TRIBUNALENS BESLUT (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)
den 6 september 2011 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Förordning (EG) nr 1007/2009 – Handel med sälprodukter – Import- och saluföringsförbud – Undantag till förmån för inuitsamhällen – Tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF – Begreppet ’regleringsakt’ – Villkoret direkt eller personligen berörd ej uppfyllt – Avvisning”
I mål T‑18/10,
Inuit Tapiriit Kanatami, Ottawa (Kanada),
Nattivak Hunters and Trappers Association, Qikiqtarjuaq (Kanada),
Pangnirtung Hunters’ and Trappers’ Association, Pangnirtung (Kanada),
Jaypootie Moesesie, Qikiqtarjuaq,
Allen Kooneeliusie, Qikiqtarjuaq,
Toomasie Newkingnak, Qikiqtarjuaq,
David Kuptana, Ulukhaktok (Kanada),
Karliin Aariak, Iqaluit (Kanada),
Efstathios Andreas Agathos, Aten (Grekland),
Canadian Seal Marketing Group, Québec (Kanada),
Ta Ma Su Seal Products, Inc., Cap-aux-Meules (Kanada),
Fur Institute of Canada, Ottawa,
NuTan Furs, Inc., Catalina (Kanada),
GC Rieber Skinn AS, Bergen (Norge),
Inuit Circumpolar Conference Greenland (ICC), Nuuk, Grönland (Danmark),
Johannes Egede, Nuuk,
Kalaallit Nunaanni Aalisartut Piniartullu Kattuffiat (KNAPK), Nuuk,
inledningsvis företrädda av J. Bouckaert, M. van der Woude och H. Viaene, därefter av J. Bouckaert och H. Viaene, avocats,
sökande,
mot
Europaparlamentet, företrätt av I. Anagnostopoulou och L. Visaggio, båda i egenskap av ombud,
och
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Moore och K. Michoel, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Konungariket Nederländerna, företrätt av C. Wissels, Y. de Vries, J. Langer och M. Noort, samtliga i egenskap av ombud,
och
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av É. White, P. Oliver och J.‑B. Laignelot, därefter av É. White, P. Oliver och K. Mifsud-Bonnici, samtliga i egenskap av ombud,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 av den 16 september 2009 om handel med sälprodukter (EUT L 286, s. 36),
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden A. Dittrich samt domarna F. Dehousse, I. Wiszniewska-Białecka, M. Prek (referent) och A. Popescu,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund, förfarandet och parternas yrkanden
1 Den 16 september 2009 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 1007/2009 om handel med sälprodukter (EUT L 286, s. 36) (nedan kallad den angripna förordningen), vars syfte enligt dess första artikel är fastställandet av harmoniserade regler för saluföring av sälprodukter.
2 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 januari 2010 väckte sökandena Inuit Tapiriit Kanatami, Nattivak Hunters and Trappers Association, Pangnirtung Hunters’ and Trappers’ Association, Jaypootie Moesesie, Allen Kooneeliusie, Toomasie Newkingnak, David Kuptana, Karliin Aariak, Efstathios Andreas Agathos, Canadian Seal Marketing Group, Ta Ma Su Seal Products, Inc., Fur Institute of Canada, NuTan Furs, Inc., GC Rieber Skinn AS, Inuit Circumpolar Conference Greenland (ICC), Johannes Egede och Kalaallit Nunaanni Aalisartut Piniartullu Kattuffiat (KNAPK), förevarande talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen.
3 Sökandena ansökte genom en särskild handling, som inkom till tribunalens kansli den 11 februari 2010, om interimistiska åtgärder och yrkade att tribunalen skulle förordna om uppskov med verkställigheten av den angripna förordningen.
4 Parlamentet och rådet yttrade sig angående denna ansökan inom föreskriven frist.
5 Genom beslut av den 30 april 2010, Inuit Tapiriit Kanatami mot parlamentet och rådet (T 18/10 R, ej publicerat i rättsfallssamlingen), avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder.
6 Genom särskilda handlingar som inkom till tribunalens kansli den 20 respektive den 21 maj 2010 framförde parlamentet och rådet invändningar om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler.
7 Konungariket Nederländerna och Europeiska kommissionen ansökte genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 31 och den 21 maj 2010 om att få intervenera i målet till stöd för parlamentets och rådets yrkanden. Sökandena och parlamentet yttrade sig om interventionsansökningarna inom föreskriven frist. Rådet avstod från att yttra sig.
8 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 8 juni 2010 begärde rådet att bilaga A 7 i inlagan, vilken utgjordes av yttrande av den 18 februari 2009 från rådets rättsenhet avseende kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om handel med sälprodukter [KOM (2008) 469 slutlig, av den 23 juli 2008], skulle tas bort ur akten, jämte ett citat av en del av det ifrågavarande yttrandet vilken återfanns i punkt 46 i inlagan.
