordringsförfarandet på grundval av andra upplysningar än de som finns i bedömningsrapporterna endast ska användas som en sista utväg. För det första kan det konstateras att EUIPO inte närmare har angett varför sökandens fall inte var ett fall där myndigheten som ”en sista utväg” kunde använda andra upplysningar som ersatte hans bedömningsrapporter för åren 2013 och 2014. Härtill kommer att EUIPO vid förhandlingen medgav att dess tolkning av artikel 3 femte strecksatsen andra meningen i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 – som framgår bland annat av arbetsinstruktionerna – inte var tänkt att gälla för ett fall som sökandens, det vill säga en berättigad frånvaro på mer än ett år. Det kan nämligen konstateras att nämnda tolkning, som innebär att EUIPO inte låter den berörda tjänstemannen delta i det aktuella befordringsförfarandet på grundval av upplysningar som ersätter hans eller hennes bedömningsrapporter och att sådant deltagande kräver att tjänstemannen har återgått i tjänst, inte tar hänsyn till fall där tjänstemannen inte återgår i tjänst i så god tid att han eller hon kan delta i nämnda förfarande eller till och med aldrig återgår i tjänst.
32 För det andra är tillsättningsmyndigheten skyldig att genomföra det årliga befordringsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2002, Morello/kommissionen, T-338/00 och T-376/00, EU:T:2002:314, punkt 111) och den får inte fördröja – med flera år, på sätt som skett i det nu aktuella fallet – en tjänstemans deltagande i befordringsförfarandet när han eller hon är befordringsbar, såsom följer av de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45.
33 Tribunalen övergår därefter till att pröva frågan huruvida EUIPO av försiktighetsskäl är skyldig att försäkra sig om att den berörda personen har getts möjlighet att yttra sig över sina kvalifikationer och gör i denna del följande bedömning. I förevarande fall står det klart att EUIPO inte vid någon tidpunkt försökte se till att sökanden gavs möjlighet att yttra sig över sina kvalifikationer. Det enda EUIPO gjorde var nämligen att – felaktigt – fördröja sökandens deltagande i befordringsförfarandet år 2015, i avvaktan på att han eventuellt skulle återgå i tjänst. EUIPO kan emellertid inte i samtliga fall presumera att en sjukledig tjänsteman inte är i stånd att yttra sig över sina kvalifikationer. Härtill kommer att även om upprättandet av bedömningsrapporter – såsom EUIPO har gjort gällande – säkerställer att personalens rättigheter skyddas genom att det förs en dialog och genom att det finns ett överklagandeförfarande, vilket dock inte nödvändigtvis är fallet om jämförelsen av kvalifikationerna görs på grundval av andra upplysningar, så gäller att ett beslut som det angripna beslutet kan bli föremål för ett klagomål och därefter, i förekommande fall, för en talan vid tribunalen.
34 Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att sökanden, trots att han var sjukledig, till att börja med via e-post på ett korrekt sätt överklagade beslutet att inte uppta hans namn i förteckningen över tjänstemän som föreslogs bli befordrade, i enlighet med artikel 5.7 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45, och att han sedan på ett korrekt sätt gav in ett klagomål, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, mot det angripna beslutet samt att han därefter väckte förevarande talan vid tribunalen. Därigenom kan det även bortses från EUIPO:s argument att myndigheten var skyldig att skjuta upp befordringsförfarandet rörande sökanden av det skälet att en sjukledig tjänsteman i allmänhet inte är i stånd att ”på ett riktigt sätt reflektera över och framställa sina argument eller att överklaga beslut som rör hans eller hennes karriärutveckling”.
35 Tribunalen finner slutligen att EUIPO:s argument att sökanden är föremål för en utredning från Olaf saknar betydelse i förevarande mål. Såsom EUIPO själv har medgett inleddes nämligen nämnda utredning efter det att det angripna beslutet fattades. Vidare finns det inget i beslutet att avslå klagomålet som tyder på att sökandens uppträdande utgjorde skäl för det angripna beslutet, eftersom det enda EUIPO gjorde var att fördröja sökandens deltagande i befordringsförfarandet år 2015, i avvaktan på att han eventuellt skulle återgå i tjänst.
36 Härav följer att åsidosättandet av artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 i samband med 2015 års befordringsförfarande rörande sökanden måste anses ha haft en avgörande betydelse för genomförandet av nämnda förfarande och för beslutet att inte befordra honom, eftersom han inte tilläts delta i 2015 års befordringsförfarande.
37 Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras i den del det innebär att sökanden inte beaktades i samband med 2015 års befordringsförfarande.
38 För fullständighetens skull finns det skäl att påpeka att det för att sökandens rättigheter ska kunna återställas måste göras en ny prövning av huruvida han kan delta i 2015 års befordringsförfarande. Det är endast efter att ha gjort en sådan förnyad prövning som tillsättningsmyndigheten på ett korrekt sätt kan fatta ett beslut rörande sökanden och bedöma huruvida hans namn retroaktivt ska läggas till i förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande. I det avseendet har EUIPO i sitt svar på tribunalens processledningsåtgärd och vid förhandlingen angett att det inte finns några budgetmässiga hinder mot att sökanden i förekommande fall befordras retroaktivt, utöver de tjänstemän som blivit befordrade i samband med 2015 års befordringsförfarande.
De övriga grunder och argument som åberopats av sökanden
39 Med hänsyn till att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras till följd av att talan ska bifallas på den första grunden är det inte nödvändigt att pröva den andra grunden, som avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, av principen om god förvaltning och av sökandens rätt till försvar samt missuppfattning av de faktiska omständigheter som låg till grund för det angripna beslutet. Det saknas även skäl att pröva den tredje grunden, som avser att EUIPO gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den inte använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det är inte heller nödvändigt att pröva de argument som sökandens har åberopat i andra hand och som avser att han under alla omständigheter borde ha blivit befordrad i samband med 2015 års befordringsförfarande och således upptagen i förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande.
Rättegångskostnader
40 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Det beslut som Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) fattade den 24 juli 2015 om upprättande av förteckningen över befordrade tjänstemän i 2015 års befordringsförfarande ogiltigförklaras i den del det innebär att Guillaume Vincenti inte beaktades i samband med 2015 års befordringsförfarande.
2) EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna.
Frimodt Nielsen | | KreuschitzPółtorak |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 november 2017.
Underskrifter