FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 27 september 20061(1)
Mål C-229/05 P
Kurdistans arbetarparti (PKK)
och
Kurdistans nationella kongress (KNK)
mot
Europeiska unionens råd
”Överklagande – Åtgärder för bekämpande av terrorism – Upptagande till sakprövning – Den sökande sammanslutningens existens – Företrädande av den sökande sammanslutningen – Förfalskning av bevismedel – Huruvida den sökande sammanslutningen är personligen berörd”
I – Inledning
1. Förevarande överklagande har ingetts av Osman Öcalan på Kurdistans arbetarpartis vägnar (Partiya Karkerên Kurdistan – PKK) och av Serif Vanly för Kurdistans nationella kongress (Kongra Netewiya Kurdistan – KNK). O. Öcalan är bror till ledaren för PKK, Abdullah Öcalan, som sitter i turkiskt fängelse.
2. De båda klagandena vänder sig mot att rådet har fört upp PKK i en förteckning över terroristiska sammanslutningar. Förstainstansrätten avvisade PKK:s talan, eftersom sammanslutningen enligt egna uppgifter inte längre existerar och O. Öcalan därför inte kan bevisa att han representerar denna. KNK:s talan avvisades också, eftersom KNK inte berörs personligen av rådets beslut.
II – Bakgrund till tvisten och tillämpliga bestämmelser
3. Förstainstansrätten redogör för bakgrunden till tvisten och de tillämpliga bestämmelserna i punkterna 1–9 i det överklagade beslutet av den 15 februari 2005 i mål T-229/02(2) enligt följande:
”1 Det framgår av handlingarna i målet att Kurdistan Workers’ Party (Kurdistans arbetarparti) (PKK) bildades år 1978 och inledde en väpnad kamp mot den turkiska regeringen för att kurderna skulle tillerkännas självbestämmanderätt. Enligt ett skriftligt vittnesmål av O. Öcalan förklarade PKK ensidigt vapenstillestånd, med förbehåll för rätten till självförsvar, i juli 1999. Enligt samma vittnesmål beslutade PKK:s kongress i april 2002, för att avspegla denna nyorientering, att ”all verksamhet som bedrivs i PKK:s namn skall upphöra den 4 april 2002 och all verksamhet som utövas i PKK:s namn skall anses olaglig” (bilaga 2 till ansökan, punkt 16). En ny gruppering, Kongreya AzadÓ š Demokrasiya Kurdistan (Kongressen för frihet och demokrati i Kurdistan – KADEK), bildades för att på demokratisk väg uppnå politiska mål på den kurdiska minoritetens vägnar. A. Öcalan utsågs till ordförande för KADEK.
2 Kurdistan National Congress (Kurdistans nationella kongress) (KNK) är ett förbund som består av ett trettiotal organisationer. KNK har till syfte att ”stärka sammanhållningen och samarbetet mellan kurder i alla delar av Kurdistan och att stödja deras kamp mot bakgrund av den kurdiska nationens överordnade intressen” (artikel 7 A i KNK:s stadgar). Enligt ett skriftligt vittnesmål av S. Vanly, ordförande för KNK, hörde PKK:s hedersutnämnde ledare till dem som främjade bildandet av KNK. PKK var medlem av KNK och de enskilda medlemmarna i PKK finansierade delvis KNK.
3 Rådet ansåg att en insats från gemenskapens sida krävdes för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) och det antog därför den 27 december 2001 gemensam ståndpunkt 2001/930/GUSP om bekämpande av terrorism (EGT L 344, s. 90) och gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93).’’
4 I artikel 2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs följande:
’’Europeiska gemenskapen, som handlar inom ramen för sina befogenheter enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, kommer att beordra att alla penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser [skall] frysas för personer, grupper och enheter som finns i förteckningen i bilagan.’’
5 Den 27 december 2001 antog rådet förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 70).’’
6 I artikel 2 i förordning nr 2580/2001 föreskrivs följande:
’’1. Med undantag för vad som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 skall följande gälla:
a) Alla penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser, som tillhör eller innehas av en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i artikel 2.3 skall frysas.
b) Inga penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt ställas till förfogande för, eller göras tillgängliga till förmån för, en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i artikel 2.3.
2. Med undantag för vad som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 skall det vara förbjudet att tillhandahålla finansiella tjänster till, eller till förmån för, en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i artikel 2.3.
3. Rådet skall enhälligt upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter, på vilka denna förordning skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP. Förteckningen skall bestå av
i) fysiska personer som begår eller försöker begå, deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar,
ii) juridiska personer, grupper eller enheter som begår eller försöker begå, deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar,
iii) juridiska personer, grupper eller enheter som ägs eller kontrolleras av en eller flera sådana fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som avses i leden i och ii, eller
iv) fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som agerar för eller under ledning av en eller flera sådana fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som avses i leden i och ii ovan.’’
7 Den 2 maj 2002 antog rådet beslut 2002/334/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2001/927/EG (EGT L 116, s. 33). Genom beslutet infördes PKK i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (nedan kallad den omtvistade förteckningen).
8 KNK har, genom ansökan som registrerades under målnummer T-206/02, väckt talan om ogiltigförklaring av beslut 2002/334.
9 Den 17 juni 2002 antog rådet beslut 2002/460/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2002/334/EG (EGT L 160, s. 26). PKK:s namn behölls i den omtvistade förteckningen. Förteckningen har därefter regelbundet uppdaterats genom beslut av rådet.”
4. Som komplement till förstainstansrättens framställning är det lämpligt att erinra om lydelsen av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för bedömningen av det aktuella fallet:
”Namnen på de personer och enheter som finns i förteckningen i bilagan skall ses över med jämna mellanrum minst en gång var sjätte månad för att man skall försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem i förteckningen.”
5. KNK väckte först talan i mål T-206/02(3) mot beslut 2002/334 och därefter tillsammans med O. Öcalan, vilken agerade i PKK:s namn, i mål T-229/02 mot besluten 2002/334 och 2002/460. Förevarande överklagande gäller endast den senare gemensamma talan.
III – Förstainstansrättens beslut
6. På grund av en invändning om rättegångshinder från rådets sida avvisade förstainstansrätten talan med avseende på båda sökandena genom det överklagade beslutet.
7. I punkt 27 i beslutet fann förstainstansrätten att PKK berörs direkt och personligen genom besluten 2002/334 och 2002/460. I punkt 28 underströks att ett ”alltför formalistiskt synsätt” inte får tillämpas i fall som detta när det gäller frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning, eftersom verksamt rättsligt skydd annars inte är möjligt.