9 Parlamentet yttrade sig, avseende denna begäran från rådet, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 2 juli 2010.
10 Genom beslut av den 6 juli 2010 biföll ordföranden för tribunalens femte avdelning de interventionsansökningar som framställts av Konungariket Nederländerna och kommissionen.
11 Sökandena yttrade sig den 13 juli 2010 om de invändningar om rättegångshinder som framförts av parlamentet och rådet.
12 Den 19 och 20 augusti 2010 ingav Konungariket Nederländerna och kommissionen interventionsinlagor som endast avsåg frågan om rättegångshinder.
13 Genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 28 juli 2010 ingav sökandena, med undantag för en av dem, en ny ansökan om interimistiska åtgärder med stöd av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF samt artikel 109 i rättegångsreglerna. I denna ansökan yrkade sökandena att tribunalen skulle förordna om uppskov med verkställigheten av den angripna förordningen fram till dess att tribunalen har prövat talan om ogiltigförklaring av denna förordning.
14 Tribunalens ordförande förordnade genom beslut av den 19 augusti 2010, mål Inuit Tapiriit Kanatami m.fl. mot parlamentet och rådet (T‑18/10 R II, ej publicerat i rättsfallssamlingen), om uppskov med verkställigheten av de restriktiva villkoren för saluföring av sälprodukter enligt artikel 3.1 i den angripna förordningen, vad avser sökandena, fram till antagandet av ett beslut som innebar att det interimistiska förfarandet avslutades.
15 Parlamentet och rådet samt kommissionen yttrade sig avseende den andra ansökan om interimistiska åtgärder den 7 september 2010. Konungariket Nederländerna har inte yttrat sig.
16 Sökandena ingav den 5 oktober 2010 en begäran enligt artikel 129 i rättegångsreglerna avseende tolkningen av det ovan i punkt 14 nämnda beslutet i mål Inuit Tapiriit Kanatami m.fl. mot parlamentet och rådet, som tribunalen antog den 19 augusti 2010.
17 Parlamentet, rådet och kommissionen yttrade sig den 14, den 18 respektive den 13 oktober 2010 avseende denna begäran.
18 Tribunalens ordförande beslutade den 19 oktober 2010 i mål Inuit Tapiriit Kanatami m.fl. mot parlamentet och rådet (T‑18/10 RII‑INTP, ej publicerat i rättsfallssamlingen) att begäran inte kunde tas upp till sakprövning och avvisade den.
19 Genom beslut av den 25 oktober 2010, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl. mot parlamentet och rådet (T‑18/10 R II, ej publicerat i rättsfallssamlingen och som har överklagats), avvisade tribunalens ordförande den andra ansökan om interimistiska åtgärder.
20 Genom särskilda handlingar som inkom till tribunalens kansli den 6 respektive den 14 oktober 2010 begärde rådet och kommissionen att målet skulle hänskjutas till stora avdelningen. I andra hand och vad avser sakfrågan begärde kommissionen att ärendet skulle hänskjutas till en avdelning med fem domare.
21 Den 26 oktober 2010 beslutade tribunalen till följd av denna begäran och med hänsyn till ordalydelsen i artikel 51.1 andra stycket i rättegångsreglerna att hänskjuta ärendet till sjunde avdelningen i utökad sammansättning.
22 Både sökandena och parlamentet yttrade sig den 19 oktober 2010 avseende de interventionsinlagor som endast avsåg frågan om rättegångshinder och som Konungariket Nederländerna samt kommissionen ingett.
23 Genom skrivelse av den 8 februari 2011 gav tribunalen parterna tillfälle att besvara en fråga avseende hur sökanden direkt berördes av den angripna förordningen. Sökandena, parlamentet, rådet och kommissionen besvarade denna fråga inom föreskriven frist. Konungariket Nederländerna avstod från att besvara tribunalens fråga.
24 Sökandena har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska
– fastställa att talan kan tas upp till sakprövning,
– ogiltigförklara den angripna förordningen och
– förplikta parlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
25 Parlamentet har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– i andra hand, för det fall tribunalen avslår invändningen om rättegångshinder eller låter beslutet i denna fråga anstå, bevilja parlamentet och rådet en frist för att inkomma med svaromål, i enlighet med artikel 114.4 i rättegångsreglerna, samt
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
26 Konungariket Nederländerna och rådet yrkar att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
27 Kommissionen yrkar att tribunalen ska
– avvisa talan då det är uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
28 Sökandena har i sitt yttrande om invändningarna om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska
– låta beslutet avseende invändningarna om rättegångshinder anstå till den slutliga domen i de förevarande målen,
– i andra hand, fastställa att talan kan tas upp till sakprövning,
– under alla förhållanden förplikta parlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna samt
– förplikta Konungariket Nederländerna och kommissionen att bära sina egna rättegångskostnader.
