Mål T‑351/03
Schneider Electric SA
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar – Skada som ett företag har lidit till följd av att förfarandet för kontroll av en företagskoncentrations förenlighet med den gemensamma marknaden innefattat en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten”
Sammanfattning av domen
1. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav
(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
2. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten
(Artikel 288 andra stycket EG)
3. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten
(Artikel 288 andra stycket EG)
4. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten
(Artikel 288 andra stycket EG)
5. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Beslut om att en koncentration är oförenlig med den gemensamma marknaden
(Artikel 288 andra stycket EG)
6. Konkurrens – Koncentrationer – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar
(Rådets förordning nr 4064/89, artikel 18.1 och 18.3)
7. Konkurrens – Koncentrationer – Samma tjänstemän har genomfört de olika stadierna av förfarandet för kontroll av koncentrationen trots att en ogiltigförklaring har ägt rum mellan dessa olika stadier
(Rådets förordning nr 4064/89, artikel 18.3 och 18.4)
8. Konkurrens – Koncentrationer – Tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten
(Rådets förordning nr 4064/89, artikel 8.4)
9. Konkurrens – Koncentrationer – Bedömning av förenligheten med den gemensamma marknaden – Kommissionens beaktande av avtal, vilka är lagliga enligt nationell rätt, mellan parterna i koncentrationen
(Rådets förordning nr 4064/89, artikel 2)
10. Konkurrens – Koncentrationer – Kommissionens undersökning – Beslut om att inleda det fördjupade granskningsförfarandet – Villkor
(Rådets förordning nr 4064/89, artiklarna 2.3, 6.1, och 8.3)
11. Konkurrens – Koncentrationer – Administrativt förfarande – Beslut om att inleda det fördjupade granskningsförfarandet
(Rådets förordning nr 4064/89, artikel 6.1 c)
12. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Otillåtet – Skada – Orsakssamband
(Artikel 288 andra stycket EG)
13. Konkurrens – Koncentrationer – Bedömning av förenligheten med den gemensamma marknaden – Avsaknad av en presumtion
(Rådets förordning nr 4064/89, artiklarna 2 och 10)
14. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Otillåtet – Skada – Orsakssamband
(Artikel 288 andra stycket EG)
15. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Otillåtet – Skada – Orsakssamband
(Artikel 288 andra stycket EG)
16. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Otillåtet – Skada – Orsakssamband
(Artikel 288 andra stycket EG; rådets förordning nr 4064/89, artikel 7.3)
17. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättning
(Artikel 288 andra stycket EG)
1. Enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna skall tillämpas på förfarandet vid förstainstansrätten, skall en ansökan innehålla uppgifter om tvisteföremålet samt en kortfattad framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter skall vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden skall kunna förbereda sitt försvar och förstainstansrätten skall kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundar sig på åtminstone kortfattat men på ett sammanhängande och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan.
För att en ansökan om ersättning för skada som har vållats av en gemenskapsinstitution skall uppfylla dessa krav måste den innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastslå vilket handlande sökanden lägger institutionen till last och skälen till att han anser att det finns ett orsakssamband mellan detta handlande och den skada som han påstår sig ha lidit, samt arten och omfattningen av denna skada.
(se punkterna 92–94)
2. Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG för rättsstridigt handlande av dess organ förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan.
När grunden för skadeståndstalan är att en rättsakt är rättsstridig krävs det, för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall komma i fråga, att den anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Det avgörande villkoret i detta avseende är att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
Enligt ordningen för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall särskilt beaktas det komplexa i de situationer som skall regleras, svårigheterna att tillämpa eller att tolka rättsakten och, i synnerhet, det utrymme för skönsmässig bedömning som upphovsmannen till den ifrågasatta rättsakten förfogar över.
Redan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts kan medföra att det skall anses vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse, om institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller rentav obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning.
Detsamma gäller när svarandeinstitutionen åsidosätter en allmän omsorgsplikt eller när den på ett avvikande sätt tillämpar relevanta materiella eller processuella bestämmelser.
