Converted WP file FWPIn$$
DOMSTOLENS DOM
den 14 september 1999
Direktiv 89/104/EEG - Varumärken - Skydd - Varor eller tjänster av annan
art - Varumärke som är känt
I mål C-375/97,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från
Tribunal de commerce de Tournai (Belgien), att domstolen skall meddela ett
förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
General Motors Corporation
och
Yplon SA,
angående tolkningen av artikel 5.2 i rådets första direktiv 89/104/EEG av
den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar
(EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178),
meddelar
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden på tredje och femte avdelningen J.-P. Puissochet,
tillförordnad ordförande, avdelningsordföranden P. Jann samt domarna
J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann (referent), J.L. Murray, D.A.O. Edward,
H. Ragnemalm, M. Wathelet och R. Schintgen,
generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: R. Grass,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
- General Motors Corporation, genom advokaterna A. Braun och E. Cornu,
Bryssel,
- Yplon SA, genom advokaterna E. Felten och D.-M. Philippe, Bryssel,
- Belgiens regering, genom förste rådgivaren J. Devadder vid utrikes-,
utrikeshandels- och utvecklingsbiståndsministeriet, i egenskap av ombud,
- Frankrikes regering, genom K. Rispal-Bellanger, sous-directeur,
internationella ekonomiska och gemenskapsrättsliga frågor,
utrikesministeriets rättsavdelning, och A. de Bourgoing, chargé de mission
vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud,
- Nederländernas regering, genom juridiske rådgivaren J.G. Lammers,
utrikesministeriet, i egenskap av ombud,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom B.J. Drijber, rättstjänsten,
i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 22 september 1998
av: General Motors Corporation, företrätt av advokaterna A. Braun och E. Cornu,
Yplon SA, företrätt av advokaten D.-M. Philippe, Nederländernas regering,
företrädd av juridiske rådgivaren M.A. Fierstra, i egenskap av ombud,
Förenade kungarikets regering, företrädd av M. Silverleaf, QC, och kommissionen,
företrädd av K. Banks, rättstjänsten, i egenskap av ombud,
och efter att den 26 november 1998 ha hört generaladvokatens förslag till
avgörande,
följande
Dom
Tribunal de commerce de Tournai har genom beslut av den 30 oktober 1997, som
inkom till domstolens kansli den 3 november 1997, i enlighet med artikel 177 i
EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt en fråga om tolkningen av artikel 5.2 i
rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av
medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1, svensk specialutgåva,
område 13, volym 17, s. 178, nedan kallat direktivet).
Frågan har uppkommit i en tvist mellan General Motors Corporation (nedan kallat
General Motors), Detroit (Amerikas förenta stater), och Yplon SA (nedan kallat
Yplon), med säte i Estaimpuis (Belgien), angående användningen av varumärket
Chevy.
Gemenskapsrätten
I artikel 1 i direktivet, som har rubriken
Räckvidd
, föreskrivs följande:
Detta direktiv skall tillämpas för varumärken avseende varor eller tjänster vilka
i en medlemsstat är föremål för registrering eller ansökan om registrering som
individuellt varumärke, kollektivmärke eller garanti- eller kontrollmärke, eller vilka
är föremål för registrering eller ansökan om registrering hos Benelux
varumärkesmyndighet eller föremål för en internationell registrering med
rättsverkan i en medlemsstat.
I artikel 5.1 och 5.2 i direktivet, som har rubriken
Rättigheter som är knutna till
ett varumärke
, föreskrivs följande:
1. Det registrerade varumärket ger innehavaren en ensamrätt. Innehavaren har
rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet
använda
a) tecken som är identiska med varumärket med avseende på de varor och
tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,
b) tecken som på grund av sin identitet eller likhet med varumärket och
identiteten eller likheten hos de varor och tjänster som täcks av varumärket
och tecknet kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för
association mellan tecknet och varumärket.
2. En medlemsstat kan också besluta att innehavaren skall ha rätt att förhindra
tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett
tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och
tjänster av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt
i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drarotillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller
renommé.
Benelux-lagstiftningen
I artikel 13 A.1 c i den enhetliga Benelux-lagen om varumärken (nedan kallad den
enhetliga Benelux-lagen), genom vilken artikel 5.2 i direktivet har införlivats med
Benelux-lagstiftningen, föreskrivs följande:
Utan hinder av en eventuell tillämpning av gemenskapsrätten i fråga om
skadeståndsansvar ger ensamrätt till ett varumärke innehavaren möjlighet att hindra
...
c) all användning i näringsverksamhet utan skälig anledning av ett varumärke
som är känt i Benelux-området eller ett liknande tecken med avseende på
varor av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om
användningen av tecknet drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för
varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.
...