8. Förstainstansrätten förklarar dock i punkterna 34–41 att O. Öcalan inte har bevisat att han företräder PKK med giltig verkan, utan i stället har påstått att PKK redan har upplösts och att alla åtgärder som vidtas i dess namn förklaras olagliga. Förstainstansrätten fann därför att O. Öcalan hade väckt talan på eget initiativ på PKK:s vägnar och att talan därför inte kunde prövas.
9. Förstainstansrätten prövar KNK:s talerätt i punkterna 45–56 i den mån som en sammanslutning, vilken har bildats för att tillvarata en grupps kollektiva intressen, bara kan anses vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 230.4 EG, när dess medlemmar skulle kunna göra detta var för sig. Eftersom PKK inte längre existerar, är de inte heller medlemmar i KNK och kan således inte motivera att KNK skulle vara personligen berörd. PKK:s efterföljare, KADEK, uppges inte vara medlem i KNK. Ytterligare begränsningar i KNK:s eller dess medlemmars aktiviteter när det gäller samarbetet med PKK eller dess efterföljare på grund av besluten 2002/334 och 2002/460 berör dem inte personligen, utan de berörs på samma sätt som alla andra.
10. KNK måste slutligen inte ha talerätt för att det överhuvudtaget skall vara möjligt att väcka talan mot besluten. Åtminstone PKK:s efterföljare skulle kunna väcka talan, vilket också redan har skett i fallet KONGRA-GEL (Kongra Gelê Kurdistan – Kurdistans folkkongress).(4)
IV – Yrkanden
11. Klagandena yrkar att domstolen skall
1. förklara att talan som väckts av O. Öcalan i egenskap av företrädare för den organisation som tidigare var känd under namnet PKK kan prövas i sak,
2. förklara att talan som väckts av Serif Vanly i egenskap av företrädare för den organisation som är känd under namnet KNK kan prövas i sak,
3. besluta om rättegångskostnaderna i förfarandet om upptagande till sakprövning.
12. Rådet yrkar att domstolen skall
1. avvisa de båda klagandenas talan,
2. i andra hand, ogilla de båda klagandenas talan,
3. om nödvändigt, återförvisa målet till förstainstansrätten,
4. förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
V – Bedömning
13. Överklagandet gäller avvisandet av de båda klagandenas talan. Först skall överklagandet på PKK:s vägnar prövas och därefter KNK:s överklagande.
A – O. Öcalans överklagande på PKK:s vägnar
14. Den första klaganden har på PKK:s vägnar angett sammanlagt sju grunder som stöd för sin talan, vilka delvis skall behandlas tillsammans.
1. Den första grunden – godkännande av behörighet att företräda PKK
15. Den första klaganden har hävdat att förstainstansrätten agerade motstridigt när den fastställde att han inte hade väckt talan på PKK:s vägnar, utan på eget initiativ. Att han företrädde PKK med giltig verkan hade förstainstansrätten nämligen redan medgett när den delgav ansökan, i stället för att vidta åtgärder i enlighet med artikel 44.6 i förstainstansrättens(5) rättegångsregler. Denna bestämmelse har följande lydelse:
”Om ansökan inte uppfyller kraven i punkt[erna] 3–5, skall justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för sökanden, så att denne kan rätta ansökan eller inkomma med de nämnda handlingarna. Löper fristen ut utan att sökanden har avhjälpt bristen, skall rätten besluta huruvida underlåtelsen att iakttaga dessa formföreskrifter medför att talan inte kan prövas.”
16. När det gäller rättegångsombudets behörighet att företräda organisationen och den persons behörighet som ställer ut fullmakt för ombudet är särskilt artikel 44.5 i förstainstansrättens rättegångsregler av intresse:
”En ansökan av en privaträttslig juridisk person skall åtföljas av
a) …
b) bevis för att advokatens fullmakt har utställts av någon därtill behörig person.”
17. Den första klaganden åberopar ett mål där förstainstansrätten förfrågade sig hos sökanden efter det att kommissionen hade påpekat att den person som hade utställt fullmakt för rättegångsombudet inte var behörig att företräda sökandebolaget.(6) I det aktuella fallet uppges varken rådet eller förstainstansrätten själv ha ifrågasatt O. Öcalans behörighet i denna form innan beslutet utfärdades.
18. Rådet har dock helt riktigt gjort gällande att delgivningen av talan inte kan hindra förstainstansrätten från att senare fastställa att O. Öcalan saknar rätt att företräda organisationen. I målet som den första klaganden angav klargjorde förstainstansrätten den fullmaktsgivande personens rätt att företräda sökandebolaget först efter anmärkning från kommissionen.(7)
19. Enligt den första klaganden är det dessutom motstridigt att höra denne under behandlingen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning, men under resten av förfarandet frånkänna honom rätten att företräda den organisation han representerar.
20. Detta argument är inte heller övertygande, eftersom det – vilket rådet har understrukit – är rättsligt nödvändigt att höra en part beträffande frågor rörande huruvida talan kan tas upp till sakprövning, även om det ännu är oklart om de som uppträder för denna parts räkning faktiskt är behöriga att företräda denna. I annat fall skulle det inte vara möjligt att yttra sig angående behörighet att företräda parten. Rent praktiskt är detta också det enda meningsfulla sättet, eftersom dessa påstådda företrädare förmodligen är de som bäst kan lägga fram ifrågavarande bevis.
21. I den mån en del av denna grund för talan är att förstainstansrätten har underlåtit att uppmana den första klaganden att bevisa sin behörighet, skall detta diskuteras i samband med den sjunde överklagandegrunden, vilken gäller avsaknad av möjlighet till klargörande.
22. Överklagandet kan därför inte bifallas på den första grunden.
2. Den andra och den tredje grunden – föregripande av frågor om saken
23. Med dessa båda grunder hävdar den första klaganden att PKK:s existens inte skulle ha tagits upp och prövats isolerat i samband med invändning om rättegångshinder, utan att den gäller talan i sak. Han hänvisar här till artikel 114.1 första meningen i förstainstansrättens rättegångsregler.
24. Rådet anser att denna grund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den bara är en upprepning av argument från första instans. När en klagande har ifrågasatt förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan dock de rättsfrågor som har prövats av förstainstansrätten på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan har åberopats vid förstainstansrätten, skulle överklagandeinstitutet förlora en del av sin innebörd.(8) I det förevarande överklagandet upprepar den första klaganden visserligen sin argumentation i första instans, men detta sker inom ramen för talan mot förstainstansrättens beslut och kan således tas upp till sakprövning.