Rättslig bedömning
29 Enligt artikel 114.1 och 114.4 i rättegångsreglerna ska, om en part så begär, tribunalen meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan.
30 Vidare kan tribunalen enligt artikel 113 i rättegångsreglerna när som helst, efter att ha hört parterna, på eget initiativ pröva om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Beslutet ska fattas enligt de villkor som föreskrivs i artikel 114.3 och 114.4 i dessa regler.
31 Återstoden av förfarandet ska enligt artikel 114.3 i rättegångsreglerna vara muntligt om inte tribunalen bestämmer annat. I förevarande mål finner tribunalen att handlingarna innehåller tillräckliga upplysningar och det saknas därför anledning att inleda det muntliga förfarandet.
Tillämpligheten av artikel 263 fjärde stycket FEUF
32 Det ska inledningsvis erinras om att den angripna förordningen har antagits med stöd av EG‑fördraget (artikel 95 EG), medan talan har väckts efter det att fördraget om Europeiska unionens funktionssätt trädde i kraft.
33 Parterna anser emellertid att frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning ska prövas i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF.
34 Vad gäller frågan om tillämpligheten i tiden av bestämmelser i vilka det fastställs sakprövningsförutsättningar för en talan om ogiltigförklaring som en enskild har väckt vid unionsdomstolen, framgår det av fast rättspraxis att maximen tempus regit actum innebär att möjligheten att pröva en talan i sak ska bedömas utifrån de bestämmelser som var i kraft när talan väcktes. Av rättspraxis framgår även att sakprövningsförutsättningarna ska prövas utifrån situationen när talan väcktes, det vill säga när ansökan lämnades in (se tribunalens beslut av den 7 september 2010 i mål T‑532/08, Norilsk Nickel Harjavalta och Umicore mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 70, samt i mål T‑539/08, Etimine och Etiproducts mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 76, samt där angiven rättspraxis).
35 När talan väcktes i förevarande mål återfanns sakprövningsförutsättningarna i artikel 263 FEUF. Med hänsyn till den praxis som nämnts i ovanstående punkt ska frågan huruvida förevarande talan kan tas upp till sakprövning således avgöras med utgångspunkt från nämnda artikel.
Upptagande till sakprövning av förevarande talan
36 Parlamentet och rådet har med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen åberopat tre rättegångshinder, nämligen att den angripna förordningen inte är en regleringsakt, att den medför genomförandeåtgärder och att den inte berör sökandena personligen.
37 Sökandena bestrider de argument som parlamentet och rådet, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, har anfört.
Begreppet ”regleringsakt” i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF
38 Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får ”[a]lla fysiska eller juridiska personer … på de villkor som anges i första och andra styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder”.
39 Även om denna bestämmelse innebär en nyhet i förhållande till EG‑fördraget vad beträffar möjligheten att väcka talan vid unionsdomstolen, då varje fysisk eller juridisk person numera kan väcka talan mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder, definieras inte begreppet ”regleringsakt” i EUF-fördraget.
40 För att kunna avgöra frågan huruvida förevarande talan kan tas upp till sakprövning måste tribunalen således göra en bokstavlig, historisk och teleologisk tolkning av denna bestämmelse.
41 Det ska inledningsvis erinras om att artikel 230 fjärde stycket EG innebar att fysiska och juridiska personer kunde väcka talan mot beslut i egenskap av rättsakter med individuell giltighet och mot rättsakter med allmän giltighet, såsom en förordning som direkt berör dem och angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och på så sätt utmärker dem på motsvarande sätt som den som beslutet är riktad till (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, och av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 36).
42 Även om ordet beslut har utelämnats i artikel 263 fjärde stycket FEUF erbjuds dessa två möjligheter samt en tredje i bestämmelsen. Enligt artikeln kan talan väckas mot rättsakter med individuell giltighet, mot rättsakter med allmän giltighet som berör en fysisk eller juridisk person direkt eller personligen samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. Det framgår av den vedertagna betydelsen av ordet ”reglering” att även de akter som avses genom denna tredje möjlighet har allmän giltighet.
43 Det kan i detta sammanhang konstateras att denna möjlighet inte avser samtliga rättsakter med allmän giltighet utan en mer begränsad kategori av dessa, nämligen regleringsakter.
44 I artikel 263 första stycket FEUF föreskrivs nämligen att flera kategorier av unionsrättsliga akter kan bli föremål för domstolsprövning med avseende på deras lagenlighet, dels lagstiftningsakter, dels andra bindande rättsakter som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, vilka både kan ha individuell och allmän giltighet.
