BESLUT AV DOMSTOLENS VICE ORDFÖRANDE
den 12 juni 2018 (*)
”Överklagande – Interimistiskt förfarande – Konkurrens – Europeiska marknaden för elkablar – Beslut av Europeiska kommissionen i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF konstateras – Offentliggörande – Delvis avslag på ansökan om konfidentiell behandling av vissa uppgifter i beslutet – Uppskov med verkställigheten – Samband mellan villkoret avseende fumus boni juris och villkoret att det ska föreligga en situation som ställer krav på skyndsamhet”
I mål C‑65/18 P(R),
angående ett överklagande enligt artikel 57 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 31 januari 2018,
Nexans France SAS, Courbevoie (Frankrike),
Nexans SA, Courbevoie,
företrädda av M. Powell och A. Rogers, solicitors, samt av G. Forwood, avocate,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av I. Zaloguin, G. Meessen och H. van Vliet, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
DOMSTOLENS VICE ORDFÖRANDE
efter att ha hört generaladvokaten M. Wathelet,
följande
Beslut
1 Nexans France SAS och Nexans SA har yrkat att domstolen ska dels upphäva det beslut som meddelades av tribunalens ordförande den 23 november 2017, Nexans France och Nexans/kommissionen (T-423/17 R, ej publicerat, nedan kallat det överklagade beslutet, EU:T:2017:835). Genom det beslutet avslog tribunalens ordförande deras ansökan om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut C(2017) 3051 final av den 2 maj 2017 angående en ansökan om konfidentiell behandling (ärende COMP/AT.39610 konfidentialitet – Elkablar, nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del denna ansökan avslogs med avseende på uppgifter som avses i punkterna 7 och 8 i det omtvistade beslutet och som framkommit till följd av beslag som gjorts hos klagandena och en annan ekonomisk aktör (nedan kallade de omtvistade uppgifterna), dels förplikta kommissionen att avstå från att offentliggöra en version av sitt beslut C(2014) 2139 final av den 2 april 2014 (ärende COMP/AT.39610 – Elkablar) (nedan kallat elkabelsbeslutet), vilket innehåller de aktuella uppgifterna.
Bakgrund till tvisten och förfarandet vid tribunalen
2 Bakgrunden till tvisten och förfarandet vid tribunalen sammanfattas i punkterna 1–16 i det överklagade beslutet på följande sätt:
”1 Den 28 januari 2009 genomförde kommissionen en inspektion på plats hos en av [klagandena], Nexans France, Paris (Frankrike).
2 Enligt [klagandena], Nexans och Nexans France, beslutade kommissionens inspektörer att ”i sin helhet” kopiera ett stort antal filer i e-postsystemet i datorerna tillhörande två anställda vid Nexans France och hela hårddisken i en av dessa anställdas dator samt att förseglade ta dem med sig till sina lokaler i Bryssel (Belgien) för vidare behandling.
3 Enligt klagandena undersökte kommissionen, mellan den 3 och den 11 mars 2009, de kopierade handlingarna i Bryssel varvid advokater som företrädde [klagandena] var närvarande men utan deltagande av en företrädare för den behöriga nationella konkurrensmyndigheten. Det var först vid denna tidpunkt som kommissionens inspektörer systematiskt granskade innehållet på diskarna och valde ut de handlingar som ansågs vara relevanta samt skrev ut dessa. Kopior av dessa handlingar lämnades till [klagandenas] advokater, och innehållet i diskarna raderades därefter.
4 I den talan som väcktes vid tribunalen den 7 april 2009, bestred [klagandena] bland annat detta förfaringssätt. I dom av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen (T-135/09, EU:T:2012:596), avvisade tribunalen bland annat yrkandet om hävning av beslaget av handlingar. …
5 I sitt överklagande av domen av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen (T-135/09, EU:T:2012:596), som inkom till domstolens kansli den 24 januari 2013 bestred [klagandena] inte avvisningen av den grund rörande beslagets olagliga karaktär som åberopats i första instans. Domstolen ogillade i vart fall [klagandenas] överklagande genom dom av den 25 juni 2014, Nexans och Nexans France/kommissionen (C‑37/13 P, EU:C:2014:2030).
6 Den 2 april 2014 antog kommissionen [elkabelsbeslutet].
7 I skrivelse av den 8 maj 2014 upplyste kommissionens generaldirektorat för konkurrens (nedan kallat GD konkurrens) [klagandena] om sin avsikt att, i enlighet med artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och 102 FEUF] (EUT L 1, 2003, s. 1), på sin webbplats offentliggöra en icke konfidentiell version av elkabelsbeslutet. Vidare anmodade GD konkurrens [klagandena] att ange vilka uppgifter som eventuellt var konfidentiella eller utgjorde affärshemligheter och att motivera sin bedömning i detta hänseende.