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1996 och ersatte från detta datum den
äldre versionen av artikel 13 A.2 i den enhetliga Benelux-lagen, där det föreskrevs
att ensamrätt till ett varumärke ger innehavaren möjlighet att hindra
all annan
användning [än den som avses i punkt 1, det vill säga användning med avseende på
identiska eller liknande varor] i näringsverksamhet av varumärket eller liknande
tecken som sker utan skälig anledning och under sådana omständigheter att
varumärkesinnehavaren riskerar att lida skada
.
Tvisten vid den nationella domstolen
General Motors är innehavare av Benelux-varumärket Chevy. Ansökan om
registrering av detta varumärke ingavs den 18 oktober 1971 till Benelux
varumärkesmyndighet för varor i klasserna 4, 7, 9, 11 och 12, och särskilt
motorfordon. Genom registreringen gjordes anspråk på de rättigheter som erhållits
genom en första ansökan om registrering i Belgien av den 1 september 1961 och
genom en första användning i Nederländerna år 1961 och i Luxemburg år 1962. I
Belgien används för närvarande varumärket Chevy för att särskilt beteckna fordon
av skåpbilstyp.
Även Yplon är innehavare av Benelux-varumärket Chevy. Ansökan om registrering
av varumärket ingavs den 30 mars 1988 till Benelux varumärkesmyndighet för varor
i klass 3, därefter ingavs den 10 juli 1991 en ansökan om registrering för varor iklasserna 1, 3 och 5. Bolaget använder varumärket med avseende på tvättmedel
och diverse rengöringsmedel. Yplon är även innehavare av varumärket Chevy i
andra länder, bland annat i flera medlemsstater.
General Motors väckte den 28 december 1995 talan vid Tribunal de commerce de
Tournai och yrkade att Yplon skulle förbjudas att använda tecknet Chevy för att
beteckna tvätt- eller rengöringsmedel på grund av att användningen av tecknet
medför att särskiljningsförmågan hos General Motors eget varumärke försvagas och
att dess reklamvärde därför skadas. Talan är grundad på gamla artikel 13 A.2 i den
enhetliga Benelux-lagen för perioden före den 1 januari 1996, och på nya
artikel 13 A.1 c i samma lag för tiden efter den 1 januari 1996. General Motors
hävdar i det avseendet att dess varumärke Chevy är ett
känt varumärke
i den
mening som avses i sistnämnda bestämmelse.
Yplon har bestritt yrkandet och har särskilt anfört att General Motors inte har
bevisat att dess varumärke Chevy är ett
känt varumärke
i Benelux i den mening
som avses i den nya artikeln 13 A.1 c i den enhetliga Benelux-lagen.
Tribunal de commerce de Tournai anser att det för att avgöra tvisten vid den
nationella domstolen krävs förtydliganden rörande begreppet
känt varumärke
och
i frågan huruvida varumärket skall vara känt i hela Benelux eller om det är
tillräckligt att det är känt i en del av detta område. Den nationella domstolen har
därför förklarat målet vilande och hänskjutit följande tolkningsfråga till domstolen:
Exakt vilken betydelse skall begreppet
'
känt varumärke
'
ges vid tolkningen av
artikel 13 A.1 c i den enhetliga Benelux-lagen, vilken infördes i enlighet med
ändringsprotokollet som trädde i kraft den 1 januari 1996, och krävs härför att
varumärket är
'
känt
'
inom hela Benelux eller inom en del av detta område?
Tolkningsfrågan
Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att domstolen dels skall klargöra
innebörden av uttrycket
är känt
, vilket ligger till grund för det första av de två
villkoren i artikel 5.2 i direktivet som ett registrerat varumärke måste uppfylla för
att åtnjuta skydd även med avseende på varor eller tjänster av annan art, dels skall
fastslå om detta villkor skall vara uppfyllt i hela Benelux eller om det är tillräckligt
att det är uppfyllt i en del av detta område.
General Motors anser att det äldre varumärket måste vara känt för den berörda
allmänheten för att det skall vara känt i den mening som avses i artikel 5, dock
utan att vara så känt att det utgör ett
välkänt
varumärke i den mening som avses
i artikel 6a i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd av den 20 mars 1883
(nedan kallad Pariskonventionen). Det hänvisas uttryckligen till detta uttryck i
artikel 4.2 d i direktivet, men under andra omständigheter. Enligt General Motorsär det dessutom tillräckligt att varumärket är känt i en väsentlig del av en
medlemsstat, vilken kan motsvara en grupp kommuner eller en region i denna stat.
Yplon anser att ett registrerat varumärke med avseende på en vara eller en tjänst
som är avsedd för den stora allmänheten är känt i den mening som avses i
artikel 5.2 i direktivet, när det är känt för en stor del av allmänheten. Kravet på
varuslagslikhet kan endast frångås till fördel för märken som omedelbart förknippas
med en viss vara eller tjänst. Varumärket skall vara känt i en hel medlemsstat eller,
vad gäller Benelux-området, i ett av Benelux-länderna.