25. Denna grund kan dock inte godtas. Det kan här lämnas därhän i vad mån PKK:s existens faktiskt har betydelse för huruvida det finns grund för talan, eftersom det enligt artikel 114.1 första meningen i domstolens rättegångsregler inte är förbjudet att stödja en invändning om rättegångshinder på argument som också har betydelse för huruvida det finns grund för talan.
26. Denna bestämmelse har följande lydelse i den tyska versionen:
”Will eine Partei vorab eine Entscheidung des Gerichts über die Unzulässigkeit, die Unzuständigkeit oder einen Zwischenstreit herbeiführen, so hat sie dies mit besonderem Schriftsatz zu beantragen.” [*”Om en part begär att rätten skall meddela beslut i fråga om rättegångshinder, rättens behörighet eller annan rättegångsfråga, skall det ske genom särskild handling.”][*Ordagrann översättning som ej överensstämmer med den svenska versionen. Övers. anm.]
27. Enligt den engelska(9) och den franska(10) versionen kan däremot invändning göras om rättegångshinder, rättens behörighet eller annan prejudiciell fråga som inte gäller huruvida talan är välgrundad.
28. Av detta drar den första klaganden slutsatsen att invändning om rättegångshinder inte kan göras och att förstainstansrätten inte kan fatta beslut om detta, när beslut härvid måste fattas om en fråga som gäller målet i sak.
29. Man skulle faktiskt kunna tolka den franska och den engelska versionen av artikel 114.1 första meningen i förstainstansrättens rättegångsregler så, att alla invändningar som anges där skall gälla frågor som inte kräver prövning av huruvida det finns grund för talan. Det är inte uteslutet att tillämpa detta förbehåll i de båda språkversionerna på alla tre invändningarna, men enligt bestämmelsens sammanhang ligger det närmare till hands att begränsa invändningen till den tredje varianten av invändning, det vill säga ”incident” eller ”other preliminary plea”.
30. Den senare tolkningen av artikel 114.1 första meningen i förstainstansrättens rättegångsregler överensstämmer också med bestämmelsens systematik. När förstainstansrätten oberoende av en invändning prövar om ett mål kan tas upp till sakprövning, finns det nämligen inget som hindrar den från att ta upp frågor som också kan ha betydelse för frågan huruvida talan är välgrundad. Enligt artikel 113 kan förstainstansrätten när som helst på eget initiativ, efter att ha gett parterna tillfälle att yttra sig, avgöra om talan skall avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning, kan domstolen enligt artikel 111 till och med avvisa denna genom att fatta beslut utan ytterligare behandling. Det är i ingetdera fallet tal om en begränsning till frågor som inte rör frågan huruvida talan är välgrundad.
31. En oinskränkt prövning av frågor som gäller huruvida talan kan tas upp till sakprövning är också i överensstämmelse med processförutsättningarnas logik, eftersom det för att behandla grunden för talan förutsätts att rätten är behörig och att talan kan tas upp till sakprövning.(11)
32. Dessutom talar syftet med artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler emot att prövning av en invändning om rättegångshinder begränsas till frågor som inte har betydelse för prövningen i sak. Såsom rådet helt riktigt har understrukit gör en invändning om rättegångshinder det möjligt att undvika en ingående prövning i sak. En sådan prövning har ingen betydelse för förfarandet, om talan inte kan tas upp till sakprövning. Även om man vid prövning av huruvida talan kan tas upp till sakprövning tar upp frågor som också har betydelse för frågan huruvida talan är välgrundad, innebär detta inte att man måste göra en ingående prövning av grunden för talan.
33. Därför får frågor som kan ha betydelse för prövningen i sak också tas upp i samband med en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler. Den eventuella betydelse som frågan om PKK:s existens har för prövningen i sak utgjorde följaktligen inte hinder för vare sig invändningen om rättegångshinder eller förstainstansrättens beslut om densamma.
34. Överklagandet kan följaktligen inte bifallas på den andra eller den tredje grunden.
3. Den fjärde och den femte grunden – missuppfattning av O. Öcalans vittnesmål och PKK:s fortsatta rättskapacitet
35. Som fjärde grund har den första klaganden hävdat att förstainstansrätten har misstolkat hans argument. Enligt denne framgår det tydligt av talan och av ett uttalande som gjorts av O. Öcalan att PKK har upphört med sin verksamhet under denna benämning och upprättat en ny allierad organisation under benämningen KADEK. O. Öcalan har inte någonstans medgett att PKK inte längre existerar för talans syften eller att det har upplösts.
36. Inom ramen för den femte grunden har den första klaganden hävdat att även om PKK i princip inte längre existerar måste organisationen åtminstone tillerkännas fortsatt rättskapacitet för förfarandet. Om PKK kan förbjudas, måste organisationen också medges ha tillräcklig rättskapacitet för att kunna vidta rättsliga åtgärder mot förbudet.
37. Rådet anser att dessa grunder för överklagande skall avvisas, eftersom de endast är en upprepning av argumenten vid förstainstansrätten och riktar sig mot förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna.
38. Såsom förklarats ovan är det tillåtet att på nytt framföra argument från första instans, om – som i förevarande fall – förstainstansrättens rättsliga bedömning därmed kritiseras. Det är å andra sidan riktigt att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte utgör en rättsfråga som domstolen kan pröva i sig. Detta gäller emellertid bara i den mån förstainstansrätten inte har missuppfattat den bevisning som har framlagts för denna.(12) Dessa båda grunder för överklagande kan följaktligen tas upp till prövning i den mån den första klaganden har hävdat att förstainstansrätten har missförstått bevisningen.
39. Man kan dock betvivla att dessa grunder är relevanta, det vill säga att beslutet kan ifrågasättas genom dessa. Om grunderna inte är lämpade för att ifrågasätta beslutet, rör det sig enligt fransk terminologi om ”moyen inopérant”, det vill säga om en grund för överklagande, med vilken syftet med överklagandet inte kan uppnås och som därför inte kan godtas.
40. För att bedöma om argumentet om PKK:s existens kan vara välgrundat måste man erinra sig att förstainstansrätten inte – i enlighet med rådets invändning – avvisade talan på grund av PKK:s bristande rättskapacitet och partsbehörighet, utan på grund av att O. Öcalan inte är företrädare för PKK.
41. Förstainstansrätten stöder dock sitt avvisande av O. Öcalans rätt att företräda PKK enbart på det faktum att han har hävdat att PKK inte längre existerar. Om den första klaganden får rätt vad avser dessa grunder för överklagande, bortfaller därför hela motiveringen på denna avgörande punkt. Alltså kan dessa grunder för överklagande vara relevanta.