8 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 juni 2014 väckte [klagandena] talan om ogiltigförklaring mot elkabelsbeslutet. Målet registrerades med målnummer T-449/14. Som första grund åberopade [klagandena] bland annat att kommissionen hade överskridit sina befogenheter genom att rättsstridigt beslagta information och genom att i sin helhet kopiera, utan föregående granskning, en stor mängd elektroniska uppgifter i syfte att senare undersöka dem i sina lokaler i Bryssel.
9 Genom skrivelse av den 3 maj 2016 och efter olika skriftväxlingar rörande ansökningarna om konfidentiell behandling, underrättade GD konkurrens [klagandena] om sin avsikt att offentliggöra elkabelsbeslutet i sin helhet, med undantag av vissa uppgifter som den ansåg skulle förbli konfidentiella.
10 Genom skrivelse av den 18 maj 2016, vände [klagandena] sig till förhörsombudet med en begäran om konfidentiell behandling av vissa uppgifter med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (EUT L 275, 2011, s. 29).
11 I denna begäran anförde [klagandena] bland annat att de uppgifter som finns i elkabelsbeslutet, vilka härrör från ett beslag i lokaler tillhörande Nexans France och en annan ekonomisk aktör, borde behandlas konfidentiellt.
12 Den 2 maj 2017 antog förhörsombudet, på kommissionens vägnar, det omtvistade beslutet.
13 I det [omtvistade] beslutet biföll kommissionen begäran om konfidentiell behandling avseende vissa uppgifter, som anges i artikel 1 i beslutet, och avslog [klagandenas] begäran vad gäller de [omtvistade uppgifterna].
14 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 juli 2017, yrkade [klagandena] att tribunalen skulle ogiltigförklara det [omtvistade beslutet], i den del deras begäran om konfidentiell behandling av de aktuella uppgifterna avslogs.
15 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli samma dag ingav [klagandena] en ansökan om interimistiska åtgärder enligt artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF, i vilken de yrkade att tribunalens ordförande ska
– förordna om uppskov med verkställigheten av det [omtvistade] beslutet i den del klagandenas begäran om konfidentiell behandling av de aktuella uppgifterna avslogs,
– förplikta kommissionen att avstå från att offentliggöra en version av elkabelsbeslutet som innehåller de [omtvistade uppgifterna] innan ’Europeiska unionens domstol har uttalat sig om den första grunden för talan i mål T‑449/14, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
16 Till följd av [klagandenas] begäran förordnade tribunalens ordförande i beslut av den 12 juli 2017, utan att först ha hört kommissionen, med stöd av artikel 157.2 i tribunalens rättegångsregler, att kommissionen skulle skjuta upp verkställigheten av det [omtvistade beslutet] till dess att beslut fattas i förevarande interimistiska förfarande och inte offentliggöra en version av elkabelsbeslutet som innehåller de omtvistade uppgifterna innan tribunalen har uttalat sig om den första grund som [klagandena]åberopat i mål T‑449/14.”
Det överklagade beslutet
3 Efter att i punkterna 18–22 i det överklagade beslutet ha erinrat om praxis från domstolen och tribunalen avseende förutsättningarna för beviljande av interimistiska åtgärder, fann tribunalens ordförande i punkt 23 i samma beslut att det i förevarande fall var lämpligt att först undersöka huruvida villkoret att det ska föreligga en situation som ställer krav på skyndsamhet var uppfyllt.
4 I punkterna 24–31 i nämnda beslut erinrade tribunalens ordförande om de principer som utvecklats på detta område i domstolens och tribunalens praxis. Mot bakgrund av dessa principer slog tribunalens ordförande fast följande i punkterna 32–48 i det överklagade beslutet:
”32 I det aktuella fallet bör det inledningsvis erinras om att [klagandena] genom att åberopa punkt 38 i beslutet [av domstolens vice ordförande] av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P (R), EU:C:2013:558), har gjort gällande att – i och med att interimistiskt skydd begärts för upplysningar som påståtts vara konfidentiella – bedömningen av huruvida det rör sig om en allvarlig och irreparabel skada nödvändigtvis måste utgå från antagandet att de upplysningar som påstods vara konfidentiella faktiskt var det.
33 Det kan dock konstateras att omständigheterna i det mål där domstolens vice ordförande meddelade beslut den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P (R), EU:C:2013:558), liksom i det mål där domstolens vice ordförande meddelade beslut den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142), märkbart skiljer sig från dem i förevarande mål.