Den belgiska regeringen har hävdat att begreppet
känt varumärke
skall ges en
flexibel tolkning och att det finns gradskillnad i ryktbarhet, särskilt mellan ett känt
märke och ett välkänt märke. Begreppet lämpar sig inte för en teoretisk
bedömning, exempelvis genom att ryktbarheten fastställs i procent. Om varumärket
är känt i ett av de tre Benelux-länderna gäller det för hela Benelux-området.
Den franska regeringen har föreslagit att domstolen skall fastslå att det inte går att
ge någon exakt definition av ett känt varumärke i den mening som avses i
artikel 5.2 i direktivet. Det får i stället i varje enskilt fall bedömas huruvida det
äldre varumärket är känt för en stor del av den personkrets som berörs av de varor
som bär något av de två varumärkena, och om varumärket har ett tillräckligt
anseende för att allmänheten skall förknippa varumärket med det omtvistade yngre
varumärket. När det fastslagits att ett varumärke är känt påverkas omfattningen av
skyddet enligt artikel 5.2 i direktivet av hur känt varumärket är. Vad gäller det
geografiska området är det tillräckligt att varumärket är känt i ett av
Benelux-länderna.
Den nederländska regeringen anser att det är tillräckligt att varumärket är känt hos
den allmänhet som det särskilt riktar sig till. Hur pass känt varumärket måste vara
kan inte anges generellt. Det måste nämligen, med hänsyn till samtliga
omständigheter i det enskilda fallet, fastställas huruvida det äldre varumärket harett renommé som kan skadas av att varumärket används med avseende på varor
av annan art. Det är inte nödvändigt att varumärket är känt i en hel medlemsstat
eller, vad gäller varumärken i Benelux, i hela Benelux-området.
Förenade kungarikets regering har hävdat att den avgörande frågan är huruvida ett
yngre varumärke används utan skälig anledning och huruvida varumärket drar
otillbörlig fördel av eller är till förfång för det äldre varumärkets
särskiljningsförmåga eller renommé. Svaret på denna fråga beror på en
helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter och särskilt varumärkets
inneboende särskiljningsförmåga, hur pass känt varumärket är, likheten mellan de
två varumärkena och hur stora skillnaderna är mellan de varor eller tjänster som
täcks av varumärket. Alla varumärken som åtnjuter ett visst anseende skall skyddas
och därefter skall kvalitativa kriterier tillämpas för att inskränka skyddet till att avse
varumärken som har ett anseende som berättigar till skydd. Skydd skall endast ges
om det finns klara bevis på faktisk skada. Ur rättslig synvinkel är det intenödvändigt att varumärket är känt i en hel medlemsstat. I praktiken är det
emellertid omöjligt att bevisa att det föreligger faktisk skada om varumärkets
anseende är begränsat till en del av en medlemsstat.
Kommissionen har föreslagit att begreppet
känt varumärke
skall anses avse ett
varumärke som har ett anseende hos allmänheten i fråga. Detta begrepp är helt
klart inte så långtgående som begreppet
välkänt
varumärke i den mening som
avses i artikel 6a i Pariskonventionen. Det är tillräckligt att varumärket är känt i
en väsentlig del av Benelux-området, eftersom varumärken som är kända i en
region förtjänar lika stort skydd som varumärken som är kända i hela detta
område.
Domstolen påpekar att det första villkoret för utökat skydd som föreskrivs i
artikel 5.2 i direktivet anges i denna bestämmelse genom uttrycket
er
renommeret
i den danska versionen,
bekannt ist
i den tyska versionen,
χαίρει
φήμης
i den grekiska versionen,
goce de renombre
i den spanska versionen,
jouit d'une renommée
i den franska versionen,
gode di notorietà
i den
italienska versionen,
bekend is
i den nederländska versionen,
goze de prestigio
i den portugisiska versionen,
laajalti tunnettu
i den finska versionen,
är känt
i den svenska versionen och
has a reputation
i den engelska versionen.
I den tyska, den nederländska och den svenska versionen används uttryck som
innebär att varumärket skall vara
känt
, utan att det anges hur pass känt
varumärket skall vara. I de andra språkversionerna används uttrycket
renommé
eller andra uttryck som, liksom detta uttryck, innebär att varumärket i viss
kvantitativ utsträckning skall vara känt för allmänheten.
Denna nyansskillnad, som inte utgör någon egentlig motsägelse, framgår av de
mycket neutrala uttryck som används i den tyska, den nederländska och den
svenska versionen. Nyansskillnaden gör det emellertid inte möjligt att bestrida att
det krävs att varumärket är känt i en viss omfattning, vilket framgår av en
jämförelse av direktivets samtliga språkversioner enligt en enhetlig tolkning av
gemenskapsrätten.