(se punkterna 113–118)
3. Om begreppet klar överträdelse av gemenskapsrätten ansågs innefatta samtliga fel eller misstag som visserligen är av en viss allvarlighetsgrad, men som inte till sin natur eller omfattning avviker från det normala handlandet hos en institution som är satt att övervaka tillämpningen av konkurrensreglerna, vilka är komplexa och svåra samt föremål för ett betydande tolkningsutrymme, skulle detta kunna inverka menligt på nämnda institutions förmåga att fullt ut genomföra sin uppgift att övervaka konkurrensen, i strid med det allmänna gemenskapsintresset.
Således skall inte en bristande uppfyllelse av en rättslig förpliktelse som, oavsett hur beklagansvärd den är, kan förklaras genom de objektiva begränsningar som vilar på institutionen och dess företrädare genom de bestämmelser som gäller för kontroll av företagskoncentrationer anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras.
Däremot kan en skada som följer av att institutionen uppträder på ett sätt som uppenbart strider mot en rättsregel och allvarligt skadar intressen utanför institutionen, och som varken kan förklaras eller ursäktas av de begränsningar som objektivt följer av dess normala verksamhet, ge rätt till skadestånd.
Med en sådan definition av vad som minst krävs för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras säkerställs det handlingsutrymme och den bedömningsfrihet som gemenskapens övervakare av konkurrensen måste ha – i allmänhetens intresse – såväl i sitt beslutsfattande som i sin tolkning och tillämpning av relevanta primär- och sekundärrättsliga bestämmelser, utan att tredje man därigenom tvingas lida konsekvenserna av flagranta och oursäktliga brister.
(se punkterna 121–125)
4. Det kan i princip inte uteslutas att uppenbara och allvarliga brister som påverkat den ekonomiska bedömning som ligger till grund för beslut inom ramen för konkurrenspolitiken kan utgöra överträdelser av rättsregler som är tillräckligt klara för att gemenskapen skall ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
För att ett sådant ansvar skall föreligga krävs emellertid för det första att den bestämmelse som åsidosatts genom den felaktiga bedömningen syftar till att ge enskilda rättigheter. Även om vissa principer och bestämmelser som ligger till grund för bedömningar av konkurrensen är av sådan art att de ger rättigheter till enskilda kan inte alla normer i primär- eller sekundärrätten eller i rättspraxis som kommissionen har att iaktta vid sina ekonomiska bedömningar anses vara av sådan art.
Det skall vidare beaktas att de ekonomiska bedömningar som är nödvändiga vid den konkurrensrättsliga kvalificeringen av en situation eller en koncentration i allmänhet är, såväl faktamässigt som vid den bedömning som görs utifrån hur dessa fakta beskrivs, komplexa och svåra intellektuella framställningar, i vilka det kan smyga sig in vissa brister, såsom uppskattningar, inkonsekvenser eller luckor, med hänsyn till de korta frister som åvilar institutionen. Detta gäller i än högre grad när, såsom är fallet med koncentrationskontroller, bedömningen innehåller framåtsyftande inslag. Allvarliga brister i dokumentation eller logik behöver under dessa förhållanden inte alltid utgöra tillräckliga omständigheter för att gemenskapen skall bli skadeståndsskyldig.
Slutligen förfogar kommissionen över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid bevarandet av kontrollen över gemenskapens konkurrenspolitik, vilket medför att det inte kan förväntas att den iakttar en rigoröst konstant beslutspraxis vid genomförandet av de relevanta bestämmelserna, och att den därmed har en viss handlingsfrihet vid valet av de ekonomiska instrument som den förfogar över liksom vid valet av lämplig utgångspunkt för bedömningen av ett visst fenomen, så länge kommissionens val inte uppenbart står i strid med de regler som erkänts inom ekonomisk vetenskap och tillämpas på ett konsekvent sätt.