34 Såsom framgår särskilt av punkterna 18 och 38 i beslutet av [domstolens vice ordförande] av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P (R), EU:C:2013:558), hade Pilkington Group i sin talan om ogiltigförklaring bestritt kommissionens bedömning att de uppgifter som eventuellt skulle komma att lämnas ut i enlighet med artikel 30.1 i förordning nr 1/2003 inte utgjorde affärshemligheter i den mening som avses i, bland annat, artikel 339 FEUF samt artikel 28.1 och artikel 30.2 i nämnda förordning. De överväganden som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder hade beaktat för att komma till slutsatsen att villkoret rörande kravet på skyndsamhet var uppfyllt byggde således på det i punkt 47 i beslutet uttryckligen nämnda antagandet att de uppgifter som var aktuella i det målet omfattades av tystnadsplikten.
35 På samma sätt framgår det av punkt 84 i det beslut som [domstolens vice ordförande meddelade] den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142), att Evonik Degussa GmbH hade bestritt bedömningen att de omtvistade uppgifterna inte utgjorde affärshemligheter och inte heller omfattades av tystnadsplikt.
36 Vidare hade sökandena i de mål där domstolens vice ordförande meddelade beslut den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P (R), EU:C:2013:558), och den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142) hävdat, såsom framgår av punkterna 47 respektive 83 i nämnda beslut, att offentliggörandet av de aktuella uppgifterna skulle kunna vålla dem skada på grund av själva beskaffenheten av dessa uppgifter.
37 Vad däremot gäller förevarande mål kan det för det första konstateras att [klagandena] inte har hävdat att de omtvistade uppgifterna omfattas av tystnadsplikten.
38 För det andra innehåller ansökan om interimistiska åtgärder – utöver påståendet att de omtvistade uppgifterna är konfidentiella – få specifika upplysningar rörande arten av och innehållet i de uppgifter som enligt [klagandena] ska behandlas konfidentiellt.
39 För det tredje har [klagandena] inte försökt visa att de omtvistade uppgifterna i sig är kommersiellt känsliga på ett sätt som kan utnyttjas av deras konkurrenter inom ramen för normal konkurrens.
40 För det fjärde, i den utsträckning [klagandena] har gjort gällande att de omtvistade uppgifterna ’innehåller bevis för överträdelsen [och] ger detaljerade upplysningar om denna, i synnerhet namnen på de kunder och projekt som berörs av beteendet och sifferuppgifter om fakturerade priser och de mål som eftersträvades av deltagarna […] samt orsakssambandet mellan skadan och överträdelsen’, har de hänvisat till skälen 284, 372 g och 436 i elkabelsbeslutet såsom varande ’tydliga exempel på den typ av uppgifter’ som [klagandena] avser.
41 I skälen 284, 372 g och 436 i elkabelsbeslutet nämns emellertid inte ’namn på berörda kunder och projekt’ och de innehåller inte ’sifferuppgifter om fakturerade priser’.
42 För det femte följer det av rättspraxis att uppgifter som har varit hemliga eller konfidentiella men som är äldre än fem år eller mer, på grund av den tid som förflutit, i princip ska anses avse äldre förhållanden och att de därför ska anses ha förlorat sin hemliga eller konfidentiella karaktär, såvida inte den part som åberopar denna karaktär, i undantagsfall, visar att uppgifterna trots sin ålder, fortfarande är väsentliga för nämnda parts eller berörda tredje parters ställning på marknaden. Dessa överväganden, som leder till en motbevisbar presumtion, är giltiga såväl i samband med en begäran om konfidentiell behandling med avseende på intervenerande parter vid unionsdomstolarna, som i samband med en begäran om sekretess beträffande kommissionens offentliggörande av ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensrätten konstaterats (dom av den 14 mars 2017, Evonik Degussa/kommissionen, C‑162/15 P, EU:C:2017:205, punkt 64).
43 I förevarande fall har de omtvistade uppgifterna samlats in under en inspektion år 2009. [Klagandena] har emellertid inte försökt visa av vilka skäl de omtvistade uppgifterna, till följd av sin art, inte har förlorat sin hemliga eller konfidentiella karaktär, trots den tid som förflutit.
44 För det sjätte har [klagandena] inte försökt visa att de omtvistade uppgifterna är konfidentiella genom att hänvisa till uppgifternas själva beskaffenhet utan snarare genom att hävda att [klagandenas] rätt till ett effektivt rättsmedel och oskuldspresumtionen medför att uppgifterna inte får lämnas ut innan frågan huruvida uppgifterna har erhållits på ett lagenligt sätt har prövats i mål T‑449/14.