42. Det skall följaktligen prövas huruvida förstainstansrätten har missförstått bevisning. Ett sådant missförstånd måste uppenbarligen framgå av handlingarna i ärendet – utan att någon ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen behöver göras.(13) Formuleringen är emellertid oklar, eftersom det krävs ett minsta mått av bedömning också för att fastställa att bevisning har missuppfattats. Bevisning har däremot missuppfattats, om bedömningen av befintlig bevisning uppenbarligen är felaktig och ingen ny bevisupptagning görs.
43. Domstolen har hittills i regel grundat sin bedömning att bevisning har missförståtts på det faktum att förstainstansrätten har ansett att viss bevisning har haft ett objektivt sett felaktigt innehåll.(14) Domstolen har emellertid också hänvisat till det sammanhang som vissa vittnesmål gäller, för att fastställa att innehållet i ett dokument har missförståtts,(15)och även för att avvisa påståenden om att bevisning har missförståtts.(16)
44. Det är mot denna bakgrund som det skall prövas huruvida konstaterandet att O. Öcalan har uppgett att PKK inte längre existerar och slutsatsen att PKK följaktligen inte kan ha gett denne fullmakt att väcka talan är en missuppfattning av bevisningen.
45. Förstainstansrättens bedömning kan grunda sig på punkt 16 i ansökan och punkt 27 i O. Öcalans vittnesmål(17) där det talas om upplösningen av PKK. Processen beskrivs dock mer ingående på ett annat ställe i vittnesmålet. Såsom förstainstansrätten anger i punkt 1 i det överklagade beslutet med hänvisning till punkt 16 i vittnesmålet, beslutade PKK:s kongress i april 2002, för att avspegla PKK:s nyorientering, att ”all verksamhet som bedrivs i PKK:s namn skall upphöra den 4 april 2002 och all verksamhet som utövas i PKK:s namn skall anses olaglig (motsvaras av i ’illegitimate’ i originalversionen).”
46. Vidare antogs enligt punkt 18 i vittnesmålet en ny författning, genom vilken PKK:s struktur och organisation ändrades. De olika organisationer som upprättades i olika delar av Kurdistan skulle ingå i en samordnad organisation. Därför grundades KADEK.
47. Av punkt 29 och följande punkter i vittnesmålet framgår för övrigt att beslutet att föra upp PKK i förteckningen över terroristiska sammanslutningar framför allt överklagas på grund av att det skulle utgöra en belastning för KADEK:s verksamhet.
48. Slutligen utfärdade O. Öcalan rättegångsfullmakten för advokaterna i den organisations namn som tidigare var känd som PKK.
49. Det skall även beaktas att den organisation varom det är fråga i förevarande fall på grund av dess karaktär inte kunde ha några definitiva och formella stadgar som möjliggör att otvetydigt fastställa uppkomsten och upphävandet av den.
50. Man kan följaktligen inte utan vidare med ledning av bevisningen utgå från att PKK inte längre existerar och därför inte längre kunde ge O. Öcalan behörighet. Det ligger närmare till hands att bara uppfatta KADEK som ett nytt namn eller åtminstone uppfatta den så benämnda organisationen som PKK:s efterföljare.
51. Även om man – såsom rådet gjort under den muntliga förhandlingen – betraktar KADEK som efterföljare till ett PKK som inte längre existerar, måste man – till skillnad från vad rådet anfört – under alla omständigheter utgå från att förevarande talan har väckts av KADEK under namnet PKK och på grundval av de rättigheter som denna organisation erhållit från PKK.
52. För namnändring eller att organisationen är en efterföljare talar också den omständigheten att rådet – vilket förstainstansrätten meddelade i punkt 55 i beslutet – genom beslut 2004/306/EG av den 2 april 2004 för genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och för upphävande av beslut 2003/902/EG(18) förde upp KADEK och KONGRA-GEL som andra benämningar på PKK i den omtvistade förteckningen. Således existerar organisationen med detta namn fortfarande.
53. Därutöver framhåller den första klaganden inom ramen för den femte grunden helt riktigt att den omständigheten att PKK fortfarande betecknas som en terroristisk sammanslutning i den omtvistade förteckningen gör det nödvändigt att åtminstone bevilja organisationen partsbehörighet och rättskapacitet, så att den kan vidta rättsliga åtgärder mot uppförandet i förteckningen. Den måste således också kunna utse personer som kan väcka talan på dess vägnar.
54. Detta är inget rent formellt argument. Rådet utgår uppenbarligen fortfarande från att PKK ännu existerar, eftersom det fortfarande vidtar åtgärder mot PKK för bekämpande av terrorism. Såsom förstainstansrätten har fastslagit i punkt 44 är detta enligt artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 baserat på en fortlöpande prövning av huruvida det fortfarande är motiverat att låta organisationen stå kvar i förteckningen. Denna prövning måste göras minst en gång i halvåret enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931(19), till vilken det hänvisas där.
55. Vad beträffar vittnesmålet att all verksamhet som utförs i PKK:s namn skall anses vara olaglig (motsvaras av illegitimate i originalversionen) måste – såsom PKK gjort gällande under den muntliga förhandlingen – detta sättas i samband med att man – åtminstone vid den tidpunkten – ville ta avstånd från våldshandlingar. Sådan verksamhet skulle inte längre legitimeras politiskt av PKK. Detta kan emellertid inte sättas i relation till förevarande talan.
56. Visserligen är det därmed ännu inte fastställt huruvida det är rätt att O. Öcalan uppträder i PKK:s namn, men förstainstansrättens bedömning att O. Öcalan saknar rätt att företräda organisationen är åtminstone en missuppfattning av O. Öcalans vittnesmål. Redan av detta skäl är förstainstansrättens beslut ett fall av felaktig rättstillämpning och skall därför upphävas.
4. Den sjätte grunden – Verksamt rättsligt skydd
57. Den sjätte grunden riktar sig mot de krav som måste uppfyllas när talan väcks av enskilda vid de europeiska domstolarna och i synnerhet kravet att sökanden måste vara personligen berörd. Detta krav uppges stå i strid med Europakonventionen, eftersom talan inte kan väckas trots att det föreligger en direkt kränkning av de mänskliga rättigheterna, om man inte samtidigt är personligen berörd.