45 Härav framgår att det i artikel 263 fjärde stycket FEUF, jämförd med dess första stycke, föreskrivs att fysiska och juridiska personer kan väcka talan mot rättsakter som är riktade till dem samt mot dels rättsakter som har allmän giltighet, både lagstiftningsakter och regleringsakter, som berör dem direkt och personligen, dels vissa rättsakter med allmän giltighet, nämligen regleringsakter, som berör dem direkt och inte medför genomförandeåtgärder.
46 En sådan tolkning av ordet ”réglementaire” [i den franska språkversionen] och motsvarande ord i de andra språkversionerna av EUF-fördraget, i förhållande till ordet ”législatif”, framgår för övrigt av flera andra bestämmelser i fördraget, bland annat artikel 114 FEUF, avseende tillnärmning av ”dispositions législatives, réglementaires et administratives des États membres”. [Denna passage har i den svenska språkversionen följande lydelse: ”bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna”. Övers. anm.]
47 Det finns således anledning att förkasta sökandenas argument att skillnaden mellan lagstiftningsakter och regleringsakter, såsom den har förespråkats av parlamentet och rådet samt återgetts i de ovanstående punkterna 42–45, utgörs av att bestämningen ”lagstiftnings-” läggs till före ordet ”akter”, med hänvisning till de två första möjligheterna som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Eftersom ordet akter, såsom framgår av slutsatsen i punkt 45 ovan, innebär en hänvisning till dessa två första möjligheter, avser det, utöver rättsakter som är riktade till fysiska eller juridiska personer, samtliga akter som berör dem direkt eller personligen. I synnerhet omfattas lagstiftningsakter och regleringsakter som medför genomförandeåtgärder av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.
48 I motsats till vad sökandena har hävdat framgår det av ordalydelsen av denna sista del av meningen i artikel 263 fjärde stycket FEUF att medlemsstaternas avsikt inte var att begränsa räckvidden för denna bestämmelse enbart till rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF, utan avsikten var att den skulle gälla regleringsakter i allmänhet.
49 Den tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF som återges i de ovanstående punkterna 42–45 bekräftas vidare av denna bestämmelses tillkomsthistoria. Bestämmelsen i fråga var inledningsvis avsedd att bli artikel III‑365 fjärde stycket i förslaget till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Det framgår bland annat av den följenot presidiet för konventet (Europeiska konventets sekretariat, CONV 734/03) utfärdade den 12 maj 2003 att, trots att det ifrågavarande förslaget om ändring av artikel 230 fjärde stycket EG innehöll en hänvisning till ”rättsakter med allmän räckvidd” valde presidiet ett annat alternativ, det som innehöll benämningen ”regleringsakter”. Såsom framgår av den ovan angivna följenoten innebär denna formulering att ”en åtskillnad kunde göras mellan lagstiftningsakter och regleringsakter genom ett restriktivt tillvägagångssätt vad beträffar enskildas talan mot lagstiftningsakter (för vilka villkoret ’direkt och personligen berörd’ fortfarande ska tillämpas)”.
50 Mot bakgrund av att en sådan formulering valdes i artikel 263 fjärde stycket FEUF kan det antas att ändamålet med denna bestämmelse är att fysiska eller juridiska personer ska kunna väcka talan mot rättsakter med allmän giltighet som inte är lagstiftningsakter, som berör dem direkt och som inte medför genomförandeåtgärder, för att en situation då sådana personer tvingas överträda sina rättigheter för att få tillgång till domstolsprövning ska kunna undvikas (se den ovan angivna följenoten från presidiet för konventet). Såsom följer av resonemanget i föregående punkter innebär inte formuleringen i artikel 263 fjärde stycket FEUF att talan kan väckas mot samtliga rättsakter som uppfyller villkoret direkt berörd och inte medför genomförandeåtgärder, eller samtliga rättsakter med allmän giltighet som motsvarar dessa kriterier, utan endast mot en särskild kategori av dessa sistnämnda akter, nämligen regleringsakter. Förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en lagstiftningsakt ska kunna tas upp till sakprövning förblir således mer restriktiva än de som gäller talan mot en regleringsakt.
51 Denna slutsats vederläggs inte av sökandenas argument avseende rätten till ett effektivt domstolsskydd i enlighet med bland annat artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 1). Även om villkoren enligt vilka enskilda kan väcka talan mot en förordning ska tolkas med hänsyn till principen om rätten till ett effektivt rättsmedel, kan unionsdomstolen inte, utan att överskrida sin befogenhet, tolka dessa villkor, som uttryckligen föreskrivs i fördraget, på ett extensivt sätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré, REG 2004, s. I‑3425, punkt 36, och tribunalens beslut av den 9 januari 2007 i mål T‑127/05, Lootus Teine Osaühing mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 50).