45 Det ska, för det sjunde, erinras om att enligt rättspraxis ska bedömningen av huruvida uppgifter omfattas av sekretess, i allmänhet, göras i tre steg. Det ska nämligen vara fråga om uppgifter som endast är kända av en begränsad krets. Det måste vidare röra sig om uppgifter som kan orsaka allvarlig skada för uppgiftslämnaren eller tredje man om de röjs. Slutligen är det nödvändigt att de intressen som kan skadas av att uppgifterna lämnas ut objektivt sett är skyddsvärda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2015, Evonik Degussa/kommissionen, T-341/12, EU:T:2015:51, punkt 94 och där angiven rättspraxis).
46 Prövningen av villkoret att omständigheterna ska ställa krav på skyndsamhet är i viss mån överlappande med prövningen av huruvida det ska anses att de omtvistade uppgifterna omfattas av tystnadsplikt vilken, inom ramen för ett förfarande om interimistiska åtgärder, hör till prövningen av huruvida beviljandet av interimistiska åtgärder vid första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris).
47 Under dessa omständigheter räcker inte blotta påståendet – vilket för övrigt inte alls är styrkt – att de uppgifter som eventuellt ska lämnas ut omfattas av tystnadsplikt, vid äventyr att analysen av kravet på skyndsamhet snedvrids, för att fastställa antagandet att uppgifterna ska omfattas av tystnadsplikt.
48 I motsats till de mål där domstolens vice ordförande meddelade beslut den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P (R), EU:C:2013:558), och den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142) kan bedömningen av kravet på skyndsamhet i förevarande mål följaktligen inte ske med utgångspunkt i antagandet att de omtvistade uppgifterna omfattas av tystnadsplikt.”
5 I punkterna 48–81 i det överklagade beslutet prövade tribunalens ordförande huruvida klagandena hade styrkt att omständigheterna ställde krav på skyndsamhet, vilket skulle motivera beviljandet av interimistiska åtgärder. Därvid analyserade ordföranden de tre orsaker till skada som klagandena hävdade att de skulle åsamkas om inte uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet beviljades, det vill säga skada till följd av påverkan på deras anseende och risken att bli föremål för en skadeståndstalan, som prövades i punkterna 54–67 i nämnda beslut, samt risken för att deras rätt till ett effektivt rättsmedel undergrävdes i och med att en eventuell ogiltigförklaring av elkabelsbeslutet skulle förlora sin ”fulla verkan”, som undersöktes i punkterna 68–81 i nämnda beslut.
6 Inom ramen för prövningen av denna tredje skadeorsak tog tribunalens ordförande, i punkterna 69–78 i det överklagade beslutet, ställning till klagandenas argument att det, för att tillvarata deras rätt till ett effektivt rättsmedel, var nödvändigt att förordna om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet till dess att lagenligheten av beslaget av de omtvistade uppgifterna hade kontrollerats. För fullständighetens skull angav tribunalens ordförande även följande i punkterna 79–81 i det överklagade beslutet:
”79 Det ska i vart fall påpekas att det framgår av domstolens praxis att uppfattningen att en skada per definition är allvarlig och irreparabel eftersom den berör området för de grundläggande friheterna inte kan godtas. Det är nämligen inte tillräckligt att abstrakt göra gällande att grundläggande rättigheter kränkts för att visa att den skada som skulle kunna uppkomma härav nödvändigtvis är allvarlig och irreparabel. Det förstärkta skydd för de grundläggande rättigheterna som följer av Lissabonfördraget påverkar inte denna praxis, eftersom dessa rättigheter, däribland rätten till ett effektivt rättsmedel som åberopats i förevarande mål, redan erhöll skydd i unionsrätten innan detta fördrag trädde i kraft (se, för ett liknande resonemang, beslut [av domstolens vice ordförande] av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group, C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558, punkt 40).
80 Det är visserligen så att en kränkning av vissa av de grundläggande rättigheterna, såsom förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, som slås fast i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, på grund av arten av den kränkta rättigheten kan ge upphov till en allvarlig och irreparabel skada. Det är likväl så att det fortfarande ankommer på den part som ansöker om en interimistisk åtgärd att förklara och visa att det är sannolikt att en sådan skada skulle uppkomma i sökandens särskilda fall (beslut [av domstolens vice ordförande] av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group, C‑278/13 P (R), EU:C:2013:558, punkt 41).
81 I förevarande fall har [klagandena] emellertid inte visat att den skada som konkret skulle följa av det påstådda åsidosättandet av rätten till ett effektivt rättsmedel kunde särskiljas från den skada som skulle orsakas av påverkan på deras anseende och av skadeståndsanspråk som eventuellt kunde komma att riktas mot dem. Prövningen härvidlag ledde till slutsatsen, i punkterna 62 och 67 ovan, att [klagandena] inte hade styrkt att den åberopade skadan var allvarlig.”