(se punkterna 129–132)
5. Brister i ett beslut om att förklara en koncentration oförenlig med den gemensamma marknaden som inte har medfört några konsekvenser för förfarandets förlopp och som i synnerhet inte har berövat parterna i koncentrationen chansen till ett fördelaktigt beslut avseende densamma kan inte i sig anses orsaka parterna en särskild skada. Sådana brister kan således inte heller aktualisera gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar.
(se punkterna 134, 138 och 139)
6. De företag som deltar i en koncentration skall, i egenskap av mottagare av ett beslut från en offentlig myndighet som påtagligt påverkar deras intressen, ges möjlighet att i tid lämna sina synpunkter. De har i detta syfte en rätt att på ett tydligt sätt och i rimlig tid informeras om de invändningar som kommissionen har mot den anmälda koncentrationen.
Meddelandet om invändningar är i detta avseende av särskild betydelse, eftersom det är specifikt avsett att göra det möjligt för de berörda företagen att reagera på kommissionens invändningar dels genom att ge dem möjlighet att yttra sig angående dessa, dels genom att de får möjlighet att föreslå kommissionen korrigerande åtgärder för att motverka den anmälda koncentrationens negativa verkningar.
Denna garanti, som utgör en del av de grundläggande garantier som i gemenskapens rättsordning gäller vid administrativa förfaranden, är av särskilt stor vikt med avseende på kontrollen av företagskoncentrationer.
Att kommissionen avfattar ett meddelande om invändningar på ett sådant sätt att ett företag inte kan veta att det, om det inte vidtar vissa korrigerande åtgärder, inte har någon möjlighet att få till stånd en förklaring av att koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden utgör en uppenbar och allvarlig överträdelse av artikel 18.1 och 18.3 i förordning nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer. Detta åsidosättande av rätten till försvar kan varken rättfärdigas eller förklaras av de särskilda påfrestningar som kommissionens tjänstemän objektivt sett är utsatta för.
(se punkterna 147–149, 152, 154 och 170)
7. Den omständigheten att det helt eller delvis är samma tjänstemän som genomfört olika stadier av förfarandet för kontroll av en koncentration medför inte att kommissionen gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
Iakttagandet av den enskildes rätt att få sin sak prövad av en oberoende och opartisk domstol säkerställs genom artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, till vilken artikel 6.2 i fördraget om upprättande av Europeiska unionen hänvisar, vilket bekräftats genom artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och rätten till en rättvis rättegång utgör uppenbart en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter. Artikel 6.1 i konventionen innebär emellertid inte något krav på att administrativa organ som dessförinnan prövar ärendet skall uppfylla alla de villkor som gäller för domstolsförfarandet, så länge som rätten till prövning inför en opartisk domstol säkerställs.
I fråga om kontroll av företagskoncentrationer utgör möjligheten att enligt artikel 230 EG väcka talan om ogiltigförklaring av de beslut som kommissionen antagit med stöd av artikel 8.3 och 8.4 i förordning nr 4064/89 ett rättsmedel som erbjuder de garantier som krävs enligt artikel 6.1 i konventionen.
Det finns vidare varken någon rättsregel eller princip som förbjuder kommissionen att ge samma tjänstemän i uppgift att göra en förnyad prövning av en koncentration till verkställande av en dom i vilken beslutet att förklara koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden ogiltigförklarats.
Det kan slutligen inte utifrån skyldigheten att förhålla sig opartisk uppställas någon allmän princip om att en administrativ eller rättslig myndighet skulle vara skyldig – efter det att ett första beslut har ogiltigförklarats – att hänvisa ett ärende till en annan myndighet eller ett annat organ som är sammansatt på annat sätt än myndigheten.
(se punkterna 181–186 och 188)
8. När en koncentration redan har genomförts när kommissionen konstaterar dess oförenlighet med den gemensamma marknaden, ger artikel 8.4 i förordning nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer den institutionen befogenhet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återupprätta en effektiv konkurrens.