52 Det finns inte heller anledning att godta sökandenas argument att en skyldighet att göra en ”vid” tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF även följer av två internationella konventioner som har antagits inom Förenta nationerna, nämligen konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, vilken undertecknades i Århus den 25 juni 1998, samt konventionen om biologisk mångfald, vilken undertecknades i Rio de Janeiro den 5 juni 1992.
53 Även om sökandena har begärt att artikel 263 fjärde stycket FEUF bör tolkas i enlighet med dessa två konventioner, har de inte angett på vilket sätt de olika sakprövningsförutsättningarna enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF konkret kan tolkas i ljuset av de åberopade internationella bestämmelserna. Deras argument härvidlag är mycket generella och saknar relevans med avseende på dessa förutsättningar.
54 Den rättspraxis som i detta hänseende har åberopats av sökandena (domstolens dom av den 14 juli 1998 i mål C‑341/95, Bettati, REG 1998, s. I‑4355, punkt 20, och av den 1 april 2004 i mål C‑286/02, Bellio F.lli, REG 2004, s. I‑3465, punkt 33) avser vidare unionsdomstolens skyldighet att, när en fråga avseende en sekundärrättsakts giltighet har anhängiggjorts vid domstolen, pröva denna giltighet även med hänsyn till internationell rätt.
55 Under alla omständigheter ska det erinras om att fördraget innebär att ett fullständigt system med talemöjligheter och förfaranden upprättas, som är avsett att göra det möjligt för EU-domstolen att pröva lagenligheten av de rättsakter som antas av institutionerna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 41 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 40). De åberopade bestämmelserna i internationella konventioner kan inte avvika från dessa regler i unionens primärrätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkterna 306–308, och tribunalens dom av den 17 september 2007 i mål T‑201/04, Microsoft mot kommissionen, REG 2007, s. II‑3601, punkt 798).
56 Mot bakgrund av det ovanstående bedömer tribunalen att begreppet ”regleringsakt” i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska förstås så, att det avser alla rättsakter med allmän giltighet med undantag för lagstiftningsakter. Fysiska eller juridiska personer kan således väcka talan om ogiltigförklaring av en lagstiftningsakt endast om den berör dem direkt och personligen.
Kvalificering av den angripna förordningen
57 Mot bakgrund av bedömningen, i punkt 56 här ovan, vad avser tolkningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF ska tribunalen pröva huruvida den angripna förordningen i förevarande fall ska anses utgöra en lagstiftningsakt eller en regleringsakt.
58 Den angripna förordningen ska således kvalificeras med hänsyn till de kategorier av rättsakter som anges i EUF-fördraget.
59 Den angripna förordningen antogs med stöd av artikel 95 EG i enlighet med det medbeslutandeförfarande som föreskrivs i artikel 251 EG.
60 Det framgår i detta avseende av artikel 289.1 och 289.3 FEUF att de rättsakter som antas enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 294 FEUF, kallat ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”, utgör lagstiftningsakter.
61 Eftersom det förfarande som beskrivs i artikel 294 FEUF i allt väsentligt motsvarar det som föreskrivs i artikel 251 EG, måste den angripna förordningen emellertid, inom ramen för de kategorier av rättsakter som anges i EUF-fördraget, anses utgöra en lagstiftningsakt.
62 Sökandena har i detta avseende gjort gällande att det inte är sättet på vilket en rättsakt antas som avgör dess beskaffenhet utan åtgärdens räckvidd, det vill säga huruvida den har individuell eller allmän giltighet. Det är förordningens räckvidd som avgör huruvida den kan anses utgöra en regleringsakt eller inte. Ordet reglering ska vidare tolkas enligt dess vedertagna betydelse, nämligen som en hänvisning till en rättsakt vars syfte är fastställandet av regler med allmän tillämplighet.
63 Enligt fast rättspraxis står kriteriet för att skilja mellan en förordning och ett beslut att finna i huruvida den ifrågavarande rättsakten har allmän giltighet eller inte. En rättsakt har allmän giltighet om den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se förstainstansrättens beslut av den 30 november 2009 i mål T‑313/08, Veromar di Tudisco Alfio & Salvatore mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 38 samt där angiven rättspraxis).