58. Rådet anser att denna grund för talan skall avvisas, eftersom förstainstansrätten inte tog upp motsvarande argument i första instans. Invändningen är dock inte övertygande, eftersom rätten genom att inte i tillräcklig utsträckning ta upp eller inte alls ta upp argument också kan göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
59. Av överklagandet framgår emellertid inte vilken del av förstainstansrättens dom det riktar sig mot eller var förstainstansrätten borde ha tagit upp dessa argument. Talan skall därför avvisas såtillvida. I övrigt kan kravet att sökanden skall vara personligen berörd inte motivera något överklagande vad gäller talan på PKK:s vägnar, eftersom förstainstansrätten i punkt 27 uttryckligen har medgett att organisationen är personligen berörd och O. Öcalan inte väcker talan på grund av egna rättigheter.
60. Vad gäller ett verksamt rättsligt skydd har det dessutom anförts att förstainstansrättens beslut med avseende på PKK:s existens har berövat PKK ett verksamt rättsligt skydd. Detta argument är dock inte heller övertygande. För ett verksamt rättsligt skydd krävs inte att personer kan väcka talan i andras namn, om de inte har behörighet att vara företrädare.
61. Överklagandet kan därför inte bifallas på denna grund i dess helhet.
5. Den sjunde grunden: Tillfälle till klargörande
62. Den första klaganden har slutligen hävdat att förstainstansrätten borde ha gett honom tillfälle att klargöra sin rätt att företräda organisationen. Han anser att förstainstansrättens tillvägagångssätt är beklämmande och oproportionerligt och strider mot naturrätten.
63. Den första klaganden har dock i princip haft tillräckliga möjligheter att klarlägga sin rätt att företräda organisationen – nämligen först i ansökan och därefter när han besvarade rådets invändning. Eftersom rådet bland annat motiverade sin invändning om rättegångshinder med att PKK enligt den första klagandens framställning inte längre existerar och därför inte har rättskapacitet och partsbehörighet, fanns det till och med anledning att avge ett klargörande yttrande beträffande dessa punkter. Den första klaganden utnyttjade också detta tillfälle.
64. Såsom den förste klaganden betonade under den muntliga förhandlingen efter det att han hade tillfrågats härom, yttrade han sig inte inför förstainstansrätten om den rättsliga bedömning som denna slutligen tillämpade på hans faktiska framställning. Till skillnad mot vad som var fallet i rådets invändning om rättegångshinder uttalade sig nämligen inte förstainstansrätten om PKK:s rättskapacitet och partsbehörighet, utan avvisade O. Öcalans rätt att företräda organisationen.
65. Den första klaganden har följaktligen hävdat att förstainstansrätten skulle ha informerat honom om denna rättsliga bedömning, det vill säga om tvivlen beträffande hans rätt att företräda organisationen, för att göra det möjligt för honom att motbevisa dessa tvivel.
66. Domstolarna behöver dock i princip inte höra parterna på varje punkt i den rättsliga bedömningen innan de avkunnar en dom. Särskilt gemenskapsdomstolarna är återhållsamma såtillvida. Genom denna återhållsamhet garanteras deras opartiskhet. Eftersom det är föreskrivet att parterna skall företrädas av advokat är information som regel inte nödvändig. Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg anser till exempel att rätten till en opartisk rättegång inte åsidosätts ens om en domstol lämnar eventuellt vilseledande information, när den berörda parten företräds av advokat.(20)
67. Nödvändigheten av information kan emellertid följa av principen om rätten att yttra sig. Genom denna princip skall bland annat förhindras att rättens beslut eventuellt kan påverkas av argument som parterna inte har kunnat diskutera inbördes.(21) Därmed skall ”överraskande beslut” förebyggas.
68. Det för domstolen avgörande argumentet, det vill säga vittnesmålet om PKK:s existens, diskuterades dock inbördes mellan parterna, varför i princip inget ytterligare hörande var nödvändigt.
69. Beträffande frågan rörande tillräcklig behörighet att företräda organisationen finns dock en specialbestämmelse i förstainstansrättens rättegångsregler som undantagsvis gör det nödvändigt att informera om eventuella oklarheter och om möjligheten till klargörande. Om privaträttsliga juridiska personer inte med ansökan framlägger bevis för att advokatens rättegångsfullmakt har utfärdats i vederbörlig ordning av en person som är behörig för detta, fastställer justitiesekreteraren en skälig frist enligt artikel 44.5 och 44.6 för sökanden för att avhjälpa bristen eller för att förete de föreskrivna handlingarna.(22) Det tycks inte vara ovanligt att förstainstansrätten inhämtar sådana upplysningar också vid en senare tidpunkt.(23)
70. Det har i förevarande fall inte framförts att PKK är en privaträttslig juridisk person. I punkt 28 i beslutet har förstainstansrätten dock helt riktigt medgett att det kan vara särskilt svårt att bevisa att ett ärende kan tas upp till sakprövning för sammanslutningar och föreningar som finns med i den omtvistade förteckningen. Därför måste åtminstone samma skyddsbestämmelser komma dessa sammanslutningar till godo som privaträttsliga juridiska personer, för vilka det i regel är ganska enkelt att bevisa att den person som har utfärdat fullmakt för advokaten har tillräcklig behörighet att företräda organisationen.
71. Följaktligen måste också sammanslutningar som finns med i den omtvistade förteckningen få ytterligare tillfälle att framlägga dessa bevis, om den handlande personens behörighet som företrädare inte är tillräckligt styrkt.
72. Detta har inte skett i det aktuella fallet, eftersom förstainstansrätten innan beslutet fattades aldrig upplyste den första klaganden om att dennes behörighet att företräda organisationen hade ifrågasatts.
73. Förstainstansrättens avvisande av den förste klagandens talan är i detta hänseende behäftat med ett förfarandefel, eftersom rätten inte gav denna tillfälle att klargöra O. Öcalans behörighet att företräda organisationen. Även av detta skäl skall förstainstansrättens beslut upphävas.
B – Beslutet rörande huruvida O. Öcalans talan på PKK:s vägnar kan tas upp till sakprövning
74. Härefter skall det prövas huruvida domstolen avslutningsvis kan besluta att O. Öcalans talan på PKK:s vägnar kan tas upp till sakprövning enligt den första klagandens ansökan eller om – vilket rådet har yrkat i andra hand – domstolen måste hänskjuta ärendet i dess helhet till förstainstansrätten för vidare behandling. Enligt artikel 61.1 andra meningen i domstolens stadga förutsätter ett slutgiltigt avgörande att ärendet är färdigt för avgörande.