Ett sådant krav framgår även av direktivets allmänna systematik och syfte. Till
skillnad från artikel 5.1 i direktivet skyddas enligt artikel 5.2 i direktivet registrerade
varumärken med avseende på varor eller tjänster av annan art, och det första krav
som uppställs är att det äldre varumärket i viss utsträckning är känt för
allmänheten. Det är nämligen endast för det fall varumärket är tillräckligt känt som
den allmänhet som stöter på det yngre varumärket, även vad gäller varor eller
tjänster av annan art, i förekommande fall kan förknippa de två varumärkena med
varandra, till förfång för det äldre varumärket.
Det äldre varumärket skall vara känt hos den allmänhet som berörs av varumärket,
vilken, beroende på den vara eller tjänst som marknadsförs, antingen kan vara den
breda allmänheten eller en viss del av allmänheten, exempelvis en viss yrkeskrets.
Det är varken enligt ordalydelsen i eller andemeningen med artikel 5.2 i direktivet
tillåtet att kräva att varumärket skall vara känt för en viss procentandel av den
allmänhet som definierats på detta sätt.
Det äldre varumärket skall anses tillräckligt känt när det är känt för en betydande
andel av den allmänhet som berörs av de varor eller tjänster som täcks av
varumärket.
Vid bedömningen av detta villkor skall den nationella domstolen beakta samtliga
relevanta omständigheter i målet, särskilt varumärkets marknadsandel, i hur stor
omfattning, i vilket geografiskt område och hur länge varumärket har använts samt
hur stora investeringar företaget har gjort för att marknadsföra varumärket.
Vad gäller det geografiska området är villkoret uppfyllt om varumärket är känt
i
den medlemsstaten
enligt artikel 5.2 i direktivet. Det kan inte krävas att
varumärket är känt i
hela
medlemsstaten, eftersom det inte anges i
gemenskapsbestämmelsen. Det är tillräckligt att varumärket är känt i en väsentlig
del av medlemsstaten.
Vad beträffar varumärken som är registrerade hos Benelux varumärkesmyndighet
skall Benelux-området likställas med en medlemsstat, eftersom dessa varumärken
enligt artikel 1 i direktivet likställs med varumärken som är registrerade i en
medlemsstat. Artikel 5.2 skall således anses avse renommé
i
Benelux-området.
Det kan således inte krävas att ett varumärke i Benelux är känt i hela
Benelux-området av samma skäl som gäller för villkoret att ett varumärke skall
vara känt i en medlemsstat. Det är tillräckligt att varumärket är känt i en väsentlig
del av Benelux-området, vilken i förekommande fall kan motsvara en del av ett av
Benelux-länderna.
Om den nationella domstolen efter denna prövning anser att villkoret att
varumärket är känt är uppfyllt, vad gäller såväl allmänheten som området i fråga,
skall den bedöma det andra villkoret som föreskrivs i artikel 5.2 i direktivet,
nämligen huruvida användningen utan skälig anledning är till förfång för det äldre
varumärket. I det avseendet skall det noteras att ju större särskiljningsförmåga eller
renommé det äldre varumärket har, desto lättare är det att anse att användningen
är till förfång.
Den hänskjutna frågan skall således besvaras så, att artikel 5.2 i direktivet skall
tolkas så, att för att ett registrerat varumärke skall åtnjuta skydd även med
avseende på varor eller tjänster av annan art krävs att det är känt för en betydande
andel av den allmänhet som berörs av de varor eller tjänster som täcks av
varumärket. I Benelux-området är det tillräckligt att varumärket är känt för enbetydande andel av den berörda allmänheten i en väsentlig del av detta område,
vilken i förekommande fall kan motsvara en del av ett av Benelux-länderna.
Rättegångskostnader
De kostnader som har förorsakats den belgiska, den franska, den nederländska och
den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till
domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna
i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål,
ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
- angående den fråga som genom beslut av den 30 oktober 1997 ställts av Tribunal
de commerce de Tournai - följande dom:
Artikel 5.2 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om
tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar skall tolkas så, att för att
ett registrerat varumärke skall åtnjuta skydd även med avseende på varor eller
tjänster av annan art krävs att det är känt för en betydande andel av den
allmänhet som berörs av de varor eller tjänster som täcks av varumärket. I
Benelux-området är det tillräckligt att varumärket är känt för en betydande andel
av den berörda allmänheten i en väsentlig del av detta område, vilken i
förekommande fall kan motsvara en del av ett av Benelux-länderna.
Puissochet Jann
Moitinho de Almeida
Gulmann Murray
Edward
Ragnemalm Wathelet
Schintgen
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 september 1999.
R. Grass
G.C. Rodríguez Iglesias
Justitiesekreterare
Ordförande