64 Denna praxis avser främst den andra delen av artikel 230 fjärde stycket EG, som gäller talan mot rättsakter som berör fysiska eller juridiska personer direkt och personligen. Syftet med denna bestämmelse, såsom den har tolkats i praxis, var bland annat att förhindra att unionens institutioner, genom att helt enkelt välja att använda sig av en förordning, utestänger en enskild från att föra talan mot ett beslut som berör honom direkt och personligen och, således, att klargöra att den valda formen inte kan förändra en rättsakts karaktär (se det ovan i punkt 63 nämnda beslutet Veromar di Tudisco Alfio & Salvatore mot kommissionen, punkt 37 samt där angiven rättspraxis).
65 I förevarande fall är det emellertid inte den angripna förordningens allmänna giltighet som är i fråga utan huruvida den kan kvalificeras som en regleringsakt. Även om kriteriet för att skilja på en rättsakt med allmän giltighet och en rättsakt med individuell giltighet står att finna i den ifrågavarande rättsaktens eventuella allmänna giltighet är dess kvalificering som lagstiftningsakt eller regleringsakt enligt EUF-fördraget beroende på förfarandet för dess antagande, vare sig detta var lagstiftande eller ej.
66 Mot bakgrund av den tolkning av begreppet regleringsakt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, som har återgetts i de ovanstående punkterna 41 –56, och bedömningen att den angripna förordningen inte är en regleringsakt i den mening som avses i denna artikel, konstaterar tribunalen att förevarande talan inte kan tas upp till sakprövning med stöd av den sista delen av meningen i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Under dessa omständigheter finns det inte anledning att pröva om den angripna förordningen medför genomförandeåtgärder.
67 Tribunalen ska således pröva huruvida den angripna förordningen berör sökandena direkt och personligen.
Huruvida sökandena är direkt berörda
68 Parlamentet och kommissionen har, genom de invändningar som de, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, har framfört, inte åberopat några rättegångshinder avseende att villkoret direkt berörd inte skulle vara uppfyllt, med undantag för ett enda uttalande i detta avseende, vilket inte har utvecklats och som återfinns i parlamentets invändning om rättegångshinder.
69 Eftersom villkoren för att ta upp en talan till sakprövning omfattas av de rättegångshinder som inte kan avhjälpas (domstolens beslut av den 7 oktober 1987, mål 108/86, G.d.M. mot rådet och EESK, REG 1987, s. 3933, punkt 10, och se även förstainstansrättens beslut av den 22 oktober 2008 i de förenade målen T‑309/04, T‑317/04, T‑329/04 och T‑336/04, TV 2/Danmark m.fl. mot kommission, REG 2008, s. II‑2935, punkt 62, samt där angiven rättspraxis), ska tribunalen ex officio pröva huruvida villkoret direkt berörd enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF är uppfyllt.
70 Sökandena, parlamentet och rådet samt kommissionen har yttrat sig i detta avseende som svar på en fråga som tribunalen ställde den 8 februari 2011 (se ovan i punkt 23).
71 Det framgår av fast rättspraxis att villkoret att en enskild direkt måste beröras av den angripna unionsrättsakten endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta akten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas (se beslutet i det ovan i punkt 51 nämnda målet Lootus Teine Osaühing mot rådet, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
72 Av denna praxis framgår klart att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att en rättsakt ska kunna anses beröra en fysisk eller juridisk person direkt (tribunalens beslut av den 21 maj 2010 i mål T‑441/08, ICO Services mot parlamentet och rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 56).
73 Det ska härvid beaktas att de mellanliggande regler som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 71 motsvarar regler som bör antas på nationell eller unionsrättslig nivå.
74 I förevarande fall ska påpekas att enligt artikel 3.1 i den angripna förordningen, som utgör den centrala bestämmelsen i denna förordning, ska saluföring av ”sälprodukter … vara tillåtet endast om sälprodukterna härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning”.
75 Den angripna förordningen har följaktligen endast direkt verkan på den rättsliga ställningen för de sökande vars verksamhet innefattar saluföring av sälprodukter inom unionen. Denna förordning innebär ingalunda ett förbud mot säljakt, som dessutom sker utanför unionen, eller mot användning eller konsumtion av sälprodukter som inte saluförs. Även om det inte kan uteslutas att det allmänna saluföringsförbudet som föreskrivs i den angripna förordningen kan påverka personer som bedriver verksamhet i tidigare eller senare led, jämfört med saluföringen, kan denna påverkan ändå inte anses utgöra en direkt följd av förordningen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 11 juli 2005 i mål T‑40/04, Bonino m.fl. mot parlamentet och rådet, REG 2005, s. II‑2685, punkt 56). Vad beträffar de eventuella ekonomiska följderna av detta förbud ska det erinras om att enligt praxis påverkar dessa följder inte sökandenas rättsliga ställning utan enbart deras faktiska situation (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen T‑172/98, T‑175/98–T‑177/98, Salamander m.fl. mot parlamentet och rådet, REG 2000, s. II‑2487, punkt 62).