75. Frågan huruvida talan på PKK:s vägnar kan tas upp till sakprövning är fortfarande oviss på fyra punkter.
76. För det första har det hittills inte fattats beslut om rådets invändning att PKK inte kan anses ha rättskapacitet eller partsbehörighet i det aktuella förfarandet. För det andra anser rådet att det ännu inte har klargjorts om ansökan med avseende på beslut 2002/334 har ingetts inom den föreskrivna fristen. Dessa båda frågor har behandlats som ett led i beredningen vid förstainstansrätten. De är därför färdiga för avgörande.
77. Med den andra invändningen hänger det tredje problemet beträffande huruvida talan kan tas upp till sakprövning nära samman, nämligen huruvida det andra föremålet för talan, beslut 2002/460, är en rättsakt som kan överklagas eller enbart en upprepning av tidigare beslut med avseende på PKK. Detta är en fråga som kommissionen har tagit upp i förfarandet i första instans. Förstainstansrätten har tagit ställning till detta med avseende på KNK. Därför kan också denna fråga avgöras.
78. Slutligen skall den fjärde frågan besvaras, nämligen om O. Öcalan kan medges vara företrädare för PKK. Frågan togs för första gången upp i förstainstansrättens beslut och avgjordes – med åsidosättande av den första klagandens rätt till försvar – utan att denne fick tillfälle till klargörande. Frågan var därför inte färdig för avgörande när beslutet fattades. Den första klaganden och de andra parterna har dock fått tillräckligt tillfälle att komma med ytterligare förklaringar beträffande O. Öcalans befogenhet att företräda organisationen, varför ärendet också kan avgöras såtillvida.
1. PKK:s rättskapacitet och partsbehörighet
79. Det har ovan förklarats att PKK måste medges ha rättskapacitet och partsbehörighet åtminstone i den mån det gäller uppförandet av organisationen i den omtvistade förteckningen.(24) Rådets invändning i detta avseende avvisas därför.
2. Iakttagande av tidsfristen för väckande av talan
80. Rådet hävdade i första instans att talan mot beslut 2002/334 inte hade ingetts genom den föreskrivna fristen. Tidsfristen för väckande av talan löpte ut den 29 juli 2002, men talan ingavs först den 31 juli 2002.
81. Såsom också båda klagandena har förklarat för förstainstansrätten inkom redan den 24 juli 2004, alltså innan tidsfristen för väckande av talan hade löpt ut, ett dokument till förstainstansrätten, vilket betecknades som en ansökan. Klagandena har förklarat att de var helt övertygade om att de ingav en ansökan med underskrifter i original, men de har inte framlagt något bevis för detta.
82. Klagandena förklarade vidare att förstainstansrätten sent på eftermiddagen den 29 juli 2002 upplyste dem om att inget exemplar av ansökan innehöll underskrifter i original. Det exemplar av dokumentet som ännu går att få tillgång till på förstainstansrättens kansli är en kopia av en ansökan som hade undertecknats av en av de tre företrädarna och var försedd med ytterligare en företrädares initialer. Dessutom finns det en handskriven anvisning om korrigering på sidan 4 av kopian.
83. Den ansökan som avsändes efter förstainstansrättens upplysning inkom inte till förstainstansrätten förrän den 31 juli 2002. Den är undertecknad av två företrädare och försedd med den tredje företrädarens initialer.
84. Mot denna bakgrund kan man utgå från att det första dokumentet, vilket betecknades som en ansökan, faktiskt inte innehöll några underskrifter i original, utan att det förmodligen var en kopia av ett utkast till ansökan.
85. En formellt riktig ansökan – det andra dokumentet – inkom alltså inte till förstainstansrätten förrän tidsfristen för väckande av talan hade löpt ut.
86. Dokumenten som inkom den 24 juli 2002 kan inte heller anses ha inkommit inom den föreskrivna fristen i enlighet med artikel 43.6 i förstainstansrättens rättegångsregler, som ett fax eller en annan kopia. Tidsfristen för väckande av talan har bara iakttagits om det kopierade originalet också inkommer till rätten inom tio dagar. I det aktuella fallet översändes emellertid inte en kopia av originalet, utan en annan ansökan med ytterligare en underskrift.
87. Talan mot beslut 2002/334 har följaktligen väckts för sent och skulle därför avvisas. Följaktligen kan förstainstansrättens ifrågasatta beslut fastställas vad beträffar beslut 2002/334.
3. Huruvida talan kan väckas mot beslut 2002/460
88. När det gäller beslut 2002/460 har tidsfristen för väckande av talan obestridligen iakttagits. Kommissionen förklarade visserligen inför förstainstansrätten att beslutet bara var en upprepning beträffande PKK. PPK hade nämligen förts upp i förteckningen på samma sätt genom beslut 2002/334.
89. En ren upprepning av ett beslut är enligt kommissionen inte en rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.(25) Det förhåller sig emellertid annorlunda om det kritiserade beslutet är det slutliga resultatet av en förnyad prövning av de faktiska omständigheterna.(26)
90. I punkt 44 i det överklagade beslutet med avseende på KNK fastställde förstainstansrätten att det var fråga om ett nytt beslut som därför också kunde överklagas separat.
”När det gäller beslut 2002/460 (nedan kallat det omtvistade beslutet), framgår det klart att detta beslut är ett nytt beslut i förhållande till beslut 2002/334, vilket upphävs genom detta. I artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 föreskrivs att rådet skall upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter, på vilka nämnda förordning skall tillämpas. Härav följer att rådet skall revidera den omtvistade förteckningen i varje ny rättsakt. En sådan revidering kan inte vara begränsad till att nya personer eller enheter förs in i förteckningen eller att vissa personer eller enheter tas bort från denna, eftersom det, i en gemenskap grundad på rättsstatsprincipen, inte kan godtas att en rättsakt, varigenom fortlöpande restriktiva åtgärder införs mot personer eller enheter, är obegränsat tillämplig utan att den institution som infört dessa åtgärder regelbundet antar dessa på nytt efter en omprövning. Det förhållandet att talan har väckts mot beslut 2002/334, genom vilket PKK för första gången fördes in i den omtvistade förteckningen, kan således inte, på grund av litispendens, hindra KNK från att angripa beslut 2002/460, enligt vilket PKK skall kvarstå i denna förteckning.”
91. Liksom de båda parterna ansluter jag mig till bedömningen att beslut 2002/460 är övertygande, särskilt eftersom den prövning som anges i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 måste göras i enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Enligt denna skall namnen på de personer eller enheter som är uppförda i bilagan till förteckningen underkastas regelbunden prövning minst en gång i halvåret, för att säkerställa att det fortfarande är motiverat att de finns kvar i förteckningen.(27)
92. Följaktligen är beslut 2002/460 en rättsakt som kan överklagas också vad gäller PKK.
4. Behörighet att företräda organisationen
93. Det skall slutligen prövas om O. Öcalan faktiskt var behörig att ge rättegångsombuden fullmakt att väcka talan för PKK.