För att avgöra huruvida kommissionen på ett uppenbart och allvarligt sätt har åsidosatt denna bestämmelse genom att kräva att parterna i koncentrationen genomför en uppdelning som säkerställer att målföretagets storlek förblir intakt och genom att förbjuda att det i ett senare skede sker en återgång av tillgångar, skall villkoren för uppdelningen prövas, varvid det särskilt skall tas hänsyn till de anmälande företagens ställning på de berörda marknaderna, skillnaden mellan deras marknadsandelar och marknadsandelarna för deras omedelbara konkurrenter samt till hur välkända deras varumärken är på dessa marknader. Det skall även prövas huruvida fristen för genomförande av beslutet om uppdelning har varit orimligt kort.
(se punkterna 199–203 och 209)
9. Kommissionen kan inte, vid utövandet av den kontrollbefogenhet som den har för att avgöra huruvida en gemenskapsrelevant koncentration är förenlig med den gemensamma marknaden, bortse från avtal som gäller mellan de anmälande parterna i den mån som avtalsvillkoren är lagliga enligt tillämplig nationell rätt.
(se punkt 221)
10. Det är tillräckligt att det föreligger allvarliga tvivel beträffande en koncentrations förenlighet med den gemensamma marknaden för att det skall kunna fattas beslut om att inleda det fördjupade granskningsförfarandet enligt artikel 6.1 c i förordning nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer, medan det är kommissionen som enligt artikel 2.3 i denna förordning skall visa att en dominerande ställning skapas eller förstärks när den konstaterar att en koncentration är oförenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 8.3.
(se punkterna 235, 249 och 250)
11. I fråga om kontroll av företagskoncentrationer gäller följande angående skyddet för rätten till försvar. Även om detta skydd skall tillgodoses innan ett beslut som kan gå berörda företag emot fattas, utgör beslutet om att inleda det fördjupade granskningsförfarandet inte ett beslut som går någon emot och vars rättsenlighet skulle vara beroende av iakttagandet av rätten till försvar.
(se punkt 240)
12. I fråga om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar gäller följande angående prövningen av den skada som orsakats genom vållande från en gemenskapsinstitutions sida. Det som härvid skall beaktas är verkningarna av det fel som givit upphov till skadeståndsansvar, och inte verkningarna av den rättsakt i samband med vilken felet har begåtts, i den mån som institutionen kunde eller borde ha antagit en rättsakt med samma verkningar utan att åsidosätta rättsregeln.
Med andra ord kan bedömningen av huruvida det föreligger ett orsakssamband inte utgå ifrån den felaktiga premissen att institutionen, om den rättsstridiga rättsakten aldrig hade antagits, skulle ha avstått från att handla eller antagit en rättsakt av motsatt innebörd, vilket för den berörda institutionen också det hade kunnat utgöra ett rättsstridigt handlande. Bedömningen skall i stället ske genom en jämförelse mellan den situation som uppstått för berörd tredje man till följd av vållandet och den situation som skulle ha uppstått för denne om institutionen hade iakttagit gällande rätt.
När det vållande som ger upphov till skadeståndsskyldighet återfinns i ett beslut där sökanden vägrats ett tillstånd eller annan gynnande åtgärd kan det vid bedömningen av vållandets verkningar och jämförelsen mellan den faktiska situationen och en tänkt rättsenlig situation inte presumeras att sökanden, om det påvisade felet inte hade begåtts, med nödvändighet skulle ha fått bifall till sin ansökan om tillstånd eller annan gynnande åtgärd.
På samma sätt kan det inte, när sökandens rätt till försvar åsidosatts i ett beslut om att förklara en företagskoncentration oförenlig med den gemensamma marknaden, antas att den anmälda koncentrationen uttryckligen eller underförstått skulle ha förklarats förenlig i avsaknad av denna överträdelse. Det som skall bedömas är i stället vilken påverkan på beslutets innebörd som det påvisade felet kan ha haft.