76 Det framgår vidare av artikel 3.4 i den angripna förordningen, jämförd med artikel 5.3 i samma förordning, att ”åtgärder för genomförandet av denna artikel, som avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning genom att komplettera den, [ska] antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll ” som beskrivs i artikel 5a i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23). I skäl 17 till den angripna förordningen anges även att kommissionen särskilt bör ges befogenhet ”att fastställa villkoren för saluförande av sälprodukter som härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning”.
77 Även om det med stöd av denna bestämmelse i den angripna förordningen kan antas att det föreligger ett förbud att saluföra sälprodukter som har visat sig inte härröra från den traditionella jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver inom ramen för sin självhushållning, måste det konstateras att villkoren för saluföring av sådana produkter som kan uppfylla dessa kriterier inte har definierats.
78 I den angripna förordningen klargörs nämligen inte vad som till exempel avses med ”andra ursprungsbefolkningar” enligt artikel 3.1 i förordningen. Det tillhandahålls inte heller någon förklaring avseende formerna för den traditionella jakt som bedrivs inom ramen för deras självhushållning eller hur inuitursprung eller tillhörighet till andra ursprungsbefolkningar kan fastställas. De nationella myndigheterna kan således vad beträffar de produkter som kan bli föremål för undantagsbestämmelserna inte själva tillämpa den angripna förordningen utan att genomförandeåtgärder har fastställts genom en tillämpningsförordning där just villkoren för saluföring av de godkända varorna ska definieras (skäl 17 i den angripna förordningen). En sådan bestämmelse utgör emellertid inte en fullständig reglering som i sig är tillräcklig och som inte kräver några tillämpningsföreskrifter och som därför direkt berör enskilda (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, punkt 31; svensk specialutgåva s. 529). Det är enbart med hänsyn till åtgärder för genomförandet av den angripna förordningen som situationen för de sökande som omfattas av det ifrågavarande undantaget kan bedömas.
79 Den angripna förordningen påverkar således enbart den rättsliga ställningen för de sökande vars verksamhet avser saluföring av sälprodukter inom unionen och som berörs av det allmänna förbudet att saluföra dessa varor. Så är däremot inte fallet för de sökande vars verksamhet inte avser saluföring av sälprodukter och/eller de som omfattas av det undantag som föreskrivs i den angripna förordningen. Saluföring inom unionen av sälprodukter som härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver inom ramen för sin självhushållning förblir nämligen tillåten.
80 Den första kategorin av sökande, nämligen säljägare med inuitiskt ursprung, och den andra kategorin av sökande, vilken omfattar organisationer som företräder de förstnämndas intressen, kan nämligen inte anses vara verksamma inom saluföring av sälprodukter.
81 I dessa två kategorier återfinns sökandena Jaypootie Moesesie, Allen Kooneeliusie, Toomasie Newkingnak, David Kuptana och Johannes Egede, samt Inuit Tapiriit Kanatami, en nationell kanadensisk organisation som företräder och främjar inuiternas intressen, ICC, en nationell organisation på Grönland vilken företräder och främjar denna befolknings intressen, Pangnirtung Hunters’ and Trapper’s Association, en organisation vars syfte är att främja och skydda intressena för de inuiter som bor i regionen Pangnirtung och som ägnar sig åt säljakt och slakt, Nattivak Hunters and Trappers Association, en organisation som främjar och skyddar intressena för de inuiter som bor i regionen Broughton Island och som ägnar sig åt sådana aktiviteter, och KNAPK, som är en organisation som företräder inuitiska och icke-inuitiska jägare och fiskare på Grönland.
82 Karliin Aariak bedriver vidare verksamhet som avser bearbetning av sälprodukter, nämligen formgivning och saluföring av kläder som har tillverkats av sälskinn. Det framgår emellertid av ansökan och av de yttranden som sökandena har gjort angående invändningarna om rättegångshinder att även hon tillhör inuitsamhället. Eftersom Karliin Aariak inte har gjort gällande att hon bedriver någon verksamhet avseende saluföring av andra produkter än dem som omfattas av det ifrågavarande undantaget kan hon inte anses vara direkt berörd av den angripna förordningen.
83 Efstathios Andreas Agathos är en läkare som utför kliniska experiment i syfte att använda sälars hjärtklaffar för medicinska ändamål och bedriver således inte verksamhet avseende saluföring av sälprodukter.
84 Samma förhållande gäller Fur Institute of Canada som är en nationell organisation utan vinstsyfte och som företräder pälsindustrin i Kanada, inklusive statliga regleringsmyndigheter. Dess verksamhet består av koordinering, vetenskaplig forskning samt kommunikation med media, allmänheten och de provinsiella regeringarna avseende ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga aspekter av pälshandeln. Härav följer att ett förbud mot saluföring av sälprodukter inte berör detta institut direkt.