94. För prövningen av denna punkt erinras om det som förstainstansrätten fastställde i punkt 28 i det överklagade beslutet:
”Därefter skall det påpekas att reglerna om upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring när det är fråga om en person som finns med i den omtvistade förteckningen – det vill säga förteckningen över de personer, grupper och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder i syfte att bekämpa terrorism – skall tolkas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt när det gäller dessa grupper eller enheter kan det nämligen hända att de inte har någon rättslig ställning eller att de inte har kunnat iaktta de rättsregler som vanligtvis är tillämpliga på juridiska personer. Ett alltför formalistiskt synsätt skulle följaktligen innebära att det i vissa fall inte förelåg någon möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring trots att dessa grupper och enheter är föremål för restriktiva gemenskapsåtgärder.”
95. Jag anser att dessa synpunkter är övertygande, i synnerhet när det gäller prövning av behörighet att företräda organisationen som en förutsättning för processen. Prövningen skall inte förhindra att talan väcks, om organisationen är direkt och personligen berörd. Det är i stället viktigt att säkerställa att det faktiskt är den berörda organisationen som väcker talan, och inte någon tredje part som faktiskt hävdar allmän talerätt eller rent av handlar i strid med den enligt uppgift överklagande organisationen.
96. Det är därför oskäligt att kräva fullständigt styrkande av behörighet att företräda organisationen av den som föranleder att talan väcks för en sådan organisation. Det måste i stället i princip vara tillräckligt att det faktum att personen är behörig framförs på ett trovärdigt sätt. Om svarandeinstitutionen ändå betvivlar att personen representerar sökandeorganisationen, kommer det an på den förra att bemöta sökandens framställning med välgrundade argument.
97. Om man bedömer framställningen i förfarandet i första instans enligt dessa principer finns det ändå anledning att betvivla att O. Öcalan representerar PKK. Han är visserligen bror till A. Öcalan, ledaren för PKK, som sitter i turkiskt fängelse, och han skall ha ingått i PKK:s ledning,(28) men när han gav rättegångsombuden fullmakt uppgav han sig vara tidigare medlem i PKK. Sedan dess skall O. Öcalan och andra personer till och med ha lämnat organisationen som benämns KONGRA-GEL.(29) Man kan därför faktiskt ifrågasätta huruvida han företrädde PKK, eller med hans egna ord ”den organisation som tidigare var känd under namnet PKK”, när han gav rättegångsombuden fullmakt att väcka talan på PKK:s vägnar.
98. Såsom förklarats ovan gav dessa tvivel inte förstainstansrätten rätt att avvisa talan utan ytterligare hörande. Tvivlen skulle i stället ha föranlett förstainstansrätten att ge den första klaganden tillfälle till klargörande.(30)
99. I förevarande mål om överklagande har den första klaganden framlagt en förklaring från Mark Muller, ett av rättegångsombuden, genom vilken det skall klarläggas att talan faktiskt förs för PKK:s räkning. Mark Muller företräder A. Öcalan i ett mål vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter.(31) A. Öcalan är den centrala ledargestalten i PKK, och enligt O. Öcalan har han också valts till ordförande för KADEK.(32) Mark Muller har meddelat att A. Öcalan har instruerat honom att överklaga uppförandet av PKK i den omtvistade förteckningen. Han uppger att andra ledande företrädare för PKK och dess påstådda efterföljare KADEK har gett honom samma instruktion.
100. För att följa förstainstansrättens rättegångsregler hade han krävt att få fullmakt av O. Öcalan, som på den tiden var en högt uppsatt företrädare både för den organisation som tidigare var känd som PKK och för KADEK.
101. Enligt detta vittnesmål lät ledningen för den tidigare som PKK kända organisationen väcka talan. Om man dessutom tar hänsyn till PKK:s intressen och rapporter i media med anledning av uppförandet i förteckningen,(33) kan man utgå från att överklagandet beträffande den omtvistade förteckningen faktiskt är i överensstämmelse med PKK:s önskan.
102. Att O. Öcalan har låtit PKK, numera KONGRA-GEL, väcka talan gör det inte heller nödvändigt att dra slutsatsen att talan inte ingetts för PKK. Rättegångsombuden handlar nämligen inte för O. Öcalans räkning, utan för den organisation som tidigare var känd som PKK. Deras rättegångsfullmakt ifrågasätts inte genom den omständigheten att den företrädare för PKK som tidigare gav dem fullmakt i dag eventuellt inte längre företräder organisationen.
103. Dessa uppgifter måste vara tillräckliga för att – om inte annat visas – anta att talan helt riktigt har väckts för PKK:s räkning. Rådet har inte anfört något som skulle vederlägga antagandet.
104. Talan på PKK:s vägnar kan på grund av det anförda tas upp till sakprövning i den mån den är riktad mot beslut 2002/460.
C – S. Vanlys överklagande på KNK:s vägnar
105. När det gäller KNK:s talan riktar sig överklagandet mot domstolens kriterier för huruvida en person är personligen berörd enligt artikel 230.4 EG, vilka är en förutsättning för att en enskild person skall kunna ifrågasätta en förordning.
106. Enligt fast rättspraxis är fysiska eller juridiska personer personligen berörda, om den ifrågavarande handlingen berör dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut riktar sig till.(34)
107. I punkt 52 i det överklagade beslutet fastställde förstainstansrätten att KNK och dess medlemmar precis som alla andra personer i gemenskapen är tvungna att beakta det förbud som har utfärdats beträffande PKK genom det omtvistade beslutet. Den omständigheten att KNK och dess medlemmar eventuellt känner av följderna av förbudet mer än andra på grund av sina politiska åsikter motiverar inte att de särskiljs från alla andra personer i gemenskapen. Att en rättsakt med allmän giltighet för olika rättssubjekt som den gäller för kan ha olika faktiska effekter särskiljer inte dessa rättssubjekt från alla andra berörda personer, eftersom rättsakten är tillämplig i en objektivt bestämd situation.