7 På grundval av denna bedömning avslog tribunalens ordförande klagandenas ansökan om interimistiska åtgärder och upphävde sitt beslut av den 12 juli 2017.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
8 Klagandena har yrkat att domstolen ska
– upphäva det överklagade beslutet,
– förordna om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet vad gäller de omtvistade uppgifterna,
– förplikta kommissionen att avstå från att offentliggöra en version av elkabelsbeslutet som innehåller de omtvistade uppgifterna till dess att tribunalen har uttalat sig om den första grunden för talan i mål T‑449/14,
– i andra hand återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet och för det interimistiska förfarandet vid tribunalen.
9 Genom särskild handling som inkom till domstolens kansli den 31 januari 2018 ansökte klagandena om interimistiska åtgärder.
10 I enlighet med artikel 160.7 i domstolens rättegångsregler, förordnade domstolens vice ordförande i beslut av den 2 februari 2018, Nexans France och Nexans/kommissionen (C‑65/18 P(R)-R, ej publicerat, EU:C:2018:62), vilket antogs utan att höra övriga parter, om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet och förpliktade kommissionen att avstå från att offentliggöra en icke-konfidentiell version av elkabelsbeslutet som innehåller de uppgifter som anges i punkterna 7 och 8 i det omtvistade beslutet, fram till antagandet av ett beslut som avslutar det interimistiska förfarandet eller avgörandet av detta överklagande, beroende på vilket som meddelas först.
11 I sin svarsskrivelse, som inkom till domstolens kansli den 6 mars 2018, har kommissionen yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet,
– i andra hand återförvisa målet till tribunalen,
– i tredje hand avslå ansökan om interimistiska åtgärder, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandet vid tribunalen och vid domstolen.
Prövning av överklagandet
12 Till stöd för överklagandet har klagandena åberopat två grunder avseende två fall av felaktig rättstillämpning som tribunalen påstås ha begått genom att, för det första, inte utgå från antagandet att de omtvistade upplysningarna inte omfattades av tystnadsplikt och, för det andra, göra en felaktig bedömning av klagandenas rätt till ett effektivt rättsmedel.
Den första grunden
13 Till stöd för sin första grund har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkterna 33–37 i det överklagade beslutet, felaktigt ansett att förevarande mål skiljer sig från de mål som avgjordes genom beslut av domstolens vice ordförande av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558), och beslut av den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142), i vilka domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder grundade sin bedömning på antagandet att de uppgifter som var i fråga i dessa fall var konfidentiella. I likhet med klagandena i de målen har nämligen klagandena i förevarande mål, i sin respektive talan om ogiltigförklaring, bestritt kommissionens bedömning att de omtvistade uppgifterna inte omfattades av tystnadsplikt. Även om de därvid inte hävdade att uppgifterna utgjorde affärshemligheter gjorde de likväl på ett utförligt sätt gällande att uppgifterna var konfidentiella och således borde ha omfattats av tystnadsplikt i enlighet med de kriterier som fastställts i domstolens och tribunalens praxis. Den omständigheten att den frågan till viss del sammanfaller med bedömningen av huruvida beviljandet av interimistiska åtgärder vid första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris), borde enligt klagandena, i motsats till vad tribunalens ordförande slog fast i punkterna 46 och 47 i det omtvistade beslutet, inte ha hindrat denne från att utgå från antagandet att uppgifterna var konfidentiella.
14 Vid prövningen av förevarande grund ska det beaktas att det i artikel 156.4 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs att ansökningar om interimistiska åtgärder ska innehålla uppgifter om saken, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de grunder avseende faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad. Enligt domstolens fasta praxis kan således uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder beviljas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det fastställs att de vid första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet, på så sätt att åtgärderna måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak, för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att ansökan om interimistiska åtgärder ska avslås när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder gör i förekommande fall även en intresseavvägning (se, bland annat, beslut av domstolens vice ordförande av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group, C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558, punkt 35, och beslut av domstolens vice ordförande av den 4 oktober 2017, Wall Street Systems UK/ECB, C‑576/17 P(R)-R, ej publicerat, EU:C:2017:735, punkterna 22 och 23).
15 I det avseendet gjorde tribunalens ordförande en riktig bedömning när han i punkt 46 i det överklagade beslutet i allt väsentligt fann att bedömningen av huruvida det är nödvändigt att förordna om interimistiska åtgärder för att hindra utlämning av påstått konfidentiella uppgifter till viss del överlappar bedömningen av huruvida det vid första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) att förordna om interimistiska åtgärder på grund av den konfidentiella karaktären av nämnda uppgifter, vilken den berörda parten har åberopat.
16 Såsom klagandena för övrigt själva har gjort gällande slog domstolens vice ordförande fast i punkt 38 i beslut av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558) (där den av Pilkington åberopade skadan var en följd av publiceringen av upplysningar som påstods vara konfidentiella), att tribunalens ordförande, vid bedömningen av huruvida det rörde sig om en allvarlig och irreparabel skada, nödvändigtvis var tvungen att utgå från antagandet att de upplysningar som påstods vara konfidentiella faktiskt var det, i enlighet med Pilkingtons påståenden.
17 I samma punkt 38 preciserade domstolens vice ordförande även att beaktandet av ett sådant antagande inte föregriper prövningen av om det föreligger fumus boni juris, vilken prövning har samband med bedömningen av om det föreligger en allvarlig och irreparabel skada men som inte sammanfaller med denna.
18 I punkt 45 i beslut av tribunalens ordförande av den 11 mars 2013, Pilkington Group/kommissionen (T-462/12 R, EU:T:2013:119), vilket blev föremål för ett överklagande som gav upphov till beslutet av domstolens vice ordförande av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558), angav tribunalens ordförande själv uttryckligen att frågan huruvida det fanns risk för en allvarlig och irreparabel skada skulle prövas med förbehåll för prövningen av villkoret avseende fumus boni juris. Det var således först efter att i punkterna 67–72 i det förstnämnda beslutet ha prövat huruvida villkoret avseende fumus boni juris var uppfyllt – vilken prövning för övrigt inte ifrågasatts i överklagandet – som tribunalens ordförande faktiskt hade kunnat lägga antagandet att de aktuella uppgifterna var konfidentiella till grund för sin prövning i syfte att bevilja de begärda interimistiska åtgärderna.
19 Detta gällde även det mål där domstolens vice ordförande meddelade beslut av den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142). Det målet rörde en ansökan om interimistiska åtgärder i samband med ett överklagande av en dom från tribunalen. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder påpekade i punkt 84 i nämnda beslut, för det första, att klaganden i sitt överklagande hade bestritt tribunalens bedömning enligt vilken de omtvistade uppgifterna inte utgjorde affärshemligheter och inte heller omfattades av tystnadsplikten och, för det andra, att det på grundval av en prima facie-bedömning av de i detta avseende relevanta argument som anförts till stöd för grunderna i överklagandet inte gick att sluta sig till att det uppenbart saknades stöd för att anse att dessa uppgifter var konfidentiella. Efter detta konstaterande beslutade domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, i punkt 85 i samma beslut, att det för att bedöma huruvida det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet är lämpligt att utgå från antagandet att uppgifterna omfattas av tystnadsplikten.
20 Däremot, i beslut av den 14 januari 2016, AGC Glass Europe m.fl./kommissionen (C‑517/15 P-R, EU:C:2016:21), som likaså rörde en ansökan om interimistiska åtgärder i samband med ett överklagande av tribunalens dom av den 15 juli 2015, AGC Glass Europe m.fl./kommissionen (T-465/12, EU:T:2015:505), fann domstolens vice ordförande enligt vad som framgår av punkt 33 i nämnda beslut att det inte var möjligt att utgå från samma antagande, eftersom tribunalen i punkterna 22–54 sin dom hade prövat och underkänt den sjätte grund som klagandena åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring, genom vilken de bestred förhörsombudets bedömning att uppgifterna i fråga inte utgjorde affärshemligheter, och eftersom överklagandet inte riktades mot denna del av den överklagade domen. Domstolens vice ordförande fann därmed att det måste anses att den överklagade domen hade vunnit laga kraft i den del som tribunalen funnit att uppgifterna i fråga inte utgjorde affärshemligheter.
21 Det är således endast när, för det första, den som har ansökt om interimistiska åtgärder har gjort gällande att de upplysningar vars offentliggörande vederbörande tills vidare önskar förhindra utgör affärshemligheter eller på annat sätt omfattas av tystnadsplikt och, för det andra, detta påstående uppfyller villkoret avseende fumus boni juris som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i princip är skyldig att vid sin prövning av huruvida omständigheterna ställer krav på skyndsamhet utgå från antagandet att uppgifterna utgör affärshemligheter eller att de omfattas av tystnadsplikt.
22 I motsats till vad klagandena tycks hävda, räcker det således inte, för att interimistiska åtgärder ska beviljas, att påstå att de uppgifter som eventuellt ska lämnas ut är konfidentiella om ett sådant påstående inte uppfyller villkoret avseende fumus boni juris. I förevarande fall framgår det av punkterna 37–46 i det överklagade beslutet att klagandenas påstående att de omtvistade uppgifterna var av konfidentiell karaktär inte uppfyllde villkoret avseende fumus boni juris.
23 I detta avseende ska det noteras att, såsom tribunalens ordförande erinrade om i punkt 21 i det överklagade beslutet, domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i samband med prövningen av samtliga kumulativa villkor för beviljande av ett uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder och är fri att, med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra på vilket sätt dessa villkor ska prövas och i vilken ordning prövningen ska ske. Det finns nämligen inte någon bestämmelse om ett i förväg upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder (beslut av den 19 juli 2012, Akhras/rådet, C‑110/12 P(R), ej publicerat, EU:C:2012:507, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
24 I förevarande fall angav tribunalens ordförande, i punkt 23 i det överklagade beslutet, att han avsåg att först undersöka huruvida kravet på skyndsamhet var uppfyllt. I själva verket gjorde ordföranden dock, i punkterna 37–46 i nämnda beslut, en bedömning av huruvida det fanns stöd för klagandenas påståenden vad gällde frågan om de omtvistade uppgifterna omfattades av tystnadsplikten utan att uttryckligen dra några slutsatser vad gällde frågan om påståendena uppfyllde villkoret avseende fumus boni juris.
25 Även om bedömningen gjordes på ett föga strukturerat sätt framgår det likväl med tillräcklig tydlighet av det överklagade beslutet att tribunalens ordförande fann att klagandenas påstående att nämnda uppgifter var konfidentiella inte uppfyllde villkoret avseende fumus boni juris.
26 I det avseendet erinrade tribunalens ordförande, bland annat i punkt 42 i det överklagade beslutet, om domstolens praxis innebärande att uppgifter som har varit hemliga eller konfidentiella men som är äldre än fem år eller mer, på grund av den tid som förflutit, i princip ska anses avse äldre förhållanden och att de därför ska anses ha förlorat sin hemliga eller konfidentiella karaktär, såvida inte den part som åberopar denna karaktär, i undantagsfall, visar att uppgifterna trots sin ålder, fortfarande är väsentliga för nämnda parts eller berörda tredje parters ställning på marknaden. Dessa överväganden, som leder till en motbevisbar presumtion, är giltiga såväl i samband med en begäran om konfidentiell behandling med avseende på intervenerande parter vid unionsdomstolarna, som i samband med en begäran om konfidentiell behandling beträffande kommissionens offentliggörande av ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensrätten konstaterats (dom av den14 mars 2017, Evonik Degussa/kommissionen, C‑162/15 P, EU:C:2017:205, punkt 64).
27 Vidare konstaterade tribunalens ordförande, i punkt 43 i det överklagade beslutet, att de omtvistade uppgifterna hade samlats in under den inspektion som genomfördes av kommissionens tjänstemän under år 2009 och att klagandena inte hade försökt visa av vilka skäl de omtvistade uppgifterna, till följd av sin art, inte hade förlorat sin hemliga eller konfidentiella karaktär, trots den tid som förflutit.
28 Redan på den grunden hade tribunalens ordförande fog för att anse att villkoret avseende fumus boni juris inte var uppfyllt. De övriga skäl som anförts i det överklagade beslutet, och som återfinns i punkterna 37–41 och 44–46 däri, i syfte att utesluta att nämnda uppgifter var konfidentiella i någon del har således anförts för fullständighetens skull.
29 Inom ramen för sitt överklagande har klagandena endast kritiserat de sistnämnda punkterna i det överklagade beslutet, utan att ifrågasätta konstaterandet i punkt 43, vilket får till följd att de argument som sökandena har anfört mot dessa skäl är verkningslösa.
30 Mot denna bakgrund kan det konstateras att tribunalens ordförande inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att förevarande mål skiljer sig från de mål som gav upphov till beslut av domstolens vice ordförande av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group (C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558), och beslut av domstolens vice ordförande av den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen (C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142).
31 Av dessa skäl kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden
32 Genom sin andra grund för överklagandet har klagandena bestritt den bedömning som tribunalens ordförande gjorde i punkterna 68–81 i det överklagade beslutet, vilken ledde till att denne underkände klagandenas argument att det omtvistade beslutet innebar ett åsidosättande av deras rätt till ett effektivt rättsmedel.
33 Därvid tog tribunalens ordförande för det första, i punkterna 69–78 i det överklagade beslutet, ställning till och underkände klagandenas påstående om att det var nödvändigt, för att deras rätt till ett effektivt rättsmedel skulle iakttas, att förordna om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet till dess att lagenligheten av beslaget av de omtvistade uppgifterna hade kontrollerats. För det andra, och för fullständighetens skull, konstaterade tribunalens ordförande, i punkterna 79–81 i det överklagade beslutet att klagandena i vart fall inte hade visat att den skada som konkret skulle följa av det påstådda åsidosättandet av rätten till ett effektivt rättsmedel kunde särskiljas från den skada som skulle orsakas av påverkan på deras anseende och av skadeståndsanspråk som eventuellt kunde komma att riktas mot dem, trots att det hade konstaterats i punkterna 62 och 67 i nämnda beslut att den andra typen av skada inte var för handen.
34 Med hänsyn till strukturen på det resonemang som tribunalens ordförande förde ska det inledningsvis undersökas huruvida klagandena i sitt överklagande har visat att tribunalens ordförande har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i de punkter i domskälen som anförts för fullständighetens skull.
35 Så är emellertid inte fallet.
36 I den mån klagandena har hävdat att det påstådda åsidosättandet av deras rätt till ett effektivt rättsmedel i sig orsaka kan dem en allvarlig och irreparabel skada räcker det att påpeka, såsom kommissionen har gjort och såsom även framgår av punkt 79 i det överklagade beslutet – vilken är en punkt som inte har bestritts av klagandena i sitt överklagande – att uppfattningen att en skada per definition är allvarlig och irreparabel eftersom den berör området för de grundläggande friheterna inte kan godtas. Det är nämligen inte tillräckligt att abstrakt göra gällande att grundläggande rättigheter kränkts för att visa att den skada som skulle kunna uppkomma härav nödvändigtvis är allvarlig och irreparabel (beslut av domstolens vice ordförande av den 10 september 2013, kommissionen/Pilkington Group, C‑278/13 P(R), EU:C:2013:558, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
37 Vad därefter beträffar klagandenas argument att offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna skulle kunna medföra en allvarlig och irreparabel skada för dem till följd av de skadeståndsanspråk som detta offentliggörande skulle ge upphov till, ska det noteras att denna skadeorsak hade prövats av tribunalens ordförande som, i punkterna 60 och 61 i det överklagade beslutet, fann att även om det antogs att det omtvistade beslutet var den avgörande orsaken till den påstådda skadan och att denna ekonomiska skada var irreparabel så hade klagandena inte lagt fram någon bevisning för att styrka den allvarliga arten av den påstådda skadan.
38 Detta gäller även den påstådda skadan till följd av påverkan på klagandenas anseende. I punkt 67 i det överklagade beslutet hade tribunalens ordförande nämligen även funnit att klagandena inte hade lagt fram någon bevisning för att visa huruvida och i vilken utsträckning offentliggörandet av elkabelsbeslutet skulle kunna förvärra skadan på deras anseende.
39 Under dessa omständigheter har tribunalens ordförande inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när denne, i punkt 81 i det överklagade beslutet, hänvisade till de slutsatser han dragit i punkterna 62 och 67 i samma beslut för att underkänna klagandenas argument att åsidosättandet av deras rätt till ett effektivt rättsmedel hade orsakat dem allvarlig skada till följd av påverkan på deras anseende och risken för att bli föremål för skadeståndsanspråk.
40 Slutligen, klagandena har framfört argumentet att punkt 81 i det överklagade beslutet bygger på det felaktiga konstaterandet att den ”avgörande orsaken” till var och en av dessa olika slags skador inte var offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna utan den underliggande överträdelse som fastställts i elkabelsbeslutet – varvid det ska noteras att för det fall elkabelsbeslutet ogiltigförklarades skulle den avgörande orsaken till skadan inte vara det beslutet utan själva offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna. Vad gäller det argumentet räcker det att konstatera att klagandena inte har lagt fram någon bevisning som gör det möjligt att förstå skälen, för det fall deras argument är välgrundat, till att detta skulle vederlägga den slutsats som tribunalens ordförande drog om att klagandena inte lagt fram tillräcklig bevisning för att styrka att den allvarliga arten av den skada som enligt dem följde av påverkan på deras anseende och risken för att bli föremål för skadeståndsanspråk.
41 Eftersom tribunalens ordförande inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning i punkt 81 i det överklagade beslutet följer av det ovanstående att de argument som klaganden framförde till stöd för förevarande grund och som avser punkterna 68–78 i det överklagade beslutet, mot bakgrund av de skäl som anförts i punkterna 33 och 34 ovan, ska anses vara verkningslösa.
42 Eftersom överklagandet inte heller kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden ska överklagandet ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
43 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.
44 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål om överklagande och i det interimistiska förfarandet i mål C‑65/18 P(R)-R.
Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Nexans France SAS och Nexans SA ska ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål om överklagande och i det interimistiska förfarandet i mål C‑65/18 P(R)-R.
Underskrifter