Således kan man inte fastställa den skada som kan tillskrivas gemenskapen utifrån en jämförelse mellan den situation som uppkommit genom ett beslut om oförenlighet och en situation där koncentrationen uttryckligen eller underförstått skulle ha godkänts, med mindre än att gemenskapsdomstolen kan konstatera att kommissionens beslut att förklara koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden är en direkt och bestämd konsekvens av dess konstaterade åsidosättande av sina rättsliga skyldigheter.
Härtill kommer att även om det inte kan uteslutas att parterna – i avsaknad av en rätt till ett beslut om att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden – kan ha berövats en verklig möjlighet att erhålla ett gynnande beslut, är förverkligandet av denna möjlighet förbunden med alltför slumpartade omständigheter för att kunna kvantifieras på ett övertygande sätt och för att kunna ge upphov till skadestånd.
Det föreligger således inte ett tillräckligt starkt orsakssamband mellan åsidosättandet av ett samgående företags rätt till försvar och det förhållandet att företaget har gått miste om ett eventuellt beslut om att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden för att gemenskapen skall anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet till följd av att företaget förpliktats att avyttra sina tillgångar i målföretaget, och följaktligen är gemenskapen inte skyldig att ersätta den totala värdeförlust som uppstått i dessa tillgångar under tiden mellan förvärvet av dem och den senare överlåtelsen av dem.
(se punkterna 263–267, 278, 280, 282, 283, 286 och 292)
13. I förordning nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer uppställs inte någon presumtion för en anmäld koncentrations förenlighet eller oförenlighet med den gemensamma marknaden, utan det ankommer i varje enskilt fall på kommissionen att bilda sig en uppfattning i denna fråga och fatta beslut i enlighet med denna uppfattning.
En koncentration anses underförstått vara förenlig med den gemensamma marknaden, bland annat när kommissionen inte har beslutat att inleda det fördjupade granskningsförfarandet inom den frist på en månad som fastställs i artikel 10.1 i förordningen eller har fattat beslut avseende koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden inom den frist på fyra månader som föreskrivs i artikel 10.3.
(se punkterna 275 och 276)
14. Kostnader för juridisk rådgivning, skatterådgivning och bankrådgivning samt andra administrativa kostnader som ett företag ådragit sig för att genomföra ett beslut från kommissionen om att en uppdelning måste ske av två parter i en koncentration som förklarats vara oförenlig med den gemensamma marknaden kan inte anses vara en konsekvens av en rättsstridighet som kommissionen gjort sig skyldig till genom antagande av beslutet om oförenlighet.
Den rättsstridighet som beslutet om oförenlighet, och därmed beslutet om uppdelning, innehållit innebär nämligen inte att koncentrationen skulle anses vara förenlig med den gemensamma marknaden eller att företagen kunde fortsätta som en fusionerad enhet. Det kan således inte antas att de administrativa utgifter som ett företag normalt skulle ha haft för att genomföra avyttringen av sitt ägande i målföretaget inte hade behövt uppstå om kommissionen hade antagit ett rättsenligt beslut.
Däremot har de kostnader för rådgivning och arvoden samt de administrativa kostnader av olika slag som ett företag har haft i samband med att förfarandet för kontroll av koncentrationen har måst återupptas efter ogiltigförklaringen av kommissionens beslut om att förklara koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden ett tillräckligt orsakssamband med kommissionens skadeståndsgrundande handlande för att en rätt till ersättning skall föreligga.
Kostnaderna för domstolsprövning vid gemenskapsdomstolen skall anses omfattas av eventuella beslut om rättegångskostnaderna som fattats enligt de särskilda processuella regler som gäller för detta kostnadsslag, i slutliga avgöranden och efter avslutande av de särskilda förfaranden som föreskrivs för prövning av invändningar rörande rättegångskostnadernas storlek. Dessa förfaranden utesluter krav avseende samma belopp, eller belopp som utgivits i samma syfte, inom ramen för en talan avseende gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar, inklusive från personer som till följd av att de har tappat målet har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna.