108. Den andra klaganden ifrågasätter inte tillämpningen av villkoret att en person skall vara personligen berörd. Han anser i stället att man måste frångå detta villkor, om det hävdas att grundläggande rättigheter åsidosätts, eftersom gemenskapen på senare tid allt oftare har infört bestämmelser som har samband med de grundläggande rättigheterna. I ärenden som rör de grundläggande rättigheterna bör domstolen i stället tillämpa de villkor som gäller för upptagande till sakprövning av överklaganden till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Enligt dessa är det tillräckligt att en person är direkt berörd, även om ingen skada har tillfogats honom. KNK är direkt berörd, eftersom dess aktiviteter för kurdernas rättigheter hindras på grund av de nära relationerna till PKK.
109. Denna argumentering kan inte godtas. I domen i målet Unión de Pequeños Agricultores lämnade nämligen domstolen en enligt min åsikt övertygande förklaring om att de nationella domstolarna och gemenskapsdomstolen enligt nu gällande gemenskapsrätt tillsammans säkerställer ett verksamt rättsligt skydd mot gemenskapsrättsakter och att enskilda personers överklaganderätt därför inte behöver utvidgas:
”40 Genom å ena sidan artiklarna 173 och 184 i fördraget (nu artikel 241 EG), och å andra sidan artikel 177 i fördraget, (nu artikel 234 EG) har det inrättats ett fullständigt system för kontroll av huruvida de rättsakter som antas av gemenskapsinstitutionerna är lagenliga. Denna kontroll har anförtrotts gemenskapsdomstolen (se, för ett motsvarande synsätt, domen i det ovannämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 23). I detta system har fysiska eller juridiska personer som, på grund av de begränsningar av deras talerätt som föreskrivs i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, inte kan föra talan direkt vid domstolen angående en rättsakts giltighet, möjlighet att åberopa att en sådan rättsakt är ogiltig, antingen inför EG-domstolen enligt artikel 184 i fördraget eller inför nationell domstol, och därvid förmå denna, som själv saknar behörighet att pröva giltigheten av gemenskapens rättsakter (se dom av den 22 oktober 1987 i mål 314/85, Foto‑Frost, REG 1987, s. 4199, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 9, s. 233), att begära förhandsavgörande från EG-domstolen angående denna fråga.
41 Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system för rättslig prövning som gör det möjligt att säkerställa rätten till ett verksamt rättsligt skydd.
42 Det åligger i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 5 i [EG‑]fördraget [nu artikel 10 EG] därvid de nationella domstolarna att, så långt det är möjligt, tolka och tillämpa nationella bestämmelser om talerätt så, att det är möjligt för fysiska eller juridiska personer att få till stånd en prövning vid domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen, i förhållande till dem, av en allmänt tillämplig rättsakt från gemenskapen, genom att åberopa att denna rättsakt är ogiltig.
43 …
44 Domstolen framhåller slutligen att inom fördragets system för kontroll av rättsakters lagenlighet har en fysisk eller juridisk person endast rätt att föra talan om giltigheten av en förordning när den berör denne, inte bara direkt utan också personligen. Det sistnämnda villkoret skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person (se exempelvis dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. 305, samt domarna i de ovannämnda målen Extramet Industrie mot rådet, punkt 13, och Codorniu mot rådet, punkt 19). En sådan tolkning kan emellertid inte medföra att detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, inte tillämpas utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget.
45 Även om det förvisso går att föreställa sig ett annat system för prövning av lagenligheten av allmänt tillämpliga rättsakter än det som inrättats genom det ursprungliga fördraget, vilket i detta avseende aldrig har ändrats på något mer genomgripande sätt, ankommer det, om så skulle behövas, på medlemsstaterna att med tillämpning av artikel 48 EU besluta om nödvändiga ändringar i det nuvarande systemet.”(35)
110. Eftersom KNK inte särskildes tillräckligt genom det överklagade beslutet, kan KNK inte väcka talan om ogiltigförklaring. KNK skulle i stället ha vänt sig till den nationella domstolen för att få rättsligt skydd. Detta skulle i praktiken inte vara något problem, eftersom KNK företräds av engelska advokater och domstolarna i Förenade kungariket för ärendena vidare till domstolen när det råder tvivel om sådana gemenskapsrättsakters giltighet som direkt berör enskilda personers rättigheter.(36)
111. I detta avseende är KNK:s argument att den inte kan inleda ett förfarande om förhandsavgörande utanför Europeiska gemenskaperna inte övertygande. Rådets beslut får nämligen endast rättsverkningar inom gemenskapen. I den mån dessa rättsverkningar rör KNK – exempelvis avseende frysning av penningmedel – kan denna organisation även söka rättsligt skydd hos domstolarna i gemenskapen, som, i förekommande fall, skall inge en begäran om förhandsavgörande till domstolen. KNK skall emellertid inte ges mer långtgående möjligheter till rättsligt skydd, exempelvis vad beträffar beteckningen av PKK som en terroristisk organisation.
112. Överklagandet avseende KNK:s talan skall följaktligen avvisas.
VI – Rättegångskostnader
113. I artikel 122 första stycket i domstolens rättegångsregler föreskrivs att domstolen skall besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas eller bifalls och när domstolen själv slutligt avgör tvisten.
114. Eftersom KNK:s överklagande avvisas, skall beslut fattas om rättegångskostnaderna.
115. Enligt artikel 69.2 första meningen i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 69.2 andra meningen föreskrivs att domstolen skall besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna, om det finns flera tappande parter.
116. KNK är tappande part i förevarande mål om överklagande, och rådet har yrkat att KNK skall förpliktas att betala rättegångskostnaderna. KNK skall således betala de rättegångskostnader som dess del av överklagandet har gett upphov till.
117. Även om överklagandet rent formellt drivs av PKK och KNK gemensamt skall PKK inte förpliktas att betala rättegångskostnaderna för KNK:s överklagande. Det är nämligen två till innehållet helt olika mål, för vilka det gäller olika rättsliga krav.
VII – Förslag till avgörande
118. Jag föreslår därför att domstolen fattar följande beslut:
1) Punkterna 1 och 2 i beslut meddelat av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 15 februari 2005 i mål T-229/02 (PKK och KNK mot rådet) upphävs i den mån de gäller O. Öcalans talan på Kurdistans arbetarpartis (PKK) vägnar mot beslut 2002/460/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2002/334/EG.
2) O. Öcalans talan på PKK:s vägnar kan tas upp till sakprövning i den mån den är riktad mot beslut 2002/460 och återförvisas till förstainstansrätten för prövning av huruvida överklagandet är välgrundat. Beslut om rättegångskostnader för denna del av målet kommer att meddelas senare.
3) Överklagandet avvisas i övrigt.
4. Kurdistan National Congress skall betala rättegångskostnaderna i målet om dess överklagande.