85 Det framgår däremot av handlingarna i målet att Ta Ma Su Seal Products, NuTan Furs och GC Rieber Skinn samt den organisation som de tillhör, Canadian Seal Marketing Group, bedriver verksamhet avseende bearbetning av och/eller handel med sälprodukter som härrör från inuitiska eller icke-inuitiska jägare. Deras rättsliga ställning kan således påverkas av det allmänna förbudet mot att saluföra sälprodukter vilket föreskrivs i den angripna förordningen.
86 Härav följer att med undantag för Ta Ma Su Seal Products, de NuTan Furs, de GC Rieber Skinn och Canadian Seal Marketing Group kan sökandena inte anses vara direkt berörda av den angripna förordningen.
87 Då villkoren att sökandena ska vara direkt och personligen berörda är kumulativa återstår att pröva huruvida den angripna förordningen berör Ta Ma Su Seal Products, NuTan Furs, GC Rieber Skinn och Canadian Seal Marketing Group personligen.
Huruvida Ta Ma Su Seal Products, NuTan Furs, GC Rieber Skinn och Canadian Seal Marketing Group är personligen berörda
88 För att en angripen rättsakt ska kunna anses personligen beröra andra fysiska eller juridiska personer än mottagaren av ett beslut krävs, såsom har angetts ovan i punkt 41, att denna akt berör dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och på så sätt utmärker dem på motsvarande sätt som den utmärker den som beslutet är rikta till.
89 Såsom parlamentet och rådet, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, med fog har gjort gällande är den angripna förordningen tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. Det allmänna saluföringsförbudet för sälprodukter, med undantag för de som härrör från traditionell jakt som bedrivs av inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar inom ramen för deras självhushållning, har formulerats i allmängiltiga ordalag och kan tillämpas på alla ekonomiska aktörer som omfattas av den angripna förordningens tillämpningsområde.
90 Ta Ma Su Seal Products, NuTan Furs och GC Rieber Skinn samt den organisation som de tillhör, Canadian Seal Marketing Group, bedriver, såsom ovan angetts i punkt 85, verksamhet avseende saluföring av sälprodukter som härrör från inuitiska och icke-inuitiska jägare. I denna egenskap berörs de direkt av den angripna förordningen på samma sätt som alla andra ekonomiska aktörer som saluför sälprodukter.
91 Sökandena har i detta hänseende anfört att organisationer som företräder inuitsamhällen och övriga samhällen som är verksamma inom tillverkningskedjan för sälprodukter samt samhällen som bedriver verksamhet avseende bearbetning av sälprodukter berörs personligen av den angripna förordningen åtminstone med avseende på deras inuitmedlemmar eller produkter med inuitursprung.
92 Detta argument kan emellertid inte godtas. Även om det antas att de berörda sökandena, bortsett från det allmänna förbudet, omfattas av undantaget för produkter med inuitiskt ursprung, är detta inte tillräckligt för att utmärka dem på motsvarande sätt som den som ett beslut är riktad till. Sökandena har för övrigt underlåtit att förklara på vilket sätt den angripna förordningen skulle påverka dessa organisationer och samhällen på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer.
93 Härav följer att Ta Ma Su Seal Products, NuTan Furs och GC Rieber Skinn samt Canadian Seal Marketing Group inte kan anses vara personligen berörda av den angripna förordningen.
94 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska talan avvisas, utan att det finns anledning att pröva rådets begäran om att bilaga A7 till ansökan ska avlägsnas ur akten jämte ett citat i denna av ett utdrag ur denna handling.
Rättegångskostnader
95 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta parlamentets och rådets rättegångskostnader, i enlighet med deras yrkanden.
96 Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna ska Konungariket Nederländerna och kommissionen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Inuit Tapiriit Kanatami, Nattivak Hunters and Trappers Association, Pangnirtung Hunters’ and Trappers’ Association, Jaypootie Moesesie, Allen Kooneeliusie, Toomasie Newkingnak, David Kuptana, Karliin Aariak, Efstathios Andreas Agathos, Canadian Seal Marketing Group, Ta Ma Su Seal Products, Fur Institute of Canada, NuTan Furs, Inc., GC Rieber Skinn AS, Inuit Circumpolar Conference Greenland (ICC), Johannes Egede och Kalaallit Nunaanni Aalisartut Piniartullu Kattuffiat (KNAPK) ska bära sina egna rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har haft.
3) Konungariket Nederländerna och Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.
Luxemburg den 6 september 2011
Justitiesekreterare | | Ordförande |