(se punkterna 293, 294 och 297–302)
15. När en tillräckligt allvarlig överträdelse av gemenskaprätten i ett beslut om att förklara en koncentration oförenlig med den gemensamma marknaden har ett tillräckligt klart orsakssamband med nedsättningen av överlåtelsepriset för de tillgångar som överlåtaren innehar i det överlåtna företaget, ankommer det på kommissionen att ersätta den skada som överlåtaren lidit till följd härav. Skadan kan motsvara skillnaden mellan det överenskomna överlåtelsepriset och det pris som överlåtaren skulle ha kunnat erhålla från förvärvaren om överlåtaren vid avslutandet av det första förfarandet för kontroll av koncentrationen hade erhållit ett rättsenligt beslut avseende koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.
(se punkterna 316, 317 och 322)
16. När ett företag förvärvar kontrollen över ett annat företag genom ett offentligt bud med stöd av undantaget i artikel 7.3 i förordning nr 4064/89 från den suspensiva verkan av koncentrationer – helt i enlighet med såväl nationell rätt som gemenskapens konkurrensrätt – utsätter det sig för risken att koncentrationskontrollen efter utgången av de tidsfrister som föreskrivs i förordningen utmynnar i ett beslut om att koncentrationen är oförenlig med den gemensamma marknaden och i en däremot svarande skyldighet att genomföra en uppdelning av tillgångarna i de redan fusionerade företagen. Om företaget dessutom, mot bakgrund av de särskilda förhållandena kring koncentrationen, inte kunde vara omedveten om att den genomförda fusionen i vart fall riskerade att skapa eller förstärka en dominerande ställning på en väsentlig del av den gemensamma marknaden, och att den därför skulle förbjudas av kommissionen enligt artikel 2.3 i förordningen, följer härav att företaget självt bidragit till den skada som det lidit genom att ta på sig den reella risken för att den rättsligt fullbordade koncentrationen i efterhand skulle förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden, och således risken för att det skulle tvingas avyttra de tillgångar som hade förvärvats.
I en sådan situation kan företaget anses vara ansvarigt för en tredjedel av den ersättningsgilla skada som det lidit till följd av nedsättningen av det överlåtelsepris som det överenskommit med förvärvaren.
(se punkterna 328–330, 332 och 334)
17. Såsom följer av de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, till vilka det hänvisas i artikel 288 andra stycket EG, skall ett yrkande om ränta i regel upptas till sakprövning i ett mål om skadeståndsskyldighet.
Ersättning för en skada som en enskild lidit till följd av ett gemenskapsorgans rättsstridiga handlande syftar nämligen till att så långt som möjligt sätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat.
När villkoren för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda kan gemenskapsdomstolen följaktligen inte bortse från de oförmånliga konsekvenserna av den tid som förflutit mellan tidpunkten för skadans uppkomst och dagen för betalning av skadeståndet, eftersom hänsyn måste tas till den försämring av penningvärdet som inträtt.
Den skadelidande bör i princip ha rätt till ersättning för försämring av penningvärdet fram till dagen för domen i vilken skyldigheten att ersätta den skada som sökanden lidit fastslås.
Om skadeståndsfordran vid tidpunkten för nämnda dom varken är bestämd till beloppet eller möjlig att bestämma utifrån fastställda objektiva kriterier, kan dröjsmålsränta inte börja löpa från denna tidpunkt, utan endast i fall av dröjsmål och till dess full betalning sker, från dagen för meddelande av den dom i vilken skadeståndsbeloppet fastställs.
Härav följer att beloppet på det skadestånd som sökanden har rätt till skall uppräknas fram till dagen för meddelande av den dom i vilken skadeståndsbeloppet fastställs. Därefter skall dröjsmålsränta utgå till dess full betalning sker.
Den räntesats som skall tillämpas skall beräknas på grundval av de av Europeiska centralbanken fastställda räntesatserna för huvudsakliga refinansieringstransaktioner som var successivt tillämpliga under var och en av de aktuella perioderna, ökade med 2 procentenheter. Räntesatsen får dock inte vara högre än den som sökanden har yrkat.
(se punkterna 